Allt oftare nås vi av nyheter om arkeologiska fynd på Östersjöns botten. Ny och bättre teknik gör att tidigare okända fynd eller kända fynd men på platser som tidigare inte varit möjliga att undersöka på grund av djupförhållanden, blivit möjliga att undersöka.
Östersjöns bräcka vatten och avsaknad av skeppsmask ger unika förutsättningar att hitta också gamla skeppsvrak i Östersjön.
Förmågan att exploatera fynd på allt större vattendjup har också fört sökandet efter nya arkeologiska fynd ut på internationellt vatten. Därvid har bristen på och behovet av ny nationell och internationell lagstiftning för skydd av fyndplatser blivit högaktuell. Ovissheten om vad som gäller och risken för plundring i avsaknad av ett vedertaget regelverk riskerar bli ett hinder i en annars positiv utveckling. Att lösa problemet genom att rätt upp och ner skapa marina reservat med tillträdesförbud skulle innebära en död hand över all verksamhet i området och bli till stort men för yrkesfiske och yrkessjöfart.
Eftersom Sverige som nation dels är framstående i marinarkeologi, dels har en lång Östersjökust och har stora delar av landets historia fast förankrad i skeppsvrak på Östersjöns botten finns det skäl att agera för en ny internationell lagstiftning, en lagstiftning som är utvecklingsorienterad. Internationella överenskommelser med bäring på Östersjön syftande till att skapa marina skyddsområden hav samma funktion.
Denna lagstiftning eller överenskommelse måste ha som mål att skapa marina skyddsområden med ett robust regelverk för hur marinarkeologiska fynd hanteras samtidigt som övrig marin verksamhet i området så som fiske och sjötrafik kan fortgå parallellt med de marinarkeologiska skyddsåtgärderna.
.
|
Anders Åkesson (C) |
|