prop 2013/14 174

Innehållsförteckning

1	Förslag till riksdagsbeslut ................................................................		8
2	Lagtext	.............................................................................................	9
	2.1	Förslag till lag om energikartläggning i stora företag ........	9
	2.2 ................	Förslag till lag om energimätning i byggnader	12

2.3Förslag till lag om vissa kostnads-nyttoanalyser på

	energiområdet..................................................................	15
2.4	Förslag till lag om ändring i jordabalken.........................	18
2.5	Förslag till lag om ändring i miljöbalken ........................	20

2.6Förslag till lag om ändring i bostadsrättslagen

	(1991:614) .......................................................................	22
2.7	Förslag till lag om ändring i ellagen (1997:857) .............	24

2.8Förslag till lag om ändring i lagen (2002:93) om

kooperativ hyresrätt.........................................................

2.9Förslag till lag om ändring i naturgaslagen

(2005:403) .......................................................................

2.10Förslag till lag om ändring i fjärrvärmelagen

(2008:263) .......................................................................

2.11Förslag till lag om ändring i lagen (2012:838) om

		certifiering av vissa installatörer......................................	35
3	Ärendet och dess beredning ...........................................................		37
4	Inledning ........................................................................................		39
	4.1	EU:s handlingsplan för energieffektivisering..................	39
	4.2	Direktivet om energieffektivitet ......................................	40
	4.3	Allmänt om förslagen till lagstiftning .............................	40
5	Artiklarna 1 och 2 ..........................................................................		41
6	Artikel 3 – Ett vägledande mål.......................................................		42
7	Artikel 4 – En nationell strategi för energieffektiviserande
	renovering av byggnader................................................................		47
8	Artiklarna 5 och 6 – Insatser för energieffektivisering i den
	offentliga sektorn ...........................................................................		52

8.1Åtgärder för ökad energieffektivitet i byggnader som

	ägs av statliga myndigheter .............................................	52
8.2	Statliga myndigheters inköp ............................................	58

8.3Övriga åtgärder för ökad energieffektivitet i statliga

myndigheter.....................................................................

8.4Främjande av åtgärder för ökad energieffektivitet i

		kommuner och landsting .................................................	64
9	Artikel 7 – Kvotpliktssystem och alternativa styrmedel för
	energieffektivitet ............................................................................		66
10	Artikel 8.4–8.7 – En ny lag om energikartläggning för stora
	företag	............................................................................................	75
	10.1	Stora företag är skyldiga att göra en
		energikartläggning...........................................................	75

Prop. 2013/14:174

10.2Personen som gör energikartläggningen ska vara

	certifierad och oberoende .................................................	86
10.3	Energikartläggningens innehåll........................................	90
10.4	Tillsyn och tillsynsmyndighet ..........................................	95
10.5	Uppföljning och utvärdering ............................................	98
10.6	Överklagande .................................................................	100
11 Artiklarna 8, 12, 16–18 – Främjandeåtgärder avseende
information, energikartläggning och energitjänster ......................		100

11.1Övergripande bedömning av genomförandet av

	direktivets krav på främjandeåtgärder ............................		100
11.2	Främjande av energikartläggningar ................................		101
	11.2.1	Främjande av energikartläggningar ...............	101
	11.2.2	Främjande av energikartläggningar i små
		och medelstora företag ..................................	102
	11.2.3	Främjande genom användarupplysning,
		information och utbildning ............................	106
	11.2.4	Främjande av energitjänster ..........................	112
12 En möjlighet till frivillig certifiering av vissa energitjänster
införs	.............................................................................................		117
13 Artiklarna 9, 10 och 11 – En ny lag om energimätning i
byggnader......................................................................................			122
13.1 ........................................................................	Bakgrund		122

13.2Vad kräver direktivet? På vilken nivå ska mätning

	ske?.................................................................................		125
13.3	Värme, kyla och tappvarmvatten....................................		126
	13.3.1	Nybyggnad och större renoveringar ..............	126
	13.3.2	Befintlig bebyggelse......................................	132
13.4	El och naturgas...............................................................		135
13.5	Debitering vid fördelningsmätning.................................		137
13.6	Särskilt om tredimensionella fastigheter ........................		139

13.7Tillsynen över att system för mätning på

		lägenhetsnivå installeras.................................................	139
	13.8	Tillsynen bör finansieras genom avgifter .......................	141
	13.9	Överklagande .................................................................	142
	13.10	Nya föreskrifter om mätare behövs ................................	142
14	Artiklarna 9.2 och 10.2 – Smart mätning......................................		143
15	Artiklarna 10.1 och 10.3 samt bilaga VII – Debitering och
	energifakturor................................................................................		145
	15.1	Debitering baserad på uppmätt förbrukning...................	145
	15.2	Fakturering och information...........................................	150
	15.3	Information i avtal och på webbplatser ..........................	152
	15.4	Rapportering av mätresultat ...........................................	153
	15.5	Artikel 11 Kostnaden för mätar- och
		faktureringsinformation..................................................	155
16	Artikel 14 – Främjande av effektiv värme och kyla......................		157

16.1En ny lag om vissa kostnads-nyttoanalyser på

	energiområdet.................................................................	157
16.2	Skyldigheten att utföra en kostnads-nyttoanalys ............	159

16.3	Vad en kostnads-nyttoanalys ska innehålla, hur den	Prop. 2013/14:174
	ska utföras och hur den ska redovisas ...........................	160

16.4Undantag från skyldigheten att utföra en kostnads-

	nyttoanalys ....................................................................	162
16.5	Tillsyn............................................................................	163
16.6	Överklagande.................................................................	165

16.7Slutsatserna i en kostnads-nyttoanalys ska redovisas

		vid tillståndsprövning enligt miljöbalken ......................		166
	16.8	Samarbete kring kostnads-nyttoanalys ..........................		169
	16.9	Övriga delar av artikel 14 ..............................................		169
17 Artikel 15 – Energieffektivisering vid omvandling, överföring
	och distribution av energi.............................................................			171
	17.1	Energinätsföretagen.......................................................		171
	17.2	Inledande överväganden................................................		172
		17.2.1	Artikel 15.1 ...................................................	172
		17.2.2	Artikel 15.2 ...................................................	173
		17.2.3	Artikel 15.3 ...................................................	174
		17.2.4	Artikel 15.4 ...................................................	174
		17.2.5	Artikel 15.5 ...................................................	175
		17.2.6	Artikel 15.6 ...................................................	178
		17.2.7	Artikel 15.7 ...................................................	179
		17.2.8	Artikel 15.8 ...................................................	180
		17.2.9	Artikel 15.9 ...................................................	182
	17.3	Förhandsprövningen av nättariffer ................................		183
	17.4	Effektivitetskrav för nättariffer......................................		188
		17.4.1	Bilaga XI till
			energieffektiviseringsdirektivet ....................	188
		17.4.2	Utformningen av nättariffer i Sverige ...........	189
		17.4.3	Bestämmelser om energieffektiva
			nättariffer ......................................................	191
	17.5	Tillgång till elnätet ........................................................		196
	17.6	Drifttjänster ...................................................................		200
		17.6.1	Vissa utgångspunkter ....................................	200
		17.6.2	Balanseringstjänster ......................................	201
		17.6.3	Andra drifttjänster ........................................	206
	17.7	Efterfrågesidan ..............................................................		208
		17.7.1	Resurser på efterfrågesidan ..........................	208
		17.7.2	Icke - diskriminerande behandling av
			efterfrågeflexibilitet ......................................	209
18 Artikel 19 – Åtgärder för att överbrygga särskilda hinder för
	energieffektivitet		..........................................................................	211
19 Artikel 20 – Finansiering .............................................................				215
20 Artikel 24 – Rapportering ............................................................				218
21	Övriga artiklar..............................................................................			220
22 Kompletterande ändringar med anledning av ett tidigare
	lagstiftningsarbete .........................................om industriutsläpp			221
23	Ikraftträdande- och ................................övergångsbestämmelser			223

Prop. 2013/14:174	23.1	Ikraftträdande .................................................................		223
	23.2	Övergångsbestämmelser.................................................		224
24	Konsekvenser................................................................................			227
	24.1	Inledning ........................................................................		227
	24.2	Företagen........................................................................		227
		24.2.1	Elnätsföretagen..............................................	227
		24.2.2	Elleverantörerna ............................................	229
		24.2.3	Balansansvariga.............................................	229
		24.2.4	Naturgasnätsföretagen ...................................	229
		24.2.5	Naturgasleverantörerna..................................	230
		24.2.6	Fjärrvärmeföretagen ......................................	230
		24.2.7	Fjärrvärme- och industriföretagen.................	231
		24.2.8	Bostadsrättsföreningar, kooperativa
			hyresrättsföreningar och fastighetsbolag .......	231
		24.2.9	Byggföretagen ...............................................	233
		24.2.10	Stora företag som ska göra
			energikartläggningar......................................	233
		24.2.11	Små och medelstora företag där
			genomförandet av energikartläggningar
			ska främjas.....................................................	234
		24.2.12	Företag som utför energitjänster....................	235
		24.2.13	Ackrediterade certifieringsorgan ...................	235
	24.3	Kommuner, myndigheter och domstolar........................		235
		24.3.1	Länsstyrelser, landsting och kommuner ........	235
		24.3.2	Statliga myndigheter i allmänhet...................	236
		24.3.3	Energimarknadsinspektionen ........................	237
		24.3.4	Swedac ..........................................................	238
		24.3.5	Energimyndigheten .......................................	238
		24.3.6	Boverket ........................................................	239
		24.3.7	Naturvårdsverket ...........................................	240
	24.4	De allmänna förvaltningsdomstolarna............................		240
	24.5	Elkunder .........................................................................		241
	24.6	Naturgaskunder ..............................................................		242
	24.7	Fjärrvärmekunder ...........................................................		242
	24.8	Hyresgäster och bostadsrättsinnehavare.........................		243
	24.9	Miljön.............................................................................		243
	24.10	Övrigt .............................................................................		243
25	Författningskommentar.................................................................			244
	25.1	Förslaget till lag om energikartläggning i stora
		företag ............................................................................		244
	25.2	Förslaget till lag om energimätning i byggnader............		249
	25.3	Förslaget till lag om vissa kostnads-nyttoanalyser på
		energiområdet.................................................................		257
	25.4	Förslaget till lag om ändring i jordabalken.....................		262
	25.5	Förslaget till lag om ändring i miljöbalken ....................		264
	25.6	Förslaget till lag om ändring i bostadsrättslagen
		(1991:614) ......................................................................		266
	25.7	Förslaget till lag om ändring i ellagen (1997:857) .........		268
	25.8	Förslaget till lag om ändring i lagen (2002:93) om
6		kooperativ hyresrätt........................................................		279

25.9	Förslaget till lag om ändring i naturgaslagen	Prop. 2013/14:174
	(2005:403) .....................................................................	280

25.10Förslaget till lag om ändring i fjärrvärmelagen

(2008:263) .....................................................................

283

25.11Förslaget till lag om ändring i lagen (2012:838) om

	certifiering av vissa installatörer....................................	284
Bilaga 1	Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/27/EU av
	den 25 oktober 2012...........................................................	286
Bilaga 2	Promemorians lagförslag ...................................................	342
Bilaga 3	Förteckning över remissinstanser.......................................	370
Bilaga 4 Den kompletterande promemorians lagförslag ..................		372
Bilaga 5 Sammanfattning av rapporten Förslag till nationell
	strategi för energieffektiviserande renovering av
	byggnader – Gemensamt uppdrag Energimyndigheten
	och Boverket ......................................................................	373
Bilaga 6	Förteckning över remissinstanserna till
	Energimyndighetens och Boverkets rapport Förslag till
	nationell strategi för energieffektiviserande renovering
	av byggnader......................................................................	376
Bilaga 7 Sammanfattning av rapporten Implementering av
	artikel 7 i energieffektiviseringsdirektivet –
	Energimyndighetens beräkningar och förslag....................	377
Bilaga 8	Förteckning över remissinstanserna till
	Energimyndighetens rapport Implementering av artikel
	7 i energieffektiviseringsdirektivet –
	Energimyndighetens beräkningar och förslag....................	379
Bilaga 9	Lagrådsremissens lagförslag (delar av)..............................	381
Bilaga 10	Lagrådets yttrande..............................................................	391
Bilaga 11 Kommissionens rekommendation av den 6 maj 2003........		394
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 13 mars 2014. .....		400
Rättsdatablad........................................................................................		401

Prop. 2013/14:174 4 § I stora företag som har ett miljöledningssystem eller ett energi- ledningssystem behöver inte en energikartläggning enligt 3 § göras om

1.systemet har certifierats enligt föreskrifter som har meddelats i anslutning till denna lag, och

2.det inom systemet krävs att en energikartläggning motsvarande kartläggningen i 6 § och i anslutande föreskrifter ska göras.

Energikartläggningens genomförande

5 § Energikartläggningen enligt 3 § ska göras av en person som uppfyller de krav på kompetens och oberoende som har meddelats i anslutning till denna lag.

6 § En energikartläggning ska omfatta en ingående översyn av energi- användningen i företaget och förslag på kostnadseffektiva åtgärder såväl för att spara energi som för att effektivisera energianvändningen.

Resultatet av energikartläggningen ska redovisas i en rapport.

Skyldighet att spara uppgifter

7 § Företag som omfattas av skyldigheten att göra en energi- kartläggning ska spara rapporten och övriga uppgifter från kartläggningen i sju år från utgången av det kalenderår som uppgifterna avser.

Tillsyn och skyldighet att lämna uppgifter

8 § Den myndighet som regeringen bestämmer ska utöva tillsyn över att denna lag och föreskrifter som har meddelats i anslutning till lagen följs.

9 § Företag som omfattas av skyldigheten att göra en energi- kartläggning ska på tillsynsmyndighetens begäran lämna de upplysningar och de handlingar som myndigheten behöver för tillsynen. Sådana företag ska även lämna de uppgifter som tillsynsmyndigheten begär för uppföljning och utvärdering.

10 § Tillsynsmyndigheten får besluta de förelägganden som behövs för tillsynen.

Ett föreläggande får förenas med vite.

Bemyndigande

11 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om

1.uppgifter för prövning av huruvida ett företag är att anse som ett stort företag,

2.certifiering enligt 4 § 1,

10	3. kompetens och oberoende enligt 5 §,

Prop. 2013/14:174 2.2

Förslag till lag om energimätning i byggnader

Härigenom föreskrivs1 följande.

Lagens syfte

1 § Denna lag syftar till att energikostnader ska kunna fördelas efter faktisk energianvändning genom energimätning i enskilda lägenheter, varigenom incitamenten ökar för slutanvändare att minska energi- användningen i byggnader.

Mätning av el och naturgas vid uppförande av en byggnad och vid ombyggnad

2 § Den som för egen räkning uppför eller låter uppföra en byggnad ska se till att varje lägenhets elförbrukning kan mätas.

Detsamma gäller i samband med en ombyggnad. Skyldigheten gäller då den som för egen räkning utför eller låter utföra ombyggnaden.

3 § Den som för egen räkning uppför eller låter uppföra en byggnad ska se till att varje lägenhets naturgasförbrukning kan mätas.

Detsamma gäller i samband med en ombyggnad. Skyldigheten gäller då den som för egen räkning utför eller låter utföra ombyggnaden.

4 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om undantag från skyldigheterna enligt 2 och 3 §§.

Mätning av värme, kyla och tappvarmvatten vid uppförande av en byggnad och vid ombyggnad

5 § Den som för egen räkning uppför eller låter uppföra en byggnad ska se till att den energi som används för att påverka inomhusklimatet (värme eller kyla) i varje lägenhet kan mätas, om detta är kostnads- effektivt.

Detsamma gäller i samband med en ombyggnad, om detta är tekniskt genomförbart och kostnadseffektivt. Skyldigheten gäller då den som för egen räkning utför eller låter utföra ombyggnaden.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om i vilka fall som kostnadseffektivitet respektive teknisk genomförbarhet ska anses föreligga, samt om vilka mätmetoder som ska tillämpas.

1 Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/27/EU av den 25 oktober 2012 om energieffektivitet, om ändring av direktiven 2009/125/EG och 2010/30/EU och om upphävande av direktiven 2004/8/EG och 2006/32/EG (EUT L 315, 14.11.2012, s. 1, Celex

32012L0027).

6 § Den som för egen räkning uppför eller låter uppföra en byggnad Prop. 2013/14:174 ska se till att varje lägenhets användning av tappvarmvatten kan mätas,

om detta är kostnadseffektivt.

Detsamma gäller i samband med en ombyggnad, om detta är tekniskt genomförbart och kostnadseffektivt. Skyldigheten gäller då den som för egen räkning utför eller låter utföra ombyggnaden.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om i vilka fall som kostnadseffektivitet respektive teknisk genomförbarhet ska anses föreligga.

Mätsystem i vissa fall för värme, kyla och tappvarmvatten i befintlig bebyggelse

7 § Den som äger en byggnad ska även i andra fall än som följer av 5 § se till att den energi som används för en lägenhets inomhusklimat kan mätas, om det är tekniskt genomförbart och kostnadseffektivt att installera system för individuell mätning och debitering.

8 § Den som äger en byggnad ska även i andra fall än som följer av 6 § se till att en lägenhets förbrukning av tappvarmvatten kan mätas, om det är tekniskt genomförbart och kostnadseffektivt att installera system för individuell mätning och debitering.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om i vilka fall som kostnadseffektivitet respektive teknisk genomförbarhet ska anses föreligga.

Tredimensionella fastigheter

9 § Om en samfällighetsförening ansvarar för el-, naturgas-, värme-, kyl- eller tappvarmvattensystemet i ett byggnadskomplex som består av tredimensionella fastigheter, ska det som sägs i denna lag om ägaren till en byggnad i stället tillämpas på föreningen.

Tillsyn och tillsynsuppgifter

10 § Den eller de kommunala nämnder som fullgör uppgifter inom plan- och byggområdet (byggnadsnämnden) har tillsyn över att de skyldigheter som anges i 2, 3 och 5–8 §§ fullgörs.

Regeringen får meddela föreskrifter om tillsyn enligt första stycket.

11 § Om system för individuell mätning ska installeras, ska byggnads- nämnden ge de upplysningar som behövs för att de skyldigheter som anges i 2, 3 och 5–8 §§ ska fullgöras och bestämma vilka handlingar som ska lämnas till nämnden.

2.3	Förslag till lag om vissa kostnads-nyttoanalyser Prop. 2013/14:174
	på energiområdet

Härigenom föreskrivs1 följande.

Lagens innehåll och syfte

1 § I denna lag finns bestämmelser om att kostnads-nyttoanalyser ska utföras i vissa fall för att utreda potentialen för användning av hög- effektiv kraftvärme, fjärrvärme eller fjärrkyla och spillvärme från industrin.

Lagens syfte är att främja en effektiv energiförsörjning.

Ord och uttryck

2 § Med omfattande uppgradering avses i denna lag en sådan uppgradering vars kostnad överskrider 50 procent av investerings- kostnaderna för en ny jämförbar anläggning.

Som en omfattande uppgradering avses dock inte installation av utrust- ning för avskiljning av koldioxid vid en förbränningsanläggning.

Skyldigheten att utföra en kostnads-nyttoanalys

3 § En kostnads-nyttoanalys enligt denna lag ska utföras vid plane- ringen av

1.en ny termisk elproduktionsanläggning med en total tillförd effekt på mer än 20 megawatt,

2.en ny industrianläggning med en total tillförd effekt på mer än 20 megawatt som genererar användbar spillvärme,

3.ett nytt nät för fjärrvärme eller fjärrkyla, eller

4.en ny energiproduktionsanläggning med en total tillförd effekt på mer än 20 megawatt inom ett befintligt nät för fjärrvärme eller fjärrkyla.

En kostnads-nyttoanalys ska även utföras vid planeringen av en omfattande uppgradering av en sådan befintlig anläggning som avses i första stycket 1, 2 och 4.

Kostnads-nyttoanalysen ska utföras av den som bedriver eller avser att bedriva verksamheten i den anläggning som omfattas av analysen.

Vad en kostnads-nyttoanalys ska innehålla

4 § En kostnads-nyttoanalys ska innehålla en utvärdering av de kostnader och fördelar som skulle uppstå genom att i fråga om

1. en termisk elproduktionsanläggning driva anläggningen som en högeffektiv kraftvärmeanläggning,

32012L0027).

3. om kostnaden för nyttigheten påförs hyresgästen efter individuell mätning.

Prop. 2013/14:174 2.4

Förslag till lag om ändring i jordabalken

Härigenom föreskrivs1 att 12 kap. 19 § jordabalken2 ska ha följande lydelse.

Lydelse enligt prop. 2013/14:142

Föreslagen lydelse

12 kap.

Hyran för bostadslägenheter ska vara till beloppet bestämd i hyres- avtalet eller, om avtalet innehåller förhandlingsklausul enligt hyres- förhandlingslagen (1978:304), i förhandlingsöverenskommelse.

Detta gäller dock inte ersättning för kostnader som hänför sig till lägenhetens uppvärmning, förseende med varmvatten eller elektrisk ström eller avgifter för vatten och avlopp

19 §3

Detta gäller dock inte ersättning för kostnader som hänför sig till lägenhetens uppvärmning, nedkyl- ning, förseende med varmvatten eller elektrisk ström eller avgifter för vatten och avlopp

1.om hyresavtalet innehåller förhandlingsklausul och beräknings- grunden för ersättningens storlek har fastställts genom en förhandlings- överenskommelse eller genom ett beslut enligt 22 eller 25 § hyresförhandlingslagen,

2.om lägenheten är belägen i ett en- eller tvåfamiljshus eller inom en ägarlägenhetsfastighet, eller

3. i fråga om avgifter för vatten och avlopp, om avgiften påförs hyresgästen efter individuell mätning.

I fråga om bostadslägenheter, som hyrs ut i andra hand eller som upplåtaren innehar med bostadsrätt får det trots första stycket avtalas att hyran ska anknytas till den hyra, årsavgift eller avgift för andra- handsupplåtelse som upplåtaren betalar.

Hyran för lokaler ska också vara till beloppet bestämd i avtalet till den del den inte omfattar ersättning som avses i första stycket andra meningen. Trots detta gäller dock förbehåll i avtalet om att hyran ska utgå med ett belopp som står i visst förhållande till hyresgästens rörelse- intäkter eller som bestäms enligt en skriftlig överenskommelse mellan å ena sidan hyresvärden eller hyresvärden och en organisation av fastig- hetsägare, i vilken hyresvärden är medlem, och å andra sidan en organisation av hyresgäster. Om avtalet är träffat för bestämd tid och hyrestiden är minst tre år, gäller dessutom förbehåll om att hyran ska

1Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/27/EU av den 25 oktober 2012 om energieffektivitet, om ändring av direktiven 2009/125/EG och 2010/30/EU och om upphävande av direktiven 2004/8/EG och 2006/32/EG (EUT L 315, 14.11.2012, s. 1, Celex 32012L0027).

2Jordabalken omtryckt 1971:1209.

3Lydelse enligt prop. 2013/14:142.

utgå med belopp som bestäms enligt en annan beräkningsgrund än som Prop. 2013/14:174 nu har angetts.


	Om en kostnad som hänför sig
	till	lägenhetens			uppvärmning,
	nedkylning		eller	förseende med
	varmvatten eller			elektrisk		ström
	kan	påföras hyresgästen				efter
	individuell mätning, ska beräk-
	ningen		av	ersättning		för
	kostnaden, trots första och tredje
	styckena, ta sin utgångspunkt i den
Har avtal träffats i strid med	uppmätta förbrukningen.
	Har avtal träffats i strid med
första eller tredje stycket, ska	första, tredje eller fjärde stycket,
hyran utgå med ett belopp som är	ska hyran utgå med ett belopp som
skäligt med hänsyn främst till	är skäligt med hänsyn främst till
parternas avsikter och övriga	parternas		avsikter		och	övriga
förhållanden när avtalet träffades.	förhållanden när avtalet träffades.

Om ogiltighet av avtal om hyra för bostadslägenhet i vissa fall när förhandlingsordning gäller finns bestämmelser i hyresförhandlingslagen.

1.Denna lag träder i kraft den 2 juli 2014.

2.Innehåller ett hyresavtal som har ingåtts före ikraftträdandet villkor som strider mot 12 kap. 19 § i dess nya lydelse, gäller villkoret mot hyresgästen till utgången av år 2016 eller, om avtalet inte kan sägas upp till upphörande vid den tidpunkten, till den senare tidpunkt då avtalet på grund av uppsägning tidigast kan frånträdas av båda parter.

Prop. 2013/14:174 2.5

Förslag till lag om ändring i miljöbalken

Härigenom föreskrivs1 i fråga om miljöbalken dels att 19 kap. 5 § ska ha följande lydelse,

dels att det i balken ska införas två nya paragrafer, 22 kap. 1 d och 25 g §§ av följande lydelse.

Nuvarande lydelse		Föreslagen lydelse
	19 kap.
I ärenden som prövas av		5 §2
I ärenden som prövas av		I ett ärende som prövas av
länsstyrelser	eller kommunala	länsstyrelsen eller en kommunal
nämnder ska	styrelsen eller	nämnd ska styrelsen eller nämnden
nämnden tillämpa bestämmelserna		tillämpa bestämmelserna
1. i 22 kap. 1 § första stycket om		1. i 22 kap. 1 § första stycket
ansökans form och innehåll,		och 1 c och 1 d §§ om ansökans
		form och innehåll,

2.i 22 kap. 2 § om en ansökans ingivande och brister i den,

3.i 22 kap. 2 a § om prövningar som avses i 24 kap. 3, 5 och 8 §§,

4.i 22 kap. 3 § om kungörelses innehåll,

5.i 22 kap. 6 § om talerätt,

6.i 22 kap. 9 § om rätt att företräda fastighet,

7.i 22 kap. 12 § om sakkunniga,

8.i 3 kap. 4 § lagen (2010:921) om mark- och miljödomstolar om undersökning på platsen,

9. i 22 kap. 25 § första stycket 1–3 och 5–11 samt andra stycket sista meningen och tredje stycket om tillståndsdoms innehåll,

9. i 22 kap. 25 § första stycket 1–3 och 5–11, andra stycket sista meningen och tredje stycket samt 25 a–25 c, 25 f och 25 g §§ om tillståndsdoms innehåll,

10.i 22 kap. 26 § om särskild dom,

11.i 22 kap. 27 § första stycket, andra stycket andra meningen samt tredje stycket första meningen om uppskjutna frågor och provisoriska föreskrifter,

12.i 22 kap. 28 § första stycket första meningen om verkställighets- förordnande, och

13.i 23 kap. 3 § när det gäller särskild överklagan i frågor om sakkunniga som avses i 22 kap. 12 §.

1Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/75/EU av den 24 november 2010 om industriutsläpp (samordnade åtgärder för att förebygga och begränsa föroreningar) (EUT L 334, 17.12.2010, s. 17, Celex 32010L0075) och Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/27/EU av den 25 oktober 2012 om energieffektivitet, om ändring av direktiven 2009/125/EG och 2010/30/EU och om upphävande av direktiven 2004/8/EG och 2006/32/EG (EUT L 315, 14.11.2012, s. 1, Celex 32012L0027).

2Senaste lydelse 2011:734.

Prop. 2013/14:174	4 kap.
		1 §4
Nättariffer	ska vara objektiva	Nättariffer		ska	vara		objektiva
och icke-diskriminerande.		och icke-diskriminerande. De ska
		utformas på ett sätt som är
		förenligt	med		ett		effektivt
		utnyttjande av elnätet och en
		effektiv	elproduktion				och
		elanvändning.
I 5 kap. finns bestämmelser om		Regeringen		eller,		efter rege-
fastställande av intäktsram.		ringens	bemyndigande,				nätmyn-
		digheten	får	meddela		föreskrifter
		om hur nättarifferna ska utformas
		för att främja ett effektivt
		utnyttjande av elnätet eller en
		effektiv	elproduktion				och
		elanvändning.

I 5 kap. finns bestämmelser om fastställande av intäktsram.

5 kap.

7 a §

När intäktsramen bestäms ska hänsyn tas till i vilken utsträckning nätverksamheten bedrivs på ett sätt som är förenligt med eller bidrar till ett effektivt utnyttjande av elnätet. En sådan bedömning kan medföra en ökning eller minskning av vad som anses vara en rimlig avkastning på kapital- basen.

Regeringen eller, efter rege- ringens bemyndigande, nätmyn- digheten får meddela föreskrifter om vad som avses med ett effektivt utnyttjande av elnätet.

8 kap.

3 a §

Den systemansvariga myndig- heten får inte ställa upp krav som utesluter elproducenter från att tillhandahålla tjänster med anknytning till det övergripande systemansvaret med hänvisning endast till kraftslag. Myndigheten ska anskaffa sådana tjänster från

4 Senaste lydelse 2009:892.

Prop. 2013/14:174	Fakturering		ska	erbjudas i
	elektronisk form.
11 kap.
	15 §5
En elleverantör får inte missgynna en konsument endast på grund av
det betalningssätt konsumenten har valt.
Om en elleverantör eller en	Om en	nätkoncessionshavare
nätkoncessionshavare tillämpar ett	tillämpar ett system med för-
system med förskottsbetalning för	skottsbetalning		för	konsumenter,
konsumenter, ska detta vara	ska detta vara skäligt.
skäligt och grundat på den
förväntade förbrukningen.
	18 §6
Elleverantörer och nätkoncessionshavare som träffar avtal med
konsumenter ska på sina webbplatser lämna tydlig information om
1. konsumentens rättigheter,
2. hur konsumenten ska gå till	2. hur konsumenten ska gå till
väga för att lämna klagomål, och	väga för att lämna klagomål,
3. vilka organ konsumenten kan	3. vilka organ konsumenten kan
vända sig till för information eller	vända sig till för information eller
tvistlösning.	tvistlösning, och
	4. oberoende			användar-
	rådgivning,	där konsumenterna
	kan få råd om tillgängliga energi-
	effektivitetsåtgärder			och jäm-
	förelseprofiler.

På konsumentens begäran ska informationen lämnas på annat sätt.
Elleverantörer		och	nät-	Elleverantörer			och	nät-
koncessionshavare ska på eller i				koncessionshavare ska på eller i
samband	med	fakturor	till	samband	med	fakturor		till
konsumenter och i reklam som				konsumenter och, i de fall som
vänder	sig till	konsumenter		anges i första stycket 1–3, i reklam
antingen	lämna den information			som vänder sig		till	konsumenter
som följer av första stycket eller				antingen	lämna	den	information
hänvisa till att informationen finns				som följer av första stycket eller
på webbplatsen och på begäran				hänvisa till att informationen finns
tillhandahålls på annat sätt.				på webbplatsen och på begäran
				tillhandahålls på annat sätt.

5Senaste lydelse 2011:712.

6Senaste lydelse 2011:712.

Prop. 2013/14:174	15 §
	En	naturgasleverantörs faktura
	ska vara tydlig. Den ska innehålla
	information			om			den		uppmätta
	förbrukningen					och		de	aktuella
	gaspriser		som			fakturan			grundas
	på.
	Om	leveransavtalet förutsätter
	att mängden överförd gas mäts per
	timme, får			informationen						göras
	tillgänglig			via		naturgasleveran-
	törens webbplats. Fakturan ska då
	hänvisa		till		att		informationen
	finns.
	Fakturering ska ske åtminstone
	varje kvartal.
	Fakturering					ska		erbjudas			i
	elektronisk form.
8 kap.
	18 §2
Naturgasleverantörer och företag som bedriver överföring av naturgas
som tecknar avtal med konsumenter ska på sina webbplatser lämna tydlig
information om
1. konsumentens rättigheter,
2. hur konsumenten ska gå till	2. hur konsumenten ska gå										till
väga för att lämna klagomål, och	väga för att lämna klagomål,
3. vilka organ konsumenten kan	3. vilka organ konsumenten kan
vända sig till för information eller	vända sig till för information eller
tvistlösning.	tvistlösning, och
	4. oberoende					användarrådgiv-
	ning, där konsumenterna kan få
	råd om tillgängliga energi-
	effektivitetsåtgärder							och		jäm-
	förelseprofiler.
Informationen ska på konsumentens begäran lämnas på annat sätt.
	Naturgasleverantörer								och	före-
	tag som bedriver överföring av
	naturgas ska på eller i samband
	med	fakturor				till		konsumenter
	antingen		lämna			den		information
	som följer			av	första			stycket		eller

hänvisa till att informationen finns på webbplatsen och på begäran tillhandahålls på annat sätt.

Denna lag träder i kraft den 1 juni 2014.

2 Senaste lydelse 2011:713.

11. möjligheten att begära förhandling och att ansöka om medling enligt denna lag, och

12. när det ingås med en konsument, hur fjärrvärme- företaget på sin webbplats eller på annat sätt tillhandahåller den ytterligare konsumentrelaterade information som anges i 6 d §.

6 c §

Ett fjärrvärmeföretag får inte debitera någon avgift för att tillhandahålla fjärrvärmekunderna

2.10	Förslag till lag om ändring i fjärrvärmelagen	Prop. 2013/14:174
	(2008:263)

Härigenom föreskrivs1 i fråga om fjärrvärmelagen (2008:263) dels att 6 § ska ha följande lydelse,

dels att det i lagen ska införas två nya paragrafer, 6 c och 6 d §§, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

6 §2

Ett avtal om fjärrvärme ska innehålla uppgifter om

1.fjärrvärmeföretagets åtagande gentemot fjärrvärmekunden,

2.priset för fjärrvärmen och hur det bestäms,

3.var fjärrvärmekunden kan finna information om fjärrvärmeföretagets priser för fjärrvärme,

4.den tid som avtalet löper,

5.i fråga om avtal som löper under en viss tid, vad som gäller med avseende på förlängning av avtalet,

6.mätning av mängden levererad värmeenergi och rapportering av mätresultaten till kunden samt debitering av kunden,

7.avtalet tillåter fjärrvärmeföretaget att göra en ensidig ändring av ett avtalsvillkor och om förutsättningarna för att fjärrvärmeföretaget ska få göra en sådan ändring,

8.villkoren för uppsägning av avtalet,

9.fjärrvärmeföretagets ersättningsansvar om det inte uppfyller avtalet,

10.vem som svarar för kostnader för en återställning efter

a)en anslutning till fjärrvärmeverksamheten,

b)ett underhåll av rörledningarna, eller

c)ett borttagande av anslutningen,

11. möjligheten att begära förhandling och att ansöka om medling enligt denna lag.

1Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/27/EU av den 25 oktober 2012 om energieffektivitet, om ändring av direktiven 2009/125/EG och 2010/30/EU och om upphävande av direktiven 2004/8/EG och 2006/32/EG (EUT L 315, 14.11.2012, s. 1, Celex 32012L0027).

2Senaste lydelse 2011:934.

Prop. 2013/14:174	fakturor	och	faktureringsinforma-
	tion om energianvändningen.
	6 d §
	Fjärrvärmeföretag som					ingår
	avtal med konsumenter ska på sina
	webbplatser		lämna			tydlig
	information		om		oberoende
	användarrådgivning där kunderna
	kan få råd om tillgängliga energi-
	effektivitetsåtgärder			och			jäm-
	förelseprofiler.
	På konsumentens			begäran			ska
	informationen		lämnas		på	annat
	sätt.
	Fjärrvärmeföretag ska på eller i
	samband	med		fakturor			till
	konsumenter antingen lämna den
	information som följer av första
	stycket	eller	hänvisa		till		att

informationen finns på webb- platsen och på begäran tillhanda- hålls på annat sätt.

Denna lag träder i kraft den 1 juni 2014.

2.11	Förslag till lag om ändring i lagen (2012:838)	Prop. 2013/14:174
	om certifiering av vissa installatörer

Härigenom föreskrivs1 i fråga om lagen (2012:838) om certifiering av vissa installatörer

dels att 3 § ska upphöra att gälla,

dels att rubriken till lagen samt 1 och 2 §§ ska ha följande lydelse.

Lag om certifiering av vissa tjänster på energiområdet

Nuvarande lydelse							Föreslagen lydelse
Frivillig certifiering får ske i							1 §
							Syftet med denna lag är att
fråga om installatörer av							införa system för frivillig certifie-
1. små pannor och ugnar som							ring av vissa tjänster på energi-
drivs med biomassa,							området.
2. solcells- och solvärmesystem,
3. system för ytnära jordvärme,
eller
4. värmepumpar.
Certifiering ska göras av någon							2 §
							Regeringen eller den myndighet
som är ackrediterad för uppgiften							som	regeringen bestämmer	får
i enlighet med Europaparla-							meddela föreskrifter om vilka
mentets		och	rådets		förordning		energitjänster som ska omfattas av
(EG) nr 765/2008 av den 9 juli							system för frivillig certifiering och
2008 om krav för ackreditering							den	närmare utformningen	av
och marknadskontroll					i samband		sådana system.
med saluföring av produkter och
upphävande av förordning (EEG)
nr 339/93 samt lagen (2011:791)
om	ackreditering			och		teknisk
kontroll.		Certifiering			får	också
göras av den som uppfyller
motsvarande			krav			enligt
bestämmelser i ett annat land
inom	Europeiska			unionen eller

1 Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/28/EG av den 23 april 2009 om främjande av användningen av energi från förnybara energikällor och om ändring och ett senare upphävande av direktiven 2001/77/EG och 2003/30/EG (EUT L 140, 5.6.2009, s. 16, Celex 32009L0028) och Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/27/EU av den 25 oktober 2012 om energieffektivitet, om ändring av direktiven 2009/125/EG och 2010/30/EU och om upphävande av direktiven 2004/8/EG och

2006/32/EG (EUT L 315, 14.11.2012, s. 1, Celex 32012L0027).

3 Ärendet och dess beredning

Genomförande av energieffektiviseringsdirektivet

Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/27/EU av den 25 oktober 2012 om energieffektivitet, om ändring av direktiven 2009/125/EG och 2010/30/EU och om upphävande av direktiven 2004/8/EG och 2006/32/EG, nedan omnämnt som direktivet eller energieffektiviserings- direktivet, trädde i kraft i december 2012. Direktivet återges i bilaga 1.

En arbetsgrupp inom Regeringskansliet har utvecklat förslag och bedömningar om hur direktivet ska genomföras i Sverige. Arbetsgruppen har presenterat sina bedömningar i promemorian Förslag till genom- förande av energieffektiviseringsdirektivet i Sverige, nedan benämnd ”promemorian”. Promemorians lagförslag finns i bilaga 2. Promemorian har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 3. En sammanställning av remissvaren finns tillgänglig i Närings- departementet (dnr N/2013/2837/E). Näringsdepartementet har även tagit fram en kompletterande promemoria om frivillig certifiering av vissa energitjänster. Den kompletterande promemorian har remissbehandlats. Den kompletterande promemorians lagförslag finns i bilaga 4. Förteck- ningen över remissinstanserna finns i bilaga 3. En sammanställning av remissvaren finns tillgänglig i Näringsdepartementet (dnr N2013/5637/RS).

Regeringen har uppdragit åt Boverket och Statens energimyndighet (Energimyndigheten) att utifrån bestämmelserna i direktivets artikel 4 utarbeta förslag till nationell strategi för att få till stånd investeringar i renoveringar som ökar energiprestandan i det nationella beståndet av bostadshus och kommersiella byggnader. Myndigheterna presenterade sitt förslag i rapporten Förslag till nationell strategi för energieffektivise- rande renovering av byggnader. En sammanfattning av myndigheternas förslag finns i bilaga 5. Rapporten har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 6. En sammanställning av remissvaren finns tillgänglig i Näringsdepartementet (dnr N2013/5078/E).

Regeringen har även uppdragit åt Energimyndigheten att utarbeta förslag till genomförande av artikel 7 i direktivet. Energimyndigheten presenterade sitt förslag i rapporten Implementering av artikel 7 i energi- effektiviseringsdirektivet – Energimyndighetens beräkningar och förslag. En sammanfattning av myndighetens förslag finns i bilaga 7. Rapporten har remissbehandlats. Tillsammans med underlaget från Energimyndig- heten remitterades även en promemoria från Finansdepartementet med nya ekonometriska skattningar av priselasticiteter för användning av bensin och diesel i transportsektorn (Fi2013/1123). En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 8. En sammanställning av remissvaren finns tillgänglig i Näringsdepartementet (dnr N2013/602/E).

I budgetpropositionen för 2013 (prop. 2012/13:1, utg.omr. 21) avsatte regeringen medel för år 2013 och 2014 för att genomföra en bred extern utvärdering av befintliga styrmedel för energieffektivisering. Ett motiv var att ge underlag för genomförandet av energieffektiviseringsdirektivet. På uppdrag av Näringsdepartementet har Sweco Energuide gjort en utvärdering av ett 20-tal statliga styrmedel och insatser för energi-

Prop. 2013/14:174

Inledning

Prop. 2013/14:174

4.1EU:s handlingsplan för energieffektivisering

Kommissionen presenterade år 2005 en grönbok om energieffektivisering (KOM (2005) 265 slutlig) i vilken det angavs en potential på mer än 20 procent effektivare energianvändning till år 2020. Hösten 2006 presenterade kommissionen ett förslag till en omfattande handlingsplan för energieffektivisering för att realisera effektiviserings- potentialen (KOM (2006) 545 slutlig), innehållande tio prioriterade handlingsområden och närmare 80 åtgärdsförslag på unionsnivå. Hand- lingsplanen för energieffektivisering har därefter utgjort en del av det klimat- och energipaket som kommissionen presenterade år 2007. Planen låg till grund för Europeiska rådets antagande i mars 2007 av de s.k. 20-20-20-målen för energieffektivisering, minskade växthusgasutsläpp och ökad andel förnybar energi. EU-målet för energieffektivisering är uttryckt som att den faktiska primärenergianvändningen i EU år 2020 ska vara 20 procent lägre än den beräknade primärenergianvändningen enligt en ”business-as-ususal-prognos” som togs fram utifrån 2007 års förut- sättningar. Den 10 november 2010 presenterades kommissionens meddelande Energi 2020: en strategi för konkurrenskraftig, hållbar och trygg energiförsörjning (KOM (2010) 639), den s.k. energistrategin. Energieffektivisering pekades ut som ett av fem prioriterade områden i denna strategi. I energistrategin föreslog kommissionen att initiativen för energieffektivisering skulle inriktas på de två sektorerna med störst energibesparingspotential: transporter och byggnader. För att fastighets- ägare och lokala myndigheter lättare ska kunna finansiera renoverings- arbeten och energibesparande åtgärder skulle kommissionen lägga fram förslag till investeringsincitament och innovativa finansierings- instrument. Inom den offentliga sektorn skulle energieffektiviteten beaktas vid upphandling av arbeten, tjänster och varor. Energi- effektivitetscertifikat skulle inom energisektorn kunna utgöra ett incitament till att slutkunder investerar i energisnål teknik.

Mot bakgrund av energistrategin samt kraven i 2006 års handlingsplan för energieffektivisering presenterade kommissionen den 8 mars 2011 en kompletterande energieffektiviseringsplan (KOM (2011) 109). I denna handlingsplan utvecklas de förslag som presenterades i energistrategin. Handlingsplanen omfattade drygt 20 åtgärdsförslag inom sammanlagt sex huvudområden: den offentliga sektorn som föregångare, lågenergi- byggnader, energieffektivisering för konkurrenskraftig industri, ända- målsenligt finansieringsstöd, besparingar för konsumenterna och ramverk för rapportering av nationella åtgärder.

Förslagen i energistrategin och energieffektiviseringsplanen motiverades av att Kommissionen bedömt att EU:s mål att gå mot 20 procent effektivare energianvändning år 2020 inte kommer att nås. Enligt de prognoser som gjordes inför handlingsplanen kommer hittills beslutade åtgärder bara att leda till drygt 10 procent energieffektivisering.

Prop. 2013/14:174 4.2

Direktivet om energieffektivitet

Mot bakgrund av energieffektiviseringsplanen presenterade kommissionen den 22 juni 2011 ett förslag till nytt direktiv för energi- effektivisering, varmed flera av åtgärderna i energieffektiviseringsplanen föreslogs bli juridiskt bindande. Det nya direktivet skulle ersätta dels Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/8/EG av den 11 februari 2004 om främjande av kraftvärme på grundval av efterfrågan på nyttig- gjord värme på den inre marknaden för energi och om ändring av direktiv 92/42/EEG (i denna promemoria benämnt ”kraftvärmedirektivet”), dels Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/32/EG av den 5 april 2006 om effektiv slutanvändning av energi och om energitjänster och om upphävande av rådets direktiv 93/76/EEG (i denna promemoria benämnt ”energitjänstedirektivet”). Kommissionens förslag förhandlades och politisk enighet nåddes mellan Europaparlamentet, rådet och kommissionen i juni 2012, varefter det antogs av Europaparlamentet och rådet under hösten 2012. Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/27/EU av den 25 oktober 2012 om energieffektivitet, om ändring av direktiven 2009/125/EG och 2010/30/EU och om upphävande av direktiven 2004/8/EG och 2006/32/EG (i denna promemoria benämnt ”direktivet”, eller ”energieffektiviseringsdirektivet”) trädde i kraft den 4 december 2012.

Syftet med direktivet är att fastställa en gemensam ram för att främja energieffektivisering i unionen. Detta för att säkerställa att det av Europeiska rådet antagna målet om 20 procent primärenergibesparing år 2020 ska uppfyllas, men också till att bana väg för ytterligare energi- effektivisering därefter. Det innehåller bestämmelser som syftar till att undanröja hinder och övervinna några av de marknadsmisslyckanden som hindrar effektivitet i tillförsel och användning av energi. Direktivet innehåller åtgärder inom samtliga delar av energisystemet, från energi- omvandling via transmission och distribution till slutlig användning, dock inte i transportsystemet.

4.3Allmänt om förslagen till lagstiftning

Lagrådet framhåller i sitt yttrande att det finns flera fördelar med att utnyttja den delegeringsmöjlighet som ges i 8 kap. 3 § regeringsformen. Lagrådet anser att det bör övervägas om det finns tillräckliga skäl att i den utsträckning som föreslås i lagrådsremissen meddela bestämmelserna i lag.

Regeringen instämmer i Lagrådets uppfattning att det är en fördel att inte tynga en lagtext med en stor mängd detaljerade föreskrifter. Lag- stiftning som i stor utsträckning innehåller bemyndiganden innebär dock att det blir svårare för riksdagen att överblicka konsekvenserna av lagens antagande. Avsaknaden av förarbeten skulle också kunna innebära att förutsebarheten i tillämpningen försvåras. Utgångspunkten vid valet av normgivningsnivå bör därför vara vilka intressekonflikter som i detta sammanhang kan uppstå (jfr bet. 2009/10:KU10 s. 105 f.). Som Lagrådet har påpekat brukar bestämmelser som innehåller pålagor av någon

Prop. 2013/14:174 6

Artikel 3 – Ett vägledande mål

Regeringens bedömning: Det av riksdagen år 2009 antagna målet om 20 procent effektivare energianvändning till år 2020 uppfyller direktivets krav på ett vägledande nationellt mål för energieffektivise- ring.

Promemorians bedömning: Överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: Energimyndigheten, Fastighetsägarna, Göteborg Energi, Högskolan i Dalarna, Jernkontoret, Innovations- och kemi- industrierna i Sverige, Näringslivets regelnämnd, Svensk Energi, Svensk Fjärrvärme, Svenska Trädbränsleföreningen och Svenskt Näringsliv tillstyrker att det av riksdagen antagna målet om minskad energiintensitet utgör Sveriges vägledande mål. Svensk Energi och Svenskt Näringsliv framhåller särskilt betydelsen av ett energiintensitetsmål och inte ett mål som sätter ett tak för absolut energianvändning och en hämsko på ekonomin. Några remissinstanser, som Kungliga Tekniska Högskolan (KTH), Umeå universitet, Länsstyrelsen i Dalarnas län, Svensk bioenergiförening (Svebio), Sveriges Byggindustrier, Statens fastighets- verk samt Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) tillstyrker ett energiintensitetsmål men anser att det finns skäl att höja ambitionsnivån.

Några remissinstanser, som Energieffektiviseringsföretagen (EFF), Isoleringsfirmornas förening, Swedisol, Svensk Ventilation, Klimat- kommunerna, Naturskyddsföreningen och Lunds universitet är kritiska till målutformningen och ifrågasätter om det kommer att bidra till att EU:s gemensamma mål om minskad primärenergianvändning uppnås. De anser att ett nytt och mer ambitiöst mål ska tas fram baserat på den potential för energieffektivisering som finns i Sverige.

Även Riksrevisionen är kritiska till målutformningen och anför att regeringen bör föreslå riksdagen att förtydliga definitionen av målet om 20 procent effektivare energianvändning till år 2020. Särskilt anförs att begreppet ”tillförd energi” såsom täljaren i energiintensitetsmålet behöver preciseras. Riksrevisionen anser att målet så som det nu är formulerat inte tar hänsyn till verkliga energieffektiviseringsåtgärder, eftersom begreppet ”tillförd energi” även innefattar omvandlingsförluster inom främst kärnkraftsindustrin. Därtill anförs att all elproduktion bokförs i Sverige såsom tillförd energi, även om elen exporteras. Riksrevisionen anser att – om nuvarande målformulering behålls – uppföljningen behöver anpassas till att även avse verkliga effektivise- ringsåtgärder.

Konjunkturinstitutet anser att det av riksdagen antagna målet är mer ambitiöst än vad direktivet kräver och att det inte behövs något vägledande energieffektiviseringsmål. Institutet anser att det räcker med ett klimatmål.

Direktivet

Enligt artikel 3.1 ska varje medlemsstat ange ett vägledande nationellt energieffektivitetsmål grundat på antingen primär- eller slutlig energi-

användning, primär- eller slutlig energibesparing eller energiintensitet.

Medlemsstaterna ska anmäla dessa mål till kommissionen	senast den Prop. 2013/14:174
30 april 2013. När de gör detta ska de också uttrycka dessa mål som en
absolut nivå av den primära och den slutliga energianvändningen 2020
och förklara hur och utifrån vilka data den har beräknats. När medlems-
staterna fastställer målen, ska de ta hänsyn till:
a) att unionens energianvändning 2020 inte ska vara	högre än

1 483 Mtoe primärenergianvändning eller 1 086 Mtoe slutlig energi- användning,3

b)de åtgärder som anges i detta direktiv,

c)de åtgärder som antagits för att nå de nationella energibesparingsmål som antagits i enlighet med artikel 4.1 i direktiv 2006/32/EG, och

d)andra åtgärder för att främja energieffektiviteten inom medlems- staterna och på unionsnivå.

När de fastställer dessa mål, får medlemsstaterna också beakta nationella omständigheter som påverkar primärenergianvändningen, såsom:

a)återstående potential för kostnadseffektiva energibesparingar,

b)BNP-utveckling och BNP-prognoser,

c)förändringar i importen och exporten av energi,

d)utveckling av alla förnybara energikällor, kärnenergi, avskiljning, och lagring av koldioxid, samt

e)s.k. tidiga åtgärder.

Punkterna 2 och 3 i artikel 3 berör kommissionen.

I artikel 2 definieras primärenergianvändning som den inhemska bruttoanvändningen, exklusive annan användning än energi. Slutlig energianvändning definieras som all energi som levereras till industrin, transporter, hushåll, tjänster och jordbruk. Undantag gäller för leveranser till energiomvandlingssektorn och energiindustrierna själva.

Skälen för regeringens bedömning

Det svenska målet om 20 procent minskad energiintensitet mellan 2008 och 2020 utgör Sveriges nationella vägledande mål för energieffektivitet

I artikel 3.1 sägs att varje medlemsstat ska ange ett vägledande nationellt energieffektivitetsmål. Målet ska anmälas till Europeiska kommissionen senast den 30 april 2013. Målet får uttryckas i termer av primär- eller slutlig energianvändning, primär- eller slutlig energibesparing eller energiintensitet. Medlemsstaterna ska ta hänsyn till ett antal faktorer när de fastställer dessa mål, däribland EU:s mål för energieffektivisering till år 2020. Medlemsstaterna får även beakta ett antal nationella omständig- heter när de fastställer målen, däribland BNP-utveckling och BNP- prognoser, utveckling av förnybara energikällor och kärnkraft, samt s.k. tidiga åtgärder.

Riksdagen antog år 2009 ett nationellt mål om 20 procent effektivare energianvändning till år 2020 (prop. 2008/09:163, bet. 2008/09:NU25, rskr. 2008/09:301). Målet uttrycks som ett sektorsövergripande mål om minskad energiintensitet om 20 procent mellan åren 2008 och 2020.

3 Med anledning av Kroatiens medlemskap i Europeiska unionen har den i direktivet

angivna nivån på unionens energianvändning år 2020 ändrats. EUT L 141, 28.5.2013, s. 28.

Prop. 2013/14:174 Enligt målet ska den svenska energiintensiteten, mätt som tillförd energi per BNP-enhet i fasta priser vara 20 procent lägre år 2020 än år 2008. Målet utgör en integrerad del av 2009 års energi- och klimatpolitiska beslut som utgår från Allianspartiernas energi- och klimatpolitiska över- enskommelse. En effektivare energianvändning bidrar till regeringens vision som riksdagen ställt sig bakom att Sverige 2050 inte har några nettoutsläpp av växthusgaser. Målet om energieffektivitet har utformats med hänsyn till EU:s energieffektivitetsmål till 2020 samt med beaktande av nationella omständigheter såsom BNP-utveckling och klimatmål, och uppfyller de krav som ställs på vägledande nationella mål i artikel 3.1.

Därtill gäller att detta mål redan har anmälts till Europeiska kommissionen som det svenska målet för energieffektivisering inom ramen för det nationella reformprogram som tas fram i relation till EU:s tillväxtstrategi till år 2020, Europa 2020, och som avses i rådets rekommendation 2010/410/EU av den 13 juli 2010 om allmänna riktlinjer för medlemsstaternas och unionens ekonomiska politik.4 EU:s mål om 20 procent förbättrad energieffektivisering till år 2020 är, liksom EU:s övriga energi- och klimatmål till 2020, delmål inom ramen för unionens tillväxtstrategi. Det finns skäl att undvika att anmäla olika nationella mål. Det av riksdagen antagna målet har i enlighet med direktivets krav anmälts till kommissionen i april 2013.

Beräkning av absolut nivå av primär respektive slutlig energianvändning vid måluppfyllelse

I artikel 3.1 sägs att medlemsstaten, när den anmäler det vägledande nationella målet till kommissionen, också ska uttrycka målet som en absolut nivå av den primära och den slutliga energianvändningen år 2020 och förklara hur och utifrån vilka data den har beräknats.

Det svenska energieffektivitetsmålet är uttryckt som att mängden tillförd energi per BNP-enhet i fasta priser, dvs. energiintensiteten, ska vara 20 procent lägre år 2020 än år 2008. Termen tillförd energi används inte i energieffektiviseringsdirektivet. Här används i stället termen primärenergianvändning, definierad som den inhemska brutto- användningen, exklusive annan användning än energi. För att det svenska energiintensitetsmålet ska kunna jämföras med EU:s energieffektivitets- mål behöver täljaren i det svenska målet (dvs. tillförd energi) också utgöras av den inhemska bruttoanvändningen exklusive annan användning än energi (primärenergianvändningen). Med de termer som används i svensk officiell energistatistik motsvaras detta av total energi- tillförsel minus användning för utrikes transporter och icke-energiända- mål. Omräkningen till primärenergi sker endast i syfte att underlätta redovisning till Europeiska kommissionen och påverkar inte styrningen av energianvändningen i Sverige, vilken fortsatt sker i beaktande av tillförd energi. Endast om den procentuella energieffektiviseringen inom de subtraherade användningsområdena är lika stor som motsvarande för den primära energianvändningen kommer ett mål i termer av primär- energi att sammanfalla med målet i termer av tillförd energi. De

4 EUT L 191, 23.7.2010, s. 28.

beräkningar	som redovisas	nedan har i enlighet med direktivets krav Prop. 2013/14:174
anmält till kommissionen i april 2013.
År 2008	uppgick den	svenska primärenergianvändningen (enligt

direktivets definition) till 534 TWh och BNP till 3263 miljarder SEK (2009 års priser). Detta gör att energiintensiteten var 164 Wh/SEK (BNP2009). En reducering av energiintensiteten med 20 procent ger en

nivå på 131 Wh/SEK (BNP2009) år 2020. Eftersom det svenska målet är ett intensitetsmål så går det inte att slå fast en nivå på primärenergi-

användningen (tillförd energi) vid måluppfyllelse. Detta skulle kräva att Sverige anger ett mål för BNP-utvecklingen. I tabell 1 visas därför primärenergianvändning vid 20 procent reducerad energiintensitet för olika värden av genomsnittlig BNP2009-utveckling under perioden 2008–2020.

Tabell 1. Primärenergianvändning år 2020 vid 20 procent reducerad energiintensitet för olika värden av genomsnittlig BNP-utveckling per år

Årlig BNP-tillväxt	BNP2009 2020	Energiintensitet	Primärenergi-
2008–2020	[mdr SEK]	[Wh/SEK]	användning [TWh]
0,0%	3263	131	427
1,0%	3677	131	482
2,0%	4138	131	542
3,0%	4652	131	609
4,0%	5224	131	684
5,0%	5860	131	768

Den slutliga energianvändningen är den energi som används i slut- användarledet, dvs. el, fjärrvärme, bränslen m.m. som används av industrin, transportsektorn, bostäder och service m.m. Skillnaden mellan tillförd och slutanvänd energi utgörs av omvandlings- och distributions- förluster samt användning för utrikes transporter och icke-energiändamål (som i detta fall redan är borträknade). Enligt den officiella statistiken (1983–2011) saknas ett konstant samband mellan slutanvänd och tillförd energi (primärenergianvändning). Däremot finns ett samband mellan slutlig energianvändning och den tillförda energin justerat med avseende på förluster i kärnkraften. Förhållandet mellan dem är så gott som konstant5, se ekvation 1. Kärnkraftsproduktionen, och följaktligen dess förluster, antas vara oberoende av tillväxttakt och slutlig energi- användning.

(1)	ä	ä	ä	ö	= 0,90
			ä

För att justera den tillförda energin med avseende på kärnkrafts- förluster antas tre alternativ för dessa förluster (se tabell 2). Alternativ 1 och 3 utgår från historiska min- och maxvärden6 på 97 respektive 152 TWh. Alternativ 2 utgör ett historiskt medelvärde7 på 131 TWh.

5Standardavvikelse = 0,0086.

6Min- och maxvärden för perioden 1986–2011 (de nyaste reaktorerna togs i drift 1985).

7Medelvärde för perioden 1986–2011.

Prop. 2013/14:174 Tabell 2. Slutlig energianvändning år 2020 vid 20 procent reducerad energiintensitet för olika värden av genomsnittlig BNP-utveckling per år under perioden 2008–2020 och för olika scenarier beträffande kärnkrafts- förluster

Årlig BNP-tillväxt
2008–2020	1. Kärnkraft min	2. Kärnkraft medel	3. Kärnkraft max
0%	297	267	248
1,0%	346	316	297
2,0%	401	370	351
3,0%	461	431	412
4,0%	529	498	479
5,0%	604	573	554

I figur 1 ges en sammanfattande illustration av den primära respektive slutliga energianvändningen år 2020 vid 20 procent reducerad energi- intensitet år 2020 jämfört med år 2008 vid olika tillväxttakter.

Figur 1. Primär och slutlig energianvändning (TWh) år 2020 vid 20 procent reducerad energiintensitet för olika värden av genomsnittlig BNP- utveckling per år (%) och för olika scenarier beträffande kärnkraftsförluster

I tabellerna och diagrammet anges ett omfattande spann inom ytterlig- heter för långsiktig BNP-utveckling. För att få en indikation om hur stor energianvändningen kan komma att vara vid måluppfyllelse kan antaganden om framtida BNP-utveckling göras mot bakgrund av den historiska BNP-utvecklingen. Under perioden 2008–2012 steg BNP med i genomsnitt 1,4 procent per år. Under antagande att samma årliga tillväxttakt gäller även under perioden 2012–2020 så kommer BNP att uppgå till 3 855 miljarder SEK (2009 års priser) år 2020. För att det svenska energiintensitetsmålet ska nås behöver primärenergi- användningen indikativt vara 505 TWh eller lägre. Den slutliga energi- användningen skulle på motsvarande sätt och med utgångspunkt i det

historiska medelvärdet för kärnkraftsförluster uppgå till högst 352 TWh.

7 Artikel 4 – En nationell strategi för Prop. 2013/14:174 energieffektiviserande renovering av

byggnader

Regeringens bedömning: Regeringen avser att anta och regelbundet uppdatera en långsiktig strategi för att främja energieffektiviserande renovering av det nationella beståndet av bostadshus och kommersiella byggnader.

Promemorians bedömning: Överensstämmer i huvudsak med rege-
ringens.
Remissinstanserna: Remissinstanserna tillstyrker att en nationell
strategi tas fram.
Energimyndighetens och Boverkets förslag: Strategin utgår från att
det finns en påtaglig möjlighet att höja energieffektiviteten i byggnader
om man utnyttjar de kommande renoveringstillfällena och att de
styrmedel som redan finns på plats är viktiga för att fortsätta styra mot en
effektivare energianvändning. Energiprisernas roll är central, men
behöver kompletteras med informativa styrmedel. Myndigheterna före-
slår att ett nationellt informationscentrum inrättas, att de regionala
energikontoren och de kommunala energi- och klimatrådgivarna får ett
utökat uppdrag att sprida information samt att en särskild informations-
insats riktas mot banker och låneinstitut.
Remissinstanserna: Flera remissinstanser framhåller vikten av ökad
och förbättrad information kring möjligheten till energieffektivise-
ringsåtgärder vid renoveringsinsatser. Hyresgästföreningen anser att
ökade informationsinsatser behövs för att öka antalet kostnadseffektiva
effektiviseringsåtgärder i bebyggelsen. Bostadsrätterna och Svenska
kyrkan	tillstyrker förslagen om		informationsspridning. Sveriges
byggindustrier och Veidekke är positiva till satsningar på informations-
spridning men menar att gränsdragningen mellan statliga insatser och
konsulttjänster behöver förtydligas. Fortifikationsverket tillstyrker
förslaget om informationssatsningar, men ser svårigheter i att informa-
tionen verkligen kommer att nå ut. Även Statens Fastighetsverk varnar
för att det finns en övertro på effekterna av informationsinsatser. Natur-
vårdsverket och IVA stöder förslagen om ökade informationsinsatser men
menar att det inte kommer att vara tillräckligt utan kompletterande
styrmedel. Umeå universitet är kritiska till förslagen om informations-
insatser och menar att dessa inte är särskilt innovativa.
Lunds	universitet,	Energi-	och	miljötekniska	föreningen,
Byggherrarna, Svensk Energi och Isoleringsfirmornas förening
tillstyrker förslaget att inrätta ett informationscentrum för frågor om
energieffektivisering och renovering. SABO tillstyrker förslaget och
menar att det bör upprättas i nära samarbete med fastighetsbranschens
aktörer. Svensk ventilation tillstyrker förslaget och menar att centret bör
vara på nationell nivå. Länsstyrelsen i Dalarnas län tillstyrker förslaget
men menar att ytterligare analys om var centret ska placeras behövs.
Astma och Allergiförbundet, KOMIN (Kompetenscentrum för inomhus-
miljö och hälsa), IVL Svenska Miljöinstitutet och Swesiaq är positiva till						47

Prop. 2013/14:174 ett informationscentrum men menar att det bör kompletteras med ett särskilt nationellt kompetenscentrum för inomhusmiljö. KTH avvisar ett

	nationellt informationscentrum med motiveringen att fler konkurrerande
	informationsspridare kan leda till högre kvalitet. Fastighetsägarna före-
	språkar en bättre samordning mellan redan befintliga initiativ i stället för
	ett nytt informationscentrum.
	IVA och Nationellt renoveringscentrum menar att det nyligen
	etablerade	”Nationellt renoveringscentrum” vid Lunds Tekniska
	Högskola (LTH) är en lämplig aktör för detta syfte och att det skulle vara
	både tids- och resurseffektivt jämfört med att inrätta ett helt nytt center.
	Även SP, Formas och VVS-företagen menar att en stor mängd aktörer
	redan finns knutna till ”Nationellt renoveringscentrum” vid LTH och att
	detta bör samordnas med initiativet. Passivhuscentrum Västra Götaland
	anser att Passivhuscentrum bör driva informationscentrumets verksam-
	het. Sveriges byggindustrier menar att LÅGAN-programmets nätverk
	och Renoveringscentrum borde kopplas till satsningen och även Veidekke
	framhåller LÅGAN-programmets möjligheter att bidra till informations-
	spridning.
	SKL tillstyrker en utökad satsning på regionala energikontor och
	kommunal energi- och klimatrådgivning. Astma och Allergiförbundet
	och IVL Svenska Miljöinstitutet vill komplettera energi- och klimat-
	rådgivningen med information om risker för inomhusmiljön om energi-
	effektiviseringsåtgärder genomförs på fel sätt. EnergiRådgivarna och
	SABO stöder förstärkningen av energi- och klimatrådgivningen. SP
	menar att rådgivningen bör inriktas på fastighetsägare som har sökt
	bygglov med syfte att komma in tidigt i processen. EnergiRådgivarna
	menar att en utökad utbildningsinsats inriktad på lönsamhetskalkyler
	vore önskvärd. IVA menar att energi- och klimatrådgivarna behöver få
	bättre kompetens angående fastighetsrenoveringar. HSB Riksförbund
	framhåller vikten av att följa upp rådgivningen.
	Hyresgästföreningen anser att det är positivt att banker och låneinstitut
	identifieras som viktiga aktörer. Lunds universitet, Passivhuscentrum
	Västra Götaland, Naturskyddsföreningen, Svensk ventilation, VVS-
	företagen och Byggmaterialindustrierna tillstyrker informationsinsatsen
	riktad till banker och låneinstitut. Länsstyrelsen i Dalarnas län tillstyrker
	åtgärden, men menar att den bör kompletteras med insatser för att
	informationen ska omsättas till handling hos mottagaren. Byggherrarna,
	Veidekke och Fastighetsägarna tillstyrker förslaget men menar att även
	försäkringsbolag bör ta del av informationsinsatsen. EnergiRådgivarna
	och HSB Riksförbund tillstyrker förslaget, men vill även inkludera
	bostadsmäklare och bygglovshandläggare i satsningen. Även Sveriges
	byggindustrier menar att förslagets innehåll och målgrupp bör breddas.
	Svensk Energi stöder förslaget men menar att det bör utvecklas. Svenska
	bankföreningen menar att dess medlemmar i väldigt begränsad
	omfattning får in kreditansökningar för energieffektiviseringsåtgärder
	idag, men stöder trots detta en informationsinsats. SABO har inget emot
	förslaget, men menar att det skulle få begränsad effekt då det i dag
	snarare är ett problem att räkna hem energieffektiviseringsåtgärder än att
	låna pengar till dem.
	Flertalet	remissinstanser är positivt inställda till myndigheternas
48	förslag om	förbättrad information. Många remissinstanser är dock

kritiska till den föreslagna strategin i sin helhet och ifrågasätter om den föreslagna informationsinsatsen verkligen skulle ge så stor effekt som myndigheterna bedömer. Statens fastighetsverk och EnergiRådgivarna menar att analysen brister i kopplingen mellan energieffektivisering och miljöpåverkan. Naturvårdsverket menar att förslagen endast har analyserats med ett företagsekonomiskt perspektiv vilket gör att samhällsekonomiska värden riskerar att underskattas. Byggmaterial- industrierna, Svensk ventilation, Naturskyddsföreningen, Swedisol saknar ett samhällsekonomiska ekonomiskt perspektiv som exempelvis skulle belysa nyttor som energieffektivisering kan bidra till i form av ökad sysselsättning, ökad konkurrenskraft och minskad klimatpåverkan. Svensk Energi anser att myndigheterna har tagit fram gedigna underlag och gjort en omfattande analys, men menar att förslaget till strategi trots detta innehåller få förslag till styrmedel. Länsstyrelsen i Dalarnas län, Byggmaterialindustrierna, EnergiRådgivarna, Naturskyddsföreningen, Swedisol och SKL menar att strategin behöver kompletteras och bli mer ambitiös. Sveriges byggindustrier menar att förslagen till styrmedel är för få och ger för liten effekt. Passivhuscentrum Västra Götaland, SABO, VVS-företagen och Naturskyddsföreningen och IVA menar att strategin saknar mål och att förslagen som läggs fram inte är tillräckliga för att nå energieffektiviseringsmålet till år 2050. Även Energi- och miljötekniska föreningen undrar hur strategin förhåller sig till de mål som finns på området. Fastighetsägarna menar att de styrmedel som föreslås är svaga och inte kommer att ge någon väsentlig förändring av energianvänd- ningen. Naturskyddsföreningen ifrågasätter att många förslag avfärdas i utredningen utan att ersättande förslag presenteras.

Ett flertal remissinstanser uttrycker att det finns ett behov av nya ekonomiska styrmedel för att öka omfattningen av energieffektiviserande renovering. Energieffektiviseringsföretagen anser att ett ekonomiskt styrmedel kopplat till genomförande av åtgärder behövs. Hyresgästföre- ningen, Passivhuscentrum Västra Götaland, SABO och menar att det bör övervägas att införa ett ROT-avdrag även för hyresfastigheter. Statens fastighetsverk och Naturskyddsföreningen menar att ett justerat ROT- avdrag som innefattar energieffektiviseringsåtgärder skulle kunna vara ett samhällsekonomiskt effektivt styrmedel. Byggmaterialindustrierna, Swedisol, SKL och Svensk ventilation anser att ett utvidgat ROT-avdrag bör införas eller åtminstone utredas. EnergiRådgivarna anser att ROT- avdraget bör kunna användas för att genomföra energideklarationer som inte är kopplade till ett försäljningstillfälle. Sveriges byggindustrier och VVS-företagen motsätter sig ett förändrat ROT-avdrag då dagens ROT- avdrag främst ger goda effekter i kampen mot svartarbete.

SABO menar att investeringsbidrag kan vara positiva, men att ett mer omfattande beslutsunderlag behövs för att bedöma en sådan åtgärd. Astma och Allergiförbundet vill inrätta en ”klassrumspeng” för upprust- ning av skolor. Passivhuscentrum Västra Götaland vill se en investeringsfond för utsatta områden. Även Hyresgästföreningen anser att det borde inrättas ett slags investeringsstöd, en miljöpremie för satsningar på hållbar utveckling. Villaägarnas Riksförbund föreslår att ett skräddarsytt styrmedel för småhusägare som energieffektiviserar sina hus inrättas, ett stöd som är teknikneutralt och kopplas till varje hus unika egenskaper. Att koppla stödet till genomförande av åtgärder som

Prop. 2013/14:174

Prop. 2013/14:174 rekommenderas i energideklarationerna vore önskvärt. Byggherrarna och Sveriges byggindustrier menar att det är bra att strategin inte innehåller förslag till investeringsstöd och avstyrker dessa typer av styrmedel. Lunds universitet och Veidekke ställer sig tveksam till statliga subven- tioner av lönsamma åtgärder.

KTH, HSB Riksförbund, Naturskyddsföreningen, Svensk ventilation och SKL framhåller möjligheten till statliga lånegarantier. IVA menar att en kreditförsäkring bör utredas. Svenska bankföreningen ställer sig avvaktande till förslaget om statlig lånegaranti. Passivhuscentrum Västra Götaland, Swedisol och Veidekke framhåller möjligheten till att inrätta förmånliga lån till låg ränta för energieffektiviseringsåtgärder enligt tysk modell.

Energi- och miljötekniska föreningen, Svensk ventilation, Sveriges byggindustrier, SKL, VVS-företagen och Veidekke lyfter möjligheten till en skattefri underhållsfond kopplad till varje fastighet. Även Isolerings- firmornas förening lyfter möjligheten till en skattefri renoveringsfond, men vill se vidare utredning av finansieringsinriktade styrmedel.

Byggmaterialindustrierna, Sveriges byggindustrier, Svensk ventilation, Naturskyddsföreningen, Swedisol, Veidekke och VVS-företagen anser att en differentierad fastighetsavgift bör kopplas till byggnadens energi- prestanda, eller åtminstone att en sådan åtgärd bör utredas.

Fortifikationsverket, Veidekke och Energi- och miljötekniska föreningen lyfter vikten av kvalificerad personal och efterfrågar en utredning om hur utbildningarna riktade mot denna sektor kan stärkas.

Svensk ventilation, VVS-företagen och Lunds universitet understryker behovet av kompetensutveckling och menar att en välutbildad arbetskraft kan vara utvecklingsdrivande. Byggherrarna menar att satsningar på kompetensutveckling är mycket angeläget, men saknar konkreta förslag till utbildningsinsatser i myndigheternas strategi. Isoleringsfirmornas förening pekar på det utbildningsgap som finns mellan utbildade ingenjörer och utbudet av studieplatser på universitet och högskolor.

Direktivet

Enligt artikel 4 ska varje medlemsstat fastställa en långsiktig strategi för att få till stånd investeringar i renovering av det nationella beståndet av bostadshus och kommersiella byggnader, både offentliga och privata. Strategin ska omfatta

a) en översikt av det nationella byggnadsbeståndet, i lämpliga fall grundad på statistiska stickprov,

b) identifiering av kostnadseffektiva renoveringsmetoder som är relevanta för byggnadstypen och klimatzonen,

c) styrmedel och åtgärder som stimulerar kostnadseffektiv totalrenove- ring av byggnader, inbegripet totalrenovering som utförs etappvis,

d) ett framtidsinriktat perspektiv som ska vägleda privatpersoner, byggindustrin och finansinstitut i deras investeringsbeslut,

e) en evidensbaserad skattning av förväntade energibesparingar och fördelar i vidare bemärkelse.

En första version av strategin ska offentliggöras senast den 30 april 2014, därefter uppdateras vart tredje år samt föreläggas kommissionen

som ett led i de nationella handlingsplanerna för energieffektivitet.

Skälen	för regeringens bedömning: Energi för uppvärmning, Prop. 2013/14:174
kylning, drift och belysning i bostäder och lokaler utgör enligt energi-
statistiken	ungefär en tredjedel av den slutliga energianvändningen i

Sverige. Åtgärder för ökad energieffektivitet i den befintliga bebyggelsen är avgörande för att effektivisera energianvändningen i sektorn som helhet. Det är även av betydelse för att kunna nå regeringens vision om att Sverige år 2050 har en hållbar och resurseffektiv energiförsörjning och inga nettoutsläpp av växthusgaser i atmosfären. Energieffektivise- ringsdirektivets krav på en långsiktig strategi för byggnadsrenovering kompletterar således bestämmelserna i direktivet (2010/31/EU) om byggnaders energiprestanda8.

Boverket och Energimyndigheten har på uppdrag av regeringen utarbetat ett förslag till nationell strategi för energieffektiviserande renovering (dnr N2013/5078/E). Myndigheternas förslag tar sin utgångs- punkt i antagandet att det finns en påtaglig möjlighet att höja energi- effektiviteten i byggnader om man utnyttjar de kommande renoverings- tillfällena. En effektiv energieffektivisering sker genom att få till stånd en väl fungerande marknad. Strategin utgår från de styrmedel som redan finns på plats och som är viktiga för att fortsätta styra mot en effektivare energianvändning. Enligt myndigheternas förslag är energiprisernas roll central, men prispåverkande styrmedel som energi- och koldioxidskatter behöver kompletteras med informativa styrmedel. De föreslår att staten griper in och med hjälp av en sammanhållen informationssatsning samlar och sprider utvecklingsfrämjande och kunskapshöjande information på ett effektivt sätt. Som ett nav i informationssatsningen föreslås att ett informationscentrum för frågor om energieffektivisering och renovering upprättas. Vidare föreslås att de regionala energikontoren och de kommunala energi- och klimatrådgivarna får utökade uppdrag att förmedla information till fastighetsägare. Därtill föreslås att en särskild informationsinsats riktas mot banker och låneinstitut.

Boverket och Energimyndigheten bedömer i sin rapport att energi- användningen per kvadratmeter kommer att minska med 20–30 procent till 2050 jämfört med 1995 om nuvarande styrmedel fortsätter. Om de av myndigheterna föreslagna informationssatsningarna genomförs bedöms förutsättningarna öka för en väl fungerande marknad (korrigering av marknadsmisslyckanden). Detta tillsammans med bidrag av bl.a. skärpta byggregler och ändrade energideklarationer beräknas medföra att energi- användningen minskar med ytterligare 5–10 procent till 2050. Myndig- heterna bedömer vidare att ytterligare åtgärder, t.ex. att införa stimulans- bidrag, endast leder till marginella förbättringar om åtgärderna riktas mot att förbättra byggnaders energiprestanda i samband med renovering. Myndigheterna bedömer att det tidigare energipolitiska målet om 50 procent minskad energianvändning per kvadratmeter till 2050 jämfört med 1995 därmed inte kommer att uppnås. För att nå det målet behöver renoveringstakten öka.

Som nämnts drar Boverket och Energimyndigheten slutsatsen att renoveringstakten behöver öka för att det tidigare energipolitiska målet

8 Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/31/EU av den 19 maj 2010 om byggnaders

energiprestanda (omarbetning). EUT L 153, 18.6.2010, s. 13.

Prop. 2013/14:174 om 50 procent minskad energianvändning per kvadratmeter till 2050 jämfört med 1995 ska kunna uppnås. Det uppmärksammas även av några remissinstanser. Svensk ventilation, Naturskyddsföreningen, Astma och Allergiförbundet samt Byggherrarna efterlyser förslag till åtgärder för hur renoveringstakten ska öka. Regeringen vill dock betona att utredningen inte har haft som mål att föreslå åtgärder som ökar renove- ringstakten. Regeringen uppfattar att flera av de styrmedel som lyfts fram av remissinstanserna tangerar gränsen för det energipolitiska området och skulle leda till ökad energieffektivisering just genom att bidra till ökad renoveringstakt. Andra förslag kan eventuellt bidra till ökad energi- effektivisering utan att renoveringstakten ökar. Det går dock inte att avgöra mot bakgrund av myndigheternas analys.

Regeringen är medveten om att direktivet ställer krav på att en första version av den nationella strategin ska antas och offentliggöras senast den 30 april 2014, men ser också att den tid som direktivet ger för att utarbeta den nationella strategin är mycket kort, särskilt med tanke på dess omfattning och betydelse. Regeringen betonar vikten av att basera en långsiktig nationell strategi på ett gediget underlag och avser att fort- sätta arbetet med att ta fram en framåtblickande nationell strategi för energieffektiviserande renovering. För detta behövs i likhet med vad många remissinstanser framfört en bredare och djupare analys av olika styrmedel, men också andra frågor som t.ex. tillgången på kvalificerad personal.

8Artiklarna 5 och 6 – Insatser för energieffektivisering i den offentliga sektorn

8.1Åtgärder för ökad energieffektivitet i byggnader som ägs av statliga myndigheter

Regeringens bedömning: De byggnader som ägs av förvaltnings- myndigheter under regeringen, samt domstolarna, omfattas av kraven på renovering. Kraven i artikel 5 införlivas i svensk rätt på förord- ningsnivå.

En alternativ strategi i enlighet med artikel 5.6 bör väljas, varvid Statens fastighetsverk och Fortifikationsverket bör åläggas att uppnå en kvantifierad energibesparing till utgången av år 2020.

Promemorians bedömning: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Flertalet statliga myndigheter tillstyrker förslaget

i sin helhet. Statens fastighetsverk, Naturvårdsverket, Trafikverket och

Konkurrensverket tillstyrker särskilt förslaget att använda ett alternativ för att uppnå energibesparingar i statligt ägda byggnader, då det ger bättre utrymme för att kostnadseffektivt uppnå verkliga energi- besparingar.

Klimatkommunerna, Jönköpings kommun, Naturskyddsföreningen,

Swedisol och Svensk ventilation anser att det är viktigt att den statliga

sektorn är ett föredöme och att det är bra med ett konkret mål för energi- effektivitet i statliga byggnader, men menar att målet skulle kunna vara betydligt mer ambitiöst. Även Länsstyrelsen i Dalarnas län anser att målet att minska energianvändningen med 7 procent till 2020 inte är tillräckligt ambitiöst utan bör vara 20 procent till 2020. Svensk ventilation menar även att statliga fastighetsägare har en viktig roll att visa på den fulla potentialen för effektivisering. Energi-effektiviserings- företagen (EFF) anser att den statliga sektorns effekter att vara ett före- döme minskar genom att åtagandet flyttas till endast två statliga myndigheter och att de myndigheter som fått dessa åtaganden är exempel på myndigheter som länge arbetat strukturerat med energieffektivisering, vilket skulle kunna betyda att potentialen i dessa byggnader är lägre än i övriga byggnader. Länsstyrelserna i Skåne och Norrbottens län anser att alla statliga myndigheter som äger fastigheter ska omfattas av kravet på åtgärder. Länsstyrelsen i Dalarnas län, Lunds universitet och Umeå universitet anser att även fastigheter som ägs av statliga bolag ska omfattas. Bostadsrätterna anser att även om direktivet pekar ut statliga byggnader, bör rimligtvis samma regler gälla inom alla fastigheter ägda av samhället.

Direktivet

Av artikel 5.1 framgår att medlemsstaterna, utan att det påverkar tillämp- ningen av artikel 7 i direktiv 2010/31/EU, ska säkerställa att 3 procent av den totala golvytan i uppvärmda och/eller kylda byggnader som ägs och utnyttjas av dess statliga myndigheter från och med den 1 januari 2014 renoveras varje år för att uppfylla minst de minimikrav avseende energi- prestanda som den har fastställt med tillämpning av artikel 4 i direktiv 2010/31/EU. Takten på 3 procent ska beräknas utifrån den totala golvytan i byggnader med en total användbar golvyta på mer än 500 m2 vilka ägs och utnyttjas av statliga myndigheter i berörda medlemsstater som den 1 januari varje år inte uppfyller de nationella minimikraven avseende energiprestanda som fastställts vid tillämpning av artikel 4 i direktiv 2010/31/EU. Den tröskeln ska sänkas till 250 m2 från och med den 9 juli 2015.

I artikel 5.2 anges att medlemsstaterna får undanta vissa kategorier av byggnader från kraven som avses i punkt 1.

I artikel 5.3 och 5.4 finns närmare bestämmelser om hur renoverings- takten ska beräknas samt hur kravet på renoveringar kan flyttas över från ett år till ett annat.

Av punkten 5 följer att medlemsstaten ska upprätta och publicera en förteckning över de byggnader som anses omfattas av kravet enligt punkterna 1–4.

Av artikel 5.6 framgår att medlemsstaterna, utan att det påverkar tillämpningen av artikel 7 i direktiv 2010/31/EU, får välja en alternativ strategi med avseende på punkterna 1–5, genom vilken de vidtar andra kostnadseffektiva åtgärder, bland annat totalrenoveringar och åtgärder för att få till stånd beteendeförändringar hos byggnadsanvändare, i syfte att senast 2020 i byggnader som kommer i fråga och som ägs och utnyttjas av statliga myndigheter åstadkomma energibesparingar vilka som minimum motsvarar vad som krävs enligt punkt 1, rapporterat på

Prop. 2013/14:174

Prop. 2013/14:174 årsbasis. Vid tillämpningen av den alternativa strategin får medlems- staterna uppskatta den energibesparing som skulle föranledas av punkterna 1–4 genom att använda sig av lämpliga standardvärden för energianvändningen hos statliga myndigheters referensbyggnader före och efter renovering och uppskattningar av deras byggnadsbestånds yta. Kategorierna av statliga myndigheters referensbyggnader ska vara representativa för beståndet av sådana byggnader. De medlemsstater som väljer den alternativa strategin ska senast den 31 december 2013 anmäla till kommissionen vilka alternativa åtgärder de planerar att vidta och visa hur de kommer att uppnå motsvarande förbättring av energiprestandan i byggnaderna i de statliga myndigheternas byggnadsbestånd.

Skälen för regeringens bedömning

Vilka byggnader omfattas?

För att avgöra omfattningen av direktivets krav och huruvida grund- strategin enligt artikel 5.1–5.5 eller en alternativ strategi enligt artikel 5.6 ska väljas måste de byggnader som ägs och används av statliga myndig- heter identifieras. Viktigt i sammanhanget är vilka byggnader som ägs av statliga myndigheter och hur stor användbar golvyta de har. Det finns inga register som möjliggör en avgränsning till de byggnader som samtidigt ägs och utnyttjas av statliga myndigheter. Byggnader som utnyttjas av statliga myndigheter men ägs av andra fastighetsägare omfattas inte av direktivets krav på renovering. Bestämmelser om statliga myndigheter som hyresgäst finns i stället i direktivets artikel 6, som behandlas i avsnitt 8.2 om statliga myndigheters inköp.

I direktivets definitionslista i artikel 2 definieras begreppet statliga myndigheter som alla administrativa organ vilkas behörighet sträcker sig över en medlemsstats hela territorium. ”Total användbar golvyta” definieras som golvytan i en byggnad eller del av en byggnad där energi används för att påverka inomhusklimatet.

Viss vägledning för att avgöra vilka byggnader som omfattas av kravet ges av bilaga IV till Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/18/EG av den 31 mars 2004 om samordning av förfarandena vid offentlig upphandling av byggentreprenader, varor och tjänster, i vilken för varje medlemsstat listas vilka centrala statliga myndigheter som omfattas av nämnda direktiv. Detta direktiv omfattar även offentligrättsliga organ, bl.a. statliga bolag som tillgodoser ett behov i det allmännas intresse, under förutsättning att behovet inte har industriell eller kommersiell karaktär. Ytterligare vägledning för att avgöra vilka byggnader som omfattas av kravet ges av definitionen av kategorin S.1311 Statliga myndigheter i Europeiska kommissionens riktlinjer för Eurostats insamling av data för det europeiska national- och regionalräkenskaps- systemet (ENS 95)9 i enlighet med rådets förordning (EG) nr 479/2009 av den 25 maj 2009 om tillämpningen av protokollet om förfarandet vid alltför stora underskott som är fogat till fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen. Av kommissionens riktlinjer framgår att statliga myndigheter utgörs av icke-vinstdrivande institutioner som

9 http://circa.europa.eu/irc/dsis/nfaccount/info/data/esa95/en/een00081.htm.

kontrolleras och huvudsakligen finansieras av staten och vars behörighet Prop. 2013/14:174 sträcker sig över hela det ekonomiska territoriet. Med denna utgångs-

punkt är staten inte begränsad till ett fåtal ministerier/departement, utan även de enheter som är direkt beroende av dem i form av myndighet (dvs. inte är helt självständiga) och finansiering omfattas.

Mot bakgrund av detta görs bedömningen att det är byggnader som ägs av domstolar och förvaltningsmyndigheter under regeringen som omfattas av kravet på renovering. Byggnader som ägs av statligt ägda bolag omfattas däremot inte av renoveringskravet. Med anledning av detta görs bedömningen att artikel 5 inte föranleder någon lagstiftning. Bestämmelserna bör således hanteras på förordningsnivå.

En alternativ strategi bör väljas

Kravet enligt artikel 5 punkterna 1–4 skulle kunna uppfyllas genom att samtliga berörda myndigheter åläggs ett renoveringskrav och själva får avgöra vilka byggnader som ska renoveras varje år. Ett alternativt sätt vore att regeringen eller den myndighet som regeringen bemyndigar får avgöra vilka byggnader som ska renoveras varje år. Som alternativ till strategin att varje år renovera motsvarande 3 procent av golvytan kan medlemsstaterna välja en alternativ strategi. En sådan strategi innebär flera olika åtgärder, inklusive djuprenoveringar och åtgärder för att förändra byggnadsanvändarnas beteende, för att sammantagna uppnå samma totala energibesparing under perioden 2014–2020 som skulle uppnås genom huvudalternativet enligt punkterna 1–4.

Av tabell 3 framgår att ett fåtal statliga myndigheter äger byggnader, samt att ägandet är ojämnt fördelat. Två myndigheter äger omkring 95 procent av byggnaderna och den totala golvytan. Övriga myndigheter äger endast ett fåtal byggnader.

Tabell 3. Statliga myndigheters energideklarerade byggnader och energi- användninga (Källa: Boverket)

			Total energi-
	Antal	Total golvyta	användning
Myndighet	byggnader	Atemp (m2)	(kWh/år)
Fortifikationsverket	264	696 770	130 817 790
Luftfartsverket	11	68 067	15 195 047
Naturvårdsverket	2	1 197	221 271
Sjöfartsverket	8	3 763	914 314
Statens fastighetsverk	433	897 683	139 570 376
Sveriges lantbruks-
universitet	7	2 580	529 075
Trafikverket	6	8 619	1 555 361
Summa	731	1 678 679	288 803

a Tabellen inkluderar byggnader med yta större än 250 m2 och med specifik energi-
användning som överstiger minimikrav enligt Boverkets byggregler, BBR19. De
kategorier av byggnader som anges i artikel 5.2 har undantagits.
Direktivet bör uppfyllas på ett kostnadseffektivt sätt. Kostnads-
effektiviteten inbegriper dels effektiviteten som ligger i vilka åtgärder
som kommer till stånd, dels effektiviteten i administrationen som byggs	55
	55

Prop. 2013/14:174 upp för att hantera urval och rapportering. Att ställa krav på varje enskild myndighet att årligen renovera motsvarande 3 procent av golvytan tar inte hänsyn till den ojämna fördelningen av ägandet. Alla myndigheter utom Fortifikationsverket och Statens fastighetsverk skulle i princip behöva renovera hela sitt byggnadsbestånd inom sjuårsperioden, oavsett om det är motiverat av andra skäl eller inte. Myndigheter med få byggnader, eller byggnader med speciella förutsättningar, har färre alternativ bland åtgärder. Risken är stor att ett sådant system tvingar fram mindre lämpliga eller kostsamma åtgärder. Att i stället låta regeringen eller den myndighet som regeringen utser bestämma vilka byggnader som ska renoveras varje år, bedöms främja kostnadseffektiva åtgärder, men skulle leda till en omfattande administration. Det skulle behövas ett register över alla möjliga energibesparingsåtgärder i samtliga byggnader, samt uppskattade åtgärdskostnader, för att årligen kunna rangordna bland åtgärdsförslagen.

För att främja kostnadseffektiva åtgärder och låga administrativa kostnader bör i stället en alternativ strategi väljas, där ett energi- sparbeting bestäms för statliga myndigheter som äger byggnader. Energi- sparbetinget ska enligt artikel 5.6 bestämmas utifrån hur stor energibesparing som skulle uppnås totalt sett mellan 1 januari 2014 och 31 december 2020, om motsvarande 3 procent av golvytan årligen renoveras till en nivå som motsvarar de nationella minimikraven för energiprestanda. Det årliga sparbetinget för hela kollektivet statligt ägda byggnader beräknas som 3 procent av skillnaden mellan summan av de aktuella byggnadernas nuvarande energianvändning och summan av vad deras energianvändning skulle vara om minimikraven i Boverkets bygg- regler (BBR)10 skulle uppfyllas. Den genomsnittliga energiprestandan för byggnader som ägs av statliga myndigheter är 172 kWh/m2/år. Den genomsnittliga energiprestandan för dessa byggnader om de hade uppfyllt kravet för nya byggnader enligt BBR19 är 108 kWh/m2/år, vilket ger en differens på ca 64 kWh/m2/år.

I tabell 4 redovisas en preliminär uppskattning av hur stort det kollektiva energisparbetinget skulle vara för statliga myndigheter som äger byggnader. Vid utgången av år 2020 ska åtgärder ha vidtagits som minskar energianvändningen i byggnader som ägs av statliga myndig- heter med sammanlagt knappt 21 GWh, vilket motsvarar drygt 7 procent av dagens årliga energianvändning i dessa byggnader. Några remiss- instanser, däribland Länsstyrelsen i Dalarnas län, Naturskydds- föreningen, Svensk ventilation och Swedisol, anser att detta mål inte är tillräckligt ambitiöst. Regeringen betonar att det angivna sparbetinget är en preliminär uppskattning och att målet kommer att revideras och skärpas i takt med att minimikraven på energihushållning i Boverkets byggregler skärps. Det är mot dessa nivåer som sparbetinget beräknas.

10 Beräkningarna vilar på antagandet att byggnaderna skulle uppfylla nybyggnadskraven i BBR efter renovering. Detta ger en liten överskattning då det är minimikraven som ska gälla och i dessa ingår ändringsreglerna (vilka inte går lika långt som nybyggnadsreglerna). Ändringsreglerna är konstruerade så att de ska följa den enskilda byggnadens förutsätt- ningar och kan därför skilja sig mellan varje byggnad. Ett sätt skulle vara att göra ett generellt antagande om hur mycket lägre energiprestanda i förhållande till nybyggnads-

kraven, som skullge krävas enligt ändringsreglerna, och räkna mot denna nivå.

Regeringen har gett Boverket i uppdrag att se över och skärpa energi- Prop. 2013/14:174

kraven	med ambitionen att de nya kraven ska börja gälla från den
1 januari 2015. Därtill gäller att energikraven på byggnader som ägs och
används av statliga och andra offentliga myndigheter kommer att skärpas
ytterligare senast 1 januari 2019, då minimikraven ska motsvara
kravnivån för s.k. nära-nollenergibyggnader.
Tabell 4. Energisparbeting i byggnader som ägs av statliga myndigheter

		Ackumulerad besparing
År		[MWh]
2014		3 219
2015		6 342
2016		9 371
2017		12 309
2018		15 160
2019		17 924
2020		20 606

Energisparbetinget bör fördelas på myndigheterna med det största fastighetsbeståndet

Energisparbetinget kan uppnås antingen genom att samtliga berörda
myndigheter åläggs att genomföra åtgärder, eller genom att det fördelas
mellan myndigheterna på olika sätt. Avgörande utgångspunkter för valet
av strategi bör även i detta avseende vara hög kostnadseffektivitet och
låg administration.
Även om en myndighet är friare vid en alternativ strategi som omfattar
fler åtgärder än renoveringskrav, så uppkommer samma problematik som
redogjorts för i avsnittet ovan. En myndighet med litet fastighetsbestånd
kan tvingas till dyra och olönsamma åtgärder, och ett centralt system
förutsätter en omfattande administration. Som nämnts har två av
myndigheterna (Fortifikationsverket och Statens fastighetsverk)
tillsammans större delen av byggnaderna och totala användbara golvytan.
Detsamma gäller den totala energianvändningen. För att främja
kostnadseffektiva åtgärder och låga administrativa kostnader bör
uppfyllandet av energisparbetinget, som beräknas på samtliga myndig-
heters byggnader, fördelas på de största fastighetsägarna. Detta skulle
innebära att Statens fastighetsverk och Fortifikationsverket åläggs att
sammantaget minska sin energianvändning med omkring 21 GWh, fram
till år 2020. En fördel med detta angreppssätt är att det ger en minimal
administration. Risken att tvinga fram olämpliga eller kostnads-
ineffektiva åtgärder kan också undvikas då dessa myndigheters bestånd
bedöms vara tillräckligt stora för att ge tillräcklig flexibilitet för att kunna
genomföra besparingen med kostnadseffektiva och lämpliga åtgärder. Ett
antal remissinstanser anser att värdet av statliga myndigheter som före-
döme minskar genom att sparbetinget fördelas på två istället för alla
myndigheter som äger fastigheter. Med tanke på att de andra fem statliga
myndigheter som äger byggnader har så få byggnader i sina bestånd
bedömer regeringen att de positiva effekterna av att välja en annan
strategi än den föreslagna inte väger upp de negativa effekterna.	57
	57

Prop. 2013/14:174 Svensk ventilation menar att det är viktigt att staten tjänar som ett föredöme även genom att visa på metoder och objekt där man uppnår den fulla potentialen till energieffektivisering. Regeringen ser ingen motsättning mellan detta och den föreslagna inriktningen och menar att statliga myndigheter, men också statliga bolag, som äger fastigheter redan i dag gör mycket som driver på utvecklingen och spridningen av ny teknik, t.ex. genom sitt deltagande i beställargruppen Bebo och olika teknikupphandlingar.

Den närmare utformningen av bestämmelserna, inklusive fördelning av energibesparingsbetinget mellan Statens fastighetsverk och Fortifika- tionsverket, kommer att övervägas i samband med att en förordning tas fram.

8.2Statliga myndigheters inköp

Regeringens bedömning: Domstolar och förvaltningsmyndigheter under regeringen omfattas av kraven i artikel 6. Kraven införlivas i svensk rätt på förordningsnivå.

Promemorians bedömning: Överensstämmer i huvudsak med rege- ringens.

Remissinstanserna: Teknikföretagen menar att offentlig upphandling behöver anpassas och bli mer driven utifrån energiaspekten. Den offentliga sektorn har en viktig roll att visa ny teknik i drift. Konkurrens- verket, Energimyndigheten och Länsstyrelsen i Norrbottens län framhåller att det är viktigt att tolkningen av villkoren ”kostnads- effektivitet, ekonomisk genomförbarhet, hållbarhet i vidare bemärkelse, teknisk lämplighet samt tillräcklig konkurrens” beaktas och vägs mot varandra vid utformningen av förordningen. Energimyndigheten påpekar att tröskelvärdena kommer att medföra att en stor del av inköpen inte kommer att omfattas av kraven. Länsstyrelsen i Västra Götalands län anför att det borde ställas kompletterande krav på en livscykelkostnads- analys. Även Belysningsbranschen framför att det är livscykelkostnaden för produkterna som ska avgöra om de är lönsamma. Sveriges Kommuner och Landsting anser att offentlig upphandling med energikrav bör utvecklas och att det finns behov av fortsatt stöd, metodutveckling och särskilda innovationsupphandlingar. Även Östersunds kommun påtalar behovet av stöd och metodutveckling.

Statens fastighetsverk anser att bedömningen om statliga myndigheters inköp av byggnader måste kompletteras med ”officiellt skydd eller särskilda arkitektoniska eller historiska värden” samt att denna formule- ring även bör inkluderas i den förordning som ska tas fram. Fastighets- ägarna Sverige anser att kraven på inköp av byggnader med hög energiprestanda innebär krav även på fastighetsägare som inte är offentliga, eftersom även privata fastighetsägare tillhandahåller byggnader till myndigheter som omfattas av kraven. Trafikverket anser att förordningen som ska tas fram bör ha ett bredare fokus än på byggnader som statliga myndigheter hyr och den verksamhet som sker i

dessa byggnader. Länsstyrelsen i Skåne län anser att de lagar och

förordningar som styr/föreslås styra arbete med energieffektivisering har alltför lite fokus på transporter och föreslår att tjänsteresor görs till en obligatorisk del av den offentliga sektorns energieffektiviseringsarbete.

Trafikverket anser även att det bör ges närmare vägledning om hur myndigheterna ska tillämpa direktivets krav mot bakgrund av det begränsade utbudet av däck som klarar de högsta klassificeringarna i samtliga kategorier vilket kräver avvägningar mellan säkerhet och energieffektivitet.

Direktivet

Av artikel 6.1, första stycket, framgår att medlemsstaterna ska se till att statliga myndigheter endast köper produkter, tjänster och byggnader med hög energieffektivitetsprestanda, förutsatt att detta är förenligt med kostnadseffektivitet, ekonomisk genomförbarhet, hållbarhet i vidare bemärkelse, teknisk lämplighet samt tillräcklig konkurrens i enlighet med vad som avses i bilaga III.

I andra stycket anges att den skyldighet som anges i första stycket ska gälla för avtal för inköp av varor, tjänster och byggnader under förutsätt- ning att dessa avtals värde minst uppgår till de tröskelvärden som anges i artikel 7 i direktiv 2004/18/EG.

Av artikel 6.2 framgår att skyldigheten enligt artikel 6.1 inte gäller fullt ut för vissa kontrakt inom försvarsmakten.

Av artikel 6.4 framgår att medlemsstaterna får, utan att det påverkar tillämpningen av punkt 1, när det köps ett produktpaket vilket som helhet omfattas av en delegerad akt som antagits enligt direktiv 2010/30/EU, kräva att den samlade energieffektiviteten ska ha företräde framför energieffektiviteten hos enskilda produkter inom paketet, genom att köpa det produktpaket som uppfyller kriteriet att tillhöra den högsta energi- effektivitetsklassen.

I artikel 2 definieras statliga myndigheter som alla administrativa organ vilkas behörighet sträcker sig över en medlemsstats hela territorium.

Skälen för regeringens bedömning: I direktivet ställs krav på medlemsstaterna att se till att statliga myndigheter endast köper varor, tjänster och byggnader med hög energiprestanda. I bilaga III till direktivet preciseras vilka typer av produkter som avses och vilka prestandanivåer som ska krävas. Detta görs genom referens till kriterier som etablerats genom EU-lagstiftning på området, däribland energi- märkningsdirektivet (2010/30/EU), Energy-starförordningen (2006/1005/EG), däckmärkningsförordningen (1222/2009), ekodesign- direktivet (2009/125/EG) och direktivet (2010/31/EU) om byggnaders energiprestanda. Skyldigheten är dock föremål för ett antal villkor som anges i artikel 6.1 och gäller endast kontrakt för varor och tjänster vilkas värde minst uppgår till de tröskelvärden som fastställs i artikel 7 i direktivet (2004/18/EG) om offentlig upphandling. För köp och hyra av byggnader gäller inga tröskelvärden.

I direktivets artikel 2 definieras begreppet ”statliga myndigheter” som alla administrativa organ vilkas behörighet sträcker sig över en medlems- stats hela territorium. I avsnittet ovan redogörs för bedömningen att begreppet för svenskt vidkommande motsvarar förvaltningsmyndigheter under regeringen, samt domstolar, när det gäller kraven på renovering av

Prop. 2013/14:174

Prop. 2013/14:174	statliga myndigheters byggnader. Det finns inte i detta hänseende
	anledning att tolka begreppet annorlunda.
	Det görs därför bedömningen att det är domstolar och förvaltnings-
	myndigheter under regeringen som omfattas av kraven kring inköp av
	varor, tjänster och byggnader med hög energiprestanda. Statligt ägda
	bolag omfattas däremot inte av kravet. Med anledning av detta görs
	bedömningen att direktivets bestämmelser inte föranleder någon lagstift-
	ning. Kraven i artikel 6 bör införlivas i svensk rätt på förordningsnivå.
	När statliga myndigheter gör inköp gäller i dag lagen (2007:1091) om
	offentlig upphandling, lagen (2007:1092) om upphandling inom
	områdena vatten, energi, transporter och posttjänster, lagen (2011:1029)
	om upphandling på försvars- och säkerhetsområdet eller förordningen
	(2009:1) om miljö- och trafiksäkerhetskrav för myndigheters bilar och
	bilresor. Det kan finnas skäl för samordning av bestämmelser om miljö-
	och energikrav vid statliga myndigheters inköp.
	Fastighetsägarna Sverige anser att kraven på inköp av byggnader med
	hög energiprestanda innebär krav även på fastighetsägare som inte är
	offentliga, eftersom även privata fastighetsägare tillhandahåller
	byggnader till myndigheter som omfattas av kraven. Regeringen delar
	denna tolkning och noterar att detta är ett av syftena med direktivets
	bestämmelser om statliga myndigheters inköp. I direktivets skäl 15 anges
	att den offentliga sektorn utgör en viktig drivkraft för att stimulera en
	marknadsomvandling mot mer effektiva produkter, byggnader och
	tjänster, samt för att åstadkomma förändringar av medborgarnas och
	företagens beteende när det gäller energianvändning.
	Sveriges Kommuner och Landsting pekar på ett fortsatt behov av stöd
	och metodutveckling kring energikrav vid offentlig upphandling. Även
	Energimyndigheten påpekar detta i sitt remissyttrande. Mot bakgrund av
	bestämmelser i direktivets artikel 19.1 b har Energimyndigheten i samråd
	med Ekonomistyrningsverket, Kammarkollegiet, Naturvårdsverket, AB
	Svenska Miljöstyrningsrådet (Miljöstyrningsrådet) och Sveriges
	Kommuner och Landsting i relevanta delar, samt efter samråd med
	Statskontoret och Boverket, inventerat och analyserat förekomsten av
	eventuella hinder för energieffektivisering i offentliga organ, däribland
	hinder till följd av föreskrifter i lagar och andra författningar samt
	administrativ praxis rörande offentliga inköp (jfr avsnitt 18). Myndig-
	heterna har funnit att hinder för offentliga inköp av energieffektiva
	produkter framförallt kan kopplas till bristande kunskap och kompetens
	eller strategiskt arbete, hinder som är genomgående inom alla sektorer
	och organisationer. Detta tyder på ett behov av stöd. Regeringen delar
	denna bedömning. Miljöstyrningsrådet bedriver ett mycket värdefullt och
	framgångsrikt arbete inom detta område. I budgetpropositionen för 2014
	(prop. 2013/14:1, utg. omr. 2) anför regeringen att stöd, information och
	vägledning om offentlig upphandling inklusive bl.a. miljöhänsyn ska
	koncentreras, förbättras och förstärkas. Regeringen ser ett fortsatt behov
	av utveckling av kriterier kring energikrav vid offentlig upphandling.
	En annan problematik som framkommit i analysen av hinder för
	offentliga inköp av energieffektiva varor och tjänster är att flertalet
	statliga myndigheter tror att Kammarkollegiets statliga ramavtal redan
	omfattar relevanta energikrav, och att de därför inte själva behöver
60	hantera energiaspekter vid avrop. Detta gör att en potential för energi-

Prop. 2013/14:174

Direktivet

Enligt artikel 5.7 ska medlemsstaterna uppmuntra offentliga organ, även på regional och lokal nivå, och offentligrättsliga organ för subventionerat boende att, med vederbörlig hänsyn tagen till deras respektive befogen- heter och administrativa struktur,

a)anta en energieffektivitetsplan, fristående eller som en del av en bredare klimat- eller miljöplan, som innehåller specifika mål och åtgärder för energibesparing och energieffektivitet, i syfte att följa den förebild som statliga myndigheters byggnader utgör, i enlighet med artikel 5, punkterna 1, 5 och 6,

b)införa ett energiledningssystem, inklusive energikartläggningar, som en del av planens genomförande,

c)om lämpligt använda sig av energitjänsteföretag och avtal om energiprestanda för att finansiera renoveringar och genomföra planer för att bibehålla eller förbättra energieffektiviteten på lång sikt.

Av artikel 6.3 framgår att medlemsstaterna därtill ska uppmuntra offentliga organ att, när de upphandlar tjänster med ett betydande energiinslag, bedöma möjligheten att ingå långsiktiga avtal om energi- prestanda som ger långsiktiga energibesparingar.

Skälen för regeringens bedömning: I direktivets skäl (nr 15) anges att den offentliga sektorn utgör en viktig drivkraft för att stimulera en marknadsomvandling mot mer effektiva produkter, byggnader och tjänster, samt för att åstadkomma förändringar av medborgarnas och företagens beteende när det gäller energianvändning. Dessutom kan en minskad energianvändning genom åtgärder för förbättrad energi- effektivitet frigöra offentliga resurser för andra ändamål. Offentliga organ på nationell, regional och lokal nivå bör föregå med gott exempel när det gäller energieffektivitet. Statliga myndigheter utgör en viktig kategori bland de offentliga organen. I artikel 5.1–5.6 och artikel 6 manifesteras deras roll som förebild genom krav på renovering av byggnader som ägs av statliga myndigheter respektive krav på statliga myndigheter att köpa varor, tjänster och byggnader med hög energi- prestanda.

I dag regleras vilka åtgärder statliga myndigheter ska vidta för att öka sin energieffektivitet i förordningen (2009:893) om energieffektiva åtgärder för myndigheter. Denna förordning har utformats mot bakgrund av bestämmelser i energitjänstedirektivet (2006/32/EG), som nu ersätts av energieffektiviseringsdirektivet. Det finns skäl att se över behovet av denna förordning. Vid inköp av fordon gäller förordningen (2009:1) om miljö- och trafiksäkerhetskrav för myndigheters bilar och bilresor. Åtgärderna ska genomföras fortlöpande, exempelvis inom ramen för myndighetens miljöledningssystem för vilket bestämmelser återfinns i förordningen (2009:907) om miljöledning i statliga myndigheter. Vidare gäller att myndigheterna årligen ska rapportera sitt arbete med energi- effektiva åtgärder till Statens energimyndighet.

Mot bakgrund av bestämmelser i energieffektiviseringsdirektivets artikel 5, punkterna 1–6, samt artikel 6, behöver de svenska bestämmel- serna om åtgärder för energieffektivisering i statliga myndigheter utvecklas. Som framgår av avsnitt 8.1 om åtgärder för ökad energi- effektivitet i byggnader som ägs av statliga myndigheter är det endast ett

fåtal statliga myndigheter som äger byggnader. De allra flesta myndig- heter är hyresgäster. Krav avseende energiprestanda för statliga myndigheters hyreskontrakt för lokaler följer av bestämmelser i artikel 6 (se avsnitt 8.2). Dessa får effekt först när statliga myndigheter omförhandlar hyresavtal. För att på ett mer heltäckande och regelbundet sätt kunna tjäna som förebilder ska statliga myndigheter börja arbeta mer strategiskt och strukturerat med energieffektivisering. I jämförelse kan nämnas att det hittills ställts mer långtgående krav på kommuner och landsting som får statligt stöd för energieffektivisering än vad som ställts på statliga myndigheter.

De åtgärder som listas i artikel 5.7, särskilt punkterna a och b, är särskilt relevanta för att statliga myndigheter till fullo ska kunna spela rollen som förebild. För att statliga myndigheter framöver ska kunna spela rollen som föregångare ska de anta en strategi med mål och handlingsplan för energieffektivisering samt årligen rapportera om sina framsteg. Inköp av varor, tjänster och byggnader med hög energi- prestanda ska ingå i handlingsplanen. Som framhållits av en del remiss- instanser, inte minst Naturvårdsverket, bör statliga myndigheters arbete med och rapportering kring energieffektivisering bättre integreras med deras arbete med miljöledningssystem. Regeringen delar denna bedömning, och avser att tydliggöra kraven på energieffektivisering i förordningen (2009:907) om miljöledning i statliga myndigheter. Härigenom kommer det, vilket efterfrågats av vissa remissinstanser, att bli tydligare att statliga myndigheters arbete med energieffektivisering omfattar myndigheternas hela verksamhet. Det leder även till minskad administration, bl.a. genom att statliga myndigheter framöver bara kommer att behöva redovisa sin energianvändning m.m. till en myndig- het. Utöver detta kan det finnas skäl att uppmuntra statliga myndigheter att om lämpligt använda sig av energitjänsteföretag och långsiktiga avtal om energiprestanda för att finansiera renoveringar och genomföra planer.

I propositionen En sammanhållen klimat- och energipolitik – Energi (prop. 2008/09:163) föreslogs att ett energieffektiviseringsråd skulle inrättas vid Energimyndigheten i syfte att stärka myndighetssamverkan och underlätta samordning av genomförande och uppföljning av åtgärder och styrmedel för att uppfylla av riksdagen antagna mål om energi- effektivisering. Ett sådant råd har sedan dess inrättats. Rådets ledamöter utses av Energimyndigheten och i det ingår representanter för Tillväxt- verket, Naturvårdsverket, Trafikverket, Jordbruksverket, Länsstyrelsen Halland, Boverket, Sveriges Kommuner och Landsting, Energi- marknadsinspektionen och Energimyndigheten. Energimyndighetens generaldirektör är ordförande i rådet. Rådet har en fortsatt viktig roll vid genomförandet av energieffektiviseringsdirektivet. Rådet är en arena där strategiskt viktiga frågor lyfts för att stärka myndighetssamverkan och öka transparensen inom energieffektiviseringsområdet, bland annat inom statliga myndigheters inköp och åtgärder för ökad energieffektivitet i statliga myndigheter. Med anledning av koncentrationen av upphandlingsstöd till Konkurrensverket finns det skäl att låta även Konkurrensverket ingå i Energieffektiviseringsrådet.

Prop. 2013/14:174

Prop. 2013/14:174	8.4	Främjande av åtgärder för ökad
		energieffektivitet i kommuner och landsting

	Regeringens bedömning: Det statliga stödet för energieffektivisering
	i kommuner och landsting bidrar till att uppmuntra åtgärder för ökad
	energieffektivitet.
	Promemorians bedömning: Överensstämmer inte med regeringens.
	Enligt bedömningen i promemorian bör kraven på motprestationer från
	kommuner och landsting i samband med en eventuell förlängning av
	statligt stöd för energieffektivisering utökas till att även omfatta krav på
	inköp av produkter, tjänster och byggnader med hög energiprestanda.
	Remissinstanserna: Energimyndigheten, Länsstyrelserna i Dalarnas,
	Hallands, Norrbottens, Stockholms och Västra Götalands län,
	Landstinget i Kalmar län, Västra Götalandsregionen, Klimat-
	kommunerna, Sveriges Kommuner och Landsting, samt Boxholms,
	Eskilstuna, Fagersta, Jönköpings, Växjö och Östersunds kommun
	framför att det är viktigt att energieffektiviseringsstödet till kommuner
	och landsting förlängs. Energimyndigheten och länsstyrelserna betonar
	betydelsen av länsstyrelsernas roll för regional samordning.
	Länsstyrelsen i Dalarnas län föreslår att stödet till kommuner och
	landsting utökas så att det motsvarar åtminstone en heltidstjänst. Sveriges
	Kommuner och Landsting, Klimatkommunerna, Västra Götalands-
	regionen och flertalet kommuner motsätter sig att motsvarande upphand-
	lingskrav som kommer att gälla för statliga myndigheter ska gälla för
	kommuner och landsting som motprestation för förlängt stöd.
	Östersunds kommun ser gärna att ett statligt investeringsstöd för
	klimat- och energieffektiviseringsåtgärder införs liknande LIP och Klimp
	som fanns tidigare. Sveriges Kommuner och Landsting förordar ett nytt
	system som ersätter kommuner för åtgärder som effektiviserar energi-
	användningen och minskar utsläppen av växthusgaser, exempelvis en
	klimatmiljard.
	Direktivet
	I artikel 5.7 anges att medlemsstaterna ska uppmuntra offentliga organ,
	även på regional och lokal nivå att, med vederbörlig hänsyn tagen till
	deras respektive befogenheter och administrativa struktur,
	a) anta en energieffektivitetsplan, fristående eller som en del av en
	bredare klimat- eller miljöplan, som innehåller specifika mål och åtgärder
	för energibesparing och energieffektivitet, i syfte att följa den förebild
	som statliga myndigheters byggnader utgör, i enlighet med artikel 5,
	punkterna 1, 5 och 6,
	b) införa ett energiledningssystem, inklusive energikartläggningar, som
	en del av planens genomförande,
	c) om lämpligt använda sig av energitjänsteföretag och avtal om
	energiprestanda för att finansiera renoveringar och genomföra planer för
	att bibehålla eller förbättra energieffektiviteten på lång sikt.
	Av artikel 6.3 framgår att medlemsstaterna därtill ska uppmuntra
	offentliga organ på regional och lokal nivå, att med vederbörlig hänsyn
64	tagen till	respektive befogenheter och administrativa struktur följa

statliga myndigheters goda exempel genom att bara köpa produkter, tjänster och byggnader med hög energieffektivitetsprestanda. Medlems- staterna ska även uppmuntra offentliga organ på regional och lokal nivå att, när de upphandlar tjänster med ett betydande energiinslag, bedöma möjligheten att ingå långsiktiga avtal om energiprestanda som ger lång- siktiga energibesparingar.

Skälen för regeringens bedömning: Enligt artiklarna 5.7 och 6.3 ska medlemsstaten uppmuntra offentliga organ, även på regional och lokal nivå, att följa statliga myndigheters goda exempel i flera avseenden.

Mot bakgrund av bestämmelser i energitjänstedirektivet (2006/32/EG) ges sedan 2010 statligt stöd till kommuner och landsting för deras strategiska arbete med energieffektivisering i den egna verksamheten. Enligt förordningen (2009:1533) om statligt stöd till energieffektivisering i kommuner och landsting ska de kommuner och landsting som erhåller stöd (i) fastställa en strategi för energieffektivisering, (ii) aktivt arbeta för att genomföra strategin, och (iii) genomföra minst två av de åtgärder som framgår av förordningen (2009:893) om energieffektiva åtgärder för myndigheter (jfr avsnitt 8.3). Kommuner och landsting lämnar årligen en rapport till Statens energimyndighet över resultat och effekter av sitt arbete. Länsstyrelserna ger på uppdrag av Energimyndigheten stöd till kommuner och landsting i deras arbete. Kommunernas och landstingens arbete påverkas även av det stöd som ges av länsstyrelserna i arbetet med klimat- och energistrategier. Länsstyrelserna har sedan 2009 till uppgift att tillsammans med regionala aktörer och kommunerna utarbeta och genomföra regionala energi- och klimatstrategier. Länsstyrelserna i Dalarnas, Norrbottens och Skåne län har under perioden 2010–2013 haft i uppdrag att vara s.k. pilotlän för grön utveckling i syfte att ytterligare stärka länsstyrelsernas arbete. Länsstyrelserna redovisar årligen sitt arbete i sin årsredovisning, i vilken det också ingår hur man arbetat i förhållande till kommunerna. Särskild uppföljning av länsstyrelsernas arbete görs också av Energimyndigheten.

Den befintliga stödordningen motsvarar i hög grad direktivets krav i de delar som rör medlemsstaternas skyldighet att uppmuntra offentliga organ på lokal och regional nivå att anta en energieffektivitetsplan. Inrättandet av det statliga stödet för energieffektivisering har bidragit till att så gott som samtliga kommuner och landsting i Sverige på ett systematiskt och strategiskt sätt börjat arbeta med energieffektiviserings- frågor. Sammanlagt 282 av 290 kommuner och 20 av 20 landsting har beviljats energieffektiviseringsstöd för perioden 2010–2014. Swecos utvärdering pekar på att stödet varit betydelsefullt för utvecklingen i kommunerna, men av mindre betydelse för utvecklingen i landstingen. Landstinget i Kalmar påpekar dock i sitt remissvar att stödet varit en betydande framgångsfaktor, inte minst genom att man kunnat anställa en energistrateg.

Som framgår av budgetpropositionen för 2014 (prop. 2013/14:1, utg.omr. 21) finns det medel för det statliga stödet till energieffektivise- ring i kommuner och landsting till utgången av år 2014. Det kan i sammanhanget uppmärksammas att många kommuner och landsting, mot bakgrund av hur begreppet företag tillämpas i EU-rätten, kommer att omfattas av det föreslagna kravet på stora företag att genomföra energi- kartläggningar (se avsnitt 10.1). Genomförande av regelbundna energi-

Prop. 2013/14:174

Prop. 2013/14:174 kartläggningar motsvarar dock bara en mindre del av de åligganden som framgår av artikel 5.7. Regeringen avser att återkomma med en bedömning av hur det strategiska arbetet med energieffektivisering i kommuner och landsting samt mer övergripande på lokal och regional nivå kan främjas.

Beträffande frågan om att uppmuntra kommuner och landsting att följa statliga myndigheter och bara köpa varor och tjänster med hög energiprestanda (artikel 6.3) har regeringen förståelse för remiss- instansernas invändning mot att ställa detta som krav vid eventuell förlängning av det statliga stödet för energieffektivisering. Regeringen delar den bedömning som görs av Sveriges Kommuner och Landsting och Energimyndigheten att det finns ett fortsatt behov av stöd och metodutveckling kring energikrav vid offentlig upphandling. Som anges i avsnitt 8.2 om statliga myndigheters inköp är det regeringens avsikt att stöd, information och vägledning om offentlig upphandling inklusive bl.a. miljöhänsyn ska koncentreras, förbättras och förstärkas. Detta samlade stöd ska utvecklas vid Konkurrensverket och finnas tillgängligt från den 1 juli 2014.

	9	Artikel 7 – Kvotpliktssystem och
		alternativa styrmedel för
		energieffektivitet

	Regeringens bedömning: En alternativ strategi i enlighet med artikel
	7.9 bör väljas.
		Promemorians bedömning: Överensstämmer med regeringens.
		Remissinstanserna:	Flera remissinstanser, som Bostadsrätterna,
	Energimyndigheten, Föreningen för gruvor, mineral- och metall-
	producenter i Sverige (SveMin), Innovations- och Kemiindustrierna i
	Sverige, Jernkontoret, Konjunkturinstitutet, Näringslivets regelnämnd,
	Oberoende elhandlare, Skogsindustrierna, Svensk energi, Svensk
	fjärrvärme, Svenska bioenergiföreningen (Svebio), Svenskt näringsliv,
	Sveriges byggindustrier, Sveriges Kommuner och Landsting (SKL),
	Swedisol, Teknikföretagen, Umeå kommun och Veidekke tillstyrker att ett
	kvotpliktssystem inte införs utan att en alternativ strategi ska väljas.
		Energieffektiviseringsföretagen (EFF), Energirådgivarna, Klimat-
	kommunerna, Kungliga Tekniska Högskolan (KTH), Lunds universitet
	och Naturskyddsföreningen avstyrker promemorians förslag och anser att
	ett kvotpliktssystem ska införas. Energieffektiviseringsföretagen (EFF)
	och Energirådgivarna anser att artikelns fokus, att man vill se
	affärsmodeller som fokuserar på energins nytta och inte på energin, bör
	behållas om man väljer en alternativ tolkning.
		Energimyndighetens	förslag: Energimyndigheten bedömer att
	beräkningen av Sveriges beting för energieffektivisering enligt artikel 7
66	bör bestämmas utgående från den sålda volymen energi inom sektorerna

bebyggelse och industri, dvs. transportsektorn bör undantas vid fastställandet av betinget. Sverige bör dessutom utnyttja möjligheten att ersätta 25 procent av betinget för nya åtgärder genom att räkna sig tillgodo åtgärder för energieffektivisering gjorda under perioden 2009– 2013. Energimyndigheten föreslår därför att det kumulativa betinget för energieffektivisering för perioden 2014–2020 fastställs till 75,6 TWh i enlighet med Energimyndighetens beräkningar. Utöver detta ska åtgärder gjorda 2009–2013 resultera i effektiviseringar på minst 25,2 TWh.

Enligt utredningen täcker befintliga styrmedel för energieffektivisering ungefär halva betinget. Energimyndigheten anser att en framkomlig om än grov metod för att uppskatta effekterna av energi- och koldioxid- skatter är en icke-kumulativ metod, medan flera andra styrmedels effekter kan räknas kumulativt. Detta innebär att effekterna av statliga styrmedel för energieffektivisering måste fördubblas under perioden 2014–2020 för att uppfylla energieffektiviseringsdirektivets artikel 7. Enligt förslaget uppnås resterande del av betinget genom att i första hand utgå ifrån befintliga styrmedel, vilket bedöms vara det mest kostnads- effektiva tillvägagångssättet, eftersom man på så sätt kan utnyttja redan gjorda lärdomar och erfarenheter. Befintliga styrmedel utvecklas till att generera mer energieffektivisering som kan tillgodoräknas enligt energi- effektiviseringsdirektivet. Styrmedlen grupperas i paket riktade till näringsliv, fastighetssektorn samt den kommunala sektorn, inklusive landsting.

Remissinstanserna: Konkurrensverket, Ekonomistyrningsverket, Statens väg- och transportforskningsinstitut, Sveriges Kommuner och Landsting (SKL), Högskolan i Dalarna, Göteborgs kommun, Länsstyrelsen i Västra Götalands län, Länsstyrelsen i Skåne län, Länsstyrelsen i Stockholms län, Svensk Fjärrvärme, VVS företagen och Sveriges byggindustrier, SABO, Svenska Bioenergiföreningen, Svenska Petroleum & Biodrivmedel Institutet (SPBI), Tillväxtverket, Boverket, Byggherrarna, Byggmaterialindustrierna, Fastighetsägarna, Kyl & Värmepump företagen, Svensk Ventilation, Isoleringsfirmornas förening och Swedisol stöder Energimyndighetens beräkningar av och nivå på det kumulativa energisparbetinget. Kungliga Tekniska Högskolan, Naturvårdsverket, Chalmers, Länsstyrelsen i Dalarnas län, Länsstyrelsen i Hallands län, Växjö kommun, Simrishamns kommun, Kiruna kommun, Energieffektiviseringsföretagen (EFF), Energirådgivarna, Greenpeace, Naturskyddsföreningen och Världsnaturfonden (WWF) vill se ett högre beting och mer ambitiösa mål och förslag. Några instanser menar att det kan vara bra att ta höjd när målnivån fastställs medan andra anser att betinget bör räknas konservativt, t.ex. Jernkontoret och Skogsindustrierna som anser att betinget bör sättas så lågt som möjligt och inte omfatta transportsektorns energianvändning, kol och koks som används inom stålindustrin samt att avräkning med 25 procent för tidigare gjorda åtgärder ska göras.

Många remissinstanser instämmer i vikten av att alla sektorer bidrar till energieffektiviseringsarbetet och Svensk Fjärrvärme, VVS företagen och Sveriges byggindustrier ifrågasätter motiveringen till varför transport- sektorn inte inkluderas i genomförandet. KTH, Simrishamns kommun, Kiruna kommun, Greenpeace och Naturskyddsföreningen anser att förslaget att undanta transportsektorn från beräkningsunderlaget är

Prop. 2013/14:174

Prop. 2013/14:174 olämpligt och att den bör inkluderas i betinget, särskilt om effektivise- ringar i transportsektorn ska räknas in i måluppfyllelsen och om

	ambitionen är att alla sektorer ska involveras. Länsstyrelsen i Dalarnas
	län anser att det är bra att transportsektorn inte inkluderas men menar att
	transportsektorn då inte heller ska användas för att uppfylla målen i
	artikel 7. Naturvårdsverket anser att underlaget är bristfälligt gällande
	bedömningen att exkludera transportsektorn ur förslaget men gör dock
	ingen annan bedömning än Energimyndigheten angående att exkludera
	transportsektorn eftersom styrmedel för transportsektorn utreds i
	utredningen om fossilfri fordonstrafik och i underlag till färdplan 2050.
	Beträffande bedömningar och förslag beträffande effekter av olika
	existerande styrmedel tillstyrker Tillväxtverket valet av styrmedel och
	beräkningar av effekterna. Länsstyrelsen i Västra Götalands län och
	Länsstyrelsen i Hallands län har inga invändningar avseende uppskattade
	effekter utan uppfattar dessa som rimliga. Naturvårdsverket instämmer
	med Energimyndigheten att det är rimligt att anta att det är
	kombinationen av skatter och andra styrmedel som ger en effekt vilket
	leder till att det finns en risk för dubbelräkning. Konjunkturinstitutet
	menar att beräkningsmetoderna för styrmedlens effekter är oklara.
	Statens väg- och transportforskningsinstitut finner inte att utredningen
	presenterar hållbara argument för att inte beräkna alla effekter
	kumulativt. Handelshögskolan vid Göteborgs universitet anser att det
	metodmässigt finns ett antal frågetecken kring hur effekter allokerats
	mellan olika styrmedel i de fall då det finns flera verksamma styrmedel
	som påverkar samma förbrukning. Lunds universitet anser att såväl
	beräkningen av energibesparingsbetinget som enskilda styrmedels
	effekter kan ifrågasättas på många punkter. Analys av beräkningarna når
	i flera fall inte upp till de kriterier som fastställs i EED. Dessutom måste
	man hantera de problem med dubbelräkning som kan uppstå. Svenskt
	Näringsliv och Skogsindustrierna anser att det är centralt att reda ut hur
	skatternas effekt får inkluderas enligt direktivet.
	Beträffande bedömningar och förslag till nya och/eller utvecklade
	styrmedel anser Statens fastighetsverk, Länsstyrelsen i Stockholms län,
	Länsstyrelsen i Skåne län, Länsstyrelsen i Västra Götalands län,
	Länsstyrelsen i Dalarnas län, Länsstyrelsen i Hallands län, Göteborgs
	kommun, Malmö kommun, Växjö kommun, Simrishamns kommun, KTH,
	Swedisol, Tekniska verken i Linköping, Byggmaterialindustrierna, E.ON,
	Energirådgivarna, Oberoende elhandlare, Hyresgästföreningen, Svensk
	Fjärrvärme, Svensk Ventilation och SABO att grundtanken att bygga på
	befintliga styrmedel är god och ställer sig bakom Energimyndighetens
	implementeringsförslag.
	Energieffektiviseringsföretagen, E.ON, Chalmers och Uppsala
	universitet ifrågasätter att Energimyndigheten inte gjort någon beräkning
	av eller en kommenterat effektiviseringspotentialen som finns i Sverige
	och inom vilka sektorer som det är särskilt angeläget att genomföra
	åtgärder. E.ON, Statens väg- och transportforskningsinstitut (VTI),
	Skogsstyrelsen, Statskontoret, Svensk energi och Svensk fjärrvärme
	efterlyser bedömning av kostnaden för respektive styrmedel så att
	verkningsgraden för de olika åtgärderna kan bedömas.
	Ett antal remissinstanser, däribland Svensk energi, Svenskt näringsliv
68	och Fastighetsägarna, anser att det finns stor osäkerhet kring effekterna

av de nya och utvecklade styrmedel som föreslås. Flera av förslagen är outvecklade. Frågetecken reses kring rimligheten i bedömningarna kring fastighetspaketet och det föreslagna systemet med frivilliga åtaganden för energibolag.

Direktivet

Kvotpliktssystem

I artikel 7.1 anges att medlemsstaterna som utgångspunkt ska inrätta ett kvotpliktssystem för energieffektivitet. Detta system ska säkerställa att energidistributörer och/eller företag som säljer energi i detaljistledet, som utses som kvotpliktiga parter och som bedriver verksamhet inom de olika medlemsstaternas territorium, senast den 31 december 2020 uppnår målet med en ackumulerad energibesparing i slutanvändningsledet. Målet ska åtminstone motsvara nya besparingar varje år från den 1 januari 2014 till och med den 31 december 2020 på 1,5 % av den energi som säljs årligen till slutanvändare från alla energidistributörer eller alla företag som säljer energi i detaljistledet, som genomsnitt för den senaste treårsperioden före den 1 januari 2013. Den energi som säljs och som används i transporter får helt eller delvis undantas vid denna beräkning. Medlemsstaterna ska bestämma hur den beräknade mängden av sådana nya besparingar som avses i andra stycket ska fördelas över perioden.

I artikel 7.2 anges att medlemsstaterna får införa det årliga energi- sparbetinget gradvis, samt att beräkningen får ske på visst sätt och med olika lättnadsregler.

Av artikel 7.3 framgår att lättnadsreglerna i punkten 2 kan kombineras, men att de sammantaget inte får minska behovet av nya åtgärder för energibesparing i slutanvändarledet med mer än 25 procent.

I artikel 7.4 anges hur varje medlemsstat, på grundval av objektiva och icke-diskriminerande kriterier, ska utse kvotpliktiga parter. Dessa ska utses bland energidistributörer och/eller företag som säljer energi i detaljistledet. Mängden energibesparingar som krävs för att fullgöra skyldigheten ska uppnås av de kvotpliktiga parterna bland slut- användarna, eller, om medlemsstaterna så beslutar, med hjälp av certifierade besparingar från andra parter.

I artikel 7.5 anges hur medlemsstaterna ska uttrycka mängden energi- besparingar som krävs av varje kvotpliktig part. De omvandlingsfaktorer som anges i bilaga IV ska då tillämpas.

I enlighet med artikel 7.6 ska medlemsstaterna se till att de besparingar som följer av punkterna 1, 2 och 9 i denna artikel och artikel 20.6 beräknas i enlighet med punkterna 1 och 2 i bilaga V. Medlemsstaterna ska införa system för mätning, kontroll och verifiering, inom ramen för vilka minst en statistiskt signifikant andel och ett representativt urval av de åtgärder för förbättrad energieffektivitet som införs av de kvotpliktiga parterna verifieras. Denna mätning, kontroll och verifiering ska göras oberoende av de kvotpliktiga parterna.

Av artikel 7.7 framgår vissa närmare bestämmelser om hur kvotplikts- systemet får utformas. Medlemsstaterna får härvid bl.a. tillåta de kvotpliktiga parterna att räkna med besparingar som uppnåtts av andra kvotpliktiga parter eller godkända organ. Systemet får alltså utformas

Prop. 2013/14:174

Prop. 2013/14:174 med möjligheter till att överlåta besparingar. Det framgår också hur kvotplikten och åtgärderna får flyttas mellan olika år.

Enligt artikel 7.8 ska medlemsstaterna en gång om året publicera de energibesparingar som uppnåtts av varje kvotpliktig part eller av varje delkategori av kvotpliktiga parter och sammanlagt inom ramen för kvotpliktssystemet.

Alternativet

Enligt artikel 7.9 får medlemsstaterna, som ett alternativ till att inrätta ett kvotpliktssystem för energieffektivitet enligt punkt 1, välja att vidta andra policyåtgärder för att uppnå energibesparingar hos slutanvändarna, förutsatt att sådana policyåtgärder uppfyller de kriterier som anges i punkterna 10 och 11. De årliga nya energibesparingar som uppnås genom sådana åtgärder ska vara likvärdiga med den mängd nya energi- besparingar som krävs enligt punkterna 1, 2 och 3. Under förutsättning att likvärdigheten upprätthålls får medlemsstaterna kombinera kvotpliktssystem med alternativa policyåtgärder, inbegripet nationella program för energieffektivitet. De policyåtgärder som avses får omfatta, men är inte begränsade till, följande policyåtgärder eller kombinationer av dessa:

a) Energi- eller koldioxidskatter som leder till en minskad slutlig energianvändning.

b) Finansieringssystem och finansieringsinstrument eller skatte- incitament som leder till användning av energieffektiv teknik och ger minskad slutlig energianvändning.

c) Regleringar eller frivilliga avtal som leder till användning av energi- effektiv teknik och ger minskad slutlig energianvändning.

d) Standarder och normer som syftar till att förbättra energi- effektiviteten hos produkter och tjänster, inklusive byggnader och fordon, med undantag för sådana som är obligatoriska och tillämpliga i medlemsstaterna enligt unionsrätten.

e) Energimärkningssystem, med undantag för sådana som är obligatoriska och tillämpliga i medlemsstaterna enligt unionsrätten.

f) Yrkesutbildning och utbildning, inklusive energirådgivnings- program, som leder till användning av energieffektiv teknik och ger en minskad slutlig energianvändning.

Medlemsstaterna ska senast den 5 december 2013 till kommissionen anmäla vilka policyåtgärder de planerar att vidta för de ändamål som avses i första stycket och i artikel 20.6, i enlighet med den ram som anges i punkt 4 i bilaga V, och visa hur de skulle uppnå den mängd besparingar som krävs. För de policyåtgärder som avses i andra stycket och i artikel 20.6, ska det i denna anmälan visas hur kriterierna i punkt 10 har uppfyllts. För andra policyåtgärder än de som avses i andra stycket eller i artikel 20.6, ska medlemsstaterna förklara hur en motsvarande nivå med avseende på besparing, övervakning och verifiering uppnås. Kommissionen får föreslå förändringar under tre månader efter anmälan.

Av artikel 7.10 framgår ett antal kriterier för de policyåtgärder som vidtas i enlighet med punkt 9 andra stycket och artikel 20.6. Det framgår bl.a. att minst två mellanliggande perioder ska föreskrivas fram till den

31 december 2020 för uppföljning. Det framgår att mängden energi-

besparingar ska fastställas på ett tydligt sätt och att den mängden ska Prop. 2013/14:174 uttryckas antingen som slutlig energianvändning eller primärenergi-

användning. Vidare ska ett kontroll- och övervakningssystem införas. Enligt artikel 7.11 ska medlemsstaterna se till att de skatter, regleringar

och frivilliga avtal som åberopas som alternativ till kvotpliktssystemet, uppfyller vissa kriterier. Det anges även att medlemsstaterna ska se till att övriga policyåtgärder som avses i punkt 9 andra stycket och de nationella energieffektivitetsfonder som avses i artikel 20.6 uppfyller kriterierna.

Enligt artikel 7.12 ska medlemsstaterna se till att energibesparingar inte räknas dubbelt i de fall där inverkan av policyåtgärder eller enskilda åtgärder överlappar varandra.

Skälen för regeringens bedömning

En alternativ strategi väljs

Av artikeln framgår att medlemsstaterna får välja att inrätta ett kvotpliktssystem för energieffektivitet alternativt vidta andra policy- åtgärder (dvs. styrmedel) för att uppnå energibesparingar hos slut- användarna. Om alternativa styrmedel väljs gäller att de uppfyller de kriterier som anges i punkterna 10 och 11. De årliga nya energi- besparingar som uppnås genom sådana åtgärder ska vara likvärdiga med den mängd nya energibesparingar som krävs enligt punkterna 1, 2 och 3. Under förutsättning att likvärdigheten upprätthålls får medlemsstaterna kombinera kvotpliktssystem med alternativa policyåtgärder, inbegripet nationella program för energieffektivitet.

Statens energimyndighet (Energimyndigheten) har vid två tillfällen utrett om kvotpliktssystem för energieffektivitet är ett lämpligt styrmedel i Sverige. 11Myndigheten har, mot bakgrund av följande skäl, kommit fram till att ett sådant system inte bör införas i Sverige:

•Samhällsekonomisk effektivitet: Vita certifikat syftar inte till att korrigera något marknadsmisslyckande som inte redan hanteras av något annat styrmedel. För att vita certifikat ska vara ett samhällsekonomiskt effektivt styrmedel behöver även det så kallade energieffektiviserings- gapet kunna bestämmas, vilket Energimyndigheten inte anser är möjligt.

•Effekter på energianvändningen: Vita certifikat premierar genom- förande av åtgärder, inte effekt på energianvändningen per se. Det är den bedömda effekten av åtgärderna som summeras till kvoten, varför det finns en skillnad mellan reell effekt och certifierad effekt.

•Kostnadseffektivitet mot de klimat- och energipolitiska målen för år 2020: vita certifikat har små möjligheter att uppnå dessa mål på ett kostnadseffektivt sätt.

•Samverkan med andra styrmedel: Vita certifikat som omfattar eleffektivisering kommer att påverka och påverkas av EU ETS och

elcertifikat. Energimyndigheten bedömer det som osannolikt att vita

11 Statens energimyndighet (2010) Vita certifikat – något för Sverige? ER 2010:34. Statens energimyndighet (2012) Konsekvenser av kvotplikt för energieffektivisering. Kan ett

svenskt kvotpliktssystem ge mindre energianvändning? ER 2012:07.

Prop. 2013/14:174 certifikat kan hållas additionella till dessa styrmedel. Vita certifikat riskerar även att överlappa både energiskatter och bidrag.

Mot bakgrund av ovanstående bör alternativa styrmedel i enlighet med artikel 7.9 väljas som grund för att uppnå det energisparmål som avses i artikel 7.1. Bedömningen har tillstyrkts av en majoritet av de remiss- instanser som yttrat sig i frågan.

Energisparbetingets storlek och hur det uppnås

I enlighet med direktivets krav anmälde Sverige den 5 december 2013 en plan för genomförande av artikel 7 (dnr N2013/5035/E (delvis)) till kommissionen. I planen anges hur stort det kumulativa energi- sparbetinget bedöms vara, vilka policyåtgärder som avses tillämpas för att uppnå det kumulativa energisparbetinget samt bedömningar av hur stora effekterna blir från de olika policyåtgärderna. Kommissionen får enligt direktivet föreslå förändringar i planen inom tre månader från anmälan. Regeringen konstaterar att kommissionen inte har lämnat några synpunkter på Sveriges plan inom denna tremånadersperiod. Det är i sammanhanget relevant att notera att medlemsstaterna får lägga till och/eller ta bort policyåtgärder fram till utgången av 2020. Den slutliga bedömningen av om medlemsstaterna uppfyller bestämmelserna i artikeln görs mot bakgrund av deras rapportering av den kumulativa energibesparingen för hela perioden, vilket sker i april 2022.

Av Sveriges anmälan till kommissionen framgår att mängden ackumulerad energibesparing som Sverige avser att uppnå under perioden 1 januari 2014 till och med 31 december 2020 preliminärt bedöms uppgå till 106 TWh. Detta är högre än de knappt 76 TWh som Energimyndigheten föreslog. Regeringen delar den bedömning som gjorts av bl.a. Svensk Fjärrvärme, VVS företagen, Sveriges byggindustrier, Kungliga Tekniska Högskolan, Simrishamns kommun, Kiruna kommun, Greenpeace, Naturskyddsföreningen och Naturvårds- verket att det kan ifrågasättas att transportsektorn inte räknas med i underlaget för att bestämma sparbetingets storlek om effekter av styrmedel och åtgärder i transportsektorn ska tillgodoräknas. Regeringen avser att inkludera den energi som sålts och använts i transportsektorn i underlaget för att beräkna mängden energibesparing.

Beträffande styrmedel hänvisar den till kommissionen anmälda planen till 2009 års energiproposition (prop. 2008/09:163, sid. 81), i vilken rege- ringen angav att den svenska politiken för energieffektivisering baseras på principerna att:

•styrmedel bör vara generella och inte bundna till specifika tekniker,

•priserna ska ge rätt (eller önskad) information,

•sökkostnader reduceras genom att information tas fram och sprids, samt

•barriärer kan undanröjas, t.ex. genom att det befintliga regelverket justeras.

De statliga insatserna riktas både mot användning och tillförsel av energi och inriktas mot att stödja den effektivisering som sker spontant i samhället och till följd av styrmedel anpassade till marknadens

mekanismer. Statens roll bedöms därmed vara att identifiera och undan-

röja marknadsmisslyckanden, främst externa effekter och brist på Prop. 2013/14:174 information.

Dagens styrmedelsportfölj för energieffektivisering är följaktligen mycket bred och omfattar generella ekonomiska styrmedel, såsom energi- och koldioxidskatter samt utsläppshandel, såväl som mer riktade administrativa styrmedel som reglerar t.ex. krav på tillstånd för att bedriva miljöfarlig verksamhet och krav på energiprestanda och energi- märkning för energirelaterade produkter och byggnader. Därtill tillämpas diverse kompletterande insatser som på olika sätt avser att åtgärda informationsbrister på marknaden och öka medvetenheten och kunskapen om samt legitimiteten hos olika (teknik- och/eller beteenderelaterade) åtgärder för energieffektivisering och energibesparing. Som exempel kan nämnas statligt stöd till kommunal energi- och klimatrådgivning, statligt stöd för energikartläggning i mindre företag, regionala klimat- och energistrategier, nätverksaktiviteter och teknikupphandling samt andra åtgärder för tidig marknadsintroduktion. Kombinationen av ekonomiska marknadsbaserade styrmedel och kompletterande och riktade informa- tionsinsatser bedöms ha goda förutsättningar för att en samhälls- ekonomiskt effektiv energieffektivisering ska uppnås.

Enligt artikel 7.12 ska medlemsstaterna se till att energibesparingar inte räknas dubbelt i de fall där inverkan av styrmedel (policyåtgärder) och enskilda åtgärder överlappar varandra. Regeringen avser att tillämpa en bred uppsättning av styrmedel som kompletterar varandra. De faktiska åtgärder som vidtas för att effektivisera energianvändningen sker till följd av att dessa styrmedel samverkar.

Energi- och koldioxidskatterna höjer energipriserna. Skatterna ger genom sin styrsignal ett incitament till energianvändare att vidta energi- besparande åtgärder för att minska/effektivisera sin energianvändning. I vissa fall kan åtgärderna vara enkla att införa och vidta, men ofta saknas mer detaljerad kunskap om vilka åtgärder som kan vidtas såväl som vilka åtgärder som är lämpliga i det enskilda fallet. Informationen om möjliga och lämpliga åtgärder är ofta asymmetrisk, vilket innebär att den slutliga energianvändaren och därmed den som ska genomföra (köpa) åtgärderna ofta är i informationsunderläge gentemot de som säljer energieffektiv teknik eller andra lösningar för energieffektivisering. Oftast räcker därför inte den styrsignal som energipriset ger. Energianvändare som reagerar på prissignaler påverkas även av andra styrmedel. Genom stöd för energikartläggning kan slutanvändarna skaffa sig bättre kunskap om var åtgärder bör vidtas. Opartiska råd om lämpliga åtgärder kan erhållas från en kommunal energi- och klimatrådgivare.

Såväl energikartläggningsstödet som den kommunala energi- och klimatrådgivningen följs upp löpande genom återrapporteringskrav och undersökningar. Därmed går det att få en god bild av vilka åtgärder och energibesparingseffekter dessa insatser leder till. Energimyndigheten har beräknat att t.ex. stödet för energieffektivisering i kommuner och landsting kan leda till en ackumulerad energibesparing på 10 TWh under perioden 2014–2020.12 Energimyndigheten har vidare bedömt att

12 Statens energimyndighet (2013) Implementering av artikel 7 i energi-

effektiviseringsdirektivet – Energimyndighetens beräkningar och förslag, ER 2013:04.

10	Artikel 8.4–8.7 – En ny lag om	Prop. 2013/14:174
	energikartläggning för stora företag
10.1	Stora företag är skyldiga att göra en
	energikartläggning

Regeringens förslag: I stora företag ska en energikartläggning göras
senast den 5 december 2015 och därefter minst vart fjärde år efter den
föregående kartläggningen. Om företaget har ett miljöledningssystem
eller ett energiledningssystem, behöver inte en sådan energikart-
läggning göras om systemet har certifierats enligt föreskrifter som har
meddelats i anslutning till lagen om energikartläggning i stora företag,
och om det inom systemet krävs att en energikartläggning som
motsvarar kraven i den lagen och i anslutande föreskrifter ska göras.
Med stora företag avses företag som sysselsätter minst 250 personer
och som har en årsomsättning som överstiger 50 miljoner euro eller en
balansomslutning som överstiger 43 miljoner euro per år. Företag ska
definieras enligt avdelning I i bilagan till kommissionens
rekommendation 2003/361/EG av den 6 maj 2003 om definitionen av
mikroföretag samt små och medelstora företag.
Med energikartläggning avses ett systematiskt förfarande i syfte att
få kunskap om den befintliga energianvändningen för en byggnad eller
en grupp av byggnader, en industriprocess, en kommersiell
verksamhet, en industrianläggning eller en kommersiell anläggning
eller privata eller offentliga tjänster och för att fastställa kostnads-
effektiva åtgärder och rapportera om resultaten.
Med energieffektivitet avses förhållandet mellan produktionen av
prestanda, tjänster, varor eller energi och insatsen av energi. Med
energiledningssystem avses beståndsdelar i en plan som anger energi-
effektivitetsmål och en strategi för att nå det målet och med förbättrad
energieffektivitet avses en ökning av energieffektiviteten som ett
resultat av tekniska, beteendemässiga eller ekonomiska förändringar.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela föreskrifter om uppgifter för prövning av huruvida ett företag
är att anse som ett stort företag och om certifiering av energi- och
miljöledningssystem.
Promemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens.
Förslaget om att regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer ska få meddela föreskrifter om uppgifter för prövning av
huruvida ett företag är att anse som ett stort företag fanns inte med i den
remitterade promemorian.
Remissinstanserna: Fortifikationsverket, Styrelsen för ackreditering
och teknisk kontroll (Swedac), Länsstyrelsen i Skåne län, Länsstyrelsen i
Hallands län, Jönköpings kommun, Östersunds kommun, Fagersta
kommun, Sveriges Kommuner och Landsting (SKL), Göteborg Energi,
Svensk Fjärrvärme och Sveriges allmännyttiga bostadsföretag (SABO)
tillstyrker förslaget om att stora företag ska göra energikartläggningar.
Svensk Elbrukarförening ek. för. anser att det är orimligt av EU att vart		75

Prop. 2013/14:174 fjärde år avkräva stora företag dyra energiutredningar och att risken är stor för att det bara blir skrivbordsprodukter som levereras. Svensk energi

	anser att alternativa system till energikartläggningar bör undersökas och
	konsekvensanalyseras. Länsstyrelsen i Dalarnas län och SKL anser att
	kraven på energikartläggningar ska regleras i miljöbalken i stället för i en
	ny lag. Borlänge kommun framför att företag som är tillståndspliktiga
	enligt miljöbalken kan ha krav på att genomföra energikartläggningar i
	sina villkor och att det är viktigt att tydligt ange hur detta ska hanteras i
	de två lagarna för att undvika dubbelreglering. Länsstyrelsen i Skåne län
	anser att det även bör ställas krav på energikartläggning för verksamheter
	som är tillståndspliktiga enligt miljöprövningsförordningen (2013:251).
	Naturvårdsverket, Länsstyrelsen i Gotlands län, Länsstyrelsen i
	Dalarnas län, Borlänge kommun och Energikontoren Sverige anser att
	kravet på energikartläggning även ska gälla för företag med hög energi-
	förbrukning som inte uppfyller definitionen för stora företag. Natur-
	vårdsverket anser att kravet på att göra en energikartläggning även bör
	ställas i miljöledningsförordningen så att rapportering sker till Natur-
	vårdsverket inom ramen för miljöledningsarbetet.
	Energi- och miljötekniska föreningen, Fastighetsägarna, Byggherrarna
	och Svensk fjärrvärme anser att det bör ske en samordning mellan
	energikartläggningar och energideklarationer. Fastighetsägarna		och
	Byggherrarna anser att det även bör ske en samordning med den
	obligatoriska ventilationskontrollen. Statens fastighetsverk anser att
	kopplingen mellan energikartläggningar och energideklarationer ska
	förtydligas. SABO anser att upprättande av energideklaration ska
	tillgodose kravet på energikartläggning i den del som avser företagets
	fastigheter. Sveriges Byggindustrier avstyrker förslaget	avseende
	byggnader eftersom det blir en överlappning med kravet på energi-
	deklarationer och framför att det bör utredas om byggnader kan undantas
	från kravet på energikartläggning under förutsättning att en energi-
	deklaration har upprättats.
	Svensk energi och Svensk fjärrvärme framför att balansomslutnings-
	kriteriet och kriteriet om antalet anställda i definitionen av stora företag
	borde tolkas så att båda ska vara uppfyllda för att lagen ska bli tillämplig.
	SWETIC anger att man uppfattar definitionen som ”företag eller organi-
	sationer som sysselsätter minst 250 personer eller har en årsomsättning
	på minst 50 miljoner euro eller har en balansomslutning	på	minst
	43 miljoner euro per år”. Konjunkturinstitutet anser inte att det är tydligt
	vad som avses med ekonomisk verksamhet och att det bör vara möjligt
	att föreslå en annan definition av sådan verksamhet eftersom direktivet
	inte slår fast vilken definition som ska gälla. Fastighetsägarna
	efterfrågar ett tydliggörande kring tidpunkten för bedömning av
	tröskelvärdena. Svensk energi anser att det behövs ett tydliggörande av
	gränsvärdena, som anges i euro, och kopplingen till svenska kronor samt
	ett klargörande om huruvida krav på energikartläggning ställs på
	koncernnivå eller dotterföretagsnivå. Svensk fjärrvärme anser att
	definitionen av större företag är otydlig och att gränsvärdena bör anges i
	kronor samt att det bör räcka med en energikartläggning för en koncern.
	SWETIC anser att det behöver tydliggöras vad som krävs för att de
	företag som har miljö- eller energiledningssystem kan bli undantagna
76	från kravet på energikartläggning. Svenska Petroleum och Biodrivmedel

Institutet (SPBI) anser att kravet på energikartläggning innebär dubbla styrmedel eftersom raffinaderierna är med i utsläppsrättshandeln vilket ger verksamhetsutövaren ett val att genomföra åtgärder eller att köpa utsläppsrätter. Svensk energi anser att elnätsföretag bör undantas från kravet på energikartläggning då de omfattas av energi- effektiviseringskraven i artikel 15. Svensk fjärrvärme anser att energitjänsteavtal bör kunna ersätta krav på energikartläggning om energitjänsten omfattar motsvarande krav som i en energikartläggning. Svensk energi anser att undantag från kravet på att göra en energikartläggning ska kunna göras om det finns ett certifierat energi- tjänsteavtal.

Växjö kommun framför att det är ont om tid till den 5 december 2015 då den första kartläggningen ska vara gjord.

Direktivet

Av artikel 8.4 framgår att medlemsstaterna ska se till att företag som inte är små eller medelstora blir föremål för en oberoende och kostnads- effektiv energibesiktning, som görs av en kvalificerad och/eller ackrediterad expert eller som genomförs och övervakas av oberoende myndigheter enligt nationell lagstiftning, senast den 5 december 2015 och minst vart fjärde år efter den föregående energikartläggningen.

Enligt artikel 8.5 framgår att energikartläggningar ska anses uppfylla kraven i punkt 4 om de är utförda på ett oberoende sätt, på grundval av minimikriterier som baseras på direktivets bilaga VI, och genomförs i enlighet med frivilliga avtal mellan intresseorganisationer och ett organ som utsetts och övervakas av den berörda medlemsstaten, eller av andra organ till vilka de behöriga myndigheterna har delegerat ansvaret i fråga eller av kommissionen samt att tillträde för marknadsaktörer som erbjuder energitjänster ska baseras på transparenta och icke- diskriminerande kriterier.

I artikel 8.6 anges att företag som inte är små eller medelstora företag och som tillämpar ett energiledningssystem eller miljöförvaltningssystem som har certifierats av ett oberoende organ i enlighet med tillämpliga europeiska eller internationella standarder, ska undantas från kravet på energikartläggning, förutsatt att medlemsstaterna säkerställer att det berörda förvaltningssystemet inbegriper en energikartläggning på grundval av minimikriterier som baseras på direktivets bilaga VI.

I artikel 2 definieras små och medelstora företag som företag enligt definitionen i avdelning I i bilagan till kommissionens rekommendation 2003/361/EG av den 6 maj 2003 om definitionen av mikroföretag samt små och medelstora företag. Det anges även i definitionen att kategorin mikroföretag samt små och medelstora företag (SMF-kategorin) utgörs av företag som sysselsätter färre än 250 personer och vilkas årsomsätt- ning inte överstiger 50 miljoner EUR eller vilkas balansomslutning inte överstiger 43 miljoner EUR per år.

Enligt definitionen i artikel 2 är energikartläggning ett systematiskt förfarande i syfte att få adekvat kunskap om den befintliga energi- användningsprofilen för en byggnad eller en grupp av byggnader, en industriprocess, kommersiell verksamhet, industrianläggning eller kommersiell anläggning eller privata eller offentliga tjänster, fastställa

Prop. 2013/14:174

Prop. 2013/14:174 och kvantifiera kostnadseffektiva energibesparingsmöjligheter samt rapportera resultaten. I artikel 2 definieras även uttrycken energi- effektivitet, förbättrad energieffektivitet och energiledningssystem. Med energieffektivitet avses förhållandet mellan produktionen av prestanda, tjänster, varor eller energi och insatsen av energi. Med energilednings- system avses en uppsättning sammanhängande eller interagerande element i en plan som anger energieffektivitetsmål och en strategi för att nå det målet och med förbättrad energieffektivitet avses en ökning av energieffektiviteten som ett resultat av tekniska, beteendemässiga och/eller ekonomiska förändringar.

Skälen för regeringens förslag

Benämningen energikartläggning bör användas

I direktivet används genomgående benämningen energibesiktning för det förfarande som ska ge kunskap om energianvändningen i byggnader, processer eller verksamheter. I Sverige har ordet energikartläggning sedan flera år använts med samma innebörd som ordet energibesiktning har enligt direktivet. Benämningen energikartläggning är därför väl känd och inarbetad och bör användas i de svenska författningar genom vilka direktivets krav avseende energibesiktningar ska genomföras.

En ny lag om energikartläggning bör tas fram

Direktivet ställer krav på att medlemsstaterna ska se till att företag som inte är små eller medelstora blir föremål för en oberoende och kostnads- effektiv energikartläggning. Kraven i direktivet rör förhållandet mellan enskilda och det allmänna på ett sådant sätt att de måste genomföras genom lagstiftning. Regeringens bedömning är att en ny lag om energi- kartläggning i stora företag bör tas fram med anledning av genomföran- det av direktivet. Vissa detaljerade bestämmelser, exempelvis om energikartläggningarnas innehåll, bör genomföras på förordningsnivå och i myndighetsföreskrifter med stöd av bemyndiganden i den nya lagen.

Syftet med lagen bör vara att främja förbättrad energieffektivitet i stora företag. Uttrycken energieffektivitet och förbättrad energieffektivitet bör definieras i enlighet med direktivet. Med energieffektivitet avses, enligt direktivet, förhållandet mellan produktionen av prestanda, tjänster, varor eller energi och insatsen av energi och med förbättrad energieffektivitet avses en ökning av energieffektiviteten som ett resultat av tekniska, beteendemässiga eller ekonomiska förändringar.

Ett flertal remissinstanser tillstyrker förslaget att införa en lag om energikartläggning i stora företag. Svensk Elbrukarförening ek. för. anser dock att det är orimligt av EU att vart fjärde år avkräva stora företag dyra energiutredningar och att risken är stor för att det bara blir skrivbords- produkter som levereras. Svensk energi anser att alternativa system till energikartläggningar bör undersökas och konsekvensanalyseras. Rege- ringen konstaterar dock att som medlemsland i Europeiska unionen har Sverige en skyldighet att genomföra direktivet och genomförandet måste göras i enlighet med vad som anges i artiklarna. Det går således inte att välja bort att ställa krav på att stora företag ska göra energikartläggningar

och det går inte heller att införa ett annat system än det som anvisas i direktivet.

Länsstyrelsen i Dalarnas län och Sveriges kommuner och landsting anser att kraven på energikartläggningar ska regleras i miljöbalken i stället för i en ny lag. Länsstyrelsen i Skåne län anser att det även bör ställas krav på energikartläggning för verksamheter som är tillstånds- pliktiga enligt miljöprövningsförordningen som ansluter till miljöbalken. Regeringen delar inte remissinstansernas uppfattning i dessa delar. Det är storleken på företaget som avgör om det finns en skyldighet att göra en kartläggning, inte verksamhetens art. Detta följer av direktivet. Det finns därför inte sådana kopplingar till miljöbalken som skulle motivera att bestämmelserna om energikartläggning infördes där. Borlänge kommun framför att företag som är tillståndspliktiga enligt miljöbalken kan ha krav på att genomföra energikartläggningar i sina villkor och att det är viktigt att tydligt ange hur detta ska hanteras i de två lagarna för att undvika dubbelreglering. I denna fråga är regeringens uppfattning att det blir svårt att reglera hur en eventuell samordning av kraven ska göras. Det går inte att göra något avsteg ifrån kraven i den föreslagna lagen eftersom det är styrt av ett direktiv när och hur kartläggningarna ska göras. Om ett krav på kartläggning följer av ett miljötillstånd har det också sitt specifika syfte. Det enda rimliga är att varje företag gör en bedömning av vilka samordningsmöjligheter som finns mellan de olika kraven på att göra energikartläggningar som de eventuellt kan träffas av. Naturvårdsverket anser att kravet på att göra en energikartläggning även bör ställas i miljöledningsförordningen så att rapportering sker till Natur- vårdsverket inom ramen för miljöledningsarbetet. Miljöledningsförord- ningen har dock till största delen en annan målgrupp än den som omfattas av de nu föreslagna reglerna om energikartläggning i stora företag och det är därför inte lämpligt att införa några bestämmelser om energikartläggning i den förordningen.

Naturvårdsverket, Länsstyrelsen i Skåne län, Länsstyrelsen i Gotlands län, Länsstyrelsen i Dalarnas län, Borlänge kommun och Energikontoren Sverige anser att kravet på energikartläggning även ska gälla för företag med hög energiförbrukning som inte uppfyller definitionen för stora företag. Regeringen anser dock inte att det är rimligt att ställa obligatoriska krav på energikartläggning som går längre än direktivet. Det kan också framhållas att det i denna proposition föreslås främjande- åtgärder för att energikartläggningar ska göras även i små och medelstora företag (jfr avsnitt 11.2.2).

Energikartläggningar och energideklarationer

Flera remissinstanser har haft synpunkter på kopplingarna mellan energi- kartläggningar och energideklarationer. Energi- och miljötekniska föreningen, Fastighetsägarna, Byggherrarna och Svensk fjärrvärme anser att det bör ske en samordning mellan energikartläggningar och energideklarationer. Fastighetsägarna och Byggherrarna anser att det även bör ske en samordning med den obligatoriska ventilations- kontrollen. Statens fastighetsverk anser att kopplingen mellan energi- kartläggningar och energideklarationer ska förtydligas. SABO anser att upprättande av energideklaration ska anses tillgodose kravet på energi-

Prop. 2013/14:174

Prop. 2013/14:174 kartläggning i den del som avser företagets fastigheter. Sveriges Byggindustrier avstyrker förslaget avseende byggnader eftersom det blir en överlappning med kravet på energideklarationer och anser att det bör utredas om byggnader kan undantas krav på energikartläggning under förutsättning att en energideklaration har upprättats.

När det gäller frågan om hur regleringen av kravet på energi- kartläggningar förhåller sig till kravet på energideklarationer kan det konstateras att det finns två direktiv med olika tidsintervall som är styrande. Dels är det energieffektiviseringsdirektivet, där krav ställs på att en energikartläggning ska upprättas vart fjärde år, dels är det direktivet om byggnaders energiprestanda, där det anges att en energi- deklaration är giltig i tio år. Även kravspecifikationer för energi- kartläggningarna respektive energideklarationerna skiljer sig åt i de båda direktiven liksom omfattningen av det som ska deklareras eller kartläggas. Det är därför inte möjligt att genom reglering medge några undantag eller samordna kraven på det sätt som remissinstanserna föreslår. Varje företag får i stället ta ställning till vilka samordnings- möjligheter som finns och försöka utnyttja dessa på bästa sätt exempelvis genom att säkerställa att energikartläggningen även uppfyller kraven för energideklarationer. Denna bedömning gäller även för synpunkten som

Fastighetsägarna och Byggherrarna framfört att det bör ske en samordning med den obligatoriska ventilationskontrollen.

Stora organisationer träffas av kravet

Enligt direktivet är det stora företag som ska göra en energikartläggning. Som närmare utvecklas nedan kan beteckningen företag även avse organisationer som i allmänhet inte benämns företag i Sverige, exempelvis offentliga och ideella organisationer, däribland stat, kommun och landsting.

Direktivets definition av stora företag

Vad som avses med stora företag definieras inte i direktivet. I direktivets texter anges att det är företag som inte är små eller medelstora som ska göra energikartläggningar. Det finns en definition av små och medelstora företag. Utifrån den kan man motsatsvis utläsa att stora företag är sådana företag som sysselsätter minst 250 personer och som har en årsomsättning som överstiger 50 miljoner euro eller en balansomslutning som överstiger 43 miljoner euro per år.

Företagsbegreppet

För att veta vilka som ska omfattas av kravet på att göra energi- kartläggningar måste man inledningsvis fastställa vad som är ett företag. I direktivets definition av små och medelstora företag anges att det är definitionen av begreppet företag i avdelning I i bilagan till kommissionens rekommendation 2003/361/EG av den 6 maj 2003 om definitionen av mikroföretag samt små och medelstora företag (bilaga 11) som ska gälla. I förslaget till definition av stora företag i denna proposition anges detta uttryckligen.

Enligt artikel 1 i kommissionens rekommendation 2003/361/EG av den Prop. 2013/14:174 6 maj 2003 är ett företag varje enhet, oberoende av juridisk form, som

bedriver en ekonomisk verksamhet.

Ekonomisk verksamhet

Vad som avses med ekonomisk verksamhet definieras varken i direktivet eller i bilagan till kommissionens rekommendation 2003/361/EG av den 6 maj 2003. Konjunkturinstitutet har framfört att det därför bör vara möjligt att föreslå en annan definition av ekonomisk verksamhet än den som redovisas i den remitterade promemorian. Regeringens uppfattning är dock att bedömningen om vad som avses med ekonomisk verksamhet i promemorian ska kvarstå eftersom den ansluter till unionsrättslig praxis. I punkt 21 i arbetsdokumentet till artikel 8 som bifogas Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet och rådet om genomförande av direktivet om energieffektivitet, vägledning från kommissionen, anges också att med ekonomisk verksamhet avses varje verksamhet som består i att erbjuda varor eller tjänster på en viss marknad13. På statsstöds- och konkurrensområdet finns flera domar från EU-domstolen som definierar begreppet på samma sätt 14 Det saknar betydelse att verksamheten bedrivs utan vinstsyfte15. Eftersom uttrycket ekonomisk verksamhet har samma innebörd som redovisats på statsstöds- och konkurrensområdet innebär det att även bestämmelserna i konkurrenslagen (2008:579) kan vara vägledande. I 1 kap. 5 § konkurrenslagen (2008:579) anges att med företag avses sådana fysiska eller juridiska personer som bedriver verksamhet av ekonomisk eller kommersiell natur, dock inte verksamhet som består i myndighetsutövning. Vad som avses med verksamhet av ekonomisk eller kommersiell natur framgår av 1 kap. 1 § konkurrens- lagen, dvs. produktion av och handel med varor, tjänster och andra nyttigheter. Avsikten är att företagsbegreppet enligt konkurrenslagen ska ha samma innebörd som enligt EU-rätten. Detta anges i propositionen Ny konkurrenslagstiftning (prop. 1992/93:56, s. 66 f.). Frågan om företags- begreppet har behandlats även i regeringens proposition Genomförande av transparensdirektivet (prop. 2005/05:140, s. 38 f.). Av sistnämnda proposition framgår att även stat, kommuner och landsting kan räknas som företag eftersom definitionen av företagsbegreppet är vidsträckt. Frågan om tillämpning av företagsbegreppet på verksamhet i sådana organ beskrivs i den nämnda propositionen på s. 40 f. Bedömningarna i ovan nämnda propositioner görs i förhållande till den nu upphävda konkurrenslagen (1993:20) men är fortfarande relevanta då de aktuella bestämmelserna har samma utformning i den nya konkurrenslagen som i den upphävda lagen.

13Mål 118/85, kommissionen mot Italien, REG 1987, s. 2599, punkt 7; mål C-35/96, kommissionen mot Italien, REG 1998, s. I-3851, CNSD, punkt 36; mål C-309/99 Wouters, REG 2002, s. I-1577, punkt 46.

14EU-domstolens dom den 12 september 2000 i de förenade målen C-180/98–C-184/98, Pavlov m.fl., REG 2000, s. I-6451, punkt 75.

15EU-domstolens dom den 21 september 1999 i mål C-67/96, Albany, REG 1999,

s. I-5751, punkt 85.

Prop. 2013/14:174

Bedömning av storleken på ett företag

När storleken på ett företag ska bedömas framgår det av definitionen att antalet personer som sysselsätts är av betydelse liksom årsomsättningen eller balansomslutningen. Svensk energi och Svensk fjärrvärme anger att balansomslutningskriteriet och kriteriet för antalet anställda borde tolkas så att båda ska vara uppfyllda för att lagen ska bli tillämplig. SWETIC anger att man uppfattar definitionen som ”företag eller organisationer som sysselsätter minst 250 personer eller har en årsomsättning på minst 50 miljoner euro eller har en balansomslutning på minst 43 miljoner euro per år”. Mot bakgrund av ordalydelsen i direktivets definition är regeringens bedömning att såväl personalstyrkan som ett av de finansiella beloppen måste vara uppfyllda, dvs. antingen ska årsomsättningen eller balansomslutningen överstiga respektive angivet belopp. Detta går också att utläsa av avdelning I i bilagan till kommissionens rekommendation 2003/361/EG av den 6 maj 2003 om definitionen av mikroföretag samt små och medelstora företag och av punkten 22 i arbetsdokumentet till artikel 8 som bifogas Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet och rådet om genomförande av direktivet om energieffektivitet, vägledning från kommissionen.

Konjunkturinstitutet, Statens fastighetsverk, Länsstyrelsen i Skåne län, Länsstyrelsen i Västra Götalands län, Fastighetsägarna Svensk energi och Svensk fjärrvärme efterfrågar ett tydliggörande kring tidpunkten för bedömning av tröskelvärdena. Utgångspunkterna för bedömning av tröskelvärden finns i avdelning I i bilagan till kommissionens rekommendation 2003/361/EG av den 6 maj 2003. Av denna framgår bl.a. att uppgifterna för beräkning av personalstyrka och finansiella belopp ska hämtas från det senaste godkända räkenskapsåret och beräknas på årsbasis. Svensk energi anser även att det behövs ett tydlig- görande av gränsvärdena, som anges i euro, och kopplingen till svenska kronor. Svensk fjärrvärme anser att gränsvärdena inte bör anges i euro utan i kronor. När det gäller frågan om vilken valuta som tröskelvärdena ska anges i är regeringens bedömning att det bör vara euro. Det är utgångspunkten i direktivet och ett alternativ kan inte vara att ange ett fast belopp i svenska kronor om direktivet ska genomföras på ett korrekt sätt. Det kan dock finnas behov av förtydligande bestämmelser beträffande exempelvis valutakurs. De bör i så fall finnas på lägre nivå än i lag. Mot bakgrund av vad remissinstanserna framfört bör regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer därför få bemyndigande att meddela föreskrifter om uppgifter för prövningen av om ett företag är stort eller inte. Ett sådant förslag till bemyndigande fanns inte med i den remitterade promemorian.

Företag som ska beaktas vid beräkning av personalstyrkan och de finansiella beloppen

För att det ska gå att bedöma om ett företag är ett stort företag måste man även veta vilka typer av företag som ska beaktas när antalet anställda eller de finansiella tröskelvärdena ska bestämmas. Det kan exempelvis förekomma att företag som är små eller medelstora i Sverige genom verksamhet i andra länder är att anse som stora företag och därigenom kommer att omfattas av kravet på att göra en energikartläggning. I artikel

3 i avdelning 1 i bilagan till kommissionens rekommendation 2003/361/EG av den 6 maj 2003 om definitionen av mikroföretag samt små och medelstora företag finns riktlinjer för hur bedömningar i dessa avseenden ska göras. Det ska i enlighet med dessa fastställas om ett företag är ett fristående företag, partnerföretag eller ett anknutet företag.

Svensk energi anser att det bör klargöras om kravet på energi- kartläggning ska ställas på koncernnivå eller på dotterföretagsnivå. Svensk fjärrvärme anser att det bör räcka med en energikartläggning för en koncern. Regeringen konstaterar att om kravet på energikartläggning riktas mot ett stort företag som är en koncern så ska kartläggningen omfatta all verksamhet inom koncernen. Kartläggningen ska utmynna i en rapport.

Stora organisationer i Sverige som träffas av kravet på att göra energikartläggning

Enligt direktivets definition av stora företag finns det ca 1 500 företag i Sverige med minst 250 anställda som kan komma att träffas av kravet på att göra en energikartläggning. De företag som ingår i den gruppen är aktiebolag, ekonomiska föreningar, stiftelser, statliga enheter, kommuner, landsting, trossamfund och ideella föreningar. En översiktlig analys av målgruppen visar att det är mindre än 30 procent (ca 310) av de stora företagen som tillhör den tillverkande industrin och att övriga stora företag dominerar i antal (792). De största branscherna räknat i antalet företag är de tillverkande företagen och handelssektorn. Antalet statliga enheter, kommuner, landsting, trossamfund och ideella föreningar som kan komma att ingå i gruppen stora företag är drygt 400. Eftersom kravet i direktivet har en bred målgrupp är det troligt att sektorer som tidigare inte arbetat med energikartläggningar och energieffektivisering i någon större omfattning kommer att träffas av kravet.

Hur ofta ska energikartläggningar göras?

Den första kartläggningen ska göras senast den 5 december 2015 och därefter ska kartläggningar göras minst vart fjärde år efter den föregående kartläggningen. Om en energikartläggning har gjorts efter direktivets ikraftträdande men innan 5 december 2015 räknas tiden för fyraårsperioden från datumet då energikartläggningen gjordes. Växjö kommun har framfört att det är ont om tid till den 5 december 2015. Eftersom direktivet reglerar när den första kartläggningen senast ska vara gjord är detta dock inget som medlemsstaterna kan påverka.

De företag som har certifierade energi- eller miljöledningssystem får undantas och i stället göra energikartläggningar inom ramen för systemet

Stora företag som har ett energiledningssystem eller ett miljölednings- system kan enligt direktivet under vissa förutsättningar få undantas från lagens krav på att göra en energikartläggning vart fjärde år. Förut- sättningarna är dels att energiledningssystemet eller miljöförvaltnings- systemet har certifierats av ett oberoende organ enligt europeiska eller internationella standarder, dels att det säkerställs att det berörda systemet inbegriper upprättandet av en energikartläggning i enlighet med kraven i

Prop. 2013/14:174

Prop. 2013/14:174 direktivets bilaga VI (artikel 8.6). Möjligheten till undantag innebär således inte att de berörda företagen slipper göra en energikartläggning. De ska i stället göra den inom ramen för energi- eller miljölednings- arbetet.

I direktivet har uttrycket energiledningssystem definierats. En defini- tion med samma innehåll bör därför föras in i den föreslagna lagen. Det finns däremot ingen definition av uttrycket miljöledningssystem i direk- tivet. Regeringen bedömer inte heller att det finns skäl att ta fram en sådan definition. Som redovisats ovan finns ett krav på att både energi- och miljöledningssystemen ska vara certifierade enligt europeiska eller internationella standarder. Innebörden av uttrycket miljöledningssystem kommer att bli tydlig genom den standard som blir vägledande.

För att genomföra direktivets krav på att energi- eller miljölednings- systemet ska vara certifierat av ett oberoende organ enligt europeiska eller internationella standarder är inriktningen att det ska krävas att certifieringen av systemet utförs av ett ackrediterat certifieringsorgan. En sådan ordning säkerställer en hög kvalitet och innebär en kontroll av oberoendet hos certifieringsorganet. Det bör således vara ett ackrediterat certifieringsorgan som ska ha certifierat de energi- eller miljölednings- system som kan komma i fråga för undantag från det generella kravet på att göra en energikartläggning som föreslås i lagen. En bestämmelse om detta bör finnas i föreskrifter på lägre nivå än lag. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bör därför få ett bemyndigande att meddela föreskrifter om vilka krav som ska ställas på certifiering av energi- och miljöledningssystem.

Att systemet ska vara certifierat enligt europeiska eller internationella standarder bör säkerställas genom att en bestämmelse med hänvisning till aktuella standarder finns i de certifieringsordningar som styr certifie- ringen.

De företag som har certifierade energiledningssystem (exempelvis enligt ISO 50001) ska redan i dag upprätta en energikartläggning inom ramen för systemet. Kraven vid certifieringen av systemet måste därför anpassas så att det säkerställs att energikartläggningen upprättas i enlighet med nationella minimikriterier baserade på bilaga VI till direktivet. Detta innebär att en ny certifieringsordning måste tas fram för energiledningssystem där energikartläggningar ska ingå. Certifierings- ordningen bör tas fram på myndighetsnivå. Det är Energimyndigheten som lämpligen bör få ett bemyndigande att utarbeta föreskrifter för att säkerställa att energikartläggningen utförs på ett sådant sätt att kraven i bilaga VI uppfylls.

När det gäller företag som har miljöledningssystem är det inte givet att en energikartläggning upprättas på samma sätt som när det gäller energi- ledningssystemen. Standarder för miljöledningssystem (t.ex. ISO 14001) ställer inte några specifika krav på genomförande av energikartläggning. Energifrågan hanteras i stället vanligtvis som en betydande miljöaspekt. För att företag med miljöledningssystem ska kunna undantas från kraven på energikartläggning enligt den nya lagen måste därför, som förut nämnts, en ny certifieringsordning tas fram så att en energikartläggning upprättad enligt direktivets minimikriterier baserade på bilaga VI alltid görs. På samma sätt som när det gäller energiledningssystemen bör en

sådan certifieringsordning tas fram av Energimyndigheten i form av Prop. 2013/14:174 myndighetsföreskrifter.

Inom ramen för tillsynen av lagen om energikartläggning i stora företag får tillsynsmyndigheten kontrollera att de stora företag som åberopar att de inte behöver göra energikartläggningar enligt 4 § i den föreslagna lagen har de certifierade energiledningssystem eller miljö- ledningssystem som krävs och att dessa inbegriper att en energi- kartläggning görs på föreskrivet sätt.

SWETIC har framfört att det behöver tydliggöras vad som krävs för att de företag som har miljö- eller energiledningssystem ska kunna bli undantagna från kravet på energikartläggning. Den övergripande inriktningen på kraven har redovisats ovan. De mer detaljerade kraven kommer dock, som nämnts, att framgå av förordning eller myndighets- föreskrifter som meddelas i anslutning till lagen. Enligt planeringen ska sådana föreskrifter finnas på plats till dess att lagen träder i kraft, vilket enligt förslaget är den 1 juni 2014.

Några remissinstanser har framfört synpunkter när det gäller övriga möjligheter till undantag från kravet på att göra en energikartläggning. Svensk energi anser att elnätsföretag bör undantas från kravet på energi- kartläggning då de omfattas av energieffektiviseringskraven i artikel 15 i direktivet. SPBI anser att kravet på energikartläggning innebär dubbla styrmedel eftersom raffinaderierna är med i utsläppsrättshandeln vilket ger verksamhetsutövaren ett val att genomföra åtgärder eller att köpa utsläppsrätter. Regeringen kan dock konstatera att det regleras i direktivet, artikel 8.5 och 8.6, vilka möjligheter till undantag som finns (jfr nedan avseende artikel 8.5). Regleringen är uttömmande. Några ytterligare undantag kan därför inte införas.

Artikel 8.5

I artikel 8.5 anges, i korthet, att energikartläggningar ska anses uppfylla kraven i punkt 4 om de genomförs i enlighet med frivilliga avtal mellan intresseorganisationer och ett särskilt utsett organ som övervakas av medlemsstaten eller av ett organ som fått det ansvaret. Svensk fjärrvärme har framfört att energitjänsteavtal bör kunna ersätta krav på energikart- läggning om energitjänsten omfattar motsvarande krav som i en energi- kartläggning. Svensk energi anser att undantag ska kunna göras om det finns ett certifierat energitjänsteavtal. I Sverige finns dock inget system som direkt och fullt ut motsvarar den ordning med bl.a. nationell över- vakning som beskrivs i artikel 8.5, även om man möjligen skulle kunna anse att det befintliga programmet för energieffektivisering (PFE) har vissa likheter med ett sådant system. Regeringen bedömer inte heller att det finns skäl att inrätta någon ordning som överensstämmer med artikel 8.5. Behovet av alternativ tillgodoses genom att de företag som har certi- fierade energi- eller miljöledningssystem får undantas på så sätt att de i stället får göra energikartläggningar inom ramen för det systemet. Artikel 8.5 är därför inte aktuell att genomföra i Sverige.

Prop. 2013/14:174 10.2	Personen som gör energikartläggningen ska
	vara certifierad och oberoende

Regeringens förslag: Energikartläggningen ska göras av en person som uppfyller de krav på kompetens och oberoende som har meddelats i anslutning till lagen.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om kompetens och oberoende.

Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens. Regeringens bedömning när det gäller oberoende skiljer sig från bedömningen i den remitterade promemorian.

Remissinstanserna: Konjunkturinstitutet, Länsstyrelsen i Skåne län, Länsstyrelsen i Dalarnas län, Länsstyrelsen i Hallands län och

Göteborgs kommun anser inte att experten måste vara oberoende.

Järfälla kommun, Växjö kommun, Fagersta kommun, Fastighetsägarna och Byggherrarna framför att en anställd i en fristående enhet i samma koncern bör få göra energikartläggningen. E.ON Sverige AB, Jernkontoret och Föreningen för gruvor, mineral- och metallproducenter i Sverige (SveMin) anser att det är viktigt att kompetensen inom bolagen utnyttjas och att direktivet tillåter att kartläggningarna får göras av interna experter. Innovations- och kemiindustrierna i Sverige AB (IKEM) framför att det är inom företagen som expertisen finns. Svensk Energi anser att oberoendet inte ska tolkas för strikt så att valmöjligheterna för energitjänsteleverantörer minskar och medför merkostnader. Skogsindustrierna framför att den mest högkvalitativa besiktningen och genomgången av företagets anläggningar görs av kompetent personal inom företaget. Föreningen för gruvor, mineral- och metallproducenter i Sverige (SveMin) anför att energianvändningen inom gruv- och mineralnäringen är mycket komplex och kräver kunskap om det enskilda företagets processer och verksamheter. Svensk fjärrvärme anser att energikartläggningen bör få göras av interna experter. Svenska Petroleum och Biodrivmedel Institutet (SPBI) framför att energikartläggningar inom en komplex processindustri kräver en helt annan typ av kompetens än den som behövs när det gäller att kartlägga byggnader. Svenska Trädbränsleföreningen anser att företag som inte har energi- eller miljöledningssystem bör tillåtas använda ackrediterade experter från det egna företaget. Sveriges allmännyttiga bostadsföretag (SABO) tillstyrker att energikartläggningen ska utföras av en person som är certifierad och oberoende, men delar inte bedömningen att experten inte ska få vara anställd hos eller anlitad av företaget. Vattenfall anser att en övertolkning gjorts av direktivet när det gäller besiktningsutövarens oberoende och att en energileverantör eller energitjänsteleverantör inte ska hindras från att utföra energikartläggningstjänsten.

Fortum framför att certifieringen bör vara internationellt erkänd. Teknikföretagen anser att det måste förtydligas hur tillgång och kompetens på certifierade utförare av kartläggningarna ska säkerställas.

Direktivet

Av artikel 8.4 framgår att medlemsstaterna ska se till att företag som inte är små eller medelstora företag blir föremål för en oberoende och kostnadseffektiv energikartläggning som görs av en kvalificerad och/eller ackrediterad expert eller som genomförs och övervakas av oberoende myndigheter enligt nationell lagstiftning senast den 5 december 2015 och minst vart fjärde år efter den föregående energikartläggningen.

I artikel 8.1 anges i korthet att medlemsstaterna ska främja alla slutanvändares tillgång till högkvalitativa och kostnadseffektiva energibesiktningar och att sådana energibesiktningar får göras av interna experter eller energibesiktningsmän, under förutsättning att den berörda medlemsstaten har infört ett system för kvalitetssäkring och kvalitets- kontroll som i lämpliga fall kan inbegripa ett årligt slumpmässigt urval av minst en statistiskt signifikant procentandel av samtliga energi- besiktningar som de gör.

Skälen för regeringens förslag

Personcertifiering och krav på särskild sakkunskap

Direktivet anger att energikartläggningarna som genomförs i stora företag ska göras av en kvalificerad och/eller ackrediterad expert eller genomföras och övervakas av oberoende myndigheter enligt nationell lagstiftning. Det alternativ som är lämpligt att införa i Sverige är att kartläggningarna ska göras av en kvalificerad och/eller ackrediterad expert. Sådana krav finns redan inom ramen för energideklarations- systemet där det i lagen (2006:985) om energideklaration för byggnader anges att en energideklaration ska upprättas av en oberoende expert, dvs. en person som är oberoende i förhållande till sin uppdragsgivare och har särskild sakkunskap om energianvändning och inomhusmiljö i bygg- nader. I förordningen (2006:1592) om energideklaration för byggnader finns närmare bestämmelser om vad särskild sakkunskap innebär. Kravet på särskild sakkunskap tillgodoses genom att den person som ska upprätta energideklarationer har certifierats för uppgiften för viss tid av ett ackrediterat certifieringsorgan.

SWETIC har framfört att det behöver sättas tydliga och tillräckligt höga krav på kompetens för de personer som ska utföra energikartlägg- ningarna. Regeringen bedömer att det är lämpligt att anknyta till reglerna om personcertifiering som finns i energideklarationssystemet och ställa motsvarande krav på sakkunskap för personerna som ska göra energi- kartläggningar. Det ger en enhetlighet och stabilitet på marknaden och gör att de som redan i dag arbetar med energideklarationer för byggnader kan bredda sin kompetens och erbjuda fler tjänster. Detta har betydelse, inte minst för glesbygden. Direktivets krav på kompetens bör därför genomföras genom krav på att personer som ska göra energikart- läggningar ska vara certifierade av ett ackrediterat organ.

Detaljerade bestämmelser om sakkunskapen bör dock inte finnas i lag. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bör få ett bemyndigande att meddela föreskrifter om krav för kompetens. Fortum har framfört att certifieringen bör vara internationellt erkänd. Denna synpunkt kommer att tas om hand inom ramen för förordningsarbetet.

Prop. 2013/14:174

Prop. 2013/14:174 Inriktningen är att en s.k. ömsesidighetsklausul ska tas in i förordningen genom vilken kvalifikationer hos personer från länder inom EU eller EES erkänns.

De närmare krav som ska uppfyllas av den som vill bli certifierad kommer att framgå av en certifieringsordning. Certifieringsordningarna för energikartläggningar och för energideklarationer kommer att skilja sig åt eftersom energikartläggningarna omfattar mer än byggnadens energianvändning, exempelvis verksamhetsenergi och transporter. Certifieringsordningarna bör därför hanteras av olika myndigheter. Boverket hanterar certifieringsordningen för energideklarationer i dag och det bör bli Energimyndigheten som hanterar certifieringsordningen för energikartläggningar. Det bör säkerställas att det finns lättillgänglig information om hur kraven ser ut för respektive certifieringsordning och vilka kompletteringar som behövs för att en certifierad person både ska kunna göra energideklarationer för byggnader och energikartläggningar för stora företag.

Teknikföretagen har framfört att man anser att det måste förtydligas hur tillgång och kompetens på certifierade utförare av kartläggningarna ska säkerställas. Regeringens bedömning är att det kommer att finnas kompetens för att möta behovet. Genom det regelverk som nu tas fram skapas en efterfrågan på marknaden vilket torde ge ett intresse för certi- fiering. Inte minst bör ett sådant intresse finnas hos de personer som i dag är certifierade för att göra energideklarationer och som genom ytter- ligare en certifiering kan bredda sitt arbetsfält. Den möjlighet för företag att använda personcertifierade interna experter för att göra energikart- läggningar som redovisas nedan kommer också att öka tillgången på kompetens på marknaden.

Krav på oberoende

I direktivet anges att företagen ska bli föremål för en oberoende energi- kartläggning. I den remitterade promemorian tolkades detta som att det är experten som gör kartläggningen som ska vara oberoende i förhållande till sin uppdragsgivare. Den bedömningen har inte ändrats. Det angavs dock i promemorian att inriktningen därför var att företaget inte skulle kunna anlita egen personal för att göra energikartläggningen. Flera remissinstanser har haft synpunkter på detta och med olika motiveringar ansett att det ska gå att använda interna experter vid upprättandet av energikartläggningar. Det har bl.a. framförts av SPBI att energikart- läggningar inom en komplex processindustri kräver en kompetens som ofta endast finns i företaget. E.ON Sverige AB, Jernkontoret, SveMin och

Vattenfall framför även att direktivet skulle ge utrymme för tolkningen att det skulle vara möjligt att använda interna experter. Regeringens uppfattning är dock att texten i direktivet explicit endast tar upp möjligheten att använda interna experter i förhållande till frivilliga energikartläggningar (artikel 8.1) och inte energikartläggningar i stora företag.

Efter det att promemorian varit ute på remiss har emellertid Europeiska kommissionen i punkt 35 i arbetsdokumentet till artikel 8 som bifogas Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet och rådet om

genomförande av direktivet om energieffektivitet, vägledning från

kommissionen, angivit att den möjlighet att låta interna experter eller Prop. 2013/14:174 energibesiktningsmän utföra energikartläggningar som finns enligt

artikel 8.1 även ska gälla för energikartläggningar i stora företag förutsatt att medlemsstaten har infört ett system för kvalitetssäkring och kvalitets- kontroll. Det anges också i vägledningen att kvalitetssäkringssystemet får vara detsamma för interna och externa experter. Vidare uttalar kommissionen att när interna experter gör energikartläggningar innebär kravet på oberoende att de inte får vara direkt delaktiga i den verksamhet de kartlägger.

Kommissionens uttalanden öppnar en möjlighet att ändra inriktning i förhållande till bedömningen i den remitterade promemorian. Enligt regeringens uppfattning ska det därför, i enlighet med vad flera remiss- instanser önskat, vara möjligt att låta interna experter göra energikart- läggningar. Oberoendet hos dessa ska säkerställas genom bestämmelser om kvalitetssäkring och kvalitetskontroll där inriktningen bör vara personcertifiering. Det bör även säkerställas att experterna inte är direkt delaktiga i den verksamhet som de kartlägger. Bestämmelser i dessa avseenden bör finnas i förordning. Ett förslag till bemyndigande behandlas nedan.

Regeringens bedömning blir således att såväl externa som interna experter som har personcertifierats bör få göra energikartläggningar. Vissa av kraven för att en intern expert ska vara oberoende har redan behandlats. Utöver dessa bör inriktningen vara att varken interna eller externa experter kan anses vara oberoende om de är närstående till ägaren av företaget. En extern expert bör inte heller anses vara oberoende om personen har haft eller kommer att ha uppdrag i företaget eller är kommersiellt, ekonomiskt eller på något annat sätt beroende av den som anlitar honom eller henne. Skälet är att bedömningarna av vilka energi- effektiviseringsåtgärder som bör genomföras inte får vara riktade mot lösningar som inte är de mest effektiva eller lämpliga på grund av att experten vill sälja en viss vara eller tjänst. Vattenfall har framfört att en övertolkning har gjorts av direktivet när det gäller besiktningsutövarens oberoende och att en energileverantör eller energitjänsteleverantör inte ska hindras från att utföra energikartläggningstjänsten. Regeringen delar till viss del den synpunkt som framförts och anser att nämnda leverantörer inte automatiskt ska diskvalificeras från att utföra energi- kartläggningar. Inriktningen bör därför vara att sådana aktörer inte ska få anlitas om det finns risk för att bedömningarna i energikartläggningen påverkas.

På samma sätt som beträffande certifieringen bör detaljerade regler om oberoende finnas i regelverk på lägre nivå än lag. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bör därför få ett bemyndigande att meddela sådana föreskrifter. Den närmare utformningen av bestämmel- serna om oberoende kommer således att övervägas i samband med att en förordning tas fram.

Prop. 2013/14:174 10.3

Energikartläggningens innehåll

Regeringens förslag: En energikartläggning ska omfatta en ingående översyn av energianvändningen i företaget. Kartläggningen ska inne- hålla förslag på kostnadseffektiva åtgärder såväl för att spara energi som för att effektivisera energianvändningen. Resultatet av energi- kartläggningen ska redovisas i en rapport.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om hur energikartläggningen ska göras, om vilka uppgifter som ska redovisas i rapporten från kartläggningen och om betydelsen av uttrycket kostnadseffektiva åtgärder.

Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Jernkontoret anser att endast interna transporter

bör omfattas. Svensk energi tillstyrker förslaget om energikartlägg- ningens innehåll men gör tolkningen att kriterierna i bilaga VI inte är bindande utan endast en utgångspunkt. Föreningen för gruvor, mineral- och metallproducenter i Sverige (SveMin) anser att det bör klargöras vad som avses med transporter och att det bör preciseras i lagen när livscykelanalyser ska användas samt att de endast bör användas i undan- tagsfall. Vattenfall anger att man är tveksam till att inkludera hela energi- användningen enligt direktivets bilaga VI, utifrån nyttan för företagen, genomförandeförmågan samt inrapporteringskravet av konkurrenskänslig information till en tillsynsmyndighet. Vattenfall framför att om kartlägg- ningskravet kan begränsas till byggnader kan de nämnda utmaningarna hanteras lättare vid genomförandet. Teknikföretagen anser att det finns oklarheter som rör exakt vilka företag och transporter som omfattas.

Länsstyrelsen i Skåne län, Länsstyrelsen i Västra Götalands län och

SWETIC anser att det behöver klargöras vad som är att betrakta som kostnadseffektiva åtgärder och framför att EU:s definitioner på området borde kunna vara utgångspunkt för en lämplig definition samt att det är särskilt viktigt att definiera vad som ska vara avskrivningstiden för olika åtgärder. Stockholms kommun, Sveriges kommuner och Landsting och

Klimatkommunerna anser att åtgärder bör identifieras utifrån bästa möjliga teknik snarare än kostnadseffektivitet.

Energieffektiviseringsföretagen (EFF), Energirådgivarna, Svenska Petroleum och Biodrivmedel Institutet (SPBI) anser att om energi- kartläggningar ska utföras utifrån ett livscykelperspektiv, och inte ett lönsamhetsperspektiv, så krävs styrmedel så som att samhället står för kostnaden eller utformar subventioner. Tekniska verken i Linköping AB föreslår att lagen följs upp med kompletterande styrmedel som direkt stimulerar till investeringar i energieffektivitet.

Svensk bioenergiförening (Svebio) anser att Sverige bör tillämpa möjligheten i artikel 8.7 som anger att varje företag ska bedöma möjlig- heten att ansluta till fjärrvärme eller fjärrkyla och ange om företaget har möjlighet att konvertera från fossilt till förnybart bränsle eller genomföra någon annan lösning som reducerar klimatpåverkan.

SWETIC stöder förslaget om att det bör vara obligatoriskt med plats- besök i samband med energikartläggningen. Naturskyddsföreningen

anser att om det inte blir krav på platsbesök riskerar kartläggningarna att Prop. 2013/14:174 helt sakna praktisk betydelse för effektiviseringsåtgärder.

Direktivet

Enligt definitionen i artikel 2 är energibesiktning (energikartläggning) ett systematiskt förfarande i syfte att få adekvat kunskap om den befintliga energianvändningsprofilen för en byggnad eller en grupp av byggnader, en industriprocess, kommersiell verksamhet, industrianläggning eller kommersiell anläggning eller privata eller offentliga tjänster, fastställa och kvantifiera kostnadseffektiva energibesparingsmöjligheter samt rapportera om resultaten.

Enligt artikel 8.1 ska medlemsstaterna främja alla slutanvändares tillgång till högkvalitativa och kostnadseffektiva energibesiktningar. Av tredje stycket framgår att medlemsstaterna ska fastställa transparenta och icke-diskriminerande minimikriterier för energibesiktningar med utgångspunkt i bilaga VI, i syfte att garantera en hög kvalitet på energi- besiktningarna och energiledningssystemen.

Av artikel 8.6 framgår i korthet att energikartläggningar som genom- förs inom ramen för ett energiledningssystem eller miljöledningssystem ska baseras på minimikriterier i direktivets bilaga VI för att berättiga till undantag.

Av artikel 8.7 framgår att energikartläggningar kan vara fristående eller utgöra en del av en bredare miljörevision samt att medlemsstaterna får kräva att det i energikartläggningarna ska ingå en bedömning av den tekniska och ekonomiska genomförbarheten när det gäller anslutning till ett befintligt eller planerat nät för fjärrvärme eller fjärrkyla.

Av bilaga VI framgår att energikartläggningar ska

a)basera sig på aktuella, uppmätta och spårbara operativa data om energianvändning och (för el) användningsprofiler,

b)omfatta en ingående översyn av energianvändningsprofilen hos byggnader eller grupper av byggnader, industriprocesser eller industri- anläggningar, inbegripet transport,

c)när så är möjligt, bygga på en analys av livscykelkostnaderna i stället för på enkla återbetalningsperioder i syfte att ta hänsyn till lång- siktiga besparingar, restvärden för långsiktiga investeringar och diskonton, och

d)vara proportionella och tillräckligt representativa för att kunna ge en tillförlitlig bild av den totala energiprestandan och göra det möjligt att på ett tillförlitligt sätt identifiera de viktigaste möjligheterna till förbättringar.

Det framgår vidare av bilagan att energikartläggningar ska möjliggöra detaljerade och validerade beräkningar för de föreslagna åtgärderna så att tydlig information fås om potentiella besparingar samt att de uppgifter som används vid energikartläggningarna ska kunna lagras för historisk analys och uppföljning av resultat.

Prop. 2013/14:174

Skälen för regeringens förslag

Energikartläggningens innehåll

I direktivet finns detaljerade anvisningar i flera artiklar om vad energi- kartläggningar ska innehålla. I definitionen av energibesiktning (energi- kartläggning) ställs krav på innehållet i kartläggningarna liksom i artikel 8.1, 8.6 och 8.7. Det finns ingen uttrycklig koppling till bilaga VI när det gäller energikartläggningar i stora företag (artikel 8.4). Svensk energi gör tolkningen att kriterierna i bilaga VI inte är bindande utan endast en utgångspunkt. Vattenfall anger att man är tveksam till att inkludera hela energianvändningen enligt direktivets bilaga VI, utifrån nyttan för företagen, genomförandeförmågan samt inrapporteringskravet av konkurrenskänslig information till en tillsynsmyndighet och framför att om kartläggningskravet kan begränsas till byggnader kan de nämnda utmaningarna hanteras lättare vid genomförandet. Inledningsvis gör regeringen bedömningen att kartläggningskravet inte kan begränsas till byggnader såsom Vattenfall framfört eftersom direktivet inte öppnar för den möjligheten. När det gäller bilaga VI gör regeringen bedömningen att bilagan är tillämplig när det gäller energikartläggningar i stora företag eftersom det anges att den utgör minimikriterier för energibesiktningar. Den är dessutom uttryckligen tillämplig för stora företag som har energi eller miljöförvaltningssystem (artikel 8.6) och för de frivilliga energikartläggningarna (artikel 8.1). Att bilaga VI är tillämplig vid energikartläggning i stora företag anges också i punkt 37 i arbetsdokumentet till artikel 8 som bifogas Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet och rådet om genomförande av direktivet om energieffektivitet, vägledning från kommissionen.

När det gäller innehållet i en energikartläggning går det samman- fattningsvis att utläsa följande av artikel 8.1, 8.6 och 8.7 samt bilaga VI. En energikartläggning ska innehålla både uppgifter om byggnadens eller byggnadernas energianvändning och verksamhetsenergi. Transporternas energianvändning ska ingå. Alla uppgifter ska vara aktuella och spårbara samt uppmätta där detta är möjligt. Översynen ska vara ingående och åtgärdsförslagen ska, när det är möjligt, bygga på en analys av livscykel- kostnaderna. Kostnadseffektiva energibesparingsmöjligheter ska anges och kartläggningen ska ge en tillförlitlig bild av den totala energi- prestandan och göra det möjligt att identifiera de viktigaste möjligheterna till förbättringar. Eventuellt genomförda förbättringar ska enligt direktivet rapporteras, vilket genomförs genom förslagen om uppföljning och utvärdering (jfr avsnitt 10.5).

Flertalet av direktivets krav på energikartläggningens innehåll bör genomföras på förordningsnivå eller genom myndighetsföreskrifter. Vissa centrala delar av kraven bör dock framgå av lagen. Det handlar om att energikartläggningen ska omfatta en ingående översyn av energi- användningen i företaget och förslag på kostnadseffektiva åtgärder såväl för att spara energi som för att effektivisera energianvändningen. Det bör också framgå av lagen att energikartläggningen ska utmynna i en rapport.

När det gäller bestämmelser om innehållet i rapporten från energikart- läggningen kommer de att vara detaljerade. Det är därför lämpligt att de finns på lägre nivå än i lag. Regeringen eller den myndighet som

regeringen bestämmer bör därför få ett bemyndigande att meddela sådana föreskrifter.

Jernkontoret, SveMin, och Teknikföretagen anser att det är oklart vilka transporter som ska ingå. Denna fråga får hanteras i samband med att en förordning tas fram. I punkterna 47 och 48 i arbetsdokumentet till artikel 8 som bifogas Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet och rådet om genomförande av direktivet om energieffektivitet, vägledning från kommissionen, finns dock vissa anvisningar. Det anges att en energibesiktning exempelvis kan omfatta samtliga anläggningar på ett företag inklusive alla system som använder energi eller pann- anläggningen, en eller flera produktionslinjer eller företagets kontor, fordonspark eller interna transportsystem. Det anges vidare att besiktningarna kan ha olika detaljnivå, till exempel beroende på om resultaten måste vara tillräckligt exakta för att kunna utgöra underlag för investeringsbeslut, eller om det är nödvändigt att besöka en andel av liknande anläggningar inom samma företag. Kommissionen framför dock att friheten att anpassa både omfattning, gränsdragning och detaljnivå inte får komma i konflikt med kravet på att göra en representativ bedömning av den totala energiprestandan och att identifiera och prioritera möjligheter till energibesparing. Till exempel nämns att ett företag vars transporter står för den största energianvändningen inte får välja att utesluta just den delen vid en energibesiktning. Det anges dock att det inte finns något krav på att ett företag ska inkludera transport- tjänsteleverantörers energianvändning (om sådana tjänster köps in från ett annat företag) och att den särskilda europeiska standarden för energi- besiktningar av transporter kan utgöra en användbar vägledning. Slutligen lämnas information om att standarden gäller både aktörer vars verksamhet enbart utgörs av transporter och offentliga och privata bolag vars verksamhet i viss utsträckning omfattar transporter.

Obligatoriskt platsbesök

Det bör finnas detaljerade bestämmelser om förfarandet vid energikart- läggningar. Dessa bör dock inte finnas i lag. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bör få ett bemyndigande att meddela sådana föreskrifter.

I samband med att bestämmelser om förfarandet tas fram bör frågan om obligatoriskt platsbesök hanteras. SWETIC och Naturskyddsföreningen har framfört att det bör införas ett krav på obligatoriskt platsbesök. Regeringens uppfattning är att det är mycket som talar för att ett sådant krav bör införas inte minst mot bakgrund av att kostnadseffektiva åtgärder ska föreslås. Det torde vara svårt för en extern expert att komma med rekommendationer utan att ha besökt företaget, i synnerhet när det gäller verksamhetsenergi där det finns någon form av tillverkning. I normalfallet blir det säkert gängse ordning med platsbesök oavsett om det finns en sådan bestämmelse eller inte. Eftersom energikartläggningarna kan bidra till energieffektivisering är det dock viktigt att säkerställa att de överlag håller en hög kvalitet. Detta torde även ligga i företagens intresse. I möjligaste mån bör man därför se till att kartläggningarna inte blir skrivbordsprodukter. Frågan om obligatoriskt platsbesök och eventuella undantagsmöjligheter från ett

Prop. 2013/14:174

sådant krav kommer att övervägas vidare i samband med att en förordning tas fram. I sammanhanget bör nämnas att det inte ställs uttryckliga krav på platsbesök i direktivet men detta utgör å andra sidan inget hinder eftersom det anges i artikel 1.2 att kraven i direktivet är minimikrav och att medlemsstaterna inte är förhindrade att införa strängare krav, förutsatt att dessa anmäls till kommissionen.

Artikel 8.7

I direktivets artikel 8.7 anges att medlemsstaterna får kräva att det i energikartläggningen ska ingå en bedömning av den tekniska och ekonomiska genomförbarheten när det gäller anslutning till ett befintligt eller planerat nät för fjärrvärme eller fjärrkyla. Svebio anser att Sverige bör tillämpa möjligheten i artikel 8.7 som anger att varje företag ska bedöma möjligheten att ansluta till fjärrvärme eller fjärrkyla och ange om företaget har möjlighet att konvertera från fossilt till förnybart bränsle eller genomföra någon annan lösning som reducerar klimatpåverkan. Ställningstagandet i den remitterade promemorian var att något sådant generellt krav inte är aktuellt att införa i Sverige. Den bedömningen kvarstår. Däremot kan det bli aktuellt att införa en bestämmelse i förordning eller myndighetsföreskrifter om att en bedömning av möjlig- heten till anslutning till fjärrvärme eller fjärrkyla ska ingå där det är lämpligt.

Kostnadseffektiva energibesparingsmöjligheter

Enligt direktivet ska kostnadseffektiva energibesparingsmöjligheter fast- ställas och kvantifieras vid energikartläggningen. Stockholms kommun, Sveriges kommuner och Landsting och Klimatkommunerna anser att åtgärder bör identifieras utifrån bästa möjliga teknik snarare än kostnads- effektivitet. Regeringens bedömning är att direktivet ställer krav på kostnadseffektivitet och den utgångspunkten kan därför inte väljas bort. Däremot finns inget hinder för att även beakta bästa möjliga teknik när åtgärder ska rekommenderas. Länsstyrelsen i Skåne län, Länsstyrelsen i Västra Götalands län och SWETIC har framfört att det behöver klargöras vad som är att betrakta som kostnadseffektiva åtgärder. I regeringens proposition Vägen till mer effektiva energideklarationer (prop. 2011/12:120, s. 62) gjorde regeringen bedömningen att uttrycket tekniskt möjlig och ekonomiskt rimlig bedömdes vara ett samlat uttryck som är vedertaget i befintlig bygglagstiftning och som det är motiverat att använda även som approximation för kostnadseffektiva rekommenda- tioner. Inriktningen bör vara att uttrycket kostnadseffektiv ska betyda samma sak när det gäller energikartläggningar som när det gäller energi- deklarationer för byggnader. En förtydligande bestämmelse om inne- börden av uttrycket bör dock finnas i förordning eller i myndighetsföre- skrifter. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bör därför få ett bemyndigande att meddela föreskrifter om betydelsen av uttrycket kostnadseffektiv.

EFF, Energirådgivarna, och SPBI anser att om energikartläggningar ska utföras utifrån ett livscykelperspektiv, och inte ett lönsamhets- perspektiv, så krävs styrmedel så som att samhället står för kostnaden eller utformar subventioner. I direktivets bilaga VI anges att när så är

möjligt ska energikartläggningarna bygga på en analys av livscykel- Prop. 2013/14:174 kostnaderna i stället för på enkla återbetalningsperioder i syfte att ta

hänsyn till långsiktiga besparingar, restvärden för långsiktiga investe- ringar och diskonton. Av detta framgår att livscykelkostnaderna ska vara utgångspunkt endast när så är möjligt. I punkt 45 i arbetsdokumentet till artikel 8 som bifogas Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet och rådet om genomförande av direktivet om energieffektivitet, vägledning från kommissionen, anges att syftet med riktlinjen i bilaga VI c, om att kartläggningen ska bygga på en analys av livscykelkostnaderna i stället för på enkla återbetalningsperioder, har tagits fram i syfte att ta hänsyn till långsiktiga besparingar, restvärden för långsiktiga investeringar och diskonton och att detta är av särskild betydelse i de fall då kartläggningen behöver vara av en sådan kvalitet att den kan utgöra grund för investeringsbeslut. Kommissionen anger att det blir allt vanligare att koppla stöd inom ramen för finansiella instrument till utförandet av en energibesiktning och om ytterligare finansiella indikatorer, så som diskonterad återbetalning, internränta eller avkastning på investerat kapital inkluderas i analysen kan det bidra till att öka förtroendet hos investerare och därmed underlätta tillgången till finansiering.

Tekniska verken i Linköping AB föreslår att lagen följs upp med kompletterande styrmedel som direkt stimulerar till investeringar i energieffektivitet. Bedömningar om vilka främjandeåtgärder som kan bli aktuella när det gäller små och medelstora företag redovisas i avsnitt 11.2. Frågan om hur energieffektivisering i energiintensiv industri kan främjas i framtiden bereds inom Regeringskansliet.

10.4Tillsyn och tillsynsmyndighet

Regeringens förslag: Den myndighet som regeringen bestämmer ska utöva tillsyn över att de skyldigheter som följer av lagen och av föreskrifter som har meddelats i anslutning till lagen följs.

De företag som omfattas av skyldigheten att göra en energi- kartläggning ska på tillsynsmyndighetens begäran lämna de upplysningar och de handlingar som myndigheten behöver för tillsynen. Sådana företag ska även spara rapporten och övriga uppgifter från kartläggningen i sju år från utgången av det kalenderår som uppgifterna avser.

Tillsynsmyndigheten får besluta de förelägganden som behövs för tillsynen. Ett föreläggande får förenas med vite.

Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Naturvårdsverket, Länsstyrelsen i Skåne län,
Länsstyrelsen i Västra Götalands län, Länsstyrelsen i Dalarnas län,
Göteborgs kommun, Östersunds kommun, Borlänge kommun och
Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) anser att tillsynsansvaret ska
ges till tillsynsmyndigheterna enligt miljöbalken och att Energi-
myndigheten blir tillsynsvägledande. Länsstyrelsen i Hallands län,
Fagersta kommun och Svensk fjärrvärme tillstyrker att	95
	95

Prop. 2013/14:174 Energimyndigheten får uppgiften som tillsynsmyndighet. Sveriges allmännyttiga bostadsföretag (SABO) föreslår att regeringen överväger att göra Boverket till tillsynsmyndighet. Svensk Energi anser att Energimyndigheten inte ska ges rätt att ta ut tillsynsavgift för sitt arbete. Göteborgs kommun anför att tillsynen måste kunna avgiftsfinansieras. Jernkontoret anser att det är viktigt att kraven på rapportering inte blir en stor börda för företagen och framför att stickprovskontroller borde vara tillräckligt. Energikontoren Sverige anser att tillsynsmyndigheten ska upprätta en databas till vilken det ska vara obligatoriskt för stora företag att rapportera sina energidata. Naturvårdsverket har framfört att frågan om offentlighet och sekretess bör behandlas och att man anser att huvud- regeln bör vara att energikartläggningarna ska vara offentliga handlingar för att möjliggöra informationsutbyte.

Direktivet

Av artikel 13 framgår att medlemsstaterna ska fastställa bestämmelser om sanktioner som ska tillämpas vid överträdelser av de nationella bestämmelser som antas i enlighet med artiklarna 7–11 och 18.3, och vidta nödvändiga åtgärder för att se till att de tillämpas. De föreskrivna sanktionerna ska vara effektiva, proportionella och avskräckande. De ska anmälas till kommissionen senast den 5 juni 2014. Medlemsstaterna ska även utan dröjsmål anmäla eventuella senare ändringar som påverkar bestämmelserna till kommissionen.

Skälen för regeringens förslag

Tillsyn

Det åligger medlemsstaterna att fastställa bestämmelser om sanktioner för företag som inte följer bestämmelserna om energikartläggningar. Ett system för tillsyn måste därför inrättas och en särskild tillsynsmyndighet utses.

Regeringens bedömning är att tillsyn bör utövas över att de skyldig- heter som följer av lagen eller av föreskrifter som har meddelats i anslutning till lagen följs. Detta innebär att myndighetens tillsyn främst bör omfatta kontroll av att en energikartläggning har utförts. Även oberoendet hos den certifierade person som har utfört kartläggningen bör omfattas av tillsynen liksom att kartläggningen har utförts på det sätt som reglerna anvisar. När det gäller de stora företag som åberopar att de inte behöver göra energikartläggningar enligt den föreslagna lagen för att de har certifierade energiledningssystem eller miljöledningssystem bör tillsynen omfatta en kontroll av att företagen har sådana energilednings- system eller miljöledningssystem som krävs och att dessa inbegriper att en energikartläggning görs på föreskrivet sätt.

Jernkontoret har framfört att det är viktigt att kraven på rapportering inte blir en stor börda för företagen och framför att stickprovskontroller borde vara tillräckligt. I den remitterade promemorian angavs att tillsynen över att kartläggningen har utförts på det sätt som reglerna anvisar främst torde ske genom stickprovskontroller. Den utgångs- punkten har inte förändrats. Att kartläggningarna har utförts på ett sätt

som överensstämmer med reglerna kommer även att säkerställas genom

certifieringen av dem som utför kartläggningarna och genom tredjeparts- granskning av ledningssystemrevisorer.

Tillsynsmyndighet

Tillsynsmyndighet bör utses av regeringen och det bör framgå på förordningsnivå vilken myndighet som avses. I den remitterade promemorian angavs att mycket talar för att Energimyndigheten bör utses till tillsynsmyndighet för systemet med energikartläggningar.

Naturvårdsverket, Länsstyrelsen i Skåne län, Länsstyrelsen i Västra Götalands län, Länsstyrelsen i Dalarnas län, Göteborgs kommun, Östersunds kommun, Borlänge kommun och Sveriges Kommuner och Landsting anser i stället att tillsynsansvaret bör ges till tillsynsmyndig- heterna enligt miljöbalken och anser att Energimyndigheten bör bli tillsynsvägledande. Regeringen bedömer dock att inriktningen fortfarande är att tillsynen bör ligga hos en central myndighet inte minst mot bakgrund av kraven på rapportering. SABO föreslår i sitt remissyttrande att regeringen ska överväga att göra Boverket till tillsynsmyndighet. Såsom redovisades i den remitterade promemorian hade det kunnat finnas samordningsvinster med en gemensam tillsyn för energikartläggningar och energideklarationer för byggnader. Boverket är i dag tillsynsmyndighet för energideklarationer. När det gäller energi- kartläggningar kan dock annat än byggnadernas energianvändning komma att behöva kartläggas, exempelvis verksamhetsenergi och transporter, vilket måste beaktas vid val av tillsynsmyndighet.

Svensk Energi anser att Energimyndigheten inte ska ges rätt att ta ut tillsynsavgift för sitt arbete. Göteborgs kommun anför att tillsynen måste kunna finansieras genom avgifter. Som framgår av konsekvensanalysen är bedömningen att tillsynen bör rymmas inom befintliga ramar om det blir Energimyndigheten som utses till tillsynsmyndighet. Någon avgifts- finansiering är i dagsläget inte aktuell.

Uppgiftsskyldighet för företagen

För att en effektiv tillsyn ska kunna utövas bör det införas krav på att den som träffas av tillsynen på myndighetens begäran ska lämna de upplysningar och de handlingar som behövs. Energikontoren Sverige anser att tillsynsmyndigheten ska upprätta en databas till vilken det ska vara obligatoriskt för stora företag att rapportera sina energidata. Frågan om hur rapporteringen ska göras är en fråga som får övervägas i samband med att föreskrifter på lägre nivå än lag tas fram.

Regeringen bedömde i den remitterade promemorian att det är viktigt att de företag som omfattas av skyldigheten att göra en energi- kartläggning ska spara information om kartläggningen samt rapporten som den utmynnar i. Denna bedömning kvarstår. Uppgifterna bör sparas i sju år från utgången av det kalenderår som de avser. Tidpunkten överensstämmer dels med hur länge räkenskapsmaterial ska sparas enligt bokföringslagen (1999:1078), dels med den generella dokumentations- skyldighet som följer av 9 kap. 1 § skatteförfarandeförordningen (2011:1261), vilket torde underlätta för företagen.

Tillsyn i kombination med möjligheten att meddela vitesförelägganden bedöms vara en tillräckligt effektiv sanktion för att bestämmelserna i

Prop. 2013/14:174

Prop. 2013/14:174 fråga om energikartläggningar ska följas. Allmänna bestämmelser om bl.a. vitets storlek finns i lagen (1985:206) om viten. Någon sanktions- avgift, exempelvis en förseningsavgift, finns det inte behov av eftersom det inte finns något krav på att kartläggningarna ska lämnas in till myndigheten när de har upprättats.

Offentlighet och sekretess

Naturvårdsverket har framfört att frågan om offentlighet och sekretess bör behandlas och att man anser att huvudregeln bör vara att energikart- läggningarna ska vara offentliga handlingar för att möjliggöra informationsutbyte. Det kan konstateras att energikartläggningarna inte ska skickas in till tillsynsmyndigheten. Det är därför upp till varje företag hur man vill hantera kartläggningarna när det gäller informationsutbyte med andra aktörer. De uppgifter som myndigheten inhämtar vid tillsynen omfattas, enligt regeringens bedömning, av gällande sekretess- bestämmelser. I 30 kap. offentlighets- och sekretesslagen (2009:400), förkortad OSL, finns bestämmelser om sekretess för enskild i verksamhet som avser tillsyn m.m. i fråga om näringslivet. I 23 § i nämnt kapitel finns bestämmelser om sekretess som gäller i en statlig myndighets verk- samhet som består i bl.a. tillsyn med avseende på produktion, handel, transportverksamhet eller näringslivet i övrigt. Sekretessen omfattar dels uppgift om en enskilds affärs- eller driftförhållanden, uppfinningar eller forskningsresultat, om det kan antas att den enskilde lider skada om upp- giften röjs, dels uppgift om andra ekonomiska eller personliga förhållan- den för den som har trätt i affärsförbindelse eller liknande förbindelse med den som är föremål för myndighetens verksamhet. Sekretessen gäller i den utsträckning regeringen meddelar föreskrifter om det. Enligt 9 § offentlighets- och sekretessförordningen (2009:641) och punkt 9 i bilagan till förordningen gäller sekretess som avses i 30 kap. 23 § OSL i Energimyndighetens tillsynsverksamhet.

10.5Uppföljning och utvärdering

Regeringens förslag: De företag som omfattas av skyldigheten att göra en energikartläggning ska lämna de uppgifter som tillsynsmyn- digheten begär för uppföljning och utvärdering.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vilka uppgifter som ska lämnas för uppfölj- ning och utvärdering.

Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Svensk energi avstyrker förslaget om uppföljning

och utvärdering och framför att det föreslagna kravet på uppgiftslämning är mer långtgående än vad direktivet kräver. Skogsindustrierna anser att det är oklart hur rapporteringen ska göras i företag med miljö- och energiledningssystem.

Direktivet

I artikel 2 definieras energibesiktning (energikartläggning) som ett systematiskt förfarande i syfte att få adekvat kunskap om den befintliga energianvändningsprofilen för en byggnad eller en grupp av byggnader, en industriprocess, kommersiell verksamhet, industrianläggning eller kommersiell anläggning eller privata eller offentliga tjänster, och för att fastställa och kvantifiera kostnadseffektiva energibesparingsmöjligheter samt rapportera om resultaten.

Det framgår av bilaga VI till direktivet att energikartläggningar ska möjliggöra detaljerade och validerade beräkningar för de föreslagna åtgärderna så att tydlig information fås om potentiella besparingar samt att de uppgifter som används vid energikartläggningarna ska kunna lagras för historisk analys och uppföljning av resultat.

Skälen för regeringens förslag: Det följer av definitionen av energi- besiktning (energikartläggning) i direktivet att resultaten av kostnads- effektiva energibesparingsmöjligheter ska rapporteras. De företag som omfattas av skyldigheten att göra en energikartläggning bör därför kunna åläggas att redovisa de besparingsmöjligheter som framkommer vid kartläggningen. Föreskrifter om vilka uppgifter som ska lämnas bör dock finnas på lägre nivå än i lag. Regeringen eller den myndighet som rege- ringen bestämmer bör därför få ett bemyndigande att meddela sådana föreskrifter. Bemyndigandet bör utformas så att myndigheten kan begära in även andra uppgifter som kan bli aktuella för uppföljning och utvärdering, exempelvis vid en samhällsekonomisk utvärdering. Detta bör göras även mot bakgrund av att det framgår av bilaga VI till direktivet att de uppgifter som används vid energikartläggningarna ska kunna lagras för historisk analys och uppföljning av resultat.

Svensk energi avstyrker förslaget om uppföljning och utvärdering och framför att det föreslagna kravet på uppgiftslämning är mer långtgående än vad direktivet kräver. Som förslaget till lagbestämmelse är utformat är det tillsynsmyndigheten som ska begära in uppgifter utifrån bestämmel- ser i förordning och i myndighetsföreskrifter. Regeringen har således ännu inte tagit ställning till vilka uppgifter som ska kunna begäras in. Utgångspunkten måste vara rapporterings- och uppföljningskraven i direktivet. Bedömningen är att rapporteringskraven tar sikte på kostnads- effektiva energibesparingsmöjligheter och i bilaga VI anges även att uppgifterna som används vid energikartläggningarna ska kunna lagras för historisk analys och uppföljning av resultat. Regeringens utgångspunkt är att kraven ska begränsas till sådana uppgifter som är nödvändiga för rapportering enligt direktivet.

Skogsindustrierna anser att det är oklart hur rapporteringen ska göras i företag med miljö- och energiledningssystem. Regeringens bedömning är att tillsynsmyndigheten även ska kunna begära uppgifter från dessa företag. De omfattas av skyldigheten att göra en energikartläggning även om denna görs inom ramen för energi- eller miljöledningssystemet.

Prop. 2013/14:174

11.2

Främjande av energikartläggningar

Prop. 2013/14:174

11.2.1Främjande av energikartläggningar

Regeringens bedömning: Energimyndigheten bör få i uppdrag att ta fram riktlinjer för energikartläggningar för olika typer av slut- användare. Riktlinjerna bör utgå från de kravnivåer som finns i bilaga VI och bör även omfatta krav på experterna som ska göra energikart- läggningarna.

Promemorians bedömning: Överensstämmer med regeringens bedömning.

Remissinstanserna: Energimyndigheten tillstyrker förslaget om att myndigheten ska få i uppdrag att ta fram riktlinjer för olika typer av.

Direktivet

Medlemsstaterna ska främja alla slutanvändares tillgång till högkvalitativa och kostnadseffektiva energikartläggningar, som utförs på ett oberoende sätt av kvalificerade och/eller ackrediterade experter i enlighet med kvalificeringskriterier, eller genomförs och övervakas av oberoende myndigheter enligt nationell lagstiftning.

Energikartläggningarna får göras av interna experter eller energi- kartläggningsmän, under förutsättning att den berörda medlemsstaten har infört ett system för kvalitetssäkring och kvalitetskontroll som i lämpliga fall kan inbegripa ett årligt slumpmässigt urval av minst en statistiskt signifikant procentandel av samtliga energikartläggningar som de gör.

I syfte att garantera en hög kvalitet på energikartläggningarna och energiledningssystemen ska medlemsstaterna fastställa transparenta och icke-diskriminerande minimikriterier för energikartläggningar med utgångspunkt i bilaga VI.

Energikartläggningarna ska inte innehålla klausuler som förhindrar att besiktningsresultat överförs till en kvalificerad eller ackrediterad leverantör av energitjänster, förutsatt att kunden inte motsätter sig detta.

Av bilaga VI framgår att energikartläggningar ska

a) basera sig på aktuella, uppmätta och spårbara operativa data om energianvändning och (för el) användningsprofiler,

b) omfatta en ingående översyn av energianvändningsprofilen hos byggnader eller grupper av byggnader, industriprocesser eller industri- anläggningar, inbegripet transport,

c) när så är möjligt, bygga på en analys av livscykelkostnaderna i stället för på enkla återbetalningsperioder i syfte att ta hänsyn till lång- siktiga besparingar, restvärden för långsiktiga investeringar och diskonton,

d) vara proportionella och tillräckligt representativa för att kunna ge en tillförlitlig bild av den totala energiprestandan och göra det möjligt att på ett tillförlitligt sätt identifiera de viktigaste möjligheterna till förbättringar.

Det framgår vidare av bilagan att energikartläggningar ska möjliggöra detaljerade och validerade beräkningar för de föreslagna åtgärderna så att

tydlig information fås om potentiella besparingar samt att de uppgifter

101

Prop. 2013/14:174 som används vid energikartläggningarna ska kunna lagras för historisk analys och uppföljning av resultat.

Skälen för regeringens bedömning

Benämningen energikartläggning bör användas

I direktivet används genomgående benämningen energibesiktning för det förfarande som ska ge kunskap om energianvändningen i byggnader, processer eller verksamheter. I Sverige har ordet energikartläggning sedan flera år använts med samma innebörd som ordet energibesiktning har i direktivet. Benämningen energikartläggning är därför väl känd och inarbetad och bör användas i de svenska författningar som ska genom- föra direktivets krav avseende energibesiktningar och även beträffande sådana främjandeåtgärder som avses i detta avsnitt.

Högkvalitativa och kostnadseffektiva energikartläggningar ska främjas

Det åligger medlemsstaterna att allmänt främja tillgången på energi- kartläggningar, som är högkvalitativa och kostnadseffektiva, för slutanvändare av energi. Något generellt tvingande krav på att energi- kartläggningar ska göras rör det sig således inte om, men däremot ska det säkerställas att alla slutanvändare som vill eller är skyldiga att göra en energikartläggning ska kunna få tillgång till en kostnadseffektiv sådan med hög kvalitet. Kravet på att medlemsstaterna ska främja energi- kartläggningar som är kostnadseffektiva och håller hög kvalitet avser alla slutanvändare av energi. Med slutanvändare avses en fysisk eller juridisk person som köper energi för egen slutanvändning. Tvingande krav att genomföra energikartläggningar avser, som framgått tidigare, endast stora företag.

Ett lämpligt sätt att genomföra artikeln är att ge Energimyndigheten i uppdrag att ta fram riktlinjer för energikartläggningar och göra dessa lättillgängliga på myndighetens webbplats. Dessa riktlinjer bör då ha anpassats för olika typer av slutanvändare. Riktlinjerna bör utgå från de kravnivåer som finns i bilaga VI och bör även omfatta de krav på experter som direktivet ställer. Reglerna för energikartläggningar för stora företag bör i dessa delar kunna utgöra modell för riktlinjerna (jfr avsnitt 10.2 och 10.3). Energimyndigheten tillstyrker ett sådant förslag.

11.2.2Främjande av energikartläggningar i små och medelstora företag

Regeringens bedömning: Utöver de bindande krav som ställs i direktivet om energikartläggning i stora företag finns bestämmelser om att medlemsstaterna ska främja energikartläggningar i små och medelstora företag och öka medvetenheten hos hushåll om fördelarna med energikartläggningar. Dessa bestämmelser i direktivet tillgodoses genom styrmedel som finns på plats redan i dag, exempelvis stöd till energikartläggningar.

102

Promemorians bedömning: Överensstämmer med regeringens bedömning

Remissinstanserna: Naturvårdsverket och Klimatkommunerna tillstyrker att energikartläggningar i små och medelstora företag även fortsättningsvis främjas. Styrelsen för ackreditering och teknisk kontroll (Swedac) framför att man förutsätter att certifiering av dem som ska göra energikartläggningar inom ramen för energikartläggningsstödet till små och medelstora företag ska göras under ackreditering. Länsstyrelsen i Skåne län anser att begreppet ”främjande av energikartläggningar” för små och medelstora företag skärps till att omfatta att krav på energi- kartläggning kan ställas av tillsynsmyndigheten vid behov. Länsstyrelsen ställer sig också positiv till att en certifiering av dem som ska utföra kartläggningarna ska krävas. Länsstyrelsen Västra Götalands län anser att det nuvarande ekonomiska stödet för energikartläggningar bör förlängas. Länsstyrelsen i Gotlands län framför att det är angeläget att även mycket små företag kan få statens stöd för energieffektivisering antingen genom att gränsen för vilka företag som kan söka energi- kartläggningsstödet sänks eller genom att resurserna till den kommunala energi- och klimatrådgivningen ökas. Länsstyrelsen i Hallands län understryker vikten av att energikartläggningarna utgår från en livscykel- analys och inte enbart korta återbetalningstider. Länsstyrelsen anför att stödet för energikartläggningen borde kunna utvidgas till att även omfatta de åtgärder som kartläggningen identifierar och kunna beviljas även företag som förbrukar mindre än 500 000 kWh per år. Västra Götalands- regionen anser att det befintliga energikartläggningsstödet är för omfattande och tungrott och menar att enklare standardiserade energi- ronder, som genomförs av en certifierad energitjänsteleverantör skulle vara en bättre väg för att hjälpa små och medelstora företag att komma igång med energieffektiviseringsarbetet. Växjö kommun anser att det bör övervägas att se över hur man kan öka motivationen för små och medelstora företag att effektivisera sin energianvändning. Kommunen framför också att det är viktigt att säkerställa hög kvalitet på kartläggningarna och att det är viktigt med uppföljning av resultaten samt att det också vore önskvärt om det fanns någon form av krav på genomförande av de energieffektiviseringsförslag som kartläggnings- rapporten innehåller. Fagersta kommun delar uppfattningen att direktivets krav är genomförda genom befintliga stöd till små och medelstora företag. Energikontoren Sverige ser positivt på att stödet till energikartläggningar bedöms tillgodose direktivet och att den kommunala klimat- och energirådgivningen bedöms tillgodose direktivets artikel 12.1 och framför att det är viktigt att de regionala energikontorens kompetens tas till vara i den fortsatta utvecklingen av såväl stödet till energikartläggning som den kommunala klimat- och energirådgivningen. Göteborg Energi är positivt till att främja energi- kartläggningar även för små och medelstora företag samt hushållen och framför att det är bra om energikartläggningscheckarna finns kvar. Lantbrukarnas riksförbund anser det vara viktigt att de två stödsystem som nu är i bruk, Energikartläggningscheckarna och Energikollen hos Jordbruksverket, finns kvar eftersom systemen bidrar till att fler lantbruksföretag får bättre kunskap om sin el- och dieselanvändning.

Innovations- och Kemiindustrierna i Sverige (IKEM) tillstyrker förslagen

Prop. 2013/14:174

103

Prop. 2013/14:174 och anser att energikartläggningscheckar är ändamålsenliga, men att certifieringskrav inte bör gälla när företaget genomför en kartläggning med egen personal. Det finns enligt IKEM flera webbaserade hjälpmedel till stöd för företagen som kan vara ändamålsenliga för att finna den information som företagen är betjänta av i det första steget. Det skulle enligt IKEM vara intressant att utreda en utökad energikartläggnings- check för mer utvecklade fortsatta åtgärder. Skogsindustrierna anser att energikartläggning är en bra utgångspunkt för att systematiskt arbete med energieffektivisering och stöder därför förslag som underlättar denna typ av kartläggning. Vidare framhålls att intresset från Skogsstyrelsens medlemsföretag bedöms öka om energikartläggningscheckarnas värde kunde utökas. Även Föreningen för gruvor, mineral- och metall- producenter i Sverige (SveMin) är positiv till energikartläggnings- checkarna och framhåller att intresset bland medlemsföretagen skulle vara större om checkarnas värde kunde utökas. Svensk Energi instämmer övergripande i Näringsdepartementets bedömning gällande främjande- åtgärder avseende information, energikartläggning och energitjänster. Svensk Bioenergiförening (Svebio) anser att de befintliga stöden, energi- kartläggningscheckarna och energikollen, måste förlängas för att direktivet ska kunna anses genomfört och att stöden bör utökas till att omfatta även mindre företag med liten energianvändning. Svenska Trädbränsleföreningen anser att det är önskvärt att aktiviteten med energikartläggningar ökar och att Energimyndighetens system med energikartläggningscheckar är bra samt att regeringen bör säkra ett ökat ekonomiskt stöd till detta fram till 2020. Teknikföretagen ifrågasätter behovet av att små och medelstora företag som vill genomföra kartläggningar ska ställas inför krav på certifierade experter. I stället bör egna initiativ uppmuntras med stöd och information.

Konjunkturinstitutet anser att är otydligt vad som avses med direktivets skrivning om att branschorganisationer ska uppmärksamma företagen på hur energiledningssystem ska kunna underlätta och att sådana otydligheter försvårar införandet av effektiva styrmedel.

Direktivet

I artikel 8.2 anges att medlemsstaterna ska utarbeta program som uppmuntrar små och medelstora företag att låta genomföra energi- kartläggningar och därefter genomföra rekommendationerna från dessa kartläggningar. Vidare sägs att medlemsstaterna får, på grundval av transparenta och icke-diskriminerande kriterier och utan att det påverkar tillämpningen av unionsrätten på området statligt stöd, inrätta stödprogram för små och medelstora företag, även om de har ingått frivilliga avtal, för att täcka kostnaderna för en energikartläggning och för genomförande av ytterst kostnadseffektiva rekommendationer från energikartläggningarna, förutsatt att de föreslagna åtgärderna genomförs.

Medlemsstaterna ska uppmärksamma små och medelstora företag, bland annat genom deras branschorganisationer, på konkreta exempel på hur energiledningssystem skulle kunna underlätta för deras företag.

I artikel 2.26 definieras små och medelstora företag som företag enligt definitionen i avdelning I i bilagan till kommissionens rekommendation

2003/361/EG av den 6 maj 2003 om definitionen av mikroföretag samt

104

små och medelstora företag. Det anges även i definitionen att kategorin Prop. 2013/14:174 mikroföretag samt små och medelstora företag (SMF-kategorin) utgörs

av företag som sysselsätter färre än 250 personer och vilkas årsomsättning inte överstiger 50 miljoner EUR eller vilkas balans- omslutning inte överstiger 43 miljoner EUR per år.

Skälen för regeringens bedömning

Stöd till energikartläggning

Sedan början av 2010 kan små och medelstora företag inom olika sektorer söka bidrag hos Energimyndigheten för att genomföra energi- kartläggningar. Stöd ges i enlighet med förordningen (2009:1577) om statligt stöd till energikartläggning till företag med en energianvändning om minst 500 MWh per år eller med minst 100 djurenheter. Enligt tidigare beslut om finansiering skulle anslaget för detta stöd upphöra vid utgången av 2014. Sedan 2012 driver Jordbruksverket programmet Energikollen, varmed även mindre lantbruksföretag kan söka bidrag för att få hjälp med energikartläggning. Anslaget för detta stöd sträcker sig dock enbart till och med 2013.

I budgetpropositionen för 2014 framgår att insatser för energi- effektivisering kommer att genomföras med stöd från EU:s regionalfond inom ramen för ett nationellt regionalfondsprogram 2014 – 2020. Det tillförs årligen 40 miljoner kr för syftet. Avsikten är att insatser för energikartläggning i små och medelstora företag ska ingå i detta program. Ett flertal remissinstanser, däribland Naturvårdsverket, Klimatkommunerna, Länsstyrelsen Västra Götalands län, Fagersta kommun, Göteborg Energi, Lantbrukarnas riksförbund, IKEM, Skogsindustrierna, SveMin, Svensk energi, Svebio och Svenska Trädbränsleföreningen framför i sina remissvar att det är angeläget att stödet till energikartläggningar fortsätter.

Krav på certifiering av dem som ska göra energikartläggningarna bör ställas inom ramen för ett fortsatt energikartläggningsstöd. Ett sådant krav innebär i sig att tillgången på energikartläggningar med god kvalitet främjas liksom marknaden för energitjänster. Utgångspunkten för kravnivåerna bör vara desamma som för de personer som ska göra energikartläggningar i stora företag, jfr avsnitt 10.2. Länsstyrelsen i Skåne län och Swedac tillstyrker krav på certifiering av dem som ska utföra kartläggningarna. Växjö kommun framför i sitt remissvar att det är viktigt att kartläggningarna håller hög kvalitet. Här kan konstateras att Teknikföretagen har ifrågasatt behovet av certifierade experter vid energikartläggning i små och medelstora företag. IKEM anser inte att certifiering behövs när ett företag gör en energikartläggning med egen personal. Regeringen menar emellertid att certifieringen är ett viktigt instrument för att säkerställa energikartläggningar av hög kvalitet.

När det gäller utformningen av ett fortsatt stöd har flera remiss- instanser haft synpunkter bl.a. Länsstyrelsen i Hallands län, Länsstyrelsen i Skåne län, Länsstyrelsen i Gotlands län, Västra Götalandsregionen och Växjö kommun. Dessa synpunkter får beaktas när de närmare förutsättningar för stödet ska utarbetas.

105

Prop. 2013/14:174 Information om energiledningssystem

Energimyndigheten har i dag väl utvecklade kontakter med bransch- organisationer, inklusive med små och medelstora företag. Energimyndigheten arbetar mycket i nätverk där företag deltar. I sådana nätverk sprider Energimyndigheten bland annat information om energiledningssystem. Konjunkturinstitutet anser att det är otydligt vad som avses med direktivets skrivning om att branschorganisationer ska uppmärksamma företagen på hur energiledningssystem ska kunna underlätta och att sådana otydligheter försvårar införandet av effektiva styrmedel. Följande kan konstateras. Energimyndigheten försöker utnyttja olika principiellt möjliga vägar att nå företagen: genom nationella nätverk, seminarieserier, via regionala och lokala nätverk, länsstyrelser, via kommuner och i teknikutvecklingsprojekt för att nämna några exempel. I samtliga dessa sammanhang ingår information om energiledningssystem. Inom ramen för projektet ENIG har myndigheten tagit fram ett förenklat, webbaserat energiledningssystem som även används inom temaområdet näringsutveckling inom Uthållig kommun.

11.2.3Främjande genom användarupplysning, information och utbildning

Regeringens bedömning: Direktivet ställer i flera artiklar krav på insatser för information, utbildning och rådgivning av slutanvändare av energi, däribland hushåll. Verksamhet med sådana insatser bedrivs redan i dag i form av kommunal energi- och klimatrådgivning, nätverk som har etablerats av Energimyndigheten m.m. Den samlade bedömningen är att inga nya lagstiftningsinitiativ krävs eftersom befintlig verksamhet uppfyller kraven.

Promemorians bedömning: Överensstämmer med regeringens bedömning

Remissinstanserna: Energimyndigheten föreslår att anslagen för den kommunala klimatrådgivningen ökas, och anför att bl.a. de föreslagna bestämmelserna om kontaktinformation om oberoende användar- rådgivning i ellagen, naturgaslagen och fjärrvärmelagen leder till ökade behov. Naturvårdsverket tillstyrker att kommunal energi- och klimat- rådgivning används för att genomföra direktivets artiklar om information och rådgivning. Verket framför även att Energimyndigheten bör ges i uppdrag att ta fram underlag och kompetensstöd till kommunala energi- och klimatrådgivare. Länsstyrelsen i Dalarnas län anser att energi- och klimatrådgivningen är bra och bör fortsätta men eftersom mycket information om energieffektivisering redan finns på internet behöver rådgivarnas arbetssätt och uppgifter utvecklas och samordnas med miljötillsynen. Länsstyrelsen i Hallands län ser de kommunala energi- och klimatrådgivarna som mycket viktiga och resurserna för verksamheten föreslås förstärkas när kraven nu ökar i samband med direktivsgenomförandet. Västra Götalandsregionen tillstyrker särskilt en förlängning av stödet till kommunal energi- och klimatrådgivning, som anses vara en viktig kompetensbank för medborgarna. Göteborgs

106

kommun anser att energieffektiviseringsstödet till kommunerna och utvecklingen av den kommunala energi- och klimatrådgivningen är positiv och bör finnas kvar. Kommunen tillstyrker bedömningen att energirådgivningen bör hanteras av kommunerna och inte av energi- bolagen. Östersunds kommun ser positivt på en förlängning av den kommunala energi- och klimatrådgivningen, men framför att mer långsiktiga villkor är önskvärt. Värnamo kommun delar promemorians bedömning när det gäller de kommunala energi- och klimatrådgivarna, men påpekar att stödet bör vara mer långsiktigt för att kommunerna ska kunna bygga upp kompetens samt behålla personalen. Kommunen anser att storleken på stödet bör ökas för att uppfylla direktivets krav. Fagersta kommun tillstyrker att direktivets krav på information och utbildning kan uppfyllas med befintliga styrmedel, bl.a. energi- och klimatrådgivning. Borlänge kommun delar promemorians bedömningar när det gäller främjandeåtgärderna, men anser att rapporteringskraven för energi- effektiviseringsstödet till kommuner och landsting måste förtydligas och samköras med andra register för att undvika dubbelrapportering. Kommunen anser att det föreslagna uppdraget till Energimyndigheten att utforma insatser för banker och andra finansinstitut är mycket viktigt, så att framförallt bostadsrättsföreningar och små fastighetsägare får möjlighet att vidta energieffektiviseringsåtgärder. Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) tillstyrker en fortsatt satsning på energi- och klimat- rådgivning och efterlyser mer långsiktiga villkor för verksamheten. Klimatkommunerna är positiva till att den befintliga energi- och klimat- rådgivningen får fortsätta och utvecklas. Bostadsrätterna anser att information och rådgivning är det absolut viktigaste och mest framgångs- rika medel som behandlas i promemorian eftersom det där ofta finns brister och luckor som hindrar att energieffektiviserade åtgärder vidtas. Bostadsrätterna framför vidare att även om lokala och regionala energirådgivare i dag gör bra insatser handlar det också om att bygga upp kunskaper och erfarenheter till en sådan nivå att standardsvaren inte enbart handlar om att vända sig till en konsultorganisation för fortsatt rådgivning. Energikontoren är positiva till en dubblering av anslagen för energi- och klimatrådgivningen, men ser i samband med detta gärna att Energimyndigheten sätter tydliga målbilder. Energikontoren efterlyser ett enhetligt och strukturerat verktyg för att rapportera resultat efter åtgärdsförslag (energieffektivisering), oavsett målgrupp. Energikontoren Sverige ser positivt på att evenemang som Skånes Energiting, Energiting Sydost och Energisessionen i Västra Götaland (m.fl.) bedöms bidra till att tillgodose artikel 17.2 i direktivet men vill poängtera att om regionala marknadsorienterade evenemang ska arrangeras på området under perioden 2014–2020, är det en förutsättning att finansiella medel anslås. Konjunkturinstitutet anser att energirådgivningens potentiella förtjänster framhålls på ett relativt okritiskt sätt och att det vore oklokt att ”permanenta” vissa styrmedel när kommissionen såväl som regeringen höjt frågan om energieffektiviseringsmålets ”vara eller inte vara”. Konsumentverket framför att om det skapas en samlad elektronisk informationstjänst för konsumenter på sätt som Utredningen om framtidens stöd till konsumenter har föreslagit i sitt betänkande Konsumenten i centrum (SOU 2012:43) bör den även innehålla information från Energimyndigheten om energieffektivisering som ett

Prop. 2013/14:174

107

Prop. 2013/14:174 komplement till den kommunala energi- och klimatrådgivningen. Riksantikvarieämbetet framför att det finns ett stort behov av utbildning och informationsinsatser samt av att sammanställa och sprida kunskap om energieffektivisering i kulturhistoriskt värdefulla byggnader och att kunskapen och kompetensen i dessa frågor behöver stärkas. Energi- rådgivarna anser att branscher som snickeri och VVS behöver genomföra utbildningsinsatser för att exempelvis hantverkare på ett bättre sätt än i dag ska ta till vara energieffektiviseringspotentialen i samband med renoveringar m.m. Teknikföretagen är positiva till satsningar på barn och ungdomar och förslaget att ge Energimyndigheten i uppdrag att samverka med finansieringsinstitut för finansiering av energieffektiviserande åtgärder. VVS-företagen menar att det redan nu saknas utbildade tekniker och ingenjörer och att denna brist riskerar att bli en flaskhals för att uppnå energimålen. Svensk Ventilation har framfört liknande synpunkter.

Direktivet

I artikel 8.3 sägs att medlemsstaterna ska utarbeta program för att höja medvetenheten bland hushåll om fördelarna med energikartläggningar genom lämpliga rådgivningstjänster. Medlemsstaterna ska också uppmuntra utbildningsprogram för kvalificering av dem som ska göra energikartläggningarna för att underlätta tillräcklig tillgång på experter.

I artikel 12.1 sägs att medlemsstaterna ska vidta lämpliga åtgärder för att främja och möjliggöra att små energianvändare, däribland hushållskunder, använder energi på ett effektivt sätt. Dessa åtgärder får ingå i en nationell strategi. Med avseende på tillämpningen av 12.1 ska åtgärderna omfatta en eller flera av de aspekter som sedan nämns i 12.2 a eller b. I punkten a nämns en rad instrument och åtgärder som ska främja ett förändrat beteende, som får omfatta: skatteincitament, tillgång till finansiering, bidrag eller subventioner; informationsspridning, projekt- modeller eller aktiviteter på arbetsplatsen, medan det i punkten b talas om olika sätt att engagera användare m.fl. vid installationer av smarta mätare genom kommunikation om kostnadseffektiva förändringar i fråga om energianvändningar som är lätta att göra respektive information om energieffektiviseringsåtgärder.

I artikel 17.1 sägs att medlemsstaterna ska se till att informationen om tillgängliga energieffektiviseringsmekanismer och de finansiella och rättsliga ramarna tydligt redovisas och på bred front sprids till alla berörda marknadsaktörer som användare, konstruktörer, arkitekter, ingenjörer, miljörevisorer, energibesiktningsmän och installatörer av byggnadselement enligt definitionen i direktivet om byggnaders energi- prestanda. Vidare sägs att medlemsstaterna ska uppmuntra tillhandahållandet av information till banker och andra finansinstitut om möjligheter att delta i finansieringen av åtgärder för energieffektivisering.

Den andra punkten i artikeln innehåller krav på medlemsstaterna att skapa lämpliga förutsättningar för marknadsaktörer att tillhandahålla adekvat och riktad information samt rådgivning till energianvändare om energieffektivitet.

108

Punkterna 17.3 och 17.5 riktar sig till kommissionen. Däremot ingår Prop. 2013/14:174 bestämmelser som riktar sig till medlemsstaterna i 17.4 där det sägs att

medlemsstaterna ska, tillsammans med berörda aktörer bl.a. lokala och regionala myndigheter, främja lämpliga initiativ för information, utbildning m.m. riktad till medborgarna om fördelarna med energi- effektivisering och hur man praktiskt kan gå till väga.

Skälen för regeringens bedömning

Genom den kommunala energi- och klimatrådgivningen genomförs kravet på rådgivningstjänster

I Sverige finns i dagsläget den kommunala energi- och klimat- rådgivningen som utgör ett väl etablerat styrmedel för information- och rådgivningstjänster i hushåll och mindre företag. Arbetet regleras genom bestämmelser i förordningen (1997:1322) om bidrag till kommunal energi- och klimatrådgivning. Huvuddelen av de åtgärder som kan komma att behöva genomföras för att höja medvetenheten kan göras genom en riktad återkommande insats genom den kommunala energi- och klimatrådgivningen, förstärkt genom pressmeddelanden och information via upparbetade kanaler. Regeringen konstaterar att flertalet remissinstanser som uttalat sig om den kommunala klimat- och energi- rådgivningen har en positiv uppfattning om denna. bl.a.

Naturvårdsverket, Länsstyrelsen i Dalarnas län, Länsstyrelsen i Hallands län, Västra Götalandsregionen, Göteborgs kommun, Östersunds kommun, Fagersta kommun, SKL, Klimatkommunerna, Bostadsrätterna och Energikontoren. Vissa av instanserna har uppfattningen att den statliga finansieringen bör förstärkas bl.a.

Energimyndigheten, Länsstyrelsen i Hallands län och Energikontoren. Flera remissinstanser har efterlyst mer långsiktiga förutsättningar för rådgivningen däribland Östersunds kommun, Värnamo kommun och SKL. Regeringen konstaterar att det i budgetpropositionen för 2014 föreslås en finansiering av anslaget 1:2 Regionala och lokala insatser för energi- effektivisering m.m. till och med 2017. Regeringens sammantagna bedömning är således att den kommunala energi- och klimatrådgivningen kan användas för att uppfylla de krav som ställs i artikel 8.3.

Konjunkturinstitutet anser att energirådgivningens potentiella förtjänster framhålls på ett relativt okritiskt sätt och att det vore oklokt att ”permanenta” vissa styrmedel när kommissionen såväl som regeringen höjt frågan om energieffektiviseringsmålets ”vara eller inte vara”. När det gäller de synpunkter som Konjunkturinstitutet framfört om energi- och klimatrådgivningen anser regeringen att det är mycket viktigt med en hög additionalitet och kostnadseffektivitet i rådgivningen. Mot bakgrund av den utvärdering av statliga insatser för energieffektivisering som Sweco har gjort anser regeringen även att det är viktigt att förvaltningen av rådgivningen förbättras.

Utbildningsprogram för experter

Enligt direktivet ska medlemsstaterna uppmuntra utbildningsprogram för kvalificering av dem som ska göra energikartläggningarna för att

underlätta tillräcklig tillgång på experter. Det finns i dag olika former av

109

Prop. 2013/14:174 yrkesutbildningsprogram i offentlig och privat regi för energiexperter. Det kan finnas skäl att kartlägga och analysera tillgången på sådana program liksom antalet personer som utbildas och vilket söktryck dessa program har. På lite längre sikt (4–10 år) har bland annat energi- branschen uppmärksammat ett mycket stort kommande behov av utbildad arbetskraft, särskilt av tekniker och ingenjörer. Det torde även gälla för yrkeskategorin energikartläggare/energiexperter. VVS-företagen och Svensk Ventilation framför att det redan nu saknas utbildade tekniker och ingenjörer och att bristen riskerar att bli en flaskhals för att uppnå energimålen. Energirådgivarna anser att branscher som snickeri och VVS behöver genomföra utbildningsinsatser för att exempelvis hantverkare på ett bättre sätt än i dag ska ta till vara energi- effektiviseringspotentialen i samband med exempelvis renoveringar.

Den så kallade Teknikdelegationen lämnade sitt betänkande i april 2010 med förslag på hur samhället kan öka barns och ungdomars intresse för teknik och naturvetenskap. Delegationen menade bland annat att det finns en klyfta mellan vad samhället behöver och vad samhället levererar genom skolsystemet. Alltför få elever inriktar sig på naturvetenskapliga och tekniska ämnen, vilket i sin tur enligt delegationen leder till att rekryteringsbasen till spetskompetens blir alltför liten.

På längre sikt finns därför skäl att koppla ihop insatserna för att svara mot kraven i artikel 8 med övriga satsningar för att öka barns och ungdomars intresse för naturvetenskap, teknik, energi- och klimatfrågor. Energimyndigheten har haft ett sådant uppdrag sedan 2008, som sedan år 2010 ingår i energieffektiviseringsprogrammet 2010–2014. Det är motiverat att Energimyndigheten fortsätter arbetet med att öka barns och ungdomars medvetenhet om energieffektivisering och klimatfrågor, i samspel med skolans styrande dokument. Teknikföretagen anser att denna satsning är positiv.

Främjande av effektiv energianvändning för små energianvändare

När det gäller genomförandet av bestämmelserna i artikel 12 kan det konstateras att den kommunala klimat- och energirådgivningen även väl uppfyller de bestämmelser som anges i 12.1 om att främja att små energianvändare, däribland hushållskunder, använder energi på ett effektivt sätt. Bland de typer av initiativ som nämns att medlemsstaterna kan välja för att genomföra 12.1 är den kommunala energi- och klimat- rådgivningen att se som en form av informationsspridning.

I anslutning till artikel 12 är det också viktigt att notera att det i Sverige sedan lång tid tillbaka finns energiskatter. Dessa utgör ett grundläggande och viktigt ekonomiskt incitament för bland annat hushåll att använda energi på ett rationellt och effektivt sätt. Sverige tillämpar således även instrumentet skatteincitament för att uppfylla de krav som ställs i 12.1.

Bedömningen är att artikel 12 inte föranleder någon helt ny åtgärd från riksdag och regering. Det befintliga systemet med kommunal energi- och klimatrådgivning svarar redan i dag mot kraven i direktivet, tillsammans med de omfattande centrala informations- och kommunikations- aktiviteter som Energimyndigheten genomför inom ramen för nuvarande uppdrag.

110

Rådgivningsverksamheten utvecklas kontinuerligt. Satsningen på regional samordning av rådgivarna genom de regionala energikontoren är en viktig framgångsfaktor som bland annat ökar genomslag och effektivitet i verksamheten. Energimyndighetens omfattande utbildningsprogram och informationsmaterial ger verktyg och en viss styrning.

Det finns dock anledning att ytterligare vidareutveckla rådgivnings- verksamheten och i viss mån öka statens styrning av den. Det finns även anledning att vidareutveckla uppföljningen av dess resultat. Den utvärde- ring av statliga insatser för energieffektivisering som nyligen genomförts ger betydelsefullt underlag i detta avseende.

Det är erkänt svårt att entydigt följa upp effekterna av informations- och kommunikationsaktiviteter i form av såväl ändrat beteende som konkreta åtgärder hos mottagarna. Energimyndigheten prövar för närvarande olika metoder för att komma så långt som möjligt. En första långtidsuppföljning av energi- och klimatrådgivning till hushåll ger vid handen att ca 80 procent av de som fått personlig rådgivning vidtagit åtgärder vilket gett exempel på en genomsnittlig besparing på ca 9 000 kWh per hushåll, vilket måste betraktas som en stor besparing. En fjärdedel av dessa personer anger att kommunens energi- och klimat- rådgivare haft störst betydelse för besluten.

Ovanstående uppföljning genomfördes via intervjuer med ett begränsat urval, och är därför att betrakta som fallstudier. Resultatet är inte statistiskt säkerställt, men det ger en indikation på energi- och klimatråd- givningens möjligheter. Energimyndigheten arbetar för närvarande med utvecklingen av metoder för att följa upp effekterna av energi- och klimatrådgivningen. Det är viktigt att vara medveten om att den direkta effekten av energi- och klimatrådgivningen kan sägas vara att minska transaktionskostnader för medborgarna att genomföra energi- effektiviserande åtgärder, medan själva effektiviseringen uppstår i ett senare led när en åtgärd genomförs. Många av de som vänder sig till de kommunala rådgivarna har beslutat sig för att vidta någon åtgärd, men de vänder sig till rådgivarna för att kunna besluta vad de ska göra, dvs. vilken eller vilka åtgärd(er) de ska vidta.

Spridning av information om energieffektiviseringsmekanismer

När det gäller genomförandet av artikel 17 kan följande konstateras. Information om energieffektiviseringsåtgärder finns redan i dag tillgänglig för relevanta aktörer, exempelvis via Energimyndighetens webbplatser, myndighetens olika nätverk av marknadsaktörer (BELOK, BEBO, BELIVS, HYLOK, ENIG etc.), offentliga aktörer (Uthållig kommun, energieffektiva myndigheter etc.) och de kommunala energi- och klimatrådgivarna med flera. Flera remissinstanser har lämnat synpunkter på hur informationen om energieffektivisering ska kunna utvecklas bl.a. Energikontoren, Konsumentverket och Riksantikvarieämbetet.

I direktivet anges också att medlemsstaterna ska uppmuntra tillhanda- hållandet av information till banker och andra finansinstitut om möjligheter att delta i finansieringen av åtgärder för energieffektivise- ring. Det finns i dag ingen information eller andra insatser riktade

Prop. 2013/14:174

111

Prop. 2013/14:174 specifikt till banker och finansieringsinstitut. Energimyndigheten bör ges i uppdrag att utforma insatser som gör att de involveras enligt direktivets syfte. Teknikföretagen är positiva att Energimyndigheten får ett sådant uppdrag och Borlänge kommun framhåller att det föreslagna uppdraget till Energimyndigheten att utforma insatser för banker och andra finans- institut är mycket viktigt, så att framförallt bostadsrättsföreningar och små fastighetsägare får möjlighet att vidta energieffektiviseringsåtgärder.

I punkten 17.2 anges att medlemsstaterna ska skapa förutsättningar för marknadsaktörer att tillhandahålla information. För det första kan det konstateras att det i dag inte finns några hinder för berörda aktörer att informera och ge rådgivning till konsumenter. Dessutom arrangeras på Energimyndighetens och andra offentliga aktörers initiativ olika former av konferenser och mötesplatser där aktörer, inklusive marknadsaktörer, ges möjlighet att informera, exempelvis Energimyndighetens konferens Energiutblick som har ett stort deltagande från alla samhällssektorer. De regionala energikontoren med flera arrangerar liknande evenemang, till exempel Skånes Energiting, Energiting Sydost och Energisessionen i Västra Götaland. Energikontoren Sverige framför i sitt remissvar att man ser positivt på att sådana evenemang som bedöms bidra till att tillgodose artikel 17.2 i direktivet men vill poängtera att om regionala marknads- orienterade evenemang ska arrangeras på området under perioden 2014–2020, är det en förutsättning att finansiella medel anslås. Regeringen gör följande bedömning. Som framgår i avsnitt 19 om finansiering så prioriteras insatser för energieffektivisering under perioden 2014–2020 inom ramen för strukturfonderna. Regeringen har i budgetpropositionen för 2014 anslagit 40 miljoner kronor årligen som statlig medfinansiering av ett nationellt program för energieffektivisering med stöd av EU:s regionalfond under perioden 2014–2020. Därutöver kommer insatser för energieffektivisering att genomföras inom ramen för de åtta regionala strukturfondsprogrammen.

Punkten 17.4 är redan genomförd i Sverige genom Energimyndig- hetens arbete för informationsspridning och kunskapsuppbyggnad och genom den av staten finansierade kommunala energi- och klimat- rådgivningen.

11.2.4Främjande av energitjänster

Regeringens bedömning: I artikeln sägs bland annat att medlems- staterna ska främja energitjänstemarknaden och företags tillgång till denna marknad genom informationsåtgärder, stöd till den offentliga sektorn samt, om så är lämpligt, stöd till att marknaden fungerar på ett korrekt sätt. Energimyndighetens verksamhet inbegriper redan i dag det slags åtgärder som direktivet ställer krav på. Denna verksamhet ska fortsätta och vid behov utvecklas för ytterligare ökad ändamåls- enlighet.

Energitjänstemarknaden bedöms fungera väl. Det finns dock skäl att även fortsättningsvis följa utvecklingen inte minst mot bakgrund av att marknaden expanderar. Genom Konkurrensverkets verksamhet och den svenska konkurrenslagstiftningen uppfylls kraven i artikel 18.3.

112

Promemorians bedömning: Överensstämmer med regeringens bedömning.

Remissinstanserna: Göteborgs kommun anser att kommunala energi- tjänsteaktörer bör ges möjlighet att agera på den nationella energi- tjänstemarknaden. Bostadsrätterna påtalar att man inte delar promemorians något positiva beskrivning av läget i Sverige när det gäller åtgärder inom energitjänstesidan och framför att många kunder upplever att de av principiella skäl inte vill ta råd från sin leverantör och att det många gånger är svårt att finna oberoende leverantörer inom energi- området. Energieffektiviseringsföretagen (EFF) framför att energi- tjänsterna måste utvecklas så att man fokuserar på nyttan (inte energin), på genomförandet (som kan ta tid och innehålla flera komponenter/tjänster) och på kompetens, vilket fordrar någon form av certifiering. Svensk Energi instämmer i ansatsen att främja marknaden för energitjänster och stöder regeringens inriktning att främja efterfrågan på energitjänster genom att på olika sätt stimulera marknadens aktörer att identifiera sin egen potential av kostnadseffektiva energieffektivise- ringsåtgärder. Svensk Energi anser att statens roll är att stärka beställar- kompetensen, exempelvis bistå flerbostadshusägare (som bostadsrätts- föreningar) att göra energieffektiva renoveringar av byggnader. Svensk energi anser vidare att reglerna om offentlig säljverksamhet i konkurrenslagen som började gälla den 1 januari 2010 har skapat osäkerhet hos kommunalt ägda energiföretag i fråga om rätten att sälja energitjänster. Svensk energi anser att allt tyder på att det är tillåtet, trots sparsam rättspraxis, men att osäkerheten bör lösas lagstiftningsvägen.

Direktivet

I artikel 18.1 sägs att medlemsstaterna ska främja energitjänste- marknaden och små och medelstora företags tillgång till denna marknad genom att sprida information om tillgängliga energitjänsteavtal och klausuler som bör ingå i sådana samt om finansiella instrument av olika slag som kan ge stöd för projekt inom energieffektivisering. Vidare ska medlemsstaterna uppmuntra utvecklingen av kvalitetsmärkningar, bl.a. via branschorganisationer och det ska finnas en förteckning över tillgängliga leverantörer av energitjänster som är kvalificerade och/eller certifierade i enlighet med artikel 16. En sådan förteckning kan antingen tillhandahållas av medlemsstaten eller så kan medlemsstaten tillhandahålla ett gränssnitt där leverantörer av energitjänster kan ge information. Det sägs vidare att medlemsstaten ska stödja den offentliga sektorn när det gäller att gå igenom erbjudanden om tjänster, bl.a. genom att tillhandahålla modeller för avtal om energiprestanda. Slutligen sägs i punkten att medlemsstaterna ska tillhandahålla en kvalitativ översyn inom ramen för den nationella planen för energieffektivisering om hur energitjänstemarknaden utvecklas.

I artikel 18.2 anges att medlemsstaterna ska ge stöd för att energi- tjänstemarknaden ska fungera på ett korrekt sätt och räknar därefter upp ett antal sätt som detta kan göras, om medlemsstaten bedömer det som lämpligt. Åtgärderna handlar bl.a. om att fastställa kontaktpunkter där slutanvändare kan få ta del av den information som avses i 18.1; vid behov avlägsna legala och andra hinder för avtal om energiprestanda och

Prop. 2013/14:174

113

Prop. 2013/14:174	andra former av energitjänster; överväga att inrätta eller utse en
	oberoende mekanism, t.ex. en ombudsman för att säkerställa effektiv
	hantering av klagomål m.m. som uppstår i samband med energitjänste-
	avtal.
	I artikel 18.3 sägs att medlemsstaterna ska se till att energidistributörer,
	systemansvariga för distributionssystem och företag som säljer energi i
	detaljistledet, avhåller sig från aktiviteter som kan hindra efterfrågan på
	och leveransen av energitjänster eller andra åtgärder för att förbättra
	energieffektiviteten, eller hindra utvecklingen av marknader för sådana
	tjänster eller åtgärder.
	Skälen för regeringens bedömning
	Spridning av information som kan främja energieffektivisering
	Arbete med information kring energitjänster bedrivs redan i dag av
	Energimyndigheten, även om frågan om kvalitetsmärkning är ny och
	ställer krav på ytterligare analys och arbete. Därmed bedöms att
	punkterna 18.1 a. och 18.1 b i huvudsak tillgodoses genom befintlig
	verksamhet. Energimyndigheten ska genomföra en analys av hur
	bestämmelserna om kvalitetsmärkning på lämpligast sätt kan genomföras
	och efter rapportering av det uppdraget bedriva en sådan verksamhet,
	inom befintliga ramar.
	När det gäller 18.1 c anges i direktivet att medlemsstaterna ska
	tillgängliggöra för allmänheten och regelbundet uppdatera en förteckning
	över tillgängliga leverantörer av energitjänster som är kvalificerade
	och/eller certifierade eller tillhandahålla ett gränssnitt där leverantörer av
	energitjänster själva kan ge information. Detta bedöms lämpligen
	genomföras genom att Energimyndigheten ges det övergripande ansvaret
	att tillhandahålla ett gränssnitt för leverantörerna så att de själva kan
	komma in med det slags information som efterfrågas i punkten i
	direktivet. Gränssnittet bör även kunna användas av certifieringsorgan
	som certifierar energitjänster. Energimyndigheten arbetar i dagsläget
	även med att främja viss samverkan mellan företagen inom
	energitjänsteområdet. Inom ramen för samverkan bör en uppgift vara att
	se till att förteckningar sammanställs och publiceras för alla energi-
	tjänsteområden, även tjänster som inte är aktuella för certifiering. Om det
	av något skäl inte skulle visa sig möjligt att få en sådan samverkan till
	stånd kommer Energimyndigheten att få rollen att samordna samman-
	ställningen av uppgifter om de leverantörer som inte är föremål för
	certifiering. Arbetet med genomförandet av artikel 18.1 c kommer att
	behöva ske i samverkan mellan Energimyndigheten, Boverket och
	Swedac.
	Regeringen noterar de synpunkter som framförts av Svensk Energi
	angående det offentligas roll på marknaden på energitjänster. Regeringen
	delar den synpunkt som framförts av Svensk Energi att inriktningen bör
	vara att främja efterfrågan på energitjänster genom att på olika sätt
	stimulera marknadens aktörer att identifiera sin egen potential av
	kostnadseffektiva energieffektiviseringsåtgärder. Energimyndighetens
	arbete har inriktningen att stimulera ett samarbete inom branschen. Om
	ett sådant samarbete inleds avgörs formen för samarbetet av de berörda
114	företagen själva.

Avseende det som sägs om stöd till den offentliga sektorn i artikel 18.1 d bedriver Energimyndigheten vissa sådana insatser i dag och det arbetet kommer att fortsätta på ett sådant sätt att direktivets bestämmelser genomförs.

Även bestämmelserna enligt 18.1 e om att följa utvecklingen för energitjänstemarknaden uppfylls i dag genom befintlig verksamhet i myndighetens regi. Det kan i detta avseende finnas utvecklings- möjligheter när det gäller hur information kan samlas in och samman- ställas. Till exempel skulle det vara önskvärt om energitjänsters andel av genomförda offentliga upphandlingar skulle kunna bli lättare att spåra än i dag. Det är naturligt att Energimyndigheten i dialog med övriga berörda aktörer ser över sådana frågor i den fortsatta verksamheten och återkommer till regeringen om det skulle finnas skäl till ändringar i något avseende för att verksamheten ska kunna bli än mer ändamålsenlig.

Stöd för energimarknadens funktion

Enligt 18.2 ska medlemsstaterna stödja marknaden för energitjänster så den fungerar på ett korrekt sätt men bara om så är lämpligt. Det finns således ett utrymme för respektive medlemsstat att bedöma lämpligheten i de förslag som sedan räknas upp i artikeln och som redovisas nedan.

När det gäller att fastställa och offentliggöra kontaktpunkter där slutanvändare kan få information om energitjänster bedöms det lämpligt att ha sådana kontaktpunkter. Det kan dock konstateras att Energimyndigheten i sin verksamhet redan har etablerat olika kontaktpunkter där slutanvändare kan ta del av information om energitjänster. Det finns, som nämnts ovan, en rad nätverk för företag inom vilka information om energitjänster kan tillhandahållas. För hushåll kan information om att sådana tjänster finns i princip tillhandahållas av de kommunala energi- och klimatrådgivarna. På Energimyndighetens hemsida finns information om energitjänster.

Beträffande behovet av att vidta åtgärder för att avlägsna lagstiftnings- hinder och andra hinder för energitjänster kan följande konstateras. Vid genomförandet av Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/32/EU om effektiv slutanvändning av energi och om energitjänster angavs att det inte fanns några hinder för energitjänstemarknadens funktion men att Sverige hade för avsikt att fortlöpande följa hur marknaden fungerar. Energimyndigheten har på regeringens uppdrag gjort en fördjupad analys av konkurrensförhållandena mellan olika delar av energitjänste- marknaden. Analysen redovisas i rapporten Finns det konkurrenshinder på marknaden för energitjänster? (ER 2012:26). Rapporten har baserats på företagens uppfattningar och bygger på enkätundersökningar och intervjuer. Sammanfattningsvis anser ca en tredjedel av de tillfrågade företagen att det finns hinder på energitjänstemarknaden. Upphandlings- lagstiftningen anses vara ett hinder. Flera aktörer anger att de väljer att inte vara med i upphandlingarna bl.a. eftersom de inte vågar eller för att upphandlingsförfarandet uppfattas som omständligt. Det redovisas också att det finns en rådande osäkerhet om vilka energitjänster ett kommunalägt företag får erbjuda. Detta hinder påtalas främst av kommunalägda företag. Det är den s.k. lokaliseringsprincipen i kommunallagen (1991:900) och bestämmelsen om ingripande mot

Prop. 2013/14:174

115

Prop. 2013/14:174 konkurrensbegränsande offentlig säljverksamhet i konkurrenslagen (2008:579) som lyfts fram samt avsaknaden av vägledande rättspraxis på området.

Det kan dock konstateras att de hinder som påtalats av vissa aktörer och som redovisas i rapporten är av sådant slag att det inte är aktuellt att vidta åtgärder. Det kan också konstateras att energitjänstemarknaden bedöms fungera väl av majoriteten av företag. Den sammantagna bedömningen utifrån direktivets krav blir därför att det inte finns några lagstiftningshinder och att marknaden bedöms fungera väl. Det finns dock skäl att även fortsättningsvis följa utvecklingen inte minst mot bakgrund av att marknaden expanderar.

Den ovan redovisade bedömningen i fråga om lagstiftningshinder och marknadens funktion är identisk med den som gjordes i den promemoria som remitterades. Göteborgs kommun, Bostadsrätterna och EFF har framfört synpunkter på energimarknadens funktion. Svensk Energi har framfört synpunkter på behovet av lagstiftningsåtgärder. Regeringens bedömning är emellertid att, i likhet med det som angavs i promemorian, de framförda synpunkterna inte ger skäl till åtgärder i form av ny lagstiftning. Regeringen konstaterar att det fortsatta uppdraget till Energimyndigheten ger möjlighet att löpande fånga upp fortsatta erfarenheter och även, om framtida erfarenheter skulle göra att det visar sig motiverat, ta upp frågan om regelverkets utformning till ny prövning.

I fråga om att utse en oberoende ombudsman för att hantera klagomål och utomrättsliga tvister om energitjänsteavtal bedöms det inte lämpligt för Sveriges del att vidta denna åtgärd. Det har inte framkommit att det finns problem avseende energitjänster som skulle motivera att införa tvistlösningsmekanismer av utomrättslig karaktär. Bedömningen är att åtgärder, utöver den konsumenträttsliga lagstiftning som finns jämte regelverket på avtalsrättens område, inte är nödvändiga.

När det gäller att ge oberoende mellanhänder möjlighet att medverka till att stimulera marknadsutveckling på efterfråge- och tillgångssidan har sådana aktörer redan i dag stor möjlighet att främja utvecklingen av marknaden för energitjänster. Som exempel har flera av de regionala energikontoren arbetat med frågan, och nu diskuteras en ytterligare satsning inom området, i samarbete med Energimyndigheten. EU:s nyss påbörjade kampanj för energitjänster hanteras i Sverige av ett regionalt energikontor, med stöd från Energimyndigheten. Några ytterligare åtgärder utöver den verksamhet som Energimyndigheten redan bedriver i dag behöver inte genomföras.

Direktivets krav på åtgärder för effektiv konkurrens

Medlemsstaterna ska enligt artikel 18.3 se till att energidistributörer, systemansvariga för distributionssystem och företag som säljer energi i detaljistledet, avhåller sig från aktiviteter som kan hindra efterfrågan på och leveransen av energitjänster eller andra åtgärder för att förbättra energieffektiviteten, eller hindra utvecklingen av marknader för sådana tjänster eller åtgärder, däribland att stänga marknaden för konkurrenter eller missbruka en dominerande ställning. Det kan konstateras att Konkurrensverket redan i dag har uppgiften att uppmärksamma hinder

mot en effektiv konkurrens i offentlig och privat verksamhet. Detta anges

116

i förordningen (2007:1117) med instruktion för Konkurrensverket. Bland Prop. 2013/14:174 verkets uppgifter ingår att ingripa mot överträdelser av förbuden mot konkurrensbegränsande samarbete och missbruk av dominerande

ställning som finns i konkurrenslagen (2008:579) och i EUF-fördraget. Den verksamhet som artikel 18.3 tar sikte på omfattas av Konkurrensverkets uppgifter. Några ytterligare åtgärder för att genomföra artikel 18.3 bedöms inte vara nödvändiga för genomförandet av direktivet.

12En möjlighet till frivillig certifiering av vissa energitjänster införs

Regeringens förslag: Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vilka energitjänster som ska omfattas av system för frivillig certifiering och den närmare utform- ningen av sådana system.

Bemyndigandet som finns i den nuvarande lagen ska utgå.

Promemorians förslag: Överensstämmer inte med regeringens.

Remissinstansernas synpunkter på promemorian: Fortifikations- verket, Styrelsen för ackreditering och teknisk kontroll (Swedac), Växjö kommun, Göteborgs kommun, Fagersta kommun, Borlänge kommun, Svensk energi, Svensk fjärrvärme och Tekniska verken i Linköping AB stöder promemorians förslag om att ett system för frivillig certifiering av energitjänster införs. Svensk energi framför att det är viktigt att personer på energibolag också kan certifiera sig. Energimyndigheten ifrågasätter om inte promemorians förslag om två certifieringssystem – ett för kartläggning och ett för drift och underhåll samt serviceavtal – innebär mer administration under både upprättande och drift av systemen.

Förslaget i den kompletterande promemorian: Överensstämmer med regeringens.

Remissinstansernas synpunkter på den kompletterande

promemorian: Boverket, Statens energimyndighet, Styrelsen för
ackreditering och teknisk kontroll (Swedac) och Svensk energi stöder
förslaget till ändring i lagen om (2012:838) om certifiering av vissa
installatörer. Energimyndigheten instämmer i bedömningen att ett
frivilligt system behöver elasticitet för att kunna anpassas till
utvecklingen av energitjänster inom energitjänsteområdet. Boverket anser
att det är oklart vad som menas med ”andra personcertifieringar” och att
regelutvecklingen i byggsammanhang går mot att kräva certifiering av
ackrediterade organ. Boverket framför också att det inte går att utläsa av
promemorian om kravet på ackreditering för vissa installatörer ska
fortsätta att gälla. Swedac framför att man inte anser att det finns någon
anledning att ändra bedömningen i promemorian om att certifiering av
energitjänsterna drift och underhåll och serviceavtal bör ske under
ackreditering och att det förslaget bör genomföras fast på lägre nivå än i	117
	117

Prop. 2013/14:174 lag. Swedac framför också att det faktum att det ännu inte finns några organ som har ackrediterat sig för att certifiera installatörer inte behöver vara ett tecken på att systemet inte fungerar. Svensk energi anser att det nya förslaget innebär en större flexibilitet inom ramen för ett kommande system för certifiering av energitjänster och framför att de vill vara med i den fortsatta dialogen om hur ett system kan utformas så att det leder till den kvalitetshöjning som är meningen och att det är viktigt att energi- bolagen och/eller deras anställda också kan bli föremål för certifiering.

Direktivet

Av artikel 16.1 framgår att en medlemsstat som anser att den nationella nivån av teknisk kompetens, objektivitet och tillförlitlighet är otillräcklig ska se till att det senast den 31 december 2014 finns certifierings- och/eller ackrediteringssystem och/eller motsvarande kvalificerings- system, inbegripet, när så är nödvändigt, lämpliga utbildningsprogram, som görs eller är tillgängliga för leverantörer av energitjänster, energi- besiktningar, energiansvariga och installatörer av energirelaterade byggnadselement enligt definitionen i artikel 2.9 i direktiv 2010/31/EU.

Medlemsstaterna ska, enligt 16.2, se till att de system som avses i punkt 1 tillhandahåller transparens för användarna, är pålitliga och bidrar till nationella energieffektivitetsmål.

Av 16.3 framgår att medlemsstaterna ska göra de certifierings- och/eller ackrediteringssystem eller motsvarande kvalificeringssystem som avses i punkt 1 tillgängliga för allmänheten och samarbeta sinsemellan och med kommissionen när det gäller jämförelser mellan och erkännande av systemen.

Enligt 16.4 ska medlemsstaterna vidta lämpliga åtgärder för att göra användarna uppmärksamma på att kvalificerings- och/eller certifierings- system finns tillgängliga i enlighet med artikel 18.1.

Skälen för regeringens förslag

Ett frivilligt certifieringssystem bör införas för vissa energitjänster

Energimyndigheten har på uppdrag av regeringen undersökt hur artikel 16 kan genomföras i Sverige. Uppdraget har redovisats i rapporten Certifiering av leverantörer av energitjänster (ER 2013:11). Energi- myndigheten bedömer i rapporten att det kan anses förekomma sådana brister på marknaden att direktivets bestämmelser om att det ska finnas kvalificeringssystem blir tillämpliga. Sammanfattningsvis ser Energi- myndigheten en varierande kompetensnivå på marknaden samt ett behov av kompetenshöjningar inom alla energitjänstegrupper. Myndigheten konstaterar också att det finns en försiktigt positiv syn bland marknadens aktörer om att ett certifieringssystem kan fungera kompetenshöjande och efterfrågas under förutsättning att det blir rätt utformat.

Det kan således konstateras att det finns behov av att införa kvalificeringssystem i enlighet med direktivet. Energimyndigheten föreslår i ovan nämnda rapport att det kvalificeringssystem som ska införas bör vara personcertifiering av de personer som ska utföra den aktuella tjänsten. Energimyndighetens bedömning framstår som rimlig.

118

Möjlighet till frivillig personcertifiering bör därför införas för, i vart fall, några av de energitjänster som nämns i rapporten.

Energimyndigheten föreslår att ett frivilligt certifieringssystem införs för energitjänsterna energianalys, energirådgivning, energi- kartläggningar, drift och underhåll samt serviceavtal. Bedömningen i den remitterade promemorian var att ett frivilligt certifieringssystem inte behöver omfatta alla dessa tjänster. Den bedömningen grundade sig på att det redan föreslås certifieringssystem för personer som ska göra energikartläggningar med anledning av de krav som direktivet ställer när energikartläggningar ska göras i stora företag eller när stöd ska lämnas för energikartläggningar i små och medelstora företag och att det certifieringssystemet även kommer att kunna användas av aktörer på marknaden som inte omfattas av tvingande krav på certifiering. Det angavs också att frågorna om energianalys och energirådgivning torde ingå i de certifieringsordningar som kommer att tas fram för energi- kartläggningar och att det därför inte heller finns behov av att ta fram särskilda certifieringssystem för dessa tjänster. Det konstaterades i promemorian att det däremot kan finnas behov av frivilliga certifierings- system för de energitjänster som Energimyndigheten benämner drift och underhåll samt serviceavtal. Inriktningen på bedömningarna i promemorian kvarstår. I enlighet med vad som redovisas nedan bör det dock vara regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer som avgör vilka energitjänster som ska omfattas av ett frivilligt certifieringssystem.

Regeringen bör få bestämma vilka energitjänster som ska omfattas av frivillig certifiering och om utformningen av certifieringssystem

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bör således få bestämma vilka energitjänster som ska omfattas av frivillig certifiering. Detta ställningstagande avviker från bedömningen i den första remitterade promemorian där sådana bestämmelser i stället föreslogs på lagnivå. Skälet för ändringen är att ett system med frivillig certifiering behöver en elasticitet för att kunna anpassas till utvecklingen av tjänster på energiområdet. Det kan exempelvis uppstå behov av att utöka tjänsterna som bör omfattas och det bör kunna ske utan alltför långa ledtider. Bedömningen är att ett bemyndigande krävs i lag eftersom kraven som ställs vid en certifiering kan anses innebära skyldigheter för den enskilde. Boverket, Statens energimyndighet, Swedac och Svensk energi stöder förslaget till ändring.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bör även få bestämma den närmare utformningen av frivilliga certifieringssystem. Sådana bestämmelser bör dock inte finnas i lag eftersom de kan behöva förändras och anpassas med kortare tidsramar än vad som krävs vid en lagändring. Detta ställningstagande avviker också från bedömningen i den först remitterade promemorian där bestämmelser om person- certifiering under ackreditering föreslogs på lagnivå. Även denna ändring får stöd av de remissinstanser som har yttrat sig över den kompletterande promemorian.

Bakgrunden till att inställningen har ändrats i förhållande till den först remitterade promemorian är att det har visat sig finnas svårigheter med

Prop. 2013/14:174

119

Prop. 2013/14:174 att hitta certifieringssystem som fungerar och är intressanta för marknaden. I samband med genomförandet av artikel 14.3 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/28/EG av den 23 april 2009 om främjande av användningen av energi från förnybara energikällor infördes ett system för frivillig certifiering av vissa installatörer av el och värme från förnybara energikällor genom lagen (2012:838) om certifiering av vissa installatörer. I den lagen ställs krav på person- certifiering under ackreditering för vissa uppräknade installatörer. Energimyndigheten som har till uppgift att utvärdera systemet har dock nyligen redovisat i rapporten Certifieringssystemet för installatörer av småskaliga anläggningar för förnybar energi (N2013/5579/E) att inget företag hittills har ackrediterat sig som certifieringsorgan vilket innebär att det i nuläget inte är möjligt att certifiera sig som installatör enligt lagen. Swedac framför i och för sig i sitt remissyttrande att det faktum att det ännu inte finns några organ som har ackrediterat sig för att certifiera installatörer inte behöver vara ett tecken på att systemet inte fungerar. Regeringens bedömning är dock att utvärderingen från Energi- myndigheten visar på att det kan behov av att anpassa reglerna för certifiering inom rimliga tidsgränser och att detaljerade bestämmelser om certifieringssystem därför bör finnas i förordning i stället för i lag med den ökade flexibilitet som detta innebär.

I den kompletterande promemorian angavs att utgångspunkten för förordningsbestämmelserna bör vara personcertifiering under ackredite- ring men att även andra personcertifieringar torde kunna bli aktuella. Boverket anser att det är oklart vad som menas med ”andra person- certifieringar”. Det som avsågs var framförallt branschcertifieringar och syftet med formuleringen var främst att kommunicera en öppenhet i fråga om de bedömningar som behöver göras framöver.

De nya reglerna införs i lagen (2012:838) om certifiering av vissa installatörer

Eftersom det inte bör finnas flera lagregleringar om frivillig certifiering för olika energitjänster bör det nu aktuella förslaget, med anledning av genomförandet av energieffektiviseringsdirektivet, införas i den befint- liga lagen (2012:838) om certifiering av vissa installatörer. Denna lag togs fram som en del av genomförandet av det s.k. förnybartdirektivet16. Den nuvarande regleringen av frivillig certifiering för installatörer som finns i den lagen bör flyttas ned på förordningsnivå och ett generellt bemyndigande att meddela föreskrifter om certifiering av energitjänster bör införas i lagen. Bemyndigandet som finns i 3 § i den nuvarande lagen föreslås utgå. Lagen bör även byta namn så att det blir tydligt att fler energitjänster ryms i regleringen.

16 Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/28/EG av den 23 april 2009 om främjande av användningen av energi från förnybara energikällor och om ändring och ett senare upphävande av direktiven 2001/77/EG och 2003/30/EG (EUT L 140, 5.6.2009, s. 16, Celex

32009L0028).

120

Prop. 2013/14:174 13	Artiklarna 9, 10 och 11 – En ny lag om
	energimätning i byggnader

13.1Bakgrund

Hur ser dagens energilagstiftning ut när det gäller kraven på mätning av överförd energi?

När det gäller de energislag som omfattas av direktivet är överföring och leverans av el reglerat i ellagen (1997:857), överföring och leverans av naturgas reglerat i naturgaslagen (2005:403) och överföring och leverans av fjärrvärme reglerat i fjärrvärmelagen (2008:263). Fjärrkyla är en ny företeelse som är under utbyggnad på den svenska marknaden. Än så länge är överföring och leverans av fjärrkyla oreglerad. Energi- marknadsinspektionen har dock fått i uppdrag att kartlägga marknaden och inspektionen redovisade i november 2013 sitt uppdrag till regeringen i rapporten Kartläggning av marknaden för fjärrkyla, EI R2013:18 (N2013/5486/E)

Någon reglering kring leverans och mätning av tappvarmvatten finns inte utan det är byggnadsägaren som med en varmvattenberedare värmer upp det vatten som tillförs byggnaden till den temperatur som krävs. En relativt omfattande reglering kring installationerna för vatten finns dock i Boverkets byggregler (BBR 2011:6, avsnitt 6:6). Enligt denna reglering ställs funktionskrav avseende bl.a. tappvarmvattnets temperatur och kvalité.

De närmare bestämmelserna om mätning av överförd el finns i 3 kap. 10 § ellagen samt i förordningen (1999:716) om mätning, beräkning och rapportering av överförd el. Lagen och förordningen kompletteras av Energimarknadsinspektionens föreskrifter och allmänna råd om mätning, beräkning och rapportering av överförd el (EIFS 2011:3). När det gäller naturgas finns mätningsbestämmelser i 3 kap. 7 § naturgaslagen, i 17 och 17 a §§ naturgasförordningen (2006:1043) och i Energimarknads- inspektionens föreskrifter och allmänna råd om mätning och rapportering av överförd naturgas samt anmälan om leverans och balansansvar (EIFS 2008:1). Principerna för överföring och mätning av den överförda energin är desamma för båda energislagen. För att bedriva överföring av energin krävs som huvudregel tillstånd, s.k. koncession (2 kap. 1 § ellagen och 2 kap. 1 § naturgaslagen). De företag som beviljas koncession, alltså elnätsföretag och gasnätsföretag, får inte sälja energin till slutkunderna utan har att bygga och driva näten. Det är också elnätsföretagen och gasnätsföretagen som ansvarar för att mäta såväl den energi som tillförs nätet (inmatningspunkt) som den energi som tas ut från nätet (uttagspunkt). Mätuppgifterna från t.ex. en uttagspunkt rapporteras sedan till bl.a. uttagskunden och det leveransföretag som kunden ingått leveransavtal med. Det är nätföretagen som installerar och äger den mätutrustning som krävs för att mäta och rapportera energiuttaget i varje uttagspunkt.

Någon närmare reglering kring var en uttagspunkt ska ligga finns inte i dag. I den utsträckning som överföring får ske utan koncession efter en

uttagspunkt kan därför den som innehar abonnemanget i uttagspunkten ta

122

ut den energimängd som mäts av nätföretaget och överföra energin vidare. Gasledningarna i en byggnad är inte koncessionspliktiga. Undantag från kravet på nätkoncession för överföring av el finns i förordningen (2007:215) om undantag från kravet på nätkoncession enligt ellagen. Enligt 5 § får överföring av el ske utan koncession på ett internt nät inom en byggnad. Av 24 § följer att överföringen får ske även för annans räkning. Det finns därmed utifrån dagens reglering inte någonting som hindrar t.ex. en bostadsrättsförening från att förlägga en uttagspunkt vid anslutningen till byggnaden och ingå ett elnätsabonne- mang kollektivt för de boende i byggnaden. Det är sedan upp till före- ningen om man fördelar kostnaderna för elen med hjälp av elmätare – som då införskaffas och ägs av föreningen – eller på helt andra grunder, t.ex. efter andelstalen i föreningen. I sammanhanget bör också nämnas att det inte är nätbolaget som äger det interna elnätet eller gasnätet i någon annans byggnad. Av 2 kap. 2 § jordabalken följer att sådana ledningar och rörstammar utgör byggnadstillbehör.

Riksdagen har beslutat om ändringar i fjärrvärmelagen (2008:263) som ännu inte trätt i kraft (prop. 2010/11:73, bet. 2010/11:NU18, rskr. 2010/11:307). Enligt 6 a § är ett fjärrvärmeföretag från den 1 januari 2015 skyldigt att mäta mängden levererad värmeenergi och dess fördel- ning över tiden. Mätningen ska ske månadsvis och debitering av kunden får bara ske utifrån uppmätt förbrukning. Även om begreppet uttagspunkt inte används är lagstiftningen kring mätning uppbyggd på samma sätt som el- och naturgaslagen. Fjärrvärmelagen reglerar förhållandet mellan fjärrvärmeföretaget och kunden som ingått avtal om leverans av fjärr- värme. När det gäller flerbostadshus eller hus med flera användnings- områden är det vanligtvis den som äger byggnaden som ingår avtalet med fjärrvärmeföretaget.

Hyres- och bostadsrättsregleringen

I Sverige är det vanligt att hyresgäster och bostadsrättshavare tecknar egna avtal med en elleverantör. I dessa fall är hyresvärden eller bostads- rättsföreningen inte inblandad i mätning och debitering av lägenhets- innehavarens elförbrukning.

När det gäller uppvärmning och förbrukning av varmvatten är det tvärtom ovanligt att lägenhetsinnehavaren tecknar ett eget avtal med en leverantör. I stället är det oftast hyresvärden eller bostadsrättsföreningen som ingår ett sådant avtal och fördelar värmen och varmvattnet vidare till lägenhetsinnehavarna. Det finns inget lagkrav på individuell mätning och debitering.

Huvudregeln vid hyra av en bostadslägenhet är att hyran ska vara till beloppet bestämd i hyresavtalet eller i en förhandlingsöverenskommelse, se 12 kap. 19 § jordabalken (hyreslagen). Detta förbud mot rörlig hyra är dock inte undantagslöst vad gäller ersättning för kostnader som hänför sig till lägenhetens uppvärmning, förseende med varmvatten eller elektrisk ström eller avgifter för vatten och avlopp.

Under vissa förutsättningar behöver således ersättningen för dessa kostnader, som till stor del är hänförliga till hyresgästens energiför- brukning, inte vara till beloppet bestämd i förväg. Bland annat gäller

Prop. 2013/14:174

123

Prop. 2013/14:174 detta om kostnaden för nyttigheten påförs hyresgästen efter individuell mätning.

Även vid lokalhyra är huvudregeln enligt 19 § hyreslagen att hyran ska vara till beloppet bestämd i avtalet. Vad gäller ersättning för de nämnda nyttigheterna kan hyran dock bestämmas på annat sätt, t.ex. genom individuell mätning.

I bostadsrättsföreningar är det föreningen som avgör hur hög årsavgift (i praktiken ofta månadsavgift) som ska tas ut av medlemmarna, se 7 kap. 14 § bostadsrättslagen (1991:614). Avgiften ska täcka kostnaderna för den löpande verksamheten. Kostnader för vatten, el och fastighetens uppvärmning anses utgöra sådana kostnader, se prop. 1971:12 s. 140. På motsvarande sätt ska en medlem i en kooperativ hyresrättsförening betala den hyra som föreningen bestämmer, se 3 kap. 6 § lagen (2002:93) om kooperativ hyresrätt.

Direktivet

Enligt artikel 9.1 ska medlemsstaterna se till att slutanvändare av el, naturgas, fjärrvärme, fjärrkyla och varmvatten för hushållsbruk, så långt det är tekniskt möjligt, ekonomiskt rimligt och proportionerligt i förhållande till möjliga energibesparingar, har individuella mätare som till ett konkurrenskraftigt pris korrekt visar slutanvändarens faktiska energianvändning och ger information om faktisk användningstid.

En sådan individuell mätare till konkurrenskraftigt pris ska alltid tillhandahållas när:

a)en befintlig mätare byts ut, förutsatt att detta är tekniskt möjligt och kostnadseffektivt i förhållande till den beräknade sparpotentialen på lång sikt,

b)när en ny inkoppling görs i en ny byggnad eller större renoveringar genomförs, enligt direktiv 2010/31/EU.

Enligt artikel 9.3 andra stycket ska i flerfamiljshus och byggnader med flera användningsområden som har en central värme-/kylkälla, eller som försörjs från ett fjärrvärmenät eller från en central källa som försörjer flera byggnader, senast den 31 december 2016 individuella mätare ha installerats för att mäta användningen av värme eller kyla eller varmvatten i varje enhet, när detta är tekniskt genomförbart och kostnadseffektivt. När användning av individuella mätare inte är tekniskt genomförbar eller kostnadseffektiv för värmemätning, ska individuella värmekostnadsfördelare användas för att mäta användningen i respektive radiator, om inte medlemsstaten i fråga visar att det inte skulle vara kostnadseffektivt att installera sådana värmekostnadsfördelare. I dessa fall får alternativa kostnadseffektiva metoder för mätning av användningen övervägas.

124

13.2Vad kräver direktivet? På vilken nivå ska mätning ske?

Regeringens bedömning: Direktivet kräver i vissa fall mätning av el, naturgas, värme, kyla och tappvarmvatten på en nivå som motsvarar det svenska lägenhetsbegreppet. En ny lag om energimätning i bygg- nader bör införas.

Promemorians bedömning: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Bedömningen i promemorian tillstyrks av bl.a.

Konkurrensverket, Sveriges Advokatsamfund, och Konsumentverket.

Även SABO, och Göteborg Energi tillstyrker bedömningen men är som anges nedan kritiska till att skarpa krav för värmemätning införs för nybyggnation och större renoveringar. Byggherrarna, Svensk Energi, Svensk Fjärrvärme, Hyresgästföreningen och Fastighetsägarna avstyrker bedömningen. De kritiska remissinstanserna hänvisar i första hand till den bedömning som regeringen gjorde när direktiv 2006/32/EG av den 5 april 2006 om effektiv slutanvändning av energi och energitjänster och om upphävande av rådets direktiv 93/76/EG (energi- tjänstedirektivet) genomfördes. Riksförbundet Bostadsrätterna Sverige ifrågasätter om installationskrav i stället bör föras in i det befintliga byggregelverket. Svensk Energi och Svensk Fjärrvärme argumenterar med utgångspunkt i att artikel 9.1 i energieffektiviseringsdirektivet enbart reglerar förhållandet mellan energibolagen och deras befintliga kunder. Många remissinstanser uttalar sig inte närmare om bedömningen i promemorian, men är negativa till att införa krav på individuell mätning och debitering av värme. Detta utvecklas under avsnitt 13.3.

Skälen för regeringens bedömning: Som redogjorts för i avsnittet ovan finns redan bestämmelser som avser nätbolagens skyldigheter att mäta överförd energi för samtliga sektorer som omfattas av direktivet, förutom fjärrkyla och tappvarmvatten. Bestämmelserna reglerar förhållandet mellan nätbolagen och uttagskunden, men säger inte något om huruvida uttagskunden får överföra energin vidare. Första stycket i artikel 9.1 ålägger medlemsstaterna att se till att ”slutanvändaren” i vissa situationer tillhandahålls en individuell mätare. Enligt energieffektivise- ringsdirektivets definitionslista i artikel 2 är slutanvändaren en fysisk eller juridisk person som köper energi för egen slutanvändning. Terminologin i direktivet är inte överensstämmande eftersom det i bestämmelsen i artikel 9.3 andra stycket i stället framgår att individuella mätare i vissa fall ska ha installerats för att mäta värme, kyla eller varm- vatten i varje ”enhet”. Av betydelse vid tolkningen är även direktivets skäl, särskilt skälen 28 30, av vilka det framgår att det är uppvärmning av individuella lägenheter som diskuteras. Sammantaget framstår det därmed som att direktivet i vissa situationer kräver individuell mätning på en annan nivå än vad som krävs enligt dagens energilagstiftning. Alldeles oavsett om man som Svensk Energi och Svensk Fjärrvärme argumenterat skulle utgå från att artikel 9.1 enbart reglerar förhållandet mellan energibolagen och deras kunder, tar den i energieffektiviserings- direktivet tillkomna bestämmelsen i artikel 9.3 sikte på varje enhet. Det ligger nära till hands att bedöma att den nivå som direktivet tar sikte på

Prop. 2013/14:174

125

Prop. 2013/14:174 med uttryck som ”slutanvändare” eller ”enhet” i praktiken motsvarar det svenska lägenhetsbegreppet. Sammanfattningsvis krävs det därför ny lagstiftning i de fall där direktivet kräver individuell mätning.

En lagreglering av dessa krav har ingen självklar plats i någon befintlig lagstiftning. Frågor om mätning av överförd energi behandlas i flera olika författningar, såsom t.ex. ellagen och naturgaslagen. När det gäller en byggnads tappvarmvatten är frågan om mätning oreglerad, men det finns bestämmelser om bl.a. tappvarmvattnets kvalité i plan- och byggregelverket. Riksförbundet Bostadsrätterna Sverige har ifrågasatt om inte installationskrav bör ställas i byggregelverket i stället för en ny lagstiftning. Som framgår av nästa avsnitt föreslår emellertid regeringen, till skillnad från förslagen i promemorian, att installationskraven avseende värme, kyla och tappvarmvatten även för nybyggnation och ombyggnad ska vara begränsade till vissa särskilda fall. Mot denna bakgrund bedöms att det är lämpligt att införa kraven i en ny lagstiftning.

13.3Värme, kyla och tappvarmvatten

13.3.1Nybyggnad och större renoveringar

Regeringens förslag: Den som för egen räkning uppför eller låter uppföra en byggnad ska se till att den energi som används för att påverka inomhusklimatet (värme eller kyla) i varje lägenhet, liksom lägenhetens förbrukning av tappvarmvatten, kan mätas, i de fall detta är kostnadseffektivt.

Detsamma gäller i samband med en ombyggnad, om detta är tekniskt möjligt och kostnadseffektivt. Skyldigheten gäller då den som för egen räkning utför eller låter utföra ombyggnaden.

	Promemorians förslag: Överensstämmer inte med regeringens. Enligt
	förslaget i promemorian ska den som för egen räkning uppför eller låter
	uppföra en byggnad vid en installation av värme, kyla eller tappvarm-
	vatten till en lägenhet se till att den energi som används för att påverka
	inomhusklimatet i lägenheten, liksom lägenhetens förbrukning av
	tappvarmvatten, kan mätas. Detsamma gällde vid en installation av
	värme, kyla eller tappvarmvatten till en lägenhet eller en väsentlig
	ändring av en befintlig installation i samband med en ombyggnad.
	Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer fick meddela
	föreskrifter om undantag från skyldigheterna.
	Remissinstanserna: En majoritet av de remissinstanser som har yttrat
	sig har avstyrkt eller varit negativa till förslaget så som det formulerats i
	promemorian. Bland de remissinstanser som tillstyrker förslaget eller är
	positiva finns Boverket, Fortifikationsverket, Konkurrensverket,
	Energimyndigheten, och Konsumentverket. Konsumentverket påpekar
	dock en risk för att ett fritt val av temperatur kan leda till att
126	konsumenterna höjer temperaturen. Även leverantörsföreningen Svensk

Förening för Förbrukningsmätning av Energi tillstyrker förslaget.

Naturskyddsföreningen är ”försiktigt positiv” till att införa krav på värmemätning, under förutsättning att det görs på rätt sätt och kombineras med andra styrmedel. Sveriges advokatsamfund anser att förslaget i promemorian är långtgående med skarpa installationskrav vid nybyggnation och ombyggnad, men delar promemorians rättsliga analys av vad direktivet kräver. Kammarrätten i Jönköping anser det svårt att bedöma om den valda lösningen med byggnadslagstiftningens ombyggnadsbegrepp är tillräcklig för att uppfylla direktivets krav, men delar uppfattningen att det är rimligt att använda ett i svensk rätt redan känt begrepp. Riksförbundet Bostadsrätterna Sverige anser förslaget vara godtagbart utifrån direktivet, men ifrågasätter om inte installationskraven ska föras in i byggregelverket.

Bland remissinstanser som avstyrker förslaget eller är negativa till det finns branschföreningarna Svensk Energi och Svensk Fjärrvärme. Även Byggherrarna, Byggmaterialindustrierna, Sveriges Byggindustrier, Fastighetsägarna, Hyresgästföreningen, HSB Riksförbundet, Fortum Power and Heat AB (Fortum), E.ON Sverige AB, Riksbyggen AB, Kyl & Värmepumpföretagen, VVS-företagen, Svenskt Näringsliv och Tekniska Verken i Linköping AB hör till de remissinstanser som avstyrker eller uttrycker sig negativt till att skarpa krav ställs på individuell mätning av främst värme. Sveriges Allmännyttiga Bostadsbolag (SABO) är positiva till den föreslagna lösningen i stort och tillstyrker den föreslagna lagen om energimätning i byggnader, men är kritiskt till att det införs skarpa krav på installation av mätare för värme och kyla vid nybyggnation och ombyggnad. Länsstyrelsen i Västra Götalands län, Västerbottens läns landsting, Göteborgs, Stockholms, Jönköpings, Eskilstunas, Växjös, Söderköpings och Värnamos kommuner är negativa till att det ställs lagkrav på att mäta värme och kyla på lägenhetsnivå, eller i vart fall till att kraven är absoluta vid nybyggnation och ombyggnad. Även

Tillväxtverket, Statens väg- och transportforskningsinstitut, Kungliga Tekniska Högskolan hör till de som pekar på problem med främst värmemätning och är negativa till att det i lag ställs skarpa installations- krav för mätare.

När det gäller individuell mätning och därpå följande debitering av värme eller kyla kan de negativa remissinstansernas argumentation sammanfattas enligt följande. Bland de remissinstanser som argumenterar på detta sätt kan nämnas SABO, HSB Riksförbundet, Hyresgästföreningen och Svensk Fjärrvärme. Eftersom värmeför- brukningen sedan lång tid tillbaka varit inkluderad i hyran eller den schablonbaserade avgiften till bostadsrättsföreningen, har också byggnaderna kommit att utformas för att minimera den totala energi- användningen. Det är den som äger byggnaden som betalar för energin och därmed har de fulla incitamenten för att genomföra energieffektivise- rande åtgärder i exempelvis klimatskal och ventilationssystem. Det finns inte heller någon anledning för hyresvärden att med dagens hyressättning höja temperaturen mer än till en normal acceptabel nivå i enlighet med Socialstyrelsens råd, och det finns därför inte någon övertemperatur i svenska bostäder eller någon större energibesparing att göra. Byggnaderna är däremot inte anpassade för att minimera värmeöver- föringen inom klimatskalet, dvs. mellan lägenheterna. Detta medför att

Prop. 2013/14:174

127

Prop. 2013/14:174 det		kan uppstå	en	rättviseproblematik mellan hyresgästerna	eller	de
	boende i en bostadsrättsförening. En lägenhet som ligger mitt i
	byggnaden kan kraftigt sänka temperaturen på radiatorerna, men i stället
	tillgodogöra sig värmen från kringliggande lägenheter. Närliggande
	lägenheter kan då få en ökad värmeförbrukning enbart som en följd av att
	grannlägenheten har sänkt temperaturen. En övergång till individuell
	mätning och debitering skulle kräva att resurser används till värmeisole-
	ring mellan lägenheterna, innerväggarna skulle behöva bli tjockare och
	uppta del av boytan.
	Vid en övergång till individuell mätning och debitering sker en
	överföring av energieffektiviseringsincitamenten från ägaren av
	byggnaden till de boende. De boende har enbart möjlighet att utifrån
	ändrat beteende spara energi, exempelvis genom att stänga fönster,
	medan byggnadsägaren har långt större möjligheter att uppnå verkliga
	energibesparingar.
	Installation av mät- och debiteringssystem blir kostsamt och tränger
	undan möjligheterna att genomföra andra åtgårder, som skulle kunna leda
	till en större energibesparing. Installationskostnaderna har av flera
	remissinstanser, bl.a. SABO och HSB Riksorganisationen, ansetts vara
	högre än vad som uppskattats i promemorian.
	Flera remissinstanser har hänvisat till egna negativa erfarenheter av att
	ha installerat individuell mätning och debitering för värme, samt uppgett
	att energibesparingen inte blivit så stor som man önskat, eller att energi-
	användningen t.o.m. ökat marginellt. Bland dem finns bl.a. Stockholms
	kommun, Göteborgs kommun, Eskilstuna kommun, SABO och HSB
	Riksorganisationen.
	När det gäller den rättsliga analysen av direktivets krav anser Svensk
	Fjärrvärme och Svensk energi att bestämmelsen i artikel 9.1 ska tolkas
	som att den enbart reglerar förhållandet mellan energibolagen och deras
	befintliga kunder, och att det därför saknas anledning att reglera mätning
	på lägenhetsnivå. Flera remissinstanser, bland dem Svensk Fjärrvärme,
	Svensk Energi, SABO, Riksbyggen, Hyresgästföreningen, HSB
	Riksorganisationen, Fastighetsägarna, Fortum, Göteborgs kommun,
	Byggherrarna och Statens väg- och transportforskningsinstitut
	argumenterar för att det inledande stycket i artikel 9.1 ska anses
	vägledande för tillämpningen av hela bestämmelsen. Installationskrav
	ska därför inte i något fall ställas med mindre än att det är tekniskt
	möjligt, ekonomiskt rimligt och proportionerligt i förhållande till möjliga
	energibesparingar. Det föreslås därför särskilt att även nybyggnads- och
	ombyggnadssituationen ska begränsas av kostnadseffektivitet och teknisk
	möjlighet, samt att Boverket får i uppdrag att utreda vad som ska gälla.
	När det gäller individuell mätning av varmvatten så påpekar flera av
	remissinstanserna att problematiken inte är densamma som för
	värmemätning. Söderköping, Eskilstunas, Järfällas, Växjös och
	Jönköpings kommuner är positiva till krav på varmvattenmätning. Även
	SABO hänvisar till egna erfarenheter och anför att dessa huvudsakligen är
	positiva när det gäller varmvattenmätning. Bl.a. HSB Riksförbundet,
	Svensk energi, Svensk fjärrvärme, Byggherrarna och Fastighetsägarna
	är negativa även till varmvattenmätning. Särskilt anförs att kostnaderna
	för att installera mätsystem och debitera de boende kommer att bli större
128	än	värdet av	den	minskade energianvändningen, samt att	det	är

kostnadseffektivitet och teknisk möjlighet som ska avgöra i vilka fall Prop. 2013/14:174 som kraven ska gälla enligt direktivet.

Skälen för regeringens förslag

Kostnadseffektivitet och teknisk genomförbarhet

Förslaget i promemorian har avstyrkts av en majoritet av de remissinstanser som yttrat sig i frågan. De kritiska remissinstanserna har framför allt argumenterat utifrån att konsekvenserna av förslaget kan bli negativa, kostsamma och att förslaget inte nödvändigtvis leder till en minskad energianvändning.

Syftet med direktivet i detta avsnitt är att för den enskilde genom mätning, information och debitering tydliggöra den faktiska förbrukningen av en rad energislag. Genom en ökad medvetenhet om sin energianvändning får den enskilde en möjlighet att påverka sin situation, minska sina utgifter och i förlängningen spara energi. Regeringen instämmer i direktivets ambition i detta avseende. Samtidigt delar regeringen de kritiska remissinstansernas farhågor om att skarpa installationskrav som inte tar hänsyn till kostnadseffektivitet kan leda till svårbedömda effekter.

Förslaget i den remitterade promemorian utgick från tolkningen att medlemsstaten enligt direktivet var skyldig att kräva installation av mätare även för värme, kyla och tappvarmvatten vid uppförande av en ny byggnad samt genomförande av en större renovering.

Remissinstanserna har också argumenterat utifrån en rättslig analys av direktivet. De har därvid pekat på en rad oklarheter som finns och anfört att det finns ett tolkningsutrymme som bör utnyttjas. Särskilt har det framhållits att artikelns inledande skrivningar om bl.a. kostnads- effektivitet måste få genomslag när installationskraven övervägs.

Frågan är då om det utifrån direktivets krav finns utrymme för regeringen att nu göra en annan bedömning än den som redovisats i promemorian.

Regeringen kan konstatera att direktivet förhandlats av Sverige och andra medlemsstater utifrån att kostnads-nyttoöverväganden skulle få genomslag för varje situation. Den bestämmelse som föranlett promemorians bedömning att skarpa installationskrav ska ställas upp är andra stycket i artikel 9.1. Bestämmelsen i artikel 9.1. infördes ursprungligen genom direktiv 2006/32/EG av den 5 april 2006 om effektiv slutanvändning av energi och energitjänster och om upphävande av rådets direktiv 93/76/EG (energitjänstedirektivet). Den har alltså varit i kraft under ett antal år. Det har framkommit att flera medlemsstater hittills inte har genomfört den genom att vid varje nybyggnation och större renovering kräva installation av individuella mätare för värme, kyla och tappvarmvatten. Det är oklart vilket rättsförhållande den är ägnad att reglera och bestämmelsen tar sin utgångspunkt i att proportionalitet och teknisk möjlighet ska beaktas. Det måste också framhållas att artikel 9.1 inte ställer något krav på installation av mätare, utan att mätare ska tillhandahållas. Enligt språkversionen i energitjänste- direktivet skulle mätare ”erbjudas”.

129

Prop. 2013/14:174 Om artikel 9.1 genomförs i enlighet med förslaget i promemorian skulle det medföra kännbara kostnader för aktörerna. Nyttan av åtgärderna är svårbedömda.

Alldeles oavsett vilket rättsförhållande artikel 9.1 skulle reglera när den först infördes så föranleder bestämmelsen i artikel 9.3 att ny lagstiftning nu måste införas med krav på mätarinstallation på lägenhets- nivå för de fall detta är tekniskt möjligt och kostnadseffektivt. Det framstår även i detta sammanhang som naturligt att ställa särskilda krav vid uppförande av nya byggnader och genomförande av större renoveringar. Bestämmelsen i artikel 9.1 andra stycket bör då enligt regeringen tolkas utifrån den inledande skrivningen om teknisk möjlighet, ekonomisk rimlighet och proportionalitet. Till skillnad från det förslag som redovisades i promemorian föreslår regeringen att installationskraven för värme, kyla och tappvarmvatten bör begränsas på så sätt att kostnadseffektiviteten ska beaktas även vid nybyggnation och större renoveringar. Förslaget innefattar då även ett genomförande av artikel 9.1 när det gäller värme, kyla och tappvarmvatten. Hur förslaget bör genomföras utvecklas närmare i avsnitten nedan.

Plan- och bygglagstiftningens ombyggnadsbegrepp bör användas i stället för direktivets ”större renoveringar”

I direktivet används termen större renovering med hänvisning till den definition som begreppet har i Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/31/EU av den 19 maj 2010 om byggnaders energiprestanda (för- kortat energiprestandadirektivet). Enligt artikel 2.10 i energiprestanda- direktivet avses med större renovering renovering av en byggnad där a) totalkostnaden för renoveringen av klimatskalet eller byggnadens installationssystem överstiger 25 procent av byggnadens värde, exklusive värdet av den mark där byggnaden är belägen, eller b) mer än 25 procent av klimatskalets yta renoveras.

I plan- och bygglagen (2010:900), förkortad PBL, används inte termen större renovering. I PBL används i stället andra termer såsom nybygg- nad, ombyggnad, tillbyggnad och ändring av en byggnad. Med termen ombyggnad avses enligt 1 kap. 4 § PBL ändring av en byggnad som innebär att hela byggnaden eller en betydande och avgränsbar del av byggnaden påtagligt förnyas. Kammarrätten i Jönköping har ifrågasatt om ombyggnadsbegreppet verkligen motsvarar de fall som skulle omfattas av direktivets ”större renoveringar”. Regeringen anser dock att det är rimligt att anta att en större renovering enligt direktivet omfattas av begreppet ombyggnad enligt PBL, i vart fall när det handlar om alternativet att totalkostnaden för renoveringen av klimatskalet eller byggnadens installationssystem överstiger 25 procent av byggnadens värde, exklusive värdet av den mark där byggnaden är belägen. Vidare kan det antas underlätta rättstillämpningen om redan befintliga termer används i så stor utsträckning som möjligt. Mot denna bakgrund bör PBL:s ombyggnadsbegrepp användas i den nya lagstiftningen i stället för direktivets ”större renoveringar”.

130

Installationskravet ska vara begränsat till nybyggnationer där det är kostnadseffektivt, samt ombyggnader där det är kostnadseffektivt och tekniskt genomförbart

I promemorian föreslogs att installationskraven för nybyggnation och ombyggnad skulle vara skarpa, men begränsade på så sätt att kraven skulle göras gällande vid en installation eller en väsentlig ändring av en befintlig installation av bl.a. värme, kyla och tappvarmvatten till en lägenhet (jfr 6 kap. 5 § plan- och byggförordningen [2011:338]). När hänsyn ska tas till kostnadseffektivitet och teknisk möjlighet vid avgränsningen av installationskraven, saknas det anledning att begränsa lagtexten på det sättet som föreslagits i promemorian. Kraven bör i stället ta sin utgångspunkt i när en byggnad uppförs, respektive när en ombygg- nad genomförs.

Vid uppförandet av en byggnad kan man naturligtvis välja att uppföra den på en rad olika sätt. En precisering av att installation av mätutrust- ning skulle vara tekniskt genomförbar fyller då inte någon funktion. I stället är det en bedömning av kostnadseffektiviteten som får avgöra i vilka fall installation av mätutrustning ska krävas vid uppförandet av en byggnad.

När det däremot gäller utförandet av en ombyggnad så kan det finnas sådana ombyggnationer som inte alls inkluderar åtgärder avseende bygg- nadens energiförsörjning. Installationskravet bör därför begränsas till fall av kostnadseffektivitet och teknisk möjlighet.

Föreskrifter ska meddelas på lägre nivå om i vilka fall som kraven ska gälla

En lång rad remissinstanser har föreslagit att Boverket får i uppdrag att utreda i vilka fall som installationskraven ska gälla, på samma sätt som föreslagits för befintlig bebyggelse i promemorian. Regeringen delar den bedömningen och anser det lämpligt att de närmare föreskrifterna kan meddelas på lägre nivå än lag. En lagstiftning som helt skulle överlåta till t.ex. den som uppför byggnaden att bedöma om installationen är kostnadseffektiv skulle leda till en mycket osäker rättstillämpning. Förutom installationskraven bör därför lagen innehålla bemyndiganden för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om i vilka fall som kostnadseffektivitet respektive teknisk genomförbarhet ska anses föreligga, samt vilka mätmetoder som ska tillämpas. Med mätmetoder avses i detta sammanhang den uppräkning som finns i direktivets artikel 9.3, nämligen tillflödesmätning, värmekostnadsfördelare och andra mätmetoder.

Kravet bör riktas mot den som för egen räkning låter uppföra byggnaden eller genomföra ombyggnaden

En byggnad kan uppföras och ändras av olika personer. I PBL är det t.ex. inte närmare preciserat vem som kan få ett bygglov för en nybyggnad eller en ändring av en befintlig byggnad. Lagens olika krav riktas ofta mot den som vidtar en viss åtgärd och inte mot en viss på förhand bestämd person. I PBL används bl.a. begreppet ”byggherre”. Med byggherre avses enligt 1 kap. 4 § PBL den som för egen räkning utför eller låter utföra projekterings-, byggnads-, rivnings- eller markarbeten.

Prop. 2013/14:174

131

Prop. 2013/14:174 På liknande sätt används i lagen (2006:985) om energideklaration för byggnader uttrycket ”den som för egen räkning uppför eller låter uppföra en byggnad”. När det gäller direktivets krav på mätare är det inte nödvändigtvis ägaren till fastigheten eller byggnaden i fråga som är den som bör se till att mätare installeras. I stället bör sådana installationskrav riktas mot den som för egen räkning uppför eller låter uppföra en byggnad respektive den som för egen räkning utför eller låter utföra en ombyggnad.

13.3.2Befintlig bebyggelse

Regeringens förslag: Den som äger en byggnad ska se till att den energi som används för en lägenhets inomhusklimat (värme och kyla) liksom en lägenhets förbrukning av tappvarmvatten kan mätas, om det är tekniskt genomförbart och kostnadseffektivt att installera system för individuell mätning och debitering. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om i vilka fall som kostnadseffektivitet respektive teknisk genomförbarhet ska anses föreligga, samt om vilka mätmetoder som ska tillämpas.

	Förslaget i promemorian: Överensstämmer i stort med regeringens. I
	förslaget i promemorian framgick inte uttryckligen att föreskrifterna ska
	avse även mätmetoder. Bemyndigandet formulerades delvis annorlunda.
	Remissinstanserna: Många remissinstanser har varit generellt nega-
	tiva till att det alls införs krav på värmemätning och mätning av kyla på
	lägenhetsnivå. Detta redogörs för i avsnittet om nybyggnation ovan. Av
	de remissinstanser som särskilt yttrat sig över förslaget när det gäller att
	genomföra artikel 9.3 så har flera annars negativa remissinstanser
	tillstyrkt eller varit positiva till förslaget och bedömningen. Bland de som
	varit positiva till förslaget och bedömningen i just denna del finns bl.a.
	Hyresgästföreningen Riksförbundet, SABO, och Sveriges Kommuner och
	Landsting. Leverantörsföreningen Svensk Förening för Förbruknings-
	mätning av Energi (SFFE) anser dock att förslaget måste formuleras om
	för att motsvara direktivets krav. Enligt SFFE bör det i enlighet med
	direktivet framgå att huvudregeln ska vara att mätare installeras även i
	befintlig bebyggelse. SFFE anför att direktivet anger att medlemsstaten
	måste visa när det inte är kostnadseffektivt. Vidare uppges att kostna-
	derna för mätarinstallationer i befintlig bebyggelse – särskilt värmekost-
	nadsfördelare – minskat kraftigt under senare år.
	Skälen för regeringens förslag: Utöver vad som angetts om nybygg-
	nad och ombyggnad så innehåller direktivet krav som omfattar befintlig
	bebyggelse. Artikel 9.3 andra stycket innebär en nyhet i förhållande till
	tidigare direktiv med krav på mätning. Enligt bestämmelsen, som även
	tar sikte på befintlig bebyggelse, ska individuella mätare ha installerats
	senast den 31 december 2016 för att mäta värme, kyla eller tappvarm-
	vatten i varje enhet, när detta är tekniskt genomförbart och kostnads-
	effektivt. När användning av individuella mätare inte är tekniskt
	genomförbar eller kostnadseffektiv för värmemätning, ska individuella
	värmekostnadsfördelare användas för att mäta användningen i respektive
132	radiator, om inte medlemsstaten i fråga visar att det inte skulle vara
132

kostnadseffektivt att installera sådana värmekostnadsfördelare. I dessa fall får alternativa kostnadseffektiva metoder för mätning av användningen övervägas. Kraven omfattar samtliga uppvärmnings- och kylkällor, även sådana som finns centralt i byggnaden eller sådana som t.ex. en fastighetsägare installerat för att försörja flera byggnader.

Regeringen har tidigare gjort bedömningen att det utifrån den förväntade energibesparingspotentialen jämfört med de kostnader som uppstår för byggnadsägare inte funnits tillräckliga skäl för att införa ett generellt krav på individuell mätning och debitering av värme (prop. 2008/09:163 s. 134). Det finns inte skäl att göra en ny bedömning och genomföra direktivet genom att kräva mätning och debitering på lägenhetsnivå. Detta skulle drabba enskilda byggnadsägare oskäligt hårt eftersom rörstammar för tappvarmvatten och uppvärmning ofta leds in och ut ur lägenheterna på flera ställen. I många byggnader skulle installation av individuella mätare därför t.o.m. kräva att rören dras om. Det är inte sannolikt att värdet av den förväntade energibesparingen i sådana fall uppväger kostnaden för installationen, ens på lång sikt. Detta gäller särskilt vid installation av flödesmätare. Som Svensk Förening för Förbrukningsmätning av Energi har framhållit så finns det numera modernare mätmetoder, där en s.k. värmekostnadsfördelare svetsas på varje radiator utan att rören dras om. Mätmetoden finns också uttryckligen omnämnd i artikel 9.3. Denna mätmetod kan i sig inte medföra någon ny bedömning på central nivå, men ska naturligtvis tas med i beaktande när kostnadseffektiviteten bedöms enligt vad som anges nedan.

En sådan generell bedömning som regeringen tidigare gjort framstår inte som tillräcklig för att införa det krav som nu tillkommit i artikel 9.3. Medlemsstaten är skyldig att ta fram bindande regler som motsvarar direktivet. Det krävs därför regler som ser till att mätare för värme, kyla och tappvarmvatten installeras även i befintlig bebyggelse, i de fall detta är tekniskt möjligt och kostnadseffektivt.

Ett alternativ är att låta de enskilda byggnadsägarna utreda kostnads- effektiviteten. En sådan ordning framstår dock som administrativt svårhanterlig och mycket kostsam både för enskilda byggnadsägare och den myndighet som skulle tilldelas uppdraget att gå igenom och bedöma samtliga utredningar.

Det föreslås i stället att kravet när det gäller befintlig bebyggelse införs genom att det på central nivå utreds och bedöms i vilka fall det blir kostnadseffektivt respektive tekniskt genomförbart att installera individuella mätare. Den föreslagna lösningen har särskilt tillstyrkts av remissinstanser som är direkt berörda, bland dem SABO och Hyresgäst- föreningen Riksförbundet. En bestämmelse med ett generellt krav på installation av individuella mätare för värme, kyla och tappvarmvatten, när detta är tekniskt möjligt och kostnadseffektivt, kan meddelas i lag. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bör samtidigt bemyndigas att meddela föreskrifter om för vilka fall som kostnadseffektivitet respektive teknisk genomförbarhet ska anses föreligga, samt om vilka mätmetoder som ska tillämpas. Det bör i lagtexten förtydligas att bemyndigandet avser även mätmetoderna.

Eftersom kraven i denna del inte har samband med uppförandet av byggnaden eller genomförandet av en ombyggnad, kan kravet inte riktas

Prop. 2013/14:174

133

Prop. 2013/14:174

134

mot byggherren. Det bör i stället vara riktat mot den som äger bygg- naden.

Närmare om vad som behöver utredas

Ett krav på att installera mätsystem i befintlig bebyggelse kan drabba enskilda byggnadsägare hårt. Det är därför viktigt att frågan om i vilken typ av bebyggelse det är effektivt att göra sådana installationer utreds noggrant. Först när utredningen är genomförd finns närmare förutsätt- ningar för att meddela föreskrifter om vilken typ av bebyggelse kravet bör omfatta. Detta bör uttryckas på sådant sätt att regeringen ges möjlighet att meddela föreskrifter om i vilka fall som kostnadseffektivitet respektive teknisk genomförbarhet ska anses föreligga. Regeringen bör ges möjligheten att delegera föreskriftsrätten på området till den myndighet som regeringen bestämmer.

Direktivet kräver att bedömningen av vad som är tekniskt möjligt och kostnadseffektivt ska avse tre olika steg. I första hand ska därför utredningen, som görs av Boverket, bedöma för vilka fall som krav ska ställas på installation av mätsystem som mäter tillförd värme- eller kylenergi. Vidare ska bedömningen avse för vilken typ av byggnader eller i vilka fall som krav ska ställas på att installera värmekostnads- fördelare. Utredningen bör också överväga om det alls finns skäl att för någon typ av bebyggelse ställa krav på temperaturmätning (komfortmätning) eller andra alternativa mätmetoder och därpå följande debitering.

När det gäller mätning av tappvarmvatten bör utredningen överväga i vilka fall som kostnadseffektivitet respektive teknisk genomförbarhet ska anses föreligga, om kravet ska kopplas samman med krav på installation av värmemätningssystem eller i något fall gälla självständigt.

Mätning vid värmeväxlaren eller leveranspunkten

Av artikel 9.3 första stycket följer att mätning ska ske vid värmeväxlaren eller leveranspunkten när en byggnad försörjs med värme, kyla eller varmvatten från ett fjärrvärmenät eller från en central källa som försörjer flera byggnader. Bestämmelsen bedöms inte föranleda någon ny regle- ring. Kravet i artikeln motsvaras av den regel som finns sedan tidigare i Boverkets byggregler (BBR 2011:6, avsnitt 9:7). Bedömningen i promemorian har inte ifrågasatts av remissinstanserna.

Byte av mätare i befintlig bebyggelse

I promemorian föreslogs att den som äger en byggnad ska överväga om det är tekniskt möjligt och kostnadseffektivt att installera mätare för varje lägenhet, i samband med att en befintlig mätare för fjärrvärme, fjärrkyla, el, gas eller tappvarmvatten byts ut. Förslaget har kritiserats av bl.a. Svensk Fjärrvärme och SABO för att leda till oklarheter vid tillämp- ningen. Regeringen kan konstatera att den aktuella bestämmelsen i direktivet (artikel 9.1 b) är mycket otydlig, och att inte heller kommissionen i sina tolkningsmeddelanden har föreslagit något sätt för medlemsstaterna att genomföra bestämmelsen på. En alternativ tolkning som har förts fram är att bestämmelsen egentligen handlar om byte av befintliga system för individuell mätning. Eventuella genomförande-

åtgärder skulle i sådana fall omformuleras till att avse förbud mot Prop. 2013/14:174 avinstallation av individuella mätare. Tills vidare föreslås inte några nya

bestämmelser.

13.4El och naturgas

Regeringens förslag: Den som för egen räkning uppför eller låter uppföra en byggnad ska se till att varje lägenhets elförbrukning eller naturgasförbrukning kan mätas.

Detsamma gäller i samband med en ombyggnad. Skyldigheten gäller då den som för egen räkning utför eller låter utföra ombyggnaden.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om undantag från skyldigheten.

Promemorians förslag: Stämmer delvis överens med regeringens. Enligt förslaget i promemorian skulle den som för egen räkning uppför eller låter uppföra en byggnad vid en installation av el eller naturgas till en lägenhet se till att den som använder lägenheten kan ingå abonnemang med det elnätsföretag som har koncessionen i området, eller med en naturgasdistributör.

Detsamma skulle gälla vid en installation av el eller naturgas till en lägenhet eller en väsentlig ändring av en befintlig installation i samband med en ombyggnad. Skyldigheten gällde då den som för egen räkning utför eller låter utföra ombyggnaden.

Remissinstanserna: Vattenfall AB, E.ON Sverige AB och Göteborg Energi AB tillstyrker särskilt den i promemorian föreslagna lösningen att byggherren ska se till att lägenhetsinnehavaren kan ingå nätabonnemang.

Tekniska verken i Linköping AB är positivt till förslaget. Bl.a. Eskilstunas, Jönköpings och Växjös kommuner är positiva till att krav på elmätning införs. Svensk Energi avstyrker förslaget. Hyresgäst- föreningen, Sveriges Allmännyttiga Bostadsbolag, Sveriges Byggindustrier, Leverantörsföreningen för Individuell Mätning och Debitering (LIMD), HSB Riksförbund och Fortum Power and Heat AB (Fortum) förespråkar i stället att direktivet genomförs på så sätt att även fastighetsägarens fördelningsmätning tillåts. Remissinstanserna hänvisar bl.a. till att direktivet inte kräver mer än att mätning ska ske, och att utbyggnaden av egenproducerad el i flerbostadshus kan försvåras, om varje lägenhets elanvändning ska mätas från det koncessionspliktiga elnätet.

Skälen för regeringens förslag

Som redogjorts för ovan är bedömningen att direktivet ställer krav på tillhandahållande av individuella mätare vid nybyggnad och vid ombyggnad, vid en installation av värme, kyla eller tappvarmvatten till en lägenhet, men att kraven bör begränsas till fall av kostnadseffektivitet

och teknisk möjlighet. Kraven på tillhandahållande av individuella

135

Prop. 2013/14:174 mätare omfattar även som utgångspunkt el och naturgas. Redan i dag har de allra flesta elkonsumenter egna elabonnemang och därmed mätning av

	elförbrukningen. När det gäller de elkonsumenter som får sin
	elförsörjning via kollektiva elabonnemang finns inte någon statistik kring
	hur många som får förbrukningen uppmätt av fastighetsägaren och
	faktureringen grundad på hur mycket el som förbrukats.
	Det kan konstateras att det finns två olika vägar att gå för att säkerställa
	att elanvändare tillhandahålls individuella mätare vid nybyggnation och
	större renovering. På samma sätt som för värme, kyla och
	tappvarmvatten skulle den som uppför en byggnad eller låter genomföra
	en ombyggnad kunna se till att fördelningsmätning sker, i de fall de som
	använder lägenheterna inte har möjlighet att ingå nätabonnemang. En
	sådan lösning har förespråkats av bl.a. Sveriges Byggindustrier, SABO,
	LIMD, HSB Riksförbund och Fortum.
	Ett annat sätt på vilket direktivet kan genomföras är att ålägga den som
	uppför en byggnad att se till att de som kommer att använda lägenheterna
	kan ingå nätabonnemang. Den lösningen – som också föreslogs i
	promemorian – har förespråkats av främst de stora elnätsbolagen
	Vattenfall AB, E.ON Sverige AB och Göteborg Energi AB. I en tidigare
	utredning konstaterades att ungefär 90–95 procent av alla slutanvändare i
	flerbostadshus redan har individuella nätabonnemang (SOU 2008:110
	s. 375). I utredningen angavs dock att utvecklingen sedan 1990-talet gått
	mot en allt större utbredning av kollektiva elabonnemang. Regeringen
	har tidigare uttalat att en sådan utveckling bör brytas, eftersom den
	motverkar en lönsam effektiv energianvändning (prop. 2008/09:163
	s. 134). Tidigare undersökningar har visat på att elanvändningen minskar
	med 20 procent vid en övergång till individuell elmätning. Som
	ytterligare skäl anfördes att fler lägenhetskunder får möjlighet att byta
	elleverantör och får konsumenträttigheter enligt ellagen.
	Regeringen konstaterar att syftet med direktivet i detta avseende är att
	slutkunden ska få reda på hur mycket energi som förbrukas, och i
	förlängningen debiteras därefter. Detta syfte uppnås naturligtvis även
	med fördelningsmätning och den förändring i hyres- och bostadsrätts-
	lagstiftningen som föreslås i avsnitt 13.5. Regeringen håller med remiss-
	instanserna om att det finns goda skäl för att låta den som uppför bygg-
	naden eller genomför ombyggnaden själv få välja hur mätkravet ska
	uppfyllas. Särskilt vore det olyckligt om en reglering för att främja
	energieffektivitet skulle få till följd att utbyggnaden av fastighetsgemen-
	samma mikroproduktionsanläggningar för förnybar el försvåras.
	Till skillnad från installation av mätutrustning för värme, kyla och
	varmvatten så är installation av elmätare ganska enkel, och några
	rättviseproblem uppstår inte bland de som använder lägenheterna. Det
	saknas mot den bakgrunden anledning att begränsa installationskraven på
	motsvarande sätt som föreslagits för värme, kyla och tappvarmvatten.
	Regeringen har tidigare bedömt att installationskrav för elmätare bör
	ställas upp vid nybyggnation och ändring (prop. 2008/09:163 s. 132). Det
	saknas anledning att göra en ny bedömning, men installationskravet kan
	begränsas till att avse ombyggnadsfallen.
	Lägenheter kan användas både som bostad och lokal. I promemorian
	föreslogs möjligheter till undantag och pekades på den problematiska
136	situationen att en lägenhet – exempelvis på en flygplatsterminal – ligger

långt från det koncessionspliktiga elnätet. Med den nu föreslagna Prop. 2013/14:174 lösningen att även fördelningsmätning tillåts, uppkommer inte samma

problematik. En möjlighet att föreskriva om undantag bör finnas kvar, men dessa kan förväntas bli begränsade.

Det förekommer i dag att lägenheter, såväl bostadslägenheter som lokaler, inte försörjs med el. Även i t.ex. flerbostadshus bör det finnas en möjlighet att inreda lägenheter helt utan elförsörjning. I sådana fall kan det naturligtvis inte finnas någon skyldighet att för den aktuella lägenheten förbereda elmätning.

Särskilt om naturgas

Naturgas förekommer på den svenska marknaden i ganska begränsad utsträckning. Gasen används i flerbostadshus och byggnader med flera användningsområden främst för matlagning, men det förekommer också att gasen leds in i lägenheterna och där används för uppvärmning. Så gott som samtliga lägenheter som försörjs med naturgas på sådant sätt lär i dag ha ett eget abonnemang. För att säkerställa att mätning sker även vid nybyggnad och ombyggnad bör på samma sätt som för el den som uppför en byggnad åläggas att se till att lägenhetens gasförbrukning kan mätas.

Undantag för mätning av naturgas finns i dag i Energimarknads- inspektionens föreskrifter (EIFS 2008:1) och gäller i praktiken de kunder som försörjs med gas för matlagning. En möjlighet till motsvarande undantag finns i direktivets bilaga VII. Det kan därför förväntas att undantag beslutas även utifrån den nya lagen för kunder som förses med gas för matlagningsändamål.

13.5	Debitering vid fördelningsmätning

Regeringens förslag: Om det finns möjlighet till individuell mätning
ska ersättning för kostnader som är hänförliga till en hyresgästs eller
bostadsrättshavares energiförbrukning beräknas med utgångspunkt i
den uppmätta förbrukningen.
Promemorians förslag: Överensstämmer i sak med regeringens.
Lagrådsremissens förslag: Överensstämmer i sak med regeringens.
Enligt förslaget i lagrådsremissen skulle kostnader som är hänförliga till
en hyresgästs eller bostadsrättshavares energiförbrukning beräknas
utifrån den faktiska förbrukningen.
Lagrådet: Lagrådet har anmärkt på att lagtexten synes stå i konflikt
med författningskommentaren.
Remissinstanserna: Få remissinstanser har särskilt kommenterat
förslaget i denna del. SABO tillstyrker förslaget och framhåller att det
framstår som naturligt att direktivets krav på debitering utifrån faktisk
förbrukning införs i gällande lagstiftning på nyttjanderättens område.
SABO anser att debiteringskravet inte bör träffa hyresförhållanden där
fastighetsägaren installerat temperaturgivare i lägenheten i syfte att
optimera driften och hålla en jämn temperatur i fastigheten eftersom den
faktiska förbrukningen då inte mäts, utan endast befintlig temperatur.
Hyresgästföreningen Riksförbundet avstyrker förslaget och framhåller att		137

Prop. 2013/14:174 det är viktigt att fastighetsägare inte utsätts för ett absolut krav att debitera energi bara för att mätning sker. Särskilt anförs att en bra energieffektiviseringsåtgärd som blir allt vanligare är att temperatur mäts för varje lägenhet för att optimera värmesystemen. Denna åtgärd bör kunna fortgå utan att krav på debitering utfaller. Svensk Energi anser att en analys kan behövas för att avgöra om hyresvärden blir skattskyldig avseende energiskatt på el, samt att det är oklart hur transaktionerna ska bedömas ur ett mervärdesskatteperspektiv.

Skälen för regeringens förslag: Av artikel 10.1 och punkt 1.1 i bilaga VII till direktivet följer att slutanvändare av energi minst en gång per år ska debiteras utifrån sin faktiska energiförbrukning, om detta är tekniskt möjligt och ekonomiskt försvarbart.

Direktivets krav på debitering utifrån faktisk förbrukning när fördelningsmätning har skett, bör enligt regeringen inordnas i gällande lagstiftning på hyresrättens och bostadsrättens område. Som framgår av avsnitt 13.1. finns det i dag inte något krav på att en lägenhetsinnehavare som har en individuell mätare installerad också debiteras för sin förbrukning. Lagreglerna möjliggör endast att så sker. Detta kan inte anses tillräckligt för att Sverige ska leva upp till direktivets krav.

Det föreslås därför att det i hyreslagen, bostadsrättslagen och lagen om kooperativ hyresrätt införs regler som anger att ersättning för kostnader som hänför sig till energiförbrukning ska beräknas med utgångspunkt i den uppmätta förbrukningen, om det finns möjlighet till individuell mätning. I de fall det har installerats individuella mätare ska mätvärdena således användas som underlag för debiteringen. I de flesta fall torde så ske redan i dag även om det kan förekomma att energiförbrukningen mäts individuellt utan koppling till debitering. SABO och Hyresgäst- föreningen Riksförbundet har framfört synpunkten att det förekommer temperaturmätning på lägenhetsnivå enbart för att optimera driften av värmesystemen. Med den utformning av lagtexten som regeringen föreslår är det emellertid när kostnaden kan påföras efter individuell mätning som kravet ska gälla. Ett sådant installerat energioptimerande system som inte alls lämpar sig för debitering på lägenhetsnivå skulle enligt regeringens mening knappast omfattas av kravet.

Reglerna bör inte kräva att den uppmätta energiförbrukningen ensam läggs till grund för det belopp som debiteras. Särskilt vad gäller kost- nader för uppvärmning kan det ju ofta finnas anledning att beakta även andra faktorer. För att tillgodose Lagrådets synpunkter i denna del bör detta tydliggöras även i lagtexten. Kravet bör utformas på så sätt att beräkningen av hyran eller avgiften ska ta sin utgångspunkt i den uppmätta förbrukningen.

För att regleringen ska leva upp till direktivets krav bör den omfatta kostnader som är hänförliga till lägenhetens uppvärmning, nedkylning eller förseende med varmvatten eller elektrisk ström.

Som redogjorts för ovan finns redan i dag inom hyresrätten en möjlig- het att beräkna hyran utifrån uppmätt förbrukning. Den ändring som nu föreslås bör i sig inte medföra någon ändring i skatterättsligt hänseende för dem som beräknar hyran utifrån uppmätt förbrukning.

138

13.6

Särskilt om tredimensionella fastigheter

Prop. 2013/14:174

Regeringens förslag: Om en samfällighetsförening ansvarar för el-, naturgas-, kyl-, värme- eller tappvarmvattensystemet i ett byggnads- komplex som består av tredimensionella fastigheter, ska det som gäller ägaren till en byggnad i stället tillämpas på föreningen.

Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Remissinstanserna har inte haft några synpunkter

på förslaget.

Skälen för regeringens förslag: Byggnadsbegreppet täcker även sådana delar av byggnader som hör till tredimensionella fastigheter (jfr prop. 2005/06:145 s. 137 och 2008/09:91 s. 109). En lagstiftning som tar sikte på byggnader blir därför också tillämplig på ägarlägenhets- fastigheter och andra tredimensionella fastigheter.

För tredimensionella fastigheter inrättas ofta en gemensamhetsanlägg- ning som ska tillgodose fastigheternas behov av t.ex. el, vatten och avlopp. När det gäller ägarlägenhetsfastigheter förvaltas gemensamhets- anläggningen av en samfällighetsförening, se 20 a § lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter. Förvaltning genom samfällighets- förening kan även förekomma när det gäller andra tredimensionella fastigheter.

I dessa fall bör samfällighetsföreningen anses motsvara byggnadens ägare och ansvara för att utrustning för individuell mätning installeras. Finns det ingen sådan förening blir de enskilda fastighetsägarna ansvariga.

13.7Tillsynen över att system för mätning på lägenhetsnivå installeras

Regeringens förslag: Den eller de kommunala nämnder som fullgör uppgifter inom plan- och byggområdet (byggnadsnämnden) har tillsyn över att skyldigheter som avser installation av mätsystem på lägen- hetsnivå fullgörs.

Om system för individuell mätning ska införas ska byggnads- nämnden ge de upplysningar som behövs för att de skyldigheterna ska fullgöras och bestämma vilka handlingar som ska lämnas till nämnden.

Den som har en skyldighet enligt lagen ska lämna byggnads- nämnden de handlingar och uppgifter i övrigt som behövs för nämndens tillsyn.

Byggnadsnämnden får meddela de förelägganden som behövs för att de skyldigheter som följer av lagen ska fullgöras. Ett sådant före- läggande får förenas med vite.

Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: Östersunds kommun och Jönköpings kommun tillstyrker särskilt att tillsynen ska utövas av de kommunala byggnads-

139

Prop. 2013/14:174	nämnderna. Länsstyrelsen i Stockholms län anser att förhållandet till
	plan- och bygglagen behöver förtydligas.
	Skälen för regeringens förslag: Det kan inledningsvis konstateras att
	det följer av artikel 13 i direktivet att medlemsstaterna ska fastställa
	bestämmelser om sanktioner som ska tillämpas vid överträdelser av
	nationella regler som grundar sig på bl.a. de artiklar som behandlar mät-
	ning och debitering av energi. Även från ett nationellt perspektiv är det
	naturligtvis av vikt att ett ändamålsenligt sanktionssystem införs. Lämp-
	ligen bör en myndighet utses för att utöva tillsyn över att skyldigheterna
	enligt lagen fullgörs. Sanktionerna bör bestå i att myndigheten ges möj-
	lighet att utfärda de förelägganden som behövs för att skyldigheterna ska
	fullgöras, samt att sådana förelägganden får förenas med vite.
	Frågan är då om det är lämpligt att tillsynen ska utövas av en central
	förvaltningsmyndighet. Det kan konstateras att en central tillsynsfunktion
	skulle förutsätta tillgång till ganska omfattande registeruppgifter, upp-
	gifter som endast delvis finns tillgängliga i dag genom exempelvis
	fastighetsregister och register över energideklarationer. Registren skulle
	behöva kompletteras med skyldigheter för byggherrar och byggnadsägare
	att centralt lämna uppgifter om bl.a. mätarinstallation. Administrationen
	av en sådan lösning skulle bli omfattande.
	En bättre ordning är att ålägga de kommunala nämnder som fullgör
	uppgifter enligt plan- och bygglagen (2010:900), förkortad PBL, att
	utöva tillsyn även över att den nya lagens krav på installation av mätar-
	system fullgörs. Genom bygglovs- och anmälningsprocessen i PBL,
	kommer byggnadsnämnden att få kännedom om i vart fall nya byggnader
	och ombyggnader. Åtgärder som kräver lov eller anmälan får inte
	påbörjas innan byggnadsnämnden har gett ett startbesked (10 kap. 3 §
	PBL). Vidare krävs normalt i dessa fall att byggnadsnämnden har gett ett
	slutbesked innan byggnaden får tas i bruk (10 kap. 4 § PBL). När en
	ansökan om lov eller en anmälan ges in till byggnadsnämnden har
	nämnden möjlighet att kontrollera om åtgärden medför att individuell
	mätning ska införas i byggnaden och möjlighet att se till att de
	handlingar som behövs för prövningen i frågan om startbesked ges in till
	nämnden (10 kap. 19 och 22 §§ PBL).
	Byggnadsnämnden bör enligt lagen ges möjlighet att meddela de
	förelägganden som behövs för att skyldigheterna enligt lagen ska
	fullgöras. Det bör finnas en möjlighet att förena sådana förelägganden
	med vite. I lagen bör också införas en särskild skyldighet att till
	byggnadsnämnden lämna de handlingar och uppgifter i övrigt som
	behövs för nämndens tillsyn enligt lagen. Ett tillsynsärende behöver
	naturligtvis inte ha samband med ett pågående ärende enligt PBL. Även
	när ett ärende handläggs parallellt med en prövning enligt PBL kan det
	finnas handlingar som nämnden behöver, men inte skulle anses
	motiverade att begära in enligt ovan nämnda bestämmelser i PBL.
	Länsstyrelsen i Stockholms län har efterfrågat ett tydliggörande av
	förhållandet mellan tillämpningen av den föreslagna lagen och PBL.
	Regeringen anser att ett tillsynsärende enligt den föreslagna lagen om
	energimätning i byggnader inte ska påverka prövningen enligt PBL.
	Brister som uppmärksammas enligt lagen om energimätning i byggnader
	ska alltså inte medföra att t.ex. ett sådant start- eller slutbesked som
140	omnämns ovan vägras.

13.8

Tillsynen bör finansieras genom avgifter

Prop. 2013/14:174

Regeringens förslag: Kommunen får ta ut avgifter för sin tillsyn.

Kommunen får meddela föreskrifter om avgifternas storlek.

Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Fastighetsägarna avstyrker förslaget och påpekar

att man redan har en börda av avgifter för olika typer av tillsyn som ofta inte samordnas. Östersunds kommun påtalar särskilt behovet av möjlig- heten att avgiftsfinansiera den nya tillsynsuppgiften. Göteborgs kommun anser dock att det bör förtydligas när och hur avgiften ska tas ut.

Skälen för regeringens förslag: Regeringen har uttalat att tillsynsuppgifter som utgångspunkt bör finansieras genom avgifter (se skr. 2009/10:79 s. 19 f). Principen bör gälla även i de fall som en tillsynsuppgift åläggs kommunala organ. Det bör då vara kommunen som beslutar om avgiftsuttaget (a. skr. s. 22). Enligt 8 kap. 3 b § kommunallagen (1991:900) får kommunerna ta ut avgifter för tjänster och nyttigheter som de tillhandahåller. För tjänster eller nyttigheter som kommunerna är skyldiga att tillhandahålla får de bara ta ut avgifter om det är särskilt föreskrivet. Enligt 8 kap. 3 c § får kommunerna inte ta ut högre avgifter än vad som svarar mot kostnaderna för de tjänster eller nyttigheter som kommunen tillhandahåller (självkostnaden). Till viss del kommer kommunens uppgifter såsom de beskrivits i avsnittet ovan att vara finansierade genom det avgiftsuttag som regleras i 12 kap. 8 § plan- och bygglagen (2010:900), förkortad PBL. Kommunen har rätt att ta ut avgift för alla åtgärder som normalt ingår i ärenden eller efter bygg- anmälan (prop. 2009/10:170 s. 351). I samtliga fall där det handlar om åtgärder som är lov- eller anmälningspliktiga krävs också ett startbesked från kommunens byggnadsnämnd (10 kap. 3 § PBL). När nämnden beslutar om startbesked har den en skyldighet att upplysa om relevanta krav i annan lagstiftning (10 kap. 24 § PBL). För att nämnden ska kunna lämna behövliga upplysningar om de krav som den föreslagna lagen om energimätning i byggnader ställer upp måste den aktuella åtgärden granskas och det kan tänkas att nämnden behöver begära in vissa handlingar, t.ex. för prövningen av om det är fråga om en ombyggnad. Dessa arbetsuppgifter bör kunna anses som normala i ett ärende om startbesked och därmed bör avgiften enligt PBL kunna omfatta sådana kostnader.

Fastighetsägarna har avstyrkt förslaget och ansett att kommunerna bör hantera tillsynsärendena utan avgiftsfinansiering. Regeringen instämmer dock i den bedömning som redovisats i promemorian och som har tillstyrkts av kommunerna. För att tillsynen ska kunna bedrivas effektivt måste viss möjlighet till ett avgiftsuttag finnas. När det gäller tillsyns- ärenden som bedrivs enligt den nya lagen behövs därför en särskild bestämmelse som ger kommunen (kommunfullmäktige) möjlighet att besluta om avgift. Avgiften bör tas ut av den som ett tillsynsärende riktar sig mot. Det är upp till den enskilda kommunen att besluta om och hur en avgift ska tas ut. Som anförts ovan är det regeringens uppfattning att hanteringen i normalfallet kan samordnas med processen enligt PBL. Det

141

Prop. 2013/14:174 bör därför inte i särskilt många fall finnas anledning att inleda tillsynsärenden enligt den nya lagen.

13.9Överklagande

Regeringens förslag: Byggnadsnämndens beslut om föreläggande får överklagas till allmän förvaltningsdomstol.

Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

Promemorians förslag: Överensstämmer delvis med regeringens. Enligt promemorian fick enbart förelägganden som förenats med vite överklagas.

Remissinstanserna: Länsstyrelsen i Stockholm tillstyrker förslaget under förutsättning att eventuella förelägganden ska ske utan att påverka start- och slutbesked, annars bör överklagande ske till mark- och miljödomstol. Kammarrätten i Jönköping ifrågasätter om det inte vore lämpligare att låta byggnadsnämndens beslut om föreläggande som förenats med vite överklagas till mark- och miljödomstol.

Skälen för regeringens förslag: Det finns skäl för att låta byggnadsnämndens beslut om förelägganden överklagas. Till skillnad från förslaget i promemorian anser inte regeringen att överklagande- möjligheten ska vara begränsad till vitessanktionerade förelägganden. Som närmare redogjorts för i avsnitt 13.7 är det inte meningen att brister enligt den nya lagen ska påverka en prövning enligt plan- och bygglagen (2010:900). Regeringen anser att överklagande lämpligen bör ske till allmän förvaltningsdomstol och att det bör krävas prövningstillstånd vid överklagande till kammarrätten. Andra beslut bör inte kunna överklagas.

	13.10	Nya föreskrifter om mätare behövs

	Regeringens bedömning: Styrelsen för ackreditering och teknisk
	kontroll (Swedac) bör ges i uppdrag att ta fram föreskrifter om mätare
	som används för fördelning och debitering av kostnader inom en
	byggnad för värme, kyla, varmvatten och el.
	Promemorians bedömning: Överensstämmer i stort med regeringens.
	I promemorians bedömning omnämndes inte elmätare.
	Remissinstanserna: Riksförbundet Bostadsrätterna Sverige anser att
	föreskrifter om mätare bör tas fram på EU-nivå.
	Skälen för regeringens bedömning: Regeringen har enligt 2 § lagen
	(1992:1514) om måttenheter, mätningar och mätdon en möjlighet att
	utfärda föreskrifter om bl.a. krav på och kontroll av mätdon, när detta är
	befogat. Regeringen har i 7 § förordningen (1993:1066) om måttenheter,
	mätningar och mätdon uppdragit åt Styrelsen för ackreditering och
	teknisk kontroll (Swedac) att meddela sådana föreskrifter. Swedac har
	meddelat sådana föreskrifter för bl.a. elmätare och värmemätare. Av
	föreskrifterna framgår att dessa inte omfattar fördelningsmätning.
142	Eftersom det nu föreslås bli ett lagkrav avseende installation av mätare

samt att debitera energikostnader på lägenhetsnivå, bör krav ställas på Prop. 2013/14:174 mätarnas funktion och noggrannhet. Swedac bör därför ges i uppdrag att

meddela sådana föreskrifter.

Enligt 4 § utövas tillsynen enligt den lagen av den myndighet som regeringen bestämmer. Det följer också av paragrafen att regeringen, eller efter regeringens bemyndigande tillsynsmyndigheten, får meddela föreskrifter om avgifter för kontroll av mätdon som omfattas av myndighetens tillsyn. Om Swedac utfärdar föreskrifter följer därför att myndigheten utövar tillsyn över den metrologiska funktionen av de mätare som installerats. Viss samordning sker redan på EU-nivå, och Swedac bör ta i beaktande de rekommendationer som kommissionen utfärdar.

Till skillnad från förslaget i promemorian så föreslår regeringen att fördelningsmätning av el tillåts även vid nybyggnation och ombyggnad. Detta bör uppmärksammas även när Swedacs uppdrag preciseras.

14 Artiklarna 9.2 och 10.2 – Smart mätning

Regeringens förslag: Nätkoncessionshavare ska se till att elanvändarna får lämplig information i samband med installation av nya mätare. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om skyldigheten.

Regeringens bedömning: Förordningen om mätning, beräkning och rapportering av överförd el eller Energimarknadsinspektionens föreskrifter bör ändras beträffande de elanvändare vars förbrukning mäts per timme.

Inriktningen ska vara att elmätare förses med öppet gränssnitt för energi- och systemtjänster.

Promemorians förslag och bedömning: Motsvarar regeringens förslag och bedömning.

Remissinstanserna: De remissinstanser som yttrat sig tillstyrker promemorians förslag till genomförande. Styrelsen för ackreditering och teknisk kontroll (Swedac) påpekar att det finns EU-rättsliga aspekter att beakta om regeringen senare ställer funktionskrav på exempelvis öppet gränssnitt för elmätare. Oberoende elhandlare stöder inriktningen mot smart mätning och öppet gränssnitt, men önskar att det redan nu slås fast att samtliga elanvändare ska vara timmätta, något som borde kunna ske till årsskiftet 2015/16. Även Svensk Bioenergiförening anser att det finns starka skäl för att utveckla timmätning och debitering därefter.

Skälen för regeringens förslag och bedömning: Artiklarna 9.2 och 10.2 innehåller bestämmelser med särskilda krav som ska ställas på mätare, informationssystem och faktureringssystem i den mån som medlemsstaterna installerar smarta mätare för naturgas och el i enlighet med direktiven 2009/72/EG och 2009/73/EG. Enligt bilaga I till dessa direktiv skulle medlemsstaten göra en bedömning av kostnader och nyttor med att införa system med smarta mätare. Enligt elmarknads- direktivet skulle, om bedömningen ledde till att sådana system skulle introduceras, medlemsstaterna se till att 80 procent av konsumenterna har

143

Prop. 2013/14:174 smarta mätare senast år 2020. För naturgas fanns inte någon sådan tids-

	gräns.
	Som redogörs för närmare i avsnitt 13.1 är kraven för mätning av
	naturgas inte lika högt ställda som för mätning av el. Vad gäller
	gasmarknadsdirektivet har regeringen uttalat att det inte var påkallat med
	några lagstiftningsåtgärder för smarta mätare för gas (prop. 2010/11:70
	s. 143). För att kunna införa kraven enligt gasmarknadsdirektivet lät
	regeringen Energimarknadsinspektionen utreda frågan om huruvida krav
	skulle ställas på att installera smarta mätare. Av den rapport som
	presenterades för regeringen (Smarta mätare i det svenska naturgas-
	systemet EI R 2012:1) framgick sammanfattningsvis att krav på
	installation av smarta mätare skulle medföra mycket stora kostnader.
	Rapporten har inte föranlett regeringen att göra något nytt uttalande om
	att smarta mätare för naturgas ska installeras. Artiklarna 9.2 och 10.2 bör
	därför inte föranleda någon ytterligare reglering när det gäller naturgas.
	När det gäller el genomfördes inte någon motsvarande ekonomisk
	bedömning. I stället uttalade regeringen att införandet av månadsvis
	mätning innebar att Sverige redan uppfyllde kraven på utrullning av
	smarta mätare enligt elmarknadsdirektivet (prop. 2010/11:70 s. 55).
	Regeringen utvecklade inte resonemanget, men det kan konstateras att
	den reform som genomfördes under åren 2006 2009 med en övergång
	från årsvis mätning till månadsvis mätning föranlett att moderna
	fjärravlästa mätare installerats i så gott som samtliga uttagspunkter. De
	allra flesta mätare som installerats möjliggör t.ex. tvåvägskommunikation
	och kan hantera timvärden. Någon definition av smarta mätare fanns inte
	på EU-nivå när elmarknadsdirektivet genomfördes.
	Det kan sammanfattningsvis konstateras att de krav som ställs enligt
	svensk rätt för mät- och rapporteringssystemen när det gäller uttags-
	punkter med ett säkringsabonnemang upp till 63 ampere, inte motsvarar
	de krav som nu ställs på smart mätning enligt energieffektiviserings-
	direktivet. Exempelvis förutsätter bestämmelserna i artikel 9.2 a) och
	10.2 b) att systemen hanterar mätvärden på timbasis. I dag mäts för de
	allra flesta uttagspunkter den överförda elen månadsvis. Även om de
	installerade mätarna i stor utsträckning klarar av att hantera timvärden
	skulle en övergång till att hantera timvärden för samtliga uttagspunkter i
	insamlings-, överförings- och eventuellt även avräkningssystemen, förut-
	sätta ganska omfattande investeringar och uppgraderingar för elnäts-
	branschen.
	På den svenska elmarknaden gäller sedan den 1 oktober 2012 emeller-
	tid att även konsumenter, oavsett hur stor elförbrukningen är, har en
	möjlighet att få timmätning. Enligt 3 kap. 11 § andra stycket ellagen
	(1997:857) får den elanvändare som ingått ett avtal om leverans av el
	som förutsätter att mängden överförd el ska mätas per timme, inte debite-
	ras merkostnader för detta (se prop. 2011/12:98, Timmätning för aktiva
	elkonsumenter). Från den 1 april 2013 gäller enligt 6 och 18 a §§ förord-
	ningen (1999:716) om mätning, beräkning och rapportering av överförd
	el att nätkoncessionshavarna är skyldiga att även inom avräknings-
	systemen rapportera dessa elanvändares förbrukning per timme. För
	dessa elanvändare, liksom för elanvändare med säkringsabonnemang
	som överstiger 63 ampere, finns inga större problem med att anpassa
144	systemen så att de fullt ut motsvarar direktivets krav. De närmare

törer. På begäran	ska rapporte- Prop. 2013/14:174
ring ske till ett företag som
elanvändaren eller	elproducenten
har utsett.

Genomförande av	Prop.
energieffektiviseringsdirektivet	2013/14:174

Prop. 2013/14:174 2.6	Förslag till lag om ändring i bostadsrättslagen
	(1991:614)
Härigenom föreskrivs1 att 7 kap. 14 § bostadsrättslagen (1991:614) ska
ha följande lydelse.
Lydelse enligt prop. 2013/14:142		Föreslagen lydelse

Prop. 2013/14:174 2.8	Förslag till lag om ändring i lagen (2002:93)
	om kooperativ hyresrätt
Härigenom föreskrivs1 att 3 kap. 6 § lagen (2002:93) om kooperativ
hyresrätt ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse		Föreslagen lydelse
		3 kap.

2.9	Förslag till lag om ändring i naturgaslagen	Prop. 2013/14:174
	(2005:403)