av Raimo Pärssinen (S)
till Statsrådet Catharina Elmsäter-Svärd (M)
Den 24 april kom regeringens proposition om redovisningscentraler för taxi. Förslaget är efterlängtat av hela den seriösa taxibranschen, men det innehåller också flera frågetecken.
Jag vill också ta tillfället i akt att diskutera med vilken senfärdighet och borgerlig ovilja förslaget malts fram. Faktum är att redan min egen regering var något sen med det, vilket gör den åttaåriga väntan från den moderatledda regeringen än mer anmärkningsvärd. Taxiutredningen presenterade i november 2004 betänkandet Ekonomisk brottslighet inom taxinäringen (SOU 2004:102), som sedan gick ut på remiss. Utredningen föreslog just redovisningscentraler som ett viktigt instrument.
Även om förslag förelåg från den socialdemokratiska regeringen på hösten 2006 togs det inte upp i den nya, borgerliga regeringens propositionsförteckning. Däremot motionerades det hösten 2006 i frågan. I trafikutskottets betänkande 2006/07:TU7, som beslutades i kammaren den 21 mars 2007, behandlades motionskraven. Den borgerliga majoriteten hänvisade till att frågan bereddes i Regeringskansliet. Den rödgröna oppositionen lade en gemensam reservation med krav på de redan beredda redovisningscentralerna. Kommunikationsminister var då centerpartisten Åsa Torstensson. Lite generöst skulle jag kunna säga att detta skulle kunna ha varit acceptabelt med tanke på att det skett regerings- och ministerskifte. Att begära att en ny regering och ett nytt statsråd omedelbart ska knyta ihop säcken efter en företrädares beredning är kanske lite för mycket begärt.
Problemet var dock att inget förslag till proposition kom hösten 2007 eller år 2008 eller år 2009 eller våren 2010. Under hela denna första valperiod, då regeringen hade en egen majoritet i riksdagen, motionerade och interpellerade den rödgröna oppositionen om den illojala konkurrensen och det väl belagda skattefusket inom taxibranschen. Frågan togs upp gång på gång i både trafikutskottet och skatteutskottet, men varken Åsa Torstensson eller Anders Borg var intresserad.
Under den borgerliga regeringens andra valperiod med en ny infrastrukturminister från 2010 och även en ny näringsminister något senare fortsatte vänteläget. Under Annie Lööf fortsatte också den nyliberala regim som Maud Olofsson införde på Näringsdepartementet. Nu råkade dock regeringen ut för tillkännagivanden om redovisningscentraler, och då bestämde man sig för att utreda det som redan var utrett lite till. I februari 2013 kom så Redovisningscentraler för taxi (Ds 2013:66), som nu alltså i april 2014 tycks resultera i en proposition.
Det som gör den här långa väntan så pinsam för statsrådet och regeringen är att i sak har egentligen inget nytt tillkommit. Det handlar inte om några nya, ändrade förutsättningar eller annorlunda tekniska lösningar jämfört med vad som skulle kunna ha införts redan 2006–2007.
Sammanfattningsvis handlar det om åtta förlorade år. Skatteverket har förvisso gjort stora insatser, men deras effektivitet har hämmats av att de förnekats det instrument som redovisningscentraler hade utgjort. Taxiförbundet, Transportarbetareförbundet och alla hederliga taxiföretagare har också gjort vad de kunnat genom att ihärdigt driva frågan.
Att taxameterundantaget inte slopats är en stor brist i propositionen. Det fortsatta undantaget ger möjligheter till fortsatt fusk och illojal konkurrens. Finansdepartementets promemoria föreslog att undantaget skulle tas bort, men man tycks än en gång ha fått vika ned sig. Skatteverket är kritiskt till fortsatt undantag, Transportstyrelsen likaså.
Mina frågor till statsrådet är: