den 21 mars

Interpellation

2013/14:381 Vanvårdsersättning till finska krigsbarn

av Pyry Niemi (S)

till statsrådet Maria Larsson (KD)

De finska krigsbarnen, som under krigsåren också blivit utsatta för vanvård eller övergrepp i svenska familjehem eller vårdats på barnhem eller annan institution, bör enligt Riksförbundet Finska Krigsbarn omfattas av utredningarnas undersökningar och rätt till kompensation.

Regeringen ansåg när rätten att ansöka om vanvårdsersättning infördes att finska barns placeringar skedde genom privata och frivilliga organisationer och att det svenska sociala ansvaret inte omfattade de finska barnen. Enligt Riksförbundet Finska Krigsbarn går det att bevisa att det svenska samhället, såväl medicinskt som socialt, hade ett stort och direkt ansvar för barnens välbefinnande på samma sätt som de ”svenska” fosterhemsbarn som beviljats ersättning för vanvård under perioden 1920–1980.

Riksförbundet Finska Krigsbarn har valt att publicera ett brev som sändes till Hjälpkommitténs länsombud 1944. I brevet kan man utläsa att det svenska samhället på ett mycket konkret sätt var ansvarigt för att finska barn inte skulle placeras i olämpliga fosterhem.

I dokumentet omnämns barnavårdsombudet i länet. Detta ombud var en på länsstyrelsen anställd tjänsteman som i sin yrkesutövning var underställd Socialstyrelsen. Från 1944 var det Socialstyrelsens tjänstemän som tillsammans med barnavårdsombudet gjorde inspektioner på barnhem för finska barn. Dokumentet visar också att kommunernas barnavårdsnämnder hade tydligt ansvar för korrekta placeringar av finska barn i svenska hem.

”Till våra ombud.

Sedan till Hjälpkommittén och även till Socialstyrelsens kännedom kommit, att finska barn utplacerats i mindre lämpliga hem, ha överläggningar mellan kommittén och Socialstyrelsen ägt rum angående åtgärder för att avhjälpa uppkomna missförhållanden och förhindra olämpliga utplaceringar. Orsaken till att anmärkningarna i några fall kunnat uppkomma ligger i dels den brådska, varmed utplaceringarna måst ske under den stora tillströmningen av barn under februari och mars månader i år, dels i att 40 % av de barn, som kommit, varit inbjudna av familjer i Sverige. Anledning har icke ansetts föreligga att undersöka dessa hem, då överenskommelse träffats mellan det finska hemmet och det svenska fosterhemmet.

Kommittén får med anledning därav erinra om tidigare uppmaningar och överenskommelser, att barn icke få utplaceras utan att säkerhet vunnits om den mottagande familjens lämplighet att handha vården av barnet genom undersökning på förhand av barnavårdsombudet i länet eller av kommunens barnavårdsnämnd eller dispensär.

Kommittén vill framhålla angelägenheten av att ni verkligen begagnar Er av möjligheten att genom hänvändelse till barnavårdsombuden få av dem eller genom deras förmedling av vederbörande barnavårdsnämnd vitsordat, att ett hem, som erbjudit sig mottaga ett finskt barn, är därtill lämpat.

För att komplettera och förstärka samarbete, vartill möjlighet sålunda redan föreligger, få vi efter överenskommelse med Socialstyrelsen härmed anmoda Eder att, så snart ett finskt barn hädanefter utplaceras i en kommun, därom lämna skriftligt meddelande till kommunens barnavårdsnämnd med uppgift om barnets namn och det svenska hemmets namn och adress. Vidare bör likadan uppgift lämnas om redan utplacerade barn till kommunens barnavårdsnämnd.

Socialstyrelsen har i cirkulär till samtliga barnavårdsnämnder vädjat till dessa att biträda Eder och lokalombuden vid ansvaret för vården av utplacerade finska barn och att anmäla till vederbörande barnavårdsombud, så snart kännedom kommit att vården av ett inom dess område utplacerat finskt barn icke skulle vara tillfredsställande. Barnavårdsombudet har av Socialstyrelsen ålagts att därefter verkställa undersökningen och anmäla resultatet till Eder.

Stockholm den 15 april 1944

HJÄLPKOMMITTÉN FÖR

FINLANDS BARN”

Med anledning av det som står i brevet och den förklarande texten ställer jag följande frågor till statsrådet.

Har statsrådet gjort ställningstagandet att finska krigsbarns placeringar i fosterhem omfattades av det svenska sociala myndighetsansvaret i enlighet med det publicerade brevet?

Om statsrådet inte anser det, varför inte då?