Det har under flera år funnits ett stort behov av en omreglering av den svenska spelmarknaden. EU-kommissionen beslutade i oktober 2014 att stämma Sverige inför EU-domstolen angående regleringen av spelmarknaden, vilket gör frågan än mer angelägen. Civilministern uttalade att regeringens ”avsikt är att påskynda det arbete som bedrivits sedan en längre tid i syfte att hitta ett licenssystem som ska kunna införas i Sverige”.
Kulturutskottet har också, i betänkande KrU6, konstaterat att ”det av flera skäl finns behov av en omreglering av spelmarknaden, och att denna omreglering bör påskyndas/…/. Utskottet välkomnar dels det uppdrag som regeringen gett Lotteriinspektionen att göra en omvärldsbevakning och fördjupad studie om spelregleringen och dess effekter i de länder som genomfört en omreglering av sin spelmarknad, dels den interna utredning som regeringen arbetar med som rör marknadsföring, spelansvar och tillståndsgivning.”
Jag delar utskottets bedömning, men anser att riksdagen bör ge en tydlig avsiktsförklaring till regeringen att skyndsamt införa ett licenssystem för spelaktörer. Spel är för de flesta en underhållningsform som innebär spänning och nöje. Men det finns samtidigt risker med spel. Risken för enskilda att hamna i spelberoende eller missbruk ska minimeras och om detta ändå sker ska god vård och behandling ges efter behov. Därför är det överordnade målet för Kristdemokraternas spelpolitik en sund och säker spelmarknad där sociala skyddsintressen och efterfrågan på spel tillgodoses under kontrollerade former. När en kraftigt växande andel av spelandet i dag sker utanför den reglerade marknaden, ställs nya krav för att uppnå en säker och sund spelmarknad.
Många av spelaktörerna som verkar i Sverige har ofta licens i något annat land, men står inte under svensk tillsyn. Samma utveckling har skett i många andra länder, vilket har lett till att allt fler länder de senaste åren omreglerat sina spelmarknader. Danmark genomförde exempelvis en omreglering från 1 januari 2012 med ett licenssystem samt en skattesats på 20 procent.
Ett licenssystem för privata aktörer har flera vinster. Dels skulle gemensamma regler gälla alla aktörer, Lotteriinspektionen som i dag inte har några möjligheter att utöva tillsyn skulle kunna stärkas och aktörerna skulle betala skatt i Sverige. Spel ger i dag intäkter till idrottsrörelsen och andra organisationer i det civila samhället. Om fler privata aktörer skulle betala skatt här, säkras intäkterna till dessa organisationer. Det är också rimligt att aktörer som agerar på den svenska marknaden betalar skatt som kan finansiera förebyggande arbete, forskning, metodutveckling och utbyggnad av missbruks- och beroendevården.
Två procent av befolkningen har spelproblem och ytterligare fem procent ligger i riskzonen för att utveckla spelproblem. Problemen finns i alla befolkningsgrupper. Det är bland de unga männen i åldern 18–24 år som spelproblemen är störst. I denna grupp har spelproblemen fördubblats det senaste decenniet och nära var tionde ung man har spelproblem. Trots att i stort sett hela den svenska spelmarknaden har en åldersgräns på 18 år för spel om pengar, spelar minderåriga i alla spelformer. Andelen med spelproblem bland 16–17-åringar är nästan dubbelt så hög som i övriga befolkningen. Endast 30 av 290 kommuner kan i dag erbjuda specialiserad spelberoendebehandling. De flesta resurserna finns i storstäderna.
Socialtjänstlagen är inte tydlig i ansvarstagande för spelmissbruk. Detta är något som behöver ändras. Enligt socialutskottets betänkande 2013/14:SoU12 ser en utredare inom Regeringskansliet över frågan om spelberoende. En delrapport ska redovisas i början av december 2014. Det är viktigt att följa arbetet noga och säkra att vårdinsatser för spelberoende jämställs med annat missbruk.
.
|
Andreas Carlson (KD) |
|