den
17 mars
Interpellation
2013/14:363
Samvetsklausul och fallet Ellinor
av Julia Kronlid
(SD)
till socialminister Göran Hägglund (KD)
Den 7 oktober 2011 kom beskedet att Europarådet antagit en resolution
som skyddar vårdpersonalens rätt till samvetsfrihet. Denna resolution innebär
att ingen person, sjukhus eller institution ska tvingas, hållas ansvarig för,
eller på något sätt diskrimineras för att man på grund av samvetsbetänkligheter
inte vill utföra eller medverka till abort, dödshjälp eller någon handling som
kan orsaka döden för ett mänskligt foster eller embryo. Samtidigt framhåller
resolutionen att föreskrifter som ska garantera vårdpersonalen rätt till
samvetsfrihet, också måste garantera att den kvinna som på laglig grund önskar
avsluta en graviditet också kan få en abort utförd.
Europarådet
inbjuder medlemsstaterna att utveckla omfattande och tydliga bestämmelser som
definierar och reglerar rätten till samvetsfrihet samtidigt som man försäkrar
tillgången till vård och hälsa. Sverige som ska vara förebild i frågan om
mänskliga rättigheter har dock inte införlivat föreskrifter om samvetsfrihet i
svensk lagstiftning. Att lagstadga vårdpersonalens rätt till samvetsfrihet har
man däremot gjort i flertalet av de 47 medlemsländerna i Europarådet. I exempelvis
vårt grannland Norge är samvetsfrihet för vårdpersonal varken något nytt eller
något konstigt. Sedan 1978 har det funnits inskrivet i lagen att
sjukvårdsinrättningar ska ta hänsyn till vårdpersonal som av samvetsskäl inte
vill utöva eller assistera vid aborter eller liknande ingrepp.
Frågan om
samvetsfrihet har på senare tid särskilt aktualiserats i Sverige i och med
fallet Ellinor. Ellinor hade utlovats en tjänst på Höglandssjukhuset i Eksjö
men när de fick veta att hon inte vill delta i aborter av samvetsskäl drogs
hennes tjänst tillbaka. En kort tid därefter miste hon även ett vikariat hon
erbjudits på kvinnokliniken i Värnamo – detta av samma skäl att hon inte vill medverka till aborter och att detta
fått stor medial uppmärksamhet.
Att en
barnmorska som i första hand utbildat sig till att rädda liv ska nekas att
arbeta som barnmorska för att hon inte vill medverka till aborter anser vi är
djupt diskriminerande.
Rätten till
samvetsfrihet har stöd i FN:s deklaration om mänskliga rättigheter i artikel 18
samt i Europakonventionen artikel 9 där det uttryckligen står följande:
Var och en har
rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet.
Då
Europakonventionen i dag är en del av svensk lag torde sjukvårdpersonal redan
ha ett skydd i grundlagen för att kunna åberopa samvetsfrihet. Dock har det
tidigare varit svårt att veta hur denna samvetsfrihet ska tolkas. Nu finns det
en tydlig resolution från Europarådet som tar hänsyn till både vårdpersonalen
och den lagstadgade rätten till abort. Därför borde det ligga i Sveriges
riksdags intresse att införa tydliga föreskrifter om samvetsfrihet då vi alla
vill värna om mänskliga rättigheter.
Konstitutionsutskottet
fastslog också i sitt betänkande 20011/12:KU14 på s. 12 att de frågor som
tagits upp i motioner gällande samvetsfrihet är av stor principiell vikt.
Eftersom abort
och dödshjälp leder till särskilt svåra konfliktsituationer vad gäller etiska
dilemman, bör rätten till åberopande av samvetsfrihet enligt resolution
Göran Hägglund
har uttalat att detta bör kunna lösas med överenskommelser på varje
arbetsplats. Det är dock just detta som inte fungerat i fallet Ellinor.
Fallet ligger
just nu hos Diskrimineringsombudsmannen och det kommer av Ellinors juridiska
ombud att drivas vidare till Europarådet, där det tidigare beslutats om en
resolution till stöd för samvetsfrihet.
Sverigedemokraterna
anser att det behöver införas en samvetsklausul för vårdpersonal i likhet med
den som finns i Norge.
Min fråga till
socialminister Göran Hägglund är:
Vad avser
socialministern att göra för att garantera rätten till samvetsfrihet för svensk
sjukvårdspersonal i enlighet med resolution 1763?