av Tuve Skånberg (KD)
till Utrikesminister Carl Bildt (M)
För exakt ett sekel sedan inleddes det första världskriget. Tio miljoner soldater dog, men det största civila priset betalades av de kristna armenierna, som utsattes för 1900-talets första folkmord. En miljon oskyldiga dödades. Resten av världen var alltför upptagna för att engagera sig tillräckligt mycket för att förhindra brottet. Först efteråt kom diskussionen och fördömandet. Tre decennier senare var det folkmord som går under namnet Förintelsen ett fullbordat faktum. Den här gången skrevs slutsiffran till den obegripliga summan sex miljoner mördade oskyldiga. Världen grep nämligen inte in i tid den här gången heller. Det handlade ju trots allt bara om judarna – en grupp som världens mäktiga inte var beredda att ställa sig upp till försvar för. Först efteråt kom förtvivlan och ångern.
Idag på 2010-talet trodde vi måhända att världen lagt handlingar som folkmord bakom sig. Men ur en förment upplyst värld har rest sig militanta jihadistiska grupper i Irak och Syrien som beslutsamt driver igenom sin ideologi att icke-muslimer ska omvända sig, betala ”straffskatt”, landsförvisas eller dö. Och på Gazaremsan fortsätter Hamas att utnyttja den svåra humaniräta situationen till att bedriva propaganda om att förinta den judiska staten.
I historieböcker och i princip all opinionsbildning är omdömet om 1930-talets Nazityskland unisont. Dess grund av diktatur, rasism och antisemitism överskuggar alla övriga eventuella positiva inslag i Tredje Riket. Alla tillbakablickar på Nazityskland används – fullt rimligt - som varnande exempel för att förhindra att något sådant sker igen.
Det är dock lättare att fördöma gårdagen än att ta ställning idag. Kristallnatten 1938 var en konkret illustration av nazismens ondska, och fördöms idag konsekvent. Men ondskan 2014 är dock inte radikalt annorlunda än tidigare. Protester mot Israels nuvarande agerande i Gaza-remsan har på flera håll fått obehagliga antisemitiska undertoner. Formerna för förföljelser förändras, men intoleransen är densamma.
Det våldsamma hat som drabbar exempelvis kristna i Irak från den islamistiska terrororganisationen Isis för närvarande är inte väsensskilt annorlunda än det som drabbade armenierna under första världskriget eller judarna under det andra.
Hur världen kan åse den pågående antisemitismen och den etniska rensningen mot assyrier och andra icke-muslimer i Mellanöstern utan att göra mer är obegripligt. Det är angeläget att Sveriges regering på allt sätt, både inom och utom EU, fördömer och aktivt bekämpar den jihadistiska ambitionen att fördriva alla judar och kristna i sin omgivning.
Hur ämnar utrikesministern agera för att Sverige ska fördöma och aktivt bekämpa den jihadistiska ambitionen att fördriva icke-muslimer?