den
14 januari
Fråga
2013/14:314
Bostadssituationen för kvinnor utsatta för våld
av Carina Ohlsson
(S)
till statsrådet Stefan Attefall (KD)
Sju av tio kvinnojourer uppger att kvinnor och barn bor kvar allt
längre på grund av problem att hitta ny bostad. Totalt skedde över 1 900
avvisningar på Sveriges Kvinno- och Tjejjourers Riksförbunds kvinnojourer år
2012, de flesta på grund av platsbrist. Det innebär att man tvingades säga nej
till 65 procent av alla sökande, vilket är en ökning från 55 procent året innan.
Nya uppgifter från jourerna tyder på att situationen har förvärrats ytterligare
under 2013. Platserna på landets skyddade boenden upptas i ökande grad av
kvinnor och barn som är i akut behov av att flytta ut. De har bott på jouren i
månader, fått vardagsrutiner ställda på ända, missat jobb, skola och förskola
och levt i ett enda långt undantagstillstånd. De hindras att flytta ut av en
ansvarslös bostadspolitik och en bostadsmarknad där våldsutsatta kvinnor och
barn tillhör de stora förlorarna. Personal och ideellt aktiva på kvinnojourerna
gör det de kan och mäktar med för att hjälpa till i bostadssökandet. Åtta av
tio kommuner uppger att bostadssituationen är ett hinder i kvinnofridsarbetet.
De vanligaste svårigheterna som identifierats är bristen på hyresrätter,
avsaknaden av förturssystem, avsaknad av kommunal bostadsförmedling samt
bristande samverkan med andra kommuner. Möjligheten till en trygg
boendesituation är central i arbetet mot våld mot kvinnor. I dag ser vi hur
kommuner erbjuder olämpliga nödlösningar på hotell eller vandrarhem. Kvinnor
och deras barn kan tvingas återvända till den våldsamma partnern/pappan. De
kanske hellre stannar kvar i en våldsam relation för att oron över att bli
hemlös är för stor.
Vad avser
statsrådet att göra för att kvinnor och barn utsatta för våld ska få tillgång
till en egen bostad, och behövs det exempelvis särskild lagstiftning?