den
13 februari
Interpellation
2013/14:285
Reinvesteringar i järnväg
av Annika Lillemets
(MP)
till statsrådet Catharina Elmsäter-Svärd (M)
Den svenska järnvägen är hårt sliten. För att rusta upp den till gott
skick krävs omfattande reinvesteringar i allt från spår till kontaktledningar
och spårväxlar.
Trafikverket
hävdar på sin hemsida att de räknar med att det tar sju till tio år innan de
”har kommit ikapp den underhållsskuld vi har”. Vidare skriver
Trafikverket att ”detta innebär ett hårt prioriterande när det gäller
både planerat förebyggande underhåll som vi ständigt gör och sådant vi gör för
att avhjälpa problem som mer akut uppstår på anläggningen” och att
”allt underhåll planeras enligt den drift- och underhållsstrategi som
Trafikverket har och de framtagna drift- och underhållsplanerna. Trafikverket
lägger flera miljarder årligen på förebyggande underhållsarbete. Samtidigt
håller vi Sveriges järnvägar öppna för trafik parallellt med att vi
underhåller.”
70–80 procent
av de fel och besiktningsanmärkningar på järnvägen som rapporteras beror på
spårväxlar. De är alltså mycket kritiska delar i anläggningen, och det är
angeläget att prioritera dem för att snabbt förbättra standarden i det svenska
järnvägsnätet. För att komma i kapp skulle 400–500 av de ca 11 000
spårväxlarna i det svenska järnvägsnätet behöva bytas ut varje år den närmaste
tiden. Det är därför djupt oroande att utbytestakten för spårväxlarna, enligt
Trafikverkets årsredovisning 2012, under en lång tid varit låg. Under
2000-talet sjönk den från 250–300 per år till ca 150 per år. Under 2012
byttes endast 17 spårväxlar ut och 27 byttes mot begagnade växlar eller
flyttades inom en driftplats.
Inte heller
andra viktiga delar av järnvägsnätet byts ut i den takt som krävs. Under 2012
byttes ca 15 mil kontaktledningar ut, vilket enligt Trafikverket motsvarar
endast en tiondel av det uppdämda behovet.
För att
spårväxlar ska kunna bytas ut krävs att tid avsätts för arbetet på spåren.
Tidsluckor för underhåll då spåren hålls fria från trafik så länge som krävs
måste läggas in i tidtabellerna. Detta kräver en detaljerad planering för lång
tid framåt, i storleksordningen 18 månader eller mer, eftersom kontrakten med
operatörer är långsiktiga.
I sin
granskning av Trafikverket har Riksrevisionen bland annat framfört att
Trafikverket inte har utvecklat en metod för kapacitetstilldelning som
garanterar det mest samhällsekonomiskt effektiva resultatet. Riksrevisionen
skriver bland annat att operatörernas önskemål fått styra i alltför hög
utsträckning. Trafikverket har svarat att man menar att det inte finns något i
järnvägslagen som stöder att kapacitetstilldelningen som helhet ska utgå från
en samhällsekonomisk beräkningsmodell.
Det är
allvarligt både ur trafiksäkerhets- och samhällsekonomisk synvinkel, om tid för
underhåll och reinvesteringar, som att byta spårväxlar, prioriteras ned till
förmån för mesta möjliga trafik. Om så krävs måste det klargöras, i lagar och
direktiv till Trafikverket, att kapacitetsplaneringen måste göras så att den
blir så samhällsekonomiskt effektiv som möjligt.
Trafikverket
har även uttryckligt sagt att det saknas tillräckligt med resurser för att
täppa till det uppdämda reinvesteringsbehovet av växlar. För att öka
reinvesteringstakten krävs alltså både tid för underhåll och ökade resurser.
Mot bakgrund
av detta vill jag fråga statsrådet Elmsäter-Svärd följande:
Vad avser
statsrådet att göra för att garantera att det finns en långsiktig plan för
reinvestering i spårväxlar, utformad så att underhållsskulden vad gäller
spårväxlar verkligen tas i kapp på sju till tio år?
Vad avser
statsrådet att göra för att försäkra att kapacitetstilldelningen på järnvägen
som helhet ska syfta till att garantera det mest samhällseffektiva resultatet?
Vad avser
statsrådet att göra för att Trafikverket ska få tillräckligt med resurser för
att täppa till det uppdämda behovet av reinvesteringar av spårväxlar?