Åter syns stridsvagnar på Europas gator och ryskt vapenskrammel på och kring ett grannlands territorium. Utvecklingen i Sveriges östra grannskap har fört oss decennier tillbaka till ett Europa där Sovjetunionen skrämde grannländer till tystnad med sin militära makt. Det var inte många år sedan vi levde i ett delat Europa – delat mellan dem som levde i frihet och demokrati och dem som tvingades leva under diktatur och förtryck. Det är bara 25 år sedan Berlinmuren föll och den resa som befriade miljoner människor i Östeuropa, Centraleuropa och Baltikum från kommunismen påbörjades.
I vårt närområde är den politiska utvecklingen i Ryssland och landets stormaktsambitioner mycket oroande. Under ett årtionde har Ryssland satsat stort på att upprusta sin krigsmakt och på en mer offensiv militär kapacitet också i vårt närområde. Ryska stridskrafter uppvisar ett mer aggressivt militärt övningsmönster. De skäl som Putin angivit för inmarschen i Georgien 2008 och Krim 2014 skulle likaväl kunna åberopas för påtryckningar och hot mot de baltiska länderna.
Putin har genom införlivandet av Krim ritat om Europas karta på eget bevåg. Ryssland har stjälpt omkull den säkerhetspolitiska ordning som rått i Europa sedan Berlinmurens fall. Det ryska agerandet utmanar och kommer få följder för Europas säkerhetspolitik under lång tid framöver.
Utvecklingen visar hur ensamt ett enskilt land är när en stor granne agerar med vapenmakt. Slutsatsen av såväl andra världskriget som det kalla kriget är att demokratierna måste hålla ihop. Demokratins väsen är att lösa konflikter genom dialog, inte med vapenmakt, men när demokratin hotas måste även demokratier kunna skydda sig, annars kommer auktoritära krafter att ta över.
Europa är i dag världens mest fria, fredliga och demokratiska område. Nato och EU är de två viktigaste förklaringarna. 22 av de 28 EU-länderna är också Nato-medlemmar. Efter erfarenheterna av nazismen och kommunismen bildades såväl EU som Nato av de ledande västliga demokratierna.
Utvecklingen i vårt närområde måste få konsekvenser också för Sveriges säkerhetspolitiska vägval. Grunden för svensk säkerhetspolitik ska vara samarbete och alliansbyggande med andra demokratier. Folkpartiet menar att Sverige bör ingå i en fördjupad säkerhetsgemenskap med våra grannar och övriga Europa. Idag har Sverige ett nära samarbete med Nato. Det brukar anföras som argument för att Sverige skulle skyddas vid ett skarpt läge. Men lite tyder på det. Både Ukraina och Georgien utgör – i likhet med Sverige – partnerskapsländer till Nato. Ukraina och Georgien har bidragit med många soldater till Natos FN-stödda operation i till exempel Afghanistan. Likväl har de fått stå ensamma. Den kollektiva säkerheten gäller inte partnerskapsländer eller ens länder som ansökt om medlemskap.
Ett medlemskap i Nato skulle förbättra vår säkerhet. Det ändrar inte att också det nordiska försvarssamarbetet bör fördjupas, men för att ett nordiskt samarbete ska bli så djupt, förtroendefullt och trovärdigt som möjligt bör även det i första hand ske inom istället för utanför dagens Nato-samarbete.
Sverige bör därför under den innevarande mandatperioden söka medlemskap i Nato. Nato är världens mest effektiva försvars- och säkerhetssamarbete för demokratier och den absolut viktigaste samarbetsorganisationen för säkerhet och ömsesidigt försvar i Europa. Det är hörnstenen i samarbetet mellan Europa och USA. Ett medlemskap säkrar fred och frihet tillsammans med andra länder som delar våra värderingar i vårt närområde såväl som globalt.
.
|
Jan Björklund (FP) |
|
|
Erik Ullenhag (FP) |
Emma Carlsson Löfdahl (FP) |
|
Birgitta Ohlsson (FP) |
Christer Nylander (FP) |
|
Allan Widman (FP) |
|