den 9 oktober

Interpellation

2013/14:35 Flaskhals för ekonomisk utveckling och utbildning

av Peter Persson (S)

till finansminister Anders Borg (M)

Investeringar i kunskap genom utbildning har alltid utgjort en drivmotor i ekonomisk utveckling. Sett till tillståndet inom utbildningssektorn i dag så har Sverige bekymmer.

Andelen gymnasieelever som tar studenten inom normal tid (tre år) eller inom fyra år har legat still. Däremot har särskilt yrkesprogrammens attraktionskraft minskat tydligt i och med regeringens gymnasiereform Gy 11. På två år har andelen antagna elever till yrkesprogrammen minskat med en femtedel. Enligt Skolverket är den huvudsakliga orsaken till denna snabba förändring regeringens beslut att yrkesprogrammen inte ska ge behörighet till högre studier. Många av de som söker till gymnasiets studieförberedande program anger att de skulle ha sökt ett yrkesprogram om dessa hade gett högskolebehörighet. Det här är olyckligt, också för att de branscher och yrken som flera av yrkesprogrammen utbildar för uppvisar brist på arbetskraft, brister som blir flaskhalsar för den ekonomiska utvecklingen i Sverige.

Det finns några övergripande förklaringar till regeringens misslyckande på skolområdet. Reform efter reform har sjösatts utan att dessa har haft god grund i forskning och internationella jämförelser. Dagens skolpolitik innehåller många symboliska inslag och förslag – men saknar insatser som faktiskt får effekt: att förbättra lärarnas arbetssituation och att ge bättre förutsättningar för elever att lära.

En viktig förklaring ligger i brist på resurser. Resurser bidrar till bättre kvalitet. Regeringen vägrar att se behovet av ytterligare resurser till både den svenska skolan och högskoleutbildningen. Möjligheterna till kvalitetsförstärkningar utan tillkommande resurser är begränsade.

Finansministern har en avgörande roll för budgetprioriteringarna, det är på hans departement rödpennorna arbetar med de äskanden som fackdepartementen och hans ministerkolleger har. Centerpartiet har bittert fått uppleva detta. Näringslivsminister Annie Lööf fick ingen slopad andra sjuklönevecka och landsbygdsminister Eskil Erlandsson fick bara ”hälften kvar” i fråga om landsbygdsstödet.

I dag är 34 000 arbetslösa inlåsta i regeringens arbetsmarknadspolitiska flaggskepp fas 3 och antalet ökar. Enligt Arbetsförmedlingen är det endast ca 15 procent av dem som har deltagit i fas 3 som lämnat programmet för arbete eller utbildning. En stor del av de lediga arbetstillfällena finns i tillväxtregionerna och då främst Stockholm.

Finanspolitiska rådet har i sin rapport om svensk finanspolitik 2012 uppskattat att förbättrade pendlings- och boendemöjligheter stärker matchningen och bidrar till lägre arbetslöshet. I dag är tillväxtregionernas ansträngda infrastruktur och bostadsbestånd ett hinder för matchningen på arbetsmarknaden.

Även Svenskt Näringsliv noterar att matchningen på svensk arbetsmarknad försämrats under de senaste åren. I organisationens rekrytringsenkät uppger omkring hälften av företagen att de haft ganska eller mycket svårt att rekrytera den arbetskraft de efterfrågar. Enligt Arbetsförmedlingens bedömning av efterfrågan på arbetsmarknaden råder det i dag brist på arbetskraft inom ett flertal yrken.

Jag har vid företagsbesök ofta möts av just frågor och kommentarer kring brist på utbildad arbetskraft och matchningsproblematiken. Det är märkligt att finansministern inte fått dessa och om han fått dem, ändå inte velat göra något åt missmatchningen.

Mina frågor till finansministern är därför:

Mot bakgrund av vilka fakta och argument uppmärksammar inte finansministern den tillväxthämmande bristen på utbildad arbetskraft och lägger förslag mot det i budgetpropositionen?

Vilken ekonomisk teori eller andra överväganden motiverar regeringens övergripande tillväxthämmande utbildnings- och arbetsmarknadspolitik?