Natten mellan den 27 och 28 september 1994 förliste M/S Estonia och även om det nu gått över 20 år sedan Sverige fick uppleva en av vår tids största fartygskatastrofer finns det flera som fortfarande ställer sig frågan vad som egentligen hände den där kalla höstnatten i september för över 20 år sedan.
Haveriutredningen efter M/S Estonias förlisning har i stora drag förklarat förlisningen med att bogvisirets låsanordningar brast p.g.a. det stora tryck som det hårda sjövädret utsatte fartyget för och att vatten då kunde tränga in på bildäck.
Regeringen gav den 17 mars 2005 Verket för innovationssystem (Vinnova) i uppdrag att beställa ett forskningsprojekt som gällde en studie av sjunkförloppet i samband med M/S Estonias förlisning.
Den 31 januari 2006 beställde Vinnova forskningsstudier från två olika konsortier – båda med ledande internationell kompetens på området: SSPA i Sverige och HSVA i Tyskland.
När deras slutrapport sedan kom 2008 bekräftade den till stor del det man tidigare sagt – att vatten trängde in genom det bortslitna bogvisiret är den mest troliga, men att andra mer spektakulära orsaker inte kunde uteslutas.
Då utredningen inte kunde ge svar på alla frågor menade Claes Källström vid SSPA som ledde utredningen som Vinnova beställt på regeringens uppdrag att man bör tillåta dykning vid Estonia för att på så sätt kunna bekräfta sina teorier samt utesluta andra orsaker till förlisningen.
I en artikel på Sveriges Radios hemsida står bl.a. följande: ”Vill vi ytterligare skaffa oss säkerhet i slutsatser måste man faktiskt gå ner och titta på vraket och ta upp till exempel några fönster för att undersöka dem närmare och också ta upp rampen som inte borde vara alltför svår att plocka upp från vraket, säger projektledare Claes Källström vid SSPA.”
Att det finns omfattande kritik mot dåvarande regering, men också efterkommande regeringars hantering av Estoniakatastrofen är väl känt. Den undermåliga hanteringen av hela ärendet har givit uttryck för spekulationer och konspirationsteorier. Att många fortfarande tvivlar på den officiella förklaringen, tillsammans med de många gånger vidlyftiga spekulationerna, bidrar med stor sannolikhet till ökad oro för de anhöriga.
För att räta ut de frågetecken som fortfarande finns, enligt bl.a. utredarna själva, bör vi av denna anledning tillåta vissa typer av dykningar vid M/S Estonia – dykningar vars syfte är ta reda på mer om förlisningen och förhoppningsvis kunna slå hål på många av de konspirationsteorier som förekommer.
.
|
Jonas Millard (SD) |
|