Ordet tillgänglighet kan betyda många olika saker. Det kan handla om fysisk tillgänglighet, som kontrastmarkerade trappor eller toaletter där en permobil får plats att komma in, men det kan också handla om att kunna ta till sig information eller att kunna använda biljettautomater och bankomater. I de allra flesta länder i västvärlden finns det lagar som kräver tillgänglighet för alla. År 2006 kom FN:s konvention för personer med funktionsnedsättning som beskriver tillgänglighet som en rättighet för alla. Sverige har skrivit under konventionen, men det finns många som dagligen upplever att vårt land har långt kvar innan vi uppfyller alla de krav som ställs.
Bristande tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning har införts som en ny form av diskriminering i diskrimineringslagen. Det nya diskrimineringsförbudet gäller från den 1 januari 2015 inom alla samhällsområden där diskrimineringslagens övriga regler gäller i dag, med undantag för tillhandahållande av bostäder. Riksdagen sa ja till den dåvarande regeringens förslag med ett undantag, att företag inom hälso- och sjukvården som har färre än tio anställda också ska omfattas av det nya diskrimineringsförbudet. Enligt den dåvarande regeringens förslag skulle dessa företag få undantag från reglerna.
År 1999 kom propositionen "Från patient till medborgare", där man fastställde målet att Sverige ska vara tillgängligt för alla år 2010. Detta mål har vi dock långt ifrån uppnått. Med tanke på de undantag man gör i diskrimineringslagstiftningen finns det anledning att känna oro för hur lagen skall leva upp till de behov och hinder som många med funktionsnedsättning upplever i sin vardag. Det är viktigt att vi kraftsamlar för att nå de fastställda målen och jobbar aktivt på alla plan för att alla människor i vårt land skall känna sig inkluderade. Regeringen bör därför se över möjligheten att utveckla tillgänglighetsarbetet.
.
|
Roza Güclü Hedin (S) |
|
|
Hans Unander (S) |
Maria Strömkvist (S) |
|
Patrik Engström (S) |
|