1993 antog Sveriges riksdag lag 1993:387 om stöd och service till vissa funktionshindrade. Lagen kom till för att personer med funktionshinder skulle kunna leva sitt liv så lika som de utan funktionshinder som möjligt. Tillämpningen av lagen har blivit allt mer restriktiv. Ett antal fall som gått till domstol de senaste åren pekar åt en allt hårdare bedömning av vilket stöd och vilken service som samhället beviljar. Huvudmannaskapet är idag delat staten via Försäkringskassan om det grundläggande behovet bedöms till 20 timmar/vecka eller mer; under 20 timmar är det kommunen som bedömer behovet.
Bedömningarna idag handlar allt mer om att mäta i sekunder och minuter hur lång tid det tar att duscha, ta på och av sig, äta m.m. Helhetssynen har gått förlorad. Som exempel kan vi se att bedömning om du kan äta själv utgår från om du kan lyfta skeden till munnen; kan du det så får du ingen tid för hjälp med mat som vi anser är grundläggande. Att du inte kan handla, tillaga och dela maten innan den stoppas i munnen bedöms inte. Då kan man fråga sig vad man skall man stoppa i munnen? Hjälp med påklädning av ytterkläder när man skall gå ut, bedöms inte heller som ett grundläggande behov. Då kan man undra hur har man tänkt här? Vem går ut när det är kallt utan ytterkläder?
På punkt efter punkt stramas bedömningarna åt och man kommer allt längre ifrån intentionerna när lagen antogs. Idag lever många funktionshindrade med en stress som inte är svår att förstå, när deras behov skall omprövas vartannat år. Vad kommer man att ta från mig nu? Får jag behålla min personliga assistans eller kommer jag att hänvisas till kommunens hemtjänst eller får jag ingen hjälp alls?
För att komma tillbaka till det som var tanken med lagstiftningen, behövs en rejäl översyn och en lagstiftning som är modern och skapad för det moderna samhället så alla kan leva på ett värdigt sätt och delta i samhället oavsett funktionsnedsättning. Det finns personer som missbrukar lagen på olika sätt och det skall naturligtvis bekämpas som all annan brottslighet. Att våra gemensamma trygghetssystem utsätts för missbruk och brottslighet kan aldrig rättfärdiga att de som verkligen behöver stödet ifrågasätts och drabbas oförskyllt. Det finns mycket som behöver förändras för att alla skall kunna leva ett fullvärdigt liv, bland annat en översyn av LSS-lagstiftningen. Regeringen bör därför överväga en översyn av LSS-lagstiftningen.
.
|
Monica Haider (S) |
Tomas Eneroth (S) |