Vi måste lyckas attrahera forskarbegåvningar. Det är en viktig förutsättning för svensk forskning i världsklass. Om en forskarkarriär ska vara ett lockande alternativ för både kvinnor och män måste det finnas ett attraktivt och tydligt karriärsystem med en väl avvägd fördelning av anställningar på olika nivåer, från forskarstuderande och postdoktorer till professorer.

Det är viktigt att nydisputerade ges ökade möjligheter till fortsatt forskning och meritering. Otrygga anställningar i början av forskarkarriären och otydliga karriärvägar där formella anställningsförfaranden saknas ökar risken att många väljer bort en akademisk karriär. Högkvalitativ och nydanande forskning kräver att forskarna har bra och trygga anställningsvillkor. Forskning visar att många tidsbegränsade anställningar efter varandra leder till lägre engagemang, att man mår sämre och att de mest kompetenta medarbetarna ser sig om efter ett nytt jobb.

Det är inte bara forskare som är tidsbegränsat anställda. På till exempel Stockholms universitet, som är ett av landets största lärosäten, är en fjärdedel av lektorerna och en tredjedel av adjunkterna tidsbegränsat anställda. Det håller inte om man vill bedriva en utbildning med kontinuitet och kvalitet. Tidsbegränsade anställningar bland forskande och undervisande personal på landets lärosäten ligger skyhögt över arbetsmarknaden i stort – var tredje universitetslärare är i dag tidsbegränsat anställd. Värst är det på de konstnärliga högskolorna och de stora universiteten. Tidsbegränsade anställningar slår också hårdast mot kvinnliga anställda. År 2012 hade 36 procent av kvinnorna och 31 procent av männen en tidsbegränsad anställning.

Möjligheten att stapla visstidsanställningar på varandra under lång tid behöver begränsas. Det räcker inte att en person inte kan få en ny tidsbegränsad anställning inom sex månader efter en meriteringsanställning. Det riskerar att leda till att lärosätet gör ett avbrott i anställningsperioden för att sedan erbjuda en annan visstidsanställning. I praktiken kan olika typer av tidsbegränsade anställningar kombineras i det oändliga. Den reglering som regeringen gjort av meriteringsanställningar innebär i praktiken möjlighet för lärosäten att skapa ytterligare en tidsbegränsad anställning med ett abrupt slut. Förordningen bör därför skrivas om så att en meriteringsanställning ger rätt till prövning för tillsvidareanställning med mål som är tydliga och definierade i förväg. För att anställningen ska fungera som verklig meritering måste resurser i form av tillräcklig grundfinansiering knytas till anställningen. 

De otrygga anställningarna är högskolans allvarligaste kvalitetsproblem. Kvaliteten på undervisning och forskning drabbas hårt när planeringshorisonten för den enskilde är sex månader. Lärosätenas anställningskultur innebär att lärare i många fall går på korta och upprepade kontrakt, som gör att de tvingas spendera sin tid på att söka andra jobb eller forskningspengar. Kort sagt tvingas lärarna ha fokus på något helt annat än studenterna. Det är inte konstigt att pedagogiken blir lidande när lärare hela tiden byts ut. Att som ung student få en ny lärare varje termin som aldrig hållit kursen förut ger en bristande kontinuitet som självklart går ut över kvaliteten i utbildningen. 

Jag vill därför fråga utbildningsministern:

Vilka åtgärder är utbildningsministern beredd att vidta för att minska den stora andelen av tidsbegränsade anställningar vid landets lärosäten?

Är utbildningsministern beredd att riva upp och göra om den reglering av meriteringsanställningar som regeringen gjort, så att den ger rätt till prövning för tillsvidareanställning och kan utgöra en verklig förutsättning för karriärvägar i akademin?