av Matilda Ernkrans (S)
till Miljöminister Lena Ek (C)
Vi som arbetar med miljö- och klimatpolitik slås av att ordet ”kostnadseffektivt” används väldigt flitigt i all kommunikation kring miljö och klimat som regeringen producerar.
Vid närmare granskning visar det sig att ordet förekommer 48 gånger i regeringens stora klimatproposition (prop. 2008/09:162). Men även i de två större propositioner som Lena Ek undertecknat som kommit 2014 används ordet ofta. I kemikaliepropositionen (prop. 2013/14:39) finns det med 14 gånger och i propositionen kring biologisk mångfald (prop. 2013/14:141) 21 gånger.
Det är uppenbart att ordet är en viktig ingrediens i regeringens politik och bärande för att förklara regeringens politik. Men när man börjar granska andra propositioner blir man ännu mer fundersam. Ordet ”kostnadseffektivt” borde ju i så fall vara extra viktigt i de propositioner som producerar av finansministern, kan tyckas, eftersom finanspolitiken inte sällan handlar om kostnader.
Men i den mycket omfattande propositionen (323 sidor) om förstärkta kapitaltäckningsregler som kom nu i vår förekommer ordet 0 gånger. Också i propositionen Nya mervärdesskatteregler (prop. 2013/14:224) saknas ordet helt.
I budgetpropositionen (BP) finner vi dock ordet 15 gånger, vilket självklart innebär att ordet är oerhört mer sparsamt använt än i både kemikaliepropositionen och propositionen om biologisk mångfald eftersom BP har ett mycket större omfång. Men om man dessutom granskar de 15 förekomsterna finner man att 11 av dessa rör just klimat och miljö.
Denna min lilla undersökning visar alltså att regeringens princip om kostnadseffektivitet endast verkar gälla klimat- och miljöpolitiken och är mycket sällsynt använt som begrepp på andra politikområden.
Min fråga till miljöminister Lena Ek är:
Varför är det just inom miljö- och klimatområdena som regeringen driver kostnadseffektiviteten så hårt?