av Cecilia Dalman Eek (S)
till Socialminister Göran Hägglund (KD)
Sverige har en stark näringslivshistoria inom life science. Företag med stora forskande företag med fokus på läkemedel och medicinsk-teknisk utveckling har etablerats, växt och utvecklats här. Utvecklingen har skett i stor samklang med sjukvården och har givit mycket tillbaka till sjukvården och patienterna genom att den medicinska personalen varit med och utvecklat den absolut senaste spetskunskapen. Det har betytt att ny kunskap om till exempel läkemedel och metoder snabbt har kunnat tillämpas i hälso- och sjukvården.
Men under ett antal år har utvecklingen inom life science varit mycket oroande. I dag finns bara Astra Zeneca kvar av de stora läkemedelsföretagen. Universitet och högskolor arbetar med att stimulera nyskapande på olika sätt, men många av de nya företagen upplever stora svårigheter. Många beklagar bristen på riskvilligt kapital för att utvecklas. Tillväxten inom sektorn har i stället till stora delar skett genom uppköp och sammanslagningar. Akademin rapporterar om svårigheter att skapa enkla samarbeten med hälso- och sjukvården, hälso- och sjukvårdsregistren tas i anspråk alltför lite och de kliniska prövningarna har minskat alarmerande snabbt. När de nu något ökar, är det från en nivå och i en takt som konkurrerande länder snabbt dragit ifrån. Sverige halkar efter.
Ett av skälen till problemen är svårigheterna att hitta sätt att skapa enkla samarbetsvägar med sjukvården. Det saknas ett regelverk som stimulerar och underlättar för de forskande och prövande företagen att bidra till sjukvårdens utveckling genom konstruktivt samarbete. Transnationell forskning hindras genom att privatiseringar slagit sönder fungerande strukturer och fragmentiserat vården. Upphandlingsregler och vårdvalssystemens privatiseringar har inte underlättat för sjukvården att samarbeta med forskare inom akademin och företagen inom life science. Den svenska registerforskningen går på sparlåga och viktiga strukturella reformer kommer inte till stånd. I stället för fragmentisering behövs nu stärkta plattformar för samarbete och förenklingar när det gäller kontaktvägar mellan de forskande företagen, akademin och sjukvården.
Nyligen gjorde brittiska Pfizer ett försök att köpa upp Astra Zeneca med läkemedelstillverkning i Södertälje och forskningssajt i Mölndal. Tillsammans skulle 6 000 anställda och hälften av all forskning i Sverige beröras. Försäljningen avvärjdes, men frågan är inte avförd. Med A Z skulle det sista stora läkemedelsföretaget försvinna från Sverige med katastrofala effekter för branschen, forskningen men också för patienterna.
Min fråga till socialministern är hur han ser på uppgiften att förenkla för hälso- och sjukvården att samarbeta med forskare från akademi och företag inom life science, samt vilka åtgärder han avser att vidta för att underlätta och stärka förutsättningarna för forskningsnärvaro inom hälso- och sjukvården.