den 6 november

Interpellation

2013/14:84 Ratificering av ESK-konventionens tilläggsprotokoll

av Valter Mutt (MP)

till utrikesminister Carl Bildt (M)

Den 5 juni i år trädde tilläggsprotokollet till ESK-konventionen i kraft. Sveriges regering verkar inte ha för avsikt att vare sig signera eller ratificera protokollet. I tidigare svar från regeringen har man framfört att man inte tror att protokollet skulle ha någon effekt. Det är en märklig inställning.

Sverige har ställt sig bakom att de olika MR-konventionerna är ömsesidigt stödjande och likvärdiga och att de mänskliga rättigheterna gäller alla människor överallt. Det är lika viktigt att staten uppfyller sina åtaganden när det gäller de medborgerliga och politiska rättigheterna som när det gäller de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna. När det gäller den första typen av rättigheter finns det ett tilläggsprotokoll som ger individer och grupper klagorätt på sina regeringar, när alla nationella möjligheter är uttömda. När det gäller det nya tilläggsprotokollet till konventionen om de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna har regeringen hittills vägrat att ge fattiga människor en möjlighet att kräva sin rätt.

Enligt FAO:s senaste State of food insecurity in the World hungrar 842 miljoner människor. Det är lika många som när FAO hade sitt toppmöte 1996, World Food Summit, där Sverige deltog och där man enades om att halvera antalet svältande på 20 år, ned till 400 miljoner. Måluppfyllelsen är noll.

Enligt ESK-konventionen är mat en mänsklig rättighet. Men regeringen tror uppenbarligen inte på rättighetsperspektivet när det gäller de ekonomiska och sociala mänskliga rättigheterna. Det finns andra vägar att minska fattigdom och svält tror man, trots att de senaste 20 årens ansträngningar inte lyckats minska antalet svältande.

Det är dags att ändra perspektiv på fattiga människor och se dem som de rättighetsbärare de är.

Man kan fundera över varför regeringen är så ovillig att ge fattiga människor en möjlighet att utkräva sina ekonomiska och sociala mänskliga rättigheter. Sverige har för länge sedan undertecknat ESK-konventionen och den gäller ju redan här. Och Sverige har genom ett fungerande skattesystem och välfärdsreformer lyckats uppfylla stora delar av sina åtaganden. Undertecknar vi protokollet får också fattiga människor i Sverige individuella klagomöjligheter. Sjuka äldre på särskilda boenden är ofta undernärda. Fattiga EU-medborgare på våra gator och torg kanske skulle drista sig till att kräva tak över huvudet. Bostad och hälsa är också mänskliga rättigheter, liksom utbildning och arbete. Att skydda och respektera människors ekonomiska och sociala rättigheter i Sverige skulle medföra ökade kostnader. Är det därför regeringen tvekar?

Det vore bra om regeringen kunde lyfta blicken och i första hand inse vilka möjligheter en individuell klagorätt skulle kunna ha för människor i länder där välfärden är bristfällig eller helt saknas. Rättighetsperspektivet skulle successivt kunna ersätta biståndsperspektivet. De flesta länder har undertecknat ESK-konventionen och har därmed åtagandet att skydda och respektera alla sina invånare. De ska till och med göra det till det yttersta av sin förmåga och med alla tillgängliga resurser. Visserligen successivt, men ESK-konventionen trädde i kraft redan 1976, så de har haft lång tid på sig. Nu är det dags för en deadline! Eftersom många länder länge struntat i sina egna fattiga invånare, ibland trots god ekonomisk tillväxt, blev det nödvändigt att skapa det nya tilläggsprotokollet för att snabba på uppfyllandet av de ekonomiska och sociala rättigheterna. Tilläggsprotokollet, som nu trätt i kraft eftersom mer än tio länder ratificerat det, kan bli ett bra verktyg för att äntligen utrota extrem fattigdom och hunger, som har upprepats som mål i många decennier, bland annat i millenniemålen.

Om fattiga människor och grupper i till exempel våra biståndsländer kunde ställa sina regeringar till svars skulle pressen på regeringarna att införa någon form av skattesystem för att finansiera grundläggande välfärd öka kraftigt. Pensioner och barnbidrag är utmärkta sätt att minska fattigdom. Behovet av bistånd utifrån skulle minska och det är väl dit vi vill nå?

Det är dags att ta de ekonomiska, sociala och kulturella mänskliga rättigheterna på allvar och inse vilka möjligheter de ger!

Med anledning av ovanstående frågar jag utrikesministern:

1. Avser ministern att ta några initiativ för att använda de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna som en möjlighet att pressa regeringar i våra biståndsländer att respektera sina invånares rätt till mat, bostad, utbildning, det vill säga att kunna försörja sig i värdighet?

2. Avser ministern att agera för att Sverige signerar och ratificerar tilläggsprotokollet till ESK-konventionen?