Inkomstskillnaderna mellan män och kvinnor består. En genomsnittlig man tjänar 3,6 miljoner kronor mer över livet än en genomsnittlig kvinna, kvinnor tar ut tre gånger fler föräldradagar än män, traditionellt kvinnliga yrken präglas av lägre löner och kvinnor löper långt större risk än män att råka ut för grovt våld i det egna hemmet.
Sverige behöver en fortsatt bred jämställdhetspolitik för att möta dessa orättvisor. Särskild kraft måste riktas mot inkomst- och löneskillnaderna mellan män och kvinnor. Dessa måste mötas genom skilda åtgärder på skilda områden. Vi behöver insatser för att öka kvinnors förvärvsfrekvens och arbetstid. Vi behöver insatser för att bryta den segregerade arbetsmarknaden och minska lönegapet mellan manligt och kvinnligt dominerade yrken. Och vi behöver också insatser för att komma tillrätta med den direkta diskriminering som finns mellan män och kvinnor som utför lika eller likvärdigt arbete. Medlingsinstitutets senaste rapport visar att när hänsyn tas till skillnader i yrke, sektor, utbildning, ålder och arbetstid kvarstår ändå en löneskillnad på 5,8 procent.
En åtgärd vi vet har effekt på lönediskrimineringen är återkommande lönekartläggningar för att identifiera och åtgärda osakliga skillnader mellan mäns och kvinnors löner på en arbetsplats.
Den tidigare regeringen bedrev ett stort regelförenklingsarbete i syfte att minska de administrativa bördorna för företagande. Det var ett viktigt arbete som minskande företagens kostnader med över 7 miljarder kronor bara under perioden 2006–2010. En åtgärd som då genomfördes var att kräva lönekartläggningar vart tredje istället för varje år.
Detta var inte ett felaktigt beslut utan en rimlig avvägning mellan jämställdhetspolitiska och näringslivspolitiska strävanden. Nu har dock sex år förflutit sedan 2008 års förändringar och en ny bedömning bör göras.
En sådan avvägning skedde i Utredningen om aktiva åtgärder mot diskriminering som i betänkandet Nya regler om aktiva åtgärder mot diskriminering, SOU 2014:41 föreslår att lönekartläggning ska genomföras varje år. Det är en rimlig slutsats mot bakgrund av att de ojämställda lönerna kvarstår medan Sveriges företagare nu i allmänhet möter betydligt lägre administrativa kostnader än 2006.
Folkpartiet föreslår därför att lönekartläggningar framöver sker varje istället för vart tredje år.
.
|
Roger Haddad (FP) |
|
|
Maria Arnholm (FP) |
Robert Hannah (FP) |
|
Mats Persson (FP) |
|