Vi lever allt längre. I Sverige har medellivslängden ökat med närmare 10 år under det senaste halvseklet. Det här är naturligtvis i grunden positivt. Samtidigt medför utvecklingen tydliga utmaningar som måste mötas med en mer modern och tidsenlig politik. Tyvärr tvingas vi dock konstatera att det fortsatt finns hinder uppställda för dem som på ålderns höst känner att de vill fortsätta bidra till vårt gemensamma bästa.
Ett av dessa hinder utgörs av att kostnaderna för att anställa äldre över 65 år, under den nuvarande socialdemokratiskt ledda regeringen, väntas öka. Denna extra börda på företagen luckrar upp viktiga styrinstrument som skapar incitament för att fler ska ges möjlighet att fortsätta med sitt arbete om så önskas. I slutändan drabbas såväl företag som de äldre anställda av detta.
Ett annat, i allra högsta grad relevant, hinder har koppling till orsaker av mer strukturell natur. En arbetstagare har i dag inte rätt att fortsätta som anställd efter den 67:e födelsedagen utan arbetsgivarens tillstånd, detta enligt den så kallade 67-årsregeln. Denna regel är att betrakta som icke funktionell när det gäller förmågan att mäta om en medarbetare är värd att behålla på en arbetsplats. Regeln är dessutom otidsenlig och tar inte hänsyn till den demokratiska utvecklingen. Vi noterar här ett paradigm som synliggörs via ett ensidigt fokus på siffror, snarare än ett synliggörande av individen och den kompetens som vederbörande besitter. Det vi, enligt vårt förmenande, borde diskutera är förändrade attityder i stället för en kliniskt utmejslad gräns baserad på en siffra eller ett årtal.
Vid en internationell jämförelse kan vi se att det är flera länder som numera intar ett mer inkluderande förhållningssätt till det faktum att vi lever allt längre. Länder som Spanien, Danmark, Frankrike och Tyskland har tagit steg för att att successivt höja pensionsåldern. Italien och flera länder i Östeuropa har differentierade pensionsåldrar för män och kvinnor, men har som uttalad ambition att höja åldersstrecket under de kommande tio åren. I Storbritannien och Irland har det formulerats en tydlig vilja att höja till 68 års ålder.
Det är enligt vår mening av central betydelse att ge alla, om de så vill, rätten att fortsätta arbeta efter 67 års ålder. Det är inom ramen för denna kontext dock viktigt att poängtera att denna regel kan sättas ur spel vid en varselsituation, och att arbetsgivaren därmed får rätt att varsla medarbetare över 67 års ålder först om situationen så kräver. Att skapa utrymme för detta mer moderna förhållningssätt är en viktig markering till alla aktörer på arbetsmarknaden om att det är kompetens som ska prioriteras, inte ålder.
.
|
Margareta B Kjellin (M) |
Ulf Berg (M) |