Ännu tycks ingen ha fått bukt med problematiken med hundar med stor kamplust som går till angrepp mot andra hundar och människor. Ofta går det i svenska medier att läsa om hundar som blivit attackerade, och i många fall dödade, och om hundägare som gått emellan för att rädda sin hund – och då också själva blivit angripna. Än så länge har vi i Sverige sluppit angrepp på människor med dödlig utgång.
Sedan 1997 förbjuder 19 a § djurskyddsförordningen (1988:539) hundar med extremt stor kamplust. Däremot har denna bestämmelse, enligt utredningen ”Hund i rätta händer”, aldrig kommit till praktisk användning.
Kristdemokraterna har som parti tydligt uttryckt att ingen ska behöva möta hotfulla och aggressiva hundar i sin närmiljö. Jag menar också att det bör införas kopplingstvång inom tätbebyggt område, och för vissa raser också munkorgstvång.
Problemen återfinns också i andra länder. Nyligen har Norge och Danmark förbjudit en rad raser som särskilt förknippas med problematiken. I motsats till vad som ibland har uttryckts i svenska medier har förbudet gett resultat. I Tyskland har det istället införts ett obligatoriskt koppel- och munkorgstvång för ett antal raser som skulle kunna kallas kamphundar; hit räknas också rottweiler som kan slippa munkorg efter prov.
I dag har lantbruksdjur samt vilda djur och deras avkomma bättre skydd mot aggressiva hundar än människor och våra barn har. I naturen råder det, enligt lagen (2007:1150) om tillsyn över hundar och katter, kopplingstvång under perioden den 1 mars till den 20 augusti. Samtidigt kan barn i stadsmiljö mycket väl utsättas för lösspringande hundar, utan att hundägaren med tydlighet kan sägas bryta emot lagen. För att förhindra en hund från att skada lantbruksdjur får ägaren till djuren till och med skjuta hunden (enligt 14 § samma lag).
Att i lag tydliggöra att kopplingstvång gäller inom tätbebyggt område, samt munkorgstvång för vissa raser (och blandraser där dessa ingår), skulle ge polisen ett lagrum att ingripa utifrån när hundägare inte klarar av uppsikten av sin hund. De allra flesta vill självklart inte att deras hund ska skada någon, och det stora flertalet – som är ansvarsfulla – ska inte heller straffas för det andra gör. Men det är också andra hundar som drabbas värst av hundar med stor kamplust, och just för att tillvarata hundägarnas intresse är det rimligt att nu tydliggöra problematiken och finna hållbara lösningar.
Hur detta bäst utformas bör skyndsamt utredas. Vi ska inte invänta ett mänskligt dödsfall för att ta det beslutet. Detta bör ges regeringen till känna.
.
|
Mikael Oscarsson (KD) |
|