Det som SVT, Sveriges Radio och UR gör kallas public service, eller radio och tv för alla. Verksamheten ska bedrivas självständigt i förhållande till politiska, kommersiella och andra intressen i samhället. För att finansiera detta tas det ut en TV-avgift, i folkmun ofta kallad för ”tv-licens”.
Avgiften för att få titta på tv i vårt land infördes på 1950-talet då medievärlden såg helt annorlunda ut än idag. Statlig television var länge den enda leverantören av rörliga bilder till hemmet, och under denna period kunde tv-avgiften anses vara motiverad. Utvecklingen har emellertid förändrat förutsättningarna för det gamla licenssystemet.
Svensk public service producerar varje år mängder av program och nyheter som ska vara obundna från politiska och ekonomiska intressen. Det grundläggande syftet bakom public choice-kanalerna är att alla medborgare ska få tillgång till ett brett och mångsidigt tv-utbud av hög kvalitet i alla genrer. Public choice-kanalerna utgör en viktig del av programutbudet.
Dock finns många argument mot en tv-avgift. Det viktigaste av dessa är sannolikt att den som inte vill se de så kallade ”public choice-kanalerna” ändå tvingas betala en avgift.
Fortsatt är det omöjligt att knyta licensavgiften till en viss apparat eftersom det via bredband och mobil teknik sker en sammansmältning av tv, dator och mobila enheter. Tekniken är inte statisk utan förändras och uppgraderas regelbundet. tv-licensens förutsättningar är således i en gradvis förändring, och kan idag anses vara föråldrade och möjliga att ifrågasätta.
Riksdagen bör därför tillkännage för regeringen att tv-avgiften behöver förändras.
.
|
Jenny Petersson (M) |
|