den
13 november
Interpellation
2013/14:120
Omvänd bevisbörda vid omprövning av arbetsskada
av Hillevi
Larsson (S)
till statsrådet Ulf Kristersson (M)
Livränta kan man få om man drabbas av en arbetsskada som leder till
nedsatt arbetsförmåga under minst ett år eller varaktigt. Förutsättningen för
att få livränta är att förmågan att skaffa inkomst genom arbete är nedsatt med
minst en femtondel, till följd av arbetsskadan. Livräntan ska kompensera för
den arbetsskadades inkomstförlust, när denne till exempel tvingas omskola sig
eller byta jobb. Man kan antingen få tidsbegränsad livränta eller livränta
tills man går i pension.
Första steget
för att få livränta är att få sin skada klassad som arbetsskada. Det prövas
från fall till fall och kraven är högt ställda, vilket leder till att många
aldrig får sina skador erkända som arbetsskador.
Men även när
någon fått en skada erkänd som arbetsskada och beviljats livränta, kan beslutet
omprövas i ett senare skede. Det gäller även om skadan är bestående och
påverkar arbetsförmågan och inkomsten negativt.
Som exempel
kan nämnas betongarbetaren Johnny Blomqvist som vid 35 års ålder kände att det
knäckte till i ryggen när han stod och balanserade och lutade sig fram medan
han arbetade med vibrostaven. Efter det blev han bara sämre, muskelkraften
försvann och han hade kronisk värk. Värken blev värre och värre och efter fyra
månader tvingades han sjukskriva sig helt. Magnetröntgen visade att han hade
drabbats av diskbråck. Han fick så småningom skadan erkänd som en arbetsskada.
Tre år senare
kom besked från Försäkringskassan att arbetsskadan skulle omprövas.
Utredningen
visade att skadan finns kvar på precis samma ställe och att arbetsförmågan är
fortfarande kraftigt nedsatt. Han kan bara utföra 25 procent av de arbetsuppgifter
han tidigare klarade av och har till följd av det betydligt lägre lön än övriga
på företaget där han arbetar.
Trots det har
Försäkringskassan beslutat att skadan inte längre ska klassas som arbetsskada,
och därmed förlorar Johnny den livränta på 4 000 kronor per månad som han
haft sedan han blev skadad.
Försäkringskassan
hävdar att Johnny har degenerativa förändringar i ryggraden, som ändå skulle ha
uppstått i hans ålder.
Detta
ifrågasätts av professor Bengt Järvholm, en av Sveriges mest respekterade
forskare inom yrkesmedicin. Han undrar hur Försäkringskassan kan veta att
skadan ändå skulle ha uppstått några år senare, oavsett arbetsmiljö.
Detta underbyggs
av experter från Örebros arbets- och miljömedicinska klinik som har studerat
arbetsmomenten på Johnny Blomqvists arbetsplats. De har dessutom följt upp hur
arbetet har utförts ända sedan 80-talet, under de 20 år Johnny har arbetat i
betongbranschen. De konstaterar att de arbetsuppgifter han utfört under denna
tid, innan sjukskrivningen, innebär allvarliga skaderisker.
Trots dessa
expertutlåtanden räknas Johnnys skada inte längre som en arbetsskada. Han måste
bevisa att förändringarna i hans ryggrad inte skulle ha uppstått i alla fall,
av åldersskäl.
Arbetsskadekommissionen
kom förra året med sin utredning. Ett av förslagen gäller omprövningar av
arbetsskador, som enligt Arbetsskadekommissionen öppnar för rättsosäkerhet och
godtycke. Kommissionens förslag till regeringen är att bevisbördan inte längre
ska ligga på den skadade utan i stället på Försäkringskassan. Då blir det upp
till Försäkringskassan att bevisa att det finns ”icke arbetsrelaterade
orsaker” till skadan.
Min fråga till
statsrådet är:
Tänker
statsrådet gå vidare med förslaget om omvänd
bevisbörda vid omprövningar av arbetsskador, så att det ligger på
Försäkringskassan att bevisa att det finns ”icke arbetsrelaterade
orsaker” till skadan för att den inte längre ska klassas som en
arbetsskada?