den
25 oktober
Interpellation
2013/14:73
Ett förstärkt svenskt arbete med FN-resolution 1325
av Hans Linde
(V)
till utrikesminister Carl Bildt (M)
Säkerhetspolitik är inte könsneutralt. Hoten mot
mäns och kvinnors säkerhet kan se olika ut. Krig och väpnande konflikter
påverkar män och kvinnor på olika sätt och i olika utsträckning. En
fredsprocess som leder till att våldet mot män upphör innebär inte per
automatik att våldet mot kvinnor upphör.
I den värld vi lever i är män norm och kvinnor
undantag. Utan ett genusperspektiv är risken därför överhängande att man kommer
att utgå från mäns erfarenheter och upplevelser i säkerhetspolitiken.
Säkerhetspolitik måste därför inkludera ett tydligt
genusperspektiv om den ska omfatta hela befolkningen och vara långsiktig och
framgångsrik. Ska det konfliktförebyggande arbetet ge resultat måste man se och
möta de olika säkerhetsutmaningar som män och kvinnor upplever. Ska
internationella insatser vara framgångsrika måste både män och kvinnor delta i
insatserna och de måste ha kompetens att kunna förstå och bemöta väpnade
konflikters olika konsekvenser för män och kvinnor. Ska freds- och
försoningsprocesser nå framgång måste kvinnor finnas med vid
förhandlingsbordet. Det är inte minst viktigt att påminna om när världssamfundet
nu försöker få till stånd fredsprocesser i länder som Afghanistan, Mali och
Syrien.
Det har nu gått 13 år sedan FN:s säkerhetsråd antog
resolution 1325. Resolutionen synliggör kvinnors mänskliga rättigheter och rätt
till skydd i väpnade konflikter mot våld och våldtäkter. Resolutionen
understryker att kvinnors rätt till säkerhet och rätt att delta i
beslutsfattande i frågor om fred och säkerhet inte först och främst är
jämställdhetsfrågor – utan säkerhetspolitiska frågor.
Sverige antog 2006 den första handlingsplanen för
resolution 1325 och handlingsplanen har därefter förlängts. Men med tiden har
bristerna i den svenska handlingsplanen blivit allt tydligare. Det saknas
tydliga mätbara mål, en tydlig tidtabell, ett effektivt kontrollsystem och
öronmärkta resurser för att genomföra handlingsplanen. Sammanlagt har 43 länder
antagit egna handlingsplaner för 1325. Även EU har en handlingsplan,
Comprehensive Approach to 1325 and 1820. Just nu håller unionen på att
färdigställa sin andra tvåårsrapport baserad på handlingsplanens indikatorer.
Här finns många goda exempel att lära av.
Ett sätt att stärka det svenska arbetet med att
implementera resolution 1325 skulle kunna vara att tillsätta en särskild svensk
ambassadör för frågan, på samma sätt som regeringen gjort inom flera andra
områden.
När FN-resolution 1325 antogs var det ett resultat
av ett starkt opinionsarbete av det civila samhället. Även i Sverige spelade
det civila samhället en viktig roll när den första handlingsplanen antogs. I
det svenska civila samhället finns lång och gedigen erfarenhet av att arbeta
med frågor som rör kvinnor och säkerhet. Inom det civila samhället finns också
en direktkontakt med de kvinnor i konfliktområden som resolutionen handlar om.
Det är erfarenheter som det är viktigt att man tar till vara.
Den nuvarande handlingsplanen löper ut 2015. Det är
nu avgörande att en grundlig utvärdering av Sveriges nuvarande och tidigare
handlingsplaner genomförs tillsammans med det civila samhället. Målet bör vara
att i en öppen process ta fram en ny handlingsplan som är skarpare och mer
långtgående än de tidigare.
Den 18 oktober 2013 antog FN:s säkerhetsråd en ny
resolution, kallad 2122, som förstärker de delar av resolution 1325 som handlar
om vikten av att kvinnor i konfliktområden deltar i fredsprocesser och
beslutsfattande. Man konstaterar i resolutionen att implementeringen av 1325
går för långsamt och att utvärdering samt uppföljning är för svag. Man menar
att utan en påtaglig förändring i hur resolution 1325 efterlevs så kommer
kvinnor och kvinnors perspektiv att fortsätta vara underrepresenterade i
konfliktlösning och fredsbyggande även i framtiden. Säkerhetsrådet uppmanar
medlemsländerna att börja revidera handlingsplaner och mål, att öka
implementeringstakten och ta fram nya mål.
Jag vill därför fråga utrikesminister Carl Bildt:
Vilka initiativ avser utrikesministern att ta för
att de nuvarande och tidigare handlingsplanerna för FN-resolution 1325
grundligt utvärderas tillsammans med det civila samhället?
Vilka initiativ avser utrikesministern att ta för
att regeringen i dialog med det civila samhället ska ta fram en ny svensk
handlingsplan för FN-resolution 1325 med tydliga mätbara mål, en tydlig
tidtabell, ett effektivt kontrollsystem och öronmärkta resurser för att
genomföra handlingsplanen – i enlighet med innehållet i resolution 2122?
Avser utrikesministern att verka för att en
särskild svensk ambassadör för FN-resolution 1325 tillsätts?