den
16 januari
Interpellation
2013/14:230
Lokaliseringspolitiken
av Peter Eriksson
(MP)
till statsrådet Stefan Attefall (KD)
SVT har i en egen undersökning visat att en stor del av de statliga
myndigheter som är lokaliserade runt om i landet har sina ledningar på andra
håll. Gd sitter ofta i ett kontor i Stockholm och försöker sköta verksamheten.
Det är också vanligt att huvudkontoret i sin helhet eller till viss del följer
med denna flytt från myndigheten till huvudstaden. Den här utvecklingen är
mycket vanlig och berör mängder av myndigheter, allt från Kalix i norr till
medelstora städer som Norrköping i södra Sverige.
Det här är en
olycklig utveckling som ger anledning till oro och har flera negativa
följdeffekter. Erfarenheterna av att ledningen i en viktig verksamhet inte är
på plats är dåliga. Risken är stor för att effektiviteten minskar, att
kontrollen minskar och kunskapen om verksamheten minskar från ledningens sida.
Ofta får det till följd att det blir svårare att rekrytera andra funktioner och
personalkategorier och att fler lämnar myndigheten, vilket i sin tur leder till
sämre effektivitet. Jag har själv sett en sådan utveckling i flera
organisationer när ledningen inte längre vill bo på orten där myndigheten är
lokaliserad.
En annan
negativ effekt är att betydelsen av den statliga lokaliseringspolitiken minskar
och möjligheterna att bygga upp starka regioner med bred arbetsmarknad och
regional kompetensutveckling begränsas. Det gör i sin tur att regionala
högskolor och universitet får svårare att rekrytera och erbjuda möjlighet till
en arbetsmarknad för dem som utbildas på orten. En annan viktig fråga handlar
om att det långsiktigt tenderar att bli väldigt dyrt om alla myndigheter ska
placeras i huvudstaden. Centraliseringen leder till överhettning i
Stockholmsregionen medan vi får en lång rad regioner där investeringar och
resurser underutnyttjas.
Utlokaliseringen
av statliga myndigheter till hela Sverige är central för att få hela Sverige
att leva och fungera. Det är därför viktigt att regeringen reagerar för att
inte denna utveckling ska få fortsätta att underminera politiken. Regeringen
bör regera i stället för att titta bort och låta
myndighetsledningarnas egna intressen styra om lokaliseringspolitiken ska
avskaffas.
Jag har
följande frågor:
Vad gör
regeringen för att inte fler och fler generaldirektörer och ledningsfunktioner
vid statliga myndigheter flyttas från myndighetens lokaliseringsort genom egna
beslut i myndigheten?
Vad gör
regeringen för att se till att regeringsbesluten om myndigheternas lokalisering
blir verklighet?