av Annika Lillemets (MP)
till Arbetsmarknadsminister Elisabeth Svantesson (M)
Friåret är något så sällsynt som en sann vinna–vinna-lösning. Friårsreformen var såväl en frihetsreform som en mycket effektiv arbetsmarknadsåtgärd. Friår innebär, enkelt uttryckt, att en person med anställning byter plats med en arbetslös under en tid. I Sverige kunde, på Miljöpartiets initiativ, ett antal anställda ta ledigt tre till tolv månader medan en arbetslös vikarierade för den friårslediga, från 2005 tills den moderatledda regeringen tog bort möjligheten 2007.
Den friårslediga fick ersättning motsvarande 85 procent av den arbetslöshetsersättning som hon eller han skulle ha fått som arbetslös. Vikarien fick vanlig lön. De långtidsarbetslösa som vikarierade för de friårslediga fick riktiga arbeten under en tid och därmed värdefull arbetslivserfarenhet. Deras ställning på arbetsmarknaden stärktes. I Finland har man liknande goda erfarenheter av alterneringsledigheten, den finska motsvarigheten till friåret. Alterneringsledigheten fanns på prov i flera år, och sedan 2010 är den permanent. I den senaste utvärderingen av alterneringsledigheten, som gjordes 2009, fann man att arbetslösheten minskade och sysselsättningsgraden ökade för dem som fått vikariera för alterneringslediga.
Arbetsmarknadsåtgärder ska hjälpa människor att få jobb och arbetsgivarna att finna lämpliga personer att anställa. Regeringen har satsat på kostsamma och misslyckade åtgärder. Fas 3 är ovärdigt och leder inte till att människor får jobb. Friårsvikariat ger lön och riktiga arbetsuppgifter och därmed större chans att få nytt jobb. Det ger värdighet och möjlighet att försörja sig, till skillnad mot de förnedrande och meningslösa aktiviteter som många arbetslösa nu tvingas in i.
Mot bakgrund av detta vill jag fråga om och i så fall hur, arbetsmarknadsministern avser att agera för att återinföra friåret.