I den svenska drog- och alkoholpolitiken har länge förbudstanken varit den rådande. Tanken har varit att göra droger och alkohol mycket svårtillgängliga och på så vis minska konsumtionen hos medborgarna. Intentionen har varit god då det är viktigt att motarbeta de problem som missbruk för med sig, både för samhället och för den enskilda människan.
Statistiken visar dock på dystra siffror. Överanvändandet av alkohol och droger är stadigt högt och dödstalen är höga vid internationella jämförelser. I delar av världen testar man nu om skademinimering som utgångspunkt kan vara en mer framgångsrik väg för att minska skadorna av missbruk.
Det borde utredas hur en skademinimeringsprincip i den svenska alkohol-, tobaks- och narkotikapolitiken skulle kunna se ut samt vilka konsekvenser det skulle kunna få. En skademinimeringsprincip skulle kunna leda till förändrade livsförutsättningar för hundratusentals människor och möjliggöra ett bättre användande av vård- och polisresurser.
Det skulle dock kräva att principen om skademinimering användes i vård i rehabilitering och i upplysning. Lika naturligt är att det är evidensbaserad kunskap som används och inte generella uppfattningar som är förhärskande. Beprövade metoder och faktabaserade resultat måste vara vägledande i en skademinimeringsprincip.
.
|
Johanna Jönsson (C) |
|