Helt nyligen vägrade Maud Olofsson att personligen inställa sig hos konstitutionsutskottet för att svara på frågor om Vattenfalls köp av det holländska bolaget Nuon – detta trots att Maud Olofsson var ansvarigt statsråd för statliga företag och genom olika uttalanden har medgivit att hon hade kännedom om affären innan Vattenfall genomförde köpet. Visserligen säger hon vidare i en skriftlig kommentar till KU att hon ”har svårt att svara på frågor om en fem år gammal händelse”. Detta är särskilt märkligt eftersom regeringen måste lämna alla handlingar i ett anmält ärende, även de som är hemliga, och har rätt att kalla statsråd som har lämnat regeringen.

Maud Olofsson har, efter att hon lämnade regeringen, av regeringen blivit utsedd till statens representant i styrelsen för LKAB. Mot bakgrund av att Maud Olofsson inte vill medverka i KU:s granskning av Vattenfalls Nuonaffär känns det olustigt att ha en sådan representant i ett annat statligt företag.

Min fråga till statsrådet Peter Norman blir mot den bakgrunden: Är det i linje med regeringens ägarpolicy att styrelserepresentanter kan sitta kvar i statliga styrelser när man vägrar att medverka i KU:s speciella uppdrag att granska regeringen?