den 19 september

Interpellation

2013/14:5 Avgiftsdifferentiering och jobbpolitik

av Peter Persson (S)

till finansminister Anders Borg (M)

År 2007 införde finansministern differentierade a-kasseavgifter vilket då kallades en jobbsatsning. A-kasseavgifterna knöts till arbetslöshetsnivån och det byggde på ett teoretiskt resonemang om att hög arbetslöshet beror på för höga löner. Genom att göra arbetslösheten ”dyr” för de fackliga organisationernas medlemmar så skulle facken sänka sina lönekrav och då skulle fler jobb inom berörda branscher skapas. Ministern vid den tiden var ytterst förtjust i teoretiska, nationalekonomiska resonemang och experimentlustan och klåfingrigheten var stor på den borgerliga sidan.

Det ledde till att en del a-kassor tvingades att kraftigt höja sina avgifter och medlemsflykten blev ett faktum. Efter det att förändringen infördes förlorade a-kassorna en halv miljon medlemmar på två år.

Regeringen och ministern har senare, inte minst sedan den kommit i minoritetsställning, kommit in i nyktrare resonemang och insett behovet av fackliga organisationer. När diskussionerna om den så kallade jobbpakten kom i gång så fick frågan om a-kasseavgiften en stor betydelse. Regeringen var mån om att få till en överenskommelse med arbetsmarknadens parter som skulle ge unga arbetslösa möjlighet till yrkespraktik på en arbetsplats. Statsminister Fredrik Reinfeldt lovade att han skulle ta bort den differentierade a-kasseavgiften när facken och arbetsgivarna börjat teckna avtal om en svensk modell av lärlingssystem som i förlängningen ska leda till fler jobb.

Efter det att många branscher tecknat avtal som ger unga personer utan arbete möjlighet till yrkesintroduktion (YA) avser regeringen nu att avskaffa den differentierade a-kasseavgiften 2014 som man införde 2007. En ”återställare” brukar sådant kallas i Moderaternas egen retorik.

Frågan är vad som åstadkommits under de sju åren av differentiering utöver ren förstörelse av a-kassa och facklig anslutning. Det finns definitivt inte fler jobb och säkert mycket av ekonomiska bekymmer för lågavlönade.

Ministerns återställare har fräckt paketerats som Jobbpaket för unga. I paketet som presenterades ingick nämligen även en sänkning av sociala avgifter för arbetsgivarna som anställer personer under 23 år samt en satsning på anställningar på yrkesintroduktionsavtal. Huvuddelen av budgetutrymmet för utspelet gick dock till återställaren, 2,8 av de 3,1 miljarderna.

Att erkänna att man gjort fel och gjort människor illa är första steget till förlåtelse. Mig veterligt gjorde dock ministern ingen sådan deklaration trots att borttagandet av de differentierade a-kasseavgifterna i sak innebär ett sådant erkännande.

Jag vill nu ge ministern möjlighet att erkänna sin ekonomiska felbedömning och sitt politiska misstag. Dessutom kan vi reda ut den motsägelse som ligger i följande:

År 2007, när den differentierade a-kasseavgiften infördes, kallades det för en jobbsatsning. Sex år senare är det en jobbsatsning att ta bort den.

Mina frågor är:

Vilka fakta och omständigheter har fått finansministern att inse att det var ekonomiskt och socialt felaktigt att införa en differentierad a-kassa?

Mot bakgrund av vilka fakta och omständigheter avsätter finansministern så lite av budgetutrymmet i jobbskapande åtgärder, då inte minst för att möta den rekordhöga ungdomsarbetslösheten?