den 28 mars

Interpellation

2013/14:389 Konsekvenser när omhändertagna barns rättigheter kränks

av Hillevi Larsson (S)

till statsrådet Maria Larsson (KD)

Vanvårdsutredningen gav oss en inblick i det fruktansvärda lidande som många omhändertagna barn i Sverige genomgått och fortfarande genomgår. Hittills har den enda konsekvensen blivit att en del av de vanvårdade kunnat få ekonomisk ersättning som kompensation för sitt lidande. Men det gäller bara de grövsta fallen, och barnen som vanvårdats efter 1980 får ingen ersättning.

Barnombudsmannen har påtalat de omfattande bristerna i hanteringen av de barn som är placerade i dag och även pratat med många av barnen. Det finns alltför många barn som ingen lyssnar på och som förvägras grundläggande rättigheter, såsom fullgod skolgång och hälsovård.

Förutom regelrätt vanvård är det också ett stort problem att en så stor andel av barnen flyttas runt från det ena fosterhemmet/HVB-hemmet till det andra. Det här leder till ökad otrygghet för barnen.

Det är självklart viktigt att barn flyttas från miljöer där de vanvårdas. Men lika viktigt är det att barnen får stanna kvar i familjer där de har sin trygghet och sina anknytningspersoner, vare sig det är de biologiska föräldrarna eller fosterföräldrar. Att utsätta barn för traumatiska separationer utan godtagbara skäl är också en form av vanvård. Men när detta ändå sker leder det inte till några konsekvenser för ansvariga myndigheter.

Även om vanvården av barn som regel sker i familjehem, HVB-hem och särskilda ungdomshem är det fortfarande ytterst myndigheternas ansvar att garantera att omhändertagna barn har det bra. I många fall av vanvård är det tydligt att myndighetsansvaret brustit. Myndigheterna har inte tagit sitt ansvar för att förebygga, upptäcka och stoppa vanvård.

Tidigare skötte Socialstyrelsen tillsynen av den sociala barnavården, numera gör myndigheten IVO det. IVO kan ge vite eller stänga ned verksamheter, men det händer ytterst sällan. Det brukar stanna vid kritik. I de fall där kritik utdelas ges ingen upprättelse till dem som drabbats. Felen rättas inte heller till, det har IVO ingen befogenhet att kräva.

Enligt regelverket ska barn höras och myndigheterna ska lyssna på barnen. Barn ska också ha en egen socialsekreterare att anförtro sig åt. Problemet är bara att det inte blir några sanktioner om ansvariga myndigheter inte följer dessa eller övriga regler som kommit till för att stärka barnens rättigheter.

När placerade barn dör till följd av bristfälligt omhändertagande leder det inte till sanktioner för ansvariga myndigheter. Det finns inte ens krav på ansvarsutredning när ett placerat barn dör!

Det är orimligt att felaktiga beslut och rena lagbrott från myndigheters sida som drabbar barn inte leder till någon påföljd. Myndigheter som inte tar sitt ansvar för barn de själva omhändertagit borde i stället regelmässigt drabbas av sanktioner, för att garantera bättring! Det måste alltid vara dyrare för myndigheter att bryta mot gällande lagar till skydd för barn än att följa dem.

Mina frågor till statsrådet är:

Kan statsrådet tänka sig att införa kännbara sanktioner när myndigheter bryter mot gällande regler som finns för att garantera barnens rättigheter?

Kan statsrådet tänka sig att utvidga IVO:s befogenheter med krav på rättelse när felaktiga beslut tagits som kränker barnens rättigheter?

Kan statsrådet tänka sig att ge vanvårdade barn rätt att kräva upprättelse genom Barnombudsmannen, på samma sätt som mobbade barn har rätt att vända sig till elevskyddsombudet och kräva upprättelse?

Kan statsrådet tänka sig att införa krav på ansvarsutredning när ett omhändertaget barn dör?