av Anders Karlsson (S)
till Arbetsmarknadsminister Elisabeth Svantesson (M)
I Arbetsförmedlingens pressmeddelande för Skåne kan man läsa att för första gången sedan november 2011 (!) minskar arbetslösheten i Skåne jämfört med samma månad året innan. I mars var drygt 61 800 personer i Skåne utan arbete, jämfört med 62 200 förra året. 10,3 procent av arbetskraften var arbetslös, jämfört med 8,2 procent i hela landet. Det är första månaden sedan november 2011 som antalet arbetslösa i länet är lägre än fjolårets nivå.
Det låter ju bra men om man läser Arbetsförmedlingens pressmeddelande från den 8 april 2008 så faller mörkret. Häri kan man läsa att arbetslösheten i mars 2008 var 29 800 personer (ca 4 procent) och i mars 2007 33 200 (ca 4,5 procent). På sju år med borgerlig närings- och arbetsmarknadspolitik har vi fått 30 000 fler arbetslösa, nästan en fördubbling. För kommuner som min hemkommun Landskrona är situationen katastrofal, 15,8 procent arbetslösa. Men Landskrona är också Folkpartiets ”mönsterkommun” där borgerligheten fått härja fritt med stöd av Sverigedemokraterna.
Arbetslösheten i Skåne fortsätter att öka för dem som varit arbetslösa längre tid än sex månader. Likaså minskar inte arbetslösheten för utrikesfödda som i mars 2014 var 27 900 personer eller 24,2 procent av arbetskraften (riket 20,5 procent). Det är knappt 1 800 fler personer än för ett år sedan.
Regeringens starka Stockholmsfixering har knappast undgått någon. Den gäller både personsammansättning och politisk inriktning. Näringspolitiken har präglats av ointresse för näringar och branscher viktiga för Skåne, som till exempel jordbruks- och livsmedelsindustri. Från Moderaterna sker kanske delvis därför också ständiga avhopp i Skåne till Sverigedemokraterna eller motsvarande partier. Nyligen gick en före detta moderat riksdagsledamot i Malmö över till SPI.
Mot bakgrund av vilka fakta och argument har arbetsmarknadsministern och regeringen varit så passiva och ointresserade av arbetslösheten i Skåne?