Mellan 1920- och 1940-talen pågick en debatt i Sverige om dansens påverkan på människorna, det så kallade dansbaneeländet. Dansen ansågs fördärva ungdomarnas moral och leda till våld och kriminalitet. Det var då kravet på ett tillstånd för att arrangera offentliga danstillställningar fördes in i ordningslagen. Där finns det kvar, än idag.
Det innebär att om gästerna på en bar utan danstillstånd börjar dansa så måste dansen avbrytas, annars riskerar ägaren att få böter och indraget alkoholtillstånd.
Danstillståndets försvarare har bland annat anfört att det är välkänt att det vid danstillställningar ofta kan uppkomma bråk som kräver polisingripande och att stora danstillställningar kan leda till trafikproblem. Även om ordvalen vittnar om en annan tidsanda är det naturligtvis riktigt att bråk och polisingripanden är vanliga i krogmiljö. Av bland annat det skälet har vi en restriktiv alkohollagstiftning och en mängd olika tillstånd för dem som vill bedriva till exempel en nattklubb. Att tillståndsbelägga själva dansen känns däremot både märkligt och omodernt.
Det är också begripligt att tillstånd krävs för att genomföra manifestationer och andra offentliga tillställningar på gator och torg. För att anordna sådana aktiviteter, oavsett om de inbegriper dans eller ej, på offentlig plats kräver ordningslagen redan att man har tillstånd. För danstillställningar fordras dock tillstånd även om tillställningen inte äger rum på offentlig plats. Risken att oreglerat dansande kan komma att störa trafiken får i sammanhanget betraktas som minimal.
Danstillståndet är onödigt och omodernt och bör snarast avskaffas.
.
|
Mathias Sundin (FP) |
|
|
Robert Hannah (FP) |
Maria Weimer (FP) |
|
Birgitta Ohlsson (FP) |
|