den 11 mars

Interpellation

2013/14:345 Hbtq-frågor i svensk utvecklingspolitik

av Hans Linde (V)

till statsrådet Hillevi Engström (M)

Det är en grundläggande mänsklig rättighet att få uttrycka sin sexualitet, sin könsidentitet och sina könsuttryck på sina egna villkor. Samtidigt som vi de senaste åren kunnat se stora framsteg när det kommer till respekten för hbtq-personers rättigheter i flera delar av världen så är också bakslagen uppenbara. Utvecklingen i bland annat Ryssland, Nigeria och Uganda understryker att homo- och transfoba krafter fortfarande har stort politiskt inflytande i flera delar av världen.

Vänsterpartiet anser att Sverige har ett ansvar för att stå upp för hbtq-personers rättigheter i världen, det måste vara en självklar del av arbetet med mänskliga rättigheter i utrikes- och utvecklingspolitiken. Vi vill att de modiga hbtq-aktivister, som runt om i världen kämpar för sina rättigheter, ska känna att de har en allierad i Sveriges regering.

En förutsättning för att hbtq-personers rättigheter ska respekteras är att det finns organisationer som har modet och viljan att lyfta dessa frågor. Stödet till organisationer i syd som arbetar med hbtq-frågor är i dag inte omfattande mätt i kronor, men för de enskilda organisationer som får stöd har det en avgörande betydelse.

RFSU gör regelbundna kartläggningar av svenskt bistånd till SRHR, sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter. De har visat att Sidas bistånd till hbtq-frågor ökade mellan åren 2006 och 2011, dock från mycket låga nivåer. Stödet till hbtq-frågor har aldrig uppgått till mer än drygt 0,1 procent av den totala biståndsbudgeten. Stödet minskade dock 2012 och preliminära siffror visar att minskningen fortsatte även 2013. Att regeringen i sin senaste budgetproposition för utgiftsområde 7 Internationellt bistånd inte nämnde hbtq-frågorna understryker oron för att detta område är på väg att nedprioriteras.

Många organisationer som arbetar med hbtq-frågor möter olika former av hinder som både försvårar deras arbete och deras möjligheter att leva upp till de krav som Sverige ställer på partner inom utvecklingssamarbetet. I länder där samkönade relationer är förbjudna finns det stora svårigheter för hbtq-organisationer att ens registrera sig och många små hbtq-organisationer i syd har haft svårt att leva upp till de allt högre krav på revision och uppföljning som Sverige ställer. Ska Sverige kunna stödja hbtq-organisationer även i länder där situationen för hbtq-personer är som svårast krävs en ökad flexibilitet. Norge har i sitt utvecklingssamarbete visat hur det är möjligt. Där har den norska motsvarigheten till RFSL fått relativt stor frihet att fördela pengar till hbtq-organisationer i syd.

Att arbeta med hbtq-frågor i utvecklingspolitiken kräver kompetens. Ska Sverige kunna göra rätt saker vid rätt tillfälle krävs att man har kunskap om hur man arbetar med just hbtq-frågor i ofta tuffa miljöer. År 2006 utarbetade Sida en handlingsplan för hur Sverige ska bidra till bättre livsvillkor för hbt-personer i samarbetsländerna. Tyvärr fanns det brister i Sidas handlingsplan. Ambitionsnivån var alltför låg och arbetet gick för sakta. Handlingsplanen för hbt-frågor löpte ut 2009 och någon ny handlingsplan har inte tagits fram. I dagsläget saknas därför en handlingsplan för att inkludera hbtq-frågor i utvecklingssamarbetet.

Jag vill med anledning av detta fråga biståndsminister Hillevi Engström:

1. Vilka initiativ avser ministern att ta för att Sverige ska öka sitt stöd till organisationer som arbetar med hbtq-frågor i syd?

2. Vilka initiativ avser ministern att ta för att Sveriges stöd till hbtq-organisationer i syd ska bli mer flexibelt?

3. Vilka initiativ avser ministern att ta för att Sverige ska ta fram en ny handlingsplan för arbetet med hbtq-frågor i utvecklingspolitiken för att öka kompetensen om dessa frågor inom Sida och utrikesförvaltningen?