De allra flesta barn föds i och växer upp i kärleksfulla och omtänksamma familjer och det är nästan något som de flesta människor tar för givet. Tyvärr gäller det inte alla. Det finns vissa barn som föds in i och under olyckliga omständigheter som missbruk, sociala förutsättningar, bristande ekonomiska möjligheter osv., vilket omöjliggör en ”normal” uppväxt i sin egen familj. Detta är givetvis en tragedi för alla inblandade och därför är det oerhört värdefullt att det finns eldsjälar som inte bara öppnar sina armar, utan även öppnar sina hem och familjer för dessa utsatta barn.
För dessa familjehemsplacerade barn kan uppbrottet från sina biologiska föräldrar bli svårt och kämpigt och detta ställer naturligtvis stora krav på familjerna i familjehemmen. Därför borde samhället göra sitt bästa för att underlätta tillvaron för barnen liksom för familjehemmen. Även om mycket redan görs så finns tyvärr en hel del kvar att göra.
De familjer som idag ställer upp som familjehem får viss ekonomisk ersättning som skall täcka de omedelbara merkostnaderna som uppstår. Däremot utgår inga förmåner som är normala för vanliga löntagare – som t ex sjuk- och föräldrapenning, semesterersättning, tjänstepension osv. Dessutom – även om kostnadsersättningen är tillfredsställande är arvoderingen i underkant. Sammantaget innebär denna ekonomiska snedfördelning problem att behålla och attrahera nya familjehem.
Utöver denna ekonomiska snedfördelning föreligger andra behov som förbättrad utbildning för familjehemmen, förbättrad nationell samordning, bättre evidensprövning och bättre stöd till kommunerna från staten och Socialstyrelsen.
För att dessa utsatta barn ska kunna växa upp i stabila miljöer hos fosterfamiljer som kan möta barnets alla behov skulle regeringen kunna överväga att se över de stöd, rutiner och ersättningar som tillämpas på och inom områdets alla delar för att underlätta verksamheten och förutsättningarna för familjehem. Ett tydligt barnperspektiv måste få råda.
.
|
Thomas Finnborg (M) |
|