den
9 oktober
Interpellation
2013/14:35
Flaskhals för ekonomisk utveckling och utbildning
av Peter
Persson (S)
till finansminister Anders Borg (M)
Investeringar i kunskap genom utbildning har alltid
utgjort en drivmotor i ekonomisk utveckling. Sett till tillståndet inom
utbildningssektorn i dag så har Sverige bekymmer.
Andelen gymnasieelever som tar studenten inom
normal tid (tre år) eller inom fyra år har legat still. Däremot har särskilt
yrkesprogrammens attraktionskraft minskat tydligt i och med regeringens
gymnasiereform Gy 11. På två år har andelen antagna elever till
yrkesprogrammen minskat med en femtedel. Enligt Skolverket är den huvudsakliga
orsaken till denna snabba förändring regeringens beslut att yrkesprogrammen
inte ska ge behörighet till högre studier. Många av de som söker till gymnasiets
studieförberedande program anger att de skulle ha sökt ett yrkesprogram om
dessa hade gett högskolebehörighet. Det här är olyckligt, också för att de
branscher och yrken som flera av yrkesprogrammen utbildar för uppvisar brist på
arbetskraft, brister som blir flaskhalsar för den ekonomiska utvecklingen i
Sverige.
Det finns några övergripande förklaringar till
regeringens misslyckande på skolområdet. Reform efter reform har sjösatts utan
att dessa har haft god grund i forskning och internationella jämförelser.
Dagens skolpolitik innehåller många symboliska inslag och förslag – men
saknar insatser som faktiskt får effekt: att förbättra lärarnas arbetssituation
och att ge bättre förutsättningar för elever att lära.
En viktig förklaring
ligger i brist på resurser. Resurser bidrar till bättre kvalitet. Regeringen vägrar att se behovet av ytterligare
resurser till både den svenska skolan och högskoleutbildningen. Möjligheterna
till kvalitetsförstärkningar utan tillkommande resurser är begränsade.
Finansministern har en avgörande roll för
budgetprioriteringarna, det är på hans departement rödpennorna arbetar med de
äskanden som fackdepartementen och hans ministerkolleger har. Centerpartiet har
bittert fått uppleva detta. Näringslivsminister Annie Lööf fick ingen slopad
andra sjuklönevecka och landsbygdsminister Eskil Erlandsson fick bara
”hälften kvar” i fråga om landsbygdsstödet.
I dag är 34 000 arbetslösa inlåsta i
regeringens arbetsmarknadspolitiska flaggskepp fas 3 och antalet ökar.
Enligt Arbetsförmedlingen är det endast ca 15 procent av dem som har deltagit i
fas 3 som lämnat programmet för arbete eller utbildning. En stor del av de
lediga arbetstillfällena finns i tillväxtregionerna och då främst Stockholm.
Finanspolitiska rådet har i sin rapport om svensk
finanspolitik 2012 uppskattat att förbättrade pendlings- och boendemöjligheter
stärker matchningen och bidrar till lägre arbetslöshet. I dag är
tillväxtregionernas ansträngda infrastruktur och bostadsbestånd ett hinder för
matchningen på arbetsmarknaden.
Även Svenskt Näringsliv noterar att matchningen på
svensk arbetsmarknad försämrats under de senaste åren. I organisationens
rekrytringsenkät uppger omkring hälften av företagen att de haft ganska eller
mycket svårt att rekrytera den arbetskraft de efterfrågar. Enligt
Arbetsförmedlingens bedömning av efterfrågan på arbetsmarknaden råder det i dag
brist på arbetskraft inom ett flertal yrken.
Jag har vid företagsbesök ofta möts av just frågor
och kommentarer kring brist på utbildad arbetskraft och
matchningsproblematiken. Det är märkligt att finansministern inte fått dessa
och om han fått dem, ändå inte velat göra något åt missmatchningen.
Mina frågor till finansministern är därför:
Mot bakgrund av vilka fakta och argument
uppmärksammar inte finansministern den tillväxthämmande bristen på utbildad
arbetskraft och lägger förslag mot det i budgetpropositionen?
Vilken ekonomisk teori eller andra överväganden
motiverar regeringens övergripande tillväxthämmande utbildnings- och
arbetsmarknadspolitik?