den 9 oktober

Interpellation

2013/14:34 Flaskhals för ekonomisk utveckling och bostäder

av Peter Persson (S)

till finansminister Anders Borg (M)

Bostadsproduktionen har historiskt spelat en stor roll för den ekonomiska politiken. Genom den så kallade multiplikatoreffekten åstadkom bostadsproduktionen en mer allomfattande ekonomisk tillväxt och utveckling.

Bostadspolitiken under de borgerliga regeringsåren har varit en skandal. De kristdemokratiska bostadsministrarnas uppgift har varit att med olika krumbukter ”förklara” bostadsbristen. Trots att de inte har fått några ekonomiska resurser för att bygga (om de nu verkligen velat göra det) av finansministern och Finansdepartementets rödpennor så har ingen vågat säga något eftersom partiledaren Hägglund godkänt detta i det ”inre kabinettet”, det vill säga partiledarsamtalen inom regeringen.

En stor del av de lediga arbetstillfällena finns i tillväxtregionerna och då främst Stockholm. Finanspolitiska rådet uppskattade i sin rapport om svensk finanspolitik att förbättrade pendlings- och boendemöjligheter stärker matchningen och bidrar till lägre arbetslöshet. I dag är tillväxtregionernas ansträngda infrastruktur och bostadsbestånd ett hinder för matchningen på arbetsmarknaden.

Enligt Boverkets senaste bostadsmarknadsenkät i somras rapporterade 126 av landets kommuner att de har generell bostadsbrist, att jämföra med 22 stycken år 1992 och 44 stycken år 2000. Inte mindre än 67 procent av befolkningen bor i dag i en kommun som uppger att de har bostadsbrist. I nya rapporter från Hyresgästföreningen konstateras att andelen unga vuxna som saknar egen bostad har ökat, och följaktligen bor fler unga vuxna kvar hemma, med andrahandskontrakt eller som inneboende hos en kompis.

Vi socialdemokrater konstaterar i vår budgetmotion att så mycket som ca 650 000 lägenheter i miljonprogrammen i dag står i akut behov av upprustning. Enligt beräkningar uppgår kostnaderna för det totala renoveringsbehovet till 240–300 miljarder kronor. Tidigare utvärderingar av större upprustningar som gjorts av bostadsområden byggda på 1960- och 1970-talen har visat att investeringarna inte alltid är företagsekonomiskt lönsamma. Resultatet i dag blir antingen att de omfattande upprustningar och möjligheter till energieffektiviseringar som behövs inte blir gjorda eller att det sker till priset av kraftigt höjda hyror som resulterar i att hyresgäster tvingas flytta runt till ännu icke renoverade bostäder.

Mina frågor till finansministern är:

Mot bakgrund av vilka fakta och argument eller ekonomiska teorier har finansministern övergett tron på bostadsproduktion som motor för ekonomisk tillväxt?

Varför vill finansministern inte ge bostadsministern några ekonomiska resurser för att bygga bostäder när behoven är så stora och människors rörlighet som arbetskraft hämmas vilket i sin tur inverkar negativt på tillväxten?