Enligt Rädda Barnen var barnfattigdomen 2010 drygt tre gånger så hög hos barn med ensamstående föräldrar som hos barn med sammanboende föräldrar. Barn till ensamstående föräldrar med utländsk bakgrund var dubbelt utsatta. Över hälften av barnen i den gruppen levde i ekonomisk fattigdom.
De senaste årens nedmontering av de gemensamt finansierade trygghetssystemen har drastiskt försämrat den ekonomiska situationen för många vuxna, vilket i sin tur drabbar barnen. I grunden är barnfattigdomen ett arbetsmarknads- och utbildningsproblem. Låg utbildning hos föräldrarna ökar risken för barnfattigdom markant, eftersom dagens arbetsmarknad ställer högre krav.
Kvinnors sysselsättning har också minskat, och sysselsättningen för kvinnor med utomeuropeisk bakgrund är så låg som 50 procent. Bland kvinnor i arbetaryrken arbetar bara hälften heltid när de får barn, vilket betyder att det kan vara svårt att öka arbetstiden och inkomsten när barnen blir lite äldre.
För att bekämpa barnfattigdomen krävs en kombination av åtgärder: en aktiv arbetsmarknads- och utbildningspolitik som ger föräldrarna jobb, rätt till heltid, ökad rätt till barnomsorg på obekväm arbetstid, förstärkta trygghetssystem och ett rimligt inkomststöd som till exempel bostadsbidrag. Även resursfördelning till skolan och satsning på kultur- och musikskolan hör hit.
Andra viktiga insatser handlar om boendemiljöer. Att människor med olika bakgrund, inkomster och förutsättningar bor och verkar i samma område är inte minst viktigt för barnen. Det är en hörnsten i det generella välfärdsbygget och skapar i sig mer lika och rättvisa förutsättningar i skolan och i samhällslivet. Att ombilda allmännyttan till bostadsrätter är ett steg i fel riktning. Risken är uppenbar, att det långsiktigt innebär att endast familjer med god ekonomi har råd att bo kvar i det som då blir en bostadsrättsförening. Tillsammans med marknadshyror leder det till ett ännu mer segregerat samhälle.
Minskade sociala och ekonomiska klyftor är det mest verkningsfulla sättet att förbättra barns villkor och att skapa likvärdiga förutsättningar. Ett steg i rätt riktning är att Sverige erkänner FN:s barnkonvention som lag och ger den företräde framför nationell lagstiftning. Flera länder i vår närhet, bl.a. Finland och Norge, har gjort barnkonventionen till lag. Det har medfört att barnkonventionens krav har kunnat hävdas mot andra intressen och att dess principer får en större genomslagskraft i beslutsfattande, lagstiftning och praxis. Genom att göra barnkonventionen till lag skulle vi få ytterligare ett viktigt redskap för att förbättra barnens situation och kunna utkräva ansvar när konventionens principer inte följs.
För att få en tydlig bild av vad som behöver göras för att motverka och förebygga barnfattigdomen bör regeringen överväga att ta fram en nationell handlingsplan i syfte att värna och stärka de mest utsatta barnen.
.
|
Jennie Nilsson (S) |
|