Koncentrationen av rovdjur är ytterst besvärande i vissa delar av landet. Där man tidigare genom åren obehindrat kunnat idka jakt, friluftsliv, fäbodbruk och djurhållning, kan man inte längre känna den trygghets- och frihetskänsla man en gång kände, utan mer oroas över sin jakthunds och sina tamdjurs säkerhet. Många barnfamiljer känner också oro över sina egna barns säkerhet utanför hemmet, både under lek och väntan på skolskjuts. En självförsörjande och ekonomiskt trygg landsbygd är också något som kan vara svårt att förena med närvaron av flera vargrevir i en kommun.
I de rovdjurstäta länen finns ofta en samstämmig problembild över partigränserna gällande inställningen i rovdjursfrågan, i linje med kommuninvånarnas. Den kommunala lokalkännedomen borde därför värderas högre i beslutsgången, när incidenter och angrepp på hundar och tamboskap får befolkningen att reagera.
Det kan många gånger vara svårt för länsstyrelsen att bedöma en privatpersons ansökan om skyddsjakt och värdera den problematik som beskrivs och upplevs i närområdet, med ett rutinmässigt avslag på ansökan som följd.
Därför bör aktuell kommun vara remissinstans i ärenden om skyddsjakt där länsstyrelsen inte beviljar ansökan i en första omgång.
En sådan icke beviljad ansökan skulle då kunna få ett grundligare beslutsunderlag, då den lokala kunskapen och kännedomen om problematiken i närområdet skulle kunna tas tillvara på bästa sätt med ett kommunalt yttrande, för att slutgiltigt åter beslutas i länsstyrelsen. Detta bör ges regeringen till känna.
.
|
Runar Filper (SD) |
|