prop 2013/14 146

Innehållsförteckning

1	Förslag till riksdagsbeslut ................................................................		8
2	Lagtext	.............................................................................................	9
	2.1	Förslag till lag om straff för folkmord, brott mot
		mänskligheten och krigsförbrytelser ..................................	9
	2.2 ........................	Förslag till lag om ändring i brottsbalken	14

2.3Förslag till lag om ändring i lagen (1998:1703) om

ändring i brottsbalken ......................................................

2.4Förslag till lag om ändring i polisdatalagen

(2010:361) .......................................................................

2.5Förslag till lag om ändring i lagen (2012:179) om

		straff för olovlig befattning med klusterammunition .......		21
3	Ärendet och dess beredning ...........................................................			22
4	Folkrätt	...........................................................................................		24
	4.1 ..........................................................................	Inledning		24
	4.2 .................................................	Folkrättens komponenter		24
	...........................	4.2.1	Sedvanerätt/Allmän folkrätt	25
	.......................................................	4.2.2	Traktaträtt	25
	4.3 .............................	Enskilda som subjekt inom folkrätten		26
		4.3.1	Allmänt om framväxten av ett individuellt
	........................................		straffrättsligt ansvar	26
		4.3.2	Särskilt om inrättandet av Jugoslavien-
	................................		och Rwandatribunalerna	27
		4.3.3	Särskilt om inrättandet av Internationella
	........................................		brottmålsdomstolen	28
	........................................	4.3.4	Internationella brott	29
	4.4 .......................................................	Mänskliga rättigheter		30
	4.5 ............................................	Internationell humanitär rätt		31
	.................	4.5.1	Allmänt om den humanitära rätten	31
	.........................	4.5.2	Internationell väpnad konflikt	34
	.....................................................	4.5.3	Ockupation	35
	.................	4.5.4	Icke-internationell väpnad konflikt	36
	.......................................................	4.5.5	Neutralitet	38
	.....................................................	4.5.6	Kombattant	38
	...........................................	4.5.7	Icke-kombattanter	39
	.............................................................	4.5.8	Civila	40
		4.5.9	Stridande och civila i icke-internationella
	..........................................		väpnade konflikter	42
	4.6 .........................	Mänskliga rättigheter och humanitär rätt		43
5	Romstadgan ....................och Internationella brottmålsdomstolen			44
	5.1 .........................................................................	Bakgrund		44
	5.2 .......................................	Romstadgans innehåll i korthet		45
	5.3 ............	Internationella brottmålsdomstolens jurisdiktion		46
	...........................	5.3.1	Ingen retroaktiv jurisdiktion	46
		5.3.2	Förutsättningar för utövande av
	......................................................		jurisdiktion	46

Prop. 2013/141:146

Prop. 2013/14:146		5.3.3	Förhållandet mellan domstolen och
			nationell lagföring
			(komplementaritetsprincipen) ..........................	46
	5.4	Tillämpliga rättskällor för domstolen...............................		47
		5.4.1	Tillämplig lag enligt Romstadgan ...................	47
		5.4.2	Brottskriterierna ...............................................	47
		5.4.3	Bevis - och förfarandereglerna .........................	48
	5.5	Romstadgans brottskatalog och gällande rätt ...................		49
		5.5.1	Folkmord .........................................................	49
		5.5.2	Brott mot mänskligheten .................................	50
		5.5.3	Krigsförbrytelser .............................................	50
		5.5.4	Aggressionsbrott ..............................................	53
		5.5.5	Straff och förverkande .....................................	54
		5.5.6	Nationell jurisdiktion .......................................	55
	5.6	Romstadgans allmänna del och gällande rätt ...................		56
		5.6.1	Allmänna straffrättsliga principer ....................	56
	5.7	Tidigare doms negativa rättskraft (ne bis in idem) ...........		63
6	Nordisk jämförelse		..........................................................................	64
	6.1	Norge................................................................................		64
	6.2	Finland..............................................................................		65
	6.3	Danmark...........................................................................		66
7	En reformerad lagstiftning ..............................................................			67
	7.1	Behovet av .......................................................en reform		67
	7.2	Utgångspunkter ..........................................för en reform		69
8 En ny lag om straff för folkmord, brott mot mänskligheten
	och krigsförbrytelser .......................................................................			71
	8.1	Särskilt om ..................................................rasbegreppet		79
9	Folkmord.........................................................................................			80

9.1Gärningen ska begås i syfte att helt eller delvis förinta en nationell, etnisk eller rasmässigt bestämd

	eller religiös folkgrupp som sådan ...................................		80
9.2	Folkmord – gärningstyperna ............................................		85
	9.2.1	Dödande ..........................................................	85
	9.2.2	Tillfogande av allvarlig smärta eller skada
		eller utsättande för svårt lidande......................	86
	9.2.3	Påtvingande av levnadsvillkor som är
		ägnade att medföra att folkgruppen helt
		eller delvis förintas ..........................................	88
	9.2.4	Åtgärder som är ägnade att förhindra
		födslar inom folkgruppen ................................	89
	9.2.5	Överförande av barn genom tvång från en
		folkgrupp till en annan grupp ..........................	90
9.3	Straff och förverkande......................................................		91
10 Brott mot mänskligheten.................................................................			93
10.1	Inledning	..........................................................................	93

10.2Gärningen ska utgöra, eller ingå som ett led i, ett omfattande eller systematiskt angrepp riktat mot en

grupp civila.......................................................................

10.3	Brott mot mänskligheten – gärningstyperna....................		98
	10.3.1	Dödande..........................................................	98
	10.3.2	Tortyr eller annan omänsklig behandling .......	99
	10.3.3	Allvarligt sexuellt övergrepp ........................	103
	10.3.4	Påtvingat havandeskap .................................	107
	10.3.5	Sexuellt slaveri, tvångsarbete eller annat
		sådant tvångstillstånd....................................	109
	10.3.6	Deportation eller tvångsförflyttning .............	112
	10.3.7	Frihetsberövande i strid med allmän
		folkrätt ..........................................................	114
	10.3.8	Förföljelse och apartheid ..............................	115
	10.3.9	Påtvingat försvinnande .................................	118
10.4	Straff..............................................................................		121
11 Krigsförbrytelser ..........................................................................			122

11.1Gärningen ska ingå som ett led i eller på annat sätt stå i samband med en väpnad konflikt eller

ockupation .....................................................................

122

11.2Bör samma regelverk tillämpas i internationella

	respektive icke-internationella väpnade konflikter? ......	125
11.3	Skyddad person .............................................................	128

11.4Krigsförbrytelse mot person i väpnade konflikter

eller under ockupation ...................................................		131
11.4.1	Dödande........................................................	131
11.4.2	Tortyr eller annan omänsklig behandling .....	133
11.4.3	Medicinskt eller vetenskapligt experiment ...	138

11.4.4Skada en person som är försatt ur stridbart

	skick 139
11.4.5	Allvarligt sexuellt övergrepp ........................	140
11.4.6	Påtvingat havandeskap .................................	142

11.4.7Förödmjukande och nedsättande

	behandling ....................................................	143
11.4.8	Deportation eller tvångsförflyttning .............	145
11.4.9	Rätten till en rättvis rättegång.......................	147
11.4.10	Ta en skyddad person som gisslan................	148

11.4.11Rekrytering av barn till väpnade styrkor eller väpnade grupper samt användande

av barn för direkt deltagande i
fientligheterna...............................................	149

11.5Krigsförbrytelse mot person i internationella

	väpnade konflikter eller under ockupation ....................		154
	11.5.1	Förflyttning av en del av
		ockupationsmakts civilbefolkning till
		ockuperat område .........................................	155
	11.5.2	Tvång att delta i militära operationer mot
		den egna staten eller att tjänstgöra i
		fientlig makts väpnade styrkor......................	156
	11.5.3	Frihetsberövande i strid med allmän
		folkrätt samt dröjsmål med hemsändande
		av krigsfångar och frihetsberövade civila.....	157
11.6	Krigsförbrytelse som avser egendom ............................		159

Prop. 2013/141:146

Prop. 2013/14:146		11.6.1	Plundring, förstörelse, tillägnande eller	159
			beslagtagande av annans egendom................	159
	11.7	Krigsförbrytelse genom upphävande av rätten till
		domstolsprövning ...........................................................		162
		11.7.1	Upphävande av rätten till prövning i
			domstol av civila och andra
			medborgerliga rättigheter ..............................	162
	11.8	Krigsförbrytelse som avser särskilt skyddade
		insatser eller kännetecken...............................................		164
		11.8.1	Anfall mot humanitära biståndsinsatser
			eller fredsfrämjande insatser..........................	164
		11.8.2	Anfall mot skyddade kännetecken.................	167
		11.8.3	Användande av internationella
			kännetecken, flaggor m.m. i strid med
			allmän folkrätt ...............................................	169
	11.9	Krigsförbrytelse som begås genom användande av
		förbjudna stridsmetoder..................................................		171
		11.9.1	Den humanitära rättens reglering av
			stridsmetoder .................................................	171
		11.9.2	Anfall mot civila som inte direkt deltar i
			fientligheterna................................................	174
		11.9.3	Anfall mot särskilt skyddad eller annan
			civil egendom som inte utgör ett militärt
			mål 176
		11.9.4	Anfall mot oförsvarade platser som inte
			utgör ett militärt mål......................................	178
		11.9.5	Oproportionerliga anfall mot militära mål.....	179
		11.9.6	Förrädiskt förfarande för att döda eller
			skada en motståndare.....................................	183
		11.9.7	Order eller hot om att pardon inte
			kommer att ges ..............................................	185
		11.9.8	Mänskliga sköldar .........................................	185
		11.9.9	Utsvältning av civilbefolkning som
			stridsmetod ....................................................	187
	11.10	Krigsförbrytelse som begås genom användande av
		förbjudna stridsmedel.....................................................		189
		11.10.1	Den humanitära rättens reglering av
			stridsmedel ....................................................	189
		11.10.2	Gift eller giftiga vapen som stridsmedel........	191
		11.10.3	Biologiska eller kemiska vapen som
			stridsmedel ....................................................	192
		11.10.4	Annat stridsmedel som är av sådan
			beskaffenhet att det kan förorsaka
			överflödig skada eller onödigt lidande
			eller som är urskillningslöst...........................	193
	11.11	Straff...............................................................................		195
	12 Subjektivt rekvisit avseende barns ålder i vissa fall......................			199
	13 Militära och civila förmäns ansvar................................................			200
	13.1	Inledning ........................................................................		200
6	13.2	Ansvar för militära och civila förmän ............................		203

		13.2.1	Utvidgat gärningsmannaskap........................	203
		13.2.2	Underlåtenhet att utöva kontroll ...................	205
		13.2.3	Underlåtenhet att anmäla brott......................	209
14	Osjälvständiga brottsformer och uppmaning till folkmord ..........			212
	14.1	Osjälvständiga brottsformer ..........................................		212
	14.2	Uppmaning till folkmord...............................................		214
15	Domsrätt.......................................................................................			216
16	Preskription ..................................................................................			218
17	Övriga förslag ..............................................................................			220
	17.1	Ändringar i brottsbalken m.m........................................		220
	17.2	Ändringar i polisdatalagen ............................................		221
18	Brottskonkurrens..........................................................................			223
19	Ikraftträdande och övergångsbestämmelser .................................			226
20	Ekonomiska konsekvenser ...........................................................			230
21	Författningskommentar ................................................................			231

21.1Förslaget till lag om straff för folkmord, brott mot

	mänskligheten och krigsförbrytelser..............................	231
21.2	Förslaget till lag om ändring i brottsbalken...................	306

21.3Förslaget till lag om ändring i lagen (1998:1703) om

ändring i brottsbalken ....................................................

308

21.4Förslaget till lag om ändring i polisdatalagen

(2010:361) .....................................................................

309

21.5Förslaget till lag om ändring i lagen (2012:179) om

	straff för olovlig befattning med klusterammunition.....	310
Bilaga 1	Sammanfattning av betänkandet ........................................	311
Bilaga 2	Betänkandets lagförslag .....................................................	314
Bilaga 3	Förteckning över remissinstanserna...................................	329
Bilaga 4	Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen .........	330
Bilaga 5	Romstadgan artiklarna 8:2 e (xiii) – (xv)...........................	515
Bilaga 6	Romstadgan artiklarna 8 bis, 15 bis och 15 ter..................	516
Bilaga 7	Brottskriterierna (Elements of Crimes)..............................	519
Bilaga 8	Brottskriterierna (Elements of Crimes) artiklarna 8:2 e
	(xiii) – (xv).........................................................................	567
Bilaga 9	Lagförslagen i utkastet.......................................................	569
Bilaga 10	Förteckning över remissinstanserna...................................	581
Bilaga 11	Lagrådsremissens lagförslag ..............................................	582
Bilaga 12	Lagrådets yttrande..............................................................	595
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 20 februari
	2014 ....................................................................................	600

Prop. 2013/141:146

Lagtext

Prop. 2013/14:146

Regeringen har följande förslag till lagtext.

2.1Förslag till lag om straff för folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser

Härigenom föreskrivs följande.

Folkmord

1 § För folkmord döms den som, i syfte att helt eller delvis förinta en nationell, etnisk eller rasmässigt bestämd eller religiös folkgrupp som sådan,

1.dödar en medlem av folkgruppen,

2.tillfogar en medlem av folkgruppen allvarlig smärta eller skada eller utsätter denne för svårt lidande,

3.påtvingar medlemmar av folkgruppen levnadsvillkor som är ägnade att medföra att folkgruppen helt eller delvis förintas,

4.vidtar åtgärder som är ägnade att förhindra att barn föds inom folkgruppen, eller

5.genom tvång för över ett barn som inte fyllt arton år från folkgruppen till en annan grupp.

Straffet är fängelse på viss tid, lägst fyra och högst arton år, eller på livstid.

Brott mot mänskligheten

2 § För brott mot mänskligheten döms, om gärningen utgör eller ingår som ett led i ett omfattande eller systematiskt angrepp riktat mot en grupp civila, den som

1.dödar en person som ingår i gruppen,

2.tillfogar en person som ingår i gruppen allvarlig smärta eller skada eller utsätter denne för svårt lidande genom tortyr eller annan omänsklig behandling,

3.utsätter en person som ingår i gruppen för ett allvarligt sexuellt övergrepp genom våldtäkt, påtvingad prostitution eller annan till sitt allvar jämförbar gärning,

4.i syfte att påverka den etniska sammansättningen av en befolkning eller att föröva andra svåra överträdelser av allmän folkrätt, frihetsberövar en kvinna som ingår i gruppen och som med tvång gjorts havande,

5.förorsakar att en person som ingår i gruppen kommer i sexuellt

slaveri eller, i strid med allmän folkrätt, kommer i tvångsarbete eller annat sådant tvångstillstånd,

6.i strid med allmän folkrätt deporterar eller tvångsförflyttar en person som ingår i gruppen,

7.i strid med allmän folkrätt frihetsberövar någon som ingår i gruppen,

Prop. 2013/14:146 8. utsätter personer som ingår i gruppen för förföljelse genom att i strid med allmän folkrätt beröva dem grundläggande rättigheter på grund av politiska, rasmässiga, nationella, etniska, kulturella, religiösa, könsmässiga eller andra enligt allmän folkrätt otillåtna motiv, eller

9. för en stats eller politisk organisations räkning, eller med dess tillstånd, stöd eller samtycke, i syfte att undandra en person i gruppen från rättsligt skydd under en längre tid,

a)frihetsberövar denne om frihetsberövandet följs av en vägran att erkänna detta eller att lämna information om personens öde eller uppehållsort,

b)sedan ett frihetsberövande skett vägrar att erkänna detta eller att lämna information om den frihetsberövades öde eller uppehållsort, eller

c)sedan en sådan vägran skett vidmakthåller frihetsberövandet.

Straffet är fängelse på viss tid, lägst fyra och högst arton år, eller på livstid.

Krigsförbrytelser

Skyddad person

3 § Med skyddad person avses i denna lag den som såsom sårad, sjuk, skeppsbruten, krigsfånge eller civil eller i annan egenskap åtnjuter särskilt skydd enligt Genèvekonventionerna den 12 augusti 1949, det första tilläggsprotokollet till dessa från 1977 eller annars enligt allmän folkrätt som är tillämplig i väpnad konflikt eller under ockupation.

Krigsförbrytelse mot person

4 § För krigsförbrytelse döms, om gärningen ingår som ett led i eller på annat sätt står i samband med en väpnad konflikt eller ockupation, den som

1.dödar en skyddad person,

2.tillfogar en skyddad person allvarlig smärta eller skada eller utsätter denne för svårt lidande genom tortyr eller annan omänsklig behandling,

3.utsätter en skyddad person för medicinskt eller vetenskapligt experiment som inte sker i personens intresse och som innebär allvarlig fara för hans eller hennes liv eller hälsa,

4.skadar en person som är försatt ur stridbart skick,

5.utsätter en skyddad person för allvarligt sexuellt övergrepp genom våldtäkt, påtvingad prostitution, sexuellt slaveri eller annan till sitt allvar jämförbar gärning,

6.i syfte att påverka den etniska sammansättningen av en befolkning eller att föröva andra svåra överträdelser av allmän folkrätt, frihetsberövar en skyddad person av kvinnligt kön som med tvång gjorts havande,

7.utsätter en skyddad person för förödmjukande eller nedsättande behandling som är ägnad att allvarligt kränka den personliga värdigheten,

8.i strid med allmän folkrätt deporterar eller tvångsförflyttar en skyddad person,

9.verkställer eller dömer ut ett straff mot en skyddad person utan att han eller hon först fått en rättvis rättegång,

10.i syfte att förmå en stat, person eller organisation att utföra eller avstå från en handling, tar en skyddad person som gisslan, eller

11.till nationella väpnade styrkor eller väpnade grupper rekryterar eller för direkt deltagande i fientligheter använder barn som inte fyllt femton år.

Straffet är fängelse i högst sex år.

5 § För krigsförbrytelse döms, om gärningen ingår som ett led i eller på annat sätt står i samband med en internationell väpnad konflikt eller ockupation, den som

1.för en ockupationsmakts räkning låter förflytta en del av dess civilbefolkning till ett ockuperat område,

2.tvingar en medborgare i en stat som är motpart i konflikten att delta i militära operationer mot den egna staten eller tvingar en skyddad person att tjänstgöra i en fientlig makts väpnade styrkor, eller

3.i strid med allmän folkrätt frihetsberövar en skyddad person eller på ett oförsvarligt sätt dröjer med att sända hem en krigsfånge eller en civil person som berövats friheten.

Straffet är fängelse i högst sex år.

Krigsförbrytelse som avser egendom

6 § För krigsförbrytelse döms, om gärningen ingår som ett led i eller på annat sätt står i samband med en väpnad konflikt eller ockupation, den som plundrar eller, utan att det är nödvändigt av militära skäl, i stor omfattning förstör, tillägnar sig eller beslagtar någon annans egendom.

Straffet är fängelse i högst sex år.

Krigsförbrytelse genom upphävande av rätten till domstolsprövning

7 § För krigsförbrytelse döms, om gärningen ingår som ett led i eller på annat sätt står i samband med en internationell väpnad konflikt eller ockupation, den som helt eller i betydande omfattning upphäver motpartens medborgares rätt till prövning i domstol av civila eller andra medborgerliga rättigheter.

Straffet är fängelse i högst sex år.

Krigsförbrytelse som avser särskilt skyddade insatser eller kännetecken

8 § För krigsförbrytelse döms, om gärningen ingår som ett led i eller på annat sätt står i samband med en väpnad konflikt eller ockupation, den som

1.riktar ett anfall mot personal, anläggningar, materiel, enheter eller fordon som deltar i en humanitär biståndsinsats eller i en fredsfrämjande insats i enlighet med Förenta nationernas stadga, under förutsättning att dessa är berättigade till det skydd som gäller för civila eller civil egendom enligt allmän folkrätt,

2.riktar ett anfall mot personal, byggnader, utrustning, medicinska enheter eller transporter som i enlighet med allmän folkrätt har rätt att bära kännetecknen röda korset eller röda halvmånen eller något annat på motsvarande sätt erkänt internationellt kännetecken, eller

3.i strid med allmän folkrätt använder ett kännetecken som avses

under 2 för militära ändamål eller använder parlamentärflagga, Förenta

Prop. 2013/14:146

nationernas flagga, fiendens flagga eller militära beteckningar eller uniform, på ett sätt som leder till död eller allvarlig personskada.

Straffet är fängelse i högst sex år.

Krigsförbrytelse genom användande av förbjudna stridsmetoder

9 § För krigsförbrytelse döms, om gärningen ingår som ett led i eller på annat sätt står i samband med en väpnad konflikt eller ockupation, den som

1.riktar ett anfall mot en civilbefolkning som sådan eller mot enskilda civila som inte direkt deltar i fientligheterna,

2.riktar ett anfall mot byggnader som är avsedda för religion, undervisning, konst, vetenskap eller välgörande ändamål, mot historiska minnesmärken, kulturegendom, sjukhus eller uppsamlingsplatser för sjuka och sårade eller mot annan civil egendom, under förutsättning att dessa inte utgör ett militärt mål,

3.riktar ett anfall mot städer, byar, bostäder eller byggnader som inte försvaras och som inte utgör ett militärt mål,

4.riktar ett anfall mot ett militärt mål som kommer att leda till att civila kommer att dödas eller skadas, civil egendom förstöras eller den naturliga miljön förorsakas allvarliga skador i en omfattning som saknar proportion i förhållande till den konkreta och omedelbara övergripande militära fördel som kan förväntas,

5.med användning av förrädiskt förfarande dödar eller skadar någon som tillhör motpartens nationella väpnade styrkor eller väpnade grupper,

6.beordrar eller hotar med att pardon inte kommer att ges,

7.använder en skyddad person för att genom hans eller hennes närvaro motverka att motparten går till anfall mot vissa platser eller områden eller mot nationella väpnade styrkor eller väpnade grupper eller för att främja egna militära operationer, eller

8.i avsikt att utnyttja utsvältning som stridsmetod berövar en civilbefolkning livsnödvändiga förnödenheter.

Straffet är fängelse i högst sex år.

Krigsförbrytelse genom användande av förbjudna stridsmedel

10 § För krigsförbrytelse döms, om gärningen ingår som ett led i eller på annat sätt står i samband med en väpnad konflikt eller ockupation, den som

1.använder gift eller giftiga vapen,

2.använder biologiska eller kemiska vapen, eller

3.i strid med allmän folkrätt använder annat stridsmedel som är av sådan beskaffenhet att det kan förorsaka överflödig skada eller onödigt lidande eller som är urskillningslöst.

Straffet är fängelse i högst sex år.

Grov krigsförbrytelse

11 § Är brott som avses i 4–10 §§ att anse som grovt, döms för grov krigsförbrytelse till fängelse på viss tid, lägst fyra och högst arton år, eller på livstid. Vid bedömande av om brottet är grovt ska särskilt beaktas om gärningen ingått som ett led i en plan eller politik eller som en del av en omfattande brottslighet eller om gärningen förorsakat död,

Prop. 2013/14:146 2.2

Förslag till lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om brottsbalken1 dels att 22 kap. 6 och 8 §§ ska upphöra att gälla,

dels att 2 kap. 3 §, 22 kap. 6 a och 6 b §§ samt 35 kap. 2 § ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

2 kap.

3 §2

För brott som begåtts utom riket döms även i annat fall än som avses i 2 § efter svensk lag och vid svensk domstol,

1.om brottet förövats på svenskt fartyg eller luftfartyg, eller om det begåtts i tjänsten av befälhavaren eller någon som tillhörde besättningen på sådant fartyg,

2.om brottet begåtts av någon som tillhör Försvarsmakten på ett område där en avdelning av Försvarsmakten befann sig eller om det begåtts av någon annan på ett sådant område och avdelningen befann sig där för annat ändamål än övning,

3.om brottet begåtts vid tjänstgöring utom riket av någon som är anställd i Försvarsmakten och tjänstgör i en internationell militär insats eller som tillhör Polisens utlandsstyrka,

3a. om brottet har begåtts i tjänsten utom riket av en polisman, tulltjänsteman eller tjänsteman vid Kustbevakningen, som utför gränsöverskridande arbetsuppgifter enligt en internationell överenskommelse som Sverige har tillträtt,

4.om brottet förövats mot Sverige, svensk kommun eller annan menighet eller svensk allmän inrättning,

5.om brottet begåtts inom område som ej tillhör någon stat och förövats mot svensk medborgare, svensk sammanslutning eller enskild inrättning eller mot utlänning med hemvist i Sverige,

6.om brottet är kapning, sjö- eller luftfartssabotage, flygplatssabotage, penningförfalskning, försök till sådana brott, folkrättsbrott, olovlig

befattning med kemiska vapen, olovlig befattning med minor, osann eller ovarsam utsaga inför en internationell domstol,

5.om brottet begåtts inom område som inte tillhör någon stat och förövats mot svensk medborgare, svensk sammanslutning eller enskild inrättning eller mot utlänning med hemvist i Sverige,

internationell domstol,

1Senaste lydelse av

22kap. 6 § 2009:396

22kap. 8 § 1986:645.

2Senaste lydelse 2010:636.

terroristbrott enligt 2 § lagen				terroristbrott	enligt	2 §	lagen Prop. 2013/14:146
(2003:148)	om	straff	för	(2003:148)	om	straff	för
terroristbrott,	försök	till	sådant	terroristbrott,	försök	till	sådant
brott, brott som avses i 5 § samma				brott, brott som avses i 5 § samma
lag eller om brottet riktats mot				lag, brott enligt lagen (2014:000)
Internationella				om straff för folkmord, brott mot
brottmålsdomstolens		rättskipning,		mänskligheten			och
eller				krigsförbrytelser, uppvigling som
				bestått i en omedelbar och
				offentlig uppmaning		att	begå
				folkmord eller om brottet riktats
				mot	Internationella
				brottmålsdomstolens		rättskipning,

eller

7. om det lindrigaste straff som i svensk lag är stadgat för brottet är fängelse i fyra år eller däröver.

22 kap.

6 a §3

Den som

1.utvecklar, producerar eller på annat sätt förvärvar, lagrar eller bibehåller kemiska vapen eller överför, direkt eller indirekt, kemiska vapen till någon,

2.använder kemiska vapen,

3.deltar i militära förberedelser för användning av kemiska vapen,

eller

4. använder	ämnen	för	4. använder	ämnen	för
kravallbekämpning som en metod			kravallbekämpning som en metod
för krigföring döms, om gärningen			för krigföring döms för olovlig
inte är att bedöma som			befattning med kemiska vapen till
folkrättsbrott,	för	olovlig	fängelse i högst fyra år, om
befattning med kemiska vapen till			gärningen inte är att bedöma som
fängelse i högst fyra år.			krigsförbrytelse	enligt	lagen
			(2014:000) om straff för folkmord,
			brott mot mänskligheten		och
			krigsförbrytelser.

Som kemiska vapen enligt första stycket 1–3 ska anses sådant som definieras som kemiska vapen i Förenta nationernas konvention om förbud mot utveckling, produktion, innehav och användning av kemiska vapen samt om deras förstöring.

Är brottet grovt, döms till fängelse i högst arton år eller på livstid. Vid bedömande av om brottet är grovt ska särskilt beaktas om gärningen varit ägnad att i väsentlig grad bidra till utveckling, produktion eller spridning av kemiska vapen eller till att sådana vapen används mot människor.

3 Senaste lydelse 2009:396.

Prop. 2013/14:146				6 b §4
Den som		använder, utvecklar,			Den	som		använder, utvecklar,
tillverkar,	förvärvar,		innehar eller		tillverkar,		förvärvar,		innehar eller
överlåter	antipersonella			minor	överlåter		antipersonella			minor
(truppminor),		döms	för	olovlig	(truppminor),			döms	för	olovlig
befattning med minor till fängelse					befattning med minor till fängelse
i högst fyra år, om gärningen inte					i högst fyra år, om gärningen inte
är att bedöma som folkrättsbrott.					är att bedöma som krigsförbrytelse
					enligt lagen (2014:000) om straff
					för	folkmord,			brott	mot
					mänskligheten					och
					krigsförbrytelser.

Första stycket gäller endast minor som avses i konventionen den 18 september 1997 om förbud mot användning, lagring, produktion och överföring av antipersonella minor (truppminor) samt om deras förstöring.

Sådan befattning med minor som är tillåten enligt den konvention som avses i andra stycket utgör inte brott.

Är brottet grovt döms till fängelse i högst arton år eller på livstid. Vid bedömande av om brottet är grovt ska särskilt beaktas om gärningen väsentligt bidragit till att minor kommit att användas på ett sätt som inneburit fara för många människors liv eller hälsa.

35 kap.

2 §5

Bestämmelserna i detta kapitel om bortfallande av påföljd gäller inte för

1. mord eller dråp enligt 3 kap. 1 eller 2 §,

2. folkrättsbrott	enligt	22	kap.
6 § andra stycket,
3. folkmord enligt 1		§	lagen

(1964:169) om straff för folkmord,

2. folkmord,	brott	mot
mänskligheten	eller	grov

krigsförbrytelse enligt 1, 2 eller 11 § lagen (2014:000) om straff för folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser,

4. terroristbrott enligt 3 § 1 eller				3. terroristbrott enligt 3 § 1 eller
2 jämförd med 2 § lagen				2 jämförd med 2 § lagen
(2003:148)	om	straff	för	(2003:148)	om	straff	för
terroristbrott, eller				terroristbrott, eller
5. försök till brott som avses i 1,				4. försök till dessa brott.

3 eller 4.

Har någon begått brott som avses i första stycket innan han eller hon fyllt tjugoett år, gäller dock bestämmelserna om bortfallande av påföljd i detta kapitel.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2014.

4Senaste lydelse 2009:396.

5Senaste lydelse 2010:60.

Prop. 2013/14:146 2.3	Förslag till lag om ändring i lagen (1998:1703)
	om ändring i brottsbalken
Härigenom föreskrivs att 22 kap. 6 c § lagen (1998:1703) om ändring i
brottsbalken ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse				Föreslagen lydelse
			22 kap.
			6 c §6
Den som i strid med Förenta				Den som i strid med Förenta
nationernas		fördrag	om	nationernas		fördrag	om
fullständigt förbud mot kärn-				fullständigt förbud mot kärn-
sprängningar deltar i eller på annat				sprängningar deltar i eller på annat
sätt medverkar till utförandet av en				sätt medverkar till utförandet av en
kärnvapenprovsprängning			eller	kärnvapenprovsprängning			eller
någon annan kärnsprängning döms				någon annan kärnsprängning döms
för	olovlig	kärnsprängning	till	för	olovlig	kärnsprängning till
fängelse i högst fyra år, om				fängelse i högst fyra år, om
gärningen inte är att bedöma som				gärningen inte är att bedöma som
folkrättsbrott.				krigsförbrytelse enligt			lagen
				(2014:000) om straff för folkmord,
				brott	mot	mänskligheten	och

krigsförbrytelser.

Är brottet grovt, döms till fängelse i högst arton år eller på livstid. Vid bedömande av om brottet är grovt ska särskilt beaktas om gärningen haft stor betydelse för kärnsprängningen eller om gärningen inneburit fara för människor eller för egendom av särskild betydenhet.

6 Senaste lydelse 2009:398.

2.4Förslag till lag om ändring i polisdatalagen (2010:361)

Härigenom föreskrivs att 4 kap. 7 och 14 §§ polisdatalagen (2010:361) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

4kap.

7 §

Uppgifter i DNA-registret ska gallras senast när uppgifterna om den registrerade gallras ur belastningsregistret enligt lagen (1998:620) om belastningsregister.

Uppgifter i utredningsregistret ska gallras senast när uppgifterna om den registrerade får föras in i DNA-registret eller när förundersökning eller åtal läggs ned, åtal ogillas, åtal bifalls men påföljden bestäms till enbart böter eller när den registrerade har godkänt ett strafföreläggande som avser enbart böter.

Uppgifter i spårregistret ska gallras senast trettio år efter registreringen. Sådana uppgifter ska dock gallras senast sjuttio år efter registreringen om uppgifterna hänför sig till utredningar om

1. mord eller dråp enligt 3 kap. 1 eller 2 § brottsbalken,

2. folkrättsbrott enligt	22	kap.	2. folkmord,	brott	mot
6 § andra stycket brottsbalken,			mänskligheten eller grov krigsför-
			brytelse enligt 1, 2 eller 11 § lagen
			(2014:000) om straff för folkmord,
			brott mot mänskligheten		och
3. folkmord enligt 1	§	lagen	krigsförbrytelser,
3. folkmord enligt 1	§	lagen
(1964:169) om straff för folkmord,

4.terroristbrott enligt 3 § 1 eller

2 jämförd med 2 § lagen (2003:148) om straff för terroristbrott, eller

5.försök till brott som avses i 1, 3 eller 4.

3.terroristbrott enligt 3 § 1 eller

2 jämförd med 2 § lagen (2003:148) om straff för terroristbrott, eller

4.försök till dessa brott.

14 §

Uppgifter i fingeravtrycks- eller signalementsregister om en misstänkt person ska gallras senast tre månader efter det att uppgifter om personen gallrats ur misstankeregistret som förs enligt lagen (1998:621) om misstankeregister och ur belastningsregistret som förs enligt lagen (1998:620) om belastningsregister.

Uppgifter som inte kan hänföras till en identifierbar person ska gallras senast trettio år efter registreringen. Sådana uppgifter ska dock gallras senast sjuttio år efter registreringen om uppgifterna hänför sig till utredningar om

1. mord eller dråp enligt 3 kap. 1 eller 2 § brottsbalken,

2. folkrättsbrott enligt 22 kap.	2. folkmord,	brott	mot
6 § andra stycket brottsbalken,	mänskligheten	eller	grov

Prop. 2013/14:146

2.5Förslag till lag om ändring i lagen (2012:179) om straff för olovlig befattning med klusterammunition

Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (2012:179) om straff för olovlig befattning med klusterammunition ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

1 §

Den som

använder,

utvecklar,

Den

som

använder,

utvecklar,

tillverkar,

förvärvar,

innehar,

tillverkar,

förvärvar,

innehar,

lagrar, överlåter, till Sverige för in

eller från Sverige för ut

klusterammunition,

döms för

klusterammunition,

döms

för

olovlig

befattning

med

olovlig

befattning

med

klusterammunition

till

fängelse i

klusterammunition

till

fängelse i

högst fyra år, om gärningen inte är

att bedöma

som

folkrättsbrott

att bedöma

som krigsförbrytelse

enligt brottsbalken.

enligt lagen (2014:000) om straff

för

folkmord,

brott

mot

mänskligheten

och

krigs-

förbrytelser.

Med klusterammunition avses i denna lag sådan klusterammunition samt sådana explosiva substridsdelar från spridningskapslar fästa vid luftfartyg som avses i konventionen den 30 maj 2008 om klusterammunition.

Sådan befattning med klusterammunition samt explosiva substridsdelar som är tillåten enligt den konvention som avses i andra stycket utgör inte brott.

Är brottet grovt döms till fängelse i högst arton år eller på livstid. Vid bedömande av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om gärningen väsentligt bidragit till att klusterammunition kommit att användas på ett sätt som inneburit fara för många människors liv eller hälsa.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2014.

Prop. 2013/14:146

3 Ärendet och dess beredning

Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen (Romstadgan) antogs vid en diplomatkonferens i Rom den 17 juli 1998. Genom Romstadgan inrättades en permanent internationell domstol för utredning och lagföring av vissa allvarliga internationella brott (Internationella brottmålsdomstolen).

Sverige tillträdde stadgan den 28 juni 2001 (prop. 2000/01:122, bet. 2000/01:JuU30 och 2000/01:KU13y, rskr. 2000/01:284). Efter att 60 stater anslutit sig till stadgan trädde den i kraft den 1 juli 2002.

Med ett tillträde till Romstadgan följer vissa folkrättsliga förpliktelser. Det gäller bl.a. rättsligt samarbete med Internationella brottmålsdomstolen. Sverige har uppfyllt nämnda förpliktelse genom bl.a. lagen (2002:329) om samarbete med Internationella brottmålsdomstolen (prop. 2001/02:88, bet. 2001/02:JuU17, rskr. 2001/02:224) som trädde i kraft den 1 juli 2002. Vissa frågor om immunitet och privilegier för personer med anknytning till domstolen såsom bl.a. domare, åklagare, registrator, andra tjänstemän vid domstolen, försvarare och vittnen har behandlats i lagstiftningsärendet om Sveriges tillträde till avtalet om immunitet och privilegier för Internationella brottmålsdomstolen (prop. 2003/04:171, bet. 2004/05:JuU8, rskr. 2004/05:23). Vidare innehåller Romstadgan vissa bestämmelser om straffrättslig lagstiftning. Det får göras skillnad mellan stadgans s.k. huvudbrott, dvs. folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser (artiklarna 5–8), och brott mot Internationella brottmålsdomstolens rättskipning (artikel 70). När det gäller artikel 70 innehåller stadgan ett åtagande för anslutande stater att utvidga sina straffrättsliga bestämmelser om brott mot den interna rättskipningen till att omfatta motsvarande gärningar riktade mot domstolens rättskipning. Nödvändiga bestämmelser har förts in i bl.a. brottsbalken. Bestämmelserna trädde i kraft 1 januari 2010 (prop. 2008/09:226, bet. 2009/10:JuU4, rskr. 2009/10:81).

Regeringen gav i oktober 2000 en särskild utredare uppdraget att bl.a. se över den svenska straffrättsliga lagstiftningen när det gäller sådana internationella brott som enligt folkrätten ska föranleda individuellt straffrättsligt ansvar (dir. 2000:76). Vid översynen skulle innehållet i Romstadgan och den för straffrätten relevanta utvecklingen inom folkrätten i övrigt särskilt beaktas. Utredaren fick vidare i uppdrag att se över lagstiftningen om svensk straffrättslig domsrätt och att, med utgångspunkt i 2 kap. brottsbalken, göra en systematisk översyn av denna i syfte att åstadkomma en samlad, överskådlig och lättillämpad reglering. Utredningen antog namnet Internationella straffrättsutredningen. Betänkandet Internationella brott och svensk jurisdiktion (SOU 2002:98) överlämnades i november 2002. En sammanfattning av betänkandet finns i bilaga 1. Betänkandets lagförslag, i nu relevanta delar, finns i bilaga 2. Betänkandet har remissbehandlats och en förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 3. En sammanställning av remissyttrandena finns tillgänglig i Justitiedepartementet (Ju2002/7754/L5). Romstadgan finns i bilaga 4 samt ändringar i denna antagna år 2010 i bilaga 5 respektive 6, se avsnitt 5.5.4. Brottskriterierna

finns i bilaga 7 jämte tillägg till dessa, föranlett av de nya artiklarna 8:2 e						Prop. 2013/14:146
(xiii)–(xv) i stadgan, i bilaga 8.
För att komplettera beredningsunderlaget har ett utkast till
lagrådsremiss remissbehandlats. Remissinstanserna har, förutom att ges
tillfälle att yttra sig över remissen i dess helhet, ombetts att yttra sig över
ett mindre antal särskilt utpekade förslag. Utkastets lagförslag finns i
bilaga 9 och en förteckning över remissinstanserna i bilaga 10. En
sammanställning	av	remissyttrandena	finns	tillgänglig	i
Justitiedepartementet (Ju2002/7754/L5).
Utredningens förslag om slopande av preskription såvitt avser
folkmord, brott mot mänskligheten och grov krigsförbrytelse har delvis
behandlats i lagstiftningsärendet om avskaffande av preskription för
vissa allvarliga brott (prop. 2009/10:50,			bet. 2009/10:JuU10,		rskr.
2009/10:180). Ändringarna trädde i kraft den 1 juli 2010. Ett undantag
från preskriptionsreglerna gjordes då för bl.a. folkmord enligt lagen
(1964:169) om straff för folkmord och folkrättsbrott, grovt brott, enligt
22 kap. 6 § andra stycket brottsbalken.
I detta lagstiftningsärende behandlas utredningens förslag till ny lag
om internationella brott och därmed sammanhängande frågor.
Utredningens förslag rörande 2 kap. brottsbalken m.m. behandlas endast
i den mån de är relevanta för ärendet. Frågan om innehåll och utformning
av 2 kap. brottsbalken		m.m. bereds vidare i		Regeringskansliet.

Utredningens övervägande i fråga om införande av ett särskilt straffstadgande avseende tortyr behandlas inte heller i detta sammanhang. Denna fråga behöver belysas ytterligare. Regeringen avser därför att låta en utredare analysera frågan i särskild ordning. Vidare har en utredare fått i uppdrag att göra en översyn av reglerna om åtalsförordnande i 2 kap. brottsbalken med utgångspunkt att ansvaret för prövningen av frågan om åtalsförordnande som huvudregel flyttas från regeringen till den myndighet som regeringen utser. Uppdraget ska redovisas senast den 14 april 2014 och regeringens avsikt är att presentera förslag som kan träda i kraft den 1 januari 2015.

Lagrådet

Regeringen beslutade den 21 november 2013 att inhämta Lagrådets yttrande över de förslag som finns i bilaga 11.

Lagrådets yttrande finns i bilaga 12. Lagrådet har haft synpunkter framförallt i fråga om konkurrens mellan fullbordade brott och försöksbrott i den föreslagna lagen om straff för folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser samt vissa synpunkter av författningsteknisk karaktär. Synpunkterna, som behandlas i avsnitten 9.2.4, 11.8.3, 11.9.5 samt 18, har i allt väsentligt följts och föranlett vissa ändringar i förhållande till lagrådsremissens förslag. Övriga förslag i lagrådsremissen har lämnats utan erinran av Lagrådet. I förhållande till lagrådsremissens förslag har det dessutom gjorts ett par redaktionella ändringar.

Prop. 2013/14:146 4

Folkrätt

4.1Inledning

Folkrätten brukar definieras som sammanfattningen av de rättsregler som gäller för stater i deras inbördes, offentligrättsliga förhållanden. Folkrätten är således primärt staternas och statssamfundens rättsordning och reglerar i första hand förhållanden och uppträdanden mellan stater och i vissa fall mellanstatliga organisationer, såväl i fred som i krig.

Det folkrättsliga regelverket är en del av den internationella rättsordningen och täcker flera rättsområden. Folkrätten, i nu relevant hänseende, kan delas in i tre huvuddelar; fredens, krigets och konfliktpreventionens folkrätt. Oavsett tillstånd av fred eller väpnad konflikt gäller de mänskliga rättigheterna. Under vissa förutsättningar får stater inskränka eller avvika från en del av dessa rättigheter om det är påkallat av ett extremt nödläge som hotar en stats existens. Ett sådant nödläge kan föreligga t.ex. vid en väpnad konflikt, se vidare avsnitt 4.6.

Fredens folkrätt innefattar bl.a. de mänskliga rättigheterna, Förenta nationernas (FN:s) stadga och de regler som anger grunden för det institutionaliserade samarbetet mellan stater på områdena för havsrätt, internationell miljörätt, rymdrätt, traktaträtt, diplomatisk rätt samt de många mellanstatliga avtal som berör ekonomi, handel, telekommunikationer, transporter och post m.m.

Konfliktpreventionens folkrätt, som utgör en del av fredens folkrätt, omfattar regler som syftar till att motverka uppkomsten och påverka genomförandet av en väpnad konflikt. Hit hör FN-stadgans regler om fredlig lösning av tvister och våldsförbudet med tillhörande aggressions- och interventionsförbud.

Till krigets folkrätt (den internationella humanitära rätten) hör primärt tre regelkomplex som reglerar förhållandena under väpnade konflikter. Den humanitära rätten syftar till att begränsa det lidande som väpnade konflikter orsakar samtidigt som militära behov av handlingsfrihet i syfte att försätta motpartens soldater ur stridbart skick och vinna över en fiende beaktas. Inom rättsområdet återfinns också neutralitets- och ockupationsrätten. Området behandlas närmare i avsnitt 4.5.

Nedan följer en översiktlig redovisning av de grundläggande dragen i folkrätten som är relevanta för denna reform. Det gäller bl.a. hur folkrätt uppstår, utvecklingen av det straffrättsliga området internationellt sett och en sammanfattande beskrivning av området mänskliga rättigheter och internationell humanitär rätt.

4.2 Folkrättens komponenter

	Reglerna i det internationella rättssystemet skapas av stater. Folkrättens
	regler och principer baseras på sedvanerätt och traktatbaserad rätt, som
	också utgör folkrättens primära rättskällor. Vidare är rättspraxis och
	doktrin av relevans vid fastställande av gällande rätt på området.
	Hur en stats bundenhet av en viss folkrättslig regel uppkommer skiljer
24	sig åt beroende på om den är baserad på sedvane- eller traktaträtt.
24

4.2.1Sedvanerätt/Allmän folkrätt

Sedvanerätt, som i det följande används synonymt med allmän folkrätt, uppstår om staters gemensamma handlingssätt, dvs. statspraxis, utvecklar sig till en sedvana som också grundar sig på en rättsövertygelse hos staterna. För att en sedvana ska kunna kvalificeras som juridiskt bindande krävs för det första att det objektivt kan konstateras en kontinuerlig statspraxis (usus). Det är staters regelbundna handlande som i objektivt hänseende bildar underlaget för regeln. Det är inte endast statschefers och regeringars ageranden som kan skapa statspraxis; varje statsorgan som handlägger frågor av internationell betydelse kan bidra. Därmed innefattas lagstiftande organ, domstolar, diplomater, militära myndigheter och förvaltningsmyndigheter. För det andra krävs att handlandet grundar sig på en övertygelse om att staten är folkrättsligt förpliktad att företa handlingen eller att den är folkrättsligt tillåten (opinio juris sive necessitatis).

En sedvanerättslig norm är som huvudregel bindande för världens samtliga stater och i vissa fall för mellanstatliga organisationer. En stat kan undvika bundenhet endast i de fall staten redan innan, och under hela den tid som den sedvanerättsliga regeln utvecklats och gjorts gällande, har motsatt sig regeln i statssamfundet. Sedvanerätten är visserligen bindande för alla stater men i huvudsak ändå dispositiv. Stater kan således sluta avtal som avviker från den. Viss sedvanerätt är dock av sådan grundläggande och tvingande natur att den inte kan avtalas bort (s.k. jus cogens). Det gäller t.ex. FN-stadgans våldsförbud samt förbuden mot folkmord, tortyr och användning av biologiska vapen.

Internationella rödakorskommittén har genomfört en studie i syfte att klarlägga gällande sedvanerättsliga regler inom den humanitära rätten, se närmare avsnitt 4.5.1.

4.2.2Traktaträtt

Sedvanerätten kompletteras av internationella överenskommelser mellan nationer. Sådana kan ingås mellan två (bilaterala avtal) eller flera stater (multilaterala avtal) och har olika benämningar t.ex. konventioner, fördrag eller avtal. Som ett sammanfattande begrepp används ofta traktater.

Traktater är i princip endast bindande för parterna. Ett system av likartade traktater eller sådana med mycket stor anslutning kan emellertid ge upphov till sedvanerätt som blir bindande även för andra än dem som ingått traktaten.

En multilateral traktat tillkommer ofta genom en internationell förhandling där staterna förhandlar fram ett instrument som därefter kan undertecknas (här bortses från överenskommelser som får direkt verkan t.ex. förordningar inom Europeiska Unionen [EU]). Undertecknandet innebär endast undantagsvis att traktaten träder i kraft och blir juridiskt bindande. Vanligen förutsätter ikraftträdandet att ett visst antal stater ratificerar, dvs. tillträder traktaten. Detta utgör normalt det slutliga steget i anslutningen till en traktat och det är oftast genom ratifikation som staten förbinder sig i förhållande till instrumentet.

Prop. 2013/14:146

Prop. 2013/14:146	Den traktabaserade rätten utgör en viktig bas för de regler och
	principer som utvecklas till sedvanerätt. Oavsett om en traktat utgör en
	del av sedvanerätten eller inte, är anslutna stater dock folkrättsligt
	bundna av traktaten.

	4.3	Enskilda som subjekt inom folkrätten
	4.3.1	Allmänt om framväxten av ett individuellt
		straffrättsligt ansvar
	Historiskt sett har endast stater kunnat hållas ansvariga för ageranden i
	strid med folkrätten. Som huvudregel kan sägas att folkrätten därmed inte
	heller har grundat förpliktelser för enskilda individer. Utvecklingen har
	emellertid inneburit avsteg från denna regel och även enskilda har i allt
	större omfattning förutsatts ha skyldigheter inom det folkrättsliga
	regelsystemet. Möjligheterna att ställa enskilda till svars för vissa
	allvarliga brott mot grundläggande folkrättsliga regler har därmed fått
	ökad betydelse.
	I modern tid tog denna utveckling fart efter andra världskrigets slut
	bl.a. genom inrättandet av de två krigsförbrytartribunalerna i Nürnberg
	och Tokyo samt genom antagandet av FN:s konvention om förebyggande
	och bestraffning av brottet folkmord år 1948 (folkmordskonventionen,
	prop. 1964:10), som redan när den antogs ansågs utgöra sedvanerätt. Ett
	viktigt led i utvecklingen utgjordes av 1949 års antagande (och i visst fall
	revidering) av Genèvekonvention I angående förbättrande av sårades och
	sjukas behandling vid stridskrafterna i fält, Genèvekonvention II
	angående förbättrande av behandlingen av sårade, sjuka och
	skeppsbrutna tillhörande stridskrafterna till sjöss, Genèvekonvention III
	angående krigsfångars behandling samt Genèvekonvention IV angående
	skydd för civilpersoner under krigstid (Genèvekonventionerna I–IV, i
	fotnoter angivna som GK I–IV). Genom konventionerna förpliktigas
	stater att vidta nödvändiga lagstiftningsåtgärder för att fastställa
	verksamma straffpåföljder för personer som begått eller gett befallning
	om svåra överträdelser av regelverket.
	Frågan om inrättande av en internationell permanent brottmålsdomstol
	väcktes i anslutning till första världskriget. Ämnet togs upp på nytt under
	1950-talet men efter att inledningsvis ha fått gott stöd lades projektet åt
	sidan under det s.k. kalla kriget. Det politiska klimatet omöjliggjorde
	ytterligare framsteg på området. FN:s säkerhetsråds permanenta
	medlemmar var inte villiga att inrätta en överstatlig brottmålsdomstol,
	särskilt inte som ett fristående organ under generalförsamlingen. Under
	denna tid ökade emellertid antalet interna konflikter i utomeuropeiska
	områden och på 1960-talet uppstod en stark internationell reaktion bl.a.
	mot olika typer av grym krigföring. Röster höjdes mot att allvarliga
	överträdelser av folkrätten begångna inom dessa typer av konflikter
	skulle förbli ostraffade. Det restes även krav på en tydligare reglering
	gällande	icke-internationella väpnade konflikter. Diskussionerna
	resulterade i att två tilläggsprotokoll till Genèvekonventionerna
	framförhandlades år 1977 (tilläggsprotokollen I och II, i fotnoter angivna
26	som TP I och II). De kompletterar konventionerna i fråga om skydd för

offren i internationella (tilläggsprotokoll I) respektive icke-internationella	Prop. 2013/14:146
väpnade konflikter (tilläggsprotokoll II).

4.3.2Särskilt om inrättandet av Jugoslavien- och Rwandatribunalerna

I början av 1990-talet blev det uppenbart att det begicks en rad mycket
allvarliga brott mot folkrätten som folkmord, tortyr, systematiska
våldtäkter, massavrättningar och fördrivning av stora grupper människor
i dåvarande Jugoslavien och Rwanda. Detta ledde till krav på ökade
möjligheter att lagföra enskilda. För att säkerställa utredning och
eventuell lagföring beslutade FN:s säkerhetsråd år 1993 respektive 1994
att inrätta icke-permanenta internationella tribunaler; Internationella
tribunalen för lagföring av personer som är ansvariga för allvarliga brott
mot internationell humanitär rätt begångna på f.d. Jugoslaviens
territorium sedan 1991 (Jugoslavientribunalen), med säte i Haag, och
Internationella brottstribunalen för lagföring av personer som är
ansvariga för folkmord och andra allvarliga kränkningar av internationell
humanitär rätt, begångna på Rwandas territorium, och för lagföring av
rwandiska medborgare skyldiga till folkmord och andra liknande brott
som har begåtts på grannländernas territorium mellan den 1 januari 1994
och den 31 december 1994 (Rwandatribunalen), med säte i Arusha (se
prop. 1993/94:142 och 1995/96:48 samt lag [1994:569] om Sveriges
samarbete med de internationella tribunalerna för brott mot internationell
humanitär rätt).
Jugoslavientribunalen	utgör	den	första	internationella
brottmålsdomstolen sedan inrättandet av krigsförbrytartribunalerna i
Nürnberg och Tokyo. Det är också den första tribunal som säkerhetsrådet
inrättat. Domstolen har jurisdiktion över allvarliga överträdelser av
Genèvekonventionerna, kränkningar av lag eller sedvanerätt som gäller
för väpnad konflikt samt folkmord och brott mot mänskligheten, som
begåtts efter den 1 juli 1991 inom territoriet för det forna Jugoslavien.
Beträffande krigsförbrytelser är Jugoslavientribunalen behörig att döma
över gärningar som begåtts såväl i en internationell som i en icke-
internationell väpnad konflikt (för en närmare behandling av dessa
begrepp, se avsnitt 4.5). Enligt tribunalens stadga har domstolens
lagföring företräde framför nationell sådan.
Tribunalen har inrättats med stöd av kapitel VII i FN-stadgan. Det
innebär att de förpliktelser som följer av stadgan, t.ex. i fråga om
samarbetsskyldighet, är tvingande för FN:s medlemsstater. De
skyldigheter som medlemsstaterna åläggs rör bl.a. rättslig hjälp i brottmål
och utlämning av misstänkta till domstolen för lagföring (jfr lagen om
Sveriges samarbete med de internationella tribunalerna för brott mot
internationell humanitär rätt).
Vid Jugoslavientribunalen har, fram till och med februari 2014, 161
personer åtalats och 141 mål avslutats, varav 74 har resulterat i fällande
dom. Tribunalens arbete ska vara avslutat år 2016.
Rwandatribunalen har jurisdiktion över folkmord, brott mot
mänskligheten samt överträdelser av den gemensamma artikel 3 i
Genèvekonventionerna,	som gäller	i	icke-internationella väpnade		27

Prop. 2013/14:146	konflikter och som anger ett visst minimiskydd för personer som inte
	deltar i fientligheterna. Därutöver är tribunalen behörig att pröva
	överträdelser av tilläggsprotokoll II, vars regelverk är tillämpligt i icke-
	internationella väpnade konflikter. Behörigheten omfattar överträdelser
	av den humanitära rätten som begåtts i Rwanda eller av rwandier i
	Rwandas grannländer mellan den 1 januari 1994 och den 31 december
	1994. Konflikten i Rwanda bedöms som en i huvudsak icke-
	internationell sådan och tribunalens behörighet är sålunda begränsad till
	gärningar som begås i denna typ av väpnade konflikter. I likhet med vad
	som gäller för Jugoslavientribunalen har Rwandatribunalen företräde till
	lagföring framför nationella förfaranden.
	Även Rwandatribunalen har inrättats med stöd av kapitel VII i FN-
	stadgan och FN:s medlemsstater är således skyldiga att samarbeta med
	tribunalen (jfr lagen om Sveriges samarbete med de internationella
	tribunalerna för brott mot internationell humanitär rätt).
	Fram till och med februari 2014 har 75 personer åtalats och 59 domar
	meddelats, varav 47 fällande. Tribunalens arbete ska vara avslutat under
	år 2014.
	Genom resolution 1966 (2010), antagen den 22 december 2010, har
	säkerhetsrådet i enlighet med kapitel VII i FN-stadgan bl.a. beslutat att
	en särskild mekanism för att hantera återstående frågor – den
	internationella avvecklingsmekanismen för brottmålstribunaler (”the
	International Residual Mechanism for Criminal Tribunals”) – ska
	inrättas.	FN-staternas	samarbetsskyldighet	gentemot

avvecklingsmekanismen är i allt väsentligt densamma som i förhållande till de två tribunalerna. De särskilda regler som gäller för Sveriges rättsliga samarbete med brottmålstribunalerna för f.d. Jugoslavien och för Rwanda gäller även i förhållande till avvecklingsmekanismen (se prop. 2012/13:126). I resolutionen antas även en stadga för mekanismen och vissa övergångsregler för tribunalernas fortsatta verksamhet.

Inrättandet av Jugoslavien- och Rwandatribunalerna utgör viktiga steg i den utveckling på folkrättens område som lett fram till ett ökat straffrättsligt ansvar för enskilda som gör sig skyldiga till allvarliga överträdelser av folkrätten. Praxis från tribunalerna är inte omedelbart bindande för stater men ger viktiga bidrag till stöd för tolkning och tillämpning av det underliggande regelverket. Genom det stora antalet domar som tribunalerna meddelat har ett betydande antal folkrättsliga frågor på detta område analyserats och den rättsliga regleringen både förtydligats och utvecklats.

4.3.3Särskilt om inrättandet av Internationella brottmålsdomstolen

År 1998 antogs Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen, se vidare avsnitt 5. Genom stadgan inrättas Internationella brottmålsdomstolen, den första permanenta brottmålsdomstol, som har jurisdiktion över de mest allvarliga brott som angår hela det internationella samfundet; folkmord, brott mot mänskligheten, krigsförbrytelser och så småningom aggressionsbrott. Genom stadgan

förverkligas de tankar på en permanent internationell brottmålsdomstol						Prop. 2013/14:146
som funnits allt sedan de båda världskrigen.
Domstolen följer i spåren av inrättandet av Jugoslavien- och
Rwandatribunalerna. Romstadgan återspeglar därmed inte bara det
underliggande regelverket utan även praxis och erfarenheter från
tribunalerna. Det gäller, utöver det materiella straffrättsliga regelverket,
bl.a. sättet att bedriva utredning, de interna processreglerna och
domstolens organisation.
Det finns dock viktiga skillnader mellan Internationella
brottmålsdomstolen och tribunalerna. Som ovan redovisats inrättades
tribunalerna genom beslut av FN:s säkerhetsråd med stöd av kapitel VII i
FN-stadgan och tribunalernas jurisdiktion är därmed tvingande för
medlemsstaterna. Romstadgan däremot är en multilateral internationell
överenskommelse som binder de stater som väljer att tillträda den.
Internationella brottmålsdomstolen är vidare, till skillnad från
tribunalerna, inte ett FN-organ men samverkar med FN. Domstolens
behörighet är inte heller begränsad till tid och rum (med det undantaget
att brott som begåtts före ikraftträdandet den 1 juli 2002 inte faller under
domstolens jurisdiktion). En avgörande skillnad mellan tribunalerna och
domstolen gäller deras respektive behörighet i förhållande till nationella
stater. Som ovan redovisats har tribunalernas egna rättsliga process
företräde framför nationella förfaranden. Romstadgan bygger å andra
sidan på den s.k. komplementaritetsprincipen, se avsnitt 5.3.3, som
innebär att nationell lagföring normalt sett ska ha företräde.
Internationella brottmålsdomstolen har därmed i princip rätt att pröva ett
ärende först när den nationella lagföringen inte kan ske eller inte sker på
ett tillbörligt sätt. Principen bygger på tanken att lagföringen i första
hand ska ske på nationell nivå.
Domstolen och dess åklagarämbete kan utöva sin rätt att initiera
förundersökningar och besluta om åtal beträffande medborgare i stater
anslutna till stadgan samt även mot medborgare i stater som inte är
anslutna till stadgan, om de misstänkta brotten har begåtts på en
stadgeparts territorium. De kan även tilldelas sådana uppdrag direkt av
FN:s säkerhetsråd. Så har bl.a. skett beträffande situationen i Libyen år
2011.
Internationella	brottmålsdomstolen	har	tagit	initiativ	till

brottsutredningar i ett antal afrikanska konflikter bl.a. i Uganda, Demokratiska republiken Kongo, Centralafrikanska republiken, Elfenbenskusten, Kenya, Libyen, Mali och Sudan. Ett antal konflikter bl.a. i Afghanistan, Colombia, Georgien, Guinea, Honduras, Korea samt Nigeria bevakas av domstolens åklagare men brottsutredning har inte inletts.

4.3.4Internationella brott

I takt med att den internationella rätten har kommit att fokusera allt mer på enskildas straffrättsliga ansvar har begreppet ”internationella brott” fått ökad betydelse. Det saknas emellertid både en enhetlig definition av och en allmänt accepterad uppfattning om vad som avses därmed.

Prop. 2013/14:146	En ofta förekommande uppfattning			är att internationella brott avser
	brott som en stat enligt sedvanerätt eller enligt en internationell
	överenskommelse är skyldig att ha jurisdiktion över även om gärningen
	helt saknar anknytning till den egna staten (s.k. universell jurisdiktion).
	En sådan definition av begreppet omfattar därmed väsentligt fler brott än
	vad som inom ramen för Romstadgan utgör internationella brott. Det är
	emellertid tveksamt om det i alla delar föreligger en skyldighet att ha
	universell jurisdiktion för överträdelser av den del av den humanitära
	rätten som gäller i icke-internationella väpnade konflikter. Det kan
	däremot finnas en rätt att utöva sådan jurisdiktion över denna typ av
	överträdelser.
	I stadgans ingress anges att ”de mest allvarliga brotten som angår hela
	det internationella samfundet” inte får förbli ostraffade och det erinras
	om att det åligger varje stat att utöva straffrättslig jurisdiktion över dem
	som gjort sig skyldiga till sådana brott. Egenskapen som internationellt
	brott, såsom det ska förstås enligt Romstadgan, grundar sig på att stater,
	med det undantag som kan antas föreligga beträffande överträdelser av
	den humanitära rätten i icke-internationella väpnade konflikter, ska ha
	universell jurisdiktion över brottet på grund av dess allvar och vikten av
	möjligheter till lagföring. För brotten folkmord, brott mot mänskligheten,
	krigsförbrytelser	i	internationella	väpnade	konflikter	och
	aggressionsbrott gäller således universalitetsprincipen.
	Frågan om terrorism skulle omfattas av Romstadgan behandlades
	också under förhandlingarna men			avfördes främst på grund		av

avsaknaden av en allmänt accepterad definition. Saken har därefter behandlats vid översynskonferensen år 2010 men ännu inte resulterat i någon ändring av Romstadgan. Andra områden som har diskuterats rör slaveri, illegal narkotikahandel och människohandel.

Sammanfattningsvis kan konstateras att begreppet internationella brott i skilda sammanhang ges olika innebörd och betydelse. I detta sammanhang avses emellertid inga andra gärningar än de som enligt Romstadgan eller internationell sedvanerätt ska anses utgöra folkmord, brott mot mänskligheten eller krigsförbrytelser, se avsnitt 5.5. Vad som gäller för aggressionsbrottet behandlas närmare nedan i avsnitt 5.5.4.

4.4Mänskliga rättigheter

De mänskliga rättigheterna utgör en del av folkrätten och behandlar i första hand förhållandet mellan statsmakter och enskilda. Normverket innebär en begränsning av statens makt gentemot individen och slår fast vissa rättigheter för individen och vissa skyldigheter för staten gentemot den enskilde.

De mänskliga rättigheterna gäller för samtliga individer i förhållande till staten och innebär att det är staternas ansvar och skyldighet att se till att de respekteras. Normverket syftar till att alla människor ska få möjlighet att leva ett drägligt liv. Bland rättigheterna finns t.ex. rätten till liv, frihet och personlig säkerhet, åsikts- och yttrandefrihet liksom rätten till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet. Enskilda ska vidare vara garanterade bl.a. en rätt till en opartisk rättegång. Även rätten att få

rösta och kunna kandidera till politiska val ingår. De mänskliga	Prop. 2013/14:146
rättigheterna innebär vidare förbud bl.a. mot tortyr och slaveri. Därutöver
innefattas rätten till en tillfredsställande levnadsstandard, en lämplig
bostad, bästa möjliga hälsa, arbete samt till utbildning.
Det internationella samarbetet vad gäller de mänskliga rättigheterna
har utvecklats framförallt efter andra världskriget med utgångspunkt i
FN:s allmänna förklaring om mänskliga rättigheter, som antogs av
generalförsamlingen år 1948. Den utgör inget traktat eller bindande
beslut men ger till stora delar uttryck för sedvanerätt och binder därför
alla stater. Förklaringen fastställer att alla människor är födda fria och
lika i värde och rättigheter. Där slås bland annat fast att de utpekade
rättigheterna gäller för var och en utan åtskillnad av något slag, såsom på
grund av ras, hudfärg, kön, språk, religion, politisk eller annan
uppfattning, nationellt eller socialt ursprung, egendom, börd eller
ställning i övrigt.
Centrala FN-konventioner om mänskliga rättigheter är bl.a.
folkmordskonventionen, 1965 års konvention om avskaffande av alla
former av rasdiskriminering (rasdiskrimineringskonventionen), 1966 års
internationella konventioner om medborgerliga och politiska rättigheter
(konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter) respektive
ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, 1979 års konvention om
avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor (konventionen om
avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor), 1984 års konvention
mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling
(tortyrkonventionen), 1989 års konvention om barnets rättigheter
(barnkonventionen) samt 2006 års konvention om rättigheter för personer
med funktionsnedsättning. Därutöver finns ett antal regionala instrument
som den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga
rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen),
vilken i sin helhet inkorporerats i svensk lag.

4.5Internationell humanitär rätt

4.5.1	Allmänt om den humanitära rätten
Inledning
En viktig del av folkrätten utgörs av den internationella humanitära rätten
som innehåller regler som är tillämpliga under väpnade konflikter,
ockupation samt neutralitet. Den humanitära rätten regleras i stor
utsträckning av traktater. För en övergripande sammanställning av
centrala traktater på området hänvisas till den redovisning som
Folkrättskommittén lämnat i sitt betänkande (Folkrätt i väpnad konflikt –
svensk tolkning och tillämpning, SOU 2010:72 s. 97 f. och kommitténs
delbetänkande Krigets lagar – centrala dokument om folkrätten under
väpnad konflikt, neutralitet, ockupation och fredsinsatser, SOU 2010:22).
Som nämnts i avsnitt 4.2.2 tillämpas traktater som utgångspunkt endast
mellan de stater som är parter i överenskommelserna. När det gäller icke-
internationella väpnade konflikter förekommer traktaträttslig reglering i
mindre omfattning. Här har i stället folkrättens andra beståndsdel,
sedvanerätten, kommit att få stor betydelse. Mot bakgrund av att dagens		31

Prop. 2013/14:146

väpnade konflikter ofta är av icke-internationell karaktär spelar därmed sedvanerätten en viktig roll för det humanitära skyddet. Betydande delar av den traktatbaserade rätten får numera också anses utgöra sedvanerätt, vilket innebär att även icke anslutna stater är bundna av regelverket.

Sedvanerättens allt viktigare genomslag på området har lett till att Internationella rödakorskommittén gjort en studie i syfte att klargöra innehållet i gällande sedvanerättsliga regler. Studien genomfördes under ledning av kommitténs juridiska avdelning och baseras på flera källor, både nationella och internationella. Utöver humanitärrättsliga traktater utgörs en av de primära källorna av statspraxis från framförallt de senaste 30 åren, däribland opinio juris dvs. en stats övertygelse om att vara folkrättsligt förpliktad att företa eller underlåta en handling. Vad som utgör statspraxis härleds bl.a. från nationella militära manualer, lagstiftning och rättspraxis, yttranden till internationella domstolar och regeringars ställningstaganden till internationella organisationers resolutioner. Arbetet slutfördes 2005 och samma år presenterades sedvanerättsstudien (se Customary International Humanitarian Law, två volymer: Volume I: Rules, Volume II: Practice [två delar], Jean-Marie Henckaerts och Louise Doswald-Beck, Cambridge University Press, 2005). I det följande hänvisas till studien som Internationella rödakorskommitténs sedvanerättsstudie. En redovisning av dess innehåll finns i SOU 2010:72. Studien uppdateras även på Internationella rödakorskommitténs hemsida, www.icrc.com.

Syftet med den humanitära rätten är att i största möjliga mån begränsa det lidande och de skador som en väpnad konflikt förorsakar såväl civila som stridande. Detta uppnås genom att balansera de humanitära kraven och principerna mot de militära behoven av handlingsfrihet i syfte att försätta fiendesoldater ur stridbart skick och vinna en konflikt. Den humanitära rätten reglerar därför både vilka stridsmetoder och stridsmedel som de stridande parterna får använda samt vilket skydd som personer som inte deltar i stridigheterna har rätt till. Därutöver innehåller den regler om särskilt skydd för representanter för t.ex. Röda Korset eller FN, som ofta är viktiga aktörer i arbetet med att lindra effekterna av en väpnad konflikt. Regelverket är tillämpligt från det att en väpnad konflikt påbörjas och gäller även under eventuella avbrott i fientligheterna. Det tillämpas i en stats hela territorium eller, i fall av icke-internationella väpnade konflikter, över hela det territorium som är under kontroll av en part, oavsett om fientligheterna rent fysiskt pågår där. Ett avtal om eldupphör är inte tillräckligt för att den humanitära rätten ska upphöra att vara tillämplig. Den gäller fram till det att en generell fredsöverenskommelse sluts eller, vid icke-internationella väpnade konflikter, en fredsuppgörelse nås. Vidare gäller den humanitära rätten om ett territorium ockuperas.

I syfte att förhindra allvarliga överträdelser av den humanitära rätten har det sedan lång tid tillbaka funnits ett regelverk som innebär att enskilda kan ådra sig ett straffrättsligt ansvar. I de fall det finns stöd för det i traktat eller annars följer av sedvanerätt kan enskilda lagföras för krigsförbrytelser. Alla överträdelser av den humanitära rätten utgör emellertid inte krigsförbrytelser enligt internationell rätt. Som utgångspunkt omfattar straffansvaret endast de mest allvarliga

överträdelserna. Detta innebär emellertid inte att andra överträdelser av regelverket därmed generellt är straffria.

Haag- och Genèveregler

Den humanitära rätten brukar traditionellt delas in i två grupper. Den första gruppen omfattar regler om själva krigföringen och kallas ofta ”Haagregler”. Den viktigaste regleringen återfinns i de konventioner som antogs vid fredskonferenserna i Haag åren 1899 och 1907 angående bl.a. fientligheternas öppnande och lagar och bruk i lantkrig (Haagkonventionerna respektive lantkrigsreglementet). Detta regelverk kan sägas tillhöra de egentliga ”krigets lagar”, dvs. regler för krigets förande mellan de fientliga stridskrafterna. Konventionerna förbjuder eller reglerar annars användningen av vissa vapen samt anger vad som utgör otillåtna stridsmetoder, se vidare avsnitten 11.9 och 11.10.

Den andra delen av den humanitära rätten kallas ofta ”Genèveregler” och består av de fyra Genèvekonventionerna om skydd för krigets offer från 1949 samt tilläggsprotokollen I och II från 1977 rörande skydd för offren i internationella respektive icke-internationella väpnade konflikter, se avsnitt 4.3.1. Sedan 2005 finns ytterligare ett tilläggsprotokoll III till Genèvekonventionerna, se avsnitt 11.8.2. Dessa regler ger skydd åt vissa personkategorier som inte deltar i fientligheterna samt i vissa fall även deras egendom. Det är främst inom denna del av den humanitära rätten, undantaget tilläggsprotokoll II, som man finner regler som förpliktar stater att införa lagstiftning som tillförsäkrar att enskilda personer ska kunna åläggas straffrättsligt ansvar för vissa folkrättsstridiga handlingar (svåra överträdelser). Straff ska kunna ådömas såväl den som ger befallning om att svåra överträdelser ska begås som den som faktiskt begår dem. Vad som avses med svåra överträdelser definieras i respektive konvention samt kompletteras genom bestämmelser i tilläggsprotokoll I.

Grundläggande principer inom den humanitära rätten

Den humanitära rätten utgår från ett antal grundläggande principer. De framgår av gällande traktat och sedvanerätt och uttrycker den humanitära rättens kärna. Det gäller principerna om distinktion, proportionalitet och försiktighet, förbudet mot att förorsaka överflödig skada och onödigt lidande samt principen om icke-diskriminering liksom den s.k. Martensklausulen, se vidare nedan. Principerna, och klausulen, är i dag väl utvecklade och förankrade i både traktater och sedvanerätt som gäller för såväl internationella som icke-internationella väpnade konflikter.

Distinktionsprincipen innebär dels att krigförande parter alltid ska skilja mellan militära mål å ena sidan och civila personer och civil egendom å den andra, dels att anfall endast får riktas mot militära mål. En konsekvens av distinktionsprincipen är bl.a. förbudet mot krigföring som har urskillningslösa effekter dvs. användning av stridsmedel och metoder som inte kan riktas mot ett specifikt militärt mål och som därmed slår urskillningslöst (jfr avsnitt 11.9.5). Distinktionsprincipen måste beaktas även ur försvarssynpunkt. Det innebär t.ex. att militära installationer och militär verksamhet inte får byggas eller utföras i tätbefolkade områden eller i närheten av andra skyddsobjekt. Principen är

Prop. 2013/14:146

Prop. 2013/14:146	i dag kodifierad genom en rad bestämmelser i bl.a.
	Genèvekonventionerna, tilläggsprotokollen till dessa samt ett flertal
	andra traktater.
	Proportionalitetsprincipen innebär att den militära betydelsen av ett
	anfall måste stå i proportion till de risker som civilbefolkningen och civil
	egendom därigenom utsätts för. Av principen följer ett förbud mot att
	inleda ett anfall som kommer att leda till civila förluster vilka kan anses
	överdrivna i förhållande till den konkreta och direkta militära fördel som
	kan förväntas uppnås (jfr avsnitt 11.9.5).
	Försiktighetsprincipen kompletterar de båda föregående principerna
	genom att ålägga de stridande en skyldighet att iaktta alla rimliga
	försiktighetsåtgärder för att undvika skador på civila och civila objekt
	bl.a. genom att vidta alla praktiskt möjliga åtgärder för att försäkra sig
	om att anfall endast riktas mot militära mål. Stridsmedel och
	stridsmetoder måste därmed väljas och användas på ett sådant sätt att
	risken för civila förluster undviks eller minimeras. Om det är uppenbart
	att ett anfall riskerar att medföra oproportionerligt stora civila förluster
	eller skador får det inte inledas alternativt ska det avbrytas. Det är inte
	bara den som genomför ett anfall som är bunden av
	försiktighetsprincipen. Även den som försvarar sig mot ett anfall är
	skyldig att vidta alla nödvändiga försiktighetsåtgärder i syfte att skydda
	främst civilbefolkningen och civil egendom. Därmed ska den som
	försvarar sig bl.a. sträva efter att i möjligaste mån förflytta civila och
	civila objekt från områden där strider äger eller kommer att äga rum. I
	sedvanerätten kommer principen till uttryck bl.a. i förbud mot eller
	begränsningar av användning av vissa stridsmedel och stridsmetoder (jfr
	avsnitten 11.9 och 11.10).
	Principen om icke-diskriminering innebär att den humanitära rätten ska
	tillämpas utan att någon utsätts för sämre behandling på grund av ras,
	hudfärg, religion eller tro, kön, börd, förmögenhet eller andra sådana
	omständigheter.
	Slutligen har den s.k. Martensklausulen stor betydelse i detta
	sammanhang. Martensklausulen formulerades uttryckligen första gången
	i inledningen till 1907 års IV:e Haagkonvention samt upprepades i 1949
	års fyra Genèvekonventioner och i artikel 1:2 respektive preambeln i
	1977 års tilläggsprotokoll I och II. Det internationella samfundet insåg
	tidigt att det inte var möjligt att skapa heltäckande regler för alla typer av
	militär verksamhet i väpnade konflikter. Enligt Martensklausulen ska
	stater, även i situationer som inte regleras i folkrätten, beakta
	humanitetsprincipen i krigföringen. Klausulen utgör ett icke-juridiskt
	bindande men moraliskt tungt vägande åtagande. Den vilar på en
	förmodan om att det som i dag är moraliskt påkallat i morgon kan utgöra
	bindande folkrätt. Klausulen innebär vidare att det som inte är
	uttryckligen förbjudet enligt krigets lagar inte nödvändigtvis är tillåtet.

4.5.2 Internationell väpnad konflikt

En förutsättning för att den internationella humanitära rätten ska äga tillämpning är att det pågår en väpnad konflikt. Detta framgår bl.a. av

den för Genèvekonventionerna gemensamma artikel 2, som anger att

konventionerna ska tillämpas i varje förklarat krig eller annan väpnad	Prop. 2013/14:146
konflikt som uppstår mellan två eller flera av de fördragsslutande
parterna, även om en av dem inte erkänner att krigstillstånd föreligger.
En internationell väpnad konflikt föreligger när två eller flera stater
använder väpnat våld mot varandra. Det krävs varken någon formell
krigsförklaring, erkännande av eller tillkännagivande från parterna om att
ett krigstillstånd råder. En internationell väpnad konflikt inleds numera
mycket sällan genom en formell krigsförklaring. Begreppet krig har
därför kommit att ersättas med termen väpnad konflikt. Vad som krävs
för att det ska anses föreligga en sådan väpnad konflikt är att två eller
flera stater använder våld av viss intensitet mot varandra, oavsett
anledningen till detta. Det finns inte något på förhand uppställt krav på
hur länge det väpnade våldet ska ha pågått, inte heller t.ex. hur många
stridsrelaterade dödsfall eller skador som våldet ska ha förorsakat. En
bedömning måste göras i varje enskilt fall utifrån bl.a. dessa
omständigheter. Det är dock enligt allmän folkrätt accepterat att stater i
viss utsträckning använder väpnat våld inom landets gränser för att hävda
sitt territorium utan att en väpnad konflikt därmed anses föreligga.
En icke-internationell väpnad konflikt, se avsnitt 4.5.4, kan i vissa fall
internationaliseras. Detta innebär inte att konflikten automatiskt ändrar
karaktär till internationell. För det krävs, även i dessa fall, att våld av viss
intensitet mellan två eller flera stater förekommit. En internationalisering
kan uppstå när internationella fredsfrämjande styrkor deltar i konflikten.
Även i de fall en stat, som inledningsvis stått utanför den väpnade
konflikten, träder in för att stödja någon av parterna kan konflikten
internationaliseras. Detsamma gäller när en eller flera av parterna i en
icke-internationell väpnad konflikt agerar på uppdrag av en stat eller med
starkt stöd av en stat. I en sådan situation krävs det att staten utövar en
viss grad av kontroll över parten i konflikten inte endast genom att ge
ekonomiskt stöd eller bidra med utrustning utan genom att delta i
organisering och planering av den andra partens militära operationer. När
flera stater stöttar stridande grupper på ömse sidor i konflikten kan
denna, beroende på nivån på inblandningen, ändra karaktär till
internationell väpnad konflikt7.
Förutom Genèvekonventionerna I–IV gäller även tilläggsprotokoll I i
internationella väpnade konflikter. Enligt protokollets artikel 1:4
tillämpas regelverket inte endast på mellanstatliga konflikter utan också
på väpnade konflikter i vilka en befolkning kämpar mot ett kolonialt
förtryck och främmande ockupation eller mot rasistiska regimer när de
kräver sin rätt till självbestämmande, s.k. befrielsekrig. En internationell
väpnad konflikt kan således även uppstå mellan en stat och en nationell
befrielserörelse.

4.5.3 Ockupation

Ockupation av ett område kan vara resultatet av en väpnad konflikt och ett militärt övertag även om det inte krävs att den har föregåtts av en

7 Jugoslavientribunalen, Appeal Judgement, The Prosecutor v. Dusco Tadic, 1999, IT-94-1- A, para 137.

Prop. 2013/14:146	väpnad konflikt. Ockupation avser de områden som befinner sig under
	den fientliga maktens herravälde och förutsätter en administrativ
	maktutövning från den ockuperande statens sida (jfr artikel 42 i
	lantkrigsreglementet). Den inhemska regeringen är med andra ord
	förhindrad från att utöva någon självständig och effektiv makt i området.
	Den utgör antingen en exilregering eller en regering underställd
	ockupationsmaktens styre. En ockupation kan också inträda helt
	informellt genom en stats faktiska etablering i ett område. Någon formell
	förklaring om att området ockuperas är inte nödvändig. Ockupation är ett
	temporärt tillstånd som inte får medföra någon förändring varken för det
	ockuperade territoriets statstillhörighet eller för civilbefolkningens
	statsrättsliga ställning. Befolkningen fortsätter att vara medborgare i den
	ockuperade staten och ska vara lojal mot statsledningen i denna stat.
	Under en ockupation övertas ansvaret för civilbefolkningen av
	ockupationsmakten som ska svara för att lugn, ordning och säkerhet
	upprätthålls i det ockuperade området. Ett permanent övertagande av ett
	territorium från motparten utgör inte ockupation utan annexion. Ett
	sådant agerande strider mot folkrättens grundprinciper och mot det
	folkrättsliga annexionsförbudet.
	Ett övertagande av en större eller mindre del av ett område under en
	väpnad konflikt leder inte nödvändigtvis till att området anses ockuperat.
	I vissa fall kan ett område anses vara ett s.k. av fienden besatt område. I
	ett sådant område har det inte ännu etablerats en fungerande
	administration som kan överta ansvaret för civilbefolkningen.
	Tillämplig reglering under ockupation är i första hand
	Genèvekonventionerna och tilläggsprotokoll I.

4.5.4 Icke-internationell väpnad konflikt

Äldre konventioner på humanitärrättens område var avsedda att tillämpas i krig mellan stater, numera benämnt internationella väpnade konflikter. Det saknades länge någon tydlig vilja inom det internationella samfundet att åstadkomma en reglering av konflikter som uppstår inom en stat. Den främsta orsaken var att stater i allmänhet inte önskade någon extern inblandning i sina interna konflikter. Det var först genom Genèvekonventionerna från år 1949 som förhållandena under en icke- internationell väpnad konflikt över huvud taget behandlades och det var också då begreppet introducerades.

I folkrättslig mening omfattar icke-internationella väpnade konflikter inte interna störningar och spänningar inom en stat t.ex. upplopp, enstaka och sporadiska våldshandlingar eller andra liknande handlingar. Det kommer till uttryck i artikel 1:2 i tilläggsprotokoll II till Genèvekonventionerna. Först när interna spänningar övergår i väpnat våld av en viss högre grad av intensitet kan det bli fråga om att kategorisera konflikten som en icke-internationell väpnad konflikt. Enligt Jugoslavientribunalen krävs att det är fråga om väpnat våld som inte är tillfälligt mellan statliga myndigheter och organiserade väpnade grupper

eller mellan sådana grupper inom en stat8. I senare avgöranden har	Prop. 2013/14:146
Jugoslavientribunalen återvänt till och utvecklat sitt resonemang kring
frågan. Förutom förekomsten av ett utdraget våld mellan de stridande har
tribunalen lagt vikt vid faktorer som bl.a. hur allvarliga striderna är, om
de äger rum på ett större geografiskt område och över längre tid, antalet
civila flyktingar, vilken typ av vapen som används, omfattningen av
stridsrelaterade skador och det antal soldater och militära enheter som
deltar i stridigheterna9. Även det förhållandet att den i en stat erkända
regeringen tvingas ta till militära styrkor mot rebellgrupper, i stället för
att använda sig av nationella polisstyrkor, kan enligt tribunalen tyda på
att det föreligger en väpnad konflikt. Det gäller i synnerhet om
styrkornas order om och själva våldsanvändningen går utöver det som
folkrättsligt medges inom ramen för polisiärt arbete10.
För att en icke-internationell väpnad konflikt ska anses föreligga krävs
vidare att den eller de grupper som deltar i konflikten har uppnått en viss
grad av organisation. Jugoslavientribunalen har konstaterat att det i och
för sig inte krävs att det föreligger en militär struktur motsvarande den
som återfinns i reguljära statliga förband men att ledningen för gruppen i
vart fall måste ha förmåga att utöva sådan kontroll över gruppens
medlemmar att de folkrättsliga regler som är tillämpliga i väpnade
konflikter respekteras av gruppen (jfr artikel 1 i tilläggsprotokoll I). Den
väpnade gruppen ska vidare, för att uppfylla kravet på organisation, ha
förmåga att konfrontera sina motståndare med militära medel. Det måste
finnas en möjlighet för gruppen att inte endast sporadiskt använda sig av
våld vid enstaka tillfällen utan att mer kontinuerligt kunna genomföra
anfall11. Vidare krävs, enligt tribunalen, att den väpnade kamp som
bedrivs av gruppen främst är ett resultat av en militär strategi beordrad av
gruppens ledning och inte en följd av gruppmedlemmarnas egna initiativ.
En icke-internationell väpnad konflikt kan i vissa fall ändra karaktär
och internationaliseras. Detta kan ske t.ex. genom att någon av parterna i
konflikten får stöd från en annan stat, se avsnitt 4.5.2.
I den humanitära rätten finns regler rörande icke-internationella
väpnade konflikter dels i den gemensamma artikel 3 i
Genèvekonventionerna, dels i tilläggsprotokoll II samt i sedvanerätten i
övrigt. Internationell rättspraxis har också stor betydelse på området. Den
gemensamma artikel 3 i Genèvekonventionerna föreskriver minimikrav i
fråga om det skydd som ska gälla i interna konflikter. Tilläggsprotokoll
II kompletterar artikeln men uppställer en högre tröskel för protokollets
tillämplighet, bl.a. genom att uppställa ett annat och delvis högre krav i
fråga om de väpnade gruppernas organisation. Därmed kan, trots att
tilläggsprotokoll II avsåg att utvidga skyddet i icke-internationella

8Jugoslavientribunalen, Decision on the Defence Motion for Interlocutory Appeal on Jurisdiction, Appeals Chamber I, The Prosecutor v. Dusko Tadic, IT-94-1-AR72, para 70.

9Jugoslavientribunalen, Trial Judgement, The Prosecutor v. Ramush Haradinaj et al, 2008, IT-04-84-T, para 49, Jugoslavientribunalen, Trial Judgement, The Prosecutor v. Ljube Boskoski and Johan Taculoski, 2008, IT-04-82-T, paras 176 och 177.

10Jugoslavientribunalen, Trial Judgement, The Prosecutor v. Fatmir Limaj, 2005, IT-03-66- T, paras 135–170.

11Jugoslavientribunalen, Trial Judgement, The Prosecutor v. Fatmir Limaj, 2005, IT-03-66-

T, paras 94–135.

Prop. 2013/14:146	väpnade konflikter, konventionernas gemensamma artikel 3 vara
	tillämplig i fler situationer än protokollet.
	Romstadgans reglering av krigsförbrytelser som begås i icke-
	internationella väpnade konflikter finns bl.a. i artikel 8:2 e. Genom
	stadgans artikel 8:2 f, som anger att artikel 8:2 e är tillämplig även på
	gärningar begångna i väpnade konflikter mellan väpnade grupper,
	uppställs i Romstadgan en mindre tydlig ”tröskel” för regleringens
	tillämplighet än vad som gäller enligt tilläggsprotokoll II. Denna
	”tröskel” har begränsats ytterligare genom den sedvanerättsliga
	utveckling som skett på området.

4.5.5	Neutralitet
Om en stat vill undvika att bli indragen i en väpnad konflikt kan den
förklara sig neutral. Den neutrala staten har då en skyldighet att vara
militärt opartisk i förhållande till de krigförande staterna. Neutralitet
medför också en skyldighet för staten att skydda sitt territorium mot olika
former av krigshandlingar och att hindra de stridande från att dra nytta av
territoriet. De krigförande staterna ska respektera neutralt territorium och
får inte företa några krigshandlingar där. Om det inte upprätthålls
föreligger en neutralitetskränkning. Det kan också förekomma att en stat
vill stå utanför en pågående konflikt men samtidigt uttrycka sin
solidaritet med t.ex. en grannstat som blivit angripen och indragen i en
väpnad konflikt. Från folkrättslig utgångspunkt uppfyller en sådan stat
varken kraven på neutralitet eller förutsättningar för att anses som en part
i konflikten. I stället benämns staten som ”icke-krigförande”. Denna kan
t.ex. lämna ekonomiskt eller militärt understöd till den ena parten utan att
bli betraktad som deltagare i konflikten. En stat eller dess humanitära
organisationer kan också utöva hjälpverksamhet i förhållande till
krigförande stater eller till förmån för utsatta grupper som tillhör en
krigförande stat utan att förlora sin neutralitet. I sådana fall krävs det
dock att insatserna inte inverkar på själva krigföringen.
De centrala reglerna om neutralitet finns i Haagkonventionen angående
neutrala makters och personers rättigheter och förpliktelser under ett
lantkrig (V:e Haagkonventionen) samt Haagkonventionen angående
neutrala makters rättigheter och skyldigheter i händelse av sjökrig (XIII:e
Haagkonventionen), båda från år 1907. Den gemensamma grunden för
dessa två konventioner är att en neutral part inte får lämna något som
helst stöd åt en krigförande part, samtidigt som den ska vara beredd att
avvisa kränkningar från en stridande sida.

	4.5.6	Kombattant
	Begreppet kombattant förekommer endast i internationella väpnade
	konflikter eller under ockupation. Termen definieras i artikel 43 i
	tilläggsprotokoll I som en medlem i en stats väpnade styrkor, med
	undantag av sjuk- och själavårdande personal. En krigförande stats
	väpnade styrkor består av samtliga organiserade väpnade styrkor,
	grupper och enheter som står under befäl av någon som inför denna stat
38	ansvarar för sina underlydandes uppförande. De väpnade styrkorna ska

dessutom vara underkastade ett internt disciplinärt system som bland	Prop. 2013/14:146
annat ska säkerställa att den humanitära rätten iakttas. Vid bedömningen
av en individs status som kombattant saknar det betydelse om personen
är fast anställd i den väpnade styrkan, värnpliktig eller frivillig. Vidare
saknar personens medborgarskap betydelse.
En befolkning i ett icke-besatt område, se avsnitt 4.5.3, som, utan att ha
haft tid och möjlighet att bilda regelrätta militära förband, reser sig mot
en invaderande motståndare t.ex. i syfte att hindra en ockupation (levée
en masse), innehar kombattantstatus, under förutsättning att de bär sina
vapen öppet och att den humanitära rätten iakttas (se artikel 2 i
lantkrigsreglementet). En civilbefolkning som, utan att det handlar om ett
folkuppbåd, bjuder väpnat motstånd inom ett besatt eller ockuperat
område kan utgöra en motståndsrörelse. I internationella väpnade
konflikter eller under ockupation kan även medlemmar i en sådan rörelse
erhålla status som kombattanter förutsatt bl.a. att motståndsrörelsen
uppfyller de krav på organisation och befäl som uppställs i artikel 43 i
tilläggsprotokoll I.
Kombattanter är berättigade att aktivt delta i fientligheterna. Det
innebär en rätt att använda vapenmakt för eget försvar och för att
nedkämpa fienden. Skulle en kombattant tas tillfånga får han eller hon
som utgångspunkt inte ställas till ansvar för sitt militära motstånd
(combat privilege, se vidare avsnitt 11.4.1) utan ska erhålla skydd som
krigsfånge.
I detta sammanhang bör begreppet ”olagliga kombattanter” kort
beröras. Denna benämning finns inte inom humanitärrätten. Sedan
attackerna mot bl.a. World Trade Center i USA den 11 september 2001
har dock begreppet, i vissa avseenden, särskilt kommit att förknippas
med vad som omnämns som ”kriget mot terrorism”. Denna företeelse
kan ibland möjligen motsvara den humanitära rättens formella kriterier
för en väpnad konflikt. Frågan kompliceras dock bl.a. av att det inte finns
någon internationell, allmän definition av vare sig terroristbrott eller
terrorism. Den centrala, humanitärrättsliga frågan som har aktualiserats i
detta sammanhang är om icke-statliga aktörer, som påstås vara
terrorister, ska anses vara civila (som begår brott), civila som direkt
deltar i fientligheterna, medlemmar i organiserade väpnade grupper eller
inget av det ovan nämnda. Vissa stater har hävdat att dessa personer är att
anse som illegala eller olagliga kombattanter respektive stridande. Ett
sådant betraktelsesätt står emellertid inte i överensstämmelse med den
svenska hållningen att de mänskliga rättigheterna och den humanitära
rätten, i den mån den är tillämplig, ska erkännas, tillämpas och
respekteras fullt ut.

4.5.7	Icke-kombattanter
Icke-kombattanter utgörs bl.a. av civilförsvarspersonal och militär sjuk-
och själavårdspersonal. Personer som tillhör dessa kategorier åtnjuter
skydd i egenskap av civila. I Genèvekonventionerna finns även
bestämmelser om särskilt skydd för dessa grupper, förutsatt att vissa
villkor efterlevs. Det är inte tillåtet för denna grupp av personer att ägna
sig åt	verksamhet som är skadlig för fienden. Sjuk- och	39

Prop. 2013/14:146	själavårdspersonal har rätt att bära lätt personlig beväpning avsedd för
	självförsvar samt för att skydda sjuka och sårade utan att därigenom
	förlora sin status och det därmed sammanhängande skyddet. Vapnen får
	inte användas för att därutöver skada eller försvaga fienden. Detsamma
	gäller för civilförsvarets personal.
	Till gruppen av icke-kombattanter räknas även medlemmar i en parts
	väpnade styrkor som under ett visst uppdrag eller för en kortare tid
	upphör att vara kombattanter. Det kan t.ex. gälla parlamentärer som
	sänds till motparten för att inleda förhandling om vapenvila,
	vapenstillestånd eller kapitulation. De och deras åtföljande kan, under
	sådana förutsättningar, åtnjuta särskilt skydd och får inte anfallas.
	I den humanitära rätten tas vidare hänsyn till att det i de militära
	förbanden ofta ingår civila för att utföra diverse servicefunktioner. Det
	kan t.ex. röra sig om civila medlemmar av besättningen på militärt
	luftfartyg, krigskorrespondenter, leverantörer eller medlemmar av diverse
	arbetsenheter. Dessa personer är som utgångspunkt att betrakta som
	civila. Om de faller i fiendens våld får de emellertid, enligt artikel 4 i
	Genèvekonvention III, rätt till status som krigsfångar. De har också rätt
	att bära vapen för självförsvar.

4.5.8 Civila

	Vad som avses med civila definieras i artikel 50 i tilläggsprotokoll I.
	Definitionen är negativt bestämd och omfattar, i huvudsak, personer som
	inte är medlemmar i en stridande parts väpnade styrkor eller stridskrafter,
	medlemmar i andra milisgrupper, frivilligkårer eller organiserade
	motståndsrörelser som lyder under en stridande part och som uppfyller
	vissa krav på organisation och befäl, och inte heller personer som deltar i
	ett folkuppbåd (jfr avsnitt 4.5.6). Med civilbefolkning avses enligt
	definitionen alla civila personer. Vid tveksamheter om en persons status
	ska denne presumeras vara civil.
	I såväl internationella som icke-internationella väpnade konflikter
	åtnjuter civila ett allmänt skydd mot de faror som uppstår i samband med
	en väpnad konflikt. Omfattningen och utformningen av skyddet kan
	emellertid skilja sig något åt beroende på konfliktens karaktär. Skyddet
	för civila innefattar alltid ett förbud mot anfall. Anfall får endast riktas
	mot militära mål. Därmed har de stridande parterna alltid en skyldighet
	att försöka göra åtskillnad mellan de som deltar i stridigheterna och
	civila. Detta krav följer bl.a. av en av den humanitära rättens
	grundläggande principer om distinktion, se avsnitt 4.5.1.
	Genom historien har civila dock ofta, på olika sätt, bidragit till
	genomförandet av väpnade konflikter. Förr gavs merparten av detta stöd
	utan att de befann sig i omedelbar närhet till stridigheterna och civila
	deltog endast i undantagsfall i den faktiska krigföringen. Under senare år
	har de väpnade konflikterna och formerna för civilas inblandning
	emellertid förändrats och det har blivit allt svårare att skilja kombattanter
	och stridande från civila både praktiskt och på principiell nivå. Detta
	beror på flera faktorer. Fientligheterna genomförs i dag ofta i
	tätbefolkade områden i stället för ute på avlägsna slagfält. Antalet icke-
40	internationella väpnade konflikter har stadigt ökat sedan andra
40

världskrigets slut för att i dag utgöra majoriteten av konflikterna. Vidare har traditionella militära uppgifter i ökad utsträckning kommit att läggas ut på civila personer samt privata militära företag. Dagens väpnade konflikter präglas därmed i stor utsträckning av att civila direkt deltar i fientligheterna. Personer som deltar på detta sätt utmärker sig sällan rent fysiskt t.ex. genom uniform eller dylikt. Denna utveckling har lett till ökade risker för de civila som står helt utanför stridigheterna. Den militära personalen blir också mer sårbar i och med att de kan utsättas för anfall från individer som inte utmärker sig som stridande genom några synliga kännetecken. Möjligheten till identifiering av och åtskillnad mellan militär personal och civila respektive sådana civila som direkt deltar i fientligheterna är med andra ord inte självklar.

Civilas skydd mot anfall är i princip absolut och lämnar inget utrymme för militära överväganden. Skyddet är dock inte helt undantagslöst. Enligt artikel 51 i tilläggsprotokoll I respektive artikel 13 i tilläggsprotokoll II gäller det inte för de civila som direkt deltar i fientligheterna under den tid ett sådant deltagande pågår. En central fråga inom den humanitära rätten är således vad som konstituerar ett direkt deltagande. Någon klar definition av vad som krävs för att civila ska anses direkt delta i fientligheterna finns för närvarande inte, varken inom traktat- eller sedvanerätten. Bedömningen måste göras från fall till fall. I en rapport från år 2009 om civilas direkta deltagande i fientligheter behandlas frågan utförligt av Internationella rödakorskommittén, (ICRC Interpretive Guidance on the notion of direct participation in hostilities under International Humanitarian Law). Rapporten bygger på en serie expertmöten om civilas direkta deltagande i väpnade konflikter. Avsikten är inte att föreslå nya bestämmelser och rapporten innebär inte heller några bindande slutsatser eller rekommendationer för stater. Syftet är att, i avsikt att stärka de civilas skydd, klargöra hur begreppet direkt deltagande kan förstås och tillämpas. I avvaktan på att frågan blir föremål för en internationellt accepterad tolkning kan dock de rekommendationer som lämnas i rapporten tjäna som vägledning även om de inte bör läggas till omedelbar grund för ställningstaganden på området.

Rapporten pekar på tre kriterier som, om de är uppfyllda, starkt talar för att civila kan anses direkt delta i fientligheterna. Det krävs att en persons handlande sannolikt har en negativ inverkan på motpartens militära operationer eller militära kapacitet. Som exempel på sådant handlande nämns sabotage av militär egendom, tillfångatagande av motpartens kombattanter eller stridande samt störande av motpartens militära datasystem. Att endast vägra att samarbeta med motparten, t.ex. som spion eller uppgiftslämnare, utgör inte ett direkt deltagande. Om en persons handlande förorsakat person- eller sakskador är det inte nödvändigt att gärningen även av andra skäl anses ha en negativ inverkan på motpartens militära operationer eller kapacitet. Det kravet är uppfyllt redan genom att en skada uppstått och detta förhållande talar starkt för att gärningen ska anses utgöra ett direkt deltagande i fientligheterna. Det tredje kriteriet rör frågan om personens handlande varit av sådant slag att det typiskt sett varit avsett att skada motparten i konflikten till förmån för den egna parten. Se vidare SOU 2010:72, s. 254 f.

Prop. 2013/14:146

4.5.9Stridande och civila i icke-internationella väpnade konflikter

Inom den humanitära rätten som är tillämplig i icke-internationella väpnade konflikter förekommer, som behandlats i avsnitt 4.5.6, inte termen kombattant. I stället används benämningar som stridande i väpnade styrkor eller organiserade väpnade grupper.

Med civila avses i icke-internationella väpnade konflikter i huvudsak detsamma som i internationella konflikter. Alla personer som inte är medlemmar av en stats väpnade styrkor eller ingår i organiserade väpnade grupper som är parter i konflikten är att anse som civila. Detta kommer delvis till uttryck i den för Genèvekonventionerna gemensamma artikel 3. Där anges ett minimiskydd för personer som inte direkt deltar i fientligheterna t.ex. medlemmar av stridskrafterna som nedlagt vapen eller personer som försatts ur stridbart skick genom bl.a. sjukdom, sårskada eller fångenskap. Distinktionsprincipen, se avsnitt 4.5.1, gäller och parterna är därmed skyldiga att göra skillnad mellan civila och stridande.

Tilläggsprotokoll II vidareutvecklar det skydd som enligt Genèvekonventionernas artikel 3 gäller vid icke-internationella väpnade konflikter, se avsnitt 4.5.4. Protokollet tillämpas i fråga om alla väpnade konflikter som inte täcks av tilläggsprotokoll I och som äger rum mellan en parts stridskrafter i upproriska väpnade styrkor eller andra organiserade väpnade grupper, som under ansvarigt kommando utövar sådan kontroll över en del av statens territorium att de kan utföra sammanhängande och samordnade militära operationer samt tillämpa bestämmelserna i protokollet. Genom protokollet tillförsäkras, i likhet med vad som gäller vid internationella väpnade konflikter, alla som inte direkt deltar i fientligheterna ett grundläggande skydd, däribland ett skydd mot anfall.

Med termen upproriska styrkor i tilläggsprotokoll II avses delar av en stats styrkor som vänt sig mot staten. Begreppet andra organiserade väpnade grupper åsyftar i huvudsak civila som grupperat sig med tillräckligt hög grad av militär organisation och som genomför militära operationer till stöd för någon av parterna i konflikten. Medlemskap i en organiserad väpnad grupp avgörs på grundval av om en person har till uppgift att fortlöpande delta i fientligheterna dvs. om denne innehar en kontinuerlig stridsfunktion. Det förhållandet att en person t.ex. bär uniform, andra utmärkande kännetecken eller vapen eller att han eller hon upprepat deltar i fientligheterna, talar för att denne kan anses inneha en sådan funktion. Medlemskap i en organiserad väpnad grupp medför således inte automatiskt att någon kvalificerar sig som stridande men särskiljer personen från civila som under en mer begränsad tid direkt deltar i fientligheterna. Det är inte nödvändigt att personen i praktiken rent fysiskt deltar i fientligheterna för att han eller hon ska anses tillhöra den organiserade väpnade gruppen. Det avgörande är om personen t.ex. har rekryterats, tränats, utrustats eller på annat sätt förberetts för att inneha en stridsfunktion i gruppen. Personer som på annat sätt arbetar för eller stödjer organiserade väpnade grupper, utan att ha en sådan funktion, behandlas inte som medlemmar i gruppen utan som civila.

4.6Mänskliga rättigheter och humanitär rätt

Även om normverket rörande de mänskliga rättigheterna i första hand tar sikte på fredstida förhållanden äger det också tillämpning under en väpnad konflikt, parallellt med den humanitära rätten som bl.a. syftar till att begränsa krigets verkningar för de som inte deltar i fientligheterna, se avsnitt 4.5.

De mänskliga rättigheterna och den humanitära rätten tar delvis sikte på samma typ av rättigheter och skydd (t.ex. förbuden mot tortyr, slaveri och diskriminering samt rätten till liv, frihet och personlig säkerhet). Ett tydligt exempel på en sådan överlappning är Genèvekonventionernas gemensamma artikel 3 och de rättigheter som finns i konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, som stater inte kan göra inskränkningar i. Den gemensamma artikeln 3 kan i huvudsak ses som en bestämmelse om mänskliga rättigheter. Detsamma gäller artikel 75 i tilläggsprotokoll I om grundläggande garantier under väpnad konflikt, som dock endast är tillämplig i internationella väpnade konflikter. Ett annat exempel på överlappning är kravet på human behandling av krigsfångar, vilket har sin grund i synen på människans inneboende värde och "oförytterliga rättigheter" (se FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna). Som en följd av detta har en framväxande position under senare år varit att betrakta de mänskliga rättigheterna och den humanitära rätten som parallellt tillämpliga under väpnade konflikter utan att detta i huvudsak ansetts innefatta några rätts- eller intressekollisioner.

Frågan om tillämpligheten av de mänskliga rättigheterna under en väpnad konflikt kompliceras i de fall det kan uppstå en kollision mellan rättsområdena. Vissa bestämmelser i det humanitära regelverket, kan förefalla stå i strid med mänskliga rättigheter, t.ex. rätten till liv. I sådana fall karaktäriseras förhållandet mellan de mänskliga rättigheterna och den humanitära rätten normalt som lex generalis i förhållande till lex specialis.

Det är också möjligt för en stat att under en väpnad konflikt vidta åtgärder som innebär tillfälliga inskränkningar i de mänskliga rättigheterna. En del traktater inom området för de mänskliga rättigheterna innehåller specifika bestämmelser som anger under vilka förutsättningar detta får ske. Vissa grundläggande rättigheter såsom rätten till liv, skydd mot tortyr eller annan omänsklig behandling, förbud mot slaveri eller förbud mot retroaktiv strafflagstiftning kan emellertid aldrig inskränkas. Slentrianmässiga inskränkningar är aldrig tillåtna. De faktiska omständigheterna måste vara sådana att begränsningar är nödvändiga. Detta kan t.ex. vara fallet om en stat gör bedömningen att nationens bestånd hotas. Enligt internationell rättspraxis krävs att nödlägets natur omöjliggör en normal tillämpning av de mänskliga rättigheterna (med alla de inskränkningar som får göras med hänsyn till allmänhetens säkerhet och allmän ordning inräknande) i hela eller delar av staten. I dessa fall får staten åberopa nödläget och informera lämpliga organ i enlighet med bestämmelserna i den för tillfället aktuella konventionen, annars fortsätter staten vara förpliktigad av traktaten. Det bör noteras att frågan om vilka typer av situationer som kan betecknas som ”allmänt nödläge” inte är helt definierade. Det står klart att

Prop. 2013/14:146

Prop. 2013/14:146	situationer då en väpnad konflikt har uppstått kan omfattas men var
	denna gräns går i förhållande till t.ex. en intern orolighet är däremot
	oklart. Det är emellertid inte nödvändigt att en stat under en väpnad
	konflikt beslutar om inskränkningar i de mänskliga rättigheterna för att
	de humanitärrättsliga regler som utgör lex specialis ska äga företräde.

5Romstadgan och Internationella brottmålsdomstolen

5.1Bakgrund

Tanken på en permanent internationell brottmålsdomstol väcktes redan år 1919 i samband med fredsförhandlingarna efter första världskrigets slut. Någon sådan domstol kom dock inte till stånd och det var först efter andra världskriget som de två första internationella krigsförbrytartribunalerna inrättades i Nürnberg respektive Tokyo. Dessa var emellertid inte permanenta och har kritiserats såsom varande riktade enbart mot den förlorande sidan.

Under det kalla kriget var de permanenta medlemmarna i FN:s säkerhetsråd ovilliga att inrätta en överstatlig brottmålsdomstol, särskilt inte som ett fristående organ under generalförsamlingen. Olikheter i medlemsstaternas rättsliga traditioner och grundläggande skillnader i deras rättssystem försvårade arbetet och de olika förslag som arbetades fram bordlades i generalförsamlingen. Först under 1990-talet, när det politiska klimatet hade förändrats, aktualiserades frågan på nytt genom inrättandet av FN-tribunalerna för brott begångna i f.d. Jugoslavien respektive i Rwanda, se avsnitt 4.3.2.

Parallellt återupptogs diskussionerna om en permanent internationell brottmålsdomstol och efter relativt långdragna förhandlingar antogs Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen vid en diplomatkonferens i Rom. Stadgan öppnades för undertecknande den 17 juli 1998. Sverige undertecknade samma år och ratificerade stadgan år 2001. Sedan 60 stater anslutit sig trädde stadgan i kraft den 1 juli 2002. Genom Romstadgan inrättas Internationella brottmålsdomstolen (International Criminal Court) som har sitt säte i Haag. Domstolen invigdes i mars 2003.

I slutskedet av diplomatkonferensen beslutades även om inrättandet av en förberedande kommission för att behandla vissa återstående frågor. Främst bland dess uppgifter var att ta fram förslag till bevis- och förfaranderegler och s.k. brottskriterier, vilka sedermera antogs år 2000. Avsikten med brottskriterierna är att de ska ge ledning för Internationella brottmålsdomstolen vid tolkning och tillämpning av brottsbeskrivningarna i artiklarna 6–8 i Romstadgan, se vidare avsnitt 5.4.2. För att de anslutna staterna ska kunna följa upp och vidareutveckla domstolens verksamhet inrättades ett särskilt forum i form av stadgepartsförsamlingen som bl.a. beslutar om stadgeändringar.

En mer ingående beskrivning av Romstadgans tillkomst har lämnats i	Prop. 2013/14:146
lagstiftningsärendet med anledning av Sveriges tillträde till stadgan
(prop. 2000/01:122).
I nuläget har 122 stater ratificerat Romstadgan (eller erkänt dess
jurisdiktion). Domstolen hanterar för närvarande (februari 2014) 21 mål
avseende åtta olika situationer.

5.2 Romstadgans innehåll i korthet

Romstadgans ingress innehåller allmänna uttalanden om de principer som stadgan grundar sig på. Stadgans bestämmelser är indelade i 13 delar. Allmänna bestämmelser om inrättandet av Internationella brottmålsdomstolen och avslutande bestämmelser om tolkning av stadgan, reservationer, ändringar av stadgan, ikraftträdande m.m. finns i del 1 och 13.

De principiellt viktigaste bestämmelserna för detta lagstiftningsärende finns i del 2 och 3. I del 2 behandlas huvudbrotten (dvs. folkmord, brott mot mänskligheten, krigsförbrytelser och aggressionsbrottet), domstolens jurisdiktion och dess behörighet att lagföra i förhållande till nationella förfaranden, s.k. komplementaritet (se vidare avsnitt 5.3.3) samt hur ett förfarande inför domstolen kan inledas. Där behandlas även frågor om domstolens förhållande till FN:s säkerhetsråd, ne bis in idem (principen om att inte dömas två gånger för samma sak) och tillämplig lag. Del 3 innehåller bestämmelser bl.a. om allmänna straffrättsliga principer som domstolen ska tillämpa t.ex. regler om uppsåt, ansvarsfrihetsgrunder, villfarelse och förmans befallning. Bestämmelser om straff och andra rättsverkningar på grund av brott finns i del 7.

Del 4 reglerar domstolens organisation och innehåller även bestämmelser om jäv, entlediganden och disciplinära förfaranden samt om privilegier och immunitet. Stadgans processrättsliga bestämmelser finns i del 5 (förundersökning och åtal), del 6 (rättegången) och del 8 (överklagande och omprövning). I del 9 finns huvudsakligen de bestämmelser som reglerar det rättsliga samarbetet mellan domstolen och anslutna stater. En mer ingående beskrivning av dessa delar har lämnats i lagstiftningsärendet med anledning av Sveriges tillträde till stadgan (prop. 2000/01:122).

Bestämmelser som avser stadgepartsförsamlingen ges i del 11 och föreskrifter om domstolens finansiering i del 12.

Hänvisningarna till bestämmelser i stadgan görs i det följande genom artikelns nummer och i vissa fall, efter kolon, nummer, bokstav samt romersk siffra som anger en viss punkt i artikeln (ex. artikel 8:2 a [iii]).

Prop. 2013/14:146	5.3	Internationella brottmålsdomstolens
		jurisdiktion

5.3.1Ingen retroaktiv jurisdiktion

Av artikel 11:1 och 2 framgår att Internationella brottmålsdomstolens jurisdiktion endast omfattar brott som begås efter stadgans ikraftträdande den 1 juli 2002. I förhållande till stater som ansluter sig senare har domstolen endast jurisdiktion över brott som begås efter den tidpunkten, om inte den anslutande staten förklarar annorlunda. Principen om icke- retroaktivitet återfinns även i artikel 24 bland de allmänna straffrättsliga principerna.

5.3.2Förutsättningar för utövande av jurisdiktion

Enligt artikel 5 i Romstadgan har Internationella brottmålsdomstolen behörighet att döma över brotten folkmord, brott mot mänskligheten, krigsförbrytelser samt aggressionsbrott. Beträffande sistnämnda brott se avsnitt 5.5.4.

Normalt krävs att brotten har viss anknytning till en stadgepart för att domstolen ska få utöva jurisdiktion. Detta framgår av artikel 12. Där slås grundprincipen fast, att en stat som blir part i stadgan därigenom godtar Internationella brottmålsdomstolens jurisdiktion i fråga om de brottstyper som Romstadgan omfattar. En förutsättning för utövandet av domstolens jurisdiktion är att den stat inom vars territorium gärningen i fråga har ägt rum eller att den stat i vilken den som anklagas för brottet är medborgare, är anslutna. Artikel 12:3 öppnar dock en möjlighet för Internationella brottmålsdomstolen att utöva domsrätt även om varken gärningsstaten eller den anklagades medborgarstat är part i stadgan. En stat får nämligen avge en förklaring att den godkänner att domstolen utövar jurisdiktion avseende brottet i fråga.

För att domstolen ska få utöva jurisdiktion krävs vidare enligt artikel 13 att saken måste ha kommit inför den på något av tre föreskrivna sätt. En stadgepart kan enligt artikel 13 a hänskjuta en situation till åklagaren där ett eller flera brott som omfattas av domstolens jurisdiktion förefaller ha begåtts. På liknande sätt kan FN:s säkerhetsråd enligt artikel 13 b hänskjuta en situation till domstolen. Regeln har tillkommit för att säkerhetsrådet ska kunna utnyttja domstolen i stället för att inrätta nya internationella tribunaler för vissa situationer bl.a. motsvarande de för f.d. Jugoslavien och Rwanda. Enligt artiklarna 13 c och 15 får dessutom åklagaren ta upp en sak till prövning på eget initiativ.

	5.3.3	Förhållandet mellan domstolen och nationell
		lagföring (komplementaritetsprincipen)
	Stadgan bygger på grundförutsättningen att såväl Internationella
	brottmålsdomstolen som enskilda stater har jurisdiktion över de aktuella
	brotten. Presumtionen är att de senare har företräde att utöva sin domsrätt
	framför Internationella brottmålsdomstolen, så länge som den nationella
46	undersökningen och lagföringen fungerar på ett tillbörligt sätt. I annat

fall vänds presumtionen till Internationella brottmålsdomstolens fördel. Prop. 2013/14:146 Avgörandet för när så är fallet ligger hos domstolen. I ingressen till

Romstadgan understryks att domstolen ska komplettera den nationella straffrättsliga jurisdiktionen. Syftet med inrättandet av domstolen är således att förmå stater att i första hand själva se till att de mest allvarliga brotten som angår hela det internationella samfundet inte förblir ostraffade. Denna ordning, som skiljer sig från vad som gäller i fråga om de internationella tribunalerna för f.d. Jugoslavien och Rwanda, har kommit att kallas komplementaritetsprincipen.

Komplementaritetsprincipen återspeglas på många ställen i stadgan med artikel 17 som den centrala bestämmelsen. I artikeln definieras vad som menas med att en nationell undersökning eller lagföring sker eller har skett på ett tillbörligt sätt, vilket behandlas i termer av processförutsättningar. I artikel 17:1 anges när en sak ska avvisas på grund av bristande processförutsättningar. Det ska ske om saken är föremål för undersökning eller lagföring i en stat som har jurisdiktion såvida inte staten saknar vilja eller förmåga att som sig bör genomföra undersökningen eller lagföringen. Detsamma gäller om en stat i ett tidigare skede har beslutat att inte lagföra den person som avses, såvida beslutet inte är en följd av bristande vilja eller förmåga att som sig bör lagföra saken. I artikel 17:2 anges vilka omständigheter som domstolen ska beakta för att avgöra om bristande vilja föreligger och i artikel 17:3 vad som ska beaktas i fråga om bristande förmåga. Den tredje avvisningsgrunden är att den person som avses redan har lagförts för den aktuella gärningen och att en rättegång inför Internationella brottmålsdomstolen därför inte får ske i enlighet med artikel 20. Dessutom ska saken avvisas om den inte är tillräckligt allvarlig för att motivera vidare åtgärder av domstolen.

5.4Tillämpliga rättskällor för domstolen

5.4.1Tillämplig lag enligt Romstadgan

Av artikel 21 i Romstadgan framgår att domstolen i första hand ska tillämpa stadgan, brottskriterierna, bevis- och förfarandereglerna och i andra hand, samt i förekommande fall, tillämpliga fördrag samt folkrättens principer och regler, däribland de vedertagna principerna i det internationella regelsystemet för väpnade konflikter (jfr avsnitt 4.5.1). Domstolen kan även se till nationell lagstiftning, under förutsättning att den inte är oförenlig med stadgan eller internationellt erkända normer och principer.

5.4.2Brottskriterierna

Utgångspunkten vid förhandlingarna av Romstadgan var att straffstadgandena i artiklarna 6–8 skulle kodifiera gällande sedvanerätt på området och inte skapa något nytt. Stadgan återspeglar därför de internationella traktat som enligt parterna utgör gällande sedvanerätt samt andra regelverk och principer inom området. Som ett resultat innehåller

Prop. 2013/14:146	Romstadgan	i huvudsak korta och inte	särskilt	informativa
	straffstadganden som också i många avseenden är ålderdomliga. Den
	innehåller dessutom en rad dubbelregleringar. För att underlätta
	Internationella brottmålsdomstolens arbete enades Romkonferensen
	därför om att utarbeta s.k. brottskriterier (Elements of Crimes). Tanken
	var att åstadkomma en tydligare och mer precis reglering av gällande rätt
	för de aktuella gärningarna.
	Förslag till brottskriterier utformades av en förberedande kommission
	och antogs i juni år 2000.
	I Romstadgans artikel 9 anges att brottskriterier ska vara
	Internationella brottmålsdomstolen till hjälp vid tolkning och tillämpning
	av artiklarna 6–8 i stadgan. Där framgår också att kriterierna måste stå i
	överensstämmelse med stadgan. Under rubriken tillämplig lag anges i
	artikel 21 att domstolen i första hand ska tillämpa, förutom stadgan, även
	bl.a. brottskriterierna. De är emellertid inte bindande för domstolen.
	Kriterierna kan alltså ses som särskilda brottsbeskrivningar. De anger
	vilka objektiva och subjektiva rekvisit som ska vara uppfyllda för att
	straffansvar ska kunna komma i fråga. Vissa kriterier återkommer för en
	viss typ av brott som t.ex. kravet på samband med en väpnad konflikt i
	fråga om krigsförbrytelser. Även om syftet med brottskriterierna har varit
	att förtydliga och fylla ut stadgans brottsbeskrivningar, har detta inte
	behövts eller varit möjligt för samtliga brott. Det förekommer därför att
	kriterierna i huvudsak återupprepar vad som följer av stadgans
	ordalydelse.
	Förutom de materiella och subjektiva rekvisiten för respektive brott
	innehåller brottskriterierna även generella kommentarer. Där berörs
	övergripande frågor som bl.a. att Romstadgans allmänna krav på uppsåt i
	artikel 30 ska gälla vid uttolkningen av brottskriterierna om inte annat
	uttryckligen anges och att, såvitt avser krigsförbrytelser, en handling för
	att bedömas som olaglig måste strida mot den internationella humanitära
	rätten.
	Ändringar i brottskriterierna kan beslutas av stadgepartsförsamlingen,
	vilket kräver två tredjedels majoritet. Varje stadgepart, en absolut
	majoritet av domarna samt åklagaren kan ta initiativ till ändringar i
	kriterierna.	Genom brottskriterierna behåller	således	stadgeparts-

församlingen i viss utsträckning möjligheter till inflytande i fråga om straffbudens omfattning och tillämplighet. Som nämnts måste dock kriterierna stå i överensstämmelse med stadgan och därmed med sedvanerätten.

5.4.3Bevis- och förfarandereglerna

I enlighet med artikel 51 i Romstadgan har stadgepartsförsamlingen antagit bevis- och förfaranderegler för Internationella brottmålsdomstolen. Dessa är direkt tillämpliga och bindande för domstolen. Ändringar i bevis- och förfarandereglerna får föreslås och antas på samma sätt som ändringar i brottskriterierna och de måste vara förenliga med stadgan. Vid konflikt mellan stadgan och bevis- och förfarandereglerna har stadgan företräde.

5.5

Romstadgans brottskatalog och gällande rätt

Prop. 2013/14:146

I Romstadgans artikel 5:1 anges vilka brott som omfattas av Internationella brottmålsdomstolens jurisdiktion, de s.k. huvudbrotten. Dessa är folkmord, brott mot mänskligheten, krigsförbrytelser och aggressionsbrott.

I artiklarna 6–8 regleras vad som utgör folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser. För dessa brott gäller stadgans allmänna straffrättsliga principer i del 3, se avsnitt 5.6.1. Aggressionsbrottet behandlas i avsnitt 5.5.4.

5.5.1Folkmord

Definitionen av folkmord finns i Romstadgans artikel 6. Denna är likalydande med artikel II i folkmordskonventionen. Konventionen antogs av FN:s generalförsamling i december 1948 och trädde ikraft år 1951. Redan vid sitt antagande ansågs konventionen utgöra en bekräftelse av gällande sedvanerätt. Detta kommer till uttryck i artikel I.

Folkmordskonventionen, liksom Romstadgan, definierar folkmord som en gärning som begås i avsikt att helt eller delvis förinta en nationell, etnisk, rasmässigt bestämd eller religiös folkgrupp som sådan. Folkmord kan begås genom att folkgruppens medlemmar dödas, tillfogas svår kroppslig eller själslig skada, påtvingas levnadsvillkor som är ägnade att helt eller delvis medföra gruppens fysiska undergång, eller genom att födslar inom folkgruppen förhindras eller barn med våld överförs från folkgruppen till en annan grupp. Brottet kan begås såväl i fredstid som under en väpnad konflikt eller ockupation.

Enligt folkmordskonventionen krävs att de fördragsslutande staterna ska lagföra brott som har begåtts på statens eget territorium. Bakgrunden till detta något begränsade krav på jurisdiktion är att det i konventionen förutsattes att en internationell straffdomstol skulle inrättas för att pröva anklagelser om folkmord. Därmed ansågs det tillräckligt att de enskilda staternas behörighet skulle omfatta det egna territoriet. Enligt allmän folkrätt omfattas emellertid folkmord av universell jurisdiktion, dvs. alla stater ska kunna utöva domsrätt över detta brott oavsett var det har begåtts eller av vem.

Gällande rätt

Sverige ratificerade folkmordskonventionen år 1952 (prop. 1952:71). För att uppfylla åtagandena infördes lagen (1964:169) om straff för folkmord (prop. 1964:10). Enligt lagens 1 § ska den som begår en gärning, för vilken enligt lag är föreskrivet fängelse i fyra år eller mer, mot en nationell, etnisk, rasmässigt bestämd eller religiös folkgrupp med avsikt att förgöra gruppen helt eller delvis dömas för folkmord. Brottstypen folkmord anknyter alltså till vilket svenskt brott som helst, på vilket kan följa fängelse i fyra år eller mer, om det särskilda syftet är uppfyllt.

Försök, förberedelse och stämpling till folkmord, liksom underlåtenhet att avslöja sådant brott är straffbart.

Prop. 2013/14:146	5.5.2	Brott mot mänskligheten
	I stadgan för Nürnbergtribunalen finns en kortare uppräkning av
	gärningar som under vissa förutsättningar kunde utgöra brott mot
	mänskligheten. De folkrättsliga principer som behandlas i denna stadga
	fastställdes år 1946 av FN:s generalförsamling genom en resolution
	(95/1). I ett senare skede slog FN fast att även apartheid och
	rasdiskriminering kunde utgöra brott mot mänskligheten, se vidare
	avsnitt 10.1.
	I Romstadgans artikel 7:1 anges de gemensamma särskilda rekvisiten
	som generellt gäller för brott mot mänskligheten i en chapeau. För
	straffansvar krävs att en gärning begås som en del av ett vidsträckt eller
	systematiskt angrepp riktat mot en civilbefolkning. Med begreppet
	angrepp avses, enligt definitionen i artikel 7:2 a, ett beteende som består i
	upprepat förövande av de gärningar som räknas upp i artikel 7:1 för att
	främja en stats eller en organisations politik att genomföra ett sådant
	angrepp. Enligt Romstadgan krävs således dels att en gärning begås som
	en del av ett vidsträckt eller systematiskt angrepp, dels att gärningen
	utgör en av flera som kan konstituera brott mot mänskligheten och som
	följer av eller i vart fall främjar en stats eller organisations politik
	hänförlig till angreppet. Brottet kan begås såväl i fredstid som under en
	väpnad konflikt eller ockupation.
	Brott mot mänskligheten kan förövas genom en eller flera av de
	gärningar som räknas upp i artikel 7:1, under förutsättning att de
	särskilda rekvisiten är uppfyllda. Därmed kan brott mot mänskligheten
	begås genom t.ex. mord, förslavning, deportation, tortyr, våldtäkt,
	sexuellt slaveri och förföljelse.
	I artikel 7:2 kompletteras brottsbeskrivningarna av definitioner rörande
	de enskilda gärningstyperna t.ex. förslavning, deportation, tortyr och
	förföljelse. Flera av dessa preciserar stadgans brottsbeskrivningar
	ytterligare. I artikel 7:3 förklaras att med termen genus avses i stadgan
	båda könen, kvinnor och män, i ett samhälleligt perspektiv.
	Enligt allmän folkrätt omfattas brott mot mänskligheten, i likhet med
	folkmord, av universell jurisdiktion. Därmed ska alla stater kunna utöva
	domsrätt över detta brott oavsett var det har begåtts eller av vem.
	Gällande rätt
	Det saknas särskilda bestämmelser om brott mot mänskligheten i svensk
	rätt. Det innebär dock inte att sådana gärningar som omfattas av
	Romstadgans definition är straffria. De kan utgöra allvarliga brott enligt
	svensk lag med tillämpning av olika straffbestämmelser i brottsbalken
	eller annan svensk straffrättslig lagstiftning t.ex. bestämmelserna om
	mord, misshandel, olaga tvång, människorov och våldtäkt. I de fall en
	gärning begås i samband med en väpnad konflikt kan bestämmelsen i 22
	kap. 6 § brottsbalken om folkrättsbrott vara tillämplig, se avsnitt 5.5.3.

5.5.3 Krigsförbrytelser

I Romstadgans artikel 8 har ett stort antal gärningar samlats under

rubriken krigsförbrytelser. Artikeln utgör en inte fullständig kodifiering

av den internationella rätten på området. Flertalet av bestämmelserna i artikeln har ordagrant hämtats från de fyra Genèvekonventionerna samt de två tilläggsprotokollen till dessa. Av stor betydelse är även IV Haagkonventionen och lantkrigsreglementet samt därutöver ett flertal instrument som förbjuder användandet av vissa vapentyper. I avsnitt 4.5 finns en sammanfattande beskrivning av den internationella humanitära rätten. Där behandlas även de grundläggande principerna liksom vissa nyckelbegrepp inom området som t.ex. internationell respektive icke- internationell väpnad konflikt, civil, kombattant m.m.

Enligt artikel 8:1 i Romstadgan ska Internationella brottmålsdomstolen ha jurisdiktion över krigsförbrytelser, särskilt när de begås som en del av en plan eller en politik eller utgör en del av förövandet av sådana brott i stor skala. Syftet är att peka på att domstolens jurisdiktion främst är avsedd att omfatta de mest allvarliga brotten som angår hela det internationella samfundet. Utformningen av artikel 8:1 föregicks av omfattande diskussioner och förhandlingar. Vissa medlemsländer, däribland USA, ville uttryckligen begränsa domstolens jurisdiktion till att endast omfatta brott som begås som en del av en plan eller en politik eller som utgör en del av förövandet av sådana brott i stor skala. Andra motsatte sig en sådan ordning och förordade att stadgan inte skulle innehålla någon begränsning av domstolens jurisdiktion över huvud taget. Den kompromisslösning som parterna slutligen enades om innebär inte någon formell begränsning av domstolens jurisdiktion. Avsikten är att bestämmelsen ska ge ledning vid bedömningen av om en gärning bör komma under domstolens jurisdiktion eller inte. Även andra omständigheter, däribland allvaret i en enskild gärning eller den misstänktes officiella funktion, kan få betydelse för denna bedömning.

I artikel 8:2 återfinns brottsbeskrivningarna. Här återspeglas att stadgan utgör en kodifiering av gällande rätt på området. Brotten är grupperade i olika kategorier; nämligen svåra överträdelser av Genèvekonventionerna (punkt a), andra allvarliga kränkningar av lag eller sedvanerätt tillämplig i internationella väpnade konflikter (punkt b), allvarliga kränkningar av Genèvekonventionernas gemensamma artikel 3 som begås i icke- internationella väpnade konflikter (punkt c) och/eller andra allvarliga kränkningar av lag eller sedvanerätt tillämplig i icke-internationella väpnade konflikter (punkt e). Punkterna a och b i artikel 8 behandlar således brott som begås i internationella väpnade konflikter eller under ockupation, där de svåra överträdelserna av Genèvekonventionerna intar en central plats, medan punkterna c och e behandlar brott som begås i icke-internationella väpnade konflikter, där den gemensamma artikel 3 i Genèvekonventionerna är av väsentlig betydelse.

Punkt f anger att punkt e är tillämplig i icke-internationella väpnade konflikter som äger rum inom en stats territorium när det förekommer en långvarig väpnad konflikt mellan regeringsmyndigheter och organiserade väpnade grupper eller mellan väpnade grupper.

Krigsförbrytelser begångna i internationella väpnade konflikter omfattas enligt allmän folkrätt av universalitetsprincipen. Det innebär att stater ska kunna utöva domsrätt över sådana oavsett var de har begåtts eller av vem. Även när brott begås i icke-internationella väpnade konflikter bör stater utöva universell jurisdiktion över brottet.

Prop. 2013/14:146

Gällande rätt

I 22 kap. 6 § brottsbalken regleras straffansvar för folkrättsbrott. Av bestämmelsen följer att den som gör sig skyldig till en svår överträdelse av något sådant avtal med främmande makt eller någon sådan allmänt erkänd grundsats, som rör den internationella humanitära rätten i väpnade konflikter, döms för folkrättsbrott.

I paragrafen anges ett antal exempel på vilka svåra överträdelser som kan föranleda straffansvar. Där upptas bl.a. att använda stridsmedel som är förbjudna enligt folkrätten, att anfalla civila eller personer som är försatta ur stridbart skick, att tillfoga av folkrätten särskilt skyddade personer allvarligt lidande, att tvinga krigsfångar eller civilpersoner att tjänstgöra hos motpartens väpnade styrkor eller att i strid med folkrätten frihetsberöva civila.

Bestämmelsen har utformats bl.a. för att uppfylla Sveriges förpliktelser enligt i första hand de fyra Genèvekonventionerna och deras tilläggsprotokoll, lantkrigsreglementet och olika överenskommelser om förbud mot vissa typer av vapen som i stor utsträckning utgör sedvanerätt. I paragrafens tredje stycke regleras förmans ansvar för underlydandes handlingar. Bestämmelsen anger att för det fall ett folkrättsbrott har begåtts av den som är krigsman ska även dennes förman dömas i den mån denne haft möjlighet att förutse brottet men inte gjort vad som ankommit på honom eller henne för att förhindra detta. Detta tredje stycke föranleddes av en föreskrift i tilläggsprotokoll I (art. 86.1).

I 22 kap. brottsbalken finns straffbud som har sin bakgrund i konventioner om förbud mot utveckling eller användning av vissa typer av vapen. Det gäller olovlig befattning med kemiska vapen (6 a §) och olovlig befattning med minor (6 b §). Vidare finns en bestämmelse om olovlig kärnsprängning (6 c §), som träder ikraft den dag regeringen bestämmer. I lagen (2012:179) om straff för olovlig befattning med klusterammunition (klusterammunitionslagen) finns i 1 § en bestämmelse om straffansvar för olovlig befattning med klusterammunition. Dessa paragrafer är subsidiära till bestämmelsen om folkrättsbrott.

I sammanhanget kan nämnas att det i 21 kap. brottsbalken finns bestämmelser som träder i kraft när Sverige befinner sig i krig, bl.a. straffansvar för lydnadsbrott enligt 5 §, som kan omfatta en krigsman som vägrar eller otillbörligen dröjer med att lyda förmans order. Brottet kan enligt 6 § bedömas som grovt om gärningen begåtts under strid eller då brott mot krigslydnaden annars medfört särskild fara. Vidare kan lagen (1953:770) om folkrättsliga reglers iakttagande i fråga om ansvar för brott av vissa utlänningar vara relevant. Där anges att om en krigsman, därmed jämställd person eller annan utlänning som internerats när riket är i krig, är misstänkt för brott, ska vid det rättsliga förfarandet samt vid påföljds ådömande och verkställande beaktas vad som bestämts i gällande avtal med främmande makt eller annars följer av allmänt erkända folkrättsliga grundsatser.

5.5.4Aggressionsbrott

I Nürnbergtribunalens stadga beskrivs i artikel 6 (a) vad som avses med aggressionsbrott. Definitionen utvecklades av FN:s folkrättskommission år 1950 som Nürnbergprincip VI. Därefter gavs aggressionsbrottet en vidare definition av FN:s generalförsamling (se resolution 3314 den 14 december 1974).

Under förhandlingarna av Romstadgan diskuterades aggressionsbrottet och Internationella brottmålsdomstolens möjligheter att utöva jurisdiktion över detta. Eftersom staterna hade svårt att enas dels kring en brottsdefinition, dels vilken roll som FN:s säkerhetsråd skulle spela i förhållande till domstolen, beslöts att frågan skulle skjutas på framtiden. En särskild arbetsgrupp, Special Working Group for the Crime of Aggression (SWGCA) bildades för att fortsätta arbetet. Arbetsgruppens förslag till definition, som presenterades år 2009, behandlades året därpå vid en översynskonferens i Kampala.

Under konferensen enades stadgeparterna om en definition av aggressionsbrottet och om att införa brottet i Romstadgan genom en ny artikel 8 bis. Definitionen baserar sig på ovan nämnda resolution 3314 och behandlar dels staters aggressionshandlingar, dels frågan om individers straffrättsliga ansvar för att ha planerat, förberett, påbörjat eller genomfört en sådan handling. Individuellt straffrättsligt ansvar kan endast komma i fråga för personer som innehar en ledande ställning och utövar effektiv kontroll över en stats handlingar. Den som i denna egenskap lett in staten i en aggressionshandling som klart strider mot FN- stadgan, kan ådra sig straffansvar.

I artikel 15 bis, som tillkom vid samma tidpunkt, regleras Internationella brottmålsdomstolen jurisdiktion över aggressionsbrott. Enligt artikeln har domstolen jurisdiktion i de fall frågan hänskjuts till åklagaren av en stadgepart eller om åklagaren själv inleder en utredning om ett sådant brott. När åklagaren har beslutat att inleda förundersökning ska han eller hon först efterhöra om FN:s säkerhetsråd har definierat den aktuella handlingen som en aggressionshandling samt även i övrigt informera säkerhetsrådet. Efter att säkerhetsrådet lämnat besked kan förundersökningen genomföras och frågan därefter prövas av domstolen. Domstolen är emellertid inte bunden av rådets eller något annat organs bedömning av om en aggressionshandling har ägt rum eller inte. I de fall säkerhetsrådet dröjer med sin bedömning finns också en möjlighet för åklagaren att efter sex månader, sedan domstolens förundersökningsavdelning lämnat klartecken, fortsätta med sin förundersökning samt väcka talan vid domstolen. I dessa fall krävs inte något beslut av säkerhetsrådet.

Domstolens jurisdiktion är begränsad till aggressionsbrott som begåtts minst ett år efter att dessa ändringar ratificerats av 30 stadgeparter. Vidare krävs att stadgeparterna aktiverar domstolens jurisdiktion för aggressionsbrottet genom ett beslut fattat av samma antal statsparter som krävs för en ändring av Romstadgan. Som ett led i den kompromiss som utgjorde förutsättningen för brottets införande i stadgan kan detta emellertid enligt artikel 15 ter ske först efter den 1 januari 2017.

Regleringen innehåller också en möjlighet för en stadgepart att lämna en förklaring av innebörd att domstolen i förhållande till denna stat

Prop. 2013/14:146

Prop. 2013/14:146	saknar jurisdiktion över brottet. Frågan om Sveriges ratificering av
	stadgeändringarna rörande aggressionsbrottet bereds för närvarande inom
	Regeringskansliet.

5.5.5 Straff och förverkande

Internationella brottmålsdomstolen har enligt artikel 77:1 möjlighet att döma ut ett tidsbestämt fängelsestraff upp till 30 år eller på livstid.

Stadgan ger i artikel 78 vissa anvisningar, vilka utvecklas i bevis- och förfarandereglerna, om hur fängelsestraffet ska bestämmas. Domstolen ska ta hänsyn till brottslighetens svårhetsgrad och den dömdes personliga förhållanden. Enligt bevis- och förfarandereglerna får domstolen även beakta vissa angivna förmildrande och försvårande omständigheter. Ett livstidsstraff får enligt artikel 77:1 väljas när det kan anses motiverat av brottets utomordentliga allvar och den dömdes personliga förhållanden. I artikel 77:2 anges också att fängelsestraffet kan förenas med böter enligt närmare bestämmelser i bevis- och förfarandereglerna.

Avräkning ska ske för den tid som den dömde har varit berövad friheten på grund av domstolens beslut och får även medges för andra frihetsberövanden. När någon döms för mer än ett brott ska domstolen bestämma ett straff för vart och ett av brotten samt ett sammanlagt straff som ska avtjänas för samtliga brott. Det sammanlagda tidsbestämda straffet ska inte vara lägre än det högsta enskilda straffet och får inte överstiga fängelse i 30 år. När så är motiverat kan straffet bestämmas till livstids fängelse.

Det straff som domstolen dömer ut ska enligt artikel 103 verkställas i de anslutna stater som har anmält sig vara beredda att ta emot fängelsedömda personer. Vilken stat som i det enskilda fallet ska ta emot en verkställighet bestäms av domstolen.

I fråga om tillämpliga straff säger stadgans artikel 80 att regleringen inte ska påverka tillämpningen av straff som föreskrivs i nationell rätt.

Enligt artikel 77 får domstolen även besluta om förverkande av utbyte, egendom och tillgångar som direkt eller indirekt härrör från brottet.

Gällande rätt

Straffet för folkmord är fängelse på viss tid, lägst fyra och högst arton år, eller på livstid.

Straffet för folkrättsbrott är fängelse i högst fyra år. Om brottet är grovt, ska dömas till fängelse i högst arton år eller på livstid. Vid bedömande om brottet är grovt ska särskilt beaktas om det har förövats genom ett stort antal skilda handlingar eller om många människor dödats eller skadats eller omfattande egendomsförlust uppkommit på grund av brottet.

Straffskalan för gärningar som kan utgöra brott mot mänskligheten bestäms av vad som gäller för respektive straffstadgande som tillämpas, t.ex. mord, misshandel, olaga tvång eller våldtäkt.

Enligt 23 § lagen (2002:329) om samarbete med Internationella brottmålsdomstolen kan regeringen på Internationella brottmålsdomstolens begäran besluta att ett straff som domstolen har

54	dömt ut får verkställas i Sverige.

I 36 kap. brottsbalken finns bestämmelser om förverkande av bl.a. Prop. 2013/14:146 utbyte av brott samt egendom som använts som hjälpmedel vid brott.

5.5.6Nationell jurisdiktion

I avsnitt 5.3 behandlas bl.a. Internationella brottmålsdomstolens jurisdiktion. Bestämmelserna gäller endast i förhållande till den domstolen. Frågan om svensk domstols behörighet regleras i huvudsak i 2 kap. brottsbalken.

Svensk domsrätt föreligger enligt 1 § (i jämförelse med 4 §) alltid när brottet är begånget i Sverige. Detsamma gäller om det är ovisst var brottet har förövats men det finns skäl att anta att det har begåtts här.

För brott begångna utomlands föreligger enligt 2 § första stycket 1 domsrätt för brott som begåtts av svenska medborgare eller av utlänningar med hemvist i Sverige. Vidare omfattar domsrätten utlänningar, som när brottet begicks inte hade hemvist i Sverige men som efter brottet blivit svenska medborgare eller tagit hemvist här, eller som är danska, finska, isländska eller norska medborgare och finns i Sverige (2 § första stycket 2). Svensk domsrätt föreligger även för brott som begåtts av annan utlänning som finns i Sverige under förutsättning att det enligt svensk lag kan följa fängelse i mer än sex månader på brottet (2 § första stycket 3). Enligt 2 § andra stycket gäller emellertid som huvudregel ett krav på dubbel straffbarhet i dessa fall. Det innebär att gärningen ska vara straffbar enligt såväl svensk lag som lagen på gärningsorten. Vidare anges i paragrafens tredje stycke att strängare påföljd än det svåraste straff som är stadgat för brottet enligt lagen på gärningsorten inte får dömas ut. För vissa uppräknade brott har det i 2 § fjärde stycket gjorts undantag från begränsningarna i andra och tredje stycket.

För gärningar som begåtts utom riket finns även bestämmelser i 3 §. Där regleras frågan om domsrätt i vissa specialfall, bl.a. för brott som förövats på svenska fartyg eller luftfartyg eller brott som har särskild anknytning till Sverige eller svenska intressen. I 3 § 6 regleras domsrätt över vissa särskilt angivna brott, bl.a. folkrättsbrott. För dessa brott gäller s.k. universell jurisdiktion, dvs. svensk domstol har behörighet att döma över brotten oavsett var de är begångna och av vem. I dessa fall uppställs inget krav på dubbel straffbarhet. Enligt 3 § 7 har svensk domstol motsvarande domsrätt över särskilt allvarliga brott för vilka det lindrigaste straff som stadgas nationellt är fyra års fängelse. Enligt denna bestämmelse kan svensk domstol utöva universell jurisdiktion över bl.a. folkmord och försök till detta brott.

I fråga om svensk domstols behörighet ska, enligt 2 kap. 7 § brottsbalken, även iakttas de begränsningar som följer av allmän erkända folkrättsliga grundsatser eller, enligt vad som är särskilt stadgat, av överenskommelse med främmande makt.

Krav på åtalsförordnande
För brott som har begåtts utomlands krävs enligt 2 kap. 5 § brottsbalken
som huvudregel att regeringen meddelar åklagaren tillstånd att väcka
åtal. Kravet på åtalsförordnande kan ses mot bakgrund av att svenska	55
	55

Prop. 2013/14:146	domstolar, enligt bestämmelserna i 2 kap. brottsbalken, formellt har en
	vidsträckt behörighet att döma över brott som begåtts utanför Sverige.
	Frågan om åtalsförordnande ska meddelas avgörs genom en
	lämplighetsavvägning utifrån omständigheterna i det enskilda fallet, bl.a.
	gärningens allvar och Sveriges intresse av att lagföra denna. Vidare kan
	regeringen vid prövningen av frågan behöva göra folkrättsliga eller
	utrikespolitiska överväganden. Även frågor om immunitet kan
	uppkomma, se vidare avsnitt 5.6.1. Från huvudregeln finns undantag där
	krav på åtalsförordnande inte uppställs. Det gäller t.ex. när brottet har
	begåtts i Danmark, Finland, Island eller Norge eller ombord på ett
	svenskt fartyg.
	Riksåklagaren (numera Åklagarmyndigheten) har i några fall
	bemyndigats av regeringen att förordna om åtal (se förordning
	[1193:1467] med bemyndigande för riksåklagaren att förordna om
	väckande av åtal i vissa fall). Detta gäller t.ex. om brottet har begåtts på
	utländskt fartyg som befinner sig inom Sverige av en utlänning som var
	befälhavare eller tillhörde besättningen på fartyget. När det gäller brotten
	folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelse prövas frågan
	om åtalsförordnande enligt huvudregeln av regeringen. Även om
	åtalsförordnande meddelats åligger det domstolen att självständigt pröva
	om folkrättsliga hinder för utövande av domsrätt eller fällande dom
	föreligger (jfr 2 kap. 7 § brottsbalken respektive NJA 1946 s. 65).
	En utredare har fått i uppdrag att göra en översyn av reglerna om
	åtalsförordnande i 2 kap. brottsbalken med utgångspunkt att ansvaret för
	prövningen av frågan om åtalsförordnande som huvudregel flyttas från
	regeringen till den myndighet som regeringen utser. Uppdraget ska
	redovisas senast den 14 april 2014 och regeringens avsikt är att
	presentera förslag som kan träda i kraft den 1 januari 2015.

5.6 Romstadgans allmänna del och gällande rätt

5.6.1 Allmänna straffrättsliga principer

	Romstadgan utgör det första internationella instrument där allmänna
	straffrättsliga principer samlats och reglerats på ett relativt uttömmande
	sätt. Regleringen finns i stadgans del 3.
	De allmänna straffrättsliga principerna är endast avsedda att tillämpas
	av Internationella brottmålsdomstolen. Det finns således inte något krav
	på att de ska införlivas i de nationella rättsordningarna. Det finns inte
	heller någon sedvanerättsligt grundad förpliktelse i detta hänseende, med
	några undantag, t.ex. i fråga om förmans ansvar (jfr avsnitt 13).
	Nedan lämnas en kortfattad redovisning av innehållet i Romstadgans
	del 3, i relevanta delar. För en mer omfattande redovisning hänvisas till
	lagstiftningsärendet om Sveriges tillträde till Romstadgan för
	Internationella brottmålsdomstolen (prop. 2000/01:122). En utförligare
	beskrivning av de allmänna principerna och relevanta svenska
	bestämmelser lämnas i betänkandet (SOU 2002:98 kap. 12).
	I artiklarna 22–24 kommer legalitetsprincipen till uttryck. Där anges att
	ingen ska straffas för en gärning som inte omfattades av Internationella
56	brottmålsdomstolens jurisdiktion när gärningen begicks, att
56

straffbestämmelser ska tolkas restriktivt samt att retroaktiv tillämpning							Prop. 2013/14:146
av stadgans straffbestämmelser är förbjuden. Den sistnämnda
bestämmelsen gäller enbart i förhållande till domstolen.
Artikel 25 behandlar frågan om individuellt straffrättsligt ansvar dvs.
frågor om gärningsmannaskap, medverkan till brott samt andra
osjälvständiga brottsformer. Enligt artikel 25 gäller straffansvar endast
för fysiska personer och omfattar enligt artikel 25:3 a främst den som
begår ett brott ensam eller tillsammans med någon annan, oavsett om den
andre	är	straffrättsligt	ansvarig.	Stadgans	reglering	om

gärningsmannaskap omfattar även s.k. medgärningsmannaskap som innebär möjlighet att döma flera personer som gärningsmän om de begår brottet tillsammans, förutsatt att de gemensamt uppfyller brottsrekvisiten. Ansvaret för gärningsmannaskap gäller även för den som begår ett brott genom någon annan. Frågan om en person ska dömas som gärningsman ska bedömas oberoende av de övriga inblandades straffrättsliga ansvar.

Enligt artikel 25:3 b kan den som beordrar, anstiftar eller påverkar (orders, solicits or induces) någon att utföra ett brott ådra sig straffansvar, under förutsättning att brottet verkligen äger rum eller det görs ett straffbart försök att utföra det. Enligt artikel 25:3 c omfattar det straffrättsliga ansvaret även den som, i syfte att underlätta utförandet av ett brott, hjälper eller tillskyndar (aids or abets) eller på annat sätt medverkar (otherwise assists) till att brottet begås eller att ett straffbart försök företas.

Enligt artikel 25:3 d kan en person fällas till ansvar om han eller hon, på annat sätt än vad som redan följer av artikeln, medverkar till att en grupp personer som handlar i ett gemensamt syfte att begå brott, gör sig skyldiga till försök till eller fullbordat brott. Det krävs att medverkan är uppsåtlig och syftar till att främja gruppens brottsliga verksamhet eller brottsliga avsikter att begå brott. Alternativt ska medverkan vara uppsåtlig och utföras i vetskap om gruppens avsikt att begå brott av detta slag. Jugoslavientribunalen har i praxis, bl.a. i avgörandet Tadic12, konstaterat att det finns sedvanerättsligt stöd för att straffansvar ska kunna dömas ut även i de fall en person inte delar men är medveten om att det för folkmord särskilda syftet föreligger hos någon eller några av förövarna och denne begår en gärning som han eller hon inser bidrar till genomförandet av brottsligheten.

Artikel 25:3 e innehåller en särskild regel om straffrättsligt ansvar för den som omedelbart och offentligt uppmanar annan att begå folkmord. Detta utgör ett självständigt brott enligt stadgan och ska inte ses som en form av medverkan.

Försök till brott är enligt artikel 25:3 f straffbelagt i de situationer då gärningsmannen tagit ett väsentligt steg i riktning mot brottets utförande men brottet inte fullbordas på grund av orsaker som gärningsmannen inte rår över. Om gärningsmannen frivilligt träder tillbaka från försöket eller på annat sätt förhindrar att det fullbordas ska han eller hon inte dömas till

12 Jugoslavientribunalen, Appeal Judgement, The Prosecutor v. Dusko Tadic, 1999, IT-94- 1-A, paras 189–228.

Prop. 2013/14:146

ansvar. Romstadgan innehåller inte några specifika regler för förberedelse och stämpling till brott.

Reglerna om det individuella straffansvaret i stadgan ska enligt artikel 25:4 inte påverka staters ansvar som följer folkrätten.

Genom artikel 26 begränsas Internationella brottmålsdomstolens jurisdiktion till att endast omfatta personer som fyllt 18 år när brottet ska ha begåtts.

Frågan om immunitet tas upp i artikel 27. Där framgår att stadgan ska gälla lika för alla utan åtskillnad beroende av officiell ställning. Det anges särskilt att en officiell ställning, som stats- eller regeringschef, regeringsmedlem, parlamentsledamot, vald företrädare eller offentlig tjänsteman, inte i något fall ska undanta någon från straffrättsligt ansvar. Inte heller ska en officiell ställning kunna utgöra skäl för straffrihet eller strafflindring. Immunitet eller särskilda förfaranderegler som kan vara förenade med en persons officiella ställning, oavsett om det följer av nationell lag eller folkrätt, hindrar inte heller Internationella brottmålsdomstolen från att pröva gärningen.

I artikel 28 regleras militära befälhavares och andra förmäns ansvar (command responsibility). Enligt artikel 28 a ska en militär befälhavare, eller en person som i praktiken tjänstgör som sådan, i vissa situationer vara straffrättsligt ansvarig för brott som begås av väpnade styrkor som han eller hon, på vissa närmare angivna sätt, kontrollerar. Enligt artikel 28 b kan även en civil förman träffas av straffansvar för gärningar som underordnade var i färd med eller stod i begrepp att utföra. Frågan behandlas vidare i avsnitt 13.

Enligt artikel 29 ska de brott som omfattas av Internationella brottmålsdomstolens jurisdiktion inte kunna bli föremål för preskription. Regeln gäller inte för brott enligt artikel 70 som riktas mot domstolens rättskipning. Frågan behandlas vidare i avsnitt 16.

Enligt artikel 30 är en person straffrättsligt ansvarig för brott som omfattas av Internationella brottmålsdomstolens jurisdiktion om gärningen har förövats med uppsåt (avsikt och insikt). När så särskilt föreskrivs kan straffansvar komma i fråga även vid oaktsamhet.

I artikel 31 behandlas ansvarsfrihetsgrunder. I artikel 31:1 a anges att en person inte är straffrättsligt ansvarig om denne, när gärningen begicks, led av en psykisk sjukdom eller skada som berövade honom eller henne förmågan att inse det olagliga i eller beskaffenheten av sitt handlande eller förmågan att kontrollera att detta var förenligt med lagens krav. Enligt artikel 31:1 b ska den som har begått en gärning när han eller hon var berusad inte vara straffrättsligt ansvarig om berusningen berövat honom eller henne förmågan att inse det olagliga i eller beskaffenheten av sitt handlande eller förmågan att behärska detta. Under vissa förutsättningar är personen ansvarig om han eller hon berusat sig frivilligt. Artikel 31:1 c behandlar ansvarsfrihetsgrunder som är att jämställa med nöd eller nödvärn. Där anges att en person ska vara fri från ansvar om denne vidtagit skäliga åtgärder för att försvara sig själv eller någon annan eller, i fråga om krigsförbrytelse, viss egendom, mot ett överhängande och olagligt bruk av våld. Handlandet måste dock ha stått i proportion till den grad av fara som den skyddade personen själv, någon annan eller egendomen var utsatt för. I bestämmelsen anges särskilt att det förhållande att någon deltagit i en defensiv operation som utförts av

väpnade styrkor inte i sig leder till ansvarsfrihet. I artikel 31:1 d finns en bestämmelse om straffrihet bl.a. för den som handlat under tvång orsakat av överhängande hot mot liv eller hälsa.

Artikel 32 reglerar frågan om villfarelse, såväl faktisk sådan som rättsvillfarelse.

Artikel 33 innehåller bestämmelser om förmans befallning och skyldigheten att lyda order. Som huvudregel kan inte det förhållande att någon utfört ett brott, som omfattas av domstolens jurisdiktion, på befallning av en regering eller en militär eller civil förman frita från ansvar. Undantag kan göras om en person har en rättslig skyldighet att lyda en befallning från regeringen eller från förmannen under förutsättning att befallningen inte var uppenbart rättsstridig och personen inte visste att den var rättsstridig. En befallning som innebär uppmaning till folkmord eller brott mot mänskligheten anses som utgångspunkt vara uppenbart rättsstridig och kan därmed aldrig ges ansvarsbefriande verkan (artikel 33:2). Artikeln är således endast tillämplig i fråga om krigsförbrytelser.

Gällande rätt

I de ovan redovisade delarna har Romstadgans reglering i allt väsentligt sin motsvarighet i svenska bestämmelser och straffrättsliga principer. Nedan lämnas en översiktlig och kortfattad redovisning av dessa. Redovisningen följer den ordning som gäller för Romstadgans del 3 med angivande av relevant artikel inom parantes. I de delar en fråga behandlats mer utförligt i ett annat avsnitt ges en hänvisning. (För en mer utförlig beskrivning av gällande rätt på det aktuella området se SOU 2002:98 ffa kap. 12).

I 1 kap. 1 § brottsbalken anges att brott är en gärning som är beskriven i brottsbalken eller i annan lag eller författning och för vilken straff är föreskrivet. Bestämmelsen ger uttryck för legalitetsprincipen (jfr artiklarna 22 och 23). Principen innebär också ett förbud mot analogisk tolkning och tillämpning av straffbud. Förbud mot retroaktivt verkande strafflagstiftning (jfr artikel 24) finns bl.a. i lagen (1964:163) om införande av brottsbalken (promulgationslagen) och 2 kap. 10 § första stycket regeringsformen. I 5 § anges att ingen får dömas för en gärning som inte var straffbar när den begicks.

I 23 kap. 4 § brottsbalken regleras medverkan (jfr artikel 25) till brott. Enligt paragrafen kan ansvar som är föreskrivet för viss gärning åligga inte bara den som utfört en gärning utan också den som har främjat den med ”råd eller dåd”. Främjandet ska ha skett med psykiska eller fysiska medel. En gärning främjas när någon har gjort något som underlättar eller i vart fall är ägnat att underlätta gärningens utförande. Även medverkan som inte har utgjort en förutsättning för brottet omfattas. Därmed kan medverkansansvar drabba den som endast i obetydlig omfattning bidragit till en gärnings genomförande. En medverkansgärning som varken fysiskt eller psykiskt har haft någon betydelse för huvudgärningens genomförande kan däremot inte utgöra ett främjande som omfattas av straffansvar. De nationella reglerna på området ställer inget krav på att den som medverkar delar förövarens uppsåt, t.ex. i fråga om folkmord, så länge som denne är medveten om att syftet föreligger och har uppsåt till

Prop. 2013/14:146

att medverkansgärningen bidrar till brottsligheten. Medverkansreglerna gäller vid de flesta brottsbalksbrott samt de brott i specialstraffrätten för vilka fängelse är föreskrivet eller där det annars är särskilt föreskrivet att medverkan är straffbelagt.

I paragrafens andra stycke anges att den som inte är att anse som gärningsman kan dömas för anstiftan (jfr artikel 25) av brottet, om han eller hon har förmått annan till utförandet, och annars för medhjälp (jfr artikel 25). Av tredje stycket framgår att varje medverkande döms efter det uppsåt eller den oaktsamhet som ligger honom eller henne till last.

Enligt den allmänna försöksbestämmelsen i 23 kap. 1 § brottsbalken föreligger ett straffbart försök (jfr artikel 25) när någon har påbörjat utförandet av ett visst brott, som inte har kommit till fullbordan, under förutsättning antingen att fara har förelegat för att handlingen skulle leda till brottets fullbordan eller att sådan fara endast på grund av tillfälliga omständigheter varit utesluten.

Brott på planeringsstadiet kan i svensk rätt vara straffbelagda som förberedelse eller stämpling till brott enligt 23 kap. 2 § brottsbalken när så är föreskrivet.

I 23 kap. 3 § brottsbalken finns en gemensam bestämmelse om frivilligt tillbakaträdande från såväl försök som förberedelse eller stämpling till brott. Enligt bestämmelsen föreligger ansvarsfrihet för den som frivilligt, genom att avbryta gärningens utförande eller på annat sätt, föranleder att brottet inte fullbordas. I vissa fall är det tillräckligt att utförandet av gärningen avbryts. I andra krävs det ett mer aktivt ingripande från gärningsmannens sida. Är försöket avslutat är det inte längre möjligt för gärningsmannen att förhindra brottets fullbordan på annat sätt än genom att vidta positivt förebyggande åtgärder.

Frågan om osjälvständiga brottsformer behandlas vidare i avsnitt 14.1. Närmare överväganden om uppmaning till folkmord (artikel 25:3 e) görs i avsnitt 14.2.

Enligt 23 kap. 6 § brottsbalken ska, under vissa förutsättningar, den som underlåter att i tid anmäla eller avslöja brott som är å färde dömas för underlåtenhet att avslöja brott. Bestämmelsen saknar direkt motsvarighet i Romstadgan, jfr dock förmans ansvar för underlåtenhet att anmäla underlydandes brottslighet för utredning och lagföring i artikel 28 a ii. Kravet på att brottet ska vara ”å färde” innebär i princip att brottet inte kommit till fullbordan. Även här gäller stadgandet när så är särskilt föreskrivet.

I regeringsformen finns bestämmelser om immunitet (jfr artikel 27) för bl.a. statschefen, riksdagsledamöter och statsråd. Av 10 kap. 14 § följer bl.a. att immunitetsbestämmelserna inte utgör hinder mot att Sverige uppfyller sina åtaganden med anledning av Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen eller i förhållande till andra mellanfolkliga brottmålsdomstolar. Svenska grundlagsregler om immunitet gäller endast i Sverige och för svenska officiella funktionärer. I andra fall kan utövandet av svensk domsrätt enligt 2 kap. 7 § brottsbalken begränsas av vad som följer av erkända folkrättsliga grundsatser eller internationella traktat. Andra länders statschefer har enligt folkrätten ansetts åtnjuta immunitet mot varje form av straffrättsligt ingripande, vare sig det gäller handlingar som de företar i tjänsten eller som privatpersoner. Immunitet tillkommer även en stats

sändebud liksom dess diplomatiska representanter. Regler om immunitet för diplomatiska företrädare finns i Wienkonventionen från 1961 om diplomatiska förbindelser som genomförts i svensk rätt genom lagen (1976:661) om immunitet och privilegier i vissa fall. Av Wienkonventionen från 1963 om konsulära förbindelser framgår att även konsuler åtnjuter en viss, begränsad immunitet. I stadgorna för Jugoslavien- och Rwandatribunalerna anges att svarandens officiella ställning inte kan frita honom eller henne från ansvar. Praxis från Internationella domstolen i Haag (International Court of Justice) samt ovan nämnda tribunaler och domstolar pekar vidare mot en minskad acceptans av immunitetsinvändning från höga statsrepresentanter i rättsprocesser som avser lagföring för folkmord, brott mot mänskligheten, krigsförbrytelser och tortyr. Hur långt den folkrättsliga utvecklingen i denna del sträcker sig kan inte anses helt klarlagd. Inte heller är det helt klart vilka personkategorier som fortfarande kan komma i åtnjutande av folkrättslig immunitet i tredje stat. Det kan emellertid konstateras att det inom folkrätten sker en utveckling som betonar betydelsen av att enskilda, inte minst de som befinner sig på högsta nivå (i beslutskedjan), ska kunna hållas ansvariga för allvarliga internationella brott. Den utvecklingen innebär en förändrad syn på höga offentliga funktionärers immunitet.

I 22 kap. 6 § tredje stycket brottsbalken finns en reglering av förmans ansvar (jfr artikel 28). Bestämmelsen anger att för det fall ett folkrättsbrott har begåtts av den som är krigsman ska även dennes förman dömas, i den mån denne har haft möjlighet att förutse brottet men inte gjort vad som ankommit på honom eller henne för att förhindra det. I svensk rätt kan straffansvar även följa enligt den s.k. garantläran. Personer som befinner sig i viss ställning har en plikt att bl.a. förhindra brott. Övervakningsgaranter har en skyldighet att avvärja risker från vissa farokällor och skyddsgaranter att avvärja faror som hotar någon eller något. Frågan om förmans ansvar behandlas närmare i avsnitt 13.

Bestämmelser om preskription (jfr artikel 29) finns i 35 kap. brottsbalken. I 1 § regleras den s.k. åtalspreskriptionen, som innebär att om en misstänkt inte har häktats eller erhållit del av åtal efter viss tid från det att brottet begicks, kan påföljd inte dömas ut. I 6 § regleras den s.k. absoluta preskriptionen som innebär att sedan viss tid förflutit från brottet får det aldrig dömas till påföljd även om preskriptionsavbrott enligt 1 § har skett. Slutligen finns även bestämmelser om s.k. påföljdspreskription (8 §), som innebär att ett ådömt straff bortfaller om inte verkställighet har påbörjats inom viss tid från det att domen vann laga kraft. I 2 § finns undantag från bestämmelserna om preskription för bl.a. mord, dråp, grovt folkrättsbrott, folkmord samt försök till mord, dråp och folkmord. Frågan om preskription behandlas vidare i avsnitten 16 och 19.

Enligt 1 kap. 2 § första stycket brottsbalken krävs normalt uppsåt för straffansvar (jfr artikel 30). En oaktsam gärning är, enligt svensk rätt, straffbar endast om det är särskilt föreskrivet.

Vad som i Romstadgan tas upp som ansvarsfrihetsgrunder (jfr artikel 31) har inte helt motsvarighet nationellt sett. Psykiskt störda lagöverträdare ges straffrättslig särbehandling men psykisk sjukdom utgör inte någon ansvarsfrihetsgrund i svensk rätt (jfr artikel 31:1 a). Den

Prop. 2013/14:146

som begått brott under påverkan av en allvarlig psykisk störning ska i första hand dömas till annan påföljd än fängelse. Fängelse får dock dömas ut om det finns synnerliga skäl, 30 kap. 6 § brottsbalken. I 1 kap. 2 § andra stycket brottsbalken regleras den straffrättsliga verkan av att någon har begått en gärning under påverkan av självförvållad berusning (jfr artikel 31:1 b). Har någon begått en gärning under sådan påverkan, ska detta inte föranleda att gärningen inte anses som brott.

I 24 kap. 1 § brottsbalken regleras ansvarsfrihetsgrunden nödvärn (jfr artikel 31:1 c). En gärning som någon begår i nödvärn utgör brott endast om den med hänsyn till angreppets beskaffenhet, det angripnas betydelse och omständigheterna i övrigt är uppenbart oförsvarlig. Det är inte bara den som omedelbart utsätts för angrepp som har rätt till nödvärn utan också den som bistår honom eller henne. I 24 kap. 6 § brottsbalken finns även en bestämmelse om s.k. nödvärnsexcess som innebär att en person som handlar i nödvärn men som gör mer än vad som är tillåtet, ändå kan undgå ansvar om omständigheterna varit sådana att han eller hon svårligen kunde besinna sig. Vidare finns i 24 kap. 4 § brottsbalken en bestämmelse om nöd som innebär att en gärning som begås i nöd endast utgör brott om den med hänsyn till farans beskaffenhet, den skada som åsamkas annan och omständigheterna i övrigt är oförsvarlig.

Romstadgans reglering om ansvarsfrihet på grund av tvång (jfr artikel 31:1 d) har ingen direkt motsvarighet i svensk rätt. Däremot finns i 23 kap. 5 § brottsbalken en möjlighet att döma den som genom bl.a. tvång har förmåtts att medverka till ett brott till ett straff som understiger det som är stadgat för brottet. I ringa fall ska det inte dömas till ansvar. Även utan den bestämmelsen torde dock enligt svensk rätt ansvarsfrihet under vissa förutsättningar kunna inträda för gärningar som någon begår under tvång. Om det ska anses som en egen, oskriven ansvarsfrihetsgrund eller som ett specialfall av nöd kan diskuteras. Det är också möjligt att, allt efter omständigheterna, ansvarsfrihet i sådana fall kan inträda med stöd av reglerna om förmans befallning, se nedan.

Enligt svensk rätt gäller att faktisk villfarelse (jfr artikel 32), dvs. villfarelse i fråga om en viss faktisk omständighet föreligger, kan vara en omständighet som gör att det aktuella subjektiva rekvisitet inte är uppfyllt. Enligt 24 kap. 9 § brottsbalken ska en gärning som någon begår i villfarelse rörande dess tillåtlighet (straffrättsvillfarelse) inte medföra ansvar för honom eller henne om villfarelsen, på grund av att fel förekommit vid kungörandet av den straffrättsliga bestämmelsen eller av annan orsak, var uppenbart ursäktlig. Av relevans i sammanhanget är även 22 kap. 8 § brottsbalken som medger ansvarsfrihet eller strafflindring i vissa fall för brott som har begåtts under krig. Om ett brott har begåtts av någon som inte haft anledning anta att gärningen enligt krigsbruk inte var tillåten, får ett lindrigare straff än vad som är stadgat för gärningen dömas ut. Är omständigheterna synnerligen mildrande, ska det inte dömas till ansvar. Bestämmelsen förutsätter inte att Sverige är i krig och gäller för alla, dvs. är inte begränsad till att avse krigsmän. Se vidare de närmare övervägandena rörande denna bestämmelse i avsnitt 17.1.

Frågan om förmans befallning (jfr artikel 33) regleras i 24 kap. 8 § brottsbalken. Enligt denna bestämmelse kan en person fritas från ansvar för en gärning som har begåtts på order av den under vars lydnad

personen står. Ansvar ska i sådant fall inte dömas ut om personen med	Prop. 2013/14:146
hänsyn till lydnadsförhållandets art, gärningens beskaffenhet och
omständigheterna i övrigt hade att lyda ordern. Utrymmet för att åberopa
förmans befallning för att undgå ansvar för nu aktuella brott torde dock

vara mycket begränsat. I sammanhanget	kan även	bestämmelsen i
21 kap. 5 § brottsbalken om lydnadsbrott	noteras.	Den ovillkorliga

lydnadsplikten innebär dock inte s.k. blind lydnad. Av allmänna rättsgrundsatser följer att lydnadsplikten inte är obetingad i de fall den beordrade handlingen är brottslig eller annars lagstridig. I sådana fall får bedömningen av om lydnadsbrott föreligger grundas på en avvägning mellan det genom lagregler skyddade intresset å ena sidan och intresset att upprätthålla disciplinen å den andra. Sistnämnda intresse kan i vissa fall rättfärdiga mindre lagbrott. Mer allvarliga överträdelser omfattas inte av lydnadsplikten och medför ansvar även för den som handlat på förmans befallning.

5.7Tidigare doms negativa rättskraft (ne bis in idem)

Romstadgans bestämmelser om ne bis in idem (”inte två gånger för samma sak”) reglerar verkan av en tidigare dom meddelad av dels Internationella brottmålsdomstolen, dels en nationell domstol. Artikel 20:1 anger således att, om inte annat föreskrivs i stadgan (jfr omprövning enligt artikel 84:1), får ingen lagföras inför Internationella brottmålsdomstolen för gärningar som ingår i beskrivningen av brott för vilka han eller hon har fällts till ansvar eller frikänts av domstolen. Regeln gäller endast i förhållande till Internationella brottmålsdomstolen.

Enligt artikel 20:2 får ingen heller lagföras av en annan (dvs. nationell eller annan internationell) domstol för ett brott som avses i artikel 5 för vilket han eller hon redan har fällts till ansvar eller frikänts av Internationella brottmålsdomstolen. Domstolens avgöranden får med andra ord negativ rättskraft såväl i förhållande till domstolen själv som till andra domstolar. Rättskraften i förhållande till andra domstolar är emellertid begränsad till de brott som omfattas av Internationella brottmålsdomstolens jurisdiktion. Gärningar som inte omfattas av denna behörighet, t.ex. sådana som i något avseende inte uppfyller de särskilda rekvisit som uppställs enligt artikel 6, 7 eller 8, kan alltjämt prövas av annan domstol.

Artikel 20:3 behandlar den rättskraft som andra domstolars avgöranden ges inför Internationella brottmålsdomstolen. Ingen som har lagförts av en annan domstol för gärningar som också utgör brott enligt Romstadgans artikel 6, 7 eller 8, ska lagföras av Internationella brottmålsdomstolen för samma gärningar. Detta gäller emellertid inte om rättegången i den andra domstolen antingen var avsedd att undandra personen från straffrättsligt ansvar för brott som omfattas av Internationella brottmålsdomstolens jurisdiktion, eller i övrigt inte genomfördes oberoende och opartiskt utan på ett sätt som, under omständigheterna, var oförenligt med en avsikt att ställa personen inför

rätta. Den normalt gällande negativa rättsverkan av nationella domstolars

Prop. 2013/14:146	avgöranden är alltså på visst sätt villkorad och bedömningen görs ytterst
	av Internationella brottmålsdomstolen.
	Gällande rätt
	I 16 § lagen (2002:329) om samarbete med Internationella
	brottmålsdomstolen finns bestämmelser om att en dom meddelad av
	Internationella brottmålsdomstolen i vissa fall kan utgöra
	rättegångshinder i Sverige. Enligt 1 § andra stycket samma lag är
	bestämmelsen tillämplig endast på domar som avser Romstadgans
	huvudbrott. För domstolens domar avseende brott mot dess rättskipning
	finns bestämmelser i 22 a §.
	Åtal och lagföring i Sverige för en gärning får inte ske om ansvar för
	gärningen har prövats vid Internationella brottmålsdomstolen, om
	domstolen har beslutat att frågan om ansvar för gärningen ska prövas där
	trots att svensk förundersökning eller lagföring pågår eller om domstolen
	har ansökt om att personen i fråga ska överlämnas till domstolen på
	grund av gärningen och denna ansökan inte har avslagits. Ett beslut av
	Internationella brottmålsdomstolen att ansvar ska prövas av domstolen,
	oaktat att en svensk förundersökning eller lagföring pågår, förutsätter att
	domstolen finner att det svenska förfarandet genomförs på ett otillbörligt
	sätt, jfr artikel 17 i Romstadgan. Ett sådant beslut utgör ett nationellt
	rättegångshinder (prop. 2001/02:88 s 129 f.).

	6	Nordisk jämförelse
	6.1	Norge
	I Norge, som har tillträtt Romstadgan, har bestämmelser om folkmord,
	brott mot mänskligheten och krigsförbrytelse förts in i ett särskilt kapitel
	i Straffeloven (kapitel 16 om folkmord, forbrytelse mot menneskeheten
	og krigsforbrytelse, Ot. prop. nr 8, [2007-2008]). Straffet för folkmord,
	brott mot mänskligheten och vissa typer av krigsförbrytelser har bestämts
	till fängelse i högst 30 år. För vissa krigsförbrytelser som t.ex. riktar sig
	mot egendom och civila rättigheter kan, för brott av normalgraden,
	dömas till fängelse högst tio år och för krigsförbrytelser som består i
	användande av förbjudna stridsmetoder och stridsmedel är motsvarande
	påföljd fängelse i högst femton år. Vidare har det införts en särskild
	straffbestämmelse om att ingå förbund om eller uppmana någon till att
	begå folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser. Den som
	har begått ett sådant brott kan dömas till fängelse högst tio år. Slutligen
	har det införts en bestämmelse om överordnades ansvar enligt vilken
	militära och civila förmän kan åläggas straffansvar för det fall förmannen
	visste eller borde ha vetat att en underordnad var i färd med att begå brott
	och inte förhindrat detta. Vidare kan förmannen bestraffas för att inte ha
	anmält misstankar om att underordnade begått folkmord, brott mot
	mänskligheten eller krigsförbrytelse. För brott av normalgraden kan
	påföljden i dessa fall bestämmas till fängelse högst tio år och för grovt
64	brott högst 30 år.

I Straffeloven 1902 och den militära straffeloven fanns sedan tidigare							Prop. 2013/14:146
bestämmelser som i huvudsak ansågs uppfylla kraven i Romstadgan.
Genom att införa en särskild reglering med brottsrubricering folkmord,
brott mot mänskligheten respektive krigsförbrytelse har Norge bl.a. velat
visa att man ser särskilt allvarligt på denna typ av brottslighet.
Utgångspunkten för lagstiftningsarbetet har varit att möjliggöra norsk
lagföring för samtliga brott som omfattas av den Internationella
brottmålsdomstolens jurisdiktion. Därutöver ska även möjlighet finnas
att lagföra ytterligare brott, i första hand krigsförbrytelser, i de fall det
finns stöd för detta i folkrättslig sedvanerätt, på grund av internationellt
avtal som Norge tillträtt eller då särskilda hänsyn talar för detta. I detta
sammanhang har bl.a. konstaterats att skillnad i det straffbara området för
krigsförbrytelser begångna i internationella respektive icke-
internationella väpnade konflikter endast ska göras när det föreligger
relevanta skillnader mellan de två typerna av konflikter eller när ett brott
endast är möjligt att begå i en internationell konflikt. Den nationella
domstolens jurisdiktion begränsas emellertid av att gärningen enligt
folkrätt ska utgöra folkmord, brott mot mänskligheten eller
krigsförbrytelse. I annat fall kan lagföring ske endast om jurisdiktion
föreligger på annan grund. Detta kan bli aktuellt främst när stöd för att en
gärning ska utgöra brott finns i ett internationellt avtal som Norge
tillträtt.
Några särskilda bestämmelser om medverkansansvar, subjektiva
rekvisit, ansvarsfrihetsgrunder, villfarelse eller ansvarsfrihet på grund av
förmans befallning har inte ansetts nödvändiga.
Åtals- och påföljdspreskription gäller inte för folkmord, brott mot
mänskligheten samt krigsförbrytelser där fängelse femton år eller mer
kan dömas ut. Detta gäller även för brott begångna vid bestämmelsernas
ikraftträdande	och	som	då	ännu	inte	preskriberats.

Ansvarsbestämmelserna kan tillämpas retroaktivt under förutsättning att gärningen, då den begicks, var straffbar i Norge samt med stöd i folkrättslig sedvanerätt kunde rubriceras som folkmord, brott mot mänskligheten eller krigsförbrytelse. Svårare påföljd än vad som gällde vid tidpunkten för brottet kan inte dömas ut.

6.2Finland

Finland, som har ratificerat Romstadgan, har i ett särskilt kapitel i strafflagen infört uttryckliga bestämmelser om folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser (lag om ändring i strafflagen [212/2008], RP 55/2007 rd). Vidare är försök till brotten och, i fråga om folkmord, även förberedelse till brott kriminaliserat. Regleringen innefattar en bestämmelse om lindrig krigsförbrytelse som tar sikte på gärningar som utgör brott mot förpliktelser som närmast har karaktären av ordningsföreskrifter. Det har vidare förts in bestämmelser om förmans ansvar enligt vilka förmannen kan dömas som gärningsman om väpnade styrkor eller underlydande som står under förmannens faktiska myndighet och kontroll begår gärningarna på grund av att förmannen försummat sin skyldighet att utöva tillsyn och kontroll och förmannen

Prop. 2013/14:146	vetat, eller med hänsyn till omständigheterna borde ha vetat, att	de
	underlydande var i färd med att begå brott och förmannen underlåtit att
	vidta åtgärder för att förhindra detta. En förman kan även dömas för
	underlåtenhet att anmäla brott begånget av en underlydande. För
	folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelse kan fängelse på
	livstid dömas ut. För underlåtenhet att anmäla brott av en underlydande
	kan fängelse i högst två år dömas ut.
	I Finland fanns sedan tidigare bestämmelser om krigsförbrytelser, brott
	mot humaniteten och folkmord som vid Finlands tillträde till
	Romstadgan ansågs tillfredsställande. Syftet med införandet av
	bestämmelser som står i bättre överensstämmelse med Romstadgan var
	bl.a. att tillförsäkra finsk domstol möjligheterna att fullt ut kunna lagföra
	de brott som faller under Internationella brottmålsdomstolens jurisdiktion
	samt bevara Finlands trovärdighet i det internationella samfundet.
	Bestämmelserna om folkmord och krigsförbrytelser är något mer
	omfattande än motsvarande bestämmelser i Romstadgan. Utvecklingen
	inom den folkrättsliga sedvanerätten har fått genomslag vid
	utformningen av regleringen av krigsförbrytelser, bl.a. genom att den
	tillämpas oavsett den väpnade konfliktens karaktär. Vidare har det införts
	ett brott mot mänskligheten som har gradindelats. Särskilda
	bestämmelser om förmans ansvar har också införts.
	För internationella brott, till vilka hör de allvarliga brott som avses i
	Romstadgan, har finsk domstol behörighet oavsett anknytning till
	gärningen. Det uppställs inte heller krav något på dubbel straffbarhet.
	Vilka brott som i detta sammanhang utgör internationella brott anges i en
	särskild förordning som omfattar folkmord, brott mot mänskligheten och
	krigsförbrytelser som inte är lindriga. De begränsningar	av
	tillämpningsområdet som följer av allmänt erkända folkrättsliga regler
	ska emellertid beaktas.

I fråga om Romstadgans bestämmelser om straffrättsliga principer har särskild reglering införts endast i de fall skillnaderna mellan stadgan och de principer som tillämpas av de nationella domstolarna är betydande. Frågan om ansvarsfrihet på grund av en regerings eller förmans befallning har därför reglerats särskilt. Den som har begått en krigsförbrytelse eller försök till ett sådant brott på befallning av bl.a. en myndighet som utövar regeringsmakt eller förman ska inte vara fri från ansvar om inte personen hade en rättslig skyldighet att lyda befallningen, inte visste om att befallningen var lagstridig och befallningen inte var uppenbart lagstridig.

Åtals- och påföljdspreskription gäller inte för brott för vilket det strängaste föreskrivna straffet är fängelse på livstid. Preskription gäller således inte för folkmord, brott mot mänskligheten och med undantag för lindrigt brott, krigsförbrytelser.

6.3Danmark

Danmark har tillträtt stadgan och inkorporerat den i nationell reglering. I lag om Den Internationale Straffedomstol (Lov nr 342 af 16/05/2001) anges att stadgan är gällande i Danmark. Genom denna lag uppfyller

Danmark de förpliktelser som följer av stadgan, t.ex. i	fråga om	Prop. 2013/14:146
samarbete med domstolen samt straffansvar för brott som riktar sig mot
domstolens rättsskipning (artikel 70 i Romstadgan). Därutöver medför
inkorporeringen inga ytterligare konsekvenser i dansk rätt. Därmed gäller
inte t.ex. Romstadgans del 2, som bl.a. anger vad som ska anses utgöra
folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser, i Danmark.
Dansk domstols möjlighet att döma över denna typ av gärningar bestäms
av sedvanliga nationella straffbestämmelser samt bestämmelser om
domsrätt.
Straffansvar för folkmord regleras enligt lagen om straff för folkmord
från 1955 som grundar sig på folkmordskonventionen.
I Militaer straffelov (Lov nr 530 av 24/06/2005) finns bestämmelser
om ansvar för vissa gärningar som begås under väpnad konflikt, bl.a. för
missbruk av vissa skyddade kännetecken, användning av stridsmedel i
strid med folkrättslig sedvanerätt eller en för Danmark gällande
överenskommelse samt plundring. Dessa bestämmelser är även
tillämpliga på civila.
Det finns inte några särskilda bestämmelser om brott mot
mänskligheten. Sådana gärningar bestraffas enligt	nationella

bestämmelser om t.ex. mord, misshandel, våldtäkt och frihetsberövande.

7 En reformerad lagstiftning

7.1 Behovet av en reform

Genom historien har endast stater kunnat hållas ansvariga för agerande i
strid med folkrätten och folkrätten har också i första hand reglerat
förhållandet mellan stater. Intresset för och möjligheterna att kunna ställa
enskilda till svars för allvarliga överträdelser av folkrätten har emellertid
vuxit sig allt starkare sedan andra världskriget. Dessutom har den tidigare
tanken på en permanent internationell brottmålsdomstol numera
realiserats.
Romstadgan, som etablerar den Internationella brottmålsdomstolen,
utgör resultatet av omfattande förhandlingar mellan 160 stater. Avsikten
med den straffrättsliga regleringen i stadgan var inte att skapa ny rätt utan
att kodifiera gällande sedvanerätt, som är bindande för alla stater (se
avsnitt 4.2.1). Romstadgan återspeglar därmed den vid tidpunkten
gällande sedvanerätten. Det är emellertid inte fråga om en uttömmande
reglering av området och stadgan begränsar inte heller i något avseende
nu gällande sedvanerätt, vilken därefter har genomgått en viss
utveckling.
Ett tillträde till stadgan innebär inte en formell förpliktelse för stater att
införa någon nationell reglering av brotten motsvarande den som finns i
del 2 i stadgan. Stadgan bygger emellertid på grundförutsättningen att
såväl Internationella brottmålsdomstolen som nationell domstol ska
kunna lagföra de brott som omfattas av domstolens jurisdiktion. Av den
s.k. komplementaritetsprincipen följer att nationell lagföring i princip har
företräde (se avsnitt 5.3.3).	67
	67

Prop. 2013/14:146

Eftersom Romstadgan utgör en kodifiering av sedvanerätt på området har Sverige i stor utsträckning redan anpassat sin lagstiftning till relevant folkrätt. Vid Sveriges tillträde till stadgan konstaterades att nationell rätt medger en internationellt sett vidsträckt domsrätt och innehåller materiella straffrättsliga bestämmelser motsvarande de s.k. huvudbrott som stadgan omfattar dvs. folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser (prop. 2000/01:122, s. 97).

Den svenska regleringen på området finns dock inte samlad. Relevanta bestämmelser återfinns på flera ställen i såväl brottsbalken som i viss specialstraffrätt.

Folkrättsbrott, motsvarande krigsförbrytelser, regleras i dag i 22 kap. 6 § brottsbalken, se avsnitt 5.5.3. Där straffbeläggs svåra överträdelser av avtal med främmande makt eller allmänt erkända grundsatser som rör den internationella humanitära rätten i väpnade konflikter. Bestämmelsen utgör ett slags blankettstraffbud där handlingsreglerna för den enskilde, med undantag för en icke uttömmande uppräkning i själva stadgandet, finns att hämta i relevanta internationella traktat och sedvanerätt, bl.a. i Haag- och Genèvekonventionerna med tilläggsprotokoll I. I samband med att bestämmelsen fick sin nuvarande utformning bedömdes de samlade folkrättsliga förpliktelserna på området vara så omfattande att det inte var möjligt att närmare precisera dem i bestämmelsen (prop. 1948:144, s. 167 och prop. 1953:142, s. 26 f.). Straffbestämmelsens tillämpningsområde styrs med andra ord av vad som föreskrivs i de underliggande internationella instrumenten och sedvanerätten. Stadgandet har kritiserats för att inte uppfylla legalitetsprincipen på ett tillfredsställande sätt. Andra synpunkter som har framförts gäller att folkrättsbrottet, genom sin utformning, kommit att innebära ett monistiskt inslag i vårt annars dualistiska system, vilket innebär att det i princip krävs författningsreglering för att folkrättsliga åtaganden ska kunna tillämpas nationellt.

För att uppfylla Sveriges åtaganden enligt folkmordskonventionen infördes lagen om straff för folkmord, se avsnitt 5.5.1. Lagens brottsbeskrivning hänvisar till de svenska brott för vilka är föreskrivet fängelse i fyra år eller mer, under förutsättning att det särskilda förintelsesyfte som krävs är uppfyllt. Folkmordsbrottet har därigenom inte kommit att få samma omfattning som den bakomliggande konventionen, vilket också föranlett viss kritik.

Vad gäller brott mot mänskligheten finns inget särskilt straffstadgande i svensk rätt. I stället kan de allmänna brotten i brottsbalken tillämpas. Detta kan orsaka problem vid lagföring då det inte med säkerhet kan sägas att regleringen i brottsbalken fullt ut täcker alla gärningstyper som kan konstituera brott mot mänskligheten. Vidare är straffskalorna för de brott som kan bli aktuella inte anpassade till den som bör gälla för brott mot mänskligheten med hänsyn till brottets mycket allvarliga karaktär. Avsaknaden av ett särskilt straffstadgande för detta brott aktualiserar även frågor om bl.a. möjligheterna för svensk domstol att lagföra sådana gärningar begångna utomlands samt om preskription.

Dessutom sträcker sig svensk rätt inte lika långt som Romstadgans reglering rörande militära befälhavares och andra förmäns ansvar för brott som begås av underlydande. I bestämmelsen om folkrättsbrott i

22 kap. 6 § tredje stycket brottsbalken finns en särskild reglering om	Prop. 2013/14:146
förmans ansvar för folkrättsbrott som begås av en krigsman under
förmannens befäl. Med hänsyn till det starka intresset av att personer i
överordnad ställning – oavsett direkt delaktighet och oavsett om det rör
sig om en militär eller civil förman – ska kunna ställas till svars för
allvarliga överträdelser av folkrätten, är det angeläget att åstadkomma en
adekvat straffrättslig reglering i detta avseende.
Det kan sammantaget konstateras att utvecklingen på folkrättens
område, inte minst under de senaste decennierna, har tagit avgörande steg
mot ett ökat individuellt straffrättsligt ansvar och utvidgade möjligheter
till lagföring. Det finns ett starkt svenskt intresse av att nationell
lagstiftning möjliggör lagföring för dessa allvarliga brott på motsvarande
sätt och i minst samma utsträckning som enligt den internationella
ordning som Sverige verkat för. Ett sådant intresse uttalades redan i
samband med Sveriges tillträde till Romstadgan och gör sig lika starkt
gällande i dag. Med beaktande av detta samt den kritik som kan riktas
mot gällande lagstiftning, är det önskvärt att reformera regelverket på
området.

7.2 Utgångspunkter för en reform

En reform som syftar till att förändra lagstiftningen rörande de brott som har sin grund i allmän folkrätt och som kommer till uttryck bl.a. i Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen har sin naturliga utgångspunkt i stadgan. Som tidigare konstaterats utgör Romstadgan emellertid inte en fullständig kodifiering av den folkrättsliga sedvanerätten på området. I vissa hänseenden kan det därför bli aktuellt att gå längre. Stadgan uppställer inte heller något hinder mot detta (se artikel 10). Det är främst beträffande den reglering som tillämpas i icke- internationella väpnade konflikter som det på grund av och med stöd i sedvanerätten kan bli aktuellt att utsträcka det straffbara området.

I det följande behandlas framförallt de s.k. huvudbrott som för närvarande omfattas av Internationella brottmålsdomstolens jurisdiktion. I fråga om aggressionsbrott, se avsnitt 5.5.4.

Reformen syftar till att den svenska regleringen på ett mer adekvat och fullständigt sätt ska anpassas till den internationella. Även de bakomliggande traktaträttsliga åtagandena bör – i förhållande till gällande rätt – återspeglas på ett tydligare sätt, inte minst för att tillgodose grundläggande straffrättsliga krav på konkretion och förutsebarhet. Ett sådant förhållningssätt bidrar till att motverka de brister som för närvarande kan sägas föreligga bl.a. med folkrättsbrottets karaktär av blankettstraffbud och ansvarsbestämmelsen rörande folkmord.

Romstadgans utformning är emellertid inte invändningsfri. Regelverket baseras på instrument av äldre datum med ett föråldrat språkbruk. Stadgan utgör också, i vissa delar, ett resultat av tidvis pressade förhandlingar och kompromisser. Dess struktur och innehåll är bitvis svåröverskådlig och bestämmelserna är av skiftande lagteknisk kvalitet och konkretionsgrad. Dessutom innehåller stadgan ett antal

Prop. 2013/14:146

dubbelregleringar och överlappande straffbestämmelser. Som nämnts kodifierar den inte heller uttömmande de folkrättsliga åtaganden som bl.a. Sverige har att leva upp till. Även om det är naturligt att en reformerad strafflagstiftning utformas i nära anslutning till stadgans artiklar är det angeläget att söka undvika dess brister. En allmän strävan i arbetet med att anpassa den nationella lagstiftningen till bl.a. Romstadgan är därför att i och för sig utgå från det internationella regelverket, dock med beaktande av svensk lagstiftningsteknik och tradition. Det innebär t.ex. att vedertagna brottsbeskrivningar internationellt sett (med underliggande rekvisit) bör användas samtidigt som den straffbelagda gärningen konkretiseras så långt som möjligt. Dubbelregleringar och andra överlappningar ska i möjligaste mån undvikas, vilket innebär att det bakom ett specifikt brott i förslaget till svensk lagstiftning kan döljas flera brottsbeskrivningar i Romstadgan. Det är vidare angeläget att utgå från det sedvanerättsliga normverket för att säkerställa att nationell lagstiftning dels speglar de ursprungliga åtagandena, liksom den utveckling av sedvanerätten som skett fram till i dag, dels inte sträcker sig längre än vad sedvanerätten medger.

Även om svensk lagstiftningstradition och teknik ska beaktas bör svenska brottsbegrepp som t.ex. olaga tvång eller misshandel inte förekomma i den föreslagna lagstiftningen. I stället bör begrepp som är väl etablerade inom den internationella rätten användas med den innebörd de har inom det regelverket. Därigenom ges också utrymme att beakta den pågående rättsutvecklingen som sker på området, framförallt genom Internationella brottmålsdomstolens verksamhet men även genom de alltjämt verksamma internationella tribunalerna, liksom utvecklingen av statspraxis, nya internationella överenskommelser med bred anslutning m.m. Den internationella straffrätten på området utgör därmed ramen för såväl utformningen som tillämpningen av den nationella rätten och sätter ytterst gränserna för vad som ska vara straffbelagt.

Utöver stadgan och de bakomliggande instrumenten bör även brottskriterierna ges viss betydelse vid konstruktionen av den svenska regleringen. Brottskriterierna är, som nämnts, inte bindande för Internationella brottmålsdomstolen men domstolen har att, utöver stadgan, i första hand tillämpa dessa och de ska också utgöra ledning för domstolen vid tillämpningen av Romstadgans brottsbeskrivningar. Brottskriterierna ger en mer utförlig redovisning av de objektiva och subjektiva rekvisit som konstituerar de olika brotten upptagna i stadgan. Samtidigt utgör de, i delar, också resultatet av politiska kompromisser. Generellt sett har de emellertid utformats med beaktande av bl.a. Jugoslavien- och Rwandatribunalernas praxis på området.

Vidare kan internationell doktrin vara relevant i sammanhanget. Slutligen kan även andra länders lagstiftning på området vara av intresse och tjäna som en källa till inspiration i reformarbetet.

Sammantaget medför detta att den nya lagstiftning som föreslås innebär att en på straffrättens område ovanlig lagstiftningsteknik använts, där det inte alltid är så att de relevanta rekvisiten uttryckligen framgår av straffbudet utan återfinns i andra källor. Utredningens förslag är baserat på denna teknik. Förslaget i denna del har i princip mottagits väl av remissinstanserna. Det finns enligt regeringen inte heller i övrigt anledning att avvika från den teknik och grundkonstruktion som

utredningen har byggt sitt förslag om de specifika straffbestämmelserna					Prop. 2013/14:146
på. Eftersom den, i detta sammanhang relevanta, straffrättsliga
regleringen i Romstadgan		i princip uteslutande bygger på internationella
åtaganden finns tvärtom starka skäl för att utforma regelverket i ljuset av
relevant internationell reglering.
Lagstiftningen som sådan utgör självfallet svensk rätt. Även om
rättsväsendet således kommer att tolka och tillämpa nationell rätt måste
det ske med stort hänsynstagande till de folkrättsliga reglerna och hur de
har tolkats och tillämpats av t.ex. internationella tribunaler samt framför
allt Internationella brottmålsdomstolen.
Romstadgan innehåller, utöver själva brottskatalogen, även
bestämmelser hänförliga bl.a. till straffrättens allmänna del. Här kan
nämnas	bestämmelser	om	osjälvständiga	brottsformer,

ansvarsfrihetsgrunder, subjektiva rekvisit, villfarelse samt ansvar vid rus eller psykisk störning (jfr avsnitt 5.6). Inte heller i dessa delar innehåller Romstadgan något krav på införlivande i nationell reglering. Bestämmelserna i denna del av Romstadgan är generellt sett inte heller av sedvanerättsligt karaktär. Det är således inte nödvändigt och inte heller lämpligt att för denna straffrättsliga reform konstruera specialbestämmelser i fråga om grundläggande, allmängiltiga straffrättsliga principer och regler som gäller nationellt t.ex. rörande uppsåt, ansvar för psykiskt störda lagöverträdare, nöd och nödvärn samt villfarelse. Som utgångspunkt ska därför de svenska bestämmelserna i dessa delar tillämpas. I några fall görs särskilda överväganden, jfr avsnitten 13 och 14.

Som nämnts görs i det följande hänvisningar till bestämmelser i stadgan genom artikelns nummer och i vissa fall, efter kolon, nummer, bokstav samt romersk siffra som anger en viss punkt i artikeln (ex. artikel 8:2 a [iii])

8En ny lag om straff för folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser

Regeringens förslag: Det införs en ny lag om straff för folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser, som samlat reglerar straffansvar för de aktuella brotten. Lagen (1964:169) om straff för folkmord och bestämmelsen om folkrättsbrott i 22 kap. 6 § brottsbalken upphävs.

Regeringens bedömning: Det bör inte införas någon bestämmelse som uttryckligen begränsar lagens tillämplighet till de fall då universell jurisdiktion gäller för brottet enligt sedvanerätt eller en för Sverige bindande traktat. Lagen bör endast omfatta gärningar som utgör brott enligt allmän folkrätt. Det bör inte införas någon uttrycklig bestämmelse som anger att de principer och den praxis som är vägledande för och har utvecklats inom Internationella brottmålsdomstolen särskilt ska beaktas vid lagens tillämpning.

Prop. 2013/14:146

Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens. Utredningen föreslår dock att lagen ska benämnas lag om internationella brott. Vidare föreslår utredningen att det i lagen förs in en bestämmelse om att denna endast ska tillämpas i de fall svensk domstol enligt allmän folkrätt eller en internationell överenskommelse är behörig att döma över brottet utan att det finns en särskilt anknytning till Sverige (universell jurisdiktion). I den mån den internationella överenskommelsen inte speglar sedvanerätt ska lagen, enligt utredningens förslag, endast tillämpas i förhållande till traktatspart. Utredningen föreslår även att det i lagen förs in en bestämmelse som uttryckligen anger att de principer och den praxis som är vägledande för och har utvecklats inom den Internationella brottmålsdomstolen ska beaktas, inom de ramar som följer av svenska bestämmelser, vid lagens tillämpning.

Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna har tillstyrkt eller ställt sig bakom utredningens förslag till en ny lag som samlat behandlar straffansvar för folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser bl.a. Justitiekanslern, Riksåklagaren, Internationella åklagarkamrarna i Sundsvall och Linköping, Åklagarmyndigheterna i Göteborg och Västerås samt Internationella Juristkommissionen, svenska avdelningen. Hovrätten för Västra Sverige har anfört att en samlad reglering i en särskild lag är att föredra framför att göra stadgans bestämmelser direkt tillämpliga eller att inarbeta dem i nuvarande lagstiftning. Svea hovrätt har instämt i utredningens bedömning att det finns svårigheter med att inordna nu aktuella brott i brottsbalkens systematik. Åklagarmyndigheten i Malmö har pekat på att det förhållandet att flera andra länder överväger att införa en särskild strafflag för internationella brott talar för denna lösning. Enligt 9:e åklagarkammaren i Stockholm för internationella mål m.m. fyller utredningens förslag ett stort behov av att tydliggöra och lyfta fram rättsområdet.

Svea hovrätt har föreslagit att lagen benämns lag om vissa internationella brott. Samma förslag har lämnats av Riksåklagaren, som även föreslagit ett alternativ; lag om internationella brott enligt folkrätten, med hänvisning till att det finns andra internationella brott än de som omfattas av den föreslagna lagen. Rikspolisstyrelsen har föreslagit titeln lag om folkmord och vissa andra internationella brott.

Justitiekanslern och 9:e åklagarkammaren i Stockholm för internationella mål m.m. har tillstyrkt utredningens förslag att lagen delvis går längre än Romstadgan. Även Internationella åklagarkammaren i Sundsvall har ansett det vara väsentligt att den föreslagna lagen definierar vad som utgör folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser, eftersom Romstadgan endast reglerar straffansvar för ett begränsat antal folkrättsbrott och dessa brottsdefinitioner kan vara smalare än vad som gäller enligt folkrätten. Liknande synpunkter har förts fram av Amnesty International som menar att det straffbara området enligt Romstadgan är snävare än vad som gäller enligt folkrätten i övrigt samt att det är viktigt att kunna lagföra även sådana gärningar. Stockholms tingsrätt har å andra sidan motsatt sig att lagen får ett vidare tillämpningsområde än Romstadgan. Lagen bör enligt tingsrätten endast omfatta gärningar som kan utgöra brott enligt Romstadgan.

När det gäller den lagtekniska utformningen har Hovrätten för Västra Sverige instämt i bedömningen att lagen bör utformas i nära anslutning till Romstadgan men med beaktande av svensk lagstiftningsteknik. Hovrätten har i sammanhanget pekat på risken av att internationella förpliktelser inte helt täcks om svenska begrepp används vid utformningen av den svenska lagstiftningen. Vidare har hovrätten konstaterat att lagförslaget kännetecknas av omfattande och förhållandevis oprecisa bestämmelser med mycket vida strafflatituder, som kommer att vara svåra att tillämpa. Dessa brister beror emellertid på stadgans utformning och lagförslaget kan därför enligt hovrätten tillstyrkas. Även Svea hovrätt har anfört att åtskilliga rekvisit i den föreslagna lagen kan vara svårtillämpliga men att det är ofrånkomligt med beaktande av det komplexa rättsområde som lagen behandlar och den internationella reglering som förslaget vilar på. I förhållande till denna reglering framstår enligt hovrätten utredningens förslag som både tydligare och mer genomarbetat utan att något väsentligt synes ha gått förlorat. Liknande synpunkter har förts fram av Stockholms tingsrätt som dock pekat på att legalitetsprincipen bör beaktas i större utsträckning vid utformningen av straffbestämmelserna och att dessa så långt möjligt bör preciseras.

Stockholms tingsrätt har vidare ställt sig avvisande till förslaget om att de särskilda rekvisit som gäller för varje brottstyp ska anges i en särskild bestämmelse medan övriga nödvändiga rekvisit upptas i andra bestämmelser. Enligt tingsrätten torde lagen bli lättare att förstå och passa bättre in i den svenska straffrätten om samtliga rekvisit för ett brott framgår av den straffbestämmelse som behandlar brottet.

När det gäller den föreslagna lagens tillämplighet bör denna enligt

Uppsala universitet, Juridiska fakultetsnämnden inte göras beroende av om svensk domstol, enligt allmän folkrätt eller en överenskommelse med annan stat eller mellanfolklig organisation som är bindande för Sverige, är behörig att döma över brottet även om gärningen saknar anknytning till Sverige. Fakultetsnämnden anser att det kan finnas problem förenade med att knyta en lags materiella tillämplighet till frågan om domsrätt och har pekat på att den diskrepans som därmed förutsätts finnas mellan de svenska brottsbeskrivningarna och relevant internationell rätt inte förefaller särskilt sannolik (snarare ytterst osannolik). Fakultetsnämnden har även framhållit att relationen mellan den föreslagna bestämmelsen och utredningens förslag till ny bestämmelse motsvarande 2 kap. 7 § brottsbalken inte framstår som klar. Det kan enligt nämnden ifrågasättas om det finns någon skillnad mellan den behörighet som krävs enligt den föreslagna bestämmelsen och den frånvaro av konflikt med allmänt erkända folkrättsliga grundsatser som förutsätts enligt 2 kap. 7 § brottsbalken. Även Svea hovrätt har ansett att lämpligheten av en sådan begränsning av det svenska straffansvarets räckvidd bör övervägas ytterligare och har anfört att den föreslagna lösningen ter sig främmande.

Förslaget och bedömningen i utkast till lagrådsremiss

överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna har inte yttrat sig över förslaget eller bedömningen.

Prop. 2013/14:146

Skälen för regeringens förslag och bedömning

En ny lag införs

De brott som regleras i Romstadgans del 2 eller som annars med stöd i relevant folkrättslig sedvanerätt ska medföra individuellt straffrättsligt ansvar, kan till sin grundform vara hänförliga till en rad olika straffbestämmelser i brottsbalken. Folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser kan utgöra kvalificerade former av ett stort antal nationella straffbud. Det som utmärker dessa brott är dock inte i första hand de underliggande gärningarna, t.ex. mord eller våldtäkt, utan i vilket syfte och sammanhang som de begås. Detta kommer till uttryck genom att det för varje brott gäller gemensamma, särskilda rekvisit vilka anges i en chapeau. För folkmord består dessa rekvisit i att gärningen ska begås med avsikt att helt eller delvis förinta en nationell, etnisk, rasmässigt bestämd eller religiös folkgrupp. För att kunna kvalificeras som ett brott mot mänskligheten ska gärningen begås som ett led i ett omfattande eller systematiskt angrepp riktat mot en civilbefolkning och för krigsförbrytelser gäller att gärningen ska ingå som ett led i eller på annat sätt stå i samband med en väpnad konflikt eller ockupation. Dessa särskilda, för varje brottstyp gemensamma rekvisit, som utgör en väsentlig del av brottens karaktär, talar starkt för att regleringen bör hållas samlad.

Regelverket kan utformas på flera olika sätt. Det avgörande för uppdelningen i olika brottstyper är, som nämnts, inte de olika gärningarna utan det sammanhang i vilket de begås. Det är därför inte helt okomplicerat att inordna brotten i brottsbalkens struktur. Med beaktande av såväl legalitetsprincipen som Romstadgans komplementaritetsprincip, dvs. att nationell lagföring i princip äger företräde, är det också angeläget att införa brottsbeskrivningar av väsentligt mer detaljerad och upplysande karaktär än vad som är fallet med t.ex. det nuvarande folkrättsbrottet. Samtidigt bör Romstadgan stå modell för regleringen, vilket medför krav på en speciell lagstiftningsteknik som avviker från den som normalt används i brottsbalken. Det kan vidare ifrågasättas om det är lämpligt att tynga brottsbalken med en omfattande reglering som kanske sällan kommer att användas. Starka skäl talar därmed mot att införa regleringen i brottsbalken. Det bör inte heller bortses från den betydelse som en särskild strafflag kan få för möjligheterna att skapa större förståelse för de aktuella brottens egenart och särskilda funktion i det internationella rättslivet. I sammanhanget bör det erinras om de särskilda skyldigheter som finns när det gäller att förmedla information och undervisa om det folkrättsliga regelsystemet på området, se SOU 2010:72, avsnitt 8.

Sammantaget talar därmed övervägande skäl för att en samlad reglering rörande folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser förs in i en särskild strafflag. Detta är också en lösning som valts i ett antal andra länder. När det gäller de ändringar som föreslås i fråga om preskription, se närmare avsnitt 16, gör sig dessa skäl emellertid inte gällande i samma utsträckning. Sådana ändringar föreslås därför införas i brottsbalken där de allmänna bestämmelserna om preskription finns. Detsamma gäller regleringen av svensk domstols

jurisdiktion över de brott som omfattas av den föreslagna lagen, se avsnitt 15.

Sammanfattningsvis föreslås således att nödvändiga lagstiftningsåtgärder ska genomföras i form av en ny lag som reglerar straffansvar bl.a. för folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser. Lagen föreslås omfatta de egentliga straff- bestämmelserna, särskilda bestämmelser om ansvar för förmän och osjälvständiga brottsformer. Lagen utgör inte en komplett strafflag. På samma sätt som vid annan specialstraffrättslig lagstiftning ska brottsbalkens allmänna regler och straffrättsliga principer i övrigt tillämpas, om inte annat framgår av lagen. Vad gäller lagens benämning har regeringen i avsnitt 4.3.4, i likhet med vad Riksåklagaren anfört, konstaterat att begreppet internationella brott i olika sammanhang omfattar fler brott än de nu aktuella. Regeringen föreslår därför att lagen benämns lag om straff för folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser.

Till följd av förslaget om ny lag föreslås att lagen (1964:169) om straff för folkmord och bestämmelsen om folkrättsbrott i 22 kap. 6 § brottsbalken upphävs.

Utformningen av en ny reglering – brotten

Allvarliga brott mot folkrätten måste så långt som möjligt förhindras och beivras. Det är därför, som konstaterats, angeläget att svensk lagstiftning möjliggör lagföring i vart fall i samma utsträckning som vid Internationella brottmålsdomstolen. Det är också bl.a. med detta syfte som en reform bör genomföras. Som redan fastslagits utgör Romstadgan en viktig utgångspunkt (jfr avsnitt 7). Som flera remissinstanser betonat måste även gällande sedvanerätt på området beaktas. Det innebär att lagens omfattning, främst i fråga om krigsförbrytelser som begås i icke- internationella väpnade konflikter, föreslås delvis gå utöver vad som gäller enligt Romstadgan, se avsnitt 11.2.

Romstadgans struktur och tekniska utformning är, som nämnts, bristfällig i flera hänseenden. Stadgan innehåller straffbestämmelser av skiftande lagteknisk kvalitet som uppvisar svagheter i systematiskt hänseende. Den innehåller också vissa dubbelregleringar och överlappningar. Som konstaterats i avsnitt 7 bör svensk lagstiftningsteknik och tradition därför så långt möjligt användas och stadgans brister i möjligaste mån undvikas. Den nu föreslagna regleringen kan således i fråga om bl.a. struktur komma att avvika från Romstadgan. Främst blir detta aktuellt beträffande regleringen av krigsförbrytelser. I denna del innehåller stadgan omfattande brottsbeskrivningar som delas upp i olika grupper utifrån dels internationella och icke-internationella väpnade konflikter, dels svåra överträdelser av Genèvekonventionerna å ena sidan och andra allvarliga kränkningar av lag eller sedvanerätt tillämplig i väpnade konflikter å andra sidan. De svenska bestämmelserna bör, enligt regeringens uppfattning och i enlighet med utredningens förslag, snarare ta sin utgångspunkt i de olika skyddsändamålen. Därmed skapas en tydligare och mer överskådlig struktur som stämmer bättre överens med svensk lagstiftningsteknik. I fråga om folkmord och brott mot mänskligheten gör

Prop. 2013/14:146

Prop. 2013/14:146	sig behovet av att avvika från Romstadgan inte gällande lika starkt. I
	dessa delar kan regelverket utformas i närmare överensstämmelse med
	stadgan.
	De gemensamma, särskilda rekvisiten angivna i chapeaun bör, i likhet
	med vad Stockholms tingsrätt anfört, upptas i samma bestämmelse som
	övriga för brottet gällande rekvisit. Därigenom framgår på ett samlat sätt
	vad som krävs för straffansvar.
	Vad därefter gäller utformningen av övriga rekvisit i
	straffbestämmelserna kan följande framhållas. Utredningen har valt att
	utforma straffbuden i nära anslutning till Romstadgan. Utredningens
	förslag bygger på en teknik som innebär att Romstadgans begrepp i vissa
	fall används, utan fullständigt angivande av de närmare brottsrekvisiten. I
	detta avseende skiljer sig lagstiftningstekniken från vad som allmänt
	gäller vid utformningen av svenska straffbestämmelser.
	Mot bakgrund av det krav på tydlighet som uppställs i fråga om
	strafflag kan detta ifrågasättas. Den svenska regleringen ska emellertid i
	dess helhet spegla sedvanerätten på området. De begrepp som
	förekommer i Romstadgan, och som i många fall även föreslås användas
	i de svenska straffbestämmelserna, är väl etablerade inom den
	internationella straffrätten. Genom framförallt de internationella
	tribunalernas praxis samt brottskriterierna till Romstadgan har begrepp
	som t.ex. tortyr, vilket dessutom består av olika rekvisit beroende på om
	det är fråga om ett brott mot mänskligheten eller en krigsförbrytelse,
	annan omänsklig behandling, våldtäkt samt sexuellt slaveri definierats
	och det straffbara området avgränsats på ett tillfredsställande sätt. Dessa
	internationellt etablerade brottsbenämningar kan därmed fungera som
	sådana även i nationell reglering. Användande av svenska benämningar
	bör som tidigare konstaterats i avsnitt 7 undvikas, särskilt i de fall de kan
	avvika från folkrättens krav. I de fall detta inte är möjligt eller lämpligt
	t.ex. eftersom motsvarande begrepp förekommer i Romstadgan, jfr
	begreppet våldtäkt, är det den internationella definitionen av brottet som
	gäller. Därigenom undviks också, vilket Hovrätten för Västra Sverige
	pekat på, de problem som kan uppstå vid användningen av svenska
	begrepp vid genomförandet av internationella förpliktelser. Den
	nationella regleringen på området ges därmed ett innehåll som står i
	överensstämmelse med den internationella straffrätten och som lämnar
	utrymme för utvecklingen på området. Det kan konstateras att liknande
	direkta hänvisningar till internationella instrument även tidigare gjorts i
	svensk strafflagstiftning13.
	Sammanfattningsvis konstaterar regeringen att i de delar det är möjligt
	att följa stadgans struktur och artiklarnas utformning, samtidigt som
	grundläggande krav på straffrättslig lagstiftning kan tillgodoses, utgör
	stadgan den naturliga förebilden för utformningen av den svenska
	regleringen.
	13 2 § första stycket 3 i lagen (2002:444) om straff för finansiering av särskilt allvarlig
	brottslighet i vissa fall samt 2 § första stycket 3 i lagen (2010:299) om straff för offentlig
	uppmaning, rekrytering och utbildning avseende terroristbrott och annan särskilt allvarlig
76	brottslighet.
76

Bör lagens tillämplighet begränsas av ett krav på universell jurisdiktion?

Enligt utredningen bör den föreslagna lagen endast omfatta gärningar som Internationella brottmålsdomstolen skulle bedöma som internationella brott. Med beaktande av att allmän folkrätt i vissa delar sträcker sig längre än Romstadgan när det gäller att bedöma vad som utgör ett sådant brott, främst i fråga om krigsförbrytelser som begås i icke-internationella väpnade konflikter, är det dock enligt utredningen inte lämpligt att som förutsättning för straffansvar enligt lagen kräva att det finns stöd för detta i Romstadgan. Utredningen föreslår i stället att lagens tillämplighet görs beroende av om svensk domstol enligt allmän folkrätt eller en för Sverige bindande överenskommelse är behörig att döma över brottet även om gärningen saknar särskild anknytning till Sverige.

De brott som upptas i lagförslaget – dvs. folkmord, brott mot mänskligheten, krigsförbrytelser samt vissa ansvarsregler för förmän – omfattas, enligt allmän folkrätt, av universalitetsprincipen. Därav följer att stater i princip ska utöva domsrätt över dessa gärningar oavsett anknytning till den egna staten. En bestämmelse med detta innehåll föreslås i 2 kap. 3 § 6 brottsbalken, jfr avsnitt 15. Internationella brottmålsdomstolens rätt att utöva jurisdiktion över dessa brott grundar sig på Romstadgan men dess behörighet är i vissa fall begränsad. Domstolen kan behöva avvisa ett åtal som väckts på grund av bristande behörighet enligt stadgan, även om gärningen i och för sig utgör ett relevant brott enligt allmän folkrätt. Detta gäller t.ex. vissa krigsförbrytelser begångna i icke-internationella väpnade konflikter eller om gärningsmannen är under 18 år. Vidare pekar Romstadgans artikel 8 ut de krigsförbrytelser av mer kvalificerat slag som Internationella brottmålsdomstolen särskilt bör pröva; gärningar som begås som en del av en plan eller politik eller utgör en del av förövandet av sådana brott i stor skala. Således kan domstolen i vissa fall behöva avstå från att utöva jurisdiktion trots att det finns formella möjligheter enligt stadgan, se avsnitt 11.1. Artikel 8 begränsar dock på intet sätt vad som gäller sedvanerättsligt.

Svensk domstol bör, bl.a. i enlighet med komplementaritetsprincipen, kunna lagföra brott på motsvarande sätt och i samma utsträckning som Internationella brottmålsdomstolen. Vid utformningen av nu aktuell reglering måste emellertid även Sveriges sedvanerättsliga förpliktelser beaktas. Det innebär att Sverige i vissa fall, med stöd av universalitetsprincipen, kan utöva domsrätt över brott som Internationella brottmålsdomstolen på grund av bristande behörighet kan behöva avvisa.

Uppsala universitet, Juridiska fakultetsnämnden och Svea hovrätt har invänt mot utredningens förslag i denna del och ansett att det kan finnas problem med att knyta en lags materiella tillämplighet till frågan om domsrätt. Regeringen instämmer i att en sådan reglering är ovanlig på straffrättens område. En sådan lösning torde också vara förenad med praktiska svårigheter. Vilka gärningar som med stöd i allmän folkrätt är underkastade universell jurisdiktion kan vara svårt för den enskilde tillämparen att avgöra. Ett av syftena med utredningens förslag torde ha varit att överbrygga den eventuella diskrepans som, i vissa hänseenden, kan föreligga mellan den föreslagna nationella regleringen och relevant

Prop. 2013/14:146

sedvanerätt. Ett annat skäl som utredningen anför är att det kan råda tveksamhet om hur långt vissa traktater, särskilt inom den humaniära rätten, återspeglar allmän folkrätt.

Regeringens lagförslag bygger till en betydande del på regleringen i Romstadgan, som återspeglar allmän folkrätt på området. I den mån förslagen går utöver vad som föreskrivs i stadgan, och i bakomliggande källor, görs bedömningen att de även i dessa delar endast omfattar brott som har sedvanerättsligt stöd och för vilka universell jurisdiktion gäller. Regeringen har – där det bedömts finnas behov av det – tydliggjort att det för tillämpningen av vissa enskilda straffbud krävs stöd i allmän folkrätt.

Lagens tillämplighet bör därmed inte göras beroende av om universell jurisdiktion föreligger enligt allmän folkrätt eller ett för Sverige bindande traktat.

Avslutningsvis vill regeringen framhålla att även om en traktat inte speglar allmän folkrätt är därmed inte sagt att en sådan överträdelse generellt sett är straffri. Den kan beivras t.ex. genom tillämpning av den nationella straffrätten inte sällan genom straffbestämmelser som införts för att uppfylla åtaganden i respektive traktat. I vissa fall kan militära disciplinära åtgärder vara tillräckliga.

Bör det uttryckligen anges att domstolen särskilt ska beakta de principer och den praxis som utvecklas inom Internationella brottmålsdomstolen?

Lagförslaget syftar, som nämnts, till att säkerställa att Sverige lever upp till sina folkrättsliga förpliktelser på området. Genom framförallt Internationella brottmålsdomstolens samt Jugoslavien- och Rwandatribunalernas verksamhet förtydligas och utvecklas de folkrättsliga reglerna på området. Domstolens och tribunalernas praxis har därför av naturliga skäl stor betydelse på området och bör beaktas vid tillämpningen av den föreslagna lagen.

Utredningen har, i detta sammanhang, anfört att avgöranden med utländskt ursprung normalt saknar formell betydelse för svensk lags tillämplighet om inte annat föreskrivits.

Enligt allmänna principer ska nationella författningar vara förenliga med internationella åtaganden och de ska tolkas i fördragsvänlig anda, s.k. fördragskonform tolkning. Således ska t.ex. vid tillämpning av Europakonventionen, som utgör svensk lag, praxis från Europadomstolen beaktas. Detsamma gäller i fråga om EU-domstolens praxis. Några särskilda föreskrifter om att praxis från domstolarna ska beaktas finns inte. Vad som i detta sammanhang utgör gällande internationell rätt uttolkas till stor del bl.a. av Internationella brottmålsdomstolen, de verksamma tribunalerna men även andra internationella organ som FN eller Internationella rödakorskommittén. För att säkerställa att tillämpningen av lagen om straff för folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser sker i överensstämmelse med Sveriges folkrättsliga förpliktelser bör de principer och den praxis som tillämpas och utvecklas internationellt givetvis beaktas. Regeringen anser dock inte att någon uttrycklig reglering i detta avseende är nödvändig.

8.1

Särskilt om rasbegreppet

Prop. 2013/14:146

Regeringens bedömning: Begreppet ras bör användas i lagen om straff för folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser men endast i den utsträckning termen förekommer i underliggande internationella instrument.

Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna har inte yttrat

sig över utredningens bedömning. Svea hovrätt har dock pekat på att användningen av begreppet ras i författningstext är komplicerat och rymmer flera olika aspekter samt att denna fråga varit föremål för behandling vid flera tillfällen. Hovrätten har inte ifrågasatt utredningens förslag att termen ras används i överensstämmelse med vad som gäller enligt bakomliggande internationella överenskommelser, däremot lämpligheten av att utan vidare föra över uttrycket ”rasmässigt bestämd folkgrupp” från lagen om straff för folkmord till den nya lagen. Hovrätten har föreslagit att inspiration i stället kan hämtas i bestämmelsen om hets mot folkgrupp i 16 kap. 8 § brottsbalken.

Bedömningen i utkast till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens.

Remissinstanser: Svenska Röda Korset har yttrat sig över bedömningen i utkastet och anfört att begreppet ras inte bör användas i den föreslagna lagen.

Skälen för regeringens bedömning: Det finns inte någon vetenskaplig grund för att dela in människor i skilda raser och ur biologisk synpunkt följaktligen heller ingen grund för att använda ordet ras om människor. Riksdagen har gjort bedömningen att användningen av ordet ras i författningstext riskerar att underblåsa fördomar och har ansett att regeringen, i de fall ordet ras förekommer i olika författningar som inte grundas på internationella texter, ska föreslå en annan definition där det är möjligt (bet. 1997/98:KU29 s. 7).

Frågan om användning av begreppet ras i svensk lagstiftning har därefter varit föremål för särskilda överväganden. Den parlamentariskt tillsatta Diskrimineringskommittén fick år 2002 bl.a. i uppdrag att med hänsyn till internationella konventioner och överenskommelser överväga om det var möjligt och lämpligt att utmönstra termen ras ur de författningar där den förekom (dir. 2002:11). I betänkandet konstaterades att begreppet så gott som uteslutande förekommer i författningar som syftar till att uppfylla internationella konventioner eller att genomföra EG-direktiv. Vidare anfördes att termen i dessa sammanhang används för att skydda individer eller grupper och inte för att det finns en tro på förekomsten av olika raser eller för att stödja en sådan uppfattning. Mot denna bakgrund föreslog kommittén att begreppet inte skulle utmönstras (SOU 2006:22, s. 287 f.). I propositionen till den nya diskrimineringslagen (2008:567), som trädde ikraft den 1 januari 2009, uttalade regeringen att det tillgängliga utredningsunderlaget inte gav tillräckligt stöd för att ta bort begreppet ras ur samtliga författningar. Regeringen ansåg emellertid att bruket av begreppet i lagtext skulle

kunna ge legitimitet åt rasistiska föreställningar och kunna befästa ras

Prop. 2013/14:146	som en existerande kategori. Det var därför inte önskvärt att använda
	begreppet i diskrimineringslagen (prop. 2007/08:95 s. 120). Som en av
	diskrimineringsgrunderna i den nya lagen anges i stället etnisk
	tillhörighet, varmed avses en persons nationella eller etniska ursprung,
	hudfärg eller annat liknande förhållande. Sedan den 1 januari 2011 har
	begreppet ras utmönstrats även ur regeringsformen (jfr prop.
	2009/10:80 s. 150 f.). Regeringen uttalade i samband med tillkomsten av
	den nya diskrimineringslagen samt även i därpå följande
	lagstiftningsärenden (jfr prop. 2009/10:85 s. 123 och prop. 2011/12:45
	s. 94) en avsikt att i ett annat sammanhang se över frågan om huruvida
	ordet ras bör utmönstras ur all lagstiftning. Frågeställningen är för
	närvarande föremål för beredning inom Regeringskansliet.
	Begreppet ras förekommer i såväl folkmordskonventionen som
	Romstadgans artikel 7 som behandlar brott mot mänskligheten.
	Regleringen speglar gällande sedvanerätt. Termen används i dessa
	sammanhang i syfte att skydda individer från ageranden som grundas i
	föreställningar om att de tillhör en viss ras. Förutsatt att ändamålet med
	regleringen uppfylls torde det emellertid inte i och för sig finnas något
	omedelbart hinder mot att använda något annat begrepp än ras i
	författningar som syftar till att säkerställa skyddet. Det finns enligt
	regeringen skäl att överväga en utmönstring av begreppet även i fråga om
	regleringen om ansvar för folkmord samt den föreslagna regleringen av
	ansvar för brott mot mänskligheten. Denna fråga bör dock behandlas i ett
	sammanhang och inom ramen för det arbete som för närvarande pågår
	inom Regeringskansliet. Det är därför mindre lämpligt, att som Svenska
	Röda Korset föreslagit, redan nu ersätta begreppet ras med ett annat
	alternativ.
	Regeringen gör därmed bedömningen att termen ras i nuläget kan
	användas i förslaget till lag om straff för folkmord, brott mot
	mänskligheten och krigsförbrytelser, trots de invändningar som finns mot
	begreppet som sådant. Begreppet bör givetvis användas endast i den
	utsträckning det förekommer i de underliggande internationella
	instrumenten, dvs. folkmordskonventionen och Romstadgan.

9 Folkmord

9.1Gärningen ska begås i syfte att helt eller delvis förinta en nationell, etnisk eller rasmässigt bestämd eller religiös folkgrupp som sådan

Regeringens förslag: För straffansvar för folkmord krävs att den straffbara gärningen begås i syfte att helt eller delvis förinta en nationell, etnisk eller rasmässigt bestämd eller religiös folkgrupp som sådan.

Regeringens bedömning: Det bör inte uttryckligen föreskrivas att gärningen ska ingå som ett led i ett mönster av liknande gärningar.

Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens. Prop. 2013/14:146 Utredningen föreslår ett uttryckligt krav på att gärningen ska ingå som ett

led i ett uppenbart mönster av liknande gärningar riktade mot folkgruppen eller att den i sig är ägnad att medföra en sådan förintelse.

Remissinstanserna har inte yttrat sig särskilt över förslagen.

Förslaget och bedömningen i utkast till lagrådsremiss

överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna har inte yttrat sig över förslaget eller bedömningen.

Skälen för regeringens förslag och bedömning

Inledning

Som en reaktion på de brott som begicks mot den judiska folkgruppen under andra världskriget framförhandlades konventionen om förebyggande och bestraffning av brottet folkmord år 1948 (folkmordskonventionen, prop. 1952:71). Därigenom kodifierades det som redan då ansågs vara ett sedvanerättsligt förbud mot folkmord.

Utmärkande för folkmord är att brottet ytterst riktar sig mot en folkgrupp och begås i förintelsesyfte. Det grundläggande skälet för straffansvar är därmed att skydda vissa angivna folkgruppers rätt att existera, snarare än enskilda individers.

Det för folkmord särskilda förintelsesyftet ger brottet en särställning inom den internationella straffrätten där det i princip betraktas som det mest allvarliga brottet. Det är också genom detta syfte som folkmord skiljer sig från sedvanliga brott som t.ex. begås i syfte att diskriminera enskilda individer, även om dessa kan vara många till antalet. Kravet på att en gärning ska begås i förintelsesyfte skiljer även folkmordet från straffansvar för brott mot mänskligheten, som till stor del omfattar samma typ av gärningar. För brott mot mänskligheten krävs att gärningen i sig utgör ett omfattande eller systematiskt angrepp på en grupp civila eller ingår som ett led i ett sådant angrepp, se närmare avsnitt 10.2.

Artikel 6 i Romstadgan, som reglerar folkmord, överensstämmer i princip med folkmordskonventionen. Där anges att med folkmord avses var och en av de i artikeln uppräknade gärningarna förövade i avsikt att helt eller delvis förinta en nationell, etnisk, rasmässigt bestämd eller religiös folkgrupp.

Syftet att helt eller delvis förinta en folkgrupp

Straffansvaret för folkmord syftar, som nämnts, till att skydda vissa utpekade folkgruppers rätt att existera och därmed från att förintas. En folkgrupps existens kan hotas genom att folkgruppens medlemmar dödas i sådan omfattning att gruppen som sådan helt eller delvis upphör att existera. Det är emellertid inte nödvändigt att de enskilda individer som gemensamt bildar en folkgrupp rent fysiskt utplånas. Förintelse kan även åstadkommas genom att en folkgrupp ur ett socialt och kulturellt perspektiv upphör att existera14. Detta förhållande återspeglas i den

14 Jugoslavientribunalen, Trial Judgement, The Prosecutor v. Vidoje Blagojevic´and Dragan Jokic´, IT-02-60-T, 2005, para 666.

Prop. 2013/14:146

uppräkningen av gärningstyper som enligt Romstadgans artikel 6 kan utgöra folkmord, förutsatt att det särskilda syftet föreligger. En folkgrupp kan således förintas genom att dess medlemmar förorsakas allvarliga skador eller svårt lidande t.ex. genom att utsättas för tortyr eller våldtäkt. Detta bekräftas bl.a. i Rwandatribunalens avgörande Akayesu15 där kvinnor genom att utsättas för bl.a. omfattande våldtäkter och misshandel förorsakats sådana skador och sådant lidande att de, deras familjer samt den folkgrupp de tillhörde därigenom brutits ned i sådan omfattning att det var fråga om förintelse av folkgruppen som sådan. En folkgrupps fortlevnad kan på motsvarande sätt hotas genom att barnafödslar inom folkgruppen förhindras eller genom att barn förs bort från gruppen. Folkgruppens existens riskeras i dessa fall av att den genom denna typ av åtgärder inte fysiskt tillförs nya individer men även genom att barn som tillhör folkgruppen hindras från att tillägna sig gruppens språk, kultur och religion, vilket kan försvåra för barnen att känna samhörighet med gruppen. Folkgruppens medlemmar förhindras därigenom från att t.ex. utöva sin gemensamma kultur, religion eller traditioner samt från att känna samhörighet och identifiera sig som grupp. En folkgrupp kan också sägas förintas genom att s.k. nyckelpersoner tillhörande gruppens politiska, religiösa, kulturella eller intellektuella ledarskap dödas eller förs bort. Sådana åtgärder kan leda till splittring i gruppen samt förlust av en gemensam identitet.

Bedömningen av om en gärning har begåtts i syfte att helt eller delvis förinta en folkgrupp får enligt bl.a. praxis från Rwanda- och Jugoslavientribunalerna allmänt sett göras utifrån de objektiva omständigheter som varit för handen vid gärningstillfället. En omständighet av central betydelse för denna prövning är om det finns någon plan eller politik att förinta folkgruppen samt om gärningen utgör ett led i den16. Frågan om förekomsten av en sådan plan eller politik får avgöras utifrån omständigheter hänförliga såväl till den enskilda gärningen och de förhållanden som denna begås under, som till förövaren17.

Bör det uppställas ett uttryckligt krav på att gärningen ska ingå som ett led i ett uppenbart mönster av liknande gärningar riktade mot folkgruppen?

För att straffansvar för folkmord ska komma i fråga krävs som utgångspunkt att brottsligheten sker i stor omfattning. Det förutsätts därmed i princip att flera personer deltar i brottsligheten och att denna riktas mot ett stort antal individer. Folkmord föregås därmed ofta av planering och samordning. För genomförandet av brottsligheten krävs således i det närmaste någon form av underliggande plan eller strategi

15Rwandatribunalen, Trial Judgement, The Prosecutor v. Jean Paul Akayesu, 1998, ICTR- 96-4-T, paras 731–734.

16Jugoslavientribunalen, Appeal Judgement, The Prosecutor v. Goran Jelisic, 2001, IT-95- 10-A, para, 48, Jugoslavientribunalen, Trial Judgement, The Prosecutor v. Radislav Krstic´,

2001, IT-98-33-T, paras 571 och 572.

17 Rwandatribunalen, Trial Judgement, The Prosecutor v. Jean Paul Akayesu,1998, ICTR- 96-4-T, para 523, Rwandatribunalen, Appeal Judgement, The Prosecutor v. Clément Kayishema and Obed Ruzindana, 2001, ICTR-95-1-A, paras 158 och 159.

med förintelsesyfte där varje enskild gärning ingår som ett led. Frågan är dock om det för straffansvar ska krävas att gärningen ingår som ett led i ett uppenbart mönster av liknande gärningar i varje enskilt fall.

Vid förhandlingarna om brottskriterierna till Romstadgan ansåg vissa stater att en sådan förutsättning gällde. Andra stater var av uppfattningen att detta skulle innebära att ytterligare rekvisit utöver vad som följer av folkrätten, i synnerhet folkmordskonventionen, introducerades. Så småningom enades delegationerna om den kompromisslösning som kom till uttryck i brottskriterierna; nämligen att en folkmordsgärning ska ha ingått som ett led i ett uppenbart mönster av liknande gärningar riktade mot folkgruppen eller i sig ha kunnat medföra att en folkgrupp förintas (the conduct took place in the context of a manifest pattern of similar conduct directed against that group or was conduct that could itself effect such destruction18). Genom det första ledet avsåg staterna att ge uttryck för den situation då en gärning ingår som ett led i en övergripande plan eller politik att helt eller delvis förinta en folkgrupp. Det andra ledet tog sikte på de fall då en enstaka gärning till sin omfattning eller sitt allvar är sådan att den i sig kan förorsaka en folkgrupps förintelse. Avsikten med brottskriterierna var i första hand att peka på folkmordets kollektiva och storskaliga karaktär. Syftet var också att tydliggöra att straffansvar för folkmord inte är avsett att träffa enstaka gärningar som begås i diskriminerande syfte mot en eller ett fåtal personer och inte heller s.k. massmord när sådana brott utgör isolerade företeelser helt utan samband med andra liknande gärningar och utan någon bakomliggande strategi.

Inom den internationella doktrinen finns det olika uppfattningar om innebörden av brottskriterierna i dessa delar. Flera författare anser inte att de tillför det sedvanerättsliga folkmordsbrottet ytterligare brottsrekvisit utan att de, i syfte att ge Internationella brottmålsdomstolen ledning vid tillämpning av bestämmelsen, endast beskriver de förhållanden under vilka en folkmordsgärning typiskt sett begås19. Denna uppfattning delas av Jugoslavien- och Rwandatribunalerna. I praxis har konstaterats att förekomsten av en plan eller politik att förinta en folkgrupp inte utgör ett nödvändigt rekvisit för straffansvar varken enligt folkmordskonventionen eller enligt folkrätten i övrigt. Samma bedömning har gjorts när det gäller frågan om det för straffansvar krävs att en gärning ska utgöra ett led i en sådan plan eller politik20. Dock förutsätter, enligt tribunalerna, folkmordsbrottets karaktär i princip att brottsligheten samordnas genom en övergripande plan eller politik. Detta bör emellertid skiljas från vad som utgör formella brottsrekvisit.

Skyddsintresset för folkmordsbrottet är i första hand en viss utpekad folkgrupp som kollektiv, inte den enskilda individen som ingår i kollektivet. Brottets karaktär förutsätter att en folkgrupps eller en del av

18 Brottskriterierna till artikel 6 a–e.

19Schabas, Genocide in International Law, The crime of crimes, andra upplagan, Cambridge University Press 2009, s. 250 f. Werle, Principles of International Criminal Law, andra upplagan, 2009, s. 271 f.

20Jugoslavientribunalen, Appeal Judgement, The Prosecutor v. Goran Jelisic, 2001, IT-95-

10-A, para 48, Jugoslavientribunalen, Appeal Judgement, The Prosecutor v. Radislav Krstic´, 2004, IT-98-33-A, paras 221–226, Rwandatribunalen, Appeal Judgement, The Prosecutor v. Laurent Semanza, 2005, ICTR-97-20-A, para 260, Rwandatribunalen, Appeal Judgement, The Prosecutor v. Aloys Simba, 2007, ICTR-01-76-A, para 260.

Prop. 2013/14:146

en sådan grupps existens hotas genom handlandet. Detta är en grundläggande förutsättning för dess tillämpning i varje enskilt fall. Även om en enskild gärning – dödande av en enstaka individ – kan vara straffbar som folkmord, krävs att hotet mot gruppens fortlevnad är reellt, t.ex. genom att gärningen utgör en del av ett mönster av liknande gärningar. För de enskilda gärningstypernas straffbarhet krävs med andra ord att det kan konstateras att ett folkmord begås eller har begåtts.

Utredningen har föreslagit att det för straffansvar ska krävas att en gärning ingår som ett led i ett uppenbart mönster av liknande gärningar riktade mot folkgruppen eller att den i sig är ägnad att medföra att folkgruppen helt eller delvis förintas. Som utredningen konstaterat torde frågan om en gärning är begången med det för folkmord särskilda syftet vara att bedöma med utgångspunkt i de faktiska omständigheterna vid gärningstillfället. De omständigheter som brottskriterierna pekar på, och som enligt utredningens förslag uttryckligen bör framgå av lagtexten, torde enligt regeringen få störst betydelse när en gärning riktar sig mot endast en eller ett mindre antal personer. För att en sådan gärning ska kunna omfattas av folkmordsbestämmelsen krävs i det närmaste att den tillsammans med andra liknande gärningar ingår som ett led i en plan eller politik som bedrivs i det föreskrivna syftet. Med beaktande av brottets karaktär torde det vara svårt, om än inte uteslutet, att i annat fall kunna bedöma en sådan gärning som folkmord. Som ovan konstaterats återfinns emellertid inte något liknande uttryckligt krav i folkmordskonventionen eller sedvanerätten. Avsikten med brottskriterierna tycks inte heller ha varit att ge uttryck för det.

Vid en sammantagen bedömning bör därför, enligt regeringen, något uttryckligt krav på att gärningen ska ingå som ett led i ett uppenbart mönster av liknande gärningar inte uppställas generellt. Därvid beaktas även att den nu föreslagna bestämmelsen om folkmord inte enbart grundar sig på Romstadgan. Vad som folkrättsligt åligger Sverige, främst på grund av folkmordskonventionen, måste också beaktas. Motsvarande lösning har även valts vid utformningen av straffbudet rörande folkmord i Finland och Norge.

Skyddade folkgrupper

Som konstaterats i det föregående tar brottet folkmord sikte på gärningar som riktar sig mot en folkgrupp som sådan eller en del därav i syfte att förinta denna. En grundläggande förutsättning är att en folkgrupp består av ett större antal personer.

När det gäller gärningar som riktar sig mot en del av en folkgrupp krävs att det är fråga om en betydande andel av folkgruppen. En kvantitativt mindre andel av en folkgrupp kan vara att anse som betydande om den består av personer som på grund av sin ställning eller roll i gruppen har en särskild betydelse för gruppens fortsatta existens. Om förintandet av en sådan del av folkgruppen kan få konsekvenser för gruppens existens kan straffansvar för folkmord aktualiseras21.

21 Rwandatribunalen,Trial Judgement, The Prosecutor v. Clément Kayishema and Obed Ruzindana, 1999, ICTR-95-1-T, para 96, Jugoslavientribunalen, Trial Judgement, The Prosecutor v. Goran Jelisic, 1999, IT-95-10-T, para, 82.

I Romstadgans artikel 6 räknas de folkgrupper upp, nämligen en	Prop. 2013/14:146
nationellt, etniskt eller rasmässigt bestämd eller religiös folkgrupp, som
omfattas av skyddet mot folkmord. Uppräkningen är identisk med vad
som gäller enligt folkmordskonventionen. Den närmare avgränsningen
av folkgruppen görs utifrån flera faktorer. Gemensamt för de angivna
grupperna är att tillhörigheten ofta bestäms redan vid födseln och att det,
i vart fall när det gäller nationella, etniska eller rasmässigt bestämda
folkgrupper, kan vara svårt för en medlem att ta avstånd från gruppen.
Vidare utmärker sig de utpekade folkgrupperna genom att vara av
förhållandevis permanent karaktär. De är därmed lättare att avgränsa än
grupper som definieras på andra grunder t.ex. politiska, sociala eller
ekonomiska grupper. Frågan om användning av begreppet ras i detta
sammanhang har behandlats i avsnitt 8.1.
Bestämningen av de skyddade folkgrupperna kan till stor del vara
överlappande. På motsvarande sätt kan en person tillhöra flera olika
folkgrupper. Uppräkningen kan därmed anses ange de yttre gränserna för
det skyddade området inom vilket ett stort antal grupper ryms. Det är
således tillräckligt att ett antal personer eller en enstaka individ kan
placeras inom detta skyddade område. Att i varje enskilt fall inordna
gruppen eller personen i en av de skyddade folkgrupperna är inte
nödvändigt22.
Bedömningen av om en person kan anses tillhöra en eller flera av de
utpekade folkgrupperna kan ske med beaktande av flera faktorer.
Objektivt konstaterbara förhållanden som personens medborgarskap,
modersmål, religionstillhörighet eller utövande av gemensamma
traditioner är av betydelse i sammanhanget23. Detsamma gäller det
politiska, historiska, sociala och kulturella sammanhang som gruppen
verkar i24. Därutöver kan även omständigheter av subjektiv karaktär
beaktas t.ex. det förhållandet att en grupp själv identifierar sig som en
skyddad folkgrupp eller att den definieras som sådan av andra, däribland
av förövare25.

9.2Folkmord – gärningstyperna

9.2.1Dödande

Regeringens förslag: Den som dödar en medlem av folkgruppen döms för folkmord.

22Jugoslavientribunalen, Trial Judgement, The Prosecutor v. Radislav Krstic´, 2001, IT-98- 33-T, paras 555 f.

23Rwandatribunalen, Trial Judgement, The Prosecutor v. Jean Paul Akayesu, 1998, ICTR- 96-4-T, paras 510–516, 701.

24Rwandatribunalen, Appeal Judgement, The Prosecutor v. Ferdinand Nahimana et al.,

2007, ICTR-99-52-A, para 496, Rwandatribunalen, Trial Judgement, The Prosecutor v. Georg Rutaganda, 1999, ICTR-96-3-T, paras 56 f., Rwandatribunalen, Trial Judgement, The Prosecutor v. Alfred Musema, 2000, ICTR-96-13-T, paras 161 f., Jugoslavientribunalen Trial Judgement, The Prosecutor v. Goran Jelisic, 1999, ICTY-95- 10-T, para 70 f.

25 Rwandatribunalen, Trial Judgement, The Prosecutor v. Clément Kayishema and Obed Ruzindana, 1999, ICTR-95-1-T, para 98.

Prop. 2013/14:146

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna har inte yttrat sig särskilt över förslaget.

Förslaget i utkast till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna har inte yttrat sig över förslaget.

Skälen för regeringens förslag: Folkmord innefattar enligt Romstadgans artikel 6 a att döda medlemmar av den skyddade folkgruppen. Av brottskriterierna framgår att det för straffansvar är tillräckligt att endast en person dödas. Detta har även bekräftats i praxis från bl.a. Rwandatribunalen26. Vidare framgår att även underlåtenhetsgärningar omfattas. Enligt Jugoslavientribunalen innefattar straffansvar för dödande ett uppsåtligt handlande eller en underlåtenhet som med ett visst krav på kausalt samband resulterar i en persons död27.

Straffansvaret för folkmord föreslås därmed omfatta den som dödar en medlem av folkgruppen.

9.2.2Tillfogande av allvarlig smärta eller skada eller utsättande för svårt lidande

Regeringens förslag: Den som tillfogar en medlem av folkgruppen allvarlig smärta eller skada eller utsätter denne för svårt lidande döms för folkmord.

Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens. Utredningen föreslår att den som tillfogar en medlem i folkgruppen en svår kroppslig eller psykisk skada döms för folkmord.

Remissinstanserna har inte yttrat sig särskilt över förslaget.

Förslaget i utkast till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna har inte yttrat sig över förslaget.

Skälen för regeringens förslag: Enligt Romstadgans artikel 6 b kan folkmord bestå i att medlemmar av folkgruppen tillfogas svår kroppslig eller själslig skada (serious bodily or mental harm).

Som konstaterats i avsnitt 9.1 kan en folkgrupp förintas, inte bara genom att gruppens medlemmar dödas, utan även genom att de utsätts för svåra påfrestningar i sådan omfattning att gruppen som sådan upphör att existera ur t.ex. ett kulturellt perspektiv (se avsnitt 9.1).

Vad som i detta sammanhang avses med svår kroppslig skada har varit föremål för prövning av såväl Rwanda- som Jugoslavientribunalen. I Rwandatribunalens avgörande Akayesu28 ansågs bl.a. stympning och

26Rwandatribunalen, Trial Judgement, The Prosecutor v. Laurent Semanza, 2003, ICTR- 97-20-T, para 319.

27Jugoslavientribunalen, Trial Judgement, The Prosecutor v. Zejnil Delalic and Others, 1998, IT-96-21-T, para. 424, Jugoslavientribunalen, Trial Judgement, The Prosecutor v.

Tihomir Blaskic, 2000, IT-95-14-T, para. 153, Jugoslavientribunalen, Trial Judgement, The Prosecutor v. Dario Kordic and Mario Cerkez, 2001, IT-95-14/2-T, para. 229.

28 Rwandatribunalen, Trial Judgement, The Prosecutor v. Jean Paul Akayesu, 1998, ICTR- 96-4-T, paras 502, 706, 711, 720 och 722.

misshandel bestående av hårda slag med en gevärskolv eller hugg med en						Prop. 2013/14:146
machete kunna utgöra folkmordsgärningar.
Det krävs inte att själsliga eller psykiska skador är medicinskt
påvisbara. Dock uppställs enligt Rwandatribunalen ett krav på att en
straffbar gärning inte endast ska ha förorsakat fruktan eller rädsla utan, i
vart fall, ett psykiskt lidande som inte är tillfälligt övergående.
Jugoslavientribunalen har, när det gäller denna typ av skador, anfört att
straffansvaret kan omfatta gärningar som medför omfattande och
långsiktiga svårigheter att leva ett normalt liv.
Förorsakande av sådana skador eller sådant lidande som omfattas av
straffansvaret kan ske genom olika typer av gärningar. I brottskriterierna
anges att det kan vara fråga om bl.a. tortyr, våldtäkt eller omänsklig eller
förnedrande behandling. Uppräkningen är inte uttömmande.
Utgångspunkten är dock att sådan skada eller sådant lidande som krävs
för straffansvar i princip endast kan förorsakas genom brottsliga
handlingar som till sin karaktär eller sitt allvar är jämförbara med den
typen av gärningar som räknas upp i brottskriterierna. Gärningstyperna
omfattar således bl.a. tortyr, som även kan vara straffbart som brott mot
mänskligheten och krigsförbrytelse. I dessa fall, samt i fråga om
omänsklig	behandling,	uppställer	varken	Romstadgan	eller

brottskriterierna något krav på att gärningen ska ha förorsakat skada. Det är tillräckligt med allvarlig smärta. Detsamma får anses gälla i fråga om folkmord. Det förhållandet att folkmord kan begås genom våldtäkt och andra former av sexuella övergrepp har även bekräftats av Rwandatribunalen29.

Omänsklig eller förnedrande behandling har enligt de båda tribunalerna ansetts kunna bestå i bl.a. förödmjukande och nedsättande behandling samt skändande av den personliga värdigheten30. Därmed omfattar straffansvaret bl.a. den som utsätter någon för svåra förhållanden i koncentrations- eller arbetsläger förutsatt att gärningen förorsakar personen svår kroppslig eller psykisk skada, vilket torde innefatta svårt lidande.

När det gäller den närmare utformningen av bestämmelsen görs följande överväganden. Enligt Romstadgans ordalydelse omfattar straffansvaret gärningar som förorsakar kroppsliga eller själsliga skador. Utredningens förslag bygger i allt väsentligt på stadgans reglering. Genom relevant praxis från tribunalerna kan slutsatsen dras att det straffbara området omfattar gärningar som förorsakar dels allvarliga fysiska och medicinskt påvisbara psykiska skador, dels svårt psykiskt lidande förorsakat t.ex. genom att en person utsätts för kraftig dödsångest eller tvingas bevittna allvarliga brott som begås mot andra. Det torde därmed vara mer korrekt att utgå från att straffansvaret omfattar förorsakande av dels fysiska och psykiska skador, dels psykiskt lidande.

29Rwandatribunalen, Trial Judgement, The Prosecutor v. Jean Paul Akayesu, 1998, ICTR- 96-4-T, paras 731–734.

30Jugoslavientribunalen, Trial Judgement, The Prosecutor v. Dusko Tadic, 1997, IT-94-1- T, paras 729 och 730, Jugoslavientribunalen, Trial Judgement, The Prosecutor v. Tihomir Blaskic, 2000, IT-95-14-T, para 239, Jugoslavientribunalen, Trial Judgement, The

Prosecutor v. Miroslav Kvocka, 2001, IT-98-30-T, paras 206–209.

Prop. 2013/14:146	Som framgått ovan räcker det för straffansvar att en ingående
	tortyrgärning förorsakat smärta.
	Mot denna bakgrund kan, enligt regeringen, utredningens förslag
	medföra ett allt för begränsat straffansvar. Bestämmelsen föreslås därför
	omfatta den som tillfogar en medlem av en skyddad folkgrupp allvarlig
	smärta eller skada eller utsätter denne för svårt lidande.

9.2.3 Påtvingande av levnadsvillkor som är ägnade att medföra att folkgruppen helt eller delvis förintas

Regeringens förslag: Den som påtvingar medlemmar av folkgruppen levnadsvillkor som är ägnade att medföra att folkgruppen helt eller delvis förintas döms för folkmord.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna har inte yttrat sig särskilt över förslaget.

Förslaget i utkast till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna har inte yttrat sig över förslaget.

Skälen för regeringens förslag: Enligt Romstadgans artikel 6 c kan folkmord begås genom att folkgruppen påtvingas levnadsvillkor som är avsedda att medföra dess fysiska undergång helt eller delvis.

Regleringen tar sikte på gärningar som inte direkt förorsakar människors död men som typiskt sett kan leda till detta31. Det krävs dock inte att någon faktiskt har avlidit. Att förorsaka en person allmänna umbäranden eller lidande som under normala förhållanden inte leder till döden omfattas inte. Sådana gärningar kan, om offret tillfogas allvarlig smärta eller skada eller utsätts för svårt lidande, omfattas av ansvar enligt föregående punkt, se avsnitt 9.2.2.

Straffansvaret omfattar olika typer av gärningar. I brottskriterierna anges som exempel berövande av förnödenheter som är att anse som oundgängliga för människors överlevnad t.ex. mat eller medicinsk vård. Vidare kan, enligt brottskriterierna, systematiskt fördrivande av människor omfattas av straffansvar, dock krävs att detta sker under förhållanden där förnödenheter i form av t.ex. filtar, kläder och tillfälliga bostäder saknas. Som redovisats i avsnitt 9.1 överensstämmer Romstadgans reglering i sak med folkmordskonventionens. Vid konventionens tillkomst infördes denna del av regelverket i syfte att träffa sådana svåra levnadsförhållanden som bl.a. den judiska befolkningen hade utsatts för under andra världskriget. Bestämmelsen tar således sikte på bl.a. frihetsberövanden i koncentrationsläger som sker under mycket dåliga och förnedrande former innefattande tvång att utföra hårt fysiskt arbete. Avsikten var vidare att bestämmelsen skulle omfatta

31 Rwandatribunalen, Trial Judgement, The Prosecutor v. Jean Paul Akayesu, 1998, ICTR- 96-4-T, paras 505 f., Rwandatribunalen, Trial Judgement, The Prosecutor v. Clément Kayishema and Obed Ruzindana, 1999, ICTR-95-1-T, paras 115 f., Rwandatribunalen, Trial Judgement, The Prosecutor v. Gerorg Rutaganda, 1999, ICTR-96-3-T, para 51, Rwandatribunalen, Trial Judgement, The Prosecutor v. Alfred Musema, 2000, ICTR-96-13- T, para 157.

den typen av transporter, som bl.a. judar utsatts för, som skedde under Prop. 2013/14:146 svåra umbäranden och förorsakade stort lidande, allvarliga skador samt i

många fall människors död.

Utredningen har föreslagit att det ska krävas att gärningen riktar sig mot fler än en person. Med beaktande av brottslighetens karaktär ställer sig regeringen bakom utredningens förslag. En sådan reglering står också i överensstämmelse med såväl Romstadgan som folkmordskonventionen, även om den inte återspeglas i brottskriterierna.

Därmed föreslår regeringen att den som påtvingar medlemmar av en skyddad folkgrupp levnadsvillkor som är ägnade att medföra att folkgruppen helt eller delvis förintas, ska dömas för folkmord.

9.2.4Åtgärder som är ägnade att förhindra födslar inom folkgruppen

Regeringens förslag: Den som vidtar åtgärder som är ägnade att förhindra att barn föds inom folkgruppen döms för folkmord.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. Utredningen föreslår att ansvaret ska omfatta den som vidtar åtgärder i avsikt att förhindra att barn ska födas inom folkgruppen.

Remissinstanserna har inte yttrat sig särskilt över förslaget.

Förslaget i utkast till lagrådsremiss överensstämmer i huvudsak med regeringens. I utkastet föreslås att ansvaret ska omfatta den som vidtar åtgärder i avsikt att förhindra att barn ska födas inom folkgruppen.

Remissinstanserna har inte yttrat sig över förslaget.

Skälen för regeringens förslag: Enligt Romstadgans artikel 6 d kan folkmord begås genom att åtgärder som är avsedda att förhindra födslar inom folkgruppen vidtas.

Som redovisats i avsnitt 9.1 omfattar begreppet förinta inte bara den fysiska förintelsen av en folkgrupp. Även åtgärder som hindrar en folkgrupps möjligheter att existera eller annars fungera som grupp innefattas. Genom att förhindra barnafödslar inom folkgruppen riskeras dess fortsatta existens, såväl ur ett fysiskt som t.ex. ett kulturellt eller socialt perspektiv.

Straffansvaret omfattar olika typer av handlingar. Enligt Rwandatribunalen kan bl.a. påtvingad sterilisering, abort eller påtvingande av preventivmedel omfattas. Därutöver kan åtgärder som innebär att människor förbjuds att ingå äktenskap eller där män och kvinnor tvingas leva åtskilda utgöra brott. Straffansvar kan även komma i fråga om en kvinna mot sin vilja görs havande med en man som tillhör en annan folkgrupp, förutsatt att barnets medlemskap i en folkgrupp enligt rådande normer bestäms utifrån vilken folkgrupp fadern tillhör. Vidare har tribunalen ansett att våldtäkt kan utgöra folkmord även på den grunden att gärningen kan förorsaka kvinnor sådana omfattande fysiska eller psykiska skador att de därefter saknar den fysiska förmågan att bli gravida eller att de på grund av de psykiska trauman de utsatts för inte

Prop. 2013/14:146	längre önskar vara sexuellt aktiva32. Det kan enligt regeringen inte
	uteslutas att sådana gärningar kan omfattas av straffansvaret i denna del.
	Det torde emellertid ligga närmare till hands att döma till ansvar för
	folkmord på den grund att en sådan gärning förorsakar kvinnan allvarlig
	skada eller svårt lidande, se avsnitt 9.2.2.
	I lagrådsremissen föreslås att straffansvaret ska avse den som vidtar
	åtgärder i avsikt att förhindra barnafödslar. Regeringen delar Lagrådets
	uppfattning att straffansvaret bör avgränsas till att endast avse åtgärder
	som är ägnade, dvs. som typiskt sett kan leda till, att barnafödslar
	förhindras.
	Regeringen föreslår därför sammanfattningsvis att den som vidtar
	åtgärder som är ägnade att förhindra att barn föds inom folkgruppen
	döms för folkmord.

9.2.5 Överförande av barn genom tvång från en folkgrupp till en annan grupp

Regeringens förslag: Den som genom tvång för över ett barn som inte fyllt arton år från folkgruppen till en annan grupp döms för folkmord.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. Utredningen föreslår dock att gärningen ska ske med användande av olaga tvång.

Remissinstanserna har inte yttrat sig särskilt över förslaget.

Förslaget i utkast till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna har inte yttrat sig över förslaget.

Skälen för regeringens förslag: Enligt Romstadgan artikel 6 e kan ett folkmord begås genom att ett barn med våld (forcibly) överförs från en folkgrupp till en annan. Med barn avses enligt brottskriterierna personer under arton år.

Som behandlats i avsnitt 9.1 kan en folkgrupp förintas på annat sätt än genom att folkgruppens medlemmar dödas. Även åtgärder som innebär att folkgruppen hindras från att existera i t.ex. ett socialt eller kulturellt perspektiv kan leda till denna effekt. Överförande av barn från en folkgrupp till någon annan grupp kan innebära att de hindras från att växa upp med folkgruppens kulturella identitet, språk och traditioner. Det kan leda till att barnet, och sedermera den vuxna individen, har svårt att känna samhörighet med folkgruppen som sådan. För att sådana åtgärder ska kunna leda till att folkgruppens fortsatta existens hotas, krävs av naturliga skäl att de samlade åtgärderna riktar sig mot ett större antal barn eller utgör en av flera gärningar som samlat hotar denna existens, se avsnitt 9.1. Av brottskriterierna framgår emellertid att det för straffansvar i det enskilda fallet kan vara tillräckligt att endast ett barn överförs på detta sätt.

32 Rwandatribunalen, Trial Judgement, The Prosecutor v. Jean Paul Akayesu, 1998, ICTR- 96-4-T, paras 507 f.

I den svenska översättningen av Romstadgan har begreppet ”forcibly”	Prop. 2013/14:146
översatts med våld. Av brottskriterierna framgår dock att straffansvaret
inte endast omfattar överföranden som sker med våld utan även gärningar
som sker genom hot om eller framkallande av rädsla för våld, tvång eller
frihetsberövande. Ansvaret omfattar även gärningar som begås genom
utnyttjande eller missbruk av någons beroendeställning eller av
förhållanden som är tvingande (coercive environment), jämför vad som
gäller för straffansvar för våldtäkt, avsnitt 10.3.3. Begreppet våld är
därför mindre lämpligt. Utredningen har föreslagit att det för straffansvar
ska krävas att barnet överförs genom olaga tvång. Olaga tvång enligt
4 kap. 4 § brottsbalken utgör ett svenskt brott som föreskriver
straffansvar för den som genom misshandel eller annars med våld eller
genom hot om brottslig gärning tvingar någon att göra, tåla eller
underlåta något. Som tidigare nämnts bör användningen av svenska
brottsbegrepp t.ex. brottsrubriceringar undvikas, särskilt om de, enligt
nationell rätt, kan sägas innebära ett annat högre eller lägre krav än det
som folkrätten uppställer. Begreppet tvång bör i stället väljas för att, i
detta sammanhang, beskriva de krav som uppställs för att ett överförande
ska anses utgöra brott. Vidare bör det av bestämmelsen uttryckligen
framgå att det med barn avses personer under arton år.
Enligt Romstadgan gäller ett krav på uppsåt. Av brottskriterierna
framgår emellertid att när det gäller barnets ålder är det i detta fall
tillräckligt med oaktsamhet. Därmed ska även den som inte insåg men
hade skälig anledning anta att ett barn som förs från sin folkgrupp till en
annan grupp är under arton år kunna fällas till ansvar. Detta avsteg från
kravet på uppsåt bör enligt regeringen regleras särskilt, se avsnitt 12.
Sammanfattningsvis föreslås straffansvaret för folkmord gälla den som
genom tvång för över ett barn som inte fyllt arton år från en skyddad
folkgrupp till en annan grupp.

9.3Straff och förverkande

Regeringens förslag: Straffet för folkmord är fängelse på viss tid, lägst fyra och högst arton år, eller på livstid.

Regeringens bedömning: Det bör inte i den föreslagna lagen införas någon särskild bestämmelse om att det vid flerfaldig brottslighet ska vara möjligt att överskrida det svåraste tidsbestämda straff som kan följa på en enstaka gärning med högst tio år.

Det finns inte behov av att i den föreslagna lagen införa en särskild bestämmelse om att reglerna i 36 kap. brottsbalken om förverkande är tillämpliga.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens när det gäller frågan om straffskalan för folkmord. Dock var det maximala tidsbestämda straff som kunde dömas ut vid tidpunkten för utredningens avlämnande tio år, vilket även är det som utredningen föreslår. Vidare föreslås att det förs in särskilda bestämmelser i lagen dels om att det vid

flerfaldig brottslighet ska vara möjligt att överskrida det svåraste

Prop. 2013/14:146

tidsbestämda straff som kan följa på en enstaka gärning med högst tio år, dels om att reglerna i 36 kap. brottsbalken om förverkande ska vara tillämpliga.

Remissinstanserna: En övervägande del av remissinstanserna har inte yttrat sig särskilt över utredningens förslag. Hovrätten för Västra Sverige har yttrat sig allmänt om straffskalorna som föreslås gälla för brotten och anfört att dessa är mycket vida och därmed svåra att tillämpa. När det gäller straffskalan för folkmord har hovrätten föreslagit att brottet delas upp i flera, mer preciserade, brottstyper, med särskilda avgränsade straffskalor. Malmö tingsrätt har avstyrkt utredningens förslag om att införa en i förhållande till 26 kap. 2 § brottsbalken särskild bestämmelse om möjlighet att vid flerfaldig brottslighet överskrida det svåraste tidsbestämda straff som kan följa på en enstaka gärning.

Förslaget och bedömningen i utkast till lagrådsremiss

överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna har inte yttrat sig över förslaget eller bedömningen.

Skälen för regeringens förslag och bedömning

Genom en lagändring som trädde ikraft den 1 juli 2009 ändrades det högsta tidsbestämda straff som kan dömas ut från tio till arton år (prop. 2008/09:118). Straffet för folkmord är enligt den nu gällande lagen fängelse på viss tid, lägst fyra och högst arton år, eller på livstid.

Folkmord är ett av de mest allvarliga brotten. Brottsligheten som sådan riktar sig mot en folkgrupp och innefattar ofta dödande av ett mycket stort antal personer i deras egenskap av medlemmar i folkgruppen, inte sällan i förening med att folkgruppen utsätts för andra allvarliga kränkningar och svåra påfrestningar som t.ex. upprepade våldtäkter och tortyr. Folkmord är därmed till sin karaktär storskaligt och systematiskt och föregås i princip alltid av planering. Därtill kommer att syftet med brottet är att helt eller delvis förinta folkgruppen. Detta särskilda syfte har också gett brottet dess särställning inom folkrätten.

Som ovan redovisats innehåller straffskalan för folkmord enligt gällande reglering livstids fängelse. Att det även fortsättningsvis ska vara möjligt att bestraffa detta brott med lagens strängaste straff är i det närmaste självklart.

När det gäller minimistraffet för folkmord finns inte heller här anledning att ändra straffskalan i förhållande till vad som nu gäller. Motsvarande minimistraff föreslås också gälla för brott mot mänskligheten och grov krigsförbrytelse, se avsnitten 10.4 och 11.11.

Sammanfattningsvis föreslår regeringen att straffet för folkmord ska vara fängelse på viss tid, lägst fyra och högst arton år, eller på livstid.

Straff vid flerfaldig brottslighet samt förverkande

Till skillnad från vad som gällde när utredningens betänkande avlämnades är numera det högsta tidsbestämda straff som kan dömas ut arton år. Detta är också vad som föreslås gälla för folkmord, brott mot mänskligheten och grov krigsförbrytelse, se avsnitten 10.4 och 11.11. I samband med att det högsta tidsbestämda fängelsestraffet ändrades från tio till arton år konstaterades att det inte längre finns skäl att vid

flerfaldig brottslighet eller återfall i särskilt allvarlig brottslighet kunna	Prop. 2013/14:146
bestämma ett högre tidsbestämt straff än arton år, särskilt med beaktande
av att strafftiden i dessa fall kan komma att överstiga den tid som ett
livstidsstraff normalt omvandlas till. Enligt 26 kap. 2 § brottsbalken är
det således inte möjligt att vid utdömande av fängelse på viss tid
överskrida arton år. Något annat bör inte heller gälla för folkmord, brott
mot mänskligheten och grov krigsförbrytelse.
Av 36 kap. 1 § andra stycket brottsbalken följer, sedan en lagändring
gjorts som trädde i kraft år 2005, att bestämmelserna om förverkande är
tillämpliga även i fråga om utbyte av brott och ersättning för kostnader i
samband med brott enligt nu föreslagen lag. Det finns därför inte längre
något behov av den bestämmelse som utredningen har föreslagit.

10 Brott mot mänskligheten

10.1Inledning

Folkmord har, som nämnts, sedan lång tid tillbaka definierats bl.a. genom traktat med bred internationell anslutning. Detsamma gäller emellertid inte för brott mot mänskligheten, som stegvis har fått den internationellt erkända definition brottet har i dag.

Även om begreppet brott mot mänskligheten i olika sammanhang förekommit före andra världskrigets slut var det i princip först genom Nürnbergstadgan som brottet närmare avgränsades. Av den stadgans artikel 6 (c) framgår att med brott mot mänskligheten avses mord, utrotning, förslavning, deportation och andra inhumana gärningar som begås mot en civilbefolkning, före eller under ett krig, eller förföljelse på politiska, rasmässiga eller religiösa grunder, som begås samtidigt som eller i samband med ett brott som omfattas av stadgan, oavsett om detta utgör ett brott i det land där gärningen är begången.

Det förhållandet att brott mot mänskligheten enligt stadgan kan riktas mot en stats egen befolkning utgjorde ett viktigt steg framåt i utvecklingen på området. Däremot är Nürnbergstadgans tillämpningsområde begränsat av krav på att brottet ska begås i samband med en väpnad konflikt. Tokyotribunalens stadga upptar en snarlik bestämning rörande brott mot mänskligheten. Denna tribunal har emellertid aldrig meddelat någon dom på området.

Efter andra världskrigets slut antog den ockupationsregering som styrde Tyskland ett antal förordningar i syfte att uppnå enhetlighet i den lagföring som skulle följa efter krigets slut. I Förordning nr 10 (Law No. 10 adopted by The Allied Control Council), som antogs den 20 december 1945, upptas brott mot mänskligheten som ett specifikt brott. Straffansvaret utvidgades i förhållande till Nürnbergstadgan till att omfatta även våldtäkt, frihetsberövande och tortyr. Vidare uppställdes inte längre något krav på att gärningen skulle ha begåtts i samband med en väpnad konflikt. Denna brottsbeskrivning antogs av FN:s

Prop. 2013/14:146	generalförsamling i en resolution år 194633 och bekräftades därefter vid
	flera tillfällen i internationella instrument samt kom så småningom även
	att utgöra sedvanerätt.
	Efter Nürnbergtribunalens avgöranden förekom ett fåtal domar rörande
	brott mot mänskligheten bl.a. i målet mot Adolf Eichmann34 som
	prövades i Israel och i målet mot Klaus Barbie35 i Frankrike. I samtliga
	fall var det fråga om gärningar begångna under nazitiden.
	Vid tillskapandet av Jugoslavien- och Rwandatribunalerna, se avsnitt
	4.3.2, kom respektive tribunals stadga att innehålla en uttrycklig
	reglering av brott mot mänskligheten. Enligt stadgorna omfattar
	straffansvaret samma typer av gärningar som enligt Förordning nr 10 kan
	utgöra brott mot mänskligheten. Stadgorna innehåller dock vissa
	begränsningar	av	respektive	tribunals	jurisdiktion.	För

Jugoslavientribunalen uppställs bl.a. ett krav på att en gärning ska begås i samband med en väpnad konflikt medan Rwandatribunalens jurisdiktion är begränsad bl.a. till gärningar som utgör en del av ett vidsträckt och systematiskt angrepp på civilbefolkning och som genomförs av diskriminerande skäl t.ex. på grund av nationalitet, etnicitet eller religiös tillhörighet. De båda tribunalernas avgöranden har i stor omfattning bidragit till hur straffansvaret för detta brott utvecklats och förtydligats och har i betydande utsträckning även legat till grund för utformningen av straffstadgandet i Romstadgan samt brottskriterierna till den.

I Romstadgans artikel 7:1 (och 7:2) har den tidigare uppräkningen av gärningstyper som kan utgöra brott mot mänskligheten utökats till att omfatta även bl.a. tvångsförflyttningar, sexuellt slaveri, påtvingad sterilisering, påtvingat försvinnande och apartheid. Det krävs inte att gärningen begås i samband med en väpnad konflikt eller av diskriminerande skäl. Däremot uppställs krav på att gärningen ska begås som en del av ett vidsträckt eller systematiskt angrepp riktat mot en civilbefolkning.

10.2Gärningen ska utgöra, eller ingå som ett led i, ett omfattande eller systematiskt angrepp riktat mot en grupp civila

Regeringens förslag: För straffansvar för brott mot mänskligheten krävs att den straffbara gärningen utgör eller ingår som ett led i ett omfattande eller systematiskt angrepp riktat mot en grupp civila.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. Remissinstanserna: En övervägande del av remissinstanserna har inte

yttrat sig särskilt över förslaget. Svea hovrätt har resonerat kring kravet på att en straffbar gärning ska ha utgjort ”ett led i” ett angrepp och

33UN Doc A/64/Add. 1 (1946).

34Attorney-General of the Government of Israel v. Eichmann, District Court of Jerusalem, Judgement of 12 December 1961, 36 ILR (1968).

35Fédération Nationale des Deportés et Internés Resistants et Patriots et al. v. Barbie, Coru

de Cassation, 20 decembre 1985, 78 ILR (1988).

hänvisat till Högsta domstolens bedömning i NJA 1999 s. 102 rörande bestämmelsen om grov fridskränkning och grov kvinnofridskränkning i 4 kap. 4 a § brottsbalken.

Förslaget i utkast till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna har inte yttrat sig över förslaget.

Skälen för regeringens förslag

Inledning

Enligt internationell sedvanerätt kan brott mot mänskligheten äga rum i fredstid, även om brottet självfallet kan – och ofta också begås – under en väpnad konflikt.

Det utmärkande för brott mot mänskligheten är att det för straffansvar krävs att gärningen utgör ett omfattande eller systematiskt angrepp som riktas mot en civilbefolkning eller en grupp civila i befolkningen (i det följande används begreppen civilbefolkning och grupp civila synonymt) eller ingår som ett led i ett sådant angrepp. Därmed tar ansvaret sikte på gärningar som utgör en del av eller ett led i ett kollektivt handlande som till sin omfattning, grymhet eller det systematiska och organiserade sätt som de genomförs på förorsakar civila en sådan skada eller kränkning att det är nödvändigt att förhindra och beivra detta på internationell nivå. Denna typ av agerande anses inte längre vara en intern statlig angelägenhet. Genom kravet på koppling till ett sådant angrepp särskiljs brott mot mänskligheten från vad som annars kan utgöra sedvanliga nationella brott t.ex. mord, tortyr, våldtäkt eller olaga frihetsberövande.

Vilka typer av gärningar som enligt Romstadgan kan utgöra brott mot mänskligheten räknas upp i artikel 7:1. I artikel 7:2 definieras flera av dem.

Närmare om det gemensamma rekvisitet för brott mot mänskligheten (chapeau)

– en grupp civila

Straffansvar för brott mot mänskligheten förutsätter att en grupp civila utsätts för ett omfattande eller systematiskt angrepp. Det är inte nödvändigt att angreppet riktar sig mot ett lands hela befolkning eller hela befolkningen inom ett visst avgränsat område. Det saknar också betydelse vilken nationalitet skyddssubjekten har. Straffansvaret omfattar därmed även angrepp som en stat riktar mot den egna befolkningen. Något krav på att angreppet ska avse någon särskild grupp av civila uppställs inte heller. Det är tillräckligt att personerna i något avseende kan definieras som grupp och att angreppet riktar sig mot gruppen som ett kollektiv till skillnad från enstaka, slumpvis utvalda individer. Gruppen måste till övervägande del bestå av civila. Det förhållandet att ett mindre antal icke-civila, t.ex. kombattanter eller stridande, befinner sig i gruppen utesluter inte att den som sådan behandlas som civil.

När den internationella humanitära rätten är tillämplig, dvs. när det föreligger en väpnad konflikt, omfattar begreppet civila som utgångspunkt alla utom kombattanter, stridande eller personer som direkt

Prop. 2013/14:146

deltar i fientligheterna, dvs. alla utom personer som det i normalfallet är tillåtet att angripa med våld.

– ett omfattande eller systematiskt angrepp

Ett angrepp på en civilbefolkning sker ofta med militära medel. Detta är emellertid inte nödvändigt, eftersom det för straffansvar för brott mot mänskligheten inte uppställs något krav på att det ska föreligga en väpnad konflikt. Det är inte heller nödvändigt att angreppet genomförs med användande av fysiskt våld. Även andra typer av gärningar som i sig kan utgöra brott mot mänskligheten, t.ex. deportation eller förföljelse, kan var för sig eller tillsammans konstituera ett angrepp.

Som utgångspunkt består ett angrepp av en serie av gärningar som följer en viss plan och tillsammans bildar ett mönster. Det är i de flesta fall fråga om ett stort antal gärningar som sammantaget förorsakar den drabbade civilbefolkningen stora skador. Utmärkande för vad som i sammanhanget avses med angrepp är således att det är omfattande till sin karaktär. De gärningar som konstituerar angreppet kan vara av olika slag t.ex. dödande, sexuella övergrepp, förföljelse eller påtvingat försvinnande. I undantagsfall kan emellertid även en enstaka gärning utgöra ett angrepp, förutsatt att gärningen som sådan är att anse som omfattande (of extreme magnitude). Detta kan vara fallet t.ex. när massförstörelsevapen används mot civilbefolkningen.

Ett angrepp föregås i princip alltid av planering och genomförs på ett organiserat och systematiskt sätt. Ofta deltar ett stort antal personer i genomförandet. I många fall planeras och leds angreppet av ett mindre antal personer som befinner sig i ledande ställning politiskt eller militärt. Angreppet utgör då resultatet av ett kollektivt handlande som följer en på förhand uppgjord plan, i motsats till att uppkomma slumpartat och utan närmare samband, som syftar till att uppnå ett gemensamt mål36. Därmed skiljer sig ett sådant angrepp från annan brottslighet som i och för sig kan vara av omfattande eller systematisk natur t.ex. ett upplopp eller en s.k. brottsvåg.

Straffbestämmelsens rekvisit för vad som utgör ett straffbart angrepp är alternativa (inte kumulativa).

– ett främjande av en stats eller en organisations politik

För att Internationella brottmålsdomstolen ska kunna utöva jurisdiktion över brott mot mänskligheten krävs enligt stadgans artikel 7:2 a, där begreppet angrepp riktat mot civilbefolkning definieras, att detta syftar till att främja en stats eller en organisations politik. Vid tillkomsten av Romstadgan föregicks definitionen av åtskilliga diskussioner och artikeln utgör resultatet av en kompromiss. Syftet med kompromisslösningen var i första hand att markera att straffansvaret inte omfattar sporadiska gärningar begångna av enstaka individer, och som i och för sig skulle kunna motsvara kravet på omfattning men där erforderligt samband med någon form av kollektivt angrepp på civila saknas. Sådana gärningar

36 Jugoslavientribunalen, Trial Judgement, The Prosecutor v. Dusko Tadic, 1997, IT-94-1- T, para 648, Jugoslavientribunalen, Trial Judgement, The Prosecutor v. Dragoljub Kunarac and Others, 2001, IT-96-23-T och IT-96-23/1-T, paras 429–431.

ansågs av staterna inte motivera ett internationellt ingripande. Prop. 2013/14:146 Främjandekravet tycks emellertid inte uppställas inom allmän folkrätt.

Ett sådant krav har även uttryckligen avfärdats av Jugoslavientribunalen i avgörandet Kunarac37.

Det kan emellertid konstateras att det i såväl praxis som internationell doktrin klart bekräftas att straffansvar för brott mot mänskligheten inte omfattar enskilda individers sporadiska agerande som saknar samband med ett mer övergripande systematiskt eller omfattande angrepp på civila. Även om det således inte uppställs något formellt krav på att ett angrepp ska syfta till att främja en stats eller organisations politik krävs, som ovan redovisats, i praktiken någon form av samordnad planering. I annat fall uppfylls sannolikt inte det krav på omfattning eller systematik som uppställs för att en serie gärningar ska utgöra ett angrepp. I de flesta fall torde det därmed i praktiken krävas att en organisation eller sammanslutning, i vart fall indirekt, står bakom eller sanktionerar angreppet.

– gärningen ingår som ett led i angreppet

Om den enskilda gärningen inte i sig kan anses utgöra ett angrepp (dvs. som sådan uppfyller kravet på omfattning) krävs att den ingår som ett led i ett sådant angrepp. Enligt de inledande brottskriterierna till Romstadgans artikel 7 krävs varken att förövaren känner till alla omständigheter kring det angrepp som hans eller hennes gärning ingår som ett led i eller inser att det i rättslig mening utgör ett angrepp på civila. Förövaren ska dock ha uppsåt i förhållande till de faktiska omständigheter som utgör ett straffbart angrepp. Vidare måste den enskilda gärningen ha ett objektivt samband med angreppet genom sin karaktär eller effekt. Förövaren måste också vara medveten om dessa förhållanden. Detta bekräftas i Jugoslavientribunalens praxis38.

Brott mot mänskligheten är till sin karaktär storskaligt. Brottsligheten begås ofta genom att flera förövare gör sig skyldiga till en eller flera gärningar som var för sig utgör brott av varierande allvar och karaktär och som riktar sig mot olika personer. För att en sådan gärning ska utgöra brott mot mänskligheten krävs att den ingår som en del i ett mönster av gärningar som sammantaget utgör ett omfattande eller systematiskt angrepp på civila. För straffansvar krävs dock inte att det är fråga om flera gärningar; en ensam gärning kan, som nämnts, utgöra brott mot mänskligheten.

De gärningar som konstituerar ett angrepp behöver inte ha varit föremål för någon rättslig prövning för att kunna åberopas till styrkande av att ett angrepp föreligger i en process men att ett straffbart angrepp förekommit måste givetvis kunna styrkas i varje enskild rättegång. Vad Svea hovrätt har anfört i fråga om användande av begreppet ”ett led i” utgör inte ett hinder mot att i detta sammanhang använda rekvisitet.

37Jugoslavientribunalen, Appeal Judgement, The Prosecutor v. Dragoljub Kunarac and Others, 2002, IT-96-23-A och IT-96-23/1-A, para 98.

38Jugoslavientribunalen, Appeal Judgement, The Prosecutor v. Dragoljub Kunarac and

Others, 2002, IT-96-23-A och IT-96-23/1-A, paras 99–101.

Prop. 2013/14:146	Regleringens utformning
	Utredningen har föreslagit att det för straffansvar ska krävas att en
	gärning ingår som ett led i ett omfattande eller systematiskt angrepp
	riktat mot en grupp civila. Även om det får anses tillhöra de mer sällan
	förekommande fallen kan, som ovan konstaterats, den straffbara
	gärningen i sig själv utgöra ett sådant angrepp. Detta bör komma till
	uttryck i författningstexten.
	Regeringen föreslår därmed att det för straffansvar ska krävas att den
	straffbara gärningen utgör eller ingår som ett led i ett omfattande eller
	systematiskt angrepp riktat mot en grupp civila. De gärningar som, under
	dessa förutsättningar, kan utgöra brott mot mänskligheten behandlas
	nedan i avsnitt 10.3.

10.3Brott mot mänskligheten – gärningstyperna

10.3.1Dödande

Regeringens förslag: Den som dödar en person som ingår i gruppen döms för brott mot mänskligheten.

Regeringens bedömning: Straffansvar för påtvingande av levnadsvillkor som är ägnade att medföra att en grupp civila helt eller delvis förintas bör inte regleras särskilt.

Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens. Utredningen föreslår att det införs en särskild bestämmelse enligt vilken den som påtvingar personer som ingår i en civil grupp levnadsvillkor som är ägnade att medföra att gruppen förintas helt eller delvis (förintelse) döms för brott mot mänskligheten.

Remissinstanserna har inte yttrat sig särskilt över förslaget.

Förslaget i utkast till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: Stockholm Center for International Law and Justice har yttrat sig över förslaget i denna del och anfört att ”utrotning”/”förintelse”, i likhet med vad utredningen föreslagit, ska utgöra en särskild gärningstyp.

Skälen för regeringens förslag och bedömning: Enligt Romstadgans artikel 7:1 a kan brott mot mänskligheten begås genom mord. Av brottskriterierna framgår att därmed avses att beröva en eller flera personer livet. Endast uppsåtliga gärningar faller in under bestämmelsen. Enligt Jugoslavientribunalen omfattar straffansvaret för dödande ett uppsåtligt handlande eller en underlåtenhet som med ett visst krav på kausalt samband resulterar i en persons död, se avsnitt 9.2.1.

Dödande som sker i mycket stor omfattning (act of killing on a large scale) kan enligt Romstadgans artikel 7:1 b bedömas som utrotning. Den straffbara gärningen utgörs i detta fall av en handling eller en underlåtenhet som direkt eller indirekt förorsakar ett stort antal

människors död39. Till skillnad från vad som krävs för brottet dödande	Prop. 2013/14:146
förutsätter utrotning ett inslag av storskalighet (mass destruction)40. Det
omfattande dödandet av personer tillhörande den judiska befolkningen
som skedde i Europa under andra världskriget ansågs av
Nürnbergtribunalen utgöra utrotning. Genom utrotningsbrottets karaktär
som storskaligt finns stora likheter med straffansvaret för folkmord. En
avgörande skillnad ligger i de för varje brottstyp särskilda rekvisiten,
dvs. att det för brott mot mänskligheten inte krävs att gärningen begås i
syfte att helt eller delvis förinta en folkgrupp och att skyddssubjekten inte
begränsas till vissa särskilt angivna folkgrupper, se avsnitten 9.1 och
10.2. En annan skillnad är att det för utrotningsbrottet krävs att de
påtvingade levnadsvillkoren faktiskt lett till människors död, se nedan.
Enligt definitionen i artikel 7:2 b kan utrotning bl.a. begås genom
påtvingande av vissa levnadsförhållanden, t.ex. berövande av tillgång till
livsmedel och läkemedel, i avsikt att en del av befolkningen ska förgöras.
De olika former av levnadsförhållanden som räknas upp utgör endast
exempel. Avsikten med definitionen var att förtydliga att även
underlåtenhetsgärningar kan leda till straffansvar för utrotning41. Det
förhållandet att en effekt i form av död måste ha inträffat bekräftas i
brottskriterierna, som anger att för straffansvar krävs att någon dödar en
eller flera personer t.ex. genom påtvingande av svåra levnadsvillkor.
Utredningen har föreslagit att straffansvar för dödande respektive
påtvingande av levnadsvillkor som är ägnade att medföra att en grupp
civila förintas helt eller delvis (förintelse) regleras i två separata
bestämmelser. Stockholm Center for International Law and Justice har
ställt sig bakom detta förslag. Som ovan konstaterats är det emellertid i
båda fallen fråga om en reglering av uppsåtligt dödande. Därmed skulle
en särskild bestämmelse avseende utrotning, eller med utredningens
benämning förintelse, innebära en dubbelreglering i förhållande till
bestämmelsen som avser dödande. Den avgörande skillnaden består i att
straffansvaret för utrotning tar sikte på gärningar av storskalig karaktär.
Det symbolvärde som en uttrycklig bestämmelse om förintelse skulle
innebära uppvägs, enligt regeringen, inte av det förhållandet att
dubbelregleringar i det längsta bör undvikas, (jfr avsnitt 7.2). De
kvalificerande momenten i en utrotningsgärning kan i stället beaktas vid
straffmätningen.
Regeringen föreslår att straffansvar för brott mot mänskligheten ska
avse den som dödar en person som ingår i gruppen.


10.3.2		Tortyr eller annan omänsklig behandling

	Regeringens förslag: Den som tillfogar en person som ingår i
	gruppen allvarlig smärta eller skada eller utsätter denne för svårt
39	Rwandatribunalen, Appeal Judgement, The Prosecutor v. Athanase Seromba, 2008,
ICTR-2001-66-A, para 189.
40	Rwandatribunalen, Appeal Judgement, The Prosecutor v. Elizaphan Ntakirutimana and
Gérard Ntakirutimana, 2004, ICTR- 96-10-A, ICTR-96-17-A, para 522.
41	Roy S. Lee, The International Criminal Court, Elements of Crimes and Rules of

Procedure and Evidence, 2001, s. 82 f.

Prop. 2013/14:146

100

lidande genom tortyr eller annan omänsklig behandling döms för brott mot mänskligheten.

Regeringens bedömning: Straffansvar för påtvingad sterilisering bör inte regleras särskilt.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. Utredningen föreslår att straffansvaret ska omfatta den som genom tortyr eller på annat sätt tillfogar en person i gruppen en svår kroppslig eller psykisk skada eller svårt lidande.

Remissinstanserna har inte yttrat sig särskilt över förslaget.

Förslaget i utkast till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna har inte yttrat sig över förslaget.

Skälen för regeringens förslag och bedömning

Enligt Romstadgan artikel 7:1 f kan brott mot mänskligheten begås genom tortyr, enligt 7:1 g genom påtvingad sterilisering samt enligt artikel 7:1 k genom andra omänskliga handlingar av liknande beskaffenhet som de övriga uppräknade gärningarna i artikeln och som uppsåtligen förorsakar svårt lidande, svår kroppslig skada eller svårt själsligt eller fysiskt men.

Tortyr eller annan omänsklig behandling

Vad som avses med tortyr som brott mot mänskligheten definieras i Romstadgans artikel 7:2 e som uppsåtligt tillfogande av allvarlig smärta eller svårt fysiskt eller psykiskt lidande. Vidare krävs enligt definitionen att offret befinner sig i förövarens förvar eller står under hans eller hennes kontroll. Enligt definitionen omfattas inte smärta eller lidande som uppkommer enbart genom eller som är förknippad med lagenliga sanktioner. Definitionen gäller endast för brott mot mänskligheten och skiljer sig från vad som föreskrivs om tortyr som krigsförbrytelse samt även i förhållande till vad som gäller enligt FN:s konvention mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning (tortyrkonventionen, prop. 1985/86:17). För straffansvar för krigsförbrytelse som begås genom tortyr uppställs ett krav på att gärningen ska begås med ett särskilt syfte, nämligen att erhålla information eller en bekännelse, att straffa, hota eller skrämma eller i något annat syfte som har sin grund i någon form av diskriminering, se avsnitt 11.4.2. Detsamma gäller enligt tortyrkonventionen. För tortyr som brott mot mänskligheten krävs inte något särskilt syfte. Även rent sadistiska motiv kan således ligga bakom gärningen. I förhållande till tortyrkonventionen skiljer sig definitionen i Romstadgans artikel 7:2 e vidare genom att det för brott mot mänskligheten inte uppställs något krav på att en tortyrgärning ska ha utförts av, eller skett på anstiftan eller med samtycke eller medgivande av, en offentlig tjänsteman eller annan företrädare för det allmänna. Det bör dock i sammanhanget anmärkas att Jugoslavientribunalen, mot bakgrund av hur tribunalens stadga är utformad, har uppställt ett sådant krav, även om detta modifierats till att omfatta en något vidare krets av personer. Tribunalens praxis bör ses i

ljuset av detta. Som ovan redovisats krävs enligt definitionen i artikel	Prop. 2013/14:146
7:2 e, till skillnad från vad som gäller för krigsförbrytelser, att den person
som utsätts för tortyr ska befinna sig i förövarens förvar eller stå under
dennes kontroll.
Det kan tyckas otillfredsställande att använda samma brottsbegrepp för
två olika brottstyper trots att de rekvisit som konstituerar tortyr skiljer sig
åt beroende på om det gäller ett brott mot mänskligheten eller en
krigsförbrytelse. Som nämnts i avsnitt 7 bör dock begrepp som är
etablerade inom den internationella rätten ges den innebörd de har där
även i den svenska lagstiftningen. Det innebär att den lagstiftningsteknik
som ligger till grund för såväl utredningens som regeringens förslag
medför att brottsbeskrivningarna inte alltid uttömmande anger de rekvisit
som konstituerar en viss gärningsform. Även utredningen har använt
begreppet tortyr för de två skilda gärningsformerna och ingen
remissinstans har invänt mot detta. Därtill kommer att de enskilda
rekvisiten för tortyr inte nödvändigtvis är bestämmande för om nu aktuell
bestämmelse är tillämplig. Bestämmelsen kan anses motsvara en
kriminalisering av allvarlig misshandel. I de fall de för tortyr nödvändiga
rekvisiten inte är uppfyllda kan ansvar för tillfogande av skador m.m. ha
skett genom annan omänsklig behandling. Detsamma gäller för
motsvarande gärningar när de utgör krigsförbrytelser. Tortyrhandlingarna
är dock desamma oavsett om det är fråga om brott mot mänskligheten
eller krigsförbrytelse. För straffansvar krävs att någon förorsakas
allvarlig smärta eller svårt lidande. Detta kan ske t.ex. genom misshandel
eller sexuella övergrepp. Tortyr kan också begås genom
underlåtenhetsgärningar42. Eftersom tortyrgärningen inte uppställer krav
på skada finns det anledning att avvika från Romstadgans reglering på
denna punkt.
Utmärkande för de gärningar som kan utgöra tortyr som brott mot
mänskligheten är, förutom kravet på att offret ska befinna sig i
förövarens förvar eller stå under dennes kontroll, graden av allvar i den
smärta eller det lidande som gärningen förorsakar. En bedömning måste
göras utifrån samtliga såväl objektiva som subjektiva omständigheter i
det enskilda fallet. Vid denna bedömning beaktas bl.a. de förhållanden
under vilka en gärning begås, hur gärningen utförs och vilka effekter den
får. Även omständigheter som sammanhänger med offrets personliga
förutsättningar som ålder, kön, hälsotillstånd eller beroendeställning kan
få betydelse. Vissa gärningar, t.ex. våldtäkt, anses per definition uppfylla
tortyrbrottets krav på allvarlig smärta och lidande43. Praxis från
Europadomstolen kan ge ytterligare ledning i fråga om vilka gärningar
som är av sådant kvalificerat slag att de kan anses utgöra tortyr44.

42Jugoslavientribunalen, Trial Judgement, The Prosecutor v. Zejnil Delalic and Others, 1998, IT-96-21-T, para 468.

43Rwandatribunalen, Trial Judgement, The Prosecutor v. Jean-Paul Akayesu, 1998, ICTR- 96-4-T, para 597, Jugoslavientribunalen, Appeal Judgement, The Prosecutor v. Dragoljub Kunarac and Others, 2002, IT-96-23-A, IT-96-23/1-A, para 150.

44ECtHR, Ireland v. UK, Publications of the European Court of Human Rights, Series A: Judgements and Decisions, vol. 25, p. 66; 58 ILR 188 at 265, ECtHR, Aydin v. Turkey, Reports of Judgements and Decisions, 1997-VI, pp. 4891 f., paras. 83, 84, 86, ECtHR,

Aksoy v. Turkey, Reports of Judgements and Decisions, 1996-VI, p. 2279, para. 60.

101

Prop. 2013/14:146

102

Av Romstadgans artikel 7:1 k framgår, som ovan nämnts, att brott mot mänskligheten även kan begås genom andra omänskliga handlingar som förorsakar svårt lidande, svår kroppslig skada eller svårt själsligt eller fysiskt men. Med andra omänskliga handlingar torde inte annat avses än sådan omänsklig behandling som, om de för detta brott särskilda rekvisiten är uppfyllda, kan utgöra en krigsförbrytelse, se avsnitt 11.4.2. Av stadgan framgår vidare att en gärning måste vara av liknande beskaffenhet som någon av de gärningar som enligt artikel 7:1 a–j kan utgöra brott mot mänskligheten för att anses utgöra en omänsklig handling i artikelns mening. Syftet är således att fånga in de gärningar som inte träffas av någon av de föregående punkterna men som är av sådant slag och sådant allvar att de, förutsatt att de för brottet särskilda rekvisiten är uppfyllda, bör omfattas av straffansvaret45.

Omänsklig behandling, vilket enligt Jugoslavientribunalen är detsamma som grym behandling46, kan begås genom gärningar av varierat slag. Tortyr utgör en kvalificerad form av omänsklig behandling. Brottet kännetecknas av att det innebär en allvarlig kränkning av den grundläggande respekten för människors värdighet. Genèvekonventionernas reglering kan ge viss ledning i fråga om vad som på en grundläggande nivå utgör human respektive inhuman behandling. Av dessa regler följer bl.a. att civila under alla förhållanden ska åtnjuta respekt till person, tro och religionsutövning samt seder och bruk. De ska bl.a. skyddas mot våldshandlingar och hot. Genèvekonventionernas reglering i dessa delar behandlas i avsnitt 11.4.2. Gärningar som utgör allvarliga avvikelser från vad som anses vara human behandling kan omfattas av straffansvaret. Därmed kan den som t.ex. utsätter människor i fångenskap för svår förnedring, som tvingar dem att utföra fysiskt hårt eller psykiskt påfrestande arbete eller som tvingar dem att leva under svåra förhållanden med brist på mat, sömn och möjligheter att sköta sin personliga hygien dömas för brott mot mänskligheten47.

Den behandling som judar utsattes för i koncentrations- eller arbetsläger under andra världskriget har av Jugoslavientribunalen ansetts utgöra omänsklig behandling. Ytterligare ledning i fråga om vilken typ av gärningar som kan träffas av bestämmelsen kan hämtas i praxis från tribunalerna och Europadomstolen48.

45Jugoslavientribunalen, Trial Judgement, The Prosecutor v. Tihomir Blaskic, 2000, IT-95- 14-T, para 237.

46Jugoslavientribunalen, Trial Judgement, The Prosecutor v. Goran Jelisic, 1999, IT-95-10- T, para. 52.

47Jugoslavientribunalen, Trial Judgement, The Prosecutor v. Dusko Tadic,1997, IT-94-1-T, para 729 f., Jugoslavientribunalen, Trial Judgement, The Prosecutor v. Tihomir Blaskic, 2000, IT-95-14-T, paras 239–242, Jugoslavientribunalen, Trial Judgement, The Prosecutor

v. Miroslav Kvocka, 2001, IT-98-30-T, paras 206–209.

48 Ireland v. UK, Publications of the European Court of Human Rights, Series A: Judgements and Decisions, vol. 25, Selcuk and Asker v. Turkey, Reports of Judgements and Decisions, 1998-II, The Greek case, (1972) 12 Yearbook of the Convention on Human Rights, p. 500, Ensslin, Baader and Raspe v. FRG, Decisions and Reports, vol. 14,

McFeeley et al. v. UK, Decisions and Reports, vol. 20, Kröcher and Möller v. Switzerland, Decisions and Reports, vil. 34, X v. FRG, Collection of Decisions, vol. 44, Abdulmassih and Bulus v. Sweden, Decisions and Reports, vol 35, Soering case, Publications of the European Court of Human Rights, Series A: Judgements and Decisions, vol. 161, Selcuk and Asker v. Turkey, Reports of Judgements and Decisions, 1998-II, Akdivar and Others v.

Regeringen föreslår sammanfattningsvis att straffansvaret för brott mot mänskligheten ska avse den som tillfogar en person som ingår i gruppen allvarlig smärta eller skada eller utsätter denne för svårt lidande genom tortyr eller annan omänsklig behandling.

Påtvingad sterilisering

Enligt Romstadgans artikel 7:1 g kan brott mot mänskligheten begås genom bl.a. påtvingad sterilisering. I stadgan regleras straffansvaret för en sådan gärning gemensamt med brott mot mänskligheten som begås genom bl.a. våldtäkt och påtvingad prostitution, se avsnitt 10.3.3.

Med påtvingad sterilisering avses enligt brottskriterierna att någon varaktigt berövar en person hans eller hennes biologiska fortplantningsförmåga. Det krävs att gärningen inte kan rättfärdigas av personens medicinska vårdbehov och inte heller utförs med dennes verkliga medgivande. Ett medgivande som lämnats av någon som vilseletts till att samtycka eller som på grund av t.ex. ålder eller hälsa inte kan lämna ett informerat samtycke till ingreppet kan därmed inte rättfärdiga detta. Av kriterierna framgår att regleringen inte omfattar preventivmedel som saknar permanent effekt.

Utredningen har föreslagit att denna typ av gärning ska omfattas av straffansvar för allvarliga sexuella övergrepp. Det torde emellertid endast i undantagsfall vara aktuellt att ett sådant övergrepp sker genom påtvingad sterilisering. Den lösning som utredningen föreslår är därför mindre lämplig. Frågan är vidare om någon särskild reglering alls är nödvändig. Även i de fall en sterilisering inte orsakar någon allvarlig smärta, t.ex. på grund av att ingreppet genomförs under bedövning eller narkos, torde den under alla omständigheter förorsaka en allvarlig skada eller ett svårt lidande. Påtvingad sterilisering bör därmed enligt regeringen ses som en form av omänsklig behandling och kan således omfattas av nu aktuell bestämmelse. Mot denna bakgrund ser regeringen inget behov av en uttrycklig reglering i denna del.

10.3.3Allvarligt sexuellt övergrepp

Regeringens förslag: Den som utsätter en person som ingår i gruppen för ett allvarligt sexuellt övergrepp genom våldtäkt, påtvingad prostitution eller annan till sitt allvar jämförbar gärning döms för brott mot mänskligheten.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. Utredningen föreslår dock att bestämmelsen även ska omfatta straffansvar för påtvingat havandeskap och påtvingad sterilisering.

Remissinstanserna: En övervägande del av remissinstanserna har inte yttrat sig särskilt över förslaget. Svea hovrätt har anfört att sexuellt våld bör övervägas som samlingsbegrepp i stället för sexuellt övergrepp.

Turkey, Reports of Judgements and Decisions, 1996-IV, Case of Campbell and Cosans, Publications of the European Court of Human Rights, Series A: Judgements and Decisions, vol. 48.

Prop. 2013/14:146

103

Prop. 2013/14:146

104

Förslaget i utkast till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna har inte yttrat sig över förslaget.

Skälen för regeringens förslag: Brott mot mänskligheten kan begås genom att en person som ingår i gruppen utsätts för ett allvarligt sexuellt övergrepp. Ett sådant övergrepp kan enligt Romstadgans artikel 7:1 g ske genom våldtäkt, sexuellt slaveri, påtvingad prostitution, påtvingat havandeskap, påtvingad sterilisering eller varje annan form av sexuellt våld av motsvarande svårhetsgrad. Straffansvar för påtvingad sterilisering, påtvingat havandeskap samt sexuellt slaveri behandlas i avsnitten 10.3.2, 10.3.4 respektive 10.3.5.

Den närmare innebörden av vad som avses med ett allvarligt sexuellt övergrepp ges framförallt i uppräkningen av de gärningsformer som ligger till grund för straffansvaret, se nedan.

Våldtäkt

Våldtäkt definieras inte i Romstadgan. Av brottskriterierna till artikel 7:1 g, som är likalydande med de som gäller för krigsförbrytelser som begås genom motsvarande typ av gärningar, framgår emellertid att med våldtäkt avses en sexuell penetration, även om denna sker endast i liten omfattning, dels med penis eller annat objekt av en persons vagina eller anus, dels med penis av en persons mun. Gärningen ska enligt kriterierna förövas genom att offret eller en tredje person utsätts för våld eller hot eller för t.ex. frihetsberövande, allmänna påtryckningsmedel, missbruk av beroendeställning eller genom att förövaren utnyttjar en hotfull situation som offret eller en tredje person befinner sig i. Därutöver omfattas även fall då en person inte har förmåga att lämna ett verkligt medgivande. Denna oförmåga kan enligt brottskriterierna bero på naturliga, framkallade eller åldersbetingade förhållanden.

Vad som enligt allmän folkrätt utgör våldtäkt har i allt väsentligt utformats genom Jugoslavien-49 och Rwandatribunalernas50 praxis, som återspeglas i brottskriterierna. I Rwandatribunalens avgörande Akayesu51 från år 1998, konstaterades att det inte fanns någon allmänt accepterad definition av våldtäkt inom den internationella rätten. Tribunalen ansåg det därför nödvändigt att definiera brottet. När det gäller själva våldtäktsgärningen konstaterades att denna inte endast omfattar vaginala samlag utan att våldtäkt även kan begås genom anala samlag samt genom att ett objekt förs in i slida eller anus. Tribunalen ansåg bl.a. att den som fört in träbitar i underlivet på en kvinna gjort sig skyldig till en gärning som utgjorde våldtäkt. Tribunalen definierade våldtäkt som en

49 Jugoslavientribunalen, Trial Judgement, The Prosecutor v. Zejnil Delalic and Others, 1998, IT-96-21-T, paras 478 f. Jugoslavientribunalen, Trial Judgement, The Prosecutor v. Anto Furundzija, 1998, IT-95-17/1-T, paras 180 f., Jugoslavientribunalen, Trial Judgement, The Prosecutor v. Dragoljub Kunarac and Others, 2001, IT-96-23 och IT-96-23/1-T, paras 438 ff, Jugoslavientribunalen, Appeal Judgement, The Prosecutor v. Dragoljub Kunarac and Others, 2002, IT-96-23 och IT-96-23/1-A, paras 125 f.

50Rwandatribunalen, Trial Judgement, The Prosecutor v. Jean Paul Akayesu, 1998, ICTR- 96-4-T, paras. 596 f. och 686 f., Rwandatribunalen, Trial Judgement, The Prosecutor v. Sylvestre Gacumbtsi, 2004, ICTR-2001-64-T paras 321 f.

51Rwandatribunalen,Trial Judgement, The Prosecutor v. Jean Paul Akayesu, 1998, ICTR-

96-4-T, paras 596 f. och 686 f.

penetration av sexuell natur som sker under tvingande förhållanden. Definitionen av våldtäkt preciserades därefter ytterligare i Jugoslavientribunalens avgöranden Furundzija52 och Kunarac53. Där tydliggjordes bl.a. att även orala samlag kan utgöra våldtäkt.

I enlighet med tribunalernas praxis avses med tvång att offret eller en tredje person utsätts för våld eller hot. En våldtäkt kan enligt tribunalerna även begås under sådana tvingande förhållanden att offret får anses sakna möjlighet eller förmåga att avvisa den sexuella handlingen. Sådana tvingande förhållanden kan bero på omständigheter hänförliga till offret. En tillfällig eller permanent avsaknad av förmåga att avvisa en sexuell handling kan bero på förhållanden som ålder, sjukdom, skada eller t.ex. medvetslöshet eller berusning. I brottskriterierna beskrivs dessa omständigheter samlat som naturliga, framkallade eller åldersrelaterade. Oförmåga att avvisa en sexuell handling kan även bero på att en gärning begås i en miljö eller under omständigheter som är tvingande (coercive environment/circumstances). I dessa sammanhang har faktorer hänförliga till offrets person mindre betydelse. I stället beaktas de omständigheter under vilka gärningen begås.

För straffansvar för brott mot mänskligheten krävs att en gärning utgör eller ingår som ett led i ett omfattande eller systematiskt angrepp riktat mot en civilbefolkning. Om detta särskilda rekvisit är uppfyllt, torde ofta sådana tvingande förhållanden föreligga. På motsvarande sätt uppställs särskilda, gemensamma rekvisit för straffansvar för folkmord och krigsförbrytelse som särskiljer dessa ytterst allvarliga brott från sådana som kan lagföras enligt sedvanliga nationella regler om t.ex. våldtäkt, se avsnitten 9.1 och 11.1. Dessa rekvisit hänför sig till de förhållanden under vilka brotten begås. Folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser begås som regel inom ramen för systematisk och storskalig våldsanvändning. Ofta pågår en väpnad konflikt, vilket i fråga om krigsförbrytelser även är en förutsättning för straffansvar. En persons förmåga att avvärja en sexuell handling måste bedömas mot denna bakgrund. Ett sexuellt övergrepp som begås under sådana i sig själv tvingande omständigheter som medför straffansvar för brott mot mänskligheten, eller något av de andra brotten i den föreslagna lagen, kan medföra att en person inte anses kunna lämna ett verkligt medgivande till den sexuella handlingen och därmed inte heller ha förmåga att kunna avvisa den54.

Påtvingad prostitution

Enligt brottskriterierna till artikel 7:1 g avses med påtvingad prostitution att någon tvingas delta i en handling av sexuell natur, se vidare nedan, samt att förövaren som ett resultat av detta får eller förväntar sig ekonomisk eller annan vinning. Kravet på tvång eller utnyttjande av tvingande förhållanden motsvarar vad som gäller för våldtäkt, se ovan.

52Jugoslavientribunalen, Trial Judgement, The Prosecutor v. Anto Furundzija, 1998, IT-95- 17/1-T, paras 180 f.

53Jugoslavientribunalen, Trial Judgement, The Prosecutor v. Dragoljub Kunarac and Others, 2001, IT-96-23 och IT-96-23/1-T, paras 438 f.

54Jugoslavientribunalen, Appeal Judgement, The Prosecutor v. Dragoljub Kunarac and

Others, 2002, IT-96-23, IT-96-23/1-A, paras 128 f.

Prop. 2013/14:146

105

Prop. 2013/14:146	Annan till sitt allvar jämförbar gärning
	Av Romstadgans artikel 7:1 g framgår att brott mot mänskligheten kan
	begås genom varje annan form av sexuellt våld (sexual violence) av
	motsvarande svårhetsgrad som de gärningsformer som artikeln
	uttryckligen omfattar. Enligt brottskriterierna avses andra handlingar av
	sexuell natur än de som uttryckligen anges i artikeln. Samma krav på
	tvång eller utnyttjande av tvingande förhållanden som gäller för våldtäkt
	tillämpas även här, se ovan.
	Begreppet sexuellt våld förekommer endast i Romstadgan, se även
	avsnitt 11.4.5. Trots detta har begreppets innebörd vid flera tillfällen
	behandlats av Jugoslavien- och Rwandatribunalerna. Tribunalernas
	praxis har också i stor utsträckning legat till grund för brottskriteriernas
	utformning. I Rwandatribunalens avgörande Akayesu55 anges att med
	sexuellt våld avses handlingar av sexuell natur som begås mot en person
	under tvingande omständigheter. För att omfattas av straffansvar krävs
	dock att gärningen är av motsvarande svårhetsgrad och allvar som de
	gärningsformer som uttryckligen omfattas av stadgans artikel 7:1 g, t.ex.
	våldtäkt.
	Därmed omfattar regleringen gärningar av varierat slag. Ett gemensamt
	krav är dock att det rör sig om en handling av sexuell natur. Till skillnad
	från våldtäkt krävs dock inte penetration. Som framgår av stadgan krävs
	vidare att gärningen är av ett visst allvar. Därmed kan handlingar av
	sexuell natur som i princip är att jämställa med handlingar som innefattar
	penetration omfattas. Beroende på omständigheterna kan även ett antal
	handlingar av sexuell natur, som var för sig inte når upp till graden av
	allvar men som t.ex. skett upprepat, omfattas.
	Frågan om vilken typ av gärningar som kan utgöra sexuellt våld har,
	som nämnts, varit föremål för prövning av Jugoslavien-56och
	Rwandatribunalerna57. I det sammanhanget bör dock noteras att
	tribunalerna ansett att begreppet även innefattar gärningar som närmast
	är att betrakta som misshandel; t.ex. lemlästning av könsorgan, och
	tribunalernas praxis ska ses i ljuset av detta. Bestämmelsen om allvarliga
	sexuella övergrepp i nuvarande lagförslag bör förbehållas gärningar av
	mer renodlad sexuell karaktär. Det är därmed inte lämpligt att, som Svea
	hovrätt föreslagit, använda begreppet sexuellt våld som samlingsbegrepp.
	Regleringens utformning
	Utredningen har föreslagit att straffansvaret för allvarliga sexuella
	övergrepp regleras genom en bestämmelse enligt vilken den som utsätter
	någon för ett sådant övergrepp genom våldtäkt, påtvingad prostitution,
	påtvingat havandeskap, påtvingad sterilisering eller annan motsvarande
	gärning döms till ansvar.

55Rwandatribunalen, Trial Judgement, The Prosecutor v. Jean Paul Akayesu, 1998, ICTR- 96-4-T, para 598.

56Jugoslavientribunalen, Trial Judgement, The Prosecutor v. Anto Furundzija, 1998, IT-95- 17/1-T, paras 165 f.

57Rwandatribunalen, Trial Judgement, The Prosecutor v. Jean Paul Akayesu, 1998, ICTR-

96-4-T, paras 596 f.

106

Vad gäller straffansvar för påtvingad sterilisering har tidigare	Prop. 2013/14:146
konstaterats att en sådan gärning endast i undantagsfall torde utgöra ett
sexuellt övergrepp. Däremot omfattas den av straffansvar för tillfogande
av allvarlig smärta eller skada eller utsättande för svårt lidande genom
tortyr eller annan omänsklig behandling. Som behandlats i avsnitt 10.3.2
krävs dock ingen uttrycklig reglering.
Delvis samma argument gör sig gällande för påtvingat havandeskap.
Även om ett sexuellt övergrepp, främst i form av en våldtäkt, kan utgöra
en del av det påtvingade havandeskapet, omfattar straffbudet också
situationer där graviditeten åstadkoms genom t.ex. ett medicinskt
ingrepp. I dessa fall kan det ifrågasättas om gärningen utgör ett sexuellt
övergrepp. Därtill kommer att det utmärkande för detta brott inte är det
sexuella övergrepp som eventuellt sker utan att gärningen begås i syfte
att påverka den etniska sammansättningen av en befolkning eller att
föröva andra svåra överträdelser av allmän folkrätt. Därför bör inte heller
straffansvar för påtvingat havandeskap upptas i bestämmelsen om
allvarliga sexuella övergrepp. I stället föreslås en särskild bestämmelse
om detta, se avsnitt 10.3.4.
I övrigt ställer sig regeringen i princip bakom innehållet i utredningens
förslag. Därmed ska, till skillnad från vad som gäller enligt Romstadgans
artikel 7:1 g, gärningar som enligt stadgan utgör sexuellt slaveri omfattas
av bestämmelsen om bl.a. tvångsarbete, som motsvarar stadgans
reglering av förslavning, se vidare avsnitt 10.3.5.
Bestämmelsen bör i princip utformas som utredningen föreslagit. Det
bör emellertid tydligt framgå att det, när det gäller straffansvar för andra
typer av sexuella övergrepp än våldtäkt och påtvingad prostitution, krävs
att dessa till sitt allvar är jämförbara med de i bestämmelsen angivna
gärningsformerna.
Sammanfattningsvis föreslås därmed att straffansvaret för brott mot
mänskligheten ska omfatta den som utsätter en person som ingår i
gruppen för ett allvarligt sexuellt övergrepp genom våldtäkt, påtvingad
prostitution eller annan till sitt allvar jämförbar gärning.

10.3.4 Påtvingat havandeskap

Regeringens förslag: Den som, i syfte att påverka den etniska sammansättningen av en befolkning eller att föröva andra svåra överträdelser av allmän folkrätt, frihetsberövar en kvinna som ingår i gruppen och som med tvång gjorts havande döms för brott mot mänskligheten.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. Utredningen föreslår dock att straffansvaret för påtvingat havandeskap regleras i bestämmelsen om allvarliga sexuella övergrepp och har inte uttryckligen angett de särskilda rekvisit som konstituerar gärningen.

Remissinstanserna har inte yttrat sig särskilt över förslaget.

Förslaget i utkast till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna har inte yttrat sig över förslaget.

107

Prop. 2013/14:146

108

Skälen för regeringens förslag: Enligt Romstadgans artikel 7:1 g kan våldtäkt, sexuellt slaveri, påtvingad prostitution, påtvingat havandeskap, påtvingad sterilisering eller varje annan form av sexuellt våld av motsvarande svårhetsgrad utgöra ett brott mot mänskligheten. Straffansvar för påtvingad sterilisering samt för allvarliga sexuella övergrepp som begås genom våldtäkt, påtvingad prostitution eller annan till sitt allvar jämförbar gärning behandlas i avsnitt 10.3.2 respektive 10.3.3. Sexuellt slaveri behandlas i avsnitt 10.3.5.

I artikel 7:2 f i Romstadgan definieras påtvingat havandeskap. Därmed avses olaglig inspärrning av en kvinna, som med våld försatts i havande tillstånd, med avsikt att påverka den etniska sammansättningen av en befolkning eller att föröva andra svåra överträdelser av folkrätten. Av artikeln framgår vidare att definitionen inte på något sätt ska inverka på nationella lagar rörande havandeskap. Brottskriterierna lämnar ingen ytterligare ledning.

Den fullbordade gärningen kan sägas innefatta två led. Det första ledet består i att en kvinna eller flicka med tvång gjorts havande (i den svenska översättningen av Romstadgan används begreppet våld ”forcibly”). Detta kan ske genom våldtäkt, se avsnitt 10.3.3, men också på andra sätt som t.ex. genom insemination som sker utan kvinnans verkliga medgivande. Gärningens andra led består i att den gravida kvinnan eller flickan berövas sin frihet i syfte att påverka den etniska sammansättningen av en befolkning eller att föröva andra svåra överträdelser av allmän folkrätt. Med frihetsberövande avses, förutom fysiska frihetsberövanden, begränsande av rörelsefriheten som t.ex. anvisande av bestämd vistelseort. Dock krävs att kvinnan genom frihetsberövandet fråntas möjligheterna att träffa egna val i fråga om att fullfölja graviditeten.

Det är inte nödvändigt att en och samma person gör sig skyldig till gärningens båda led. Det är inte heller nödvändigt att det särskilda syftet förelegat vid tidpunkten för graviditetens uppkomst, däremot vid frihetsberövandet. Den person som med det särskilda syftet frihetsberövar kvinnan måste, av naturliga skäl, ha uppsåt till den omständigheten att kvinnan blivit gravid genom tvång.

Enligt utredningens förslag omfattar bestämmelsen om allvarliga sexuella övergrepp även gärningar som utgör påtvingat havandeskap. Mot en sådan placering av regleringen talar, enligt regeringen, det förhållandet att det för påtvingat havandeskap inte krävs att ett sexuellt övergrepp begås. Det utmärkande för påtvingat havandeskap är inte heller att ett sexuellt övergrepp, i förekommande fall, begås utan snarare att det funnits ett syfte att påverka den etniska sammansättningen av en befolkning eller att föröva andra svåra överträdelser av allmän folkrätt. Som regeringen anfört i avsnitt 10.3.3 bör därför straffansvaret för påtvingat havandeskap regleras i en särskild bestämmelse. Vidare bör det för brottet utmärkande syftet uttryckligen framgå av bestämmelsen.

Straffansvaret föreslås därmed omfatta den som, i syfte att påverka den etniska sammansättningen av en befolkning eller att föröva andra svåra överträdelser av allmän folkrätt, frihetsberövar en kvinna som ingår i gruppen och som med tvång gjorts havande.

10.3.5Sexuellt slaveri, tvångsarbete eller annat sådant tvångstillstånd

Regeringens förslag: Den som förorsakar att en person som ingår i gruppen kommer i sexuellt slaveri eller, i strid med allmän folkrätt, kommer i tvångsarbete eller annat sådant tvångstillstånd döms för brott mot mänskligheten.

Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens. Utredningen föreslår dock att gärningen ska begås genom tvång eller allvarligt missbruk av beroendeställning hos någon som ingår i gruppen. Remissinstanserna: En övervägande del av remissinstanserna har inte yttrat sig särskilt över förslaget. Svea hovrätt har anfört att det torde finnas anledning att överväga om inte beskrivningen av de tillstånd offren försätts i vid förslavning bör vidgas till att avse också andra liknande nödlägen.

Förslaget i utkast till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna har inte yttrat sig över förslaget.

Skälen för regeringens förslag

Enligt Romstadgan artikel 7:1 c utgör förslavning ett brott mot mänskligheten. Vad som avses med förslavning definieras i artikel 7:2 c som utövande av någon eller all den makt som följer av äganderätt över en person, inbegripet utövande av denna makt vid handel med människor, särskilt kvinnor och barn. Definitionens första led överensstämmer med den allmänt erkända definitionen av slaveri som återfinns i FN:s konvention om slaveri och tvångsarbete från 1926 (slaverikonventionen). Enligt artikel 7:1 g utgör även sexuellt slaveri ett brott mot mänskligheten.

I brottskriterierna konkretiseras att den makt som följer av äganderätt över en person kan utövas genom köp, försäljning, utlåning av eller byteshandel med en sådan person eller genom att på annat motsvarande sätt beröva en person hans eller hennes frihet. Avgörande för straffansvar är att en person berövar någon annan dennes självbestämmanderätt eller i vart fall beskär den väsentligt. Alla åtgärder varigenom en persons självbestämmanderätt på detta sätt begränsas omfattas inte av straffansvar. Förutsättningen är att åtgärderna strider mot allmän folkrätt. I Jugoslavientribunalens avgörande Kunarac58 beskrivs det förslavande tillståndet som att en persons rörelsefrihet kraftigt begränsas genom att denne utsätts för fysisk eller psykisk kontroll, våld, hot, tvång, grym behandling eller sexuella övergrepp. Av avgörandet framgår vidare att det inte är nödvändigt att personen berövas sin frihet i fysisk bemärkelse. Även den som på annat sätt får sina handlingsalternativ kraftigt reducerade kan vara att anse som förslavad. I nyss nämnda avgörande

58 Jugoslavientribunalen, Trial Judgement, The Prosecutor v. Dragoljub Kunarac and Others, 2001, IT-96-23-T och IT-96-23/1-T, paras 732 f., Jugoslavientribunalen, Appeal Judgement, The Prosecutor v. Dragoljub Kunarac and Others, 2002, IT-96-23-A och IT-96- 23/1-A, paras 116 f.

Prop. 2013/14:146

109

Prop. 2013/14:146

110

befann sig ett antal kvinnor i ett hus som kontrollerades av soldater. De tvingades där utföra såväl sexuella tjänster som hushållssysslor. Trots att kvinnorna tidvis hade möjlighet att på egen hand lämna huset ansåg tribunalen att de var förslavade, eftersom deras handlingsfrihet var kraftigt kringskuren genom att de stod under förövarnas kontroll och i praktiken inte hade någonstans att fly.

Av Romstadgans definition av förslavning framgår att begreppet bl.a. tar sikte på tillstånd som kan betecknas som människohandel. Vad som internationellt avses med människohandel framgår av ett flertal internationella instrument som sammantaget definierar begreppet. Dessa har i Sverige genomförts dels genom införandet av brottet människohandel i 4 kap. 1 a § brottsbalken, dels genom de reformer som bestämmelsen därefter genomgått (prop. 2001/02:124, 2003/04:111 och 2009/10:152). Viss ledning i fråga om vad som utgör slaveri kan hämtas i denna reglering.

Som ovan konstaterats omfattar straffansvaret för slaveri en gärning varigenom en person försätts i ett tillstånd där han eller hon förlorar sin självbestämmanderätt i sådan omfattning att personen kan anses vara förslavad. I de flesta fall kommer förslavningen till uttryck genom att personen i detta tillstånd exploateras på olika sätt.

Ett tydligt uttryck för att en person är förslavad är att denne exploateras för sexuella ändamål, se bestämmelsen om sexuellt slaveri i Romstadgans artikel 7:1 g. Denna form av brott mot mänskligheten regleras där gemensamt med bl.a. ansvar för våldtäkt och påtvingad prostitution, se avsnitt 10.3.3. Av de aktuella brottskriterierna framgår att det för straffansvar för sexuellt slaveri krävs, förutom att någon utövar sådan makt som följer av äganderätt över en person, att personen förmås delta i en eller flera handlingar av sexuell natur. Som Jugoslavientribunalen konstaterat i ovan nämnda avgörande Kunarac, kan just det förhållandet att en person utsätts för sexuella övergrepp, utgöra en omständighet som talar för att denne befinner sig i ett tillstånd av förslavning. Sexuellt slaveri utgör därmed en form av förslavning även om det i stadgan regleras i en annan artikel.

Ett annat uttryck för att en person befinner sig i ett tillstånd av förslavning är att personen, i strid med allmän folkrätt, exploateras genom tvångsarbete. Under andra världskriget förekom ett omfattande utnyttjande av arbetskraft på ett sätt som Nürnbergtribunalen bedömde utgjorde slaveri genom tvångsarbete (slave labour). Enligt tribunalen hade närmare åtta miljoner människor i Tyskland och i de ockuperade områdena tvingats till arbete, främst inom Tysklands nationella industri, för att därigenom stärka den tyska ekonomin och i förlängningen även stridskrafterna.

Som ovan nämnts omfattar straffansvaret tvångsarbete som sker i strid med allmän folkrätt. Vid denna bedömning är bl.a. artiklarna 49–57 i Genèvekonvention III och artikel 8 i konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter från 1966 av relevans. Där behandlas bl.a. under vilka förutsättningar personer får åläggas att mot sin vilja utföra visst arbete. Även i de fall detta är tillåtet kan det enligt Jugoslavientribunalen vara fråga om ett straffbart tvångsarbete om de villkor som gäller för arbetets utförande inte uppfyller vissa krav. Arbete som utförs t.ex. under

dåliga sanitära förhållanden, psykiska och fysiska övergrepp eller med brist på mat och vatten kan därmed på denna grund utgöra slaveri59.

Som inledningsvis behandlats utgör det inte en nödvändig förutsättning för straffansvar att en person rent faktiskt exploateras, även om det är en omständighet som kan tala för att förslavning föreligger. Straffansvar kan även aktualiseras om en person, i strid med allmän folkrätt, försätts i ett tillstånd där denne förlorar sin självbestämmanderätt i sådan omfattning att han eller hon kan anses vara förslavad. Som tidigare konstaterats kan detta ske även på andra sätt än genom att personen fysiskt frihetsberövas. Tvångstillståndet kan även inträda genom att personen i princip helt fråntas sina möjligheter att handla efter egen vilja och därigenom tvingas att underkasta sig någon annans vilja eller önskemål.

När det gäller den närmare utformningen av bestämmelsen har utredningen valt att knyta an till hur de vid tidpunkten gällande bestämmelserna om människohandel och olaga tvång var formulerade. Enligt regeringens mening riskerar emellertid en sådan utformning av bestämmelsen, genom utredningens förslag på krav på tvång eller allvarligt missbruk av beroendeställning, att få ett allt för snävt tillämpningsområde. Vidare kan konstateras att, även om slaveribrottet uppvisar stora likheter med människohandel, har det senare varit föremål för stort internationellt intresse som resulterat i en internationellt erkänd definition av människohandel, som i Sverige numera är genomförd genom 4 kap. 1 a § brottsbalken. Straffansvaret för förslavning har emellertid sin grund i det folkrättsliga förbudet mot slaveri med utgångspunkt i slaverikonventionen från 1926. En avgörande skillnad mellan hur människohandelsbrottet i dag är utformat och vad som kan anses utgöra slaveri är att det för människohandel uppställs ett krav på exploateringssyfte. Motsvarande krav uppställs inte när det gäller slaveri där uppfattningen om en slags äganderätt över en människa är central. Det är därför sammanfattningsvis mindre lämpligt att i allt för stor utsträckning låta regleringen av människohandelsbrottet påverka utformningen av nu aktuell bestämmelse.

Slaverikonventionen tar enligt sin ordalydelse sikte på gärningar som innefattar handel med människor som egendom. Detta framgår bl.a. av konventionens definition av slaveri som ett tillstånd varigenom någon utövar sådan makt som är förenad med äganderätt över en annan person. Även om det i dag kan förekomma att människor behandlas som handelsvaror, kommer förslavning numera till uttryck främst genom olika former av exploatering. Det är därför enligt regeringen lämpligt att utforma bestämmelsen med detta som utgångspunkt. Gärningar som kan utgöra sexuellt slaveri strider av naturliga skäl alltid mot den folkrättsliga regleringen. När det däremot gäller åtgärder varigenom en person åläggs tvångsarbete eller annars kraftigt begränsas i sin frihet kan dessa, som ovan framgått, under vissa förutsättningar vara tillåtna. För att tydliggöra att endast folkrättsstridiga gärningar omfattas av tillämpningsområdet för bestämmelsen bör det av denna uttryckligen framgå att det för

59 Jugoslavientribunalen, Trial Judgement, The Prosecutor v. Milorad Krnojelac, 2002, IT- 97-25-T, paras 349 f., Jugoslavientribunalen, Appeal Judgement, The Prosecutor v. Milorad Krnojelac, 2003, IT-97-25-A, paras 193 f.

Prop. 2013/14:146

111

Prop. 2013/14:146	straffansvar i dessa fall krävs att åtgärderna sker i strid med allmän
	folkrätt.
	Straffansvaret ska således omfatta den som förorsakar att en person
	kommer i sexuellt slaveri eller, i strid med allmän folkrätt, kommer i
	tvångsarbete. Därutöver bör straffansvaret omfatta den som på annat sätt
	berövar någon dennes självbestämmanderätt i sådan omfattning att
	personen anses förslavad. Även detta ska ske i strid med allmän folkrätt.
	Denna typ av tillstånd har av utredningen benämnts som annat
	tvångstillstånd, vilket enligt regeringen får anses lämpligt. Med denna
	formulering av bestämmelsen finns inte behov att, som Svea hovrätt varit
	inne på, ytterligare vidga tillämpningsområdet.
	Regeringen föreslår sammanfattningsvis att straffansvaret för brott mot
	mänskligheten ska omfatta den som förorsakar att en person som ingår i
	gruppen kommer i sexuellt slaveri eller, i strid med allmän folkrätt,
	kommer i tvångsarbete eller annat sådant tvångstillstånd.

	10.3.6	Deportation eller tvångsförflyttning

	Regeringens förslag: Den som i strid med allmän folkrätt deporterar
	eller tvångsförflyttar en person som ingår i gruppen döms för brott
	mot mänskligheten.
	Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.
	Utredningen föreslår dock att det för straffansvar krävs att fler än en
	person deporteras eller tvångsförflyttas samt att det uttryckligen anges att
	förflyttningen ska ske från ett område där personerna lagligen uppehåller
	sig.
	Remissinstanserna har inte yttrat sig särskilt över förslaget.
	Förslaget i utkast till lagrådsremiss överensstämmer med
	regeringens.
	Remissinstanserna har inte yttrat sig över förslaget.
	Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 7:1 d i Romstadgan kan
	deportation eller tvångsförflyttning av en befolkning utgöra ett brott mot
	mänskligheten. Enligt definitionen i artikel 7:2 d avses härmed påtvingad
	förflyttning, utan folkrättsligt tillåtna skäl, av de berörda personerna
	genom utvisning eller genom användande av andra tvångsmedel, från det
	område där de lagligen uppehåller sig.
	Deportation avser som utgångspunkt förflyttning utanför det nationella
	territoriet medan tvångsförflyttning sker inom territoriet. Straffansvaret
	omfattar emellertid samma typ av gärningar och syftar till att skydda
	civila från att tvingas lämna sin hemvist.
	Av brottskriterierna till artikel 7:1 d framgår att en förflyttning inte
	behöver ske med fysiska tvångsmedel utan kan tvingas fram genom t.ex.
	hot, missbruk av beroendeställning eller utnyttjande av att en person
	befinner sig i en tvingande miljö (coercive environment), jfr avsnitt
	10.3.3. Avgörande i detta hänseende är om förflyttningen, med beaktande
	av omständigheterna i det enskilda fallet, sker mot personens vilja.
	Åtgärder som medför att civila tvingas fly under hot om att de annars
	kommer att utsättas för t.ex. våld, sexuella övergrepp eller förföljelse kan
112	därmed omfattas av straffansvaret, även om personerna i och för sig på

egen hand fattar beslutet om och genomför förflyttningen. Civilas förflyttning som sker för att undkomma de allmänna umbäranden och påfrestningar som det innebär att leva i ett konfliktdrabbat område utgör dock, som utgångspunkt, inte en straffbar deportation eller förflyttning.

Förbudet mot deportation och tvångsförflyttning är inte absolut. Under vissa förutsättningar kan det enligt allmän folkrätt vara tillåtet att genomföra sådana åtgärder mot civilas vilja. Inom sedvanerätten regleras frågan om när och på vilket sätt civila får deporteras eller tvångsförflyttas i ett flertal olika instrument. Relevant reglering finns bl.a. i konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter från år 1966. Där anges bl.a. att alla har en rätt att röra sig fritt inom sitt eget land och att ingen på ett godtyckligt sätt får vägras inresa i detta land. Rättigheterna i konventionen får endast inskränkas i vissa särskilda fall t.ex. om det är nödvändigt för att skydda den nationella säkerheten. Även den humanitära rättens reglering är relevant i sammanhanget, främst Genèvekonvention IV, se avsnitt 11.4.8. Där anges förutsättningarna för att under väpnad konflikt förflytta en civilbefolkning, främst till skydd för befolkningen men också av militära skäl. Ytterligare bestämmelser finns i protokoll 4 till Europakonventionen avseende erkännande av vissa andra rättigheter.

Som framgår av regleringen i Romstadgan syftar stadgans förbud till att förhindra att grupper av en civilbefolkning, dvs. ett flertal personer, tvingas från sina hem och de områden där de har rätt att vara. Utredningen har också föreslagit att det ska krävas att flera personer varit föremål för nu aktuell åtgärd. Av brottskriterierna framgår emellertid att det för straffansvar är tillräckligt att endast en person deporteras eller tvångsförflyttas. Detsamma gäller enligt brottskriterierna för krigsförbrytelser som begås genom denna typ av gärningar. Stöd för detta finns även att hämta i artikel 49 i Genèvekonvention IV där förbudet mot tvångsförflyttningen uttryckligen omfattar såväl enskilda som en större grupp (individual or mass forcible transfers). Även om deportation och tvångsförflyttning som utgångspunkt omfattar ett större antal personer kan det inte uteslutas att en straffbar gärning i det enskilda fallet kan avse en enstaka person. Förutsatt att en sådan gärning ingår som ett led i ett omfattande eller systematiskt angrepp riktat mot en grupp civila, bör den kunna omfattas av ansvar.

Vad gäller den närmare utformningen av bestämmelsen är det, enligt regeringen, inte nödvändigt att i författningstexten uttryckligen ange att den som deporteras eller tvångsförflyttas lagligen ska ha uppehållit sig inom det område som personen förflyttas från. För straffansvar krävs att gärningen skett i strid med allmän folkrätt och frågan om en person uppehållit sig inom ett område lagligen utgör en nödvändig del av denna bedömning.

Sammanfattningsvis föreslår regeringen att straffansvaret för brott mot mänskligheten ska omfatta den som i strid med allmän folkrätt deporterar eller tvångsförflyttar en person som ingår i gruppen.

Prop. 2013/14:146

113

Prop. 2013/14:146

114

10.3.7Frihetsberövande i strid med allmän folkrätt

Regeringens förslag: Den som i strid med allmän folkrätt frihetsberövar någon som ingår i gruppen döms för brott mot mänskligheten.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna har inte yttrat sig särskilt över förslaget.

Förslaget i utkast till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna har inte yttrat sig över förslaget.

Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 7:1 e i Romstadgan kan fängslande eller annat allvarligt berövande av fysisk frihet i strid med grundläggande folkrättsliga regler utgöra brott mot mänskligheten.

Berövande av fysisk frihet kan, förutom faktisk inlåsning, innefatta åtgärder som innebär ett väsentligt begränsande av rörelsefriheten. Därmed kan personer som påtvingas vistelse i avgränsade områden men där tillåts röra sig fritt, t.ex. i ett getto, anses vara frihetsberövade.

För straffansvar krävs att frihetsberövandet sker i strid med allmän folkrätt. Därmed avses i första hand reglering inom området för mänskliga rättigheter. I de fall det pågår en väpnad konflikt aktualiseras även den humanitära rätten.

I Europakonventionen och konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter finns bestämmelser om att människor inte får berövas sin personliga frihet utom i vissa angivna fall och i enlighet med den ordning som särskilt föreskrivs. Därmed uppställs ett förbud mot rent godtyckliga frihetsberövanden utan stöd i lag. Därutöver omfattar straffansvaret även åtgärder som sker till följd av en domstols beslut som inte föregåtts av en rättvis prövning, dvs. när kravet på en rättvis rättegång inte kan anses uppfyllt, samt när de processuella rättigheter som följer med ett frihetsberövande åsidosätts. Därmed kan ett frihetsberövande som t.ex. inte omprövas på rätt sätt eller i rätt tid stå i strid med allmän folkrätt. Straffansvaret kan även aktualiseras i de fall frihetsberövandet visserligen uppfyller de formella kraven men där den frihetsberövade hålls fängslad under ovärdiga förhållanden och i strid med kraven på human behandling, vilket bl.a. innefattar en rätt att inte utsättas för kränkande eller nedsättande behandling. Ett frihetsberövande som sker under en internationell väpnad konflikt kan, om det innebär en överträdelse av den humanitära rätten – främst Genèvekonvention IV samt tilläggsprotokoll I – utgöra en krigsförbrytelse, se vidare avsnitt 11.5.3.

Bestämmelsen avser inte varje form av frihetsberövande som i något enskilt hänseende strider mot gällande regelverk. Enligt brottskriterierna måste gärningen till sitt allvar vara sådan att den kan anses stå i strid med grundläggande rättigheter såsom de formulerats i folkrätten, dvs. att den vid en sammantagen bedömning utgör ett väsentligt avsteg från sedvanerätten på området.

Sammanfattningsvis föreslår regeringen att den som i strid med allmän folkrätt frihetsberövar någon som ingår i gruppen döms för brott mot mänskligheten.

10.3.8Förföljelse och apartheid

Regeringens förslag: Den som utsätter personer som ingår i gruppen för förföljelse genom att i strid med allmän folkrätt beröva dem grundläggande rättigheter på grund av politiska, rasmässiga, nationella, etniska, kulturella, religiösa, könsmässiga eller andra enligt allmän folkrätt otillåtna motiv, döms för brott mot mänskligheten.

Regeringens bedömning: Det bör inte införas någon särskild bestämmelse om straffansvar för brott mot mänskligheten som begås genom apartheid.

Utredningens förslag till bestämmelse om straffansvar för förföljelse (diskriminering) överensstämmer i huvudsak med regeringens. När det gäller straffansvar för brottet apartheid, föreslår utredningen att det införs en uttrycklig straffbestämmelse enligt vilken den som inom ramen för och i syfte att upprätthålla en institutionaliserad ordning av systematiskt förtryck och dominans av en rasgrupp över en eller flera andra rasgrupper begår andra gärningar av liknande slag som övriga brott mot mänskligheten döms för apartheid.

Remissinstanserna: En övervägande del av remissinstanserna har inte yttrat sig särskilt över förslagen. Stockholms tingsrätt har anfört att rekvisitet ”inom ramen för och i syfte att upprätthålla en institutionaliserad ordning” i bestämmelsen om apartheid är oklart och rimmar illa med legalitetsprincipen.

Förslaget och bedömningen i utkast till lagrådsremiss

överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna har inte yttrat sig över förslaget eller bedömningen.

Skälen för regeringens förslag och bedömning

Förföljelse

Enligt artikel 7:1 h i Romstadgan kan brott mot mänskligheten begås genom att en identifierbar grupp eller ett identifierbart kollektiv utsätts för förföljelse på grund av politiska, rasmässiga, nationella, etniska, kulturella, religiösa, genusmässiga eller andra skäl som universellt är erkända som otillåtna enligt folkrätten. Enligt stadgan krävs att förföljelse begås i samband med en gärning som enligt artikel 7:1 kan utgöra brott mot mänskligheten eller något annat brott som omfattas av Internationella brottmålsdomstolens jurisdiktion. Begreppet förföljelse definieras i artikel 7:2 g som ett uppsåtligt och allvarligt berövande av grundläggande rättigheter i strid med folkrätten på grund av en folkgrupps eller ett kollektivs identitet. Frågan om användningen av begreppet ras behandlas i avsnitt 8.1.

Straffansvaret för förföljelse tar sikte på gärningar varigenom en grupp civila berövas grundläggande rättigheter genom att utsättas för diskriminerande åtgärder. Brottsligheten riktar sig därmed i första hand mot gruppen som sådan. I många fall torde det vara samma grupp som också är föremål för ett straffbart angrepp.

De grundläggande rättigheter som avses i sammanhanget kommer bl.a. till uttryck i konventioner eller andra instrument inom rättsområdet för

Prop. 2013/14:146

115

Prop. 2013/14:146

116

mänskliga rättigheter samt inom den humanitära rätten. Det är fråga om rättigheter som spänner över ett brett område och som inkluderar bl.a. rätten till liv, familj, yttrandefrihet, föreningsfrihet och religionsfrihet.

Gärningstypen förföljelse omfattar emellertid inte varje åsidosättande av en grundläggande rättighet. Av Romstadgans definition i artikel 7:2 g framgår att förföljelse avser allvarligt berövande av grundläggande rättigheter. Jugoslavientribunalen har, på motsvarande sätt, definierat förföljelse som ett grovt eller uppenbart åsidosättande av grundläggande sedvanerättsliga rättigheter. Enligt tribunalen krävs vidare att gärningen till sitt allvar är jämförbar med andra brott mot mänskligheten samt att den företas med diskriminerande motiv. Bedömningen av om en gärning utgör ett straffbart åsidosättande av grundläggande rättigheter bör enligt tribunalen göras utifrån samtliga omständigheter vid gärningen60.

För straffansvar krävs att den eller de rättigheter det gäller berövas gruppen på grund av politiska, rasmässiga, nationella, etniska, kulturella, religiösa, könsmässiga eller andra motiv som är förbjudna enligt allmän folkrätt. Således krävs att gärningen begås i ett diskriminerande syfte. Vad som närmare avses med de i artikeln uppräknade motiven är inte definierat. Viss ledning kan emellertid hämtas i de konventioner som är aktuella i sammanhanget, bl.a. FN:s internationella konvention om avskaffande av alla former av rasdiskriminering från 1965 (rasdiskrimineringskonventionen, prop. 1970:87) där begreppet rasdiskriminering definieras, konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter (prop. 1971:125) där bl.a. politiska och kulturella rättigheter behandlas samt 1979 års konvention om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor (prop. 1979/80:147).

De gärningar som kan utgöra förföljelse kan vara av mycket skiftande karaktär. Vid en genomgång av praxis från andra världskriget konstaterar Jugoslavientribunalen i fallet Kupreskic61 att straffansvaret för förföljelse kan omfatta gärningar som även på annan grund utgör brott mot mänskligheten, t.ex. mord, tortyr samt frihetsberövande, men att detta inte utgör ett nödvändigt element. Även gärningar som inte annars är straffbara och som närmast kan betecknas som ekonomiska eller juridiska åtgärder som begås i diskriminerande syfte kan konstituera en straffbar förföljelse. Nürnberg- och Tokyotribunalerna ansåg bl.a. att utfärdande av lagar som på ett diskriminerande sätt hindrade judar från att kunna göra sina ekonomiska och sociala rättigheter gällande eller i övrigt ta del av samhälls- och kulturliv utgjorde en straffbar förföljelse. Vidare ansågs den judiska befolkningen ha utsatts för förföljelse genom att deras ekonomiska rättigheter kränkts i sådan omfattning att det utgjorde ett allvarligt hot mot gruppens möjligheter att försörja sig eller bedriva ekonomisk verksamhet. Enligt tribunalerna avser straffansvaret inte bara själva utfärdandet av diskriminerande lagar eller administrativa bestämmelser. Även de som tillämpar bestämmelserna, t.ex. domare och åklagare, kan ådra sig ansvar.

60Jugoslavientribunalen, Trial Judgement, The Prosecutor v. Zoran Kupreskic, 2000, IT- 95-16-T, paras 617–627.

61Jugoslavientribunalen, Trial Judgement, The Prosecutor v. Zoran Kupreskic, 2000, IT-

95-16-T, paras 567–636.

Apartheid

Enligt Romstadgans artikel 7:1 j utgör apartheid ett brott mot mänskligheten. I definitionen i artikel 7:2 h anges att apartheid avser omänskliga gärningar av en beskaffenhet som motsvarar de övriga gärningar som artikeln upptar, som begås i förbindelse med en institutionaliserad ordning av systematiskt förtryck och dominans av en rasgrupp över en eller flera andra rasgrupper, i avsikt att vidmakthålla denna ordning.

Begreppet apartheid har sitt ursprung i den politik av rasmässig segregation och diskriminering som bedrevs i Sydafrika under perioden 1948–1994. Det var också denna stat som under förhandlingarna av Romstadgan föreslog att brottet uttryckligen skulle omfattas av stadgan. Definitionen är i huvudsak hämtad från FN:s konvention av den 30 november 1973 om bekämpande och bestraffning av brottet apartheid (apartheidkonventionen). Sverige har inte anslutit sig till konventionen.

I konventionen kan viss ledning hämtas i fråga om vilka gärningar som kan falla under straffansvaret. Förutom gärningar som riktar sig mot människors liv, hälsa eller frihet omfattas även bl.a. lagstiftningsåtgärder eller andra administrativa åtgärder som av rasmässiga motiv syftar till att förhindra eller begränsa en grupps deltagande i de politiska, sociala, ekonomiska eller kulturella delarna av samhället eller i övrigt hindra gruppmedlemmarnas möjligheter att tillvarata sina grundläggande rättigheter t.ex. rätten till arbete, utbildning, föreningsfrihet, rörelsefrihet inom och utanför landets gränser, medborgarskap samt rätten att uttrycka sig i tal och skrift. Även åtgärder som leder till att människor utifrån etniska motiv t.ex. tvingas bosätta sig i vissa utpekade områden eller förhindras att ingå äktenskap med personer som har ett annat etniskt ursprung kan utgöra apartheid.

Det kan därmed konstateras att straffansvaret för apartheid tar sikte på gärningar som i allt väsentligt även kan utgöra en straffbar förföljelse. Således föreligger en betydande överlappning mellan de båda artiklarna i Romstadgan. Det krav som uppställs på att en apartheidgärning ska begås i förbindelse med en institutionaliserad ordning av systematiskt förtyck och dominans av en rasgrupp över en eller flera andra rasgrupper samt att gärningen ska begås med avsikt att vidmakthålla denna ordning, går utöver vad som krävs för straffansvar för förföljelse. Således torde möjligheterna att döma för apartheid vara mer begränsade än att döma för förföljelse. Det symbolvärde som en särskild bestämmelse om apartheid hade vid tillkomsten av Romstadgan bör i och för sig inte underskattas. Det diskriminerande inslag som finns i apartheidbrottet kan dock, enligt regeringen, på ett tillfredsställande sätt beaktas inom ramen för straffansvar för förföljelse, som i sig utgör ett mycket allvarligt brott. Om de rekvisit som särskiljer apartheid från förföljelse föreligger, kan det beaktas i skärpande riktning vid straffmätning av brottet. Mycket talar således för att inte införa någon uttrycklig reglering när det gäller straffansvar för apartheid. Därtill kommer, i likhet med vad Stockholms tingsrätt anfört, den kritik som kan riktas mot vissa av de för detta brott särskilda rekvisiten. Sammantaget är det regeringens bedömning att straffansvar för denna typ av gärningar bör omfattas av bestämmelsen om förföljelse.

Prop. 2013/14:146

117

Prop. 2013/14:146	Regleringens utformning
	När det gäller den närmare utformningen av bestämmelsen om förföljelse
	gör regeringen följande överväganden. Inledningsvis kan konstateras att
	det enligt Romstadgan krävs att brottet begås i samband med en annan
	gärning som omfattas av straffansvaret för brott mot mänskligheten eller
	i övrigt av domstolens jurisdiktion. Utredningen har i denna del valt att
	avvika från stadgans utformning och föreslagit att ansvar för förföljelse
	kan komma i fråga dels om gärningen begås i samband med annat brott
	mot mänskligheten, dels om den begås i strid med allmän folkrätt. Som
	ovan redovisats framgår bl.a. av Jugoslavientribunalens praxis att även
	andra gärningar än sådana som på annan grund utgör brott mot
	mänskligheten kan omfattas av straffansvaret. Det är därför, enligt
	regeringen, varken nödvändigt eller önskvärt att begränsa straffansvaret
	på motsvarande sätt som i Romstadgan. Det torde emellertid inte heller
	vara nödvändigt att, som utredningen föreslagit, uttryckligen ange att
	brottet kan begås i samband med andra brott mot mänskligheten. Även
	om brottsligheten till sin natur är sådan att den ofta förekommer under
	sådana förhållanden, är straffansvaret inte beroende av detta. Det är
	tillräckligt att gärningen står i strid med allmän folkrätt.
	Utredningen har valt att benämna brottet diskriminering. Begreppet
	förföljelse (persecution) förekommer dock inte bara i Romstadgan utan
	även i stadgorna för Nürnberg-, Jugoslavien- och Rwandatribunalerna
	samt inom den omfattande praxis som finns på området. Rubriceringen
	används ofta för att beskriva några av de mest allvarliga brott som under
	andra världskriget begicks mot bl.a. den judiska befolkningen. Även om
	motivet för gärningen i och för sig är diskriminerande, får begreppet
	förföljelse anses vara väl etablerat inom folkrätten och bör därför, enligt
	regeringen, användas i den svenska lagstiftningen.
	Regeringen föreslår sammanfattningsvis att straffansvaret för brott mot
	mänskligheten ska omfatta den som utsätter personer som ingår i
	gruppen för förföljelse genom att i strid med allmän folkrätt beröva dem
	grundläggande rättigheter på grund av politiska, rasmässiga, nationella,
	etniska, kulturella, religiösa, könsmässiga eller andra, enligt allmän
	folkrätt, otillåtna motiv. Frågan om användning av begreppet ras i detta
	sammanhang har behandlats i avsnitt 8.1.

10.3.9 Påtvingat försvinnande

	Regeringens förslag: För brott mot mänskligheten döms den som, för
	en stats eller politisk organisations räkning, eller med dess tillstånd,
	stöd eller samtycke, i syfte att undandra en person i gruppen från
	rättsligt skydd under en längre tid
	- frihetsberövar en person, om frihetsberövandet följs av en vägran
		att erkänna detta eller lämna information om personens öde eller
	-	uppehållsort,
	-	efter att ett frihetsberövande skett, vägrar erkänna detta eller att
		lämna information om den frihetsberövades öde eller uppehållsort,
	-	eller
	-	sedan en sådan vägran som avses ovan skett, vidmakthåller
118		frihetsberövandet.

Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens. Utredningen föreslår att den som för en stats eller politisk organisations räkning, eller med dess tillstånd, stöd eller samtycke, griper, fängslar eller för bort någon som ingår i gruppen i syfte att undandra honom eller henne rättsligt skydd under en längre tid eller, sedan ett frihetsberövande har skett, vägrar att erkänna frihetsberövandet eller att lämna information om personens öde eller uppehållsort (påtvingat försvinnande) döms för brott mot mänskligheten.

Remissinstanserna: En övervägande del av remissinstanserna har inte yttrat sig särskilt över förslaget. Svenska Röda Korset har tillstyrkt förslaget och ansett att det är viktigt att påtvingat försvinnande definieras som brott mot mänskligheten. Svea hovrätt har ifrågasatt om den föreslagna bestämmelsen kan anses omfatta ansvar för en person som med vetskap om att någon annan vägrat erkänna ett frihetsberövande eller lämna viss information om frihetsberövandet, vidmakthåller detta.

Förslaget i utkast till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna har inte yttrat sig över förslaget.

Skälen för regeringens förslag: Enligt Romstadgan artikel 7:1 i utgör påtvingat försvinnande av personer ett brott mot mänskligheten. En definition av vad som avses finns i artikel 7:2 i. Där framgår att någon ska gripa, frihetsberöva eller föra bort en person med tillstånd, stöd eller samtycke från en stat eller en politisk organisation. Detta ska åtföljas av en vägran att erkänna frihetsberövandet eller lämna upplysningar om den berörda personens öde eller uppehållsort. Avsikten med handlandet ska vara att undandra personen från rättsligt skydd under en längre tid.

Romstadgans definition av påtvingat försvinnande har sitt ursprung i bl.a. FN:s deklaration från 1992 om skydd för alla människor mot påtvingade försvinnanden (A/RES/47/133, 1992 [försvinnandedeklarat- ionen]) som år 2006 kompletterats av en konvention med samma namn (försvinnandekonventionen, A/RES/61/177, 2006).

Genom brottskriterierna till artikel 7:1 i tydliggörs att den brottsliga gärningen består av två led; dels ett frihetsberövande av en eller flera personer, dels en vägran att tillstå detta eller i övrigt lämna information om den frihetsberövades öde eller uppehållsort. Ofta begås de gärningar som sammantaget leder till det fullbordade brottet påtvingat försvinnande av flera personer. Avgörande för straffansvar är, i det fall en person gör sig skyldig till ett frihetsberövande, att detta efterföljs av gärningens andra led eller, i de fall gärningen består i ett förnekande av frihetsberövandet eller undandragande av information, att detta föregåtts av gärningens första led. Ansvar kan därmed träffa den som beslutar om, vidmakthåller eller verkställer ett frihetsberövande med uppsåt att detta kommer att förnekas eller att information om den frihetsberövade personen inte kommer att lämnas ut. Som ovan anförts krävs också att det senare inträffat. Vidare omfattar straffansvaret den som efter att ett frihetsberövande (lagligt eller olagligt) skett vägrar att erkänna detta eller i övrigt lämna information om den frihetsberövade. Som Svea hovrätt pekat på är det även möjligt att en person, efter att ett frihetsberövande förnekats, vidmakthåller detta. Påtvingat försvinnande är till sin karaktär ett brott som kan pågå under lång tid. Det ursprungliga frihetsberövandet

Prop. 2013/14:146

119

Prop. 2013/14:146

120

som förnekats kan vidmakthållas av en eller flera andra personer vars handlingar inte efterföljs av ytterligare förnekanden, eftersom personen redan är ”försvunnen”. Det kan enligt regeringens mening inte ha varit avsikten att straffansvaret för påtvingat försvinnande inte skulle kunna omfatta den som vidmakthåller ett frihetsberövande, givet att övriga ansvarsförutsättningar är uppfyllda. Straffansvaret får därför enligt regeringen anses omfatta även en sådan gärning, förutsatt att uppsåtet omfattar det tidigare förnekandet, trots att detta inte uttryckligen framgår av stadgans lydelse.

Utmärkande för brottet påtvingat försvinnande är att brottsligheten direkt eller indirekt sker på uppdrag av en stat eller en politisk organisation samt att brottsligheten syftar till att undandra den drabbade från rättsligt skydd under en längre tid. I den inledande artikeln i försvinnandedeklarationen anges att varje form av påtvingat försvinnande innebär att den utsatta personen undandras från rättsligt skydd, vilket förorsakar såväl den drabbade personen som hans eller hennes anhöriga allvarligt lidande. Enligt deklarationen utgör detta en överträdelse av den internationella rättens reglering av rätten till en rättslig prövning, rätten till frihet och säkerhet, rätten att inte bli utsatt för tortyr eller annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning samt rätten till liv.

Brottet påtvingat försvinnande innebär således att en stat eller politisk organisation, i stället för att tillförsäkra människor rättslig skydd, direkt eller indirekt vidtar åtgärder som leder till att en person placeras utanför det system som ska utgöra en rättslig garanti vid ett frihetsberövande. I Romstadgan har detta kommit till uttryck genom ett krav på att gärningen ska begås i syfte att undandra den drabbade personen från rättsligt skydd under en längre tid. Ett frihetsberövande som är mycket kortvarigt eller en vägran att lämna information som endast i begränsad omfattning kan anses beröva en person denna rätt, omfattas därmed som utgångspunkt inte av straffansvaret. För ansvar krävs att den drabbade, vid en sammantagen bedömning, kan anses vara berövad sina rättigheter.

När det gäller utformningen av bestämmelsen görs följande överväganden. Utredningen har föreslagit en reglering i nära överensstämmelse med Romstadgans definition av påtvingat försvinnande. Detta utgör enligt regeringen en lämplig utgångspunkt, eftersom det där uttryckligen framgår vilka typer av gärningar som straffansvaret omfattar. Som ovan redovisats krävs att det brottsliga handlandet sker i syfte att undandra personen i fråga från rättsligt skydd. Enligt regeringen bör det tydliggöras att detta rekvisit gäller för samtliga led i bestämmelsen.

Sammanfattningsvis föreslås därmed att straffansvaret ska omfatta den som för en stats eller politisk organisations räkning, eller med dess tillstånd, stöd eller samtycke, i syfte att undandra en person i gruppen från rättsligt skydd under en längre tid, frihetsberövar denne om frihetsberövandet följs av ett en vägran att erkänna detta eller att lämna information om personens öde eller uppehållsort. Vidare föreslås ansvaret omfatta den som under sådana förutsättningar vägrar att erkänna ett frihetsberövande eller att lämna information om den frihetsberövades öde eller uppehållsort samt den som, sedan en sådan vägran skett, vidmakthåller frihetsberövandet.

10.4Straff

Regeringens förslag: Straffet för brott mot mänskligheten är fängelse på viss tid, lägst fyra och högst arton år, eller på livstid.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Dock var det maximala tidsbestämda straff som kunde dömas ut vid tidpunkten för utredningens avlämnande tio år, vilket även är det som utredningen föreslår.

Remissinstanserna: En övervägande del av remissinstanserna har inte yttrat sig särskilt över förslaget. Hovrätten för Västra Sverige har yttrat sig allmänt om de straffskalor som föreslås gälla för folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser och anfört att dessa är mycket vida och svåra att tillämpa.

Förslaget i utkast till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna har inte yttrat sig över förslaget.

Skälen för regeringens förslag: Genom en lagändring som trädde ikraft den 1 juli 2009 ändrades det högsta tidsbestämda straff som kan dömas ut från tio till arton år (prop. 2008/09:118).

Brott mot mänskligheten utgör ett av de svåraste brotten. Straffansvaret omfattar mycket allvarliga gärningar som mord och tortyr. Gemensamt för de gärningar som kan utgöra brott mot mänskligheten är att de har en koppling till ett omfattande eller systematiskt angrepp på en civilbefolkning. Av detta följer att brottsligheten till sin karaktär är storskalig och organiserad samt att den i princip föregås av planering. Inte sällan förbereds, beordras eller utförs brottsligheten av personer i ledande eller annan ansvarsfull ställning, i syfte att främja och genomföra en politik som bedrivs mot en civilbefolkning eller en del av den. Denna plan eller politik utformas ofta av den styrande makten i den stat där den utsatta gruppen lever och det skydd som det allmänna erbjuder gruppen är därför ofta begränsat. Det finns således uppenbara likheter mellan denna brottslighet och folkmord, som kan begås genom delvis samma typ av gärningar. Liksom folkmord utgör brottsligheten inte bara en ytterst allvarlig kränkning av enskilda individers liv och integritet utan – på ett mer allmänt plan – även av grundläggande mänskliga värderingar och humanitet. För såväl folkmord som grova krigsförbrytelser föreslås det maximala straffet vara livstids fängelse, se avsnitten 9.3 och 11.11. Med beaktande av vad som ovan anförts bör detsamma gälla för brott mot mänskligheten. Det längsta tidsbestämda straffet ska vara arton år.

När det gäller frågan om vilket minimistraff som ska gälla för brottsligheten har utredningen föreslagit att detta, i likhet med vad som i dag gäller för folkmord respektive nu föreslås för detta brott och grova krigsförbrytelser, ska vara fängelse i fyra år. De gärningar som omfattas av straffansvaret är av varierat slag. Brottsligheten innefattar emellertid i princip alltid en allvarlig kränkning av enskildas fysiska integritet, frihet eller frid. Därtill kommer att gärningen ska kunna kopplas till ett omfattande eller systematiskt angrepp på en grupp civila. Redan därigenom är det fråga om brottslighet av mycket allvarlig karaktär. Detta måste återspeglas i det minimistraff som ska gälla. Som ovan

Prop. 2013/14:146

121

Prop. 2013/14:146	konstaterats finns stora likheter mellan kriminaliseringen av brott mot
	mänskligheten och folkmord. Det gäller även i de minst allvarliga fallen.
	Starka skäl talar därför för att straffminimum för brott mot
	mänskligheten bör utformas på motsvarande sätt som föreslås gälla för
	folkmord samt även för grova krigsförbrytelser, dvs. fyra års fängelse.
	Straffskalan för brott mot mänskligheten föreslås därmed vara fängelse
	på viss tid, lägst fyra och högst arton år, eller på livstid.

11 Krigsförbrytelser

11.1Gärningen ska ingå som ett led i eller på annat sätt stå i samband med en väpnad konflikt eller ockupation

Regeringens förslag: För straffansvar för krigsförbrytelse krävs att den straffbara gärningen ingår som ett led i eller på annat sätt står i samband med en väpnad konflikt eller ockupation.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna har inte yttrat

sig särskilt över förslaget. Försvarsmakten har allmänt framfört att det är en brist i utredningen att frågan om vad som i rättslig mening utgör en väpnad konflikt eller ockupation inte har klarlagts; detta eftersom straffansvar inträder först när en sådan konflikt eller ockupation föreligger. Försvarsmakten har i detta sammanhang pekat på att varje våldsanvändning mellan stater inte torde utgöra en väpnad konflikt.

Förslaget i utkast till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna har inte yttrat sig över förslaget.

Skälen för regeringens förslag

Det gemensamma rekvisitet för krigsförbrytelser (chapeau)

En krigsförbrytelse utgör en överträdelse av visst allvar av den internationella humanitära rätten som är tillämplig vid väpnad konflikt och under ockupation. Vad som avses med väpnad konflikt och ockupation har beskrivits i avsnitt 4.5. Som en naturlig följd av detta krävs någon form av koppling mellan den straffbara gärningen och den väpnade konflikten eller ockupationen dels genom att gärningen begås under en tid och på en plats där sådana förhållanden råder som medför att den humanitära rätten är tillämplig, dels genom att den har ett visst samband med konflikten eller ockupationen. Genom kravet på samband särskiljs krigsförbrytelser som begås genom t.ex. dödande eller sexuella övergrepp från gärningar som annars kan omfattas av straffansvar enligt den sedvanliga straffrättsliga lagstiftningen som mod eller våldtäkt. Ett brott som visserligen begås under den tid och på den plats där det pågår

en väpnad konflikt men som saknar samband med denna, t.ex. ett mord

122

som begås av svartsjuka, omfattas därmed inte av straffansvaret för krigsförbrytelse.

Alla överträdelser av den humanitära rätten utgör inte krigsförbrytelser enligt internationell rätt. För detta krävs stöd i sedvanerätt. I huvudsak kan sägas att straffansvar för krigsförbrytelser endast kommer i fråga för de mest allvarliga överträdelserna. Det innebär dock inte att andra överträdelser av den humanitära rätten generellt är straffria. I dessa fall kan den nationella strafflagstiftningen eller t.ex. militära disciplinåtgärder aktualiseras.

Som tidigare redogjorts för delas krigsförbrytelserna i artikel 8 i Romstadgan in i svåra överträdelser av Genèvekonventionerna, andra allvarliga kränkningar av lag eller sedvanerätt tillämplig i väpnade konflikter samt allvarliga kränkningar av artikel 3, som är gemensam för Genèvekonventionerna (se avsnitt 5.5.3). Av brottskriterierna till artikeln framgår att det för dessa överträdelser uppställs ett gemensamt krav på samband med den väpnade konflikten. Detta kommer till uttryck genom kravet på att ”the conduct took place in the context of and was associated with an international armed conflict/armed conflict not of an international character”.

Utformningen av brottskriterierna har sin grund bl.a. i avgöranden från Jugoslavientribunalen som behandlar kravet på samband t.ex. Tadic62, Delalic63 och Aleksovski64. I tribunalens avgörande Kunarac65 slås bl.a. fast att det som utmärker en krigsförbrytelse är det sammanhang i vilket en viss gärning begås. Även om den väpnade konflikten inte behöver vara själva orsaken till att en gärning begås ska den i vart fall spela en betydelsefull roll för personens möjligheter eller beslut att utföra den, det sätt varpå gärningen genomförs eller skälen och motiven för den. Gärningen skulle, med andra ord, sannolikt inte ha ägt rum om inte en väpnad konflikt förelegat. Vid bedömningen av om en gärning har ett tillräckligt nära samband med en väpnad konflikt kan, enligt tribunalen, flera omständigheter ha betydelse. En faktor som talar för att ett sådant samband finns är t.ex. att den som utför gärningen, men däremot inte offret, är kombattant. När det gäller en gärnings geografiska eller tidsmässiga samband med en väpnad konflikt har Jugoslavientribunalen uttalat att den internationella humanitära rätten äger tillämplighet från det att en väpnad konflikt inleds till dess att fientligheterna upphör och parterna är överens om att fredstillstånd har inträtt66. I bl.a. ovan nämnda avgörande Kunarac har tribunalen konstaterat att i vart fall en del av Genèvekonventionernas reglering är tillämplig under denna tidsperiod i

62Jugoslavientribunalen, Trial Judgement, The Prosecutor v. Dusko Tadic, 1997, IT-94-1- T, para 572. ”[t]he existence of an armed conflict ..is not sufficient…For a crime to fall within the jurisdiction of the International Tribunal, a sufficient nexus must be established between the alleged offence and the armed conflict which gives rise to the applicability of international humanitarian law”.

63Jugoslavientribunalen, Trial Judgement, The Prosecutor v. Zejnil Delalic and Others,

1998, IT-96-21-T, paras 199 f.

64Jugoslavientribunalen, Trial Judgement, The Prosecutor v. Zlatko Aleksovski, 1999, IT- 95-14/1-T, para 45.

65Jugoslavientribunalen, Appeal Judgement, The Prosecutor v. Dragoljub Kunarac and

Others, 2002, IT-96-23-A och IT-96-23/1-A, paras 55 f.

66 Jugoslavientribunalen, Appeals Chamber, Decision on the defence motion for interlocutory appeal on jurisdiction, The Prosecutor v. Dusko Tadic, 1995, IT-94-1-AR72, paras 68 f.

Prop. 2013/14:146

123

Prop. 2013/14:146

124

hela det territorium som kontrolleras av de stridande parterna och inte bara där stridigheterna fysiskt äger rum. Detta innebär att en straffbar överträdelse av den humanitära rätten kan begås även utanför det specifika område där den väpnade konflikten pågår eller har pågått och utan omedelbart tidsmässigt samband med denna. Avgörande är om den humanitära rätten varit tillämplig.

I de fall den väpnade konflikten utgör själva motivet för gärningen eller när gärningen utgör en del av eller annars direkt bidrar till den väpnade konflikten, dvs. när gärningen ingår som ett led i den väpnade konflikten, är sambandet med konflikten i de flesta fall uppenbart. Detta kan t.ex. vara fallet när en krigsförbrytelse begås genom att förbjudna stridsmedel eller stridsmetoder används.

Det är emellertid inte nödvändigt att gärningen i alla sammanhang kan sägas ingå som ett led i stridigheterna eller ens ha ett direkt samband med dessa. Det är tillräckligt att gärningen på annat sätt står i samband med en väpnad konflikt (”was associated with an armed conflict”). Detta krav är uppfyllt redan genom att den väpnade konflikten utgör en bakomliggande omständighet som möjliggör genomförandet av en överträdelse. Något krav på att en sådan överträdelse ska främja konflikten eller bidra till den militära nyttan uppställs inte. Det är alltså tillräckligt att en person, utan eget intresse i konflikten, utnyttjar det faktum att det pågår en väpnad konflikt och den situation som en sådan konflikt bidrar till, för att begå en gärning som utgör en såsom krigsförbrytelse straffbar överträdelse av den humanitära rätten67. Som ovan redovisats krävs emellertid enligt Jugoslavientribunalen att den väpnade konflikten ska ha en betydelsefull roll för möjligheterna eller beslutet att genomföra brottet. Därmed kan t.ex. en soldat, som utnyttjar rådande förhållanden och för egen vinning begår en överträdelse, göra sig skyldig till en krigsförbrytelse.

Den humanitära rätten gäller också under ockupation (för en närmare beskrivning av vad som utgör ockupation, se avsnitt 4.5.3). På motsvarande sätt som under en väpnad konflikt måste även överträdelser som begås under ockupation ha samband med denna för att kunna klassificeras som krigsförbrytelse.

Det förhållandet att en gärning måste ha ett samband med den väpnade konflikten eller ockupationen innebär inte att det uppställs ett krav på att förövaren ska ha insikt om att det i rättslig bemärkelse föreligger en sådan konflikt eller ockupation. Förövaren behöver inte heller ha någon insikt om huruvida denna konflikt är internationell eller icke- internationell. Av de inledande brottskriterierna, som är tillämpliga i förhållande till samtliga krigsförbrytelser upptagna i Romstadgans artikel 8, framgår att det är tillräckligt att förövaren har insikt om de faktiska omständigheterna som konstituerar den väpnade konflikten eller ockupationen.

Överträdelser av den humanitära rätten kan begås av såväl militär personal som civila. Brottet krigsförbrytelse är därmed – liksom det svenska folkrättsbrottet – inte något militärt brott.

67 Jugoslavientribunalen, Trial Judgement, The Prosecutor v. Dragoljub Kunarac and Others, 2001, IT-96-23-T och IT-96-23/1-T, 2001, para 568.

Sammanfattningsvis föreslår regeringen att det för straffansvar för krigsförbrytelser krävs att den straffbara gärningen ingår som ett led i eller på annat sätt står i samband med en väpnad konflikt eller ockupation.

Romstadgans krav på att gärningen begås som en del av en plan eller politik eller utgör en del av förövandet av sådana brott i stor skala.

Enligt artikel 8:1 i Romstadgan ska Internationella brottmålsdomstolen ha jurisdiktion över krigsförbrytelser särskilt när de begås som en del av en plan eller en politik eller utgör en del av förövandet av sådana brott i stor skala. Härigenom tillförs inget ytterligare rekvisit. Bestämmelsen tar sikte på frågan om Internationella brottmålsdomstolens jurisdiktion, genom att tydliggöra att denna är avsedd att endast omfatta de mest allvarliga brotten som angår hela det internationella samfundet. Utformningen av artikeln föregicks av omfattande diskussioner och förhandlingar. Vissa stater ville begränsa domstolens behörighet till att endast omfatta brott som begås som en del av en plan eller en politik eller som utgör en del av förövandet av sådana brott i stor skala. Andra motsatte sig detta och förordade att stadgan inte skulle innehålla någon begränsning av domstolens jurisdiktion överhuvudtaget. Den kompromisslösning som nationerna slutligen enades om, och som kom till uttryck i artikel 8:1, innebär inte någon formell begränsning av domstolens jurisdiktion utan är avsedd att ge ledning vid bedömningen av om en gärning bör komma under domstolens prövning eller inte. Även andra omständigheter som t.ex. den misstänktes officiella funktion kan påverka denna bedömning. Bestämmelsen är inte heller bindande för stadgeparterna. Till detta kommer, som nämnts, att Romstadgan – om än inte uttömmande – kodifierar sedvanerätt som är bindande för alla stater.

Mot denna bakgrund saknas skäl för att införa en motsvarande bestämmelse i den nationella regleringen av krigsförbrytelser. En sådan bestämmelse skulle dessutom kunna resa frågor kring Sveriges möjligheter att fullt ut lagföra krigsförbrytelser i enlighet med sina sedvanerättsliga åtaganden. Att en krigsförbrytelse faktiskt begås som en del av en plan eller politik eller utgör en del av förövandet av sådana brott i stor skala, kan dock få betydelse vid bedömningen av krigsförbrytelsens allvar.

11.2Bör samma regelverk tillämpas i internationella respektive icke-internationella väpnade konflikter?

Regeringens bedömning: Det bör göras skillnad i regelverket mellan internationella och icke-internationella väpnade konflikter endast i de fall den internationella humanitära sedvanerätten inte medger annat eller en gärning till sin natur endast kan begås i en internationell väpnad konflikt eller under ockupation.

Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens.

Prop. 2013/14:146

125

Prop. 2013/14:146

126

Remissinstanserna: En övervägande del av remissinstanserna har inte yttrat sig särskilt i frågan. Justitiekanslern och Amnesty International har uttryckligen sagt sig dela bedömningen. Svenska Röda Korset har anfört att skillnaden mellan vad som gäller i internationella respektive icke- internationella väpnade konflikter allt mer har suddats ut, främst genom Jugoslavientribunalens praxis på området och att stora delar av den humanitära rätten numera är tillämplig i båda typer av konflikter. Det är således av största vikt att även överträdelser av den humanitära rätten som begås i icke-internationella väpnade konflikter inkluderas i det straffbara området och Svenska Röda Korset har sett det som mycket positivt att utredningens förslag generellt sett inte gör skillnad mellan dessa konflikttyper. Även Justitiekanslern, 9:e åklagarkammaren i Stockholm för internationella mål och Internationella åklagarkammaren i Sundsvall har tillstyrkt utredningens förslag att i vissa avseende gå utöver Romstadgan. Stockholms tingsrätt har å andra sidan motsatt sig att lagen får ett vidare tillämpningsområde än vad som följer av Romstadgan. Lagen bör enligt tingsrätten endast omfatta gärningar som enligt stadgan utgör brott.

Bedömningen i utkast till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna har inte yttrat sig över bedömningen.

Skälen för regeringens bedömning: Det har i den internationella humanitära rätten traditionellt gjorts skillnad mellan internationella och icke-internationella väpnade konflikter, se avsnitt 4.5. Historiskt har endast begränsade delar av det humanitära regelverket ansetts tillämpligt vid icke-internationella väpnade konflikter. Detta gäller såväl reglernas tillämplighet överhuvudtaget, som omfattningen av den enskilda individens ansvar för handlingar i strid med regelverket.

När det gäller icke-internationella väpnade konflikter finns en uttrycklig reglering i Genèvekonventionernas gemensamma artikel 3, som utvecklas och kompletteras genom tilläggsprotokoll II till konventionerna. Det faktum att det har gjorts skillnad mellan de båda konflikttyperna har också kommit till tydligt uttryck i Romstadgans reglering av krigsförbrytelser. Artikel 8:2 är, som redovisats i avsnitt 5.5.3, uppdelad i överträdelser som begås i internationella väpnade konflikter (artikel 8:2 a och b) respektive icke-internationella väpnade konflikter (artikel 8:2 c och e).

Samtidigt har, framförallt efter andra världskrigets slut, de icke- internationella väpnade konflikterna blivit allt vanligare. Utvecklingen inom den humanitära rätten har också under de senaste årtiondena gått allt mer i riktning mot att den väpnade konfliktens karaktär, såvitt nu är aktuellt, getts mindre betydelse för reglernas tillämplighet. Ett stort antal av bestämmelserna i tilläggsprotokoll II till Genèvekonventionerna har utvecklats till sedvanerätt. Vidare har statspraxis bidragit till att fylla ut de luckor i regleringen som protokollet lämnar med regler av i stort sett samma innebörd som de som gäller för internationella väpnade konflikter enligt tilläggsprotokoll I till konventionerna. Detta framgår bl.a. av Internationella rödakorskommitténs sedvanerättsstudie (se avsnitt 4.5.1). Därutöver kan nämnas att i princip varje humanitärrättslig traktat som antagits efter år 1996 har angetts vara tillämplig i båda typer av konflikter, bl.a. protokollet om förbud mot eller restriktioner i

användning av minor, försåt och andra anordningar som gäller för 1980 års konvention om förbud mot eller inskränkningar i användningen av vissa konventionella vapen som kan anses vara ytterst skadebringande eller ha urskillningslösa verkningar (1980 års vapenkonvention), 1997 års konvention om förbud mot användning, lagring, produktion och överföring av antipersonella minor (truppminor) samt om deras förstöring (Ottawakonventionen), tilläggsprotokoll II till 1954 års konvention om skydd för kulturegendom i händelse av väpnad konflikt (kulturkonventionen), fakultativa protokollet till 1989 års konvention om barnets rättigheter (barnkonventionen) om barnets rättigheter vid indragning av barn i väpnade konflikter (fakultativa protokollet), 2001 års revidering av artikel 1 i 1980 års vapenkonvention, samt tilläggsprotokoll III till Genèvekonventionerna. Ett ytterligare belägg för denna utveckling är att säkerhetsrådets resolutioner nr 808 och 827 från 1993, genom vilka Jugoslavientribunalen inrättades, angav att domstolen skulle tillämpa den humanitära rätten i dess helhet utan att göra skillnad på krigsförbrytelser som skett inom ramen för en internationell respektive icke-internationell väpnad konflikt. Efterföljande avgöranden från tribunalen, t.ex. Tadic68, har bekräftat denna hållning och tribunalens praxis har haft stor betydelse för att väsentliga delar av den humanitära rätten numera kan anses tillämplig även i icke-internationella väpnade konflikter. Detta förhållningssätt har även fått genomslag i nationell lagstiftning på området bl.a. i Norge och Finland. För Sveriges del har, i samband med uttalanden kring vad som utgör sedvanerätt, som huvudregel inte heller gjorts någon skillnad på internationella respektive icke-internationella väpnade konflikter69.

Utvecklingen, nationellt och internationellt, har med andra ord gått mot att jämställa de båda typerna av väpnade konflikter när det gäller tillämpligheten av det humanitärrättsliga regelverket. Behovet av skydd och vikten av att regelverket respekteras är lika angeläget oavsett konflikttyp. Det finns inte anledning att från svensk sida inta en annan hållning. Därutöver bör framhållas att det kan föreligga stora svårigheter att bedöma en konflikts karaktär i detta avseende. Dagens konflikter är till sin natur mer komplexa än vad som har varit fallet vid tillkomsten av merparten av de instrument som finns på den humanitära rättens område. De renodlat internationella väpnade konflikterna har kommit att ge plats för allt fler konflikter av icke-internationell karaktär med mer eller mindre tydliga internationella inslag bestående i t.ex. internationella fredsfrämjande styrkors eller andra staters inblandning.

Skillnader i det regelverk som ska gälla i internationella respektive icke-internationella väpnade konflikter bör därför, enligt regeringens mening, endast göras i de fall den humanitära sedvanerätten inte medger annat eller i de fall en gärning till sin natur är sådan att den endast kan begås i en internationell väpnad konflikt eller under ockupation. Synpunkter till stöd för denna slutsats har också förts fram av flera remissinstanser, bl.a. Svenska Röda Korset och Amnesty International. I det följande anges särskilt när de föreslagna straffbudens

68Jugoslavientribunalen, Trial Judgement, The Prosecutor v. Dusko Tadic, 1997, IT-94-1-T

69SOU 2010:72 s. 317 samt bilaga 4.

Prop. 2013/14:146

127

Prop. 2013/14:146	tillämpningsområde endast avser internationella väpnade konflikter och
	ockupationstillstånd, se avsnitt 11.5 och 11.7.

	11.3	Skyddad person

	Regeringens förslag: Med skyddad person avses i den föreslagna
	lagen den som såsom sårad, sjuk, skeppsbruten, krigsfånge eller civil
	eller i annan egenskap åtnjuter särskilt skydd enligt
	Genèvekonventionerna den 12 augusti 1949, det första
	tilläggsprotokollet till dessa från 1977 eller annars enligt allmän
	folkrätt som är tillämplig i väpnad konflikt eller under ockupation.
	Utredningens förslag överensstämmer med regeringens.
	Remissinstanserna har inte yttrat sig särskilt över utredningens
	förslag i denna del.
	Förslaget i utkast till lagrådsremiss överensstämmer med
	regeringens.
	Remissinstanserna har inte yttrat sig över förslaget.
	Skälen för regeringens förslag: I de fyra Genèvekonventionerna om
	skydd för krigets offer från 1949 samt tilläggsprotokollen I och II till
	dessa från 1977 rörande skydd för offren i internationella respektive icke-
	internationella väpnade konflikter finns bestämmelser om särskilt skydd
	för vissa personkategorier som inte direkt deltar i strid. Det gäller bl.a.
	civila, personal som medföljer de militära styrkorna samt soldater som
	inte längre är aktivt stridande för att de t.ex. lagt ned sina vapen eller
	blivit försatta ur stridbart skick (hors de combat) (se avsnitt 4.5). Enligt
	Genèvekonventionerna åligger det staterna att se till att enskilda som
	begår eller ger befallning om svåra överträdelser av konventionerna kan
	åläggas straffrättsligt ansvar. Vad som utgör en svår överträdelse anges i
	respektive konvention samt kompletteras genom bestämmelser i
	tilläggsprotokoll I. Regleringen återspeglas i Romstadgans artikel 8:2 a
	som anger att med krigsförbrytelser avses svåra överträdelser av
	Genèvekonventionerna, vilka även räknas upp i artikeln. Vidare anges att
	gärningarna ska rikta sig mot bl.a. personer för vilka föreskrivs visst
	skydd enligt bestämmelserna i konventionerna, dvs. skyddade personer.
	Artikeln är, i likhet med vad som gäller enligt Genèvekonventionerna,
	endast tillämplig i internationella väpnade konflikter. Vad som inom
	Genèvekonventionerna avses med skyddad person framgår således av
	respektive konvention samt kompletteras genom tilläggsprotokoll I.
	Genèvekonvention I angående förbättrande av sårades och sjukas
	behandling vid stridskrafterna i fält innehåller skydd för vissa
	uppräknade kategorier av personer, däribland medlemmar i en stridande
	parts stridskrafter, när dessa är i behov av särskilt skydd på grund av
	sårskada eller sjukdom. Även personer som formellt inte tillhör
	stridskrafterna men som anses som stridande t.ex. genom att tillhöra
	organiserade motståndsrörelser eller andra organiserade grupper,
	tillförsäkras visst skydd. Detsamma gäller personer som medföljer
	stridskrafterna utan att tillhöra dessa samt medlemmar i ett folkuppbåd
128	(levée	en masse). Vidare inkluderas personer som har sjuk- eller

själavårdande uppgifter och personer som tillhör de nationella Röda Korset-föreningarna eller andra likvärdiga frivilligorganisationer.

Genèvekonvention II om behandlingen av sårade, sjuka och skeppsbrutna tillhörande stridskrafterna till sjöss tillämpas på motsvarande grupp av personer som den första konventionen, dock i fråga om stridskrafterna till sjöss.

Genèvekonvention III om behandlingen av krigsfångar innehåller bestämmelser om skydd för i allt väsentligt samma grupp av personer som de två första konventionerna, förutsatt att en sådan person fallit i motparts våld på visst i konventionen föreskrivet sätt. Därigenom erhåller personen status som krigsfånge och tillhör den skyddade kretsen.

Genèvekonvention IV, som behandlar skydd för civilpersoner under krigstid, omfattar den storleksmässigt största kretsen av personer. Vad som avses med civila definieras negativt, se avsnitt 4.5.8. Begreppet civil omfattar i huvudsak personer som inte är medlemmar i en stridande parts väpnade styrkor eller stridskrafter, medlemmar i andra milisgrupper, frivilligkårer eller organiserade motståndsrörelser som lyder under en stridande part och som uppfyller vissa krav på organisation och befäl, och inte heller personer som deltar i ett folkuppbåd (levée en masse). Personer som åtnjuter skydd enligt Genèvekonventionerna I–III omfattas inte heller70. Enligt konventionen är den som befinner sig i händerna på en part i konflikten eller en ockupationsmakt skyddad, förutsatt att personen inte innehar den statens medborgarskap. Frågan om medborgarskap har emellertid genom Jugoslavientribunalens praxis71 ansetts vara av mindre betydelse i sammanhanget. Dagens konflikter handlar inte sällan om att nya stater tillskapas och parterna i konflikten har då ofta samma medborgarskap. Avgörande för bedömningen av om en person är att anse som skyddad i dessa fall är dennes förhållande till den stat som han eller hon ”befinner sig i händerna på”, snarare än medborgarskapet. För att en person ska anses vara i händerna på en part i konflikten krävs inte att dennes fysiska frihet begränsas. Det är tillräckligt att personen befinner sig inom det territorium som kontrolleras av en motpart72. Vissa bestämmelser i konventionen, som avser att tillförsäkra civila ett allmänt grundläggande skydd, gäller i förhållande till hela befolkningen i de länder som är i konflikt med varandra. Därmed gäller bestämmelserna även i förhållande till den egna

statens befolkning (jfr artiklarna 13–26).

Inom den humanitära rätten finns, utöver den grundläggande reglering som tillkommer alla civila, bestämmelser om förstärkt skydd för vissa grupper. Där finns särskilda bestämmelser om skydd för bl.a. barn som befinner sig i ett område där det pågår en väpnad konflikt eller som är föremål för ockupation. För barn i allmänhet föreskrivs att de ska vara

70Jugoslavientribunalen, Trial Judgement, The Prosecutor v. Zejnil Delalic and Others, 1998, IT-96-21-T, paras 271 f.

71Jugoslavientribunalen, Appeal Judgement, The Prosecutor v. Dusko Tadic, 1999, IT-94- 1-A, paras 164 f., Jugoslavientribunalen, Appeal Judgement, The prosecutor v. Zlatko

Aleksovski, 2000, IT-95-14/1-A, paras 151 f., Jugoslavientribunalen, Appeal Judgement, The Prosecutor v. Zejnil Delalic and Others, 2001, IT-96-21-A, para 84.

72 Jugoslavientribunalen, Review of the Indictment, The Prosecutor v. Ivica Rajic and Viktor Andric, 1996, IT-95-12-R61, paras 35–37.

Prop. 2013/14:146

129

Prop. 2013/14:146

130

föremål för särskild respekt och skyddas mot varje form av otillbörligt närmande samt få den vård och hjälp som de behöver. Därutöver finns bestämmelser som tar sikte på barn i särskilt utsatta situationer t.ex. barn som evakueras eller interneras. En annan utpekad grupp är kvinnor. De ska bl.a. åtnjuta särskild respekt och skyddas mot varje form av otillbörligt närmande. För kvinnor som är i behov av speciellt skydd, t.ex. på grund av att de väntar barn, är nyförlösta eller har små barn, finns ytterligare bestämmelser i Genèvekonventionerna III och IV samt i artikel 76 i tilläggsprotokoll I.

Tilläggsprotokoll I innehåller i vissa avseenden mer långtgående bestämmelser än Genèvekonventionerna. På motsvarande sätt som i konventionerna gäller det i protokollet fastställda skyddet för vissa där angivna kategorier av personer. I allt väsentligt är det fråga om samma personer som omfattas av konventionernas reglering. Protokollet innehåller bestämmelser om skydd för bl.a. sårade, sjuka, skeppsbrutna, krigsfångar, sjukvårdspersonal och militärpräster, såsom dessa definieras i protokollet. Detsamma gäller personer försatta ur stridbart skick (hors de combat). Vidare återfinns där en särskild definition av vad som avses med kombattanter (artikel 43), se avsnitt 4.5.6. För civilas del kompletteras konventionerna genom att även flyktingar och statslösa i vissa fall anses utgöra skyddade personer.

I Romstadgans artikel 8:2 b och e behandlas krigsförbrytelser som utgör allvarliga kränkningar av den humanitära rätten men däremot inte svåra överträdelser enligt Genèvekonventionerna eller tilläggsprotokoll I. Den humanitärrättsliga reglering som är av intresse i detta sammanhang är i allt väsentligt tilläggsprotokoll I samt, såvitt gäller icke- internationella väpnade konflikter, tilläggsprotokoll II. Vem som tillhör kategorin skyddade personer framgår av respektive bestämmelse i relevant protokoll. Tilläggsprotokoll II gäller enligt dess artikel 2 för en vid krets av individer genom att det ska tillämpas i förhållande till alla personer som berörs av en icke-internationell väpnad konflikt såsom den definieras i protokollet.

Enligt artikel 8:2 c i Romstadgan omfattar straffansvaret för krigsförbrytelser allvarliga kränkningar av artikel 3 som är gemensam för de fyra Genèvekonventionerna. Genom regleringen tillförsäkras personer som inte deltar i fientligheterna ett grundläggande skydd även i icke- internationella väpnade konflikter. Med skyddad person i detta sammanhang avses såväl den som inte deltar i stridigheterna som den som upphört att delta t.ex. en soldat eller stridande person som lagt ned sina vapen eller försatts ur stridbart skick (hors de combat).

Överträdelser av den humanitära rätten kan således begås dels genom svåra överträdelser, som endast kan begås i internationella väpnade konflikter, dels genom allvarliga kränkningar, som kan begås i såväl internationella som icke-internationella väpnade konflikter. Vem som i ett enskilt fall tillhör den skyddade personkretsen beror på vilken del av den humanitära rätten som överträtts. Svåra överträdelser kan i allt väsentligt begås mot samma grupper av personer som också kan vara föremål för allvarliga kränkningar.

Som behandlats i avsnitt 7.2 är en utgångspunkt för reformen att den svenska regleringen av krigsförbrytelser ska omfatta gärningar som utgör sådana brott enligt Romstadgan. Därutöver ska även gärningar som enligt

allmän folkrätt, dvs. som även sedvanerättsligt, utgör brott omfattas. Vad	Prop. 2013/14:146
som enligt den föreslagna lagen ska anses utgöra en skyddad person bör
därför bestämmas på motsvarande sätt. Därmed föreslås definitionen
omfatta samtliga de personer som enligt vad som ovan redovisats har rätt
till särskilt skydd enligt den humanitära rätten, i den omfattning som där
föreskrivs. I många fall kan flera skyddsbestämmelser vara tillämpliga
för en och samma person, bl.a. åtnjuter vissa personer såväl särskilt
skydd, i egenskap av t.ex. sjukvårdspersonal, som allmänt skydd, i
egenskap av civil.
I den föreslagna lagen om straff för folkmord, brott mot mänskligheten
och krigsförbrytelser ska således med skyddad person avses den som
såsom sårad, sjuk, skeppsbruten, krigsfånge eller civil eller i annan
egenskap åtnjuter särskilt skydd enligt Genèvekonventionerna den 12
augusti 1949, det första tilläggsprotokollet till dessa från år 1977 eller
annars enligt allmän folkrätt som är tillämplig i väpnad konflikt eller
under ockupation. En särskild bestämmelse med detta innehåll föreslås
tas in i anslutning till bestämmelsen om straffansvaret för
krigsförbrytelser som begås mot person.
Som ovan redovisats ser skyddet olika ut beroende på i vilken
egenskap en individ uppträder samt vad den humanitära rätten
föreskriver i varje enskilt fall. Närmare ledning måste därför sökas i de
rättskällor där skyddet beskrivs. I sammanhanget bör även beaktas den
sedvanerättsliga utvecklingen mot att samma humanitära regler ska gälla
oberoende av vilken typ av konflikt det är fråga om, se avsnitt 11.2.
Frågan om vilken eller vilka kategorier av personer som är skyddade i
varje enskilt fall redovisas inte närmare nedan när de olika brotten
behandlas, om det inte är särskilt motiverat.

11.4Krigsförbrytelse mot person i väpnade konflikter eller under ockupation

11.4.1Dödande

Regeringens förslag: Den som dödar en skyddad person döms för krigsförbrytelse.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: En övervägande del av remissinstanserna har inte

yttrat sig särskilt över förslaget. Försvarsmakten har anfört att en civil som inte har rätt att ta aktiv del i stridigheterna och som dödar en kombattant ska omfattas av straffansvaret.

Förslaget i utkast till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna har inte yttrat sig över förslaget.

Skälen för regeringens förslag: I internationella väpnade konflikter eller under ockupation omfattar straffansvaret för krigsförbrytelser enligt Romstadgans artikel 8:2 a (i) den som uppsåtligen dödar en skyddad person (artiklarna 50 i GK I, 51 i GK II, 130 i GK III och 147 i GK IV).

Detsamma gäller i icke-internationella väpnade konflikter enligt

131

Prop. 2013/14:146

132

Romstadgans artikel 8:2 c (i), som avser utövande av våld mot liv och person, i synnerhet bl.a. mord i alla dess former (artikel 3 i GK I–IV).

En kombattant tillhör som utgångspunkt inte kretsen av skyddade personer. Det är därför i princip accepterat inom den humanitära rätten att en sådan person dödas inom ramen för den väpnade konflikten, se vidare nedan. En kombattant som nedlagt sina vapen, inte längre är i stånd att försvara sig eller har gett sig på nåd och onåd erhåller emellertid status som skyddad person. Under sådana förutsättningar är det därmed förbjudet att rikta anfall mot personen och, som framgår av artikel 8:2 b (vi), kan dödande och sårande av en sådan person utgöra en krigsförbrytelse (artikel 23 i lantkrigsreglementet och artiklarna 41 och 85:3 e) i TP I). Frågan om straffansvar för den som skadar en person försatt ur stridbart skick behandlas i avsnitt 11.4.4.

I brottskriterierna till artikel 8:2 a (i) anges att någon ska ha dödat en skyddad person. Även underlåtenhetsgärningar omfattas. Artikel 8:2 c (i) omfattar samma typ av gärning men de skyddade grupperna är enligt brottskriterierna personer försatta ur stridbart skick (hors de combat), civila, medicinsk eller religiös personal, som inte aktivt deltar i fientligheterna. Där framgår vidare att med religiös personal avses även personer som inte bekänner sig till en tro men som har liknande funktioner, förutsatt att de inte deltar i stridigheterna.

Straffansvaret avser ett uppsåtligt handlande eller en underlåtenhet, som med ett visst krav på kausalt samband, resulterar i någons död. För ansvar krävs att uppsåtet omfattat denna effekt.

Som ovan nämnts finns det inte något generellt förbud mot att döda kombattanter och stridande i den humanitära rätten. Enligt artikel 43 i tilläggsprotokoll I har medlemmar av en parts väpnade styrkor i en internationell väpnad konflikt, dvs. personer som innehar kombattantstatus, rätt att direkt delta i fientligheterna. Detta innefattar en rätt för kombattanter att som krigshandling döda eller skada motpartens kombattanter under förutsättning att gärningen inte strider mot internationell humanitär rätt, t.ex. att dödandet sker genom förrädiskt förfarande. En kombattant åtnjuter därmed en form av immunitet (combat privilege) från lagföring enligt nationella bestämmelser som dennes stridshandling kan stå i strid med, t.ex. bestämmelserna om mord, misshandel och skadegörelse. Motsvarande rättigheter finns inte för civila bl.a. till följd av att den internationella humanitära rätten bygger på förutsättningen att civila inte ska delta i fientligheterna utan skyddas från effekterna av konflikten. Det finns emellertid inte något uttryckligt förbud mot att civila direkt deltar i fientligheter, se avsnitt 4.5.8. I sådana situationer upphör dock deras skydd mot anfall att gälla och de kan utgöra ett militärt mål. Detta innebär emellertid inte att de automatiskt erhåller status som kombattanter eller stridande.

Den humanitära rätten ska respekteras av såväl kombattanter, stridande som civila. Krigsförbrytelse utgör inget militärt brott. Det är således möjligt för civila som direkt deltar i fientligheterna att ådra sig straffansvar. För detta krävs emellertid att gärningen riktas mot en skyddad person, se avsnitt 11.3. Offrets status har därmed avgörande betydelse, men däremot inte förövarens. Som ovan konstaterats tillhör inte kombattanter gruppen av skyddade personer, annat än när de försatts ur stridbart skick (hors de combat) eller erhållit status som krigsfångar.

På motsvarande sätt görs det i icke-internationella väpnade konflikter	Prop. 2013/14:146
skillnad mellan å ena sidan civila och å andra sidan medlemmar av en
stridande parts stridskrafter tillhörande en stat eller en organiserad
väpnad grupp73. I motsats till vad Försvarsmakten anfört omfattar
därmed straffansvaret inte, som utgångspunkt, en gärning varigenom en
civil person dödar en kombattant. En annan fråga är att nationella
straffbestämmelser om t.ex. mord eller dråp kan bli aktuella, eftersom
civila saknar den immunitet som den humanitära rätten under vissa
förutsättningar ger kombattanter.
Utredningen har föreslagit att straffansvar för dödande av en
kombattant som försatts ur stridbart skick ska regleras särskilt. En sådan
gärning omfattas emellertid av den aktuella bestämmelsen om dödande,
eftersom kombattanter eller stridande försatta ur stridbart skick
därigenom tillhör kretsen skyddade personer. Med hänsyn till att
dubbelreglering så långt möjligt ska undvikas är en uttrycklig reglering i
detta hänseende mindre lämplig. Frågan om straffansvar för den som
skadar en person försatt ur stridbart skick behandlas i avsnitt 11.4.4.
Regeringen föreslår därmed att straffansvaret för krigsförbrytelser ska
omfatta den som dödar en skyddad person.

11.4.2 Tortyr eller annan omänsklig behandling

Regeringens förslag: Den som tillfogar en skyddad person allvarlig smärta eller skada eller utsätter denne för svårt lidande genom tortyr eller annan omänsklig behandling döms för krigsförbrytelse.

Regeringens bedömning: Straffansvar för påtvingad sterilisering och stympning bör inte regleras särskilt.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. Utredningen föreslår att den som genom tortyr eller annan grym eller omänsklig behandling tillfogar en skyddad person en svår kroppslig eller psykiskt skada eller svårt lidande ska dömas för krigsförbrytelse.

Remissinstanserna: En övervägande del av remissinstanserna har inte yttrat sig särskilt över förslaget. Svenska Röda Korset har ansett att straffansvar för stympning bör regleras uttryckligen.

Förslaget i utkast till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna har inte yttrat sig över förslaget.

Skälen för regeringens förslag och bedömning

Relevanta källor

Enligt artiklarna 8:2 a (ii) och (iii) i Romstadgan utgör det en krigsförbrytelse att i en internationell väpnad konflikt eller under ockupation utsätta någon för tortyr eller omänsklig behandling, inbegripet biologiska experiment, samt att förorsaka någon svårt lidande eller svår skada till kropp eller hälsa (artiklarna 50 i GK I, 51 i GK II,

73 ICRC Interpretive Guidance on The Notion of direct participation in hostilities under International Humanitarian Law, 2009, s. 27 f.

133

Prop. 2013/14:146	130 i GK III och 147 i GK IV samt 11 i TP I). Straffansvar för biologiska
	experiment behandlas i avsnitt 11.4.3.
	I icke-internationella väpnade konflikter omfattar ansvaret enligt
	artikel 8:2 c (i) våld mot liv och person i synnerhet bl.a. stympning, grym
	behandling och tortyr (artikel 3 i GK I–IV).
	I detta sammanhang behandlas även straffansvar för krigsförbrytelser
	som begås genom påtvingad sterilisering och stympning. Relevant
	reglering i fråga om påtvingad sterilisering finns i Romstadgan,
	artiklarna 8:2 b (xxii) och 8:2 e (vi) (artiklarna 27:2 i GK IV, 75:2 b och
	76:1 i TP I samt 4:2 e i TP II) och i fråga om stympning i artiklarna
	8:2 b (x), 8:2 e (xi) och 8:2 c (i) (artiklarna 13 i GK III, 32 i GK IV och 3
	i GK I– IV samt 11 och 85:5 i TP I och 4:2 a och 5:2 e i TP II).
	Tortyr eller annan omänsklig behandling
	Romstadgan saknar en definition av vad som avses med tortyr som
	krigsförbrytelse. Av brottskriterierna framgår dock att en sådan gärning
	innefattar förorsakande av svår fysisk eller psykisk smärta eller svårt
	lidande, i syfte att erhålla information eller en bekännelse, att straffa,
	hota eller skrämma eller i annat syfte som har sin grund i någon form av
	diskriminering.
	Brottskriteriernas beskrivning ligger mycket nära den definition av
	tortyr som finns i tortyrkonventionen (se prop. 1985/86:17), vars innehåll
	redan vid konventionens tillkomst år 1984 ansågs utgöra sedvanerätt. Det
	finns emellertid även skillnader mellan konventionens definition och
	brottskriteriernas uttolkning av vad som inom ramen för krigsförbrytelser
	ska utgöra tortyr. Tortyrkonventionen uppställer ett krav på att tortyren
	ska ha åsamkats av, eller skett på anstiftan eller med samtycke eller
	medgivande av en offentlig tjänsteman eller annan företrädare för det
	allmänna. När brottskriterierna framförhandlades ansåg vissa stater att
	konventionens krav i denna del skulle gälla även för krigsförbrytelser
	som begås genom tortyr. En majoritet av delegationerna framhöll dock
	att det genom det allmänna kravet på samband med en väpnad konflikt
	ligger i sakens natur att den som gör sig skyldig till tortyr ofta innehar
	någon form av officiell befattning. Dit räknas även medlemmar i en stats
	nationella väpnade styrka. Att i detta sammanhang uttryckligen kräva det
	allmännas inblandning skulle kunna begränsa bestämmelsens
	tillämpningsområde på ett opåkallat sätt, särskilt i fråga om icke-
	internationella väpnade konflikter. Eftersom brottet var avsett att gälla
	för båda konflikttyperna utgjorde detta ett tungt vägande argument. Den
	slutliga kompromissen innebär att kriterierna i huvudsak upprepar
	tortyrkonventionens lydelse, med undantag för konventionens krav på
	koppling till person som innehar någon form av officiell befattning.
	Jugoslavientribunalen har emellertid i praxis uppställt ett sådant krav
	även i fråga om krigsförbrytelser, dock i något uppmjukad form bl.a.
	genom att även personer som innehar någon form av officiell befattning
	för en icke-statlig part kan göra sig skyldiga till en tortyrgärning74.
	74 Jugoslavientribunalen, Trial Judgement, The Prosecutor v. Zejnil Delalic and Others,
134	1998, IT-96-21-T, para 473.
134

Tribunalens praxis bör ses i ljuset av denna skillnad mellan Romstadgans reglering och vad tribunalen anser krävs för straffansvar.

Det finns även skillnader mellan de aktuella brottskriteriernas beskrivning av vad som utgör tortyr och den definition av tortyr som enligt Romstadgans artikel 7:2 e gäller för brott mot mänskligheten, jfr avsnitt 10.3.2. Definitionen innefattar ett krav på att offret ska ha befunnit sig i förövarens förvar eller stått under dennes kontroll. Däremot krävs inte, som i fråga om tortyr som krigsförbrytelse, att gärningen ska begås i något särskilt syfte. Även tortyrgärningar som begås av rent sadistiska motiv kan således utgöra brott mot mänskligheten om övriga förutsättningar för straffansvar är uppfyllda.

Tortyr kan begås genom olika typer av gärningar bl.a. våld, hot, tvång eller allvarliga sexuella övergrepp. Vilka gärningar som kan utgöra tortyr har prövats i flera avgöranden av Jugoslavientribunalen75. Enligt tribunalen finns det två utmärkande drag för en tortyrgärning; dels graden av allvar i den smärta eller det lidande som gärningen förorsakar, dels det faktum att gärningen begås i ett visst särskilt syfte. Det finns inte någon uttryckligt angiven eller bestämd nivå när det gäller graden av smärta eller lidande. En bedömning måste göras utifrån samtliga, såväl objektiva som subjektiva, omständigheter i det enskilda fallet. Vid denna prövning kan bl.a. beaktas under vilka förhållanden en gärning begåtts, hur gärningen utförts och vilka effekter den har fått. Även omständigheter som sammanhänger med offrets personliga förutsättningar som ålder, kön, hälsotillstånd eller beroendeställning kan få betydelse vid prövningen. Vissa gärningstyper, t.ex. våldtäkt, anses per definition uppfylla tortyrbrottets krav på smärta eller lidande.

När det gäller kravet på att en tortyrgärning ska begås i ett särskilt syfte har Jugoslavientribunalen slagit fast att den uppräkning som görs i tortyrkonventionen inte är uttömmande. Enligt tribunalen kan sedvanerätten anses ge stöd för att även gärningar som begås med andra syften än de uppräknade, t.ex. i syfte att förnedra en person, kan utgöra tortyr76. Det särskilda syftet behöver inte heller utgöra det enda motivet för gärningen.

Viss ledning i fråga om vilka gärningar som är av sådant kvalificerat slag att de kan utgöra tortyr kan, förutom i Jugoslavien- och Rwandatribunalernas praxis, hämtas i Europadomstolens avgöranden77.

Inte heller när det gäller omänsklig behandling innehåller Romstadgan någon definition. Av brottskriterierna till artikel 8:2 a (ii) framgår att ansvaret avser den som tillfogar en skyddad person svår fysisk eller

75 Jugoslavientribunalen, Trial Judgement, The Prosecutor v. Radoslav Brdanin, 2004, IT- 99-36-T, paras 480 f., Jugoslavientribunalen, Trial Judgement, The Prosecutor v. Zejnil Delalic and Others, 1998, IT-96-21-T, paras 470 och 494 f., Jugoslavientribunalen, Trial Judgement, The Prosecutor v. Anto Furundzija, 1998, IT-95-17/1-T, para 162 f.

76Jugoslavientribunalen, Trial Judgement, The Prosecutor v. Dragoljub Kunarac and Others, 2001, IT-96-23-T and IT-96-23/1-T, paras 468 f., 483 f., Jugoslavientribunalen, Trial Judgement, The Prosecutor v. Zejnil Delalic and Others, 1998, IT-96-21-T,

paras 470 f.

77ECtHR, Ireland v. UK, Publications of the European Court of Human Rights, Series A: Judgements and Decisions, vol. 25, p. 66; 58 ILR 188 at 265, ECtHR, Aydin v. Turkey, Reports of Judgements and Decisions, 1997-VI, pp. 4891 f., paras. 83, 84, 86, ECtHR,

Aksoy v. Turkey, Reports of Judgements and Decisions, 1996-VI, p. 2279, para. 60.

Prop. 2013/14:146

135

Prop. 2013/14:146

136

psykisk smärta eller svårt lidande. När det gäller graden av den smärta eller det lidande som krävs för att en gärning ska kunna bedömas som omänsklig behandling har Jugoslavientribunalen78, i allt väsentligt, jämställt detta med vad som krävs för brottet förorsakande av stort lidande eller allvarlig skada i Romstadgans artikel 8:2 a (iii). Tribunalen har därmed allmänt sett ställt ett något lägre krav på graden av smärta och lidande för annan omänsklig behandling än för tortyr. Detta synsätt har dock inte fått genomslag i brottskriterierna till de båda artiklarna i Romstadgan.

Tortyr utgör en kvalificerad form av omänsklig behandling. Därmed kan, vilket även bekräftas i praxis från Jugoslavientribunalen79, omänsklig behandling begås genom samma typ av gärningar som tortyr, dock utan krav på att gärningen ska begås i något särskilt syfte. Därutöver kan brottet begås genom gärningar som strider mot vad som allmänt kan anses utgöra human behandling. Vid denna bedömning kan den internationella humanitära rätten, främst Genèvekonventionerna I–IV och tilläggsprotokollen I och II80, ge viss ledning. Där finns relativt detaljerade bestämmelser om vad som under en väpnad konflikt på det allmänna planet utgör human behandling av bl.a. civila, sjuka, sårade och krigsfångar. Varje avsteg från vad som kan anses gälla i detta avseende utgör emellertid inte en krigsförbrytelse. Det krävs att gärningen utgör ett allvarligt brott mot regelverket.

Enligt Romstadgans artikel 8:2 a (iii) utgör det ett separat brott att uppsåtligt förorsaka svårt lidande (wilfully causing great suffering) eller svår skada till kropp eller hälsa. Enligt brottskriterierna kan den straffbara gärningen begås dels genom förorsakande av svår fysisk eller psykisk smärta eller svårt lidande, dels genom förorsakande av allvarlig skada. Därmed överlappar artikeln till stora delar artikel 8:2 a (ii). När det gäller tortyr förorsakar sådana gärningar i många fall allvarliga skador, även om det för tortyr i och för sig inte uppställs något krav på en påvisbar skada. Jugoslavientribunalen har också, som nämnts ovan, i huvudsak jämställt brottet förorsakande av svårt lidande eller svår skada med brottet omänsklig behandling. Den skillnad som, enligt brottskriterierna till respektive artikel, finns i fråga om kravet på graden av lidande är så marginell att det får anses ha liten praktisk betydelse. I detta avseende får således artikel 8:2 a (ii) och (iii) anses vara överlappande. Någon särskild reglering av brottet förorsakande av svårt lidande grundat på sistnämnda artikel är därför inte nödvändig. Däremot bör det uttryckligen framgå att även förorsakande av allvarlig skada kan omfattas av straffansvar för krigsförbrytelse. Skadan kan uppstå genom att någon utsätts för tortyr eller annan omänsklig behandling.

Med skada avses såväl psykisk som fysisk skada. Kravet på allvar innebär i fråga om fysiska skador att det ska vara skador av visst

78Jugoslavientribunalen, Trial Judgement, The Prosecutor v. Mladen Naletilic and Vinko Martinovic, 2003, IT-98-34-T, para 246.

79Jugoslavientribunalen, Trial Judgement, The Prosecutor v. Zejnil Delalic and Others,

1998, IT-96-21-T, paras 520 f., Jugoslavientribunalen, Trial Judgement, The Prosecutor v. Tihomir Blaskic, 2000, IT-95-14-T, paras 154 f. och 186.

80 Jfr bl.a. artikel 3 i GK I–IV, artikel 12 i GK I och II, artiklarna 13, 20, 46 i GK III, artiklarna 27 och 32 i GK IV, artikel 75 i TP I och artiklarna 4 och 7 i TP II.

kvalificerat slag som t.ex. allvarliga sår, frakturer eller kroppsliga funktionsnedsättningar. När det gäller psykiska skador krävs att dessa är medicinskt påvisbara. Även i fråga om allvarlig smärta uppställs ett krav på att denna ska vara av visst kvalificerat slag och inte helt kortvarig. Med svårt lidande avses psykiskt lidande som uppkommer t.ex. genom att offret förorsakas svår dödsångest eller tvingas se på när anhöriga misshandlas eller våldtas.

Utredningen har föreslagit att även grym behandling ska utgöra en gärningsform. Enligt Jugoslavientribunalen utgör dock grym behandling detsamma som omänsklig behandling81. Någon särskild reglering är därför inte nödvändig.

Sammanfattningsvis föreslås straffansvaret omfatta den som tillfogar en skyddad person allvarlig smärta eller skada eller utsätter denne för svårt lidande genom tortyr eller annan omänsklig behandling.

Påtvingad sterilisering och stympning

Som inledningsvis redovisats kan krigsförbrytelser begås genom påtvingad sterilisering (se bl.a. artikel 8:2 b [xxii]). Av brottskriterierna framgår att därmed avses att varaktigt beröva någon dennes förmåga att biologiskt fortplanta sig. För straffansvar krävs att åtgärden inte kan rättfärdigas av personens medicinska vårdbehov och inte heller utförs med personens verkliga medgivande.

Krigsförbrytelser kan även begås genom stympning. I brottskriterierna till artiklarna 8:2 b (x) och 8:2 c (i) beskrivs stympning som en gärning varigenom någon förorsakas bestående vanprydnad eller att en persons organ eller lemmar permanent avlägsnas eller annars görs obrukbara. På motsvarande sätt som för påtvingad sterilisering krävs att gärningen inte kan rättfärdigas av vederbörandes medicinska, odontologiska eller andra vårdbehov och inte heller utförs i personens intresse. Artikel 8:2 b (x) är avsedd att tillämpas i internationella väpnade konflikter eller under ockupation. I den uppställs ett krav på att gärningen förorsakat död eller inneburit allvarlig fara för liv eller hälsa. Stadgandet i 8:2 c (i) är tillämpligt i icke-internationella väpnade konflikter. Bestämmelsen förutsätter att gärningen riktas mot en person som fallit i motpartens våld.

Utredningen har föreslagit att påtvingad sterilisering ska regleras gemensamt med straffansvar för allvarliga sexuella övergrepp. Enligt regeringens uppfattning utgör dock en sådan gärning inte i första hand ett sexuellt övergrepp, se även avsnitt 10.3.3. Denna lösning får därför anses vara mindre lämplig och frågan är om någon särskild reglering alls är nödvändig. Detsamma gäller straffansvar för stympning, där utredningen inte föreslagit någon uttrycklig reglering men där Svenska Röda Korset ansett att en sådan bestämmelse skulle vara att föredra.

Enligt regeringen torde såväl påtvingad sterilisering som stympning omfattas av straffansvaret för tillfogande av allvarlig smärta eller skada eller utsättande för svårt lidande genom tortyr eller annan omänsklig behandling. Även i de fall sådana gärningar inte orsakar någon smärta,

81 Jugoslavientribunalen, Trial Judgement, The Prosecutor v. Goran Jelisic, 1999, IT-95-10- T, para 52.

Prop. 2013/14:146

137

Prop. 2013/14:146	t.ex. på grund av att ingreppet genomförs med bedövning eller under
	narkos, torde de under alla omständigheter kunna innebära ett svårt
	lidande för den berörda personen. En stympningsgärning kan dessutom
	medföra en allvarlig kroppsskada. Med beaktande av att en överlappande
	reglering så långt möjligt bör undvikas är det regeringens uppfattning att
	varken stympnings- eller tvångssteriliseringsgärningar bör regleras
	särskilt.

11.4.3 Medicinskt eller vetenskapligt experiment

Regeringens förslag: Den som utsätter en skyddad person för medicinskt eller vetenskapligt experiment som inte sker i personens intresse och som innebär allvarlig fara för hans eller hennes liv eller hälsa döms för krigsförbrytelse.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna har inte yttrat sig särskilt över förslaget.

Förslaget i utkast till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna har inte yttrat sig över förslaget.

Skälen för regeringens förslag: I internationella väpnade konflikter eller under ockupation kan fysisk stympning samt medicinska eller vetenskapliga experiment enligt Romstadgan artikel 8:2 b (x) utgöra krigsförbrytelser. Förutsättningen för straffansvar är att en gärning varken kan rättfärdigas av medicinskt, odontologiskt eller sjukhusmässigt vårdbehov eller att den utförs i personens intresse. Vidare ska gärningen förorsaka död eller allvarligt hota personens hälsa (artikel 13 i GK III, artikel 32 i GK IV samt artiklarna 11 och 85:5 i TP I). Detsamma gäller enligt artikel 8:2 e (xi) i icke-internationella väpnade konflikter (artiklarna 4:2 a och 5:2 e i TP II). Enligt artikel 8:2 a (ii) kan även utförandet av biologiska experiment utgöra en krigsförbrytelse. Frågan om straffansvar för stympning behandlas i avsnitt 11.4.2.

Vad som avses med medicinska eller vetenskapliga experiment definieras inte närmare i Romstadgan. I brottskriterierna återupprepas i allt väsentligt vad som framgår av stadgan samt anges att med hälsa avses såväl en persons fysiska som psykiska hälsa. Vidare föreskrivs att gärningen ska rikta sig mot en person som befinner sig i motparts våld, t.ex. en krigsfånge. Bestämmelsen syftar till att straffbelägga bl.a. vetenskapliga experiment som inte är motiverade utifrån allmänt erkända medicinska riktlinjer och som inte heller sker i personens intresse, under förutsättning att den medför allvarlig risk för personens hälsa eller liv. Offrets medgivande till behandlingen kan i dessa fall inte frita från ansvar.

Stadgan innehåller inte någon definition av biologiska experiment. Inte heller brottskriterierna lämnar någon närmare ledning annat än att ange de allmänna förutsättningarna för straffansvar, vilka överensstämmer med de för medicinskt eller vetenskapligt experiment. Frågan om ansvar för biologiska experiment har inte prövats sedan andra världskriget. Det är mot denna bakgrund svårt att se att det skulle finnas några avgörande

138

skillnader mellan förbuden. Därmed torde det inte finnas något behov av	Prop. 2013/14:146
en uttrycklig straffrättslig reglering rörande biologiskt experiment.
Regeringen föreslår sammanfattningsvis att straffansvaret för
krigsförbrytelser ska omfatta den som utsätter en skyddad person för
medicinskt eller vetenskapligt experiment som inte sker i personens
intresse och som innebär allvarlig fara för hans eller hennes liv eller
hälsa.

11.4.4Skada en person som är försatt ur stridbart skick

Regeringens förslag: Den som skadar en person som är försatt ur stridbart skick döms för krigsförbrytelse.

Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens.
Utredningen föreslår att regleringen ska avse den som dödar eller sårar
en kombattant som är försatt ur stridbart skick.
Remissinstanserna: En övervägande del av remissinstanserna har inte
yttrat sig särskilt över förslaget. Försvarsmakten samt Svenska Röda
Korset har invänt mot användningen av begreppet kombattant i en
bestämmelse som ska vara tillämplig även i icke-internationella väpnade
konflikter, eftersom detta begrepp endast förekommer inom den delen av
den humanitära rätten som gäller i internationella väpnade konflikter
eller under ockupation.
Förslaget i utkast till lagrådsremiss överensstämmer med
regeringens.
Remissinstanserna har inte yttrat sig över förslaget.
Skälen för regeringens förslag: Enligt Romstadgans artikel 8:2 b (vi)
utgör det i internationella väpnade konflikter eller under ockupation en
krigsförbrytelse att döda eller skada en kombattant som, sedan denne lagt
ned sina vapen eller inte längre kan försvara sig, gett sig på nåd och onåd
(artikel 23 i lantkrigsreglementet och artiklarna 41 och 85:3 e i TP I).
Någon motsvarande bestämmelse för icke-internationella väpnade
konflikter finns inte. Artikel 8:2 c (i) föreskriver emellertid straffansvar
för krigsförbrytelser som begås genom utövande av våld mot liv och
person och som riktar sig mot personer som inte direkt deltar i
fientligheterna, däribland medlemmar av de väpnade styrkorna som lagt
ned sina vapen (artikel 3 i GK I–IV och artikel 4:2 a i TP II). Frågan om
straffansvar för att döda en person försatt ur stridbart skick behandlas i
avsnitt 11.4.1.
Som konstaterats i avsnitt 11.4.1 uppställer den humanitära rätten inget
principiellt förbud mot att kombattanter och andra stridande dödas eller
skadas inom ramen för krigföringen. Därmed finns inte heller något
allmänt skydd mot anfall för sådana personer. När en kombattant eller
stridande försätts ur stridbart skick är det emellertid inte längre tillåtet att
rikta anfall mot, döda eller skada denne. Kombattanter och andra
stridande som är försatta ur stridbart skick (hors de combat) åtnjuter
därmed enligt den humanitära rätten ett särskilt skydd från den tidpunkt
då de inte längre kan eller vill försvara sig. Status som försatt ur stridbart
skick tillkommer bl.a. den som befinner sig i motparts våld, är skadad
eller inte vid medvetande eller som klart uttrycker sin avsikt att ge upp	139
	139

Prop. 2013/14:146	sitt motstånd. Förutsättningen är emellertid att personen inte försöker fly
	eller ägnar sig åt fientliga handlingar. Det uppställs inget formellt krav på
	att personen dessförinnan innehaft status som kombattant eller stridande.
	Straffansvaret tar emellertid sikte på anfall som riktas mot personer som
	genom sitt aktiva deltagande i fientligheterna utgjort legitima militära
	mål men som av ovan nämnda skäl inte längre gör det.
	Artiklarna 8:2 b (vi) och 8:2 c (i) reglerar ansvar för såväl dödande
	som förorsakande av skada. Med den definition av skyddad person som
	föreslås enligt 3 §, som även innefattar personer försatta ur stridbart
	skick, skulle det med utredningens förslag till bestämmelse uppstå en
	överlappning i förhållande till 4 § första stycket 1 som reglerar uppsåtligt
	dödande av en sådan person, se avsnitt 11.4.1. Med beaktande av att
	dubbelreglering så långt möjligt bör undvikas föreslås därmed att
	bestämmelsen endast ska avse tillfogande av skada. Det uppställs inget
	uttryckligt krav på graden av allvar i denna skada. Som en allmän
	utgångspunkt omfattar emellertid ansvar för krigsförbrytelser inte
	gärningar av lindrigt slag. Angreppssubjektet bör inte begränsas till
	kombattanter, eftersom detta begrepp endast förekommer inom den del
	av den humanitära rätten som tillämpas i internationella väpnade
	konflikter eller under ockupation.
	Sammanfattningsvis föreslår regeringen att straffansvaret ska omfatta
	den som skadar en person som är försatt ur stridbart skick.

	11.4.5	Allvarligt sexuellt övergrepp

	Regeringens förslag: Den som utsätter en skyddad person för
	allvarligt sexuellt övergrepp genom våldtäkt, påtvingad prostitution,
	sexuellt slaveri eller annan till sitt allvar jämförbar gärning döms för
	krigsförbrytelse.
	Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.
	Utredningen föreslår att bestämmelsen även ska omfatta straffansvar för
	påtvingat havandeskap och påtvingad sterilisering.
	Remissinstanserna har inte yttrat sig särskilt över förslaget.
	Förslaget i utkast till lagrådsremiss överensstämmer med
	regeringens.
	Remissinstanserna har inte yttrat sig över förslaget.
	Skälen för regeringens förslag: I internationella väpnade konflikter
	eller under ockupation kan, enligt Romstadgans artikel 8:2 b (xxii),
	krigsförbrytelser begås genom våldtäkt, sexuellt slaveri, påtvingad
	prostitution, påtvingat havandeskap, påtvingad sterilisering eller genom
	någon annan form av sexuellt våld som också utgör en svår överträdelse
	av Genèvekonventionerna (artiklarna 27:2 i GK IV samt 75:2 b och 76:1
	i TP I).
	Enligt artikel 8:2 e (vi) gäller i princip detsamma i icke-internationella
	väpnade konflikter (artikel 3 i GK I–IV samt artiklarna 4:2 e och f i TP
	II). Straffansvaret för påtvingad sterilisering och påtvingat havandeskap
	behandlas i avsnitt 11.4.2 respektive 11.4.6.
	I Romstadgan finns inte någon definition av brottet våldtäkt. Vad som
140	inom folkrätten avses med våldtäkt har i allt väsentligt kommit att

definieras genom avgöranden av Jugoslavien- och Rwandatribunalerna, se avsnitt 10.3.3. Denna praxis har även legat till grund för utformningen av brottskriterierna till nu aktuella artiklar. Där framgår att med våldtäkt avses en sexuell penetration, även om denna sker endast i liten omfattning, dels med penis eller annat objekt av en persons vagina eller anus, dels med penis av en persons mun. Gärningen ska enligt kriterierna förövas genom att offret utsätts för våld eller hot eller för t.ex. frihetsberövande, missbruk av beroendeställning eller genom att förövaren utnyttjar en hotfull situation som offret eller någon annan, t.ex. en anhörig, befinner sig i. En våldtäkt kan enligt tribunalerna även begås under sådana tvingande förhållanden att offret får anses sakna möjlighet eller förmåga att avvisa den sexuella handlingen. Oförmågan behöver inte vara total. Den kan enligt brottskriterierna bero på naturliga, framkallade eller åldersbetingade förhållanden. Vad som i detta avseende krävs för straffansvar behandlas närmare i avsnitt 10.3.3.

Genom de båda tribunalernas praxis har bl.a. bekräftats att en våldtäkt som begås i samband med en väpnad konflikt kan utgöra en svår överträdelse av Genèvekonventionerna. Därmed jämställs i detta avseende våldtäkt med bl.a. tortyr och annan omänsklig behandling som utgör sådana överträdelser.

Straffansvaret för sexuellt slaveri, se nedan, och påtvingad prostitution är i viss mån överlappande. Gemensamt för dem är att en person tvingas eller annars förmås delta i en eller flera handlingar av sexuell natur. Skillnaden består främst i att det för påtvingad prostitution, enligt brottskriterierna, uppställs ett krav på att gärningsmannen, i utbyte mot eller i samband med denna handling, erhåller eller förväntar sig ekonomisk eller annan vinning. Det krävs att gärningen förövas med samma typ av tvång eller utnyttjande av tvingande förhållanden som gäller för våldtäkt, se ovan jfr avsnitt 10.3.3.

Sexuellt slaveri definieras inte i den internationella humanitära rätten. Även om sådana gärningar enligt Romstadgan utgör sexuella övergrepp kan konstateras att sexuellt slaveri även utgör en särskild form av förslavning. Detta kommer till uttryck bl.a. genom brottskriterierna som anger att det för straffansvar krävs dels att någon utövar sådan makt som följer av äganderätt över en person, dels att personen under dessa förhållanden tvingas eller, med utnyttjande av t.ex. beroendeställning, förmås delta i en eller flera handlingar av sexuell natur. Därmed omfattar bestämmelsen samma typ av gärningar som är aktuella i fråga om brott mot mänskligheten, se avsnitt 10.3.5. Enligt Romstadgan, artiklarna 8:2 b (xxii) och 8:2 e (vi) sista leden, kan även andra former av sexuellt våld än de som uttryckligen omfattas av artiklarna utgöra en krigsförbrytelse. Stadgans reglering i denna del syftar till att fånga in de gärningar som inte omfattas av gärningsformerna våldtäkt, påtvingad prostitution eller sexuellt slaveri men som till sitt allvar är sådana att de utgör en krigsförbrytelse om övriga förutsättningar är uppfyllda. För straffansvar krävs enligt de båda artiklarna i stadgan att en sådan gärning kan anses utgöra en svår överträdelse av Genèvekonventionerna respektive en allvarlig kränkning av konventionernas gemensamma artikel 3. Därigenom uppställs ett relativt högt krav på gärningens svårhetsgrad. Den ska vara jämförbar med t.ex. tortyr eller annan omänsklig behandling. Som ovan konstaterats utgör även sådana

Prop. 2013/14:146

141

Prop. 2013/14:146	allvarliga sexuella övergrepp som uttryckligen omfattas av artiklarna,
	t.ex. våldtäkt, svåra överträdelser av Genèvekonventionerna. Trots
	mindre avvikelser i hur kravet på allvar formuleras i stadgan uppställs
	därmed i princip samma krav på gärningens allvar som i fråga om brott
	mot mänskligheten som begås genom denna typ av sexuella övergrepp,
	se vidare avsnitt 10.3.3.
	Bestämmelsen bör utformas i enlighet med motsvarande regel rörande
	brott mot mänskligheten. Vad gäller straffansvar för påtvingad
	sterilisering har tidigare konstaterats att en sådan gärning endast i
	undantagsfall torde utgöra ett sexuellt övergrepp. Däremot torde den
	kunna omfattas av straffansvar för tillfogande av allvarlig smärta eller
	skada eller utsättande för svårt lidande genom tortyr eller annan
	omänsklig behandling. Som behandlats i avsnitt 11.4.2 (jfr även avsnitt
	10.3.2) görs bedömningen att det inte krävs någon uttrycklig reglering av
	denna gärningsform. Då det bland krigsförbrytelserna inte finns någon
	direkt motsvarighet till straffansvar för förslavning som utgör ett brott
	mot mänskligheten tas, i likhet med vad utredningen föreslagit, sexuellt
	slaveri upp i den nu aktuella bestämmelsen.
	Straffansvaret föreslås därmed omfatta den som utsätter en skyddad
	person för allvarligt sexuellt övergrepp genom våldtäkt, påtvingad
	prostitution, sexuellt slaveri eller annan till sitt allvar jämförbar gärning.

11.4.6 Påtvingat havandeskap

Regeringens förslag: Den som, i syfte att påverka den etniska sammansättningen av en befolkning eller att föröva andra svåra överträdelser av allmän folkrätt, frihetsberövar en skyddad person av kvinnligt kön som med tvång gjorts havande döms för krigsförbrytelse.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. Utredningen föreslår dock att straffansvar för påtvingat havandeskap ska regleras i bestämmelsen om allvarliga sexuella övergrepp och har inte uttryckligen angett de särskilda rekvisit som konstituerar gärningen.

Remissinstanserna har inte yttrat sig särskilt över förslaget.

Förslaget i utkast till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna har inte yttrat sig över förslaget.

Skälen för regeringens förslag: I internationella väpnade konflikter eller under ockupation kan enligt Romstadgans artikel 8:2 b (xxii) en krigsförbrytelse begås bl.a. genom påtvingat havandeskap (artiklarna 27:2 i GK IV samt 75:2 b och 76:1 i TP I). Detsamma gäller enligt artikel 8:2 e (vi) i icke-internationella väpnade konflikter (artiklarna 3 i GK I– IV och 4:2 e och f i TP II). Artiklarna i Romstadgan omfattar även straffansvar för påtvingad sterilisering, se avsnitt 11.4.2, våldtäkt, sexuellt slaveri, påtvingad prostitution eller annan form av sexuellt våld som utgör en svår överträdelse av Genèvekonventionerna respektive en allvarlig kränkning av artikel 3 som är gemensam för konventionerna, se avsnitt 11.4.5.

142

Vad som avses med påtvingat havandeskap definieras i Romstadgans	Prop. 2013/14:146
artikel 7:2 f som rör brott mot mänskligheten, se avsnitt 10.3.4.
Definitionen är emellertid tillämplig även i fråga om krigsförbrytelser.
Den fullbordade gärningen kan sägas innefatta två led. Det första ledet
består i att en kvinna eller flicka med tvång gjorts havande (i den svenska
översättningen av Romstadgan används begreppet våld ”forcibly”). Detta
kan ske genom våldtäkt men också på andra sätt som t.ex. genom
insemination som sker utan kvinnans verkliga medgivande. Gärningens
andra led innebär att kvinnan eller flickan berövas sin frihet i syfte att
påverka den etniska sammansättningen av en befolkning eller att föröva
andra svåra överträdelser av allmän folkrätt. Med frihetsberövande avses,
förutom fysiska sådana, påtvingade begränsningar av rörelsefriheten som
t.ex. anvisande av bestämd vistelseort. Dock krävs att kvinnan genom
frihetsberövandet fråntas möjligheterna att träffa egna val i fråga om att
fullfölja graviditeten.
Det är inte nödvändigt att en och samma person gör sig skyldig till
gärningens båda led. Det är inte heller nödvändigt att det särskilda syftet
förelegat vid tidpunkten för graviditetens uppkomst, däremot vid
frihetsberövandet. Den person som med det särskilda syftet
frihetsberövar kvinnan måste ha uppsåt till den omständigheten att
kvinnan blivit gravid genom tvång.
Utredningen har föreslagit att bestämmelsen om krigsförbrytelser som
begås genom allvarliga sexuella övergrepp även ska omfatta gärningar
som utgör påtvingat havandeskap. Straffansvaret för krigsförbrytelser
som begås genom påtvingat havandeskap bör, i likhet med vad som
föreslås i fråga om brott mot mänskligheten, regleras särskilt (jfr avsnitt
10.3.3). Bestämmelsen bör utformas med förebild i Romstadgans
definition av brottet.
Därmed föreslår regeringen att straffansvaret ska omfatta den som i
syfte att påverka den etniska sammansättningen av en befolkning eller att
föröva andra svåra överträdelser av allmän folkrätt, frihetsberövar en
skyddad person av kvinnligt kön som med tvång gjorts havande.

11.4.7	Förödmjukande och nedsättande behandling

Regeringens förslag: Den som utsätter en skyddad person för
förödmjukande eller nedsättande behandling som är ägnad att allvarligt
kränka den personliga värdigheten döms för krigsförbrytelse.
Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.
Utredningen föreslår att straffansvaret ska avse den som genom
förödmjukande eller nedsättande behandling kränker en skyddad persons
personliga värdighet.
Remissinstanserna har inte yttrat sig särskilt över förslaget.
Förslaget i utkast till lagrådsremiss överensstämmer med
regeringens.
Remissinstanserna har inte yttrat sig över förslaget.
Skälen för regeringens förslag: Enligt Romstadgan artikel 8:2 b (xxi)
kan det i en internationell väpnad konflikt eller under ockupation utgöra
en krigsförbrytelse att kränka någons personliga värdighet, särskilt		143

Prop. 2013/14:146

144

genom förödmjukande och nedsättande behandling (artiklarna 14 och 52 i GK III och artiklarna 27 och 95 i GK IV samt artiklarna 75:2 b och 85:4 c i TP I). Detsamma gäller enligt artikel 8:2 c (ii) i icke- internationella väpnade konflikter (artikel 3 i GK I–IV och artikel 4:2 e i TP II).

Av brottskriterierna till artikel 8:2 b (xxi) framgår att straffansvaret avser den som förnedrar, nedvärderar eller på annat sätt kränker den personliga värdigheten hos en person i sådan grad att det allmänt kan betraktas som ett skändande av den personliga värdigheten. Vidare anges att det vid bedömningen av vad som utgör en straffbar kränkning kan tas hänsyn till den utsatta personens kulturella bakgrund.

Frågan om vilka gärningar som kan utgöra kränkningar av den personliga värdigheten har behandlats i flera avgöranden av Jugoslavien- och Rwandatribunalerna. Enligt Jugoslavientribunalen82 kan gärningar som innefattar tvång att utföra förnedrande handlingar eller som begås i syfte att allmänt förnedra och förlöjliga en person omfattas av straffansvaret. Enligt tribunalen krävs inte att en gärning förorsakar en reell kränkning av en persons integritet eller fysiska eller mentala välbefinnande. Däremot ska gärningen typiskt sett ha varit ägnad att allvarligt kränka den personliga värdigheten. I vilken omfattning den enskilde, utifrån sina individuella förutsättningar, upplevt kränkningen är därmed inte avgörande för den straffrättsliga bedömningen. Enligt tribunalen kan flera gärningar som var för sig är av mindre allvarligt slag omfattas av bestämmelsen om de begås vid upprepade tillfällen eller under lång tid och de, vid en sammantagen bedömning, typiskt sett varit ägnade att allvarligt kränka den personliga värdigheten.

De gärningar som omfattas kan således vara av varierande slag. I många fall kan straffansvar för krigsförbrytelse uppkomma även på annan grund t.ex. när det gäller gärningar av sexuell natur, misshandel eller hot. Det ligger i sakens natur att bestämmelsen i stor utsträckning är överlappande i förhållande till andra krigsförbrytelser som begås mot person, eftersom sådana gärningar i princip alltid i något avseende innefattar en allvarlig kränkning av offrets personliga värdighet. Människors värdighet kan emellertid kränkas på en rad olika sätt, vilka inte alla omfattas av straffansvar. Rwandatribunalen har bl.a. uttalat att gärningar som underminerar en persons självkänsla kan utgöra förödmjukande behandling. Detsamma gäller gärningar som kan vara att anse som en mindre allvarlig form av tortyr, där de för tortyr nödvändiga rekvisiten inte är uppfyllda83.

Det förhållandet att offret inte behöver ha upplevt någon kränkning bör komma till tydligt uttryck i bestämmelsen genom att det anges att det är tillräckligt att gärningen är ägnad att kränka den personliga värdigheten. Vidare bör, med hänsyn till bestämmelsens förhållandevis vida tillämpningsområde, framgå att det för straffansvar krävs att det är fråga om en allvarlig kränkning. Stöd för att uppställa ett sådant krav finns

82Jugoslavientribunalen, Trial Judgement, The Prosecutor v. Zlatko Aleksovski, 1999, IT- 95-14/1-T, paras 55 f.

83Rwandatribunalen, Trial Judgement, The Prosecutor v. Alfred Musema, 2000, ICTR-96-

13-T, para 285.

enligt regeringens uppfattning i tribunalpraxis samt även i	Prop. 2013/14:146
brottskriterierna.
Därmed föreslås att straffansvaret ska omfatta den som utsätter en
skyddad person för förödmjukande eller nedsättande behandling som är
ägnad att allvarligt kränka den personliga värdigheten.

11.4.8 Deportation eller tvångsförflyttning

Regeringens förslag: Den som i strid med allmän folkrätt deporterar eller tvångsförflyttar en skyddad person döms för krigsförbrytelse.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. Utredningen föreslår att det uttryckligen ska anges att förflyttningen sker från ett område där personerna lagligen uppehåller sig.

Remissinstanserna har inte yttrat sig särskilt över förslaget.

Förslaget i utkast till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna har inte yttrat sig över förslaget.

Skälen för regeringens förslag: I en internationell väpnad konflikt eller under ockupation kan det enligt Romstadgan artikel 8:2 a (vii) utgöra en krigsförbrytelse att olagligt deportera, förflytta eller spärra in skyddade personer (artiklarna 45, 49 och 147 i GK IV). Ansvar för frihetsberövande behandlas i avsnitt 11.5.3. Vidare kan, enligt artikel

8:2 b (viii), straffansvaret	omfatta	ockupationsmakts deportation eller
förflyttning inom eller utanför det ockuperade området av hela eller en
del av befolkningen som finns i detta område (artiklarna 49 och 147 i GK
IV samt artikel 85:4 a i TP I). Frågan om förflyttning av den egna
befolkningen till ett ockuperat område behandlas i avsnitt 11.5.1.
I icke-internationella	väpnade	konflikter kan det, enligt artikel
8:2 e (viii), utgöra en krigsförbrytelse att beordra förflyttning av en
civilbefolkning av skäl som sammanhänger med konflikten, såvida inte
detta krävs för att säkerställa civilbefolkningens säkerhet eller är militärt

nödvändigt (artiklarna 17 och 4:3 d i TP II).

Med deportation avses förflyttning utanför en stats territorium medan en tvångsförflyttning sker inom territoriet. Deportation kan därför som utgångspunkt endast ske i internationella väpnade konflikter eller under ockupation. Romstadgans reglering tar också i första hand sikte på en ockupationsmakts deportation eller förflyttning av den ockuperade befolkningen. Inom den humanitära rätten har emellertid frågan om förflyttningen skett inom eller ut från en stats territorium ansetts vara av mindre betydelse84.

I brottskriterierna till respektive artikel anges närmare vad som omfattas. Artikel 8:2 a (vii) behandlar deportation eller förflyttning av en eller flera personer till en annan stat eller plats. För straffansvar krävs att detta sker i strid med i första hand Genèvekonventionerna. Enligt artikel 49 i Genèvekonvention IV är deportation och tvångsförflyttning som

84 Jugoslavientribunalen, Trial Judgement, The Prosecutor v. Radislav Krstic, 2001, IT-98- 33-T, paras 521 f.

145

Prop. 2013/14:146

146

utgångspunkt förbjudet. Förbudet är emellertid inte utan undantag. Under vissa förutsättningar kan åtgärderna tillåtas, främst för att skydda befolkningen mot militära anfall. Det krävs i dessa fall att deportationen eller förflyttningen sker under värdiga förhållanden. Det måste bl.a. erbjudas lämplig inkvartering. Så snart de skäl som motiverat en tvångsförflyttning har upphört ska personerna återföras till sina hem.

Andra ledet i artikel 8:2 b (viii) avser den som direkt eller indirekt deporterar eller förflyttar hela eller delar av en befolkning i ett ockuperat territorium inom eller utanför detta område. Gärningen kan således enligt artikelns ordalydelse endast begås under en ockupation och på uppdrag eller med inblandning av ockupationsmakten.

Artikel 8:2 e (viii) straffbelägger beordrande av en förflyttning av en civilbefolkning som varken kan motiveras utifrån civilas säkerhet eller militär nödvändighet. Bestämmelsen avser förflyttning av en population dvs. inte endast en enstaka person. I detta avseende skiljer sig regleringen från artikel 8:2 a (vii) som inte uppställer motsvarande krav.

Mot bakgrund av redovisningen ovan kan således konstateras att artiklarna 8:2 a (vii) och 8:2 b (viii) andra ledet till stora delar överlappar varandra. I båda fallen omfattas såväl förflyttningar inom området som ut från territoriet. Det finns emellertid skillnader. Den senare artikeln förutsätter en ockupationsmakts inblandning. Vidare uppställs ett krav på att det ska vara fråga om förflyttning av en del av en befolkning vilket innebär fler personer än en. Motsvarande krav uppställs i icke- internationella väpnade konflikter enligt artikel 8:2 e (viii), som dock tar sikte på den som beordrar förflyttningen. Fråga är om dessa skillnader bör återspeglas i utformningen av den svenska regleringen av straffansvaret.

Som tidigare nämnts föreslås att regleringen för internationella respektive icke-internationella väpnade konflikter i stort sett sammanförs, jfr avsnitt 11.2. Avsteg från denna huvudregel bör endast göras när internationell sedvanerätt inte medger annat eller när en överträdelse till sin natur endast kan begås i en internationell väpnad konflikt eller under ockupation. Sådana skäl gör sig inte gällande här. Samma ansvar bör därmed gälla, oavsett vilken typ av konflikt som gärningen begås i. Inte heller de skillnader som finns mellan de båda artiklar som är tillämpliga i internationella väpnade konflikter motiverar någon särskild reglering. Straffansvar för deportation och förflyttning i strid med allmän folkrätt föreslås därför regleras samlat genom en bestämmelse tillämplig i såväl internationella som icke-internationella väpnade konflikter samt under ockupation. Med beaktande av att artikel 8:2 a (vii), samt den underliggande regleringen i artikel 49 i Genèvekonvention IV, uttryckligen omfattar gärningar som riktar sig mot en person bör det, i likhet med vad utredningen föreslagit, vara tillräckligt att endast en person deporteras eller tvångsförflyttas. Motsvarande reglering avseende brott mot mänskligheten föreslås utformas på samma sätt, se avsnitt 10.3.6. Det är däremot inte nödvändigt att i författningstexten uttryckligen ange att den som deporteras eller tvångsförflyttas lagligen ska ha uppehållit sig inom området, eftersom denna omständighet ska beaktas inom ramen för bedömningen av om gärningen skett i strid med allmän folkrätt.

Vad gäller krigsförbrytelser som enligt 8:2 a (vii) sista momentet begås	Prop. 2013/14:146
genom olaglig inspärrning har utredningen gjort bedömningen att det
saknas stöd i allmän folkrätt för att låta straffansvaret omfatta även
gärningar som begås i icke-internationella väpnade konflikter.
Regeringen delar denna bedömning. Bestämmelsen behandlas nedan i
avsnitt 11.5.3.
Sammanfattningsvis föreslås därmed att straffansvaret för
krigsförbrytelser ska omfatta den som i strid med allmän folkrätt
deporterar eller tvångsförflyttar en skyddad person.

11.4.9	Rätten till en rättvis rättegång

Regeringens förslag: Den som verkställer eller dömer ut ett straff mot
en skyddad person utan att han eller hon först fått en rättvis rättegång
döms för krigsförbrytelse.
Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.
Utredningen föreslår ett uttryckligt krav på att en rättvis rättegång ska
ske inför en opartisk domstol.
Remissinstanserna har inte yttrat sig särskilt över förslaget.
Förslaget i utkast till lagrådsremiss överensstämmer med
regeringens.
Remissinstanserna har inte yttrat sig över förslaget.
Skälen för regeringens förslag: I internationella väpnade konflikter
eller under ockupation kan det enligt Romstadgan artikel 8:2 a (vi) utgöra
en krigsförbrytelse att beröva en krigsfånge eller annan skyddad person
rätten till en opartisk rättegång (artikel 130 i GK III, artikel 147 i GK IV
samt artiklarna 75:4 och 85:4 e i TP I).
Enligt artikel 8:2 c (iv) gäller detsamma i icke-internationella väpnade
konflikter i fråga om att döma ut straff och verkställa avrättningar utan
föregående dom som avkunnats av domstol, som tillsatts i laga ordning
och vars rättskipning erbjuder de garantier som allmänt erkänns som
oumbärliga (artikel 3 i GK I–IV och artikel 6 i TP II).
Av brottskriterierna till artikel 8:2 a (vi) framgår att berövande av
rätten till en rättvis rättegång kan innefatta en vägran att ge tillgång till
rättsliga garantier, särskilt sådana som framgår av Genèvekonventionerna
III och IV. I konventionerna anges vad som krävs för att en person ska
anses ha fått tillgång till en rättvis rättegång, bl.a. innefattas en rätt att få
sin sak prövad av en opartisk domstol i enlighet med principen om
individuellt straffrättsligt ansvar och legalitetsprincipen. Frågan regleras
även i tilläggsprotokoll I. Flertalet av rättigheterna är desamma.
Protokollet kompletterar emellertid den rättighetskatalog som finns i
konventionerna.
Rättighetskatalogen som gäller vid icke-internationella väpnade
konflikter är i allt väsentligt densamma som vid internationella. Den
framgår av Genèvekonventionernas gemensamma artikel 3 och, på
motsvarande sätt som gäller för internationella väpnade konflikter,
förklaras samt utvecklas rättigheterna i tilläggsprotokoll II. Enligt
brottskriterierna är en gärning som begås i en icke-internationell väpnad
konflikt	straffbar om den riktar sig mot civila, personer försatta ur	147

Prop. 2013/14:146	stridbart	skick eller medicinsk eller religiös	personal som inte aktivt
	deltar i stridigheterna.
	Varje avsteg från de aktuella rättigheterna medför inte straffansvar för
	krigsförbrytelse. Mindre avvikelser kan accepteras utan att kravet på en
	rättvis rättegång anses åsidosatt.
	Motsvarande rättsliga garantier som regleras i Genèvekonventionerna
	och tilläggsprotokollen finns inom rättsområdet för mänskliga rättigheter,
	bl.a. i Europakonventionen. Europadomstolens praxis kan därmed ge viss
	ledning vid bedömningen av vad som kan anses utgöra en straffbar
	gärning.	Även andra konventioner som	t.ex. konventionen om

medborgerliga och politiska rättigheter kan bidra här. Se även avsnitt 10.3.7.

När det gäller den närmare utformningen av bestämmelsen kan konstateras att den förteckning över rättigheter som gäller vid internationella väpnade konflikter eller under ockupation respektive vid icke-internationella väpnade konflikter inte är helt identisk. De grundläggande krav som uppställs på en rättvis rättegång är emellertid i huvudsak desamma. Det finns därför inte anledning att avvika från utredningens förslag om att införa en samlad reglering, tillämplig i såväl internationella som icke-internationella väpnade konflikter samt under ockupation. Kravet på en rättvis rättegång innefattar att denna ska ske inför en opartisk domstol. Detta förhållande behöver således, enligt regeringens mening, inte uttryckligen framgå av bestämmelsen.

Straffansvaret för krigsförbrytelser föreslås därmed omfatta den som verkställer eller dömer ut ett straff mot en skyddad person utan att han eller hon först fått en rättvis rättegång.

11.4.10 Ta en skyddad person som gisslan

Regeringens förslag: Den som, i syfte att förmå en stat, person eller organisation att utföra eller avstå från en handling, tar en skyddad person som gisslan döms för krigsförbrytelse.

	Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.
	Utredningen föreslår att den som tar en skyddad person som gisslan ska
	dömas för krigsförbrytelse.
	Remissinstanserna har inte yttrat sig särskilt över förslaget.
	Förslaget i utkast till lagrådsremiss överensstämmer med
	regeringens.
	Remissinstanserna har inte yttrat sig över förslaget.
	Skälen för regeringens förslag: I internationella väpnade konflikter
	eller under ockupation utgör det enligt Romstadgan artikel 8:2 a (viii) en
	krigsförbrytelse att ta gisslan (artiklarna 34 och 147 i GK IV och artikel
	75:2 c i TP I). Detsamma gäller enligt artikel 8:2 c (iii) i icke-
	internationella väpnade konflikter (artiklarna 3 i GK I–IV och 4:2 c i TP
	II).
	Vad som enligt brottskriterierna utgör gisslantagande har sitt ursprung i
	den definition som finns i FN:s konvention av den 17 december 1979
	mot tagande av gisslan (gisslankonventionen, prop. 1980/81:56), som
148	emellertid inte utgör en del av den humanitära rätten. Av kriterierna
148

framgår att straffansvaret omfattar den som griper, internerar eller på	Prop. 2013/14:146
annat sätt tar en person som gisslan och hotar att döda, skada eller hålla
denne fortsatt frihetsberövad i syfte att förmå en stat, en internationell
organisation eller en fysisk eller juridisk person eller grupp av personer,
att utföra eller underlåta att utföra en handling. Detta ska vara ett
uttryckligt eller underförstått villkor för att personen ska släppas eller
förbli oskadd.
Utredningen har föreslagit att straffansvaret ska omfatta den som tar en
skyddad person som gisslan. Kravet på att gärningen ska begås med ett
särskilt syfte bör dock, enligt regeringen, uttryckligen framgå av
bestämmelsen.
Regeringen föreslår därmed att straffansvaret för krigsförbrytelse ska
omfatta den som i syfte att förmå en stat, person eller organisation att
utföra eller avstå från en handling tar en skyddad person som gisslan.

11.4.11 Rekrytering av barn till väpnade styrkor eller väpnade grupper samt användande av barn för direkt deltagande i fientligheterna

Regeringens förslag: Den som till nationella väpnade styrkor eller väpnade grupper rekryterar eller för direkt deltagande i fientligheter använder barn som inte fyllt femton år döms för krigsförbrytelse.

Regeringens bedömning: På motsvarande sätt som Sverige under de förhandlingar som ledde fram till antagandet av det fakultativa protokollet till FN:s konvention om barnets rättigheter vid indragning av barn i väpnade konflikter verkade för ett förstärkt skydd för alla barn under arton år som är inblandande i väpnade konflikter, avser regeringen att följa och stödja den utveckling som kan ses på området. Det är regeringens ambition att straffansvaret för krigsförbrytelser ska utformas i enlighet med vad det fakultativa protokollet föreskriver. Så snart det är möjligt med hänsyn till den sedvanerättsliga utvecklingen bör därför straffbestämmelsen reformeras med utgångspunkt i en höjning av åldersgränserna till arton år eller – för frivillig rekrytering till nationella väpnade styrkor – sexton år.

Utredningens förslag överensstämmer i allt väsentligt med
regeringens. Utredningen föreslår att straffansvaret ska omfatta den som
till de väpnade styrkorna tar ut eller i strid använder barn som inte fyllt
femton år.
Remissinstanserna: En övervägande del av remissinstanserna har inte
yttrat sig särskilt över förslaget. Svenska Röda Korset har anfört att det
på grund av Sveriges tillträde till det fakultativa protokollet till FN:s
konvention om barnets rättigheter vid indragning av barn i väpnade
konflikter (fakultativa protokollet), bör införas en bestämmelse som
straffbelägger rekrytering och användande i strid av barn som fyllt
femton men inte arton år.
Förslaget i utkast till lagrådsremiss överensstämmer delvis med
regeringens. I utkastet föreslås att den som, när det gäller barn som inte
fyllt arton år, använder barnet för direkt deltagande i fientligheterna,
rekryterar barnet till väpnade grupper eller genom obligatorisk	149

Prop. 2013/14:146

150

rekrytering tar ut barnet till nationella väpnade styrkor, döms för krigsförbrytelse. Detsamma föreslås gälla den som genom frivillig rekrytering tar ut ett barn som inte fyllt sexton år till nationella väpnade styrkor.

Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna har tillstyrkt eller inte haft något att erinra mot förslaget i utkastet, däribland

Stockholms tingsrätt, Hovrätten för Västra Sverige, Åklagarmyndigheten, Amnesty International och Stockholm Center for International Law and Justice. Justitiekanslern har instämt i bedömningen att det finns skäl att beakta den sedvanerättsliga utvecklingen som bl.a. har kommit till uttryck genom det fakultativa protokollet till barnkonventionen. Den i utkastet uttryckta uppfattningen om att det finns visst stöd i staters praxis för en högre åldersgräns än femton år delas också av Sveriges Advokatsamfund som understrukit vikten av att Sverige bidrar till den folkrättsliga utvecklingen på området. Barnombudsmannen har i och för sig ställt sig bakom förslaget i utkastet till lagrådsremiss men har därutöver anfört att straffansvaret för frivillig rekrytering av barn till nationella väpnade styrkor bör omfatta barn upp till arton år. Försvarshögskolan har däremot anfört att det vare sig enligt internationell sedvanerätt eller traktaträtt utgör ett brott att rekrytera personer över femton års ålder till de nationella väpnade styrkorna och ansett att förslaget i utkastet till lagrådsremiss sträcker sig längre än den folkrättsliga regleringen på området. Enligt Försvarshögskolan innehåller det fakultativa protokollet till barnkonventionen förpliktelser för statsparterna och överträdelser kan därmed medföra ett statsansvar, däremot inte ett individuellt straffrättsligt ansvar för ett internationellt brott. Liknande synpunkter har framförts av Försvarsmakten som även har pekat på att det av inledningen till protokollet följer att detta inte ska påverka det individuella straffansvaret som återfinns i den humanitära rätten. Försvarsmakten har ställt sig bakom att begreppet ”direkt deltagande i fientligheterna” används i den föreslagna bestämmelsen.

Skälen för regeringens förslag och bedömning: I internationella väpnade konflikter eller under ockupation utgör det enligt Romstadgan artikel 8:2 b (xxvi) en krigsförbrytelse att ta ut eller värva barn som inte fyllt femton år till nationella väpnade styrkor eller att använda barnet till att aktivt delta i fientligheter (artikel 77:2 i TP I). Enligt artikel 8:2 e (vii) gäller detsamma i icke-internationella väpnade konflikter beträffande uttagande till väpnade styrkor eller grupper (4:3 b och c TP II).

Straffansvaret enligt Romstadgan omfattar såväl obligatorisk värvning som frivillig rekrytering. Därmed omfattas alla gärningar som medför att ett barn under femton år formellt eller i praktiken deltar i en väpnad styrka eller grupp. Av de båda tilläggsprotokollen framgår att det särskilda skydd som gäller för barn ska förbli tillämpligt även i de fall ett barn aktivt deltar i fientligheterna, dvs. under sådana förhållanden som annars skulle innebära att civila förlorar sitt skydd mot anfall, se avsnitt 4.5.8. Förutom deltagande i strider omfattas även t.ex. att hålla utkik eller att sabotera. Utanför bestämmelsen faller däremot värvande och uttagande av barn till aktiviteter som saknar direkt samband med fientligheterna och som närmast kan liknas vid civilt arbete, t.ex. att utföra hushållssysslor hos militär personal. Detsamma gäller situationer där barn på eget initiativ, utan att tillhöra varken en nationell väpnad

styrka eller väpnad grupp, deltar i en väpnad konflikt t.ex. genom att kasta sten eller egentillverkade brandbomber. Med nationell väpnad styrka avses som utgångspunkt detsamma som enligt artikel 43 i tilläggsprotokoll I (jfr avsnitt 4.5.6) och med väpnad grupp, dvs. väpnad grupp som inte tillhör en stats väpnade styrkor, detsamma som i artikel 1 i tilläggsprotokoll II (jfr avsnitt 4.5.4).

Den rättsliga grunden för Romstadgans reglering i denna del finns i artikel 77 i tilläggsprotokoll I, artikel 4 i tilläggsprotokoll II samt i barnkonventionen (prop. 1989/90:107). I nu relevanta delar utgör barnkonventionen en del av den humanitära rätten. Konventionen ålägger staterna en skyldighet att vidta alla tänkbara åtgärder för att säkerställa att personer under femton år inte direkt deltar i fientligheter. Där finns även ett förbud mot rekrytering av barn som inte uppnått denna ålder.

Under förhandlingarna av barnkonventionen diskuterades frågan om vilken åldersgräns som skulle gälla för barns inblandning i väpnade konflikter. Eftersom parterna inte kunde enas om en högre åldersgräns än femton år togs frågan upp på nytt, kort tid efter konventionens ikraftträdande. Som ett resultat av denna diskussion antogs det fakultativa protokollet till barnkonventionen år 2000. Där finns ett förbud mot att, i nationella väpnade styrkor och väpnade grupper som inte tillhör en stats väpnade styrkor, använda barn som inte uppnått arton års ålder för direkt deltagande i fientligheterna (artiklarna 1 och 4.1). När det gäller rekrytering till en stats väpnade styrkor skiljer man i protokollet mellan rekrytering som sker obligatoriskt respektive frivilligt. Vid obligatorisk rekrytering gäller samma åldersgräns som för direkt deltagande, dvs. arton år (artikel 2). När det gäller frivillig rekrytering kunde parterna emellertid inte enas om annat än att åldersgränsen skulle höjas från femton år (artikel 3.1). För att säkerställa att en rekrytering verkligen sker frivilligt enades parterna om att i protokollet ange ett antal säkerhetsåtgärder som en konventionsstat som tillåter frivillig rekrytering under arton år måste vidta (artikel 3.3). Eftersom det fakultativa protokollet, såvitt gäller frivillig rekrytering till de nationella väpnade styrkorna, endast föreskriver att åldersgränsen ska höjas från femton år, står det parterna fritt att välja vid vilken högre minimiålder rekrytering ska tillåtas. Varje stat ska anmäla den åldersgräns som staten tillämpar (artikel 3.2).

Det fakultativa protokollet har trätt i kraft den 12 februari 2002 och godkänts av Sverige samma år (se prop. 2001/02:178). Sverige har lämnat en förklaring om att en gräns på arton år ska gälla för frivillig rekrytering till de svenska nationella väpnade styrkorna. Ett antal länder har angett åldersgränsen sexton år (t.ex. Indien, Kanada och Storbritannien) och andra sjutton år (t.ex. Australien, Frankrike, Irland, Israel, Kina, Polen, Tyskland, USA och Österrike) för motsvarande form av rekrytering. När det gäller rekrytering till väpnade grupper som inte tillhör en stats väpnade styrkor, gäller enligt protokollet en åldersgräns på arton år för såväl tvångs- som frivillig rekrytering.

Utredningen har föreslagit att den som till de väpnade styrkorna tar ut eller i strid använder barn som inte fyllt femton år ska dömas för krigsförbrytelse. Svenska Röda Korset har anfört att det fakultativa protokollet utgör en bindande överenskommelse för Sverige som i sammanhanget måste beaktas.

Prop. 2013/14:146

151

Prop. 2013/14:146

152

Fråga är således om straffansvaret för krigsförbrytelser som begås genom att barn rekryteras eller deltar i fientligheter bör omfatta även gärningar som riktar sig mot barn som fyllt femton år. Denna fråga har varit föremål för kompletterande remissbehandling av ett utkast till lagrådsremiss med förslag om att den relevanta åldersgränsen ska vara arton år, med undantag för frivillig rekrytering till statliga väpnade styrkor där förslaget avsåg barn upp till sexton år. En övervägande del av remissinstanserna har tillstyrkt förslaget i utkastet eller lämnat det utan erinran. Försvarsmakten och Försvarshögskolan har emellertid motsatt sig detta eftersom det, när det gäller gärningar som riktar sig mot barn som fyllt femton år, saknas tillräckligt stöd i den allmänna folkrätten.

Det kan konstateras att Sverige, under de förhandlingar som ledde fram till antagandet av såväl barnkonventionen som det fakultativa protokollet, har verkat för att stärka skyddet för barn som är inblandande i väpnade konflikter. Sverige har i dessa sammanhang arbetat aktivt för att en allmän artonårsgräns ska gälla. I samband med godkännande av det fakultativa protokollet lämnades en förklaring som innebär att den åldersgräns som gäller i förhållande till Sverige till alla delar är arton år. De åtaganden som följer av protokollet är till fullo uppfyllda85. Som bland andra Barnombudsmannen anfört är det mot denna bakgrund viktigt att Sverige bidrar till att så långt möjligt stärka skyddet för barn i väpnade konflikter och till den folkrättsliga utvecklingen på området. Förutsatt att detta sker utan att konflikt uppstår i förhållande till andra folkrättsliga förpliktelser hindras inte ett sådant ställningstagande av Romstadgan där det i artikel 10 uttryckligen anges att stadgan inte får begränsa en parts folkrättsliga förpliktelser i andra delar. Stadgeregleringen får inte heller ges någon begränsande betydelse för stater att beakta folkrättslig utveckling som skett efter stadgans tillkomst.

Utgångspunkten bör därför, enligt regeringen, vara att det fakultativa protokollet så långt det är möjligt beaktas. Protokollet har numera vunnit stor internationell anslutning och för närvarande (november 2013) har drygt 150 stater tillträtt det. Det är avsevärt många fler än vad som var fallet vid tidpunkten för utredningens avlämnande år 2002. Det numera stora antalet anslutna stater samt det förhållandet att detta stadigt ökar talar för att det sker en utveckling av en sedvanerättslig norm som innehåller ett allmänt förbud mot att till nationella väpnade styrkor tvångsrekrytera eller använda barn under arton år för deltagande i fientligheter samt att till sådana styrkor frivilligt rekrytera barn under, i vart fall, sexton år. När det gäller väpnade gruppers rekrytering samt användande av barn i fientligheterna talar på motsvarande sätt mycket för att en artonårsgräns håller på att utvecklas inom sedvanerätten. Staters syn på barns inblandning i väpnade konflikter kommer även till uttryck bl.a. i militära manualer som i flera länder innefattar förbud mot användande av barn under arton år i väpnade konflikter.

Även om det fakultativa protokollets tillkomst indikerar att den relevanta åldersgränsen har höjts från femton år, är dock frågan om detta

85 Prop. 2001/02:178, se även bilaga till protokoll vid regeringssammanträde den 16 februari 2006 nr 14; Genomförandet av det fakultativa protokollet till konventionen om barnets rättigheter vid indragning av barn i väpnade konflikter, rapport enligt artikel 8 i protokollet, februari 2006.

också innebär att rekrytering och användning av barn i fientligheterna som uppnått denna ålder, men inte arton respektive sexton år, kan medföra individuellt straffrättsligt ansvar för krigsförbrytelse. Som utgångspunkt omfattar straffansvaret för sådana brott endast de allvarligaste överträdelserna av den humanitära rätten. De båda tilläggsprotokollen till Genèvekonventionerna, vars reglering Romstadgan bygger på, ger vid handen att straffansvaret för krigsförbrytelser omfattar gärningar som riktar sig mot barn under femton år. Det förhållandet att det i dag inte finns någon motsvarande traktatsrättslig reglering avseende gärningar som riktar sig mot barn som fyllt femton år utgör i och för sig inte ett avgörande hinder mot att sådant straffansvar kan anses föreligga. Dock måste det vara möjligt att med säkerhet konstatera att detta följer av sedvanerätten.

I Internationella rödakorskommitténs sedvanerättsstudie som presenterades 2004, se avsnitt 4.5.1, ansågs det inte finnas klart stöd för att innehållet i det fakultativa protokollet skulle anses utgöra sedvanerätt, eftersom praxis vid denna tidpunkt fortfarande ansågs vara otillräcklig. Även om flera stater sedan dess ratificerat protokollet är fråga om det i dag går att fastställa att detta ger uttryck för en sedvanerättslig norm gällande straffansvar för krigsförbrytelser. Försvarsmakten och Försvarshögskolan har, som ovan anförts, menat att så inte är fallet. Av den uppdaterade sedvanerättsstudien (se www.icrc.com ) framgår att det alltjämt finns ett flertal stater där straffansvaret för krigsförbrytelser endast omfattar gärningar som riktar sig mot barn som inte fyllt femton år. I vissa länder där en artonårsgräns gäller, t.ex. i Norge och Finland, har de nationella domstolarnas möjlighet att lagföra sådana brott utan anknytning till staten (universell jurisdiktion) delvis begränsats bl.a. genom ett krav på att gärningen inte bara nationellt utan även enligt allmän folkrätt måste vara att anse som en krigsförbrytelse. Det svenska lagförslaget bygger i stället på att endast gärningar som sedvanerättsligt utgör krigsförbrytelser ska omfattas av straffansvar och universell jurisdiktion. Även om olika lagtekniska lösningar således valts i de nordiska länderna krävs därmed att sedvanerätten beaktas. Sammantaget kan konstateras att även om mycket talar för att staters nuvarande praxis kan anses ge ett visst stöd för att en högre åldersgräns än femton år bör gälla även i fråga om individuellt straffrättsligt ansvar för krigsförbrytelser är det inte möjligt att med sådan grad av säkerhet som i dessa sammanhang krävs fastställa att en sådan gärning sedvanerättsligt utgör en krigsförbrytelse. Det är därför inte heller, för närvarande, möjligt att i detta avseende utforma straffbestämmelsen på annat sätt än vad utredningen föreslagit. Straffansvaret bör således endast omfatta gärningar som riktar sig mot barn som inte fyllt femton år. På motsvarande sätt som Sverige under de förhandlingar som ledde fram till antagandet av det fakultativa protokollet verkade för ett förstärkt skydd för alla barn under arton år som är inblandande i väpnade konflikter, avser regeringen att stödja den utveckling som kan ses på området. Det har vid utformningen av straffansvaret för krigsförbrytelser varit regeringens tydliga ambition att detta ska utformas i enlighet med vad protokollet föreskriver. Eftersom detta för närvarande inte är möjligt kommer regeringen att noga följa den sedvanerättsliga utvecklingen i syfte att, så snart som det är möjligt, se över denna bestämmelse.

Prop. 2013/14:146

153

Prop. 2013/14:146	Däremot bör inte bara värvande till eller användande av	barn i
	fientligheter inom statliga väpnade styrkor utan även inom väpnade
	grupper omfattas av bestämmelsen. Detta framgår direkt av Romstadgan
	och regeringens uppfattning i denna del har även bekräftats av Stockholm
	Center for International Law and Justice. Regeringen kan vidare
	konstatera att begreppet ”direkt deltagande i fientligheter” står i bättre
	överensstämmelse med de underliggande rättskällorna än utredningens ”i
	strid”, när det gäller att ange avgränsningen av civilas skydd mot anfall
	(jfr nu relevanta artiklar i Romstadgan, artiklarna 51:3 och 77:2 i
	tilläggsprotokoll I och artikel 4:3 b och c i tilläggsprotokoll II till
	Genèvekonventionerna samt det fakultativa protokollet).	Denna
	uppfattning delas av Försvarsmakten och begreppet bör användas vid
	utformningen av nu aktuell bestämmelse.

Regeringen föreslår därmed att straffansvaret för krigsförbrytelser ska omfatta den som till nationella väpnade styrkor eller väpnade grupper rekryterar eller för direkt deltagande i fientligheter använder barn som inte fyllt femton år.

I fråga om subjektivt rekvisit avseende barnets ålder, se avsnitt 12. Straff för krigsförbrytelser behandlas i avsnitt 11.11.

11.5Krigsförbrytelse mot person i internationella väpnade konflikter eller under ockupation

Som behandlats i avsnitten 4.3 och 4.5 begränsade sig det internationella världssamfundets intresse under lång tid till internationella väpnade konflikter. De flesta humanitärrättsliga traktat tillkom för att reglera förhållandena i den typen av konflikter. Efter andra världskrigets slut blev emellertid icke-internationella väpnade konflikter allt mer vanliga, samtidigt som de internationella minskade i antal. Fram till år 1977, då tilläggsprotokollen till Genèvekonventionerna antogs, var det i princip endast den för Genèvekonventionerna gemensamma artikel 3 som innehöll bestämmelser som var tillämpliga i icke-internationella väpnade konflikter. Det faktum att det traditionellt sett har gjorts skillnad mellan internationella respektive icke-internationella väpnade konflikter har också kommit till tydligt uttryck i Romstadgans reglering av krigsförbrytelser (artikel 8), som är uppdelad utifrån i vilken typ av konflikt en överträdelse av den humanitära rätten begås.

Under den tid som förflutit sedan andra världskriget har emellertid skillnaden i respektive regelverk minskat väsentligt, främst genom sedvanerättens utveckling på området. Samtidigt har världens konflikter blivit allt mer komplexa och svåra att klassificera som tillhörande den ena eller andra konflikttypen. Mot denna bakgrund är det, som tidigare konstaterats, regeringens utgångspunkt att straffansvaret för krigsförbrytelser begångna i icke-internationella väpnade konflikter bör vara detsamma som när en gärning begås i en internationell väpnad konflikt eller under ockupation. Endast i de fall sedvanerätten inte medger annat eller när en gärning till sin natur endast kan begås i en internationell väpnad konflikt bör straffansvaret begränsas till denna typ

av konflikter (se avsnitt 11.2).

154

Nedan behandlas sådana överträdelser av den internationella	Prop. 2013/14:146
humanitära rätten som utgör krigsförbrytelser endast om de begås i en
internationell väpnad konflikt eller under ockupation. När det gäller
frihetsberövande som sker i strid med allmän folkrätt, saknas
sedvanerättsligt stöd för att gärningar begångna i icke-internationella
väpnade konflikter ska utgöra krigsförbrytelse, se avsnitt 11.5.3. De
överträdelser som i övrigt behandlas i detta avsnitt är till sin natur sådana
att straffansvar endast kan komma i fråga när en gärning begås i en
internationell väpnad konflikt eller under ockupation, se avsnitten 11.5.1
och 11.5.2.

11.5.1 Förflyttning av en del av ockupationsmakts civilbefolkning till ockuperat område

Regeringens förslag: Den som för en ockupationsmakts räkning låter förflytta en del av dess civilbefolkning till ett ockuperat område döms för krigsförbrytelse.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna har inte yttrat sig särskilt över förslaget.

Förslaget i utkast till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna har inte yttrat sig över förslaget.

Skälen för regeringens förslag: I internationella väpnade konflikter eller under ockupation utgör det enligt det första ledet i artikel 8:2 b (viii) i Romstadgan en krigsförbrytelse när en ockupationsmakt, direkt eller indirekt, förflyttar en del av den egna civilbefolkningen till det ockuperade området (artiklarna 49:6 och 147 i GK IV samt artikel 85:4 a i TP I). Artikelns andra led avser deportation eller förflyttning, inom eller utanför det ockuperade området, av hela eller delar av befolkningen i detta område, se avsnitt 11.4.8.

Förbudet mot att en ockupationsmakt förflyttar en del av den egna befolkningen till det ockuperade området grundar sig i att detta inte sällan leder till inskränkningar i den ekonomiska och personliga friheten hos den ockuperade statens befolkning. Denna effekt utgör emellertid ingen förutsättning för straffansvar. Av stadgan framgår att det krävs att förflyttningen omfattat i vart fall en del av den ockuperande statens befolkning. Vad som ska anses utgöra en sådan del framgår inte närmare. Det är i vart fall inte tillräckligt att endast en eller ett fåtal personer förflyttas. För straffansvar krävs att den del av befolkningen som förflyttas är så betydande i storlek att den ockuperade befolkningens möjligheter att tillvarata sina rättigheter inom den ockuperade staten påverkas. Av stadgan framgår vidare att gärningen ska ske på uppdrag av eller med den ockuperande statens medgivande. Ofta utgör en förflyttning av den ockuperande statens befolkning till det ockuperade området ett led i en medveten strategi att stärka statens ställning inom det ockuperade området. Straffansvaret är således avsett att träffa personer som i någon mening handlar för en ockupationsmakts räkning i detta avseende. Däremot krävs inte att den som beordrar eller genomför

155

Prop. 2013/14:146	förflyttningen delar ockupationsmaktens syfte med gärningen, han eller
	hon kan ha egna motiv för att genomföra åtgärden.
	Det krävs inte att förflyttningen sker med tvång. Eftersom det är fråga
	om förflyttning av den egna statens befolkning kan den i många fall
	åstadkommas genom att en stat vidtar åtgärder i syfte att påverka eller
	underlätta för befolkningen att på egen hand flytta till det ockuperade
	området. Det måste emellertid finnas ett kausalt samband mellan
	åtgärden och befolkningens förflyttning.
	När det gäller den närmare utformningen av bestämmelsen ställer sig
	regeringen i princip bakom utredningens förslag. Det bör emellertid
	direkt av bestämmelsen framgå att det för ansvar krävs att en person
	handlat för en ockupationsmakts räkning.
	Regeringen föreslår därför att straffansvaret ska omfatta den som för
	en ockupationsmakts räkning låter förflytta en del av dess civilbefolkning
	till ett ockuperat område.

11.5.2 Tvång att delta i militära operationer mot den egna staten eller att tjänstgöra i fientlig makts väpnade styrkor

Regeringens förslag: Den som tvingar en medborgare i en stat som är motpart i konflikten att delta i militära operationer mot den egna staten eller tvingar en skyddad person att tjänstgöra i en fientlig makts väpnade styrkor döms för krigsförbrytelse.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. Utredningen föreslår – beträffande motparts medborgare – att straffansvaret ska avse tvång att delta i stridshandlingar mot den egna staten.

Remissinstanserna har inte yttrat sig särskilt över förslaget.

Förslaget i utkast till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna har inte yttrat sig över förslaget.

Skälen för regeringens förslag: Enligt Romstadgan artikel 8:2 b (xv) utgör det i internationella väpnade konflikter eller under ockupation en krigsförbrytelse att tvinga motparts medborgare att delta i krigsoperationer riktade mot det egna landet, även om personen var i den krigförandes tjänst före konflikten (artikel 23 andra stycket i lantkrigsreglementet, artiklarna 49–57 i GK III och artikel 51 i GK IV). Detsamma gäller enligt artikel 8:2 a (v) i de fall en krigsfånge eller annan skyddad person tvingas att tjänstgöra i en fientlig makts stridskrafter (artikel 130 i GK III och artikel 147 i GK IV).

Av brottskriterierna till artikel 8:2 b (xv) framgår att straffansvaret omfattar den som genom handling eller hot tvingar en av motpartens medborgare att delta i militära operationer riktade mot den egna staten eller dess styrkor. Vad som i sammanhanget avses med begreppet militär operation är inte helt klarlagt. I vart fall innefattas deltagande i väpnade anfall. Därutöver omfattas tvång att utföra sådana arbetsuppgifter som en ockupationsmakt enligt Genèvekonventionerna är förhindrad att ålägga

156

krigsfångar och den ockuperade statens civilbefolkning, t.ex. tillverkning	Prop. 2013/14:146
eller transport av vapen avsedda att användas mot den egna staten.
Artikel 8:2 a (v) är till stor del överlappande med artikel 8:2 b (xv).
Enlig brottskriterierna till den förra omfattar straffansvaret den som
genom handling eller hot tvingar en skyddad person att delta i militära
operationer som riktar sig mot dennes hemland eller annars tvingar
personen att tjänstgöra i fientlig makts stridskrafter. Därmed avses tvång
dels att delta i militära operationer riktade mot det land som kan anses
vara personens hemland oberoende av dennes medborgarskap, dels att
tjänstgöra i en fientlig makts stridskrafter, oavsett mot vilken stat dessa
stridskrafter riktar sina militära operationer. Tillämpningsområdet för
artikel 8:2 a (v) är därmed delvis vidare än artikel 8:2 b (xv) som kräver
att den person som gärningen riktar sig mot är medborgare i den stat som
utgör motpart i konflikten samt att de militära operationer som personen
tvingas delta i riktar sig mot denna stat. Tillämpningsområdet är
emellertid även mer begränsat än vad som gäller enligt artikel 8:2 b (xv)
eftersom det för straffansvar krävs att personen tvingas till tjänstgöring i
den fientliga maktens stridskrafter, vilket kan jämställas med vad som
enligt artikel 43 i tilläggsprotokoll I utgör en nationell väpnad styrka.
Motsvarande krav uppställs inte i artikel 8:2 b (xv).
Med beaktande av de skillnader som finns mellan de båda artiklarnas
tillämpningsområde har utredningen, trots att det innebär en väsentlig
överlappning, föreslagit att straffansvaret regleras separat för respektive
gärning. Regeringen instämmer i utredningens bedömning och anser att
detta är nödvändigt för att undvika luckor i det straffbara området.
Bestämmelsen bör utformas med utgångspunkt i de nyss redovisade
artiklarna i stadgan. Således bör straffansvaret omfatta den som tvingar
en medborgare i en stat som är motpart i konflikten att delta i militära
operationer, snarare än stridshandlingar som utredningen föreslagit, mot
den egna staten. Bestämmelsen riskerar annars att få ett allt för snävt
tillämpningsområde.
Därmed föreslås straffansvaret avse den som tvingar en medborgare i
en stat som är motpart i konflikten att delta i militära operationer mot den
egna staten eller tvingar en skyddad person att tjänstgöra i en fientlig
makts väpnade styrkor.

11.5.3Frihetsberövande i strid med allmän folkrätt samt dröjsmål med hemsändande av krigsfångar och frihetsberövade civila

Regeringens förslag: Den som i strid med allmän folkrätt frihetsberövar en skyddad person eller på ett oförsvarligt sätt dröjer med att sända hem en krigsfånge eller en civil person som berövats friheten döms för krigsförbrytelse.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna har inte yttrat sig särskilt över förslaget.
Förslaget i utkast till lagrådsremiss överensstämmer med
regeringens.
Remissinstanserna har inte yttrat sig över förslaget.	157

Prop. 2013/14:146

158

Skälen för regeringens förslag: Enligt Romstadgan artikel 8:2 a (vii) utgör det en krigsförbrytelse att i internationella väpnade konflikter eller under ockupation olagligt spärra in någon (artiklarna 21, 90, 95, 103, 109 och 118 i GK III samt artiklarna 5, 27, 41–43, 68, 70, 78, 79 och 147 i GK IV). Straffansvar för olaglig deportation eller förflyttning, som regleras i artikelns första led, har behandlats i avsnitt 11.4.8. Vidare utgör oförsvarligt dröjsmål med att sända hem krigsfångar och civila som frihetsberövats en krigsförbrytelse enligt tilläggsprotokoll I till Genèvekonventionerna (artiklarna 85:4 b jfr med 85:5).

Som utgångspunkt har civilbefolkningen rätt att röra sig fritt inom och lämna det egna territoriet även om där pågår en väpnad konflikt. Under vissa särskilt angivna förutsättningar kan denna frihet enligt Genèvekonvention IV begränsas. Om de kontrollåtgärder som enligt konventionen är möjliga för en stat att vidta för att bevara statens säkerhet bedöms vara otillräckliga kan en stat enligt artikel 41 tillgripa åtgärder som åläggande av bestämd vistelseort eller internering. Sådana åtgärder får enligt artikel 42 endast vidtas om det är oundgängligen nödvändigt med hänsyn till den kvarhållande statens säkerhet. Bedömningen av om en person utgör ett hot mot en stats säkerhet måste göras i varje enskilt fall. Det är således inte möjligt för en stat att med hänvisning till den egna säkerheten frihetsberöva en grupp personer med motiveringen att gruppen som sådan utgör ett hot. Skälen för frihetsberövande måste finnas i förhållande till varje enskild individ.

Med frihetsberövande avses, förutom inspärrning, även åtgärder som innebär att rörelsefriheten kraftigt beskärs. Detta kan ske t.ex. genom att en person åläggs en bestämd vistelseort.

Straffansvar kan även komma i fråga i det fall en person hålls fortsatt frihetsberövad utan att de processuella rättigheter som sammanhänger med ett frihetsberövande respekteras. Enligt artikel 75:3 i tilläggsprotokoll I har en person som anhållits, häktats eller internerats för handlingar i samband med en väpnad konflikt rätt att omgående underrättas, på ett språk som han eller hon förstår, om orsakerna till åtgärderna. Beslut om sådana frihetsberövande åtgärder ska fattas i enlighet med ett lagligt förfarande och det ska bl.a. vara möjligt att få beslutet över- eller omprövat (jfr även avsnitt 11.4.9).

Det är inom den humanitära rätten godtagbart att ta krigsfångar. Förutsättningarna för detta regleras i Genèvekonvention III. Krigsfångar som internerats kan åläggas en skyldighet att inte lämna den anvisade platsen eller området. Som utgångspunkt har krigsfångar rätt att röra sig fritt inom detta område. De ska inte spärras in annat än i de fall det är nödvändigt som straffpåföljd eller disciplinär åtgärd. Frihetsberövanden som sker i strid med detta regelverk kan omfattas av straffansvar.

När de skäl som enligt Genèvekonventionerna III och IV har motiverat ett frihetsberövande har upphört, t.ex. på grund av att en person inte längre kan anses utgöra ett hot mot den kvarhållande statens säkerhet eller när stridigheterna har upphört, har såväl civila som krigsfångar en rätt att snarast möjligt återvända till sitt hemland eller sin hemvist. Svårt sjuka eller sårade krigsfångar bör under vissa förhållanden sändas hem även om stridigheterna fortfarande pågår. Det kan även i vissa fall finnas en skyldighet för den kvarhållande staten att sända skadade och sjuka krigsfångar för omhändertagande i neutralt land. Ett oförsvarligt uppskov

med att återföra krigsfångar eller civila på sätt som konventionerna	Prop. 2013/14:146
föreskriver utgör, enligt artiklarna 85:4 b och 85:5 i tilläggsprotokoll I,
en svår överträdelse av protokollet och därmed en krigsförbrytelse.
Bestämmelsen bör i princip utformas i enlighet med utredningens
förslag. Således föreslås att den som i strid med allmän folkrätt
frihetsberövar en skyddad person eller på ett oförsvarligt sätt dröjer med
att sända hem en krigsfånge eller en civil person som berövats friheten
ska dömas för krigsförbrytelse.
Straff för krigsförbrytelser behandlas i avsnitt 11.11.

11.6Krigsförbrytelse som avser egendom

11.6.1Plundring, förstörelse, tillägnande eller beslagtagande av annans egendom

Regeringens förslag: Den som plundrar eller, utan att det är nödvändigt av militära skäl, i stor omfattning förstör, tillägnar sig eller beslagtar någon annans egendom döms för krigsförbrytelse.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. Utredningen föreslår att straffansvaret för plundring ska avse den som plundrar en stad eller plats.

Remissinstanserna: En övervägande del av remissinstanserna har inte yttrat sig särskilt över förslaget. Riksantikvarieämbetet har anfört att straffansvar för förstörelse av egendom som åtnjuter skydd enligt 1954 års konvention om skydd för kulturegendom i händelse av väpnad konflikt (kulturkonventionen, prop. 1983/84:108) samt dess tilläggsprotokoll II från år 1999, bör regleras genom en särskild bestämmelse eller gemensamt med straffansvar för förstörelse av annan särskilt skyddad egendom.

Förslaget i utkast till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna har inte yttrat sig över förslaget.

Skälen för regeringens förslag

Plundring

I såväl internationella som icke-internationella väpnade konflikter eller under ockupation utgör det enligt Romstadgan, artiklarna 8:2 b (xvi) och 8:2 e (v), en krigsförbrytelse att plundra en stad eller plats, även om den har tagits med storm (artiklarna 28, 46 och 47 i lantkrigsreglementet, artikel 15 i GK I, artikel 18 i GK II, artikel 18 i GK III och artiklarna 16 och 33 i GK IV, artikel 4:2 g i TP II samt artikel 4 i kulturkonventionen).

Inom den humanitära rätten finns det inte någon allmän definition av vad som avses med begreppet plundring. Av brottskriterierna framgår att straffansvaret omfattar den som utan ägarens samtycke tillägnar sig viss egendom för privat eller personligt bruk i avsikt att avhända ägaren egendomen.

159

Prop. 2013/14:146

160

Enligt Jugoslavientribunalen86 kan straffansvaret för plundring omfatta såväl enskilda individers sporadiska gärningar – som motiveras av t.ex. personliga vinstintressen – som organiserade plundringsräder eller en systematisk exploatering av ett ockuperat område. Såväl privat som offentligt ägd egendom kan vara föremål för plundring. En straffbar gärning kan rikta sig mot egendom tillhörande en enskild person.

Förbudet mot plundring är absolut. Det finns med andra ord inte något utrymme för militära överväganden. Därmed skiljer sig plundringsförbudet från förbudet mot olagligt och godtyckligt tillägnande av egendom eller beslagtagande av fiendens tillhörigheter, som regleras i artiklarna 8:2 a (iv) och 8:2 b (xiii), där det för straffansvar förutsätts att gärningen inte kan rättfärdigas av militär nödvändighet, se nedan. Regleringarna skiljer sig därmed åt genom att plundring sker för privat bruk medan de senare nämnda artiklarna tar sikte på gärningar som sker av militära skäl, även om de i och för sig inte anses vara militärt nödvändiga och således tillåtna. I de fall någon tillägnar sig egendom för privat bruk, vilket således utgör en förutsättning för plundring, kan detta i princip aldrig anses vara militärt motiverat. Inte heller krigsbyten tas för privat eller personligt bruk och utgör således inte plundring. Med krigsbyte avses i första hand militär utrustning och vapen som påträffas eller tas i beslag på slagfältet.

Utredningen har föreslagit att ansvaret ska avse den som plundrar en stad eller plats. Även om begreppet plundring i första hand tar sikte på organiserade plundringsräder som kan rikta sig mot hela städer eller större områden, omfattar, som ovan redovisats, det straffrättsliga ansvaret även sporadiska gärningar som begås av eller riktar sig mot enstaka individer. En avgränsning av bestämmelsen till stad eller plats är därför enligt regeringen mindre lämplig. Den står inte heller i överensstämmelse med det allmänna förbud mot plundring som kommer till uttryck i bl.a. Genèvekonventionerna.

Regeringen föreslår därför att straffansvaret för krigsförbrytelser ska omfatta den som plundrar.

Förstörelse, tillägnande eller beslagtagande av någon annans egendom

Krigsförbrytelser kan, i internationella väpnade konflikter samt under ockupation, enligt Romstadgans artikel 8:2 a (iv) begås genom olaglig och godtycklig förstörelse eller tillägnande av egendom som sker i stor omfattning. Förutsättningen är att åtgärden inte kan rättfärdigas av militär nödvändighet (artiklarna 50 i GK I, 51 i GK II och 147 i GK IV). I detta sammanhang behandlas även det straffansvar för krigsförbrytelser som enligt artikel 8:2 b (ix) gäller för uppsåtligt riktande av anfall mot byggnader avsedda för religion, undervisning, konst, vetenskap eller välgörande ändamål, historiska minnesmärken, sjukhus och uppsamlingsplatser för sjuka och sårade, när dessa inte utgör militära mål, se även avsnitt 11.9.3. Vidare kan, i såväl internationella som icke- internationella väpnade konflikter eller under ockupation, enligt

86 Jugoslavientribunalen, Trial Jugdement, The Prosecutor v. Zejnil Delalic and Others, 1998, IT-96-21-T, paras 587 f., Jugoslavientribunalen, Trial Judgement, The Prosecutor v. Tihomir Blaskic, 2000, IT-95-14-T, para 184.

artiklarna 8:2 b (xiii) och 8:2 e (xii) krigsförbrytelser begås genom förstörelse eller beslagtagande av fiendens respektive motståndarens tillhörigheter, under förutsättning att detta inte varit oundgängligen nödvändigt till följd av den väpnade konflikten (artikel 23 g i lantkrigsreglementet och artikel 147 i GK IV).

Som ovan redovisats regleras straffansvaret för förstörande och tillägnande av egendom i artikel 8:2 a (iv). Det omfattar skadegörelse samt gärningar varigenom någon berövas sin ägande- eller dispositionsrätt till viss egendom. Varje sådan gärning omfattas emellertid inte. Förstörelsen eller tillägnandet måste ske i stor omfattning. Vidare krävs enligt brottskriterierna att gärningen riktar sig mot egendom som åtnjuter skydd i Genèvekonventionerna. Skyddet varierar beroende på vilken egendom det är fråga om. Vad som kan anses utgöra ett straffbart förfarande med viss egendom framgår därmed av den reglering som gäller för den aktuella typen av egendom. I författningskommentaren ges exempel på vad som kan utgöra skyddad egendom.

Förstörande av egendom utgör brott även enligt artiklarna 8:2 b (xiii) och 8:2 e (xii), som delvis överlappar artikel 8:2 a (iv). Det finns emellertid även skillnader. Av brottskriterierna till artiklarna 8:2 b (xiii) och 8:2 e (xii) framgår att en gärning ska rikta sig mot egendom som skyddas enligt internationell humanitär rätt. Därmed avses inte bara skyddad egendom enligt Genèvekonventionerna. Vidare uppställs, till skillnad från vad som gäller enligt 8:2 a (iv), inget krav på att förstörelsen ska ha varit av viss omfattning.

Artiklarna 8:2 b (xiii) och 8:2 e (xii) reglerar även frågan om beslagtagande av egendom. För straffansvar krävs att en sådan gärning strider mot den humanitära rättens reglering på området. Därmed avses bl.a. lantkrigsreglementet, Genèvekonventionerna samt kultur- konventionen. Beslagtagande eller rekvisition får enligt den humanitära rätten ske endast i mycket begränsad omfattning. Som exempel kan nämnas att civila sjukhus tillfälligt och under trängande behov kan rekvireras för vård av sårade och sjuka militärer, dock endast om lämpliga åtgärder vidtas för att säkerställa civilbefolkningens behov av sjukvård.

För straffansvar krävs att förstörelsen, tillägnandet eller beslagtagandet inte kan rättfärdigas av militär nödvändighet. Därmed är förbudet, till skillnad från vad som gäller beträffande plundring, inte absolut. Under vilka förutsättningar en gärning kan anses vara militärt nödvändig beror i allt väsentligt på hur skyddet för den aktuella egendomen är utformat. Ytterst avgörs frågan genom en proportionalitetsbedömning i det enskilda fallet, jfr avsnitt 11.9.5.

Utredningen har föreslagit att straffansvar för förstörelse, konfiskering eller beslagtagande av egendom ska regleras i en gemensam bestämmelse. I Romstadgan används begreppet tillägnande varför detta, enligt regeringen, bör användas i stället för konfiskering, dock avses ingen skillnad i sak.

När det gäller straffansvaret för förstörelse eller tillägnande uppställs, som ovan redovisats, enligt artikel 8:2 a (iv) ett krav på att detta sker i stor omfattning. Motsvarande gäller inte enligt övriga artiklar, som i princip reglerar samma typ av gärningar. Det får emellertid anses rimligt

Prop. 2013/14:146

161

Prop. 2013/14:146	att straffansvaret för krigsförbrytelser endast omfattar gärningar av visst
	allvar. Därför bör, enligt regeringens mening, krävas att den som förstör,
	tillägnar sig eller beslagtar vad som tillhör annan ska ha gjort detta i stor
	omfattning. När det gäller frågan om vilken typ av egendom som kan
	vara föremål för en straffbar gärning finns det enligt regeringen inget
	avgörande hinder mot att låta den artikel som har ett vidare
	tillämpningsområde vara styrande. Således föreslås att straffansvaret ska
	omfatta gärningar som riktar sig mot egendom som åtnjuter skydd enligt
	den humanitära rätten, och inte endast enligt någon av
	Genèvekonventionerna. Därmed kan ansvaret även innefatta gärningar
	varigenom kulturegendom förstörs. Kulturegendom är även skyddad mot
	anfall, jfr avsnitt 11.9.3. Det finns därför inte anledning att, som
	Riksantikvarieämbetet föreslagit, reglera frågan om förstörelse av sådan
	egendom särskilt.
	Regeringen föreslår därmed att straffansvar för krigsförbrytelser ska
	omfatta den som plundrar eller, utan att det är nödvändigt av militära
	skäl, i stor omfattning förstör, tillägnar sig eller beslagtar någon annans
	egendom.
	Frågan om straff för krigsförbrytelser behandlas i avsnitt 11.11.

11.7 Krigsförbrytelse genom upphävande av rätten till domstolsprövning

Nedan behandlas överträdelser av den internationella humanitära rätten som utgör krigsförbrytelser endast om de begås i samband med en internationell väpnad konflikt eller under en ockupation.

11.7.1 Upphävande av rätten till prövning i domstol av civila och andra medborgerliga rättigheter

Regeringens förslag: Den som helt eller i betydande omfattning upphäver motpartens medborgares rätt till prövning i domstol av civila eller andra medborgerliga rättigheter döms för krigsförbrytelse.

Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens. Utredningen föreslår att ansvaret ska omfatta den som helt eller i betydande omfattning förklarar motpartens medborgares civila rättigheter eller deras rätt att få dessa prövade i domstol för slutligt eller tillfälligt upphävda.

Remissinstanserna har inte yttrat sig särskilt över förslaget.

Förslaget i utkast till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna har inte yttrat sig över förslaget.

Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 8:2 b (xiv) utgör det i internationella väpnade konflikter eller under ockupation en krigsförbrytelse att förklara motpartens medborgares rättigheter och rätt att väcka talan för upphävda, tillfälligt försatta ur kraft eller utestängda

från att kunna göras gällande inför domstolar (artiklarna 23 h och 43 i

162

lantkrigsreglementet samt artikel 64 i GK IV). Av brottskriterierna till artikeln framgår att straffansvaret avser åtgärder som i princip upphäver motpartens medborgares rätt till domstolsprövning (”the perpertrator effected the abolition, suspension or termination of admissibility in a court of law of certain rights or actions”).

Romstadgans reglering tar i första hand sikte på gärningar varigenom en ockuperad stats befolkning eller en väsentlig del av denna i egenskap av kollektiv berövas rätten att göra gällande vissa grundläggande rättigheter i domstol (access to courts). Gärningar som riktar sig mot enskilda individer omfattas därmed inte av regleringen. I sådana fall kan, beroende på omständigheterna, straffansvar för krigsförbrytelse som begås genom att någon berövas rätten till en rättvis rättegång, se avsnitt 11.4.9, aktualiseras. I första hand avser regleringen att skydda den ockuperade statens medborgares rättigheter inom den egna staten. Det finns emellertid skäl som talar för att även gärningar som riktar sig mot en motparts medborgare som befinner sig utanför det egna området, t.ex. på ockupationsmaktens territorium, skulle kunna utgöra brott. Frågan är emellertid omstridd inom internationell doktrin87.

Den straffbara gärningen kan bestå bl.a. i att den ockuperande staten upphäver eller ändrar gällande lagar och förordningar inom det ockuperade området eller hindrar domstolarna där från att utöva sin verksamhet. För straffansvar krävs inte att åtgärden i ett konkret fall förhindrar någon från att åberopa en nu aktuell rättighet i domstol. Brottet är fullbordat redan genom att den åtgärd som kan leda till denna effekt, dvs. upphävandet eller utfärdandet av relevant lagstiftning vidtas.

De rättigheter som ska kunna göras gällande i domstol spänner över ett brett område, bl.a. innefattas rättigheter på civilrättens område som rätten att äga, att ingå avtal eller bedriva ekonomisk verksamhet, arbetsrättsliga rättigheter samt rättigheter av förvaltningsrättslig karaktär. Även straffprocessuella rättigheter88 omfattas. I denna del kompletterar, som ovan nämnts, artikel 8:2 b (xiv) regleringen i artikel 8:2 a (vi) som avser att skydda enskilda individers rätt till en rättvis rättegång, se avsnitt 11.4.9.

För straffansvar krävs att möjligheten att göra de aktuella rättigheter gällande i domstol helt eller i vart fall i betydande omfattning upphävs. Begränsningar i rätten till domstolsprövning som kan anses vara av mindre betydelse för motpartens medborgares möjligheter att tillvarata sina rättigheter faller därmed utanför bestämmelsen.

Utredningen har föreslagit att de rättigheter som bestämmelsen avser att skydda samlat ska benämnas civila rättigheter. Detta begrepp är inte nytt inom svensk rätt. I Europakonventionen förekommer termen ”civila rättigheter och skyldigheter” i artikel 6.1. Vid tillämpningen av denna artikel har fråga uppkommit om vad som ska rymmas inom begreppet och Europadomstolens avgöranden på området har stor betydelse för

87 Triffterer, Commentary on the Rome Statue of the International Criminal Court, Second Edition, 2008, s. 401, Dörmann, Elements of War Crimes under the Rome Statue of the International Criminal Court, Sources and Commentary, Cambridge University Press, 2002, s. 264 f.

88 Triffterer, Commentary on the Rome Statue of the International Criminal Court, Second Edition, 2008, s. 402 f.

Prop. 2013/14:146

163

Prop. 2013/14:146	frågan. Enligt domstolen innefattas rättigheter av privat natur, oavsett om
	dessa betraktas som civilrättsliga eller förvaltningsrättsliga enligt
	nationell rätt. I vart fall omfattas bl.a. rätten att göra gällande
	fordringsanspråk, rätten till egendom, rättigheter på familjerättens
	område, rätten att bedriva ekonomisk verksamhet, rätten till skadestånd
	samt rättigheter på arbetsrättens område89. Utöver rätten att få sina civila
	rättigheter prövade, skyddar konventionens artikel 6.1 även rätten att få
	anklagelser om brott prövade i domstol. Därmed avses i första hand
	prövning av frågan om någon ska förklaras skyldig eller inte samt
	fastställande av en påföljd. Sådana straffprocessuella rättigheter omfattas
	således inte av vad som inom ramen för Europakonventionen avses med
	begreppet civila rättigheter. Med beaktande av att artikel 8:2 b (xiv) avser
	att skydda även denna typ av rättigheter, är det regeringens uppfattning,
	att begreppet civila rättigheter som ett samlat rekvisit kan vara för snävt.
	Det är inte heller lämpligt att i detta sammanhang ge det en annan
	innebörd än vad det redan har i svensk rätt. I stället bör bestämmelsen,
	utöver civila rättigheter, uttryckligen omfatta även andra medborgerliga
	rättigheter.
	Därmed föreslås sammanfattningsvis att den som helt eller i betydande
	omfattning upphäver motpartens medborgares rätt till prövning i domstol
	av civila eller andra medborgerliga rättigheter döms för krigsförbrytelse.
	Frågan om straff för krigsförbrytelser behandlas i avsnitt 11.11.

11.8Krigsförbrytelse som avser särskilt skyddade insatser eller kännetecken

11.8.1Anfall mot humanitära biståndsinsatser eller fredsfrämjande insatser

Regeringens förslag: Den som riktar ett anfall mot personal, anläggningar, materiel, enheter eller fordon som deltar i en humanitär biståndsinsats eller i en fredsfrämjande insats i enlighet med Förenta nationernas stadga, döms för krigsförbrytelse, under förutsättning att insatserna är berättigade till det skydd som gäller för civila eller civil egendom enligt allmän folkrätt.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. Utredningen föreslår dock att straffansvaret även ska omfatta den som riktar anfall mot objekt som är berättigade till skydd enligt en överenskommelse med en annan stat eller mellanfolklig organisation som är bindande för Sverige. Vidare föreslår utredningen att begreppet fredsbevarande insats används.

Remissinstanserna: En övervägande del av remissinstanserna har inte yttrat sig särskilt över förslaget. Försvarsmakten har pekat på att det inte finns någon entydig definition av begreppet fredsbevarande insats inom folkrätten, även om 1994 års FN-konvention om skydd av personal i FN-

89 Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, En kommentar till Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna, fjärde upplagan, s. 149 f.

164

insatser och därtill anknuten personal (konventionen om skydd i FN- insatser) kan tjäna som vägledning. Enligt Försvarsmakten omfattar begreppet fredsbevarande insatser, såsom det kommer till uttryck i denna konvention, även insatser där truppernas rätt till våldsanvändning inte är begränsad till självförsvar liksom insatser som deltar i fredsframtvingande operationer under FN-stadgans kapitel VII, förutsatt att trupperna inte engageras som kombattanter samt att den humanitära rätten är tillämplig.

Förslaget i utkast till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna har inte yttrat sig över förslaget.

Skälen för regeringens förslag: I internationella och icke- internationella väpnade konflikter eller under ockupation utgör det enligt Romstadgan artiklarna 8:2 b (iii) och 8:2 e (iii) en krigsförbrytelse att uppsåtligt rikta anfall mot personal, anläggningar, materiel, enheter eller fordon som deltar i en humanitär biståndsinsats eller i en fredsbevarande insats i enlighet med Förenta nationernas stadga, under förutsättning att dessa är berättigade till det skydd som tillkommer en civilbefolkning eller civil egendom i enlighet med folkrätten i väpnade konflikter (artiklarna 70 och 71 i TP I och konventionen om skydd i FN-insatser [prop. 1995/96:132]).

Humanitära biståndsinsatser och fredsfrämjande insatser utgör en viktig del av det internationella arbetet för upprätthållande av fred och säkerhet samt för att lindra krigets verkningar för civila och andra som inte aktivt deltar i fientligheterna. För att kunna fullgöra sådana uppgifter åtnjuter dessa insatser ett särskilt skydd mot anfall enligt den humanitära rätten. Det är således förbjudet att rikta ett anfall mot en sådan insats. För straffansvar krävs inte att anfallet förorsakar någon skada.

Den humanitära rätten saknar en uttrycklig definition av vad som avses med humanitära biståndsinsatser. I huvudsak omfattas emellertid insatser för att rädda liv, lindra nöd och upprätthålla mänsklig värdighet, till förmån för nödlidande människor som utsatts för, eller står under hot att utsättas för bl.a. väpnad konflikt. Insatserna ska genomföras på ett opartiskt och icke-diskriminerande sätt90. Under väpnade konflikter riktar sig humanitärt bistånd främst till civilbefolkningen och består bl.a. av hjälp med livsnödvändiga förnödenheter. Den humanitära bistånds- insatsen har, på motsvarande sätt som gäller för civila, en rätt till självförsvar som bl.a. innefattar en rätt för personalen att utrusta sig med lätt personlig beväpning samt en rätt till bevakning eller eskort som bär sådan beväpning utan att insatsen därmed anses ägna sig åt fientliga handlingar och skyddet därigenom påverkas.

Den humanitära rättens förbud mot att rikta anfall mot en biståndsinsats är absolut, dvs. det finns inget utrymme för militära överväganden. Förutsättningen för skyddet är emellertid att insatsen endast utför humanitära uppgifter. Ägnar sig insatsen eller dess personal åt fientlig verksamhet upphör rätten till särskilt skydd. Om verksamheten kan anses utgöra ett direkt deltagande i fientligheterna, se avsnitt 4.5.8, upphör även det skydd som tillkommer insatsens personal i egenskap av

90 Regeringens policy för Sveriges humanitära bistånd (UF2010/39010/SP).

Prop. 2013/14:146

165

Prop. 2013/14:146

166

civila att gälla under den tid det aktiva deltagandet kan anses pågå. Under sådana särskilda förutsättningar kan anfall som riktas mot insatsen eller dess personal komma att vara tillåtet.

När det gäller fredsbevarande insatser (peacekeeping missions) krävs enligt Romstadgan att dessa sker i enlighet med FN-stadgan. Den traditionella FN-ledda fredsbevarande insatsen har emellertid under senare år kompletterats med nya insatser av multidimensionell karaktär. Begreppet har därför i stor utsträckning kommit att ersättas av fredsfrämjande insatser eller operationer som en gemensam term för det internationella samfundets åtgärder på detta område. Insatserna bygger i regel på beslut i enlighet med FN-stadgan och upprättas av behörigt FN- organ samt utförs under FN:s myndighet och kontroll. Fredsfrämjande insatser kan emellertid även utföra missioner på uppdrag av regionala organisationer som Europeiska Unionen (EU), North Atlantic Treaty Organisation (Nato) och Afrikanska unionen. Även sådana insatser åtnjuter skydd enligt den humanitära rätten.

Begreppet fredsfrämjande insatser har vuxit fram över tid och definieras inte i FN-stadgan. I Sverige anses begreppet inkludera konfliktförebyggande, fredsskapande, fredsbevarande, fredsframtvingande och fredsförebyggande insatser. Även avväpning och avrustning kan utgöra en fredsfrämjande åtgärd. Syftet med fredsfrämjande insatser är i första hand att förhindra uppkomsten av väpnade konflikter, stabilisera relationer och verka för att långsiktig stabilitet och fred kan uppnås i konfliktfyllda områden. Fredsfrämjande insatser kan emellertid även få i uppdrag att upprätthålla lag och ordning, innefattande uppgifter av mer polisiär karaktär. Traditionellt baseras insatserna på parternas medgivande samt på en opartisk inställning till konflikten.

Vilken vålds- och tvångsanvändning som är tillåten för fullgörandet av en fredsfrämjande insats styrs av det folkrättsliga mandatet för insatsen. Vissa typer av insatser kan erhålla mandat som sträcker sig utöver den traditionella rätten till självförsvar. Mandatet kan i vissa fall även tillåta en betydande våldsanvändning för att skydda och upprätthålla syftet med insatsen. Även i de fall mandatet medger våldsanvändning utöver självförsvarsrätten erhåller insatsens militära personal som utgångspunkt inte kombattantstatus. Det förekommer emellertid även att mandatet för insatsen medför att denna intar ställning som part i den väpnade konflikten. Insatsens militära personal erhåller därmed status som kombattanter och omfattas, under dessa förutsättningar, inte av civilas skydd mot anfall enligt humanitärrätten. I sådana situationer är inte heller konventionen om skydd i FN-insatser tillämplig.

Med beaktande av den utveckling som skett inom området för militära insatser, vars syfte är att bevara internationell fred och säkerhet, och den terminologi som kommit att användas i Sverige, kan det, enligt regeringen, ifrågasättas om Romstadgans begrepp ”fredsbevarande insats” bör väljas vid utformningen av nu aktuell bestämmelse. Risken finns att bestämmelsen därigenom skulle kunna få ett för snävt tillämpningsområde. Mot bakgrund av den nämnda utvecklingen på området bör i stället begreppet fredsfrämjande insats väljas.

Straffansvaret för krigsförbrytelser föreslås därmed omfatta anfall som riktas mot sådana insatser, förutsatt att insatsernas militära personal eller

den egendom som tillhör insatsen har rätt till det skydd som civila och Prop. 2013/14:146 civil egendom har enligt allmän folkrätt, dvs. att insatsens personal inte

erhållit status som kombattanter eller stridande eller egendomen används inom krigföringen. Detsamma gäller i fråga om humanitära biståndsinsatser.

Sammanfattningsvis föreslås straffansvaret omfatta den som riktar ett anfall mot personal, anläggningar, materiel, enheter eller fordon som deltar i en humanitär biståndsinsats eller i en fredsfrämjande insats i enlighet med Förenta nationernas stadga, under förutsättning att dessa är berättigade till det skydd som gäller för civila eller civil egendom enligt allmän folkrätt.

11.8.2Anfall mot skyddade kännetecken

Regeringens förslag: Den som riktar ett anfall mot personal, byggnader, utrustning, medicinska enheter eller transporter som i enlighet med allmän folkrätt har rätt att bära kännetecknen röda korset eller röda halvmånen eller något annat på motsvarande sätt erkänt internationellt kännetecken döms för krigsförbrytelse.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.
Utredningen föreslår dock att straffansvaret ska avse den som bär ett
visst kännetecken.
Remissinstanserna: En övervägande del av remissinstanserna har inte
yttrat sig särskilt över förslaget. Svenska Röda Korset har pekat på att
ytterligare ett kännetecken kan komma att aktualiseras genom ett tredje
tilläggsprotokoll till Genèvekonventionerna.
Förslaget i utkast till lagrådsremiss överensstämmer med
regeringens.
Remissinstanserna har inte yttrat sig över förslaget.
Skälen för regeringens förslag: I internationella och icke-
internationella väpnade konflikter eller under ockupation utgör det enligt
Romstadgan artiklarna 8:2 b (xxiv) och 8:2 e (ii) en krigsförbrytelse att
rikta anfall mot byggnader, utrustning, medicinska enheter och
transporter samt personal som bär Genèvekonventionernas kännetecken i
enlighet med folkrätten (artiklarna 19, 24–27, 36 och 38–44 i GK I,
artiklarna 22, 36, 37 och 41–45 i GK II, artiklarna 18–22 i GK IV,
artiklarna 12, 13, 15 och 18 i TP I och annex I till TP I och artiklarna 9–
12 i TP II samt kulturkonventionen).
Vad som avses med anfall redovisas i avsnitt 11.9.1. För straffansvar
krävs inte att anfallet förorsakar någon skada.
I likhet med många andra artiklar i Romstadgan omfattar straffansvaret
riktande av anfall mot personer eller egendom som enligt den humanitära
rätten åtnjuter särskilt skydd. Dessa identifieras med särskilda
kännetecken. De närmare villkoren för när och på vilket sätt sådana
kännetecken får bäras regleras i den humanitära rätten.
I Genèvekonventionerna samt tilläggsprotokollen I och II anges att det
röda korset, den röda halvmånen samt det röda lejonet och solen utgör
internationellt erkända kännetecken för den militära och civila
sjukvården under en väpnad konflikt. Dessa används för att märka ut	167
	167

Prop. 2013/14:146

168

t.ex. sjukvårdsformationer och sjukvårdsanstalter samt sjukvårdspersonal såväl på land som till sjöss. För att ett kännetecken ska kunna tillförsäkra ett effektivt skydd är det viktigt att det lätt kan uppmärksammas av motparten. Det ska därför fästas på t.ex. flaggor, armbindlar och materiel som hör till sjukvårdstjänsten. De närmare föreskrifterna rörande identifiering framgår av annex I till tilläggsprotokoll I.

Av brottskriterierna framgår att straffansvaret även omfattar anfall som riktar sig mot objekt som på annat sätt än genom användande av Genèvekonventionernas kännetecken kan identifieras som berättigade till skydd enligt konventionerna. Därmed omfattar skyddet även objekt som, på sätt som framgår av annex I till tilläggsprotokoll I, identifierar sig genom användande av särskilda igenkänningssignaler i form av ljus- eller radiosignaler eller genom identifiering på elektronisk väg.

Sedan år 2005 finns ytterligare ett protokoll; tilläggsprotokoll III till Genèvekonventionerna den 12 augusti 1949 rörande ett ytterligare emblem (tilläggsprotokoll III). Genom detta protokoll etableras ett nytt kännetecken; den röda kristallen, som därigenom får motsvarande status som det röda korset, den röda halvmånen samt det röda lejonet och solen. Syftet med att instifta den röda kristallen är att skapa ett kännetecken helt utan religiösa, politiska eller kulturella kopplingar som kan riskera att urholka dess skyddsvärde. Sverige har undertecknat protokollet den 30 mars 2006 men har ännu inte ratificerat det. Det har trätt i kraft den 14 januari 2007.

Inom den humanitära rätten finns, utöver det röda korset, den röda halvmånen, det röda lejonet och solen samt den röda kristallen, ett flertal andra på motsvarande sätt erkända internationella kännetecken.

Enligt tilläggsprotokoll I åtnjuter anläggningar och installationer som innehåller farliga krafter, dvs. dammar, vallar och kärnkraftverk, särskilt skydd mot anfall. För att underlätta identifiering kan de förses med ett särskilt kännetecken. På motsvarande sätt stadgas i protokollet om särskilt skydd för civilförsvarets organisation. Dess personal, byggnader, materiel och skyddsrum ska i möjligaste mån förses med civilförsvarets internationella kännetecken för att underlätta identifiering. De närmare föreskrifterna framgår av annex I till tilläggsprotokoll I.

Även kulturegendom åtnjuter enligt den humanitära rätten, främst tilläggsprotokoll I och kulturkonventionen, skydd mot anfall. Sådan egendom kan, beroende på om den omfattas av s.k. allmänt eller speciellt skydd, se avsnitt 11.9.3, utmärkas på visst sätt med det för kulturegendom internationellt erkända kännetecknet. De närmare föreskrifterna för användning av detta kännetecken framgår av kulturkonventionen.

I likhet med vad Svenska Röda Korset anfört har, genom tilläggsprotokoll III till Genèvekonventionerna, ytterligare ett kännetecken numera inrättats. Som ovan redovisats har Sverige ännu inte ratificerat detta men frågan är föremål för beredning inom Regeringskansliet. Bestämmelsen bör därför utformas på ett sätt som möjliggör att gärningar som riktar sig mot den som har rätt att bära detta kännetecken, samt eventuella framtida likvärdiga symboler, kan omfattas utan att ytterligare lagstiftningsåtgärder är nödvändiga. Vidare bör vid utformningen av bestämmelsen beaktas att det inte är själva kännetecknet som är bärare av skydd enligt den humanitära rätten utan att detta är

beroende av personens eller objektets status. Skyddet kvarstår därmed	Prop. 2013/14:146
även om kännetecknet, i ett enskilt fall, inte bärs på sätt som den
humanitära rätten ger rätt till. Detta bör tydligare framgå av
bestämmelsen, eftersom dess tillämpningsområde annars riskerar att bli
allt för begränsat. För straffansvar ska det vara tillräckligt att en person
eller ett objekt har rätt att bära kännetecknet enligt den humanitära rätten.
En förutsättning är dock att förövarens uppsåt omfattar detta förhållande.
Således ska den som riktar ett anfall mot personal, byggnader,
utrustning, medicinska enheter eller transporter som i enlighet med
allmän folkrätt har rätt att bära kännetecknen röda korset eller röda
halvmånen eller något annat på motsvarande sätt erkänt internationellt
kännetecken dömas för krigsförbrytelse.

11.8.3 Användande av internationella kännetecken, flaggor m.m. i strid med allmän folkrätt

Regeringens förslag: Den som i strid med allmän folkrätt använder kännetecknen röda korset eller röda halvmånen eller något annat på motsvarande sätt erkänt internationellt kännetecken för militära ändamål eller använder parlamentärflagga, Förenta nationernas flagga, fiendens flagga eller militära beteckningar eller uniform, på ett sätt som leder till död eller allvarlig personskada, döms för krigsförbrytelse.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna har inte yttrat sig särskilt över förslaget.

Förslaget i utkast till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna har inte yttrat sig över förslaget.

Skälen för regeringens förslag: I internationella väpnade konflikter eller under ockupation utgör det enligt Romstadgan artikel 8:2 b (vii) en krigsförbrytelse att otillbörligt använda en parlamentärflagga, fiendens flagga, Förenta nationernas flagga, fiendens militära gradbeteckningar och uniformer eller Genèvekonventionernas kännetecken. För straffansvar krävs att gärningen förorsakar död eller allvarlig personskada (lantkrigsreglementet artikel 23 (f) samt artiklarna 38, 39, 56, 66 och 85:3 f i TP I, artikel 12 i TP II samt artikel 17 i kulturkonventionen). Motsvarande reglering för icke-internationella väpnade konflikter saknas i Romstadgan.

Som behandlats i avsnitt 11.8.2 har vissa personer och objekt, som enligt den humanitära rätten åtnjuter särskilt skydd, rätt att under vissa förutsättningar bära särskilda kännetecken i syfte att underlätta identifieringen av skyddssubjekten och objekten. Som ett led i det skydd som dessa kännetecken, samt även t.ex. parlamentärflaggor, tillförsäkras inom den humanitära rätten föreskrivs i artikel 8:2 b (vii) att ett otillåtet användande under vissa förutsättningar är straffbart som krigsförbrytelse. Skälet för detta är att ett otillbörligt användande riskerar förtroendet för kännetecknen. Vilken typ av användande som strider mot den humanitära rättens regler på området framgår av den reglering som gäller för vart och ett av de uppräknade kännetecknen, flaggorna, m.m. Som ett generellt

169

Prop. 2013/14:146

170

krav gäller att användningen ska ha lett till död eller allvarlig personskada.

Förutsättningarna för användande av Genèvekonventionernas och andra, på motsvarande sätt, erkända kännetecken framgår av konventionerna samt tilläggsprotokollen till dessa, se avsnitt 11.8.2. Användning som sker i strid med dessa regler omfattas av straffansvar, om övriga förutsättningar är uppfyllda. Som framgår av brottskriterierna till artikeln krävs att användningen sker för militära ändamål dvs. för ändamål som direkt sammanhänger med stridigheterna. Annan användning utgör inte en krigsförbrytelse, även om det i och för sig kan utgöra en överträdelse av den humanitära rätten.

En parlamentärflagga (vit flagga) får användas för att visa motparten en avsikt att förhandla om t.ex. eldupphör eller om att lägga ned vapen och åtnjuta status som försatt ur stridbart skick (hors de combat). Den som uppvisar en parlamentärflagga får inte anfallas eller tas som krigsfånge. Om användandet sker i annat syfte, t.ex. för att förleda motparten eller vinna militära fördelar genom att motparten uppfattar sig som förhindrad att anfalla, utgör det ett straffbart missbruk om övriga förutsättningar är uppfyllda.

Fiendens flagga, militära gradbeteckningar eller uniformer utgör inte skyddade kännetecken i egentlig mening. Under vissa förhållanden kan det till och med vara tillåtet att som krigslist använda dessa i syfte att vilseleda motparten. Under pågående anfall och i strid är det emellertid viktigt att kunna skilja ut motparten, vilket bl.a. möjliggörs genom att parterna bär olika uniformer eller använder sig av olika flaggor. Under dessa förhållanden är det således enligt allmän folkrätt förbjudet att använda sådana utmärkande tecken som tillhör motparten.

Under väpnade konflikter utgör FN en viktig aktör i arbetet för att återställa fred och säkerhet samt för att bistå vid humanitära biståndsinsatser. För att kunna fullgöra dessa uppgifter åtnjuter insatser med sådant mandat särskilt skydd, se avsnitt 11.8.1. Genom FN:s flagga och andra utmärkande tecken, t.ex. den blå hjälmen, kan insatserna identifieras och det skydd de åtnjuter respekteras. Sådana utmärkande tecken får därför endast användas i de fall FN lämnat särskilt tillstånd till detta. Till skillnad från vad som gäller i fråga om fiendens flagga eller militära uniformer är förbudet absolut. Det är således inte tillåtet att använda FN:s flagga eller andra utmärkande tecken som krigslist.

Som ovan konstaterats krävs att den folkrättsstridiga användningen leder till död eller allvarlig personskada för att gärningen ska anses utgöra en krigsförbrytelse. Därmed föreligger av naturliga skäl en väsentlig dubbelreglering i förhållande till andra bestämmelser, främst 4 § första stycket 1 och 2 som behandlar krigsförbrytelser som begås genom dödande respektive tillfogande av bl.a. allvarlig skada. I många fall torde det därför vara aktuellt att tillämpa dessa bestämmelser jämte 11 §, i vissa fall i konkurrens med nu aktuell bestämmelse där upprätthållande av respekten och skyddet för bl.a. vissa kännetecken är det primära skyddsintresset för regleringen. Det innebär, som Lagrådet påpekat, att en gärning som förorsakar någon av nyss nämnda effekter i de flesta fall bör rubriceras som grov krigsförbrytelse. Utrymmet att bedöma en sådan gärning som brott av normalgraden enligt nu aktuell

bestämmelse är	därmed högst begränsat. Frågor om konkurrens			Prop. 2013/14:146
behandlas i avsnitt 18.
Romstadgans reglering är endast tillämplig i internationella väpnade
konflikter eller under ockupation. Utredningen har emellertid gjort
gällande att det i allmän folkrätt finns stöd för att göra bestämmelsen
tillämplig även i icke-internationella väpnade konflikter. Regeringen
delar denna bedömning. Stöd för den uppfattningen finns dessutom i
Internationella	rödakorskommitténs	sedvanerättsstudie91.	Ingen

remissinstans har heller invänt mot det ställningstagandet. Bestämmelsen bör i allt väsentligt utformas som utredningen föreslagit.

Det bör emellertid uttryckligen framgå att straffansvaret omfattar folkrättsstridig användning av t.ex. kännetecknen röda korset och röda halvmånen. Därmed framgår vilken typ av missbruk som omfattas av ansvar. Vidare ska anges att endast användning som sker för militära ändamål omfattas. Annan användning i strid med allmän folkrätt kan visserligen utgöra en överträdelse av den humanitära rätten, dock inte en krigsförbrytelse.

Regeringen föreslår därför att straffansvaret för krigsförbrytelser ska omfatta den som i strid med allmän folkrätt använder ett sådant internationellt kännetecken som behandlas i 8 § första stycket 2 för militära ändamål eller använder parlamentärflagga, Förenta nationernas flagga, fiendens flagga eller militära beteckningar eller uniform, på ett sätt som leder till död eller allvarlig personskada.

Frågan om straff för krigsförbrytelser behandlas i avsnitt 11.11.

11.9Krigsförbrytelse som begås genom användande av förbjudna stridsmetoder

11.9.1Den humanitära rättens reglering av stridsmetoder

Inledning

Den humanitära rättens främsta syfte är att begränsa det lidande som väpnade konflikter orsakar för såväl civila som stridande. Samtidigt beaktas militära behov av handlingsfrihet i syfte att försätta fiendesoldater ur stridbart skick och vinna en konflikt. För att uppnå detta övergripande syfte finns i den humanitära rätten en samling regler som bl.a. föreskriver att kombattanter och stridande som är sjuka, sårade, skadade, har fallit i fiendens våld eller gett upp sitt motstånd åtnjuter ett särskilt skydd. Detsamma gäller personer som inte deltar i den väpnade konflikten dvs. civila samt deras egendom. Merparten av detta regelverk har behandlats i avsnitten 11.4–11.8. Det ligger i sakens natur att den humanitära rätten inte innebär något förbud mot väpnade konflikter. Det finns inte heller något generellt förbud mot att i en väpnad konflikt tillgripa våld eller förorsaka förstörelse. Lika viktig är därför den del av

91 Henckaerts and Doswald-Beck, 2005, ICRC Customary International Humanitarian Law, Volume I: Rules, regel 59–63.

171

Prop. 2013/14:146

172

den humanitära rätten som syftar till att reglera stridsmetoder samt stridsmedel. Detta regelverk behandlas i avsnitten 11.9 och 11.10.

Gemensamt skapar dessa två delar av den humanitära rätten ett system där väpnade konflikter inte tillåts orsaka större skada än vad målet med konflikten kan anses motivera och som i möjligaste mån skyddar framförallt de som står utanför stridigheterna. Detta återspeglas även i Romstadgan som, vid sidan av straffansvar för överträdelser av de delar av den humanitära rätten som i första hand skyddar personers liv, hälsa och frihet samt deras egendom, även innehåller en reglering varigenom användning av stridsmetoder och stridsmedel som står i strid med den humanitära rätten straffbeläggs.

Regleringen av anfall som riktas mot militära respektive icke-militära mål

Med anfall avses enligt artikel 49 i tilläggsprotokoll I en våldshandling mot motståndaren. Därmed innefattas varje form av våldsanvändning som ingår som ett led i en militär operation, vid inledandet av eller under en pågående väpnad konflikt. I sammanhanget bör noteras att Romstadgans term attack genomgående översatts med angrepp i den svenska versionen. Inom ramen för detta lagstiftningsärende används i stället begreppet anfall, vilket står i överensstämmelse med den svenska översättningen av tilläggsprotokollen till Genèvekonventionerna.

Det är som utgångspunkt förbjudet att rikta anfall mot annat än militära mål. Med militära mål avses enligt artikel 52 i tilläggsprotokoll I egendom som på grund av art, läge, ändamål eller användning effektivt bidrar till de militära operationernas genomförande och vars totala eller delvisa förstörelse, beslagtagande eller neutralisering under de vid tidpunkten gällande förhållandena medför en avgjord militär fördel. Vid tveksamhet gäller det en presumtion för att egendom som normalt används för civila ändamål, t.ex. platser avsedda för religiösa ändamål, bostäder eller skolor, inte utgör militära mål. Förbudet mot att rikta anfall mot annat än militära mål innebär en skyldighet för de stridande att alltid göra skillnad mellan militära och civila objekt. Denna skyldighet bygger på en av den humanitära rättens grundläggande principer om distinktion, se vidare nedan.

Civila kan i princip aldrig utgöra ett militärt mål. I undantagsfall kan det dock vara tillåtet att rikta ett anfall mot civila som aktivt deltar i fientligheterna, se avsnitt 4.5.8. Civil egendom definieras i artikel 52 i tilläggsprotokoll I genom att begreppet omfattar all egendom som inte utgör ett militärt mål.

Den humanitära rättens förbud mot anfall som riktar sig mot annat än militära mål återspeglas i Romstadgan. Detta förbud är absolut och det saknas därmed utrymme för militära överväganden om eventuella fördelar med ett anfall.

Skyddet mot anfall kan emellertid under vissa förutsättningar upphöra. Som ovan konstaterats gäller detta för civila under den tid de direkt deltar i fientligheterna. På motsvarande sätt kan skyddet för civil egendom upphöra om den används på ett sätt som innebär att den inte längre är att anse som civil. Detta kan t.ex. vara fallet om ett civilt sjukhus används för militära ändamål i syfte att skada fienden.

Trots förbudet mot anfall mot annat än militära mål finns det inom den humanitära rätten en acceptans för att det i samband med ett legitimt anfall kan uppstå viss oavsiktlig skada på civila och civil egendom, dvs. på egendom som inte utgör militärt mål. Detta innebär emellertid inte att anfall mot militära mål kan genomföras utan begränsningar. Principerna om försiktighet och proportionalitet, se vidare nedan, måste alltid beaktas. Åsidosätts dessa principer i allt för stor utsträckning kan de oavsiktliga skador och förluster som uppstår till följd av ett anfall anses vara oacceptabelt stora i förhållande till de militära fördelar som uppstår eller kan förväntas uppstå. I sådana fall kan ett anfall som visserligen riktats mot legitima militära mål anses vara oproportionerligt och på denna grund utgöra en straffbar överträdelse av den humanitära rätten.

Därutöver innehåller regelverket ytterligare förbud som i grunden bygger på skyldigheten att göra åtskillnad mellan de som aktivt deltar i stridigheterna och de som står vid sidan om, dvs. principen om distinktion. Det är bl.a. förbjudet att använda förrädiskt förfarande för att döda, skada eller tillfångata en motståndare, att beordra eller vägra att ge en motståndare pardon, att använda s.k. mänskliga sköldar samt att som stridsmetod svälta ut en civilbefolkning.

Närmare om distinktions-, försiktighets- och proportionalitetsprinciperna

Distinktionsprincipen kommer till uttryck i den grundregel om civilbefolkningens allmänna skydd mot krigets verkningar som slås fast i artikel 48 i tilläggsprotokoll I. Där föreskrivs att de stridande parterna alltid ska göra åtskillnad mellan civilbefolkning och kombattanter (i förekommande fall stridande) där endast den senare gruppen kan utgöra ett militärt mål. På motsvarande sätt ska skillnad göras mellan civil egendom och militära mål. Militära operationer ska endast riktas mot militära mål.

Som ovan redovisats finns ramar även i förhållande till hur anfall mot militära mål får genomföras. Stridsmedel och stridsmetoder ska väljas på ett sådant sätt att risken för civila förluster undviks helt eller så långt som möjligt begränsas. Detta följer bl.a. av försiktighetsprincipen som kommer till uttryck bl.a. i artiklarna 57 och 58 i tilläggsprotokoll I. För det fall oavsiktliga skador, trots vidtagna försiktighetsåtgärder, ändå uppstår innebär proportionalitetsprincipen en begränsning av hur omfattande dessa skador får vara. Enligt denna princip får de förväntade skadorna inte vara oproportionerligt stora i förhållande till den förväntade militära fördelen. Båda dessa principer kommer till uttryck bl.a. i förbudet mot krigföring som har urskillningslösa effekter, s.k. urskillningslösa anfall, som återfinns i t.ex. artikel 51 i tilläggsprotokoll I. Med urskillningslösa anfall avses användande av stridsmedel eller stridsmetoder som inte är möjliga att rikta mot ett specifikt avgränsat militärt mål, anfall som sker med stridsmetoder eller vapen vars effekter inte går att begränsa eller anfall som kan förväntas orsaka skador på liv och egendom som inte står i proportion till den militära fördel som kan förväntas.

Det är inte bara den som genomför ett anfall som är bunden av distinktions- och försiktighetsprinciperna. Även den som försvarar sig

Prop. 2013/14:146

173

Prop. 2013/14:146	mot anfall har en skyldighet att vidta alla nödvändiga
	försiktighetsåtgärder i syfte att skydda civilbefolkningen bl.a. genom att
	undvika att gruppera sig inom eller i närheten av tätbefolkade områden
	samt sträva efter att i möjligaste mån förflytta civila och deras egendom
	från områden där strider kommer att äga rum. Det finns också ett
	uttryckligt förbud mot att använda civilbefolkningen som s.k. mänskliga
	sköldar för att t.ex. skydda militära mål från anfall.
	Tidigare ansågs att den humanitära rättens reglering på detta område
	endast var tillämplig i internationella väpnade konflikter eller under
	ockupation. Den utgångspunkten gällde, med något undantag, även vid
	framtagandet av Romstadgans reglering av förbud mot användande av
	vissa stridsmetoder samt stridsmedel som grundar sig på dessa principer.
	Det kan emellertid konstateras att principerna enligt allmän folkrätt i allt
	väsentligt numera anses tillämpliga även i icke-internationella väpnade
	konflikter (jfr Internationella rödakorskommitténs sedvanerättsstudie92,
	reglerna 70 och 71). De delar av den humanitära rätten som bygger på
	dessa principer kan därmed i nuläget anses tillämplig även i denna typ av
	konflikter.
	Dessa grundläggande principer har också varit föremål för behandling
	av Jugoslavientribunalen93, som bl.a. uttalat att utrymmet för den
	anfallande parten att bedöma ett anfall som tillåtet utifrån gällande regler
	bör vara så snävt som möjligt till förmån för de civilas skydd. Med denna
	utgångspunkt kan det, enligt tribunalen, vid bedömningen av om en
	överträdelse av regelverket skett, finnas anledning att se till den
	sammanlagda effekten av flera anfall i stället för att bedöma varje anfall
	separat.

11.9.2 Anfall mot civila som inte direkt deltar i fientligheterna

Regeringens förslag: Den som riktar ett anfall mot en civilbefolkning som sådan eller mot enskilda civila som inte direkt deltar i fientligheterna döms för krigsförbrytelse.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna har inte yttrat sig särskilt över förslaget.

Förslaget i utkast till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna har inte yttrat sig över förslaget.

Skälen för regeringens förslag: I internationella och icke- internationella väpnade konflikter eller under ockupation utgör det enligt Romstadgan artiklarna 8:2 b (i) och 8:2 e (i) en krigsförbrytelse att rikta ett anfall mot civilbefolkning som sådan eller mot enskilda civila som inte direkt deltar i fientligheterna (artiklarna 51 och 85:3 a i TP I samt artiklarna 4 och 13 i TP II).

92Henckaerts and Doswald-Beck, 2005, ICRC Customary International Humanitarian Law, Volume I: Rules.

93Jugoslavientribunalen, Trial Judgement, The Prosecutor v. Zoran Kupreskic and Others,

2000, IT-95-16-T, paras 524 f.

174

En av de viktigaste principerna inom den humanitära rätten är distinktionsprincipen, se avsnitt 11.9.1. Enligt denna har parterna i en väpnad konflikt en skyldighet att alltid skilja mellan å ena sidan militära mål och å andra sidan civila och civil egendom. Militära operationer får endast rikta sig mot militära mål och civila får inte utsättas för anfall.

Vad som avses med civilbefolkning och civila bestäms negativt, se avsnitten 4.5.8 och 4.5.9. Definitionen innebär att i princip samtliga som inte är att anse som medlemmar i en stridande parts väpnade styrkor eller stridskrafter eller i en organiserad väpnad grupp som är part i konflikten är att anse som civila. Till gruppen av civila räknas inte heller personer som deltar i en levée en masse, dvs. motståndsgrupper inom ett icke ockuperat område som ännu inte uppnått sådan grad av organisation som krävs för att räknas som en väpnad grupp. En civilbefolknings status påverkas inte av att andra än civila uppehåller sig i gruppen, förutsatt att denna till övervägande del består av civila.

Skyddet för civila är absolut, dvs. det finns inget utrymme för militära överväganden. Det gäller emellertid inte oinskränkt. I de fall och under den tid som civila direkt deltar i fientligheterna upphör det att gälla, se avsnitt 4.5.8 och 4.5.9. Det direkta deltagandet innebär i och för sig inte att en person förlorar sin status som civil. Däremot anses personen, under den begränsade tid som deltagandet pågår, kunna utgöra ett militärt hot och därmed ett legitimt mål för anfall.

Anfall som riktas mot militära mål förorsakar ofta oavsiktliga skador på civila och civil egendom. Inom ramen för krigföringen kan, som utgångspunkt, sådana skador och förluster accepteras. Oavsiktliga skador tillåts emellertid inte i obegränsad omfattning. En av den humanitära rättens grundläggande principer, proportionalitetsprincipen, se avsnitt 11.9.1, förbjuder anfall som kan förväntas förorsaka oproportionerligt stora skador i förhållande till den militära fördel som kan erhållas, se avsnitt 11.9.5. Detsamma gäller s.k. urskillningslösa anfall. Enligt artikel 51 i tilläggsprotokoll I avses därmed anfall som till sin karaktär är sådana att de inte på ett tillförlitligt sätt kan riktas mot ett bestämt militärt mål. Detta kan t.ex. bero på att det stridsmedel eller den stridsmetod som används ger effekter som är mycket svåra att beräkna, kontrollera eller begränsa. Urskillningslösa anfall kan av naturliga skäl ofta anses vara även oproportionerliga. I de fall urskillningslösa eller oproportionerliga anfall förorsakar omfattande skador på civila kan de rättsligt vara att bedöma som anfall riktade direkt mot civila. I dessa fall saknar det betydelse att anfallet påstås vara riktat mot militära mål. För att avgöra om ett anfall riktats mot ett militärt eller civilt mål måste således en bedömning av vad som faktiskt inträffat göras.

För straffansvar krävs inte att ett anfall som riktas mot civila förorsakat någon effekt.

Bestämmelsen bör utformas i enlighet med utredningens förslag. Det bör dock tydliggöras att det är civilas direkta deltagande i fientligheter som avgränsar det straffbara området.

Regeringen föreslår därmed att straffansvaret för krigsförbrytelser ska omfatta den som riktar ett anfall mot en civilbefolkning som sådan eller mot enskilda civila som inte direkt deltar i fientligheterna.

Prop. 2013/14:146

175

Prop. 2013/14:146

176

11.9.3Anfall mot särskilt skyddad eller annan civil egendom som inte utgör ett militärt mål

Regeringens förslag: Den som riktar ett anfall mot byggnader som är avsedda för religion, undervisning, konst, vetenskap eller välgörande ändamål, mot historiska minnesmärken, kulturegendom, sjukhus eller uppsamlingsplatser för sjuka och sårade eller mot annan civil egendom, under förutsättning att dessa inte utgör ett militärt mål döms för krigsförbrytelse.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna har inte yttrat sig särskilt över förslaget.

Förslaget i utkast till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna har inte yttrat sig över förslaget.

Skälen för regeringens förslag

Relevanta källor

I såväl internationella som icke-internationella väpnade konflikter eller under ockupation utgör det enligt Romstadgan artiklarna 8:2 b (ix) och 8:2 e (iv) en krigsförbrytelse att rikta anfall mot byggnader avsedda för religion, undervisning, konst, vetenskap eller välgörande ändamål, historiska minnesmärken, sjukhus och uppsamlingsplatser för sjuka och sårade, om inte dessa utgör ett militärt mål (artiklarna 27 och 56 i lantkrigsreglementet, artiklarna 19–23 i GK I, artiklarna 22–27, 34 och 35 i GK II, artiklarna 18, 19, 21 och 22 i GK IV, artiklarna 12, 13, 53 och 85:4 d i TP I och artikel 16 i TP II samt kulturkonventionen).

Enligt artikel 8:2 b (ii) utgör det även en krigsförbrytelse att rikta ett anfall mot civil egendom (artikel 52 i TP I).

Anfall mot särskilt skyddad egendom som inte utgör ett militärt mål

Enligt den humanitära rätten åtnjuter viss egendom, vid sidan av det skydd som tillkommer all form av civil egendom, ett särskilt skydd mot anfall. Vad som avses med anfall och militärt mål har behandlats i avsnitt 11.9.1. Den egendom som på detta sätt pekas ut som särskilt skyddsvärd ska vara av stor betydelse för befolkningen i de konfliktdrabbade områdena t.ex. på grund av att egendomen har en samhällsviktig funktion eller besitter eller bevarar viktiga historiska och kulturella värden.

Vilken typ av egendom som omfattas av detta särskilda skydd och hur skyddet är utformat framgår av den humanitärrättsliga regleringen. Egendom som enligt kulturkonventionen utgör kulturegendom åtnjuter ett sådant särskilt skydd. Konventionen ålägger anslutna parter att skydda och respektera kulturegendom i händelse av väpnade konflikter samt under ockupation. Konventionen är tillämplig i såväl internationella som icke-internationella väpnade konflikter.

Av konventionens första artikel framgår att med kulturegendom avses i huvudsak egendom som har stor betydelse för folks kulturarv samt byggnader vars huvudändamål är att förvara denna typ av egendom. Konventionen innehåller två graderingar av skyddet. Egendom som

åtnjuter allmänt skydd får bl.a. inte förstöras eller skadas i samband med väpnade konflikter. Detta skydd kan endast åsidosättas om militära skäl absolut kräver det. Egendom som betraktas som särskilt värdefull för världskulturarvet kan förses med ett mer långtgående skydd. Sådan egendom åtnjuter immunitet och skyddet kan endast i undantagsfall upphävas.

Till kulturkonventionen hör två protokoll. Genom tilläggsprotokoll II förstärks skyddet för kulturegendom bl.a. genom att möjligheterna till undantag på grund av militär nödvändighet delvis begränsas. Vidare definieras ett antal förfaranden som brott mot konventionen (serious violations) och protokollet samt uppställs vissa krav på kriminalisering av sådana överträdelser. Sverige har undertecknat protokollet men inte ratificerat det (oktober 2013). Frågan om tillträde bereds inom Regeringskansliet.

Kulturkonventionens regler har även bekräftats i tilläggsprotokollen I och II till Genèvekonventionerna, som gäller subsidiärt i förhållande till konventionen. Enligt det första tilläggsprotokollet kan ett anfall som riktas mot viss kulturegendom och som förorsakar egendomens förstörelse i stor skala utgöra en svår överträdelse av protokollet.

När det gäller övrig egendom som Romstadgan räknar upp som särskilt skyddad egendom kan denna, med undantag för sjukhus och annan inrättning för medicinsk vård, rymmas inom definitionen av kulturegendom. Byggnader avsedda för religion, undervisning, konst, vetenskap eller välgörande ändamål samt historiska minnesmärken kan anses utgöra en del av människors kulturella eller andliga arv.

Sjukhus och uppsamlingsplatser för sjuka åtnjuter särskilt skydd genom Genèvekonventionerna och deras tilläggsprotokoll I. Där stadgas om ett långtgående skydd som endast upphör att gälla om egendomen används för fientliga handlingar. Även i dessa fall upphör skyddet först efter att en uppmaning om att upphöra med sådan verksamhet har lämnats men inte hörsammats.

Som behandlats i 11.9.1 är det enligt den humanitära rätten generellt accepterat att, som ett led i krigföring, förstöra egendom. Det krävs emellertid att egendomen utgör ett militärt mål dvs. att dess förstörelse kan anses innebära en avgjord militär fördel. Straffansvar för krigsförbrytelse omfattar därmed anfall som riktar sig mot egendom som inte utgör ett militärt mål. När det gäller särskilt skyddad egendom ligger det i sakens natur att denna som utgångspunkt inte kan utgöra ett militärt mål. Om den används i strid med den humanitära rättens reglering, t.ex. som ett led i krigföringen, kan den emellertid förlora sitt skydd och därmed kunna utgöra ett legitimt militärt mål.

Anfall mot civil egendom som inte utgör ett militärt mål

Den humanitära rätten förbjuder som utgångspunkt att civilas egendom förstörs som ett led i krigföringen. Detta kommer bl.a. till uttryck i Romstadgans artikel 8:2 b (ii). Med civil egendom avses all egendom som inte utgör ett militärt mål, se avsnitt 11.9.1.

Straffansvaret för riktande av anfall mot civil egendom bygger på flera av den humanitära rättens grundläggande principer, se avsnitt 11.9.1. Distinktionsprincipen som ålägger parterna att göra skillnad på civila och

Prop. 2013/14:146

177

Prop. 2013/14:146	militära mål är central i sammanhanget. Även principerna om försiktighet
	och proportionalitet aktualiseras. Dessa principer utgör grunden för en
	rad straffstadganden inom den humanitära rätten. Därmed uppstår viss
	överlappning i förhållande till bl.a. straffansvar för oproportionerliga
	anfall enligt 9 § första stycket 4, se avsnitt 11.9.5. Denna bestämmelse
	tar emellertid i första hand sikte på anfall som riktar sig mot militära mål.
	Vidare kan överlappning uppstå i förhållande till straffansvar enligt 9 §
	första stycket 8 som behandlar utsvältning av civilbefolkning som
	stridsmetod, se avsnitt 11.9.9. Enligt den bestämmelsen krävs emellertid
	att den egendom som ett anfall riktas mot anses som nödvändig för
	civilas överlevnad.
	Utredningen har föreslagit att straffansvar för riktande av anfall mot
	civil egendom ska regleras gemensamt med ansvar för motsvarande
	gärningar som riktar sig mot särskilt skyddad egendom. I båda fallen
	krävs att egendomen inte utgör ett militärt mål. Särskilt skyddad
	egendom utgör alltid även civil egendom. Det är således, enligt
	regeringen, en lämplig lösning att reglera straffansvaret för gärningar
	som riktar sig mot dessa typer av egendom samlat i en bestämmelse.
	Straffbudet föreslås därför omfatta den som riktar ett anfall mot
	byggnader som är avsedda för religion, undervisning, konst, vetenskap
	eller välgörande ändamål, mot historiska minnesmärken, kulturegendom,
	sjukhus eller uppsamlingsplatser för sjuka och sårade eller mot annan
	civil egendom, under förutsättning att dessa inte utgör ett militärt mål.

	11.9.4	Anfall mot oförsvarade platser som inte utgör ett
		militärt mål

	Regeringens förslag: Den som riktar ett anfall mot städer, byar, bostäder
	eller byggnader som inte försvaras och som inte utgör ett militärt mål
	döms för krigsförbrytelse.
	Utredningens förslag överensstämmer med regeringens.
	Remissinstanserna har inte yttrat sig särskilt över förslaget.
	Förslaget i utkast till lagrådsremiss överensstämmer med
	regeringens.
	Remissinstanserna har inte yttrat sig över förslaget.
	Skälen för regeringens förslag: I internationella väpnade konflikter
	eller under ockupation utgör det enligt Romstadgan artikel 8:2 b (v) en
	krigsförbrytelse att, oavsett vilka medel som används, angripa städer,
	byar, bostäder eller byggnader som inte försvaras och som inte utgör ett
	militärt mål (artikel 25 i lantkrigsreglementet samt artiklarna 59 och
	85:3 d i TP I).
	Inom den humanitära rätten finns ett särskilt skydd för s.k. oförsvarade
	platser eller öppna städer. Därmed avses bebodda platser, belägna i
	närheten av områden där väpnade styrkor befinner sig och stridigheter
	pågår, som inte försvaras av myndigheterna. På oförsvarade platser vistas
	inga kombattanter och där förvaras ingen militär utrustning. Platsen får
	inte heller användas i något fientligt syfte. En oförsvarad plats ska på
	visst föreskrivet sätt förklaras som sådan. Förklaringen utgör inte någon
178	formell förutsättning för att platsen ska anses som oförsvarad men de

förhållanden som medför att en plats ska ses som sådan blir därigenom	Prop. 2013/14:146
kända för motparten.
Straffansvaret omfattar anfall som riktar sig mot oförsvarade platser
som inte utgör militärt mål, dvs. platser som till sin karaktär inte är
sådana att det t.ex. skulle kunna utgöra en avgörande militär fördel om de
förstördes, se vidare avsnitt 11.9.1. Med beaktande av vad som krävs för
att en plats ska anses som oförsvarad är det emellertid i princip uteslutet
att en oförsvarad plats även skulle kunna uppfylla definitionen av ett
militärt mål. I detta avseende skiljer sig bestämmelsen från vad som
gäller i fråga om t.ex. särskilt skyddad egendom som bl.a.
kulturegendom, se avsnitt 11.9.3.
När det gäller ansvarets omfattning kan konstateras att Romstadgan
endast innehåller en reglering som är tillämplig i internationella väpnade
konflikter eller under ockupation. Utredningen har emellertid föreslagit
att den bestämmelse som införs ska gälla även i icke-internationella
väpnade konflikter. Enligt Internationella rödakorskommitténs
sedvanerättsstudie94 finns visst sedvanerättsligt stöd för att förbudet mot
anfall av öppna städer gäller även i denna typ av konflikter. Ingen
remissinstans har invänt mot utredningens förslag eller förslaget i utkast
till lagrådsremiss i denna del.
Regeringen föreslår att straffansvaret ska omfatta den som riktar ett
anfall mot städer, byar, bostäder eller byggnader som inte försvaras och
som inte utgör ett militärt mål. Bestämmelsen ska vara tillämplig i båda
typerna av väpnade konflikter.

11.9.5 Oproportionerliga anfall mot militära mål

Regeringens förslag: Den som riktar ett anfall mot ett militärt mål som kommer att leda till att civila kommer att dödas eller skadas, civil egendom förstöras eller den naturliga miljön förorsakas allvarliga skador i en omfattning som saknar proportion i förhållande till den konkreta och omedelbara övergripande militära fördel som kan förväntas döms för krigsförbrytelse.

Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens. Utredningen föreslår att det för straffansvar uttryckligen ska krävas att förövaren riktar ett anfall mot ett militärt mål i medvetande om att död och förstörelse kommer att följa i en oproportionerlig omfattning. Utredningen föreslår vidare att ett oproportionerligt anfall som riktar sig mot den naturliga miljön ska utgöra krigsförbrytelse endast i de fall gärningen begås i en internationell väpnad konflikt.

Remissinstanserna: En övervägande del av remissinstanserna har inte yttrat sig särskilt över förslaget. Svenska Röda Korset har anfört att det i tydliggörande syfte uttryckligen bör framgå av lagen att denna omfattar urskillningslösa anfall.

94 Henckaerts and Doswald-Beck, 2005, ICRC Customary International Humanitarian Law, Volume I: Rules, regel 37.

179

Prop. 2013/14:146

180

Förslaget i utkast till lagrådsremiss överensstämmer i huvudsak med regeringens. I utkastet föreslås dock ett krav på vetskap om att anfallet, på sätt som krävs för straffansvar, är oproportionerligt. I utkastet uppställs vidare ett uttryckligt krav på att en skada på den naturliga miljön ska vara allvarlig, vidsträckt och långvarig för att omfattas av straffansvar.

Remissinstanserna har inte yttrat sig över förslaget.

Skälen för regeringens förslag: I internationella väpnade konflikter eller under ockupation utgör det enligt Romstadgan artikel 8:2 b (iv) en krigsförbrytelse att inleda ett anfall med insikt om (in the knowledge) att det kommer att leda till att civila dödas eller skadas, civil egendom skadas eller att den naturliga miljön förorsakas vidsträckta, långvariga och allvarliga skador som kan anses vara klart överdrivna i förhållande till den påtagliga och direkta övergripande militära fördel som anfallet kan förväntas medföra (artiklarna 35, 51:5 och 55 i TP I). Enligt tilläggsprotokoll I utgör det en krigsförbrytelse att inleda ett urskillningslöst anfall som drabbar civilbefolkningen eller civil egendom i medvetande (in the knowledge) om att anfallet kommer att förorsaka ytterst svåra förluster i människoliv eller skador på civila eller deras egendom. För straffansvar krävs enligt protokollet att anfallet förorsakat dödsfall eller allvarliga personskador (artikel 85:3 b i TP I).

Av intresse i sammanhanget är även artikel 85:3 c i tilläggsprotokoll I. Där anges att det utgör en svår överträdelse att inleda ett anfall mot anläggningar eller installationer innehållande farliga krafter, i medvetande om att anfallet kommer att förorsaka ytterst svåra förluster i människoliv eller skador på civila eller deras egendom. Enligt protokollet krävs att anfallet ger upphov till död eller allvarliga personskador. Bestämmelsen har ingen direkt motsvarighet i Romstadgan. Enligt utredningen kan emellertid anfall mot denna typ av egendom, i de fall den utgör ett militärt mål, omfattas av förbudet mot oproportionerliga anfall och därmed av straffansvar. Om egendomen inte utgör ett militärt mål omfattas den av skyddet för civil egendom, se avsnitt 11.9.3.

Vad som avses med anfall, militärt mål, civila och civil egendom har behandlats i avsnitten 11.9.1–3.

Som nämnts i avsnitt 11.9.1 innehåller den internationella humanitära rätten inget absolut förbud mot att civila dödas eller skadas eller att deras egendom förstörs under en väpnad konflikt. Det är däremot förbjudet att rikta ett anfall mot dessa skyddade subjekt och objekt. Det är dock i princip accepterat att civila i samband med anfall som riktas mot legitima militära mål kan drabbas av oavsiktliga skador. Skadorna får emellertid inte vara av obegränsad omfattning. Anfall som kan leda till skador som är klart överdrivna i förhållande till den konkreta och omedelbara övergripande militära fördel som anfallet kan förväntas uppnå är förbjudna. Förbudet ger uttryck för tre grundläggande element i den humanitära rätten; distinktion, militär nödvändighet och proportionalitet, jfr avsnitten 4.5.1 och 11.9.1.

Frågan om hur kravet på proportionalitet skulle komma till uttryck i Romstadgan föregicks av många diskussioner mellan staterna. Vissa ansåg att det kunde finnas en risk för att Internationella brottmålsdomstolen skulle göra en allt för sträng bedömning av detta krav, främst genom att beakta förhållanden som inte var kända vid

tidpunkten för anfallets inledande. Staternas kompromiss kom till uttryck	Prop. 2013/14:146
i brottskriterierna samt fotnoter till dessa. I kriterierna anges att det för
straffansvar krävs att ett anfall har inletts. Vidare upprepas vad som
framgår av stadgan i fråga om att anfallet ska kunna komma att förorsaka
en oproportionerligt stor skada. Skadan behöver däremot inte ha inträffat.
Av kriterierna framgår vidare att det krävs att förövaren insett (knew) att
anfallet kommer att förorsaka överflödig skada som är oproportionerlig.
Vad kravet på insikt närmare innebär var föremål för diskussioner mellan
staterna. Vissa hävdade att det för straffansvar krävs att personen
företagit en proportionalitetsbedömning som lett honom eller henne till
slutsatsen att ett anfall genomfört på visst sätt skulle vara att anse som
oproportionerligt. Andra menade att proportionalitetsbedömningen utgör
en rättslig bedömning och att kravet på uppsåt innebär att personen i
fråga ska ha insikt om vilken skada respektive militär vinst som anfallet
kan förväntas medföra, dvs. om de faktiska förhållanden som ligger till
grund för den rättsliga bedömningen. I förtydligande syfte infördes en
fotnot till brottskriterierna95, vilken emellertid även den lämnar utrymme
för båda tolkningarna av vad stadgans krav på insikt innebär. Avsikten
med fotnoten synes emellertid ha varit att fastställa att den som har insikt
om vilka effekter ett anfall kan förväntas få men som underlåter att göra
en proportionalitetsbedömning, och därigenom värdera de förväntade
skadorna i förhållande till den förväntade militära fördelen, inte ska
undgå ansvar. Detsamma gäller den som underlåter att införskaffa den
information som krävs för att möjliggöra en tillförlitlig bedömning.
Därmed torde, liksom Lagrådet påpekat, mycket tala för att frågan om en
effekt är att anse som oproportionerlig i förhållande till den förväntade
fördelen utgör en rättslig kvalificering. Det bör därmed vara tillräckligt
att kravet på uppsåt omfattar de faktiska förhållanden som medför att ett
anfall rättsligt sett anses vara oproportionerligt och således straffbart.
Lagrådet har mot denna bakgrund väckt frågan om ett krav på vetskap
om att ett anfall är oproportionerligt i bestämmelsen tillför något utöver
en sedvanlig uppsåtsbedömning. Med beaktande av vad som ovan anförts
delar regeringen Lagrådets uppfattning i denna del.
Närmare ledning i hur proportionalitetsbedömningen bör göras
behandlas i en annan fotnot96 till kriterierna. Den som inleder ett anfall
måste, på ett tillförlitligt sätt, kunna bedöma de militära fördelarna med
anfallet samt de skador som det kan förorsaka. De militära fördelarna
som får beaktas ska vara konkreta och omedelbara (concrete and direct
overall military advantage). Det är således inte tillräckligt att den som
beslutar att inleda ett anfall grundar en proportionalitetsbedömning på en
förhoppning om att anfallet ska leda fram till någon form av militär
fördel. Den förutsebara och förväntade fördelen måste i princip utgöra ett
omedelbart och konkret resultat av anfallet samt i tid och rum ha ett
relativt nära samband med detta. Det är emellertid möjligt att vid
proportionalitetsbedömningen beakta militära fördelar som, med viss
grad av säkerhet, kommer att inträffa vid en något senare tidpunkt eller
95 Fotnot 37 till brottskriterierna till artikel 8:2 b (IV).
96 Fotnot 36 till brottskriterierna till artikel 8:2 b (IV).	181
	181

Prop. 2013/14:146

182

på en annan plats än själva anfallet, förutsatt att det föreligger ett tydligt samband mellan anfallet och effekten.

På motsvarande sätt förväntas det att den skada som anfallet kommer att leda till bedöms redan vid tidpunkten för dess inledande. Ett anfall som, trots iakttagande av försiktighetsprincipen, av oförutsedd anledning fått oproportionerligt stora effekter omfattas därmed inte av straffansvar. Om det, när ett anfall inleds, inte är möjligt för den eller de ansvariga att på ett tillförlitligt sätt bedöma vilka skador respektive militära fördelar anfallet skulle kunna få ska det, med beaktande av nyss nämnda princip, inte inledas eller annars snarast avbrytas.

Enligt Romstadgans ordalydelse krävs att skadan är klart överdriven i förhållande till den förväntade militära fördelen. Avsikten med formuleringen var att peka på att beslut om att inleda anfall ofta fattas under mycket svåra förhållanden och under stor tidspress. Enligt de förhandlande staterna var det därför viktigt att det inom ramen för proportionalitetsbedömningen fanns ett visst tillåtande utrymme för felaktiga beslut.

Till oproportionerliga anfall räknas även s.k. urskillningslösa anfall. Därmed avses anfall som till sin natur är sådana att de förväntade skadorna är svåra att förutse, beräkna eller bedöma. Detta kan bl.a. bero på att de stridsmetoder eller stridsmedel som används är svåra att styra eller avgränsa. Även om urskillningslösa anfall kan utgöra en särskilt allvarlig form av oproportionerliga anfall finns det enligt regeringen inte anledning att, som Svenska Röda Korset föreslagit, uttryckligen ange att bestämmelsen omfattar sådana anfall. Sådana förhållanden kan däremot få betydelse vid straffvärdebedömningen.

Romstadgans reglering i denna del gäller endast i internationella väpnade konflikter. Som ovan konstaterats ger regleringen emellertid uttryck för en av den humanitära rättens grundläggande principer, proportionalitetsprincipen, som är tillämplig även i icke-internationella väpnade konflikter. Detta talar starkt för att bestämmelsen bör vara tillämplig även i denna typ av konflikter. Stöd för denna uppfattning finns även i Internationella rödakorskommitténs sedvanerättsstudie97, regel 14. I likhet med vad utredningen föreslagit bör därmed, enligt regeringen, ansvar för inledande av oproportionerliga anfall kunna komma i fråga i såväl internationella som icke-internationella väpnade konflikter samt under ockupation.

När det däremot gäller anfall som kan förorsaka oproportionerliga skador på den naturliga miljön har utredningen föreslagit att en sådan gärning ska omfattas av straffansvar endast i de fall den begås i samband med en internationell väpnad konflikt. Som behandlats i avsnitt 11.2 bör straffansvaret för krigsförbrytelser så långt som möjligt utformas på ett enhetligt sätt, oavsett vilken karaktär den väpnade konflikten har. Endast i de fall det saknas stöd för att en gärning utgör en krigsförbrytelse i en icke-internationell väpnad konflikt eller till sin natur är sådan att den endast kan begås i internationella väpnade konflikter eller under ockupation, bör tillämpningsområdet begränsas. När det gäller

97 Henckaerts and Doswald-Beck, 2005, ICRC Customary International Humanitarian Law, Volume I: Rules.

straffansvar	för inledande	av anfall som förorsakar	oproportionerliga	Prop. 2013/14:146
skador på den naturliga miljön kan konstateras att det saknas ett
uttryckligt stöd i traktat för att denna typ av överträdelser utgör en
krigsförbrytelse även i icke-internationella väpnade konflikter. Det får
vidare anses som i viss mån oklart i vilken omfattning sådant stöd finns i
sedvanerätten.
Som ovan konstaterats bygger emellertid förbudet mot sådana anfall på
såväl proportionalitets- som försiktighetsprincipen, som är tillämpliga
även i icke-internationella väpnade konflikter. Det bör vidare framhållas
att den sedvanerättsliga utvecklingen på området talar för att i allt större
utsträckning se anfall som orsakar oproportionerliga skador på den
naturliga miljön som en krigsförbrytelse även i icke-internationella
väpnade konflikter. Detta återspeglas bl.a. i det förhållandet att ett flertal
staters militära manualer inte gör någon skillnad mellan vad som gäller i
internationella respektive icke-internationella väpnade konflikter i detta
hänseende98. De skador som den naturliga miljön kan förorsakas genom
ett oproportionerligt anfall är inte beroende av konflikttyp. Det är inte
heller osannolikt att gärningar som begås i icke-internationella väpnade
konflikter kan förorsaka sådana gränsöverskridande skador på miljön
som får	internationell	påverkan. Regeringen	anser därmed

sammanfattningsvis att det finns skäl för att reglera ansvaret för anfall som rör oproportionerliga skador på den naturliga miljön gemensamt för det båda konflikttyperna. I sammanhanget bör noteras att frågan reglerats på i allt väsentligt motsvarande sätt i Norge och Finland. Regeringen föreslår således att straffansvar för riktande av oproportionerliga anfall regleras samlat i en bestämmelse, tillämplig även i icke-internationella väpnade konflikter. När det gäller den närmare utformningen av bestämmelsen bör, i likhet med vad utredningen föreslagit, uppställas ett krav på att den skada som riskerar drabba den naturliga miljön ska vara av visst kvalificerat slag. Det torde emellertid inte vara nödvändigt att uttryckligen i bestämmelsen ange att skadan ska vara vidsträckt och långvarig eftersom detta är omständigheter som kan beaktas inom ramen för skadans allvar.

Sammanfattningsvis föreslås straffansvaret för krigsförbrytelser omfatta den som riktar ett anfall mot ett militärt mål som kommer att leda till att civila kommer att dödas eller skadas, civil egendom förstöras eller den naturliga miljön förorsakas allvarliga skador i en omfattning som saknar proportion i förhållande till den konkreta och omedelbara övergripande militära fördel som kan förväntas.

11.9.6Förrädiskt förfarande för att döda eller skada en motståndare

Regeringens förslag: Den som med användning av förrädiskt förfarande dödar eller skadar någon som tillhör motpartens nationella väpnade styrkor eller väpnade grupper döms för krigsförbrytelse.

98 Henckaerts and Doswald-Beck, 2005, ICRC Customary International Humanitarian Law, Volume I: Rules, regel 43–45.

183

Prop. 2013/14:146

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna har inte yttrat sig särskilt över förslaget.

Förslaget i utkast till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna har inte yttrat sig över förslaget.

Skälen för regeringens förslag: I internationella väpnade konflikter eller under ockupation utgör det enligt Romstadgan artiklarna 8:2 b (xi) en krigsförbrytelse att genom förrädiskt förfarande döda eller såra personer som tillhör den fientliga nationen eller armén (artikel 23 b i lantkrigsreglementet och artikel 37 och 85:3 f i TP I). Detsamma gäller enligt 8:2 e (ix) i icke-internationella väpnade konflikter i fråga om en stridande tillhörande motståndaren.

I brottskriterierna till de båda artiklarna i stadgan, som i huvudsak bygger på förbudet mot förrädiskt förfarande i artikel 37 i tilläggsprotokoll I, anges att med förrädiskt förfarande avses att falskeligen ge en person som tillhör motståndarsidan uppfattningen att han eller hon är berättigad till eller skyldig att bevilja skydd enligt den humanitära rätten. Det krävs vidare att agerandet medför att den vilseledde dödas eller skadas. Bestämmelsen får ses mot bakgrund av att det allmänt sett är tillåtet att döda kombattanter och stridande under väpnade konflikter. Det är även tillåtet att använda krigslist, som inte utgör förrädiskt förfarande, som t.ex. att sprida falsk information för att vinna militära fördelar.

Genom kravet på effekt kan bestämmelsen vara delvis överlappande i förhållande till andra brott. När det gäller 4 § första stycket 1, som avser dödande av en skyddad person, träffar emellertid inte denna bestämmelse gärningar som riktar sig mot en kombattant eller stridande, eftersom de i den föreslagna lagens mening inte utgör skyddade personer, se avsnitt 11.4.1. Viss överlappning kan föreligga i förhållande till 4 § första stycket 4 som avser skadande av en person försatt ur stridbart skick, se avsnitt 11.4.4. Även i dessa fall skiljer sig dock skyddssubjekten delvis åt eftersom nu aktuell bestämmelse i första hand tar sikte på gärningar som riktar sig mot kombattanter eller stridande och således inte personer försatta ur stridbart skick. Vidare kan bestämmelsen vara överlappande i förhållande till 8 § första stycket 3 som reglerar straffansvar för folkrättsstridigt användande av bl.a. kännetecken, parlamentärflagga eller fiendens flagga.

Utredningen har föreslagit att bestämmelsen ska gälla gärningar som riktar sig mot någon som tillhör motpartens väpnade styrkor. Det bör emellertid uttryckligen anges att även stridande som tillhör väpnade grupper skyddas enligt bestämmelsen.

Regeringen föreslår därför att straffansvaret för krigsförbrytelser ska omfatta den som med användning av förrädiskt förfarande dödar eller skadar någon som tillhör motpartens nationella väpnade styrkor eller väpnade grupper.

184

11.9.7 Order eller hot om att pardon inte kommer att ges Prop. 2013/14:146

Regeringens förslag: Den som beordrar eller hotar med att pardon inte kommer att ges döms för krigsförbrytelse.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna har inte yttrat sig särskilt över förslaget.

Förslaget i utkast till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna har inte yttrat sig över förslaget.

Skälen för regeringens förslag: I såväl internationella som icke- internationella väpnade konflikter eller under ockupation utgör det enligt Romstadgan artiklarna 8:2 b (xii) och 8:2 e (x) en krigsförbrytelse att lämna en förklaring om att pardon (nåd) inte kommer att ges (artikel 23 d i lantkrigsreglementet och artikel 40 i TP I och artikel 4 i TP II).

Det är inom den humanitära rätten accepterat att kombattanter och stridande kan behöva dödas eller skadas för att vinna militära fördelar i väpnade konflikter. Motpartens kombattanter och stridande är således legitima mål för anfall så länge de deltar i stridigheterna och det finns militära skäl som motiverar och står i proportion till ett anfall. När så inte längre är fallet bör de skonas från anfall. Detta kan ske bl.a. genom att de erkänns vara försatta ur stridbart skick (hors de combat) eller tas som krigsfångar. Förbudet mot att vägra pardon korresponderar därmed med förbudet mot att döda eller skada en person försatt ur stridbart skick.

Straffansvaret tar sikte på själva förklaringen eller ordern om att pardon inte ska lämnas. Det krävs ingen effekt. Enligt brottskriterierna till de båda artiklarna krävs dock att den som lämnar en sådan förklaring eller order, i vart fall i praktiken, måste utöva effektiv kontroll eller befäl över de väpnade styrkorna som ordern lämnas till. Motsvarande krav återfinns inte i regleringen av detta förbud i tilläggsprotokoll I. Det är emellertid, enligt regeringen, rimligt att det för straffansvar krävs att den person som lämnar en förklaring eller order om att pardon inte ska ges innehar en sådan ställning att gärningen kan resultera i att pardon vägras. Personer som varken formellt eller i praktiken har en sådan befattning eller funktion omfattas därmed inte av straffansvaret.

Straffansvaret avser inte endast en uttrycklig order eller förklaring om att pardon inte ska ges. I brottskriterierna anges att även en förklaring eller order om att det inte ska finnas några överlevande kvar, i syfte att hota motparten, kan omfattas. Detta framgår även av artikel 40 i tilläggsprotokoll I.

Sammanfattningsvis föreslår regeringen att straffansvaret för krigsförbrytelser ska omfatta den som beordrar eller hotar med att pardon inte kommer att ges.

11.9.8Mänskliga sköldar

Regeringens förslag: Den som använder en skyddad person för att genom hans eller hennes närvaro motverka att motparten går till anfall mot vissa platser eller områden eller mot nationella väpnade styrkor eller

185

Prop. 2013/14:146

186

väpnade grupper eller för att främja egna militära operationer döms för krigsförbrytelse.

Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens. Utredningens förslag omfattar inte rekvisitet att främja egna militära operationer.

Remissinstanserna har inte yttrat sig särskilt över förslaget.

Förslaget i utkast till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna har inte yttrat sig över förslaget.

Skälen för regeringens förslag: I internationella väpnade konflikter eller under ockupation utgör det enligt Romstadgan artikel 8:2 b (xxiii) en krigsförbrytelse att använda civila eller andra skyddade personer för att genom deras närvaro värna vissa platser, områden eller väpnade styrkor från stridshandlingar (artikel 19 i GK I, artikel 23 i GK III, artikel 28 i GK IV samt artiklarna 12:4 och 51:7 i TP I). Motsvarande reglering saknas i Romstadgan i fråga om icke-internationella väpnade konflikter.

Straffansvaret avser användande av s.k. mänskliga sköldar. Enligt brottskriterierna krävs att någon flyttar civila eller andra skyddade personer till en plats, eller utnyttjar det förhållandet att dessa personer befinner sig på en plats, i avsikt att deras närvaro ska skydda egna militära mål från anfall av motparten. Personernas närvaro kan, vilket bl.a. framgår av artikel 51 i tilläggsprotokoll I, även användas för att skydda eller underlätta genomförandet av egna militära operationer. Straffansvaret omfattar såväl förflyttning av skyddade personer till militära mål som vice versa. Det saknar i princip betydelse om den skyddade personen frivilligt åtagit sig att utgöra en mänsklig sköld. Ett sådant agerande kan emellertid undantagsvis, beroende på omständigheterna i det enskilda fallet, anses utgöra ett direkt deltagande i fientligheterna, se avsnitt 4.5.8.

Om en part i konflikten använder sig av mänskliga sköldar eller på annat sätt inte respekterar det skydd som gäller för civilbefolkningen, upphör inte motpartens skyldigheter att följa gällande regler. Det hindrar emellertid inte heller motparten från att genomföra ett anfall mot ett militärt mål som skyddas av mänskliga sköldar, under förutsättning att detta, vid en proportionalitetsbedömning, kan anses försvarligt, se avsnitt 11.9.1. En part som använder sig av mänskliga sköldar är således inte immun mot att anfall riktas mot dennes militära mål.

Användande av mänskliga sköldar kan också utgöra omänsklig, förödmjukande respektive nedsättande behandling samt falla under straffbudet om tagande av gisslan enligt 4 § första stycket 2, 7 och 10, se avsnitten 11.4.2, 11.4.7 och 11.4.10. Bestämmelserna är således delvis överlappande.

Utredningen har föreslagit att bestämmelsen ska vara tillämplig även i icke-internationella väpnade konflikter, trots att Romstadgans reglering i denna del är begränsad till att gälla endast i internationella väpnade konflikter samt under ockupation. Stadgans reglering grundar sig bl.a. på principen om distinktion, se avsnitt 11.9.1, som är tillämplig även i icke- internationella väpnade konflikter. Därmed torde det finnas grund för att, i likhet med vad utredningen föreslagit, låta straffansvaret omfatta

gärningar begångna i båda konflikttyperna. Det kan i sammanhanget	Prop. 2013/14:146
konstateras att ingen remissinstans har invänt mot utredningens förslag i
denna del.
I fråga om bestämmelsens närmare utformning bör det, i förhållande
till utredningens förslag, tydliggöras att mänskliga sköldar även kan
användas för att främja egna militära operationer.
Regeringen föreslår därmed att den som använder en skyddad person
för att genom hans eller hennes närvaro motverka att motparten går till
anfall mot vissa platser eller områden eller mot nationella väpnade
styrkor eller väpnade grupper eller för att främja egna militära
operationer. Bestämmelsen föreslås vara tillämplig vid båda
konflikttyperna samt under ockupation.

11.9.9	Utsvältning av civilbefolkning som stridsmetod

Regeringens förslag: Den som i avsikt att utnyttja utsvältning som
stridsmetod berövar en civilbefolkning livsnödvändiga förnödenheter
döms för krigsförbrytelser.
Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.
Utredningen föreslår dock att det uttryckligen ska anges att även
folkrättsstridigt förhindrande av hjälpsändningar omfattas.
Remissinstanserna: En övervägande del av remissinstanserna har inte
yttrat sig särskilt över förslaget. Försvarsmakten har anfört att det i
författningstexten bör tydliggöras att bestämmelsen omfattar ett
folkrättsstridigt hindrande av hjälpsändningar endast i de fall det sker
som en form av utsvältning som en stridsmetod, dvs. som ett exempel på
utsvältning.
Förslaget i utkast till lagrådsremiss överensstämmer med
regeringens.
Remissinstanserna har inte yttrat sig över förslaget.
Skälen för regeringens förslag: I internationella väpnade konflikter
eller under ockupation utgör det enligt Romstadgan artikel 8:2 b (xxv) en
krigsförbrytelse att som stridsmetod svälta ut civilbefolkning genom att
beröva denna förnödenheter som är nödvändiga för dess överlevnad, bl.a.
genom att förhindra hjälpsändningar som sker i enlighet med
Genèvekonventionerna (artiklarna 72–75 och 125 i GK III, artiklarna 23,
55, 59–62, 108, 109 och 142 i GK IV samt artiklarna 54, 69–71 i TP I
och artikel 14 i TP II).
Enligt distinktionsprincipen inom den humanitära rätten, se avsnitt
11.9.1, ska anfall eller andra militära åtgärder som vidtas som ett led i
konflikten riktas mot militära mål och inte mot civila. Vad som avses
med militära mål och civila har behandlats i samma avsnitt. Det är inte
heller tillåtet att utnyttja civilbefolknings utsatthet under väpnade
konflikter genom att använda utsvältning av civila som stridsmetod mot
motparten, dvs. i syfte att därigenom vinna militära fördelar. Förbudet
mot att använda utsvältning gäller oavsett vilken parts civilbefolkning
som gärningen riktar sig mot. Därmed är det inte heller tillåtet att svälta
ut den egna befolkningen t.ex. i syfte att utöva utpressning i förhållande
till motparten eller det internationella samfundet.		187

Prop. 2013/14:146

188

Av Romstadgan framgår att förbudet mot utsvältning innefattar ett förbud mot att beröva civilbefolkningen förnödenheter som är nödvändiga för dess överlevnad. Förutom livsmedel och medicin kan även egendom som mer indirekt har betydelse för civilbefolkningens överlevnad omfattas av det skydd som förbudet innebär, t.ex. nödvändig utrustning för produktion, förvaring eller bearbetning av livsmedel eller för upprätthållande av samhällsviktiga funktioner. Förbudet avser att skydda civilbefolkningen och deras möjligheter till överlevnad. Egendom som används för att försörja medlemmar av en parts väpnade styrkor eller väpnade grupper eller egendom som används i militärt syfte omfattas därmed som utgångspunkt inte.

Under väpnade konflikter kan civilbefolkningen periodvis vara helt beroende av hjälpsändningar. Utsvältning kan i dessa fall ske genom att sådana sändningar hindras från att nå fram till de behövande. I Genèvekonvention IV regleras när och på vilket sätt hjälpsändningar ska genomföras till förmån för civila. Där framgår vidare under vilka förutsättningar parterna har en skyldighet att bistå sådana sändningar genom att t.ex. erbjuda fri passage eller i vissa fall särskilt skydd. Under en ockupation har en ockupationsmakt även särskilda skyldigheter att bistå den ockuperade befolkningen med förnödenheter. Om en part i strid med detta regelverk, som en stridsmetod, hindrar förnödenheter från att nå fram till civilbefolkningen, kan det omfattas av ansvaret.

Straffansvaret bygger på förutsättningen att vissa för civilbefolkningen livsnödvändiga förnödenheter och egendom åtnjuter särskilt skydd. Av naturliga skäl uppstår därmed en överlappning i förhållande till andra bestämmelser som bygger på samma förutsättning, som t.ex. straffansvar för riktande av anfall mot civil egendom, för förstörelse eller beslagtagande av egendom samt anfall mot personal eller egendom som utgör en del av en humanitär biståndsinsats (jfr punkt 2 i nu aktuell paragraf, 6 § första stycket samt 8 § första stycket 1).

Utredningen har, trots att Romstadgans reglering endast gäller i internationella väpnade konflikter och under ockupation, föreslagit en bestämmelse som även är tillämplig i icke-internationella konflikter. Som ovan anförts bygger förbudet mot utsvältning av civilbefolkning bl.a. på distinktionsprincipen, som sedvanerättsligt anses tillämplig även i icke- internationella väpnade konflikter. Förbudet finns även upptaget i tilläggsprotokoll II. Visst stöd för att det ska tillämpas i icke- internationella väpnade konflikter kan vidare hämtas i Internationella rödakorskommitténs sedvanerättsstudie, regel 53–56. Mot denna bakgrund anser regeringen att det finns stöd för att låta bestämmelsen bli tillämplig för båda typer av konflikter. Ingen remissinstans har heller invänt mot en sådan lösning.

När det sedan gäller den närmare utformningen av bestämmelsen kan, som Försvarsmakten påpekat, konstateras att ett folkrättsstridigt hindrande av hjälpsändningar endast utgör en form av utsvältning som stridsmetod. Det finns enligt regeringen inte behov av att i lagtexten uttryckligen ange ett av flera sätt varpå ett brott kan begås. Det föreslås därför att straffansvaret ska omfatta den som i avsikt att utnyttja utsvältning som stridsmetod berövar en civilbefolkning livsnödvändiga förnödenheter. Därmed omfattar bestämmelsen bl.a. utsvältning som sker genom förhindrande av hjälpsändningar i strid med allmän folkrätt.

Frågan om straff för krigsförbrytelser behandlas i avsnitt 11.11.

Prop. 2013/14:146

11.10Krigsförbrytelse som begås genom användande av förbjudna stridsmedel

11.10.1 Den humanitära rättens reglering av stridsmedel

En av den humanitära rättens grundprinciper, som också utgör sedvanerätt, innefattar ett förbud mot att kombattanter och stridande förorsakas överflödigt stora skador eller onödigt lidande99. Detta humanitärrättsliga förbud innebär att det sedan lång tid tillbaka har funnits begränsningar i parters möjligheter att välja stridsmedel. I princip är det tillåtet att försätta motpartens stridskrafter ur stridbart skick med våld, dock inte genom användande av vapen som orsakar överflödigt stor skada, onödigt lidande eller som annars har urskillningslösa effekter.

Denna sedvanerättsligt gällande princip kommer även till uttryck och konkretiseras genom ett antal traktater som förbjuder eller annars reglerar användande av vissa typer av vapen, bl.a. 1868 års deklaration angående beskaffenheten av de projektiler som i krig må användas (S:t Petersburgsdeklarationen), 1899 års deklaration angående förbud mot användande av kulor som lätt utvidga sig eller tillplattas i människokroppen (1899 års Haagdeklaration, SFS 1900:76), bilaga till 1907 års konvention angående lagar och bruk i lantkrig (IV:e Haagkonventionen), reglemente angående lagar och bruk i lantkrig (lantkrigsreglementet, SFS 1910:153), 1925 års protokoll rörande förbud mot användande i krig av kvävande, giftiga eller liknande gaser m.m. (1925 års Genèveprotokoll, prop. 1930:21), 1972 års konvention om förbud mot utveckling, framställning och lagring av bakteriologiska (biologiska) vapen och toxinvapen samt om deras förstöring (B- vapenkonventionen, prop. 1975/76:43), 1980 års konvention om förbud mot eller inskränkningar i användningen av vissa konventionella vapen som kan anses vara ytterst skadebringande eller ha urskillningslösa verkningar (1980 års vapenkonvention, främst prop. 1981/82:206), 1993 års konvention om förbud mot utveckling, produktion, innehav och användning av kemiska vapen samt deras förstöring (C- vapenkonventionen, prop. 1993/94:120) samt 1997 års konvention om förbud mot användning, lagring, produktion och överföring av antipersonella minor (truppminor) samt om deras förstöring (Ottawakonventionen, prop. 1997/98:175). Med undantag för den sist nämnda utgör innehållet i dessa konventioner i allt väsentligt gällande sedvanerätt. Frågan om vad som ska anses utgöra sedvanerätt inom detta område är föremål för ständig utveckling. Viss ledning kan emellertid hämtas i den sedvanerättsstudie som Internationella rödakorskommittén100 genomfört och som ständigt uppdateras, se avsnitt

99Se bl.a. Internationella domstolens yttrande, Legality of the threat or use of nuclear weapons, Advisory Opinion of 8 July 1996, paras 78 f.

100Henckaerts and Doswald-Beck, 2005, ICRC Customary International Humanitarian

Law, Volume I: Rules.

189

Prop. 2013/14:146

190

4.5.1. Uppräkningen av traktater av betydelse för valet av stridsmedel är inte heller uttömmande. I den mån nya traktater tillkommer på området får de betydelse för frågan om vilka stridsmedel som kan anses tillåtna enligt den humanitära rätten. Beroende på i vilken omfattning dessa traktat får sedvanerättslig status kan de påverka det straffbara området för krigsförbrytelser.

Vid tillkomsten av Romstadgan utgjorde innehållet i artiklarna avseende stridsmedel ett område där staterna hade stora svårigheter att enas. Detta gällde särskilt i fråga om vilka typer av vapen som skulle omfattas av Internationella brottmålsdomstolens jurisdiktion. Diskussionerna ledde i slutskedet av förhandlingarna fram till en kompromiss som innebar en relativt begränsad möjlighet för domstolen att utöva jurisdiktion över förbuden mot vissa stridsmedel. Domstolens behörighet inskränker sig till att omfatta krigsförbrytelser som begås genom användande av gifter eller giftiga vapen, kvävande, giftiga eller andra gaser och andra likvärdiga vätskor, ämnen eller medel samt kulor som lätt utvidgar sig eller tillplattas i människokroppen, s.k.

dumdumkulor (artikel 8:2 b [xvii–xix] och 8:2 e [xiii–xv]). Vid översynskonferensen av Romstadgan i Kampala i juni 2010 enades parterna om att regleringen ska vara tillämplig även i icke-internationella väpnade konflikter.

Den sedvanerättsligt gällande principen om förbud mot vapen och stridsmetoder som förorsakar överflödigt stor skada eller onödigt lidande kommer till uttryck i stadgans artikel 8:2 b (xx). Artikeln är endast tillämplig i internationella väpnade konflikter eller under ockupation. Det sedvanerättsliga förbud som artikeln grundar sig på gäller emellertid även i icke-internationella väpnade konflikter. För att Internationella brottmålsdomstolen ska kunna utöva sin jurisdiktion enligt denna artikel krävs att de vapen, projektiler, material och stridsmetoder som artikeln tar sikte på, är föremål för ett allomfattande förbud samt att de har tagits upp i en särskild bilaga till stadgan. Det främsta syftet med att föra in artikeln i stadgan, trots att det alltså inte var möjligt för parterna att enas om det närmare innehållet, var att visa att det fanns en gemensam avsikt att stadgan på sikt skulle omfatta fler typer av vapen än vad som på grund av förhandlingsläget var möjligt vid dess tillkomst. Statsparterna har emellertid ännu inte kunnat enas kring denna bilaga.

I Sverige har det sedvanerättsligt gällande förbudet mot förorsakande av överflödiga skador och stort lidande genomförts genom bestämmelsen om folkrättsbrott i 22 kap. 6 § brottsbalken, där den som gör sig skyldig till en svår överträdelse av något sådant avtal med främmande makt eller någon sådan allmänt erkänd grundsats som rör den internationella humanitära rätten i väpnade konflikter kan dömas för folkrättsbrott.

I lagen (1992:1300) om krigsmateriel finns bestämmelser om bl.a. förbud mot tillverkning, tillhandahållande och utförsel av vapen utan tillstånd. Lagen har relevans i förhållande till 1980 års vapenkonvention samt B-vapenkonventionen. I strålskyddslagen (1988:220) finns vissa bestämmelser relevanta i förhållande till protokoll IV till 1980 års vapenkonvention. När det gäller C-vapenkonventionen finns bestämmelser av betydelse bl.a. i lagen (1994:118) om inspektioner enligt Förenta Nationernas konvention om förbud mot kemiska vapen.

Vidare infördes i samband med ratificeringen av konventionen en Prop. 2013/14:146 särskild bestämmelse i 22 kap. 6 a § brottsbalken om olovlig befattning

med kemiska vapen. I 22 kap. 6 b § brottsbalken finns en straffbestämmelse om olovlig befattning med minor som tar sikte på de förfaranden med truppminor som är förbjudna enligt Ottawakonventionen. Ytterligare reglering finns bl.a. i lagen (1998:1705) om inspektioner enligt konventionen.

11.10.2 Gift eller giftiga vapen som stridsmedel

Regeringens förslag: Den som använder gift eller giftiga vapen döms för krigsförbrytelse.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna har inte yttrat sig särskilt över förslaget.

Förslaget i utkast till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna har inte yttrat sig över förslaget.

Skälen för regeringens förslag: I såväl internationella som icke- internationella väpnade konflikter samt under ockupation utgör det en krigsförbrytelse att använda gifter eller förgiftade vapen som stridsmedel. Detta kommer bl.a. till uttryck i Romstadgan artiklarna 8:2 b (xvii) och 8:2 e (xiii) (artikel 23 a i lantkrigsreglementet och 1925 års Genèveprotokoll). Straffansvaret omfattar även användande av kvävande, giftiga eller andra gaser samt alla likvärdiga vätskor, ämnen eller medel vilket framgår bl.a. av artiklarna 8:2 b (xviii) och 8:2 e (xiv) (1925 års Genèveprotokoll). Straffansvar för användande av kemiska vapen behandlas i avsnitt 11.10.3.

Varken i Romstadgan eller i brottskriterierna anges uttryckligen vilka gifter, substanser, gaser eller medel som omfattas av straffansvaret. Detta framgår inte heller av lantkrigsreglementet eller 1925 års Genèveprotokoll som ligger till grund för stadgans reglering. I brottskriterierna görs avgränsningen genom föreskrifter om att de substanser, gaser eller medel, vars användande kan utgöra ett brott, ska ha egenskaper som typiskt sett kan förorsaka död eller allvarlig skada på människors hälsa. Avgörande för bedömningen av vilka ämnen som kan omfattas är således vilken effekt substansen vid en normal användning kan antas ha.

Straffansvaret omfattar all användning av gift eller giftiga vapen som stridsmedel i en väpnad konflikt eller under ockupation, oavsett om handlandet riktar sig mot kombattanter eller stridande i krigföringen eller mot civila, deras egendom eller den naturliga miljön.

Mot bakgrund av hur den folkrättsliga regleringen på området är utformad är det inte möjligt att närmare precisera de gifter som omfattas. Den frågan får, med ledning i den beskrivning som lämnas i brottskriterierna, avgöras utifrån en bedömning av substansens egenskaper i varje enskilt fall.

Regeringen föreslår därför att straffansvaret ska avse den som använder gift eller giftiga vapen.

191

Prop. 2013/14:146

192

11.10.3 Biologiska eller kemiska vapen som stridsmedel

Regeringens förslag: Den som använder biologiska eller kemiska vapen döms för krigsförbrytelse.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna har inte yttrat sig särskilt över förslaget.

Förslaget i utkast till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna har inte yttrat sig över förslaget.

Skälen för regeringens förslag: Användning av såväl biologiska som kemiska vapen som stridsmedel utgör en krigsförbrytelse. I 1925 års Genèveprotokoll, som även behandlats i avsnitt 11.10.2, föreskrivs ett förbud mot användning av bakteriologiska vapen i en väpnad konflikt. Protokollet kompletteras genom B-vapenkonventionen som innehåller ett totalförbud mot vapenkategorin biologiska vapen. B-vapenkonventionen förbjuder bl.a. utveckling, förvärv och innehav av mikrobiella medel eller andra biologiska medel eller toxiner i mängder som inte är berättigade för fredliga ändamål. Där finns också ett förbud mot vapen, utrustning eller utspridningsanordningar för biologisk krigföring. Konventionen definierar inte vilka medel och toxiner som omfattas av förbudet. Ledning kan emellertid hämtas i den rapport som FN:s generalsekreterare lämnade år 1969 om B- och C-vapen och dess verkningar (UN Doc. A/RES/2603 A [XXIV] [16 Dec. 1969]). Romstadgan innehåller för närvarande ingen reglering såvitt avser biologiska vapen.

När det däremot gäller kemiska vapen återges det sedvanerättsligt gällande förbudet mot sådana vapen i Romstadgan, artiklarna 8:2 b (xviii) och 8:2 e (xiv). Där framgår att användning av kemiska vapen som stridsmedel utgör en krigsförbrytelse, även i icke- internationella väpnade konflikter (artikel 23 a i lantkrigsreglementet och 1925 års Genèveprotokoll).

Romstadgans reglering av kemiska vapen är till sin ordalydelse hämtad från 1925 års Genèveprotokoll, vilket redan vid dess tillkomst utgjorde en kodifiering av ett sedvanerättsligt förbud mot kemiska stridsmedel. Av brottskriterierna framgår att straffansvaret omfattar användande av gaser eller andra jämförbara substanser eller medel som genom sina kvävande eller giftiga egenskaper normalt förorsakar död eller allvarligt skadar hälsan. På motsvarande sätt som beträffande gifter anges inte uttryckligen i Romstadgan vilka gaser eller likvärdiga vätskor, ämnen eller medel som omfattas av straffansvaret. En avgränsning följer av brottskriterierna genom att det där anges vilka effekter ett användande typiskt sett ska förorsaka för att omfattas av ansvar, se avsnitt 11.10.2. I den mån det är fråga om giftiga gaser, vätskor, ämnen eller medel utgör regleringen också i stor utsträckning en överlappning i förhållande till stadgans förbud mot att använda gift och giftiga vapen. Detta beror på den vetenskapliga, tekniska och folkrättsliga utvecklingen som skett på området. För en gränsdragning mellan de båda brotten i det enskilda fallet får stridsmedlets utformning och effekt, tillsammans med bakomliggande traktater och rättspraxis läggas till grund.

I brottskriterierna framhålls vidare att stadgan varken påverkar eller hindrar internationell reglering av användning av kemiska vapen.

Uttalandet tar sikte på C-vapenkonventionen. Genom denna konvention	Prop. 2013/14:146
vidareutvecklas 1925 års Genèveprotokolls förbud mot användning av
bl.a. kemiska vapen till ett fullständigt förbud mot kemiska vapen. C-
vapenkonventionen innefattar även ett förbud mot herbicider, dvs.
växtförstöringsmedel. Under förhandlingarna av Romstadgan kunde
staterna inte enas om huruvida C-vapenkonventionen skulle beaktas vid
utformningen. Konventionen utgör emellertid en central del av den
internationella regleringen av kemiska vapen och en del av gällande
sedvanerätt. I konventionens artikel II definieras vad som avses med
kemiska vapen. I en bilaga till konventionen, den s.k. kemikaliebilagan,
listas de kemikalier som omfattas av definitionen om övriga
förutsättningar är uppfyllda.
Konventionen förbjuder även användande av ämnen för
kravallbekämpning som metod för krigföring. Sådan användning
omfattas emellertid inte av straffansvar för krigsförbrytelse, eftersom
ämnena inte anses förorsaka skador av tillräckligt allvarligt slag.
Däremot kan straffansvar enligt bestämmelsen om olovlig befattning
med kemiska vapen enligt 22 kap. 6 a § brottsbalken, som föreslås gälla
subsidiärt i förhållande till bestämmelserna om krigsförbrytelser, se
avsnitt 17.1, bli aktuellt.
Regeringen föreslår att straffansvaret för krigsförbrytelser ska omfatta
den som använder biologiska eller kemiska vapen.

11.10.4 Annat stridsmedel som är av sådan beskaffenhet att det kan förorsaka överflödig skada eller onödigt lidande eller som är urskillningslöst

Regeringens förslag: Den som i strid med allmän folkrätt använder annat stridsmedel än gift, giftiga vapen eller biologiska eller kemiska vapen, som är av sådan beskaffenhet att det kan förorsaka överflödig skada eller onödigt lidande eller som är urskillningslöst döms för krigsförbrytelse.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.
Utredningens förslag omfattar även stridsmedel vars användande står i
strid med överenskommelser som Sverige har ingått med annan stat eller
mellanfolklig organisation.
Remissinstanserna har inte yttrat sig särskilt över förslaget.
Förslaget i utkast till lagrådsremiss överensstämmer med
regeringens.
Remissinstanserna har inte yttrat sig över förslaget.
Skälen för regeringens förslag: Inom folkrätten finns det en
sedvanerättsligt gällande princip om att det i väpnade konflikter är
förbjudet att använda stridsmedel som är av sådan beskaffenhet att det
förorsakar överflödig skada eller onödigt lidande eller som är
urskillningslöst. Denna princip kommer till uttryck bl.a. i			S:t
Petersburgsdeklarationen,	artikel 23 e	i lantkrigsreglementet	och
artiklarna 35:2, 48, 51 och 85:3 b i tilläggsprotokoll I till
Genèvekonventionerna. Även Romstadgans artikel 8:2 b (xx) ger uttryck
för detta förbud. För att	Internationella	brottmålsdomstolen ska	ha	193

Prop. 2013/14:146

194

behörighet att döma över gärningar som strider mot förbudet krävs emellertid enligt denna artikel att de vapen, projektiler, material och stridsmetoder som är föremål för förbudet finns upptagna i en bilaga till Romstadgan. Som redovisats i avsnitt 11.10.1 avsåg de förhandlande staterna genom införandet av denna artikel att förbjuda vissa särskilt skadebringande vapentyper. De svårigheter som fanns att enas om innehållet i bilagan kvarstår dock i allt väsentligt och den bilaga som utgör förutsättningen för artikelns tillämplighet, och därmed Internationella brottmålsdomstolens jurisdiktion över sådana brott, saknas fortfarande.

Det folkrättsliga förbudet mot användande av stridsmedel som förorsakar överflödig skada eller onödigt lidande kommer, som redan konstaterats, till uttryck i flera instrument vari användningen av specifika typer av vapen förbjuds eller begränsas. 1899 års Haagdeklaration förbjuder bl.a. kulor med hård mantel som inte helt och hållet täcker kärnan eller som är försedd med inskärningar. Förbudet mot sådan ammunition framgår även uttryckligen av Romstadgan artiklarna 8:2 b (xix) och 8:2 e (xv). Denna typ av ammunition är konstruerad för att stanna kvar i människokroppen eller i vart fall mattas av i sitt lopp och är därmed av sådan karaktär att den anses förorsaka överflödig skada. I första hand tar regleringen sikte på s.k. dumdumkulor. Även andra typer av ammunition kan emellertid omfattas under förutsättning att de förorsakar de angivna effekterna.

Av brottskriterierna till relevanta artiklar i Romstadgan framgår att det för straffansvar inte uppställs något krav på att den som använder förbjuden ammunition ska ha full insikt om dess tekniska egenskaper. Det är tillräckligt att han eller hon förstår att användandet kommer att förorsaka överflödig skada eller onödigt lidande.

Vidare finns i S:t Petersburgsdeklarationen dels ett allmänt förbud mot användande av övervåld i strid, dels ett specifikt förbud mot användande av en viss typ av särskilt skadebringande projektiler. Deklarationen förbjuder användningen av explosiva kulor som väger mindre än 400 gram. Av praxis följer att förbudet endast gäller användning mot människor.

Den sedvanerättsligt gällande principen har vidare legat till grund för och kommit till uttryck i 1980 års vapenkonvention, som reglerar användning av särskilt inhumana vapen. Den är tillämplig i såväl internationella som icke-internationella väpnade konflikter. Konventionen är en s.k. ramkonvention och det är genom dess tillhörande protokoll som förbudet närmare konkretiseras. Genom protokoll I förbjuds användning av vapen vars huvudsakliga effekt är att skada genom att ge upphov till fragment som inte syns på röntgen, s.k. splittervapen. Genom protokoll II begränsas möjligheterna att använda landminor. I denna del får protokollet betydelse i förhållande till stater som inte tillträtt Ottawakonventionen och således inte heller accepterat ett totalförbud mot användning av truppminor. Protokollet begränsar även användningen av vissa försåtsvapen, dvs. till synes ofarliga föremål som konstruerats för att döda eller skada samt andra anordningar som t.ex. vapen som utlöses genom fjärrkontroll. I protokoll III uppställs förbud eller restriktioner i användningen av brandvapen som t.ex. eldkastare eller napalm. Protokoll IV innehåller förbud mot användande

av synförstörande laservapen. Konventionens				protokoll	utgör	i allt	Prop. 2013/14:146
väsentligt sedvanerätt. Det finns emellertid delar av protokollen som inte
vunnit sådant erkännande att de kan anses återspegla gällande
sedvanerätt	(se	vidare	Internationella	rödakorskommitténs
sedvanerättsstudie regel 79–85101).
För det fall användning av ett visst stridsmedel inte uttryckligen
omfattas av straffansvar enligt paragrafens föregående punkter, kan detta
vara förbjudet på den grund det står i strid med det allmänna förbudet
mot användande av stridsmedel som är av sådan beskaffenhet att det kan
förorsaka överflödig skada eller onödigt lidande. I likhet med vad
utredningen föreslagit bör en bestämmelse med detta innehåll införas.
Utredningens förslag omfattar även gärningar som strider mot en för
Sverige bindande överenskommelse med annan stat eller mellanfolklig
organisation. Regeringens utgångspunkt för utformningen						av
straffansvaret enligt den föreslagna lagen är emellertid att detta ska
begränsas till gärningar som sedvanerättsligt utgör krigsförbrytelser.
De relevanta överenskommelser på området som innefattar
folkrättsliga åtaganden för Sverige att kriminalisera gärningar har
uppfyllts genom särskilda straffstadganden, främst i 22 kap. 6 a–c §§
brottsbalken, dock träder 22 kap. 6 c § i kraft först den dag regeringen
bestämmer. Därmed kan t.ex. en gärning som strider mot totalförbudet
mot antipersonella minor i Ottawakonventionen, till vilken Sverige är
part, utgöra	olovlig	befattning	med minor	enligt 22	kap.	6 b §

brottsbalken. På motsvarande sätt kan gärningar som står i strid med konventionen om klusterammunition utgöra olovlig befattning med klusterammunition enligt lagen (2012:179) om straff för olovlig befattning med klusterammunition. Som behandlas i avsnitt 17.1 föreslås dessa straffstadganden gälla subsidiärt i förhållande till straffansvar för krigsförbrytelse.

Regeringen föreslår sammanfattningsvis att straffansvaret för krigsförbrytelser ska omfatta den som i strid med allmän folkrätt använder annat stridsmedel än gift, giftiga vapen eller biologiska eller kemiska vapen, som är av sådan beskaffenhet att det kan förorsaka överflödig skada eller onödigt lidande eller som är urskillningslöst.

11.11Straff

Regeringens förslag: Straffet för krigsförbrytelse är fängelse på viss tid i högst sex år. Om brottet är att anse som grovt är straffet för grov krigsförbrytelse fängelse på viss tid, lägst fyra och högst arton år, eller på livstid.

Vid bedömande av om brottet är grovt ska särskilt beaktas om gärningen ingått som ett led i en plan eller politik eller som en del av en omfattande brottslighet eller om gärningen förorsakat död, allvarlig smärta eller skada eller svårt lidande, omfattande skada på egendom eller synnerligen allvarliga skador på den naturliga miljön.

101 Henckaerts and Doswald-Beck, 2005, ICRC Customary International Humanitarian

Law, Volume I: Rules.

195

Prop. 2013/14:146

196

Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens. Dock var det maximala tidsbestämda straff som kunde dömas ut vid tidpunkten för utredningens avlämnande tio år, vilket även är det som utredningen föreslår. Utredningen föreslår inte någon brottsrubricering för grovt brott.

Remissinstanserna: En övervägande del av remissinstanserna har inte yttrat sig särskilt över förslaget. Hovrätten för Västra Sverige har yttrat sig allmänt om de för brotten föreslagna straffskalorna och anfört att dessa är mycket vida och därmed svåra att tillämpa.

Förslaget i utkast till lagrådsremiss överensstämmer i huvudsak med regeringens. När det gäller skada på egendom och den naturliga miljön har det i utkastet föreslagits att det för grovt brott krävs att denna är synnerligen omfattande eller vidsträckt.

Remissinstanserna har inte yttrat sig över förslaget.

Skälen för regeringens förslag

Straffskalan

För folkrättsbrott kan, enligt 22 kap. 6 § brottsbalken, dömas till fängelse i högst fyra år. För grovt brott är straffskalan fängelse på viss tid, högst arton år, eller på livstid. Utredningen har föreslagit en höjning av maxstraffet för normalbrottet till sex år samt att det för det grova brottet ska föreskrivas ett minimistraff på fyra år. Sedan en lagändring, som trädde ikraft den 1 juli 2009, är det högsta tidsbestämda straff som kan dömas ut arton års fängelse (se prop. 2008/09:118).

Även om krigsförbrytelser som utgångspunkt utgör allvarliga brott kan straffvärdet av de enskilda gärningarna variera stort. Straffbuden avser inte bara gärningar som riktar sig mot människor och deras liv, hälsa eller frihet utan även gärningar som riktar sig mot privat eller allmän egendom, den naturliga miljön eller verksamhet vars huvudsakliga syfte är att lindra krigets verkningar, däribland humanitära biståndsinsatser. Straffskalan bör följaktligen utformas så att den ger utrymme för en adekvat och nyanserad straffmätning i såväl de lindrigaste som i de mest allvarliga fallen.

Utredningen har övervägt möjligheten att införa differentierade straffskalor beroende på de gärningsformer som är aktuella i det enskilda fallet, dvs. i första hand beroende på vilket subjekt eller objekt som gärningen riktar sig mot. Denna metod har också valts vid utformningen av straffskalan för krigsförbrytelser i den norska lagstiftningen. Utredningen har emellertid gjort bedömningen att det kan vara svårt att på ett meningsfullt sätt göra systematiska skillnader mellan de olika gärningsformerna, eftersom straffvärdet för krigsförbrytelser kan förväntas variera stort beroende på omständigheterna vid gärningen samt gärningsmannens roll. Regeringen instämmer i denna bedömning. Med hänsyn till att straffvärdet kan skifta för olika gärningar är det också lämpligt att behålla en gradindelning av brottet.

Vad först gäller det av utredningen föreslagna maximistraffet för krigsförbrytelse som är att bedöma som grovt brott kan konstateras att straffet för grovt folkrättsbrott redan i dag kan bestämmas till fängelse på viss tid om högst arton år eller på livstid. Detsamma gäller i fråga om

andra mycket allvarliga brott som bl.a. mord och folkmord. Detta föreslås också vara det högsta straff som ska kunna dömas ut för brott mot mänskligheten, se avsnitt 10.4. För det grova brottet ska därför maximistraffet alltjämt vara livstids fängelse och det högsta tidsbestämda straff som kan dömas ut arton års fängelse.

Vad därefter gäller minimistraffet för det grova brottet har utredningen, bl.a. med hänvisning till vad som i dag gäller för folkmord enligt lagen om straff för folkmord, föreslagit att detta ska bestämmas till fyra år. Regeringen delar utredningens bedömning att det till skillnad från gällande reglering av folkrättsbrott, grovt brott, bör stadgas ett minimistraff för brottslighet av sådant allvarligt slag. Regeringen delar utredningens bedömning att ett minimistraff på fyra år väl återspeglar brottslighetens allvar på en lägsta nivå. Detta motsvarar även vad som gäller för folkmord och vad som föreslås gälla för brott mot mänskligheten.

För brott av normalgraden har utredningen föreslagit att det maximala fängelsestraff som ska kunna dömas ut ska vara sex år. Därmed föreslås en höjning av straffmaximum i förhållande till gällande reglering av folkrättsbrottet. Som tidigare konstaterats omfattar straffansvaret för krigsförbrytelser som utgångspunkt gärningar av allvarligt slag. Gärningarnas karaktär och allvar har enligt det internationella samfundet motiverat att ett beivrande inte endast utgör enskilda staters angelägenhet utan ska vara möjligt även på internationell nivå. Många av dagens konflikter är till sin karaktär sådana att de i stor omfattning påverkar civilbefolkningen. Stridigheter utspelar sig numera sällan på slagfält utan förekommer i allt större utsträckning i områden där civila vistas. Vidare har uppdelningen mellan kombattanter och civila blivit allt mindre tydlig. Civila utsätts ofta för svåra övergrepp och kränkningar i samband med att en väpnad konflikt pågår. Även i de fall en gärning inte är att bedöma som grov kan det därför finnas skäl att skapa utrymme för en strängare bedömning. Det straffmaximum som utredningen föreslår tillgodoser detta behov. Ett straffmaximum på sex år innebär vidare att straffskalan blir överlappande i förhållande till det grova brottet, för vilket föreslås ett minimistraff på fyra år. En sådan överlappande straffskala är allmänt förekommande för brott som är indelade i olika svårhetsgrader. Det kan inte heller uteslutas att ett brott av normalgraden kan ha ett högre straffvärde än en gärning som är att bedöma som grov.

Sammanfattningsvis föreslås därför att straffet för krigsförbrytelser ska vara fängelse på viss tid i högst sex år och för grov krigsförbrytelse fängelse på viss tid, lägst fyra och högst arton år, eller på livstid.

Vägledande exempel för tillämpningsområdet för grov krigsförbrytelse

Det nuvarande folkrättsbrottet är gradindelat. Vid bedömningen av om ett brott är att anse som grovt ska särskilt beaktas om det har förövats genom ett stort antal skilda handlingar eller om många människor dödats eller skadats eller omfattande egendomsförlust uppkommit på grund av brottet.

Utredningen har föreslagit att det, vid bedömningen av om en krigsförbrytelse är grov, särskilt ska beaktas om brottet ingått som ett led

Prop. 2013/14:146

197

Prop. 2013/14:146

198

i en plan eller politik eller som en del av omfattande brottslighet av samma slag. Omständigheterna härrör från Romstadgans artikel 8:1 där det anges vilka slags krigsförbrytelser som Internationella brottmålsdomstolens behörighet särskilt tar sikte på. Regeringen ställer sig bakom detta förslag. Därmed ska gärningar av storskalig karaktär eller som genomförs på ett systematiskt och planerat sätt kunna utgöra grova krigsförbrytelser. Som nämnts kan straffvärdet för gärningar som utgör krigsförbrytelser variera i betydande mån. Även en enstaka brottslig gärning, där det inte går att fastställa kopplingar till någon plan eller politik, kan vara av sådant slag att brottet bör bedömas som grovt.

De allvarligaste formerna av krigsförbrytelser innefattar gärningar varigenom en eller flera människor dödas. Att en gärning förorsakat någons död bör därför anses utgöra en sådan omständighet som särskilt ska beaktas vid bedömningen av om brottet är grovt.

Det bör vidare beaktas att krigsförbrytelser generellt sett begås under extraordinära tillstånd. De specifika, kringliggande omständigheter som en väpnad konflikt eller en ockupation innebär både på kollektiv och individuell nivå, måste beaktas. Det föreslås därför att ett vägledande exempel för om en gärning är att bedöma som grov krigsförbrytelse ska vara om den förorsakat allvarlig smärta eller skada eller svårt lidande.

Även krigsförbrytelser som riktar sig mot egendom kan vara att anse som så allvarliga att de bör hänföras till den strängare straffskalan. I utkast till lagrådsremiss har föreslagits att det för grovt brott särskilt ska beaktas om gärningen förorsakat synnerligen omfattande eller vidsträckt skada. Enligt 22 kap. 6 § andra stycket brottsbalken ska för grovt folkrättsbrott särskilt beaktas om omfattande egendomsförlust uppkommit på grund av brottet. Enligt regeringen bör det inte uppställas högre krav för att en gärning ska utgöra grov krigsförbrytelse. Således bör vid denna bedömning särskilt beaktas om en gärning förorsakat omfattande skada på egendom. Därmed avses inte endast rent ekonomiska skador. Även omfattande kulturhistoriska förluster kan föranleda att brottet är att anse som grovt. När det gäller den naturliga miljön bör det emellertid krävas att det är fråga om synnerligen allvarliga skador för att ansvar för grov krigsförbrytelse ska aktualiseras.

Det bör anmärkas att de omständigheter som föreslås beaktas särskilt vid rubriceringsfrågan inte ska betraktas som uttömmande reglerade och att det på sedvanligt sätt ska ske en bedömning av samtliga relevanta omständigheter. Detta understryks framförallt på grund av att krigsförbrytelseregleringen omfattar ett stort antal skilda brott av skiftande karaktär och med bl.a. olika skyddssubjekt. Exempelvis kan omständigheter hänförliga till gärningsmannen ha betydelse i sammanhanget. Gärningar begångna av personer i ledande ställning som utformat eller deltagit i genomförandet av en övergripande plan eller politik samt gärningar som begås av förmän eller personer som annars befinner sig i en sådan position att de kan anses ha ett mer samlat ansvar för brottsligheten bör i allmänhet ha ett högre straffvärde än gärningar begångna av den som inte haft sådant ansvar.

Regeringen föreslår därför sammanfattningsvis att det vid bedömningen av om en grov krigsförbrytelse har begåtts särskilt ska beaktas om gärningen ingått som ett led i en plan eller politik eller som en del av en omfattande brottslighet eller om gärningen förorsakat död,

allvarlig smärta eller skada eller svårt lidande, omfattande skada på	Prop. 2013/14:146
egendom eller synnerligen allvarliga skador på den naturliga miljön.

12Subjektivt rekvisit avseende barns ålder i vissa fall

Regeringens förslag: Den som genom tvång för över ett barn som inte fyllt arton år från en skyddad folkgrupp till en annan grupp ska dömas till ansvar enligt 1 § första stycket 5 i den föreslagna lagen även om han eller hon inte insåg men hade skälig anledning att anta att barnet inte uppnått den åldern.

Motsvarande ska gälla den som enligt 4 § första stycket 11 samma lag till nationella väpnade styrkor eller väpnade grupper rekryterar eller för direkt deltagande i fientligheter använder barn som inte fyllt femton år.

Förslaget i utkast till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: De remissinstanser som har yttrat sig över förslaget, däribland Stockholms tingsrätt, Stockholm Center for International Law and Justice, Justitiekanslern, Amnesty International och Sveriges Advokatsamfund, har inte haft något att erinra mot eller har tillstyrkt detta.

Skälen för regeringens förslag: Normalt krävs att en gärning begås med uppsåt för straffansvar enligt Romstadgan. När det gäller vissa gärningar som är straffbara under förutsättning att de riktats mot personer som inte uppnått viss ålder görs dock undantag från denna huvudregel.

Den som med tvång för över ett barn som inte fyllt arton år från en skyddad folkgrupp till en annan grupp kan enligt den föreslagna bestämmelsen i 1 § första stycket 5 dömas för folkmord, se avsnitt 9.2.5 Av brottskriterierna till artikeln framgår att det såvitt gäller barnets ålder inte uppställs krav på uppsåt.

På motsvarande sätt är det tillräckligt med oaktsamhet i förhållande till barns ålder när det gäller straffansvar enligt den föreslagna bestämmelsen i 4 § första stycket 11 för användande av barn för direkt deltagande i fientligheterna samt rekrytering till nationella väpnade styrkor eller väpnade grupper, se avsnitt 11.4.11. Till skillnad från vad som föreslagits i utkast till lagrådsremiss krävs för straffansvar att det barn som gärningen riktas mot inte uppnått femton års ålder.

I de fall Romstadgan inte uppställer krav på uppsåt bör detsamma gälla enligt svensk reglering. Det ska därför i ovan redovisade fall vara tillräckligt att en person varit oaktsam i förhållande till barnets ålder.

Bedömningen av om en person varit oaktsam bör göras utifrån samtliga relevanta omständigheter i det enskilda fallet. Barnets eller ungdomens kroppsliga och mentala mognad får givetvis stor betydelse för denna prövning men även andra omständigheter kan beaktas.

199

Prop. 2013/14:146	Regeringen föreslår således att straffansvar för en gärning som nämns
	ovan och som begås mot en person under viss ålder kan ådömas även den
	som inte insåg men hade skälig anledning att anta att barnet inte uppnått
	den åldern. Regleringen bör samlas i en särskild paragraf.

13 Militära och civila förmäns ansvar

13.1Inledning

Principen om förmans ansvar (command responsibility)

Principen om förmans ansvar grundar sig i det förhållandet att folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser ofta begås inom ramen för militära eller andra liknande organisationer som bygger på hierarkiska strukturer. Det kan vara svårt att styrka direkt deltagande i brottsligheten när det gäller personer som befinner sig i toppen på organisationen, samtidigt som de i många fall kan anses bära det yttersta ansvaret för att brottsligheten begås.

Redan före andra världskriget fördes resonemang kring förmäns ansvar. Vid krigets utbrott ansågs den överordnades straffrättsliga ansvar enligt internationell rätt vara väl etablerad, i vart fall när det gällde militära förmän som gett sina underlydande direkta order om att begå straffbara överträdelser av den internationella humanitära rätten. Frågan om ansvar för underlåtenhet att förhindra, avvärja eller bestraffa sådana gärningar var emellertid något oklar. Efter krigets slut hölls rättegångar mot misstänkta krigsförbrytare, förutom av Nürnberg- och Tokyotribunalerna, av olika militärdomstolar. En sådan, som hade att pröva brott begångna i Fjärran Östern, dömde i december 1945 en japansk general vid namn Yamashita till döden för att han inte hade förhindrat krigsförbrytelser som begåtts av hans underlydande. Domstolen – och efter överklagande även US Supreme Court102 – slog fast att en överordnad som vet, eller borde veta, att trupper under hans eller hennes befäl begår krigsförbrytelser har en plikt att få förbrytelserna att upphöra samt bestraffa de skyldiga. Denna regel har kommit att kallats ”the Yamashita principle”. Domen var inte den enda i sitt slag. Den såväl föregicks som efterföljdes av andra domar vari frågan om överordnads ansvar för underordnades handlingar prövades. Yamashita- domen anses dock vara en av de mest betydelsefulla i sammanhanget och principen utgör numera en del av den folkrättsliga sedvanerätten.

Principen om förmans ansvar har kommit till uttryck i tilläggsprotokoll I till Genèvekonventionerna. I artikel 86:2 anges att en överordnad kan bli straffrättsligt ansvarig för överträdelser av Genèvekonventionerna eller protokollet som begås av hans eller hennes underlydande. Förutsättningen är att den överordnade visste eller hade information som gjorde det möjligt för honom eller henne att under rådande förhållanden sluta sig till att den underlydande begick eller skulle begå en sådan

102 US v. Yamashita (1945) 327 US 1.

200

överträdelse samt att den överordnade inte vidtagit alla utförbara åtgärder							Prop. 2013/14:146
som stod i hans eller hennes makt för att förhindra eller beivra denna
överträdelse. I artikel 87 finns vidare en skyldighet för militära chefer att
bl.a. förhindra, samt i förekommande fall, bestraffa och rapportera
överträdelser av Genèvekonventionerna eller tilläggsprotokollet som
begås av styrkor under deras befäl eller andra personer under deras
kontroll. Protokollet är visserligen endast tillämpligt i internationella
väpnade konflikter. Principen om förmans ansvar är emellertid
sedvanerättsligt gällande även i icke-internationella väpnade konflikter.
I Sverige har tilläggsprotokollets reglering genomförts i 22 kap. 6 §
tredje stycket brottsbalken. Där anges att om ett folkrättsbrott har begåtts
av den som är krigsman, döms också hans eller hennes förman i den mån
förmannen haft möjlighet att förutse brottet men inte gjort vad som
ankommer på honom eller henne för att förhindra detta. Förmannen döms
i dessa fall för folkrättsbrott.
Principen har även kommit till uttryck i stadgorna för Jugoslavien- och
Rwandatribunalerna. I flera avgöranden bl.a. Aleksovski103, Blaskic104,
Kordic and Cerkez105 och Kayishema and Ruzinanda106 har tribunalerna
bekräftat principen om att militära och andra förmän kan åläggas
individuellt straffrättsligt ansvar för folkmord, brott mot mänskligheten
och	krigsförbrytelser	som	begås	av	deras	underordnade

(command/superior responsibility).

Därefter har Jugoslavientribunalen särskilt uttalat sig i frågan om innebörden av detta straffansvar. I Halilovic´107 slog tribunalen fast att en förman inte ska dömas som om han eller hon begått den underlydandes gärning. Straffansvaret avser i stället dennes underlåtenhet att handla i enlighet med de förpliktelser som följer enligt den humanitära rätten för förmän att förhindra och bestraffa brott som de underlydande begår. Detta bekräftades därefter bl.a. i avgörandet Oric´108. Som principen om förmans ansvar uttolkats av tribunalen skulle således förmannen inte dömas som gärningsman för den underlydandes brott utan för den egna underlåtenheten att agera. Det är emellertid oklart hur långtgående slutsatser som kan dras av dessa avgöranden. Vidare är även oklart hur Internationella brottmålsdomstolen ser på utformningen av straffansvaret i detta avseende, eftersom domstolen hittills inte prövat frågan.

103Jugoslavientribunalen, Trial Judgement, The Prosecutor v. Zlatko Aleksovski, 1999, IT- 95-14/1-T, Appeal Judgement, The Prosecutor v. Zlatko Aleksovski, 2000, IT-95-14/1-A.

104Jugoslavientribunalen, Trial Judgement, The Prosecutor v. Tihomir Blaskic, 2000, IT- 95-14-T.

105Jugoslavientribunalen, Trial Judgement, The Prosecutor v. Dario Kordic and Mario

Cerkez, 2001, T-95-14/2-T.

106Rwandatribunalen, Trial Judgement, The Prosecutor v. Clément Kayishema and Obed Ruzindana, 1999, ICTR-95-1-T.

107Jugoslavientribunalen, Trial Judgement, The Prosecutor v. Sefer Halilovic, 2005, IT-01- 48-T, paras 42 f.

108Jugoslavientribunalen, Trial Judgement, The Prosecutor v. Naser Oric, 2006, IT-03-68-

T, paras 292 f.

201

Prop. 2013/14:146

202

Militär eller civil förman

Det krävs att någon kan anses vara militär eller civil förman i förhållande till den eller de personer som begått den straffbara gärningen. Det måste med andra ord ha förelegat en relation mellan förmannen och den underlydande som bygger på hierarkisk lydnad. För detta krävs att den överordnade kan utöva effektiv kontroll över den eller de personer som står under dennes lydnad109. Som utgångspunkt omfattar begreppet förman därmed personer som i egenskap av sin formella befattning har möjlighet att utöva sådan kontroll. Detta är emellertid varken nödvändigt eller tillräckligt. Inte sällan begås de nu aktuella brotten i en situation där de formella strukturerna i ett samhälle har upplösts och nya mer svårdefinierade beslutshierarkier formats. Personer som formellt kan anses ha en militär befälhavares eller annan förmans befogenheter kan i praktiken sakna dessa genom att dennes order eller instruktioner inte följs av de underlydande. I en sådan situation saknar den formelle förmannen faktisk möjlighet att utöva effektiv kontroll. Det avgörande för frågan om vem som är att anse som militär eller civil förman är således personens faktiska och konkreta möjlighet att förhindra att underlydande begår brott eller, när brott begåtts, se till att de ansvariga anmäls110. Personens formella befattning utgör därmed endast en omständighet som bör beaktas vid bedömningen av om en sådan möjlighet att utöva kontroll föreligger111. Denna har dock i många fall avgörande betydelse för bedömningen, i synnerhet i militära sammanhang. Därutöver kan beaktas om personen har en faktisk möjlighet att genomföra strukturella förändringar i organisationen t.ex. genom att befordra eller entlediga personer inom organisationen. Även om en formell befattning inte är av avgörande betydelse för att en person ska anses vara förman, krävs för straffansvar att kontrollen utövas inom ramen för en hierarkisk struktur och organisation. Möjligheten att utöva kontroll får inte heller endast vara tillfällig. En person som har möjlighet att utöva inflytande och kontroll över andra, t.ex. på grund av en personlig relation, anses inte i detta sammanhang vara förman.

Med militär förman avses en person som innehar en formell befattning inom någon form av militär organisation eller någon som i praktiken tjänstgör som sådan. En förman kan utöva befäl över en eller flera delar av de väpnade styrkorna eller grupperna samt, beroende på vilken grad av kontroll personen kan anses ha, även över personer som inte formellt ingår i hans eller hennes förband eller ens i samma militära organisation, t.ex. personer tillhörande motståndsrörelser eller gerillagrupper.

Med civil förman avses en person som på motsvarande sätt utövar faktisk kontroll över andra som står under förmannens effektiva myndighet. I likhet med vad som gäller för militära förmän har personens formella befattning betydelse för frågan om han eller hon kan anses

109Jugoslavientribunalen, Appeal Judgement, The Prosecutor v. Zejnil Delalic and Others, 2001, IT-96-21-A, para 256.

110Jugoslavientribunalen, Appeal Judgement, The Prosecutor v. Tihomir Blaskic, 2004, IT- 95-14-A, paras 69 och 399.

111Jugoslavientribunalen, Trial Judgement, The Prosecutor v. Zejnil Delalic and Others,

1998, IT-96-21-T, paras 354.

utöva sådan kontroll. Rwandatribunalen har i ett antal avgöranden prövat	Prop. 2013/14:146
frågor om civila förmäns ansvar. Jean Paul Akayesu112, som var en
politiskt vald, statlig borgmästare i en mindre kommun i Rwanda, ansågs
inneha en sådan ställning att han i egenskap av förman kunde fällas till
ansvar för underlydandes gärningar. I sin egenskap av högste ämbetsman
i kommunen ansågs han bl.a. ha brustit i sitt uppdrag att skydda
kommunens invånare från svåra övergrepp. Jean Kambanda113, som vid
tidpunkten för folkmordet i Rwanda var premiärminister i landet, ansågs
i egenskap av sitt ämbete och tillsammans med sin regering vara ansvarig
för att fred och säkerhet skulle bevaras i landet. Rwandatribunalen ansåg
vidare att han hade missbrukat sin makt och försummat att vidta de
åtgärder som kunde anses nödvändiga och rimliga för att hindra att
underordnade begick brott mot befolkningen i landet. Alfred Musema,
som var direktör för en statsägd fabrik, ansågs av tribunalen ansvarig för
gärningar som begåtts av underställda. Genom att utöva faktisk kontroll
över anställda på fabriken, även när de handlade utanför fabrikens lokaler
och utanför arbetstid, och genom att ha makten över deras anställningar
var Musema att anse som deras förman. Han ansågs i denna egenskap ha
en skyldighet att försöka förhindra att hans anställda begick nu aktuell
brottslighet bl.a. genom att hindra dem från att använda fabrikens fordon,
uniformer eller annan egendom för att begå brott114.

13.2Ansvar för militära och civila förmän

13.2.1Utvidgat gärningsmannaskap

Regeringens förslag: En militär eller civil förman som underlåter att vidta de för honom eller henne möjliga åtgärder som är nödvändiga och skäliga för att förhindra att folkmord, brott mot mänskligheten eller krigsförbrytelse begås av en underlydande som står under förmannens lydnad och effektiva kontroll ska anses som gärningsman.

Utredningen förslag överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: Internationella åklagarkammaren i Sundsvall och Internationella Juristkommissionen, svenska avdelningen har tillstyrkt utredningens förslag.

Förslaget i utkast till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna har inte yttrat sig över förslaget.

Skälen för regeringens förslag: Artikel 28 i Romstadgan innehåller relativt utförliga och långtgående regler om förmans ansvar för underlydandes brottslighet (command responsibility). Regleringen behandlar såväl militära som andra förmäns ansvar. I fråga om en militär

112Jugoslavientribunalen, Trial Judgement, The Prosecutor v. Jean Paul Akayesu, 1998, ICTR-96-4-T.

113Rwandatribunalen, Trial Judgement, The Prosecutor v. Jean Kambanda, 1998, ICTR 97- 23-T.

114Rwandatribunalen, Trial Judgement, The Prosecutor v. Alfred Musema, 2000, ICTR-96-

13-T, para 880.

203

Prop. 2013/14:146

204

förman (befälhavare) anges att denne, eller den som faktiskt tjänstgör som sådan, ska vara straffrättsligt ansvarig för brott som omfattas av Internationella brottmålsdomstolens jurisdiktion, som begås av väpnade styrkor under hans eller hennes effektiva befäl respektive myndighet och kontroll, till följd av hans eller hennes oförmåga att utöva kontroll över dessa styrkor på ett riktigt sätt. För straffansvar krävs enligt artikeln dels att förmannen vetat, eller med hänsyn till omständigheterna vid tillfället, borde ha vetat att styrkorna var i färd med eller stod i begrepp att utföra sådana brott, dels att förmannen underlåtit att vidta alla nödvändiga och skäliga åtgärder som stod i hans eller hennes makt för att motverka eller avvärja att brotten utfördes, eller att han eller hon underlåtit att hänskjuta saken till berörda myndigheter för undersökning och lagföring. I fråga om en civil förman anges att en sådan person ska vara straffrättsligt ansvarig för brott som omfattas av domstolens jurisdiktion, som begås av underlydande som står under förmannens effektiva myndighet och kontroll, till följd av hans eller hennes underlåtenhet att på ett riktigt sätt utöva kontroll över sådana underordnade. För straffansvar krävs dels att förmannen kände till eller medvetet bortsåg från uppgifter som tydligt angav att de underordnade var i färd med eller stod i begrepp att utföra sådana brott, dels att brotten gällde verksamhet som låg under förmannens effektiva ansvar och kontroll samt att denne, på motsvarande sätt som gäller för de militära förmän, underlåtit att vidta möjliga åtgärder.

Straffansvaret i Romstadgan bygger på att militära och civila förmän genom sin formella eller faktiska befattning får anses ha en särskild skyldighet att övervaka de underlydandes verksamhet, hålla sig informerade om denna samt att vidta åtgärder för att förhindra att underlydande begår allvarliga brott liksom, i det fall brottslighet inte har kunnat förhindras, anmäla misstanke om brott till berörda myndigheter. Denna skyldighet begränsas dock till åtgärder som kan anses nödvändiga samt skäliga. Vad som kan utgöra sådana åtgärder måste bedömas från fall till fall. Bedömningen är beroende dels av vilken formell eller faktisk befattning förmannen hade vid tidpunkten för brotten samt dennes faktiska möjligheter att utöva effektiv kontroll över de underlydande, dels av de relevanta omständigheter som förelåg vid tidpunkten för gärningen t.ex. vilken information förmannen hade.

Som utgångspunkt är de åtgärder som skulle ha kunnat förhindra brottsligheten att anse som nödvändiga. Vid allvarlig brottslighet ska förmannen ingripa så tidigt som möjligt och han eller hon har således en skyldighet att vidta åtgärder för att förhindra planering eller andra förberedande stadier av brott och inte endast själva genomförandet115. Har förmannen gjort vad som skäligen kan begäras för att förhindra brotten kan han eller hon således inte dömas till ansvar även om brottet begås, förutsatt att tillräcklig tillsyn över de underlydande har utövats, se avsnitt 13.2.2. Däremot har förmannen i dessa fall en skyldighet att hänskjuta saken till berörda myndigheter för undersökning och lagföring, se avsnitt 13.2.3.

115 Jugoslavientribunalen, Trial Judgement, The Prosecutor v. Naser Oric´, 2006, IT-03-68- T, para 329.

Utredningen har gjort bedömningen att det i och för sig torde vara	Prop. 2013/14:146
möjligt att utan särskild lagstiftning i viss utsträckning betrakta förmän
som övervakningsgaranter när det gäller de nu aktuella brotten. Enligt
garantläran har personer som befinner sig i en viss ställning en plikt att
förhindra brott eller vissa skadliga effekter. Övervakningsgaranter har en
skyldighet att avvärja risker från vissa farokällor och skyddsgaranter att
avvärja faror som hotar någon eller något. Bestämmelserna i artikel 28 i
Romstadgan kan anses utgöra en särskild reglering av en förmans
ställning som övervakningsgarant. Hur långt detta utrymme sträcker sig i
svensk rätt är emellertid oklart och bl.a. mot denna bakgrund har
utredningen föreslagit att det ansvar som militära och civila förmän
enligt allmän folkrätt har för de underlydandes brottslighet ska regleras
särskilt.
Regeringen ställer sig bakom förslaget. I sammanhanget beaktas även
det förhållandet att regleringen om förmans ansvar i tilläggsprotokoll I
till Genèvekonventionerna, se ovan avsnitt 13.1, genomförts i svensk rätt
genom 22 kap. 6 § tredje stycket brottsbalken som innebär att en förman
under vissa förutsättningar kan dömas som gärningsman för den
underlydandes brott.
I likhet med svensk rätt krävs enligt Romstadgan uppsåt om inte annat
är föreskrivet. Som ovan redovisats görs emellertid ett undantag från
detta krav när det gäller förmans ansvar. Enligt stadgan krävs endast en
viss grad av oaktsamhet i förhållande till underlydandes brottslighet. I
dessa fall kan inte en förmans underlåtenhet att utöva kontroll grunda
ansvar som gärningsman för den underlydandes brottslighet. Det skulle
innebära att förmannen skulle kunna bli straffrättsligt ansvarig för
oaktsam medverkan till ett uppsåtligt brott. I enlighet med utredningens
förslag ska i stället i dessa fall, under vissa förutsättningar, kunna dömas
för underlåtenhet att utöva kontroll enligt ett särskilt straffstadgande, se
avsnitt 13.2.2.
Sammanfattningsvis föreslår regeringen att en militär eller civil förman
som underlåter att vidta de för honom eller henne möjliga åtgärder som
är nödvändiga och skäliga för att förhindra att folkmord, brott mot
mänskligheten eller krigsförbrytelse begås av en underlydande som står
under förmannens lydnad och effektiva kontroll ska anses som
gärningsman.

13.2.2 Underlåtenhet att utöva kontroll

Regeringens förslag: En militär eller civil förman som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet underlåter att utöva särskild tillsyn över en underlydande som står under hans eller hennes lydnad och effektiva kontroll ska dömas för underlåtenhet att utöva kontroll, om den underlydande har begått folkmord, brott mot mänskligheten eller krigsförbrytelse som förmannen borde ha förutsett och hade kunnat förhindra. Straffet är fängelse i högst fyra år.

Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens. Utredningen föreslår att brottet gradindelas och att fängelse i högst ett år

205

Prop. 2013/14:146

206

föreskrivs för brott av normalgraden samt fängelse i högst fyra år för grovt brott.

Remissinstanserna: De flesta remissinstanser har inte yttrat sig särskilt över förslaget. Svea hovrätt har anfört att de av utredningen föreslagna bestämmelserna om utvidgat gärningsmannaskap och underlåtenhet att utöva kontroll synes vara delvis överlappande och att en subsidiaritetsregel därför borde övervägas. Malmö tingsrätt har anfört att den föreslagna regleringen om underlåtenhet att utöva kontroll, grovt brott, bör förtydligas så att det klart framgår att det inte är det brott som de underlydande på grund av bristande kontroll begår som ska vara grovt. Vidare anser tingsrätten att det i bestämmelsen bör anges vilka omständigheter som särskilt ska beaktas vid bedömningen av om brottet ska vara grovt.

Förslaget i utkast till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna har inte yttrat sig över förslaget.

Skälen för regeringens förslag: Som behandlats i avsnitt 13.1 bygger principen om förmans ansvar på att militära och civila förmän enligt den humanitära rätten har en skyldighet bl.a. att förhindra att deras underlydande gör sig skyldiga till allvarliga överträdelser av detta regelverk. Det förhållandet återspeglas i Romstadgans artikel 28 vars innehåll i nu aktuellt hänseende redovisas i avsnitt 13.2.1. Om förmannen är medveten om att hans eller hennes underlydande förbereder eller står i begrepp att begå brott, men inte gör vad som kan anses vara nödvändigt och skäligt för att förhindra detta, kan han eller hon ådra sig ansvar som gärningsman i förhållande till de underlydandes brottslighet, se avsnitt 13.2.1. Som redovisats i nyss nämnda avsnitt begränsas emellertid inte förmäns ansvar till att enbart avse uppsåtliga gärningar. Det är enligt stadgan tillräckligt att förmannen varit på visst sätt oaktsam. Som konstaterats i samma avsnitt kan artikel 28 i detta avseende sägas innebära en reglering av oaktsam delaktighet i ett uppsåtligt brott. Något allmänt straffrättsligt ansvar av det slaget finns inte i svensk rätt. Regeringen delar utredningens bedömning att det finns ett behov av en särskild reglering som omfattar även denna typ av gärningar.

När det gäller kravet på oaktsamhet anges i Romstadgan, artikel 28, att civila förmän medvetet ska ha bortsett från uppgifter som tydligt angav att de underordnade var i färd med att begå brott. För militära förmän är det däremot tillräckligt att förmannen visste eller, med hänsyn till omständigheterna vid tillfället, borde ha vetat vad som höll på att ske. Jugoslavientribunalen har uttalat att detta lägre krav på oaktsamhet bygger på förutsättningen att militära förmän inte får hålla sig okunniga om vad deras underordnade gör. De är också, i större omfattning, skyldiga att efterforska information116.

Artikeln kan sägas återspegla den skillnad i krav på effektiv kontroll som allmänt föreligger mellan militära och civila förhållanden, där en högre grad av kontroll, och därmed krav på aktsamhet, som utgångspunkt

116 Jugoslavientribunalen, Trial Judgement, The Prosecutor v. Zejnil Delalic and Others, 1998, IT-96-21-T, paras 387–393, Rwandatribunalen, Trial Judgement, The Prosecutor v. Ignace Bagilishema, 2002, ICTR-95-1A-T, para 35.

får anses följa med en militär förmans befattning. Denna skillnad i kravet	Prop. 2013/14:146
på oaktsamhet kan därför, enligt regeringen, hanteras inom ramen för den
normala prövningen av de aktsamhetskrav som råder under olika
förhållanden och behöver inte komma till uttryck i bestämmelsen. För
straffansvar bör således uppställas ett krav på grov oaktsamhet.
Som redan konstaterats i avsnitt 13.2.1 finns det en skyldighet för
förmän att vidta nödvändiga och skäliga åtgärder för att förhindra att de
underlydande begår brott. Den grundar sig på att förmannen, i kraft av
sin befattning, har bäst möjlighet att motverka att allvarliga överträdelser
av den humanitära rätten förhindras117. Förmannens skyldighet att
förhindra underlydandes brottslighet begränsar sig inte endast till
situationer där förmannen har vetskap om att de underlydande begår eller
står i begrepp att begå brott, vilket kan medföra att förmannen anses som
gärningsman utan avser även ett allmänt och mer övergripande ansvar för
att vidta generella åtgärder i syfte att säkerställa att allvarliga
överträdelser av folkrätten inte begås. En militär förmans ansvar torde
därmed i princip alltid innefatta en skyldighet att försäkra sig om att de
underordnade genomgår utbildning och informeras om sina folkrättsliga
förpliktelser samt att se till att det inom organisationen finns ett
fungerande system för kontroll, uppföljning och rapportering av
incidenter där brott kan misstänkas. Förmannen ansvarar också för att
organisationen utformas på ett sätt som säkerställer att folkrätten kan
följas och disciplin upprätthållas. Motsvarande skyldigheter gäller, med
beaktande av de förhållanden som gäller i civila sammanhang, för civila
förmän. Den sedvanerättsligt gällande principen om straffansvar för
förmän omfattar även gärningar som innebär att en förman brister i dessa
avseenden. Som ovan redovisats omfattar detta straffansvar även
gärningar som begås av grov oaktsamhet. Vilka åtgärder som i det
enskilda fallet kan krävas av en förman för att denne ska anses uppfylla
kravet på kontroll beror på dennes befattning och möjligheter att utöva
befäl eller myndighet över de underlydande samt omständigheterna i det
enskilda fallet. För straffansvar krävs även att förmannen genom att
utöva särskild tillsyn kunnat förhindra brottsligheten.
Med hänsyn härtill bör, i enlighet med vad utredningen föreslagit, en
särskild bestämmelse som avser underlåtenhet att utöva kontroll införas.
Som Svea hovrätt anfört föreligger det en viss överlappning mellan
bestämmelserna om utvidgat gärningsmannaskap och sådan
underlåtenhet att utöva kontroll som sker uppsåtligen. Här bör anmärkas
att den föreslagna bestämmelsen om utvidgat gärningsmannaskap gäller
före underlåtenhetsbrottet. Detsamma gäller om medverkansansvar till
folkmord, brott mot mänskligheten eller krigsförbrytelse skulle föreligga.
Samma ordning tillämpas också i fråga om 23 kap. 6 § andra stycket
brottsbalken, om t.ex. vårdnadshavare som övervakningsgarant för ett
barn. Det är endast om vårdnadshavaren inte ådragit sig ansvar som
gärningsman eller medverkande till brottet som straffansvar för
underlåtenhet att hindra brott enligt nämnda bestämmelse blir aktuell.
117 Jugoslavientribunalen, Trial Judgement, The Prosecutor v. Sefer Halilovic, 2005, IT-01-
48-T, paras 81 f.	207
	207

Prop. 2013/14:146

208

Därutöver blir bestämmelsen även aktuell i de fall förmannen handlat med grov oaktsamhet.

Sammanfattningsvis föreslår regeringen att en militär eller civil förman som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet underlåter att utöva särskild tillsyn över en underlydande som står under hans eller hennes lydnad och effektiva kontroll ska dömas för underlåtenhet att utöva kontroll, om den underlydande har begått folkmord, brott mot mänskligheten eller krigsförbrytelse som förmannen borde ha förutsett och hade kunnat förhindra.

Straff

Frågan om förmäns skyldighet att kontrollera de underlydande, bl.a. i syfte att förhindra allvarliga brott mot folkrätten, är som nämnts central i kampen mot denna brottslighet.

Utredningen har föreslagit en gemensam straffskala för brotten underlåtenhet att utöva kontroll och underlåtenhet att anmäla brott, se även avsnitt 13.2.3 nedan. Samtidigt har utredningen angett att underlåtenhet att utöva kontroll normalt får anses vara ett svårare brott (se SOU 2002:98 s. 394). Syftet bakom en kriminalisering av dessa gärningar har dock samma utgångspunkt. Om en förman underlåter att utöva kontroll över de underlydande kan mycket allvarliga brott begås och om en förman inte anmäler misstanke om att sådana brott begåtts riskeras att förövarna undgår ansvar samt att respekten för det humanitära regelverket undermineras. I det internationella arbetet för att bekämpa, förebygga och beivra bl.a. folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser är således en kriminalisering av ifrågavarande gärningar av stor betydelse. Någon avgörande skillnad i fråga om allvaret i brottsligheten föreligger inte enligt regeringen. Samma straffskala bör därmed föreskrivas för båda brotten.

Vid bedömningen av vad som utgör en lämplig strafflatitud för underlåtenhet att utöva kontroll bör hänsyn tas till att förmannens ansvar, som nämnts, ytterst syftar till att förhindra mycket allvarlig brottslighet. Straffbudet omfattar dock såväl gärningar som har ett mindre högt straffvärde t.ex. i situationer då förmannens bristande kontroll inte har varit av alltför allvarligt slag och han eller hon ändå sökt upprätthålla ett effektivt befäl eller myndighet, som gärningar med betydligt högre straffvärde t.ex. då förmannen, utan att vara ansvarig som gärningsman för de brott de underlydande begår, i allt väsentligt bortser från sin kontrollskyldighet. Bestämmelsen reglerar dessutom både uppsåtlig underlåtenhet att utöva kontroll som sådan som sker av grov oaktsamhet.

Utredningen har föreslagit att brottet underlåtenhet att utöva kontroll ska gradindelas. För brott av normalgraden har det föreslagits en straffskala på upp till fängelse i ett år och för grovt brott fängelse i högst fyra år. Omständigheter som särskilt ska beaktas vid bedömningen av om brottet är grovt har inte angetts.

Enligt regeringens mening bör en utgångspunkt vara att det rör sig om brott på fängelsenivå. Regeringen delar därmed utredningens bedömning att böter inte bör ingå i straffskalan. Utredningens förslag innebär vidare att den nedre delen av straffskalan, fängelseminimum, blir gemensam för såväl brott av normalgraden som grovt brott. Straffskalorna överlappar

varandra upp till ett års fängelse, därefter gäller ett maximum på fyra års	Prop. 2013/14:146
fängelse för grova brott. Regeringen delar även här bedömningen att ett
spann på upp till det föreslagna maximistraffet är lämpligt för
ifrågavarande brottslighet. Regeringen anser emellertid att behovet av
gradindelning kan ifrågasättas. Underlåtenhet att utöva kontroll utgör ett
förhållandevis allvarligt brott och torde i flertalet fall ha ett straffvärde
som ligger över ett års fängelse. Utrymmet för att tillämpa den föreslagna
skalan för brott av normalgraden torde med andra ord vara begränsat.
Med hänsyn till detta bedömer regeringen att brottet inte bör
gradindelas och föreslår att den tillämpliga straffskalan för brottet
underlåtenhet att utöva kontroll ska vara fängelse i upp till fyra år.

13.2.3	Underlåtenhet att anmäla brott

Regeringens förslag: En militär eller civil förman som, när det kan
ske utan fara för att förmannen avslöjar egen brottslighet, underlåter
att för undersökning och lagföring anmäla skälig misstanke om att en
underlydande som står under hans eller hennes lydnad och effektiva
kontroll har begått folkmord, brott mot mänskligheten eller
krigsförbrytelse ska dömas för underlåtenhet att anmäla brott till
fängelse i högst fyra år.
Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens.
Utredningen föreslår inte något undantag från anmälningsplikten när det
föreligger fara för att förmannen avslöjar egen brottslighet. Utredningen
föreslår vidare att brottet gradindelas och att fängelse i högst ett år
föreskrivs för brott av normalgraden samt fängelse i högst fyra år för
grovt brott.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser har inte yttrat sig
särskilt över förslaget. Hovrätten för Västra Sverige har pekat på det
förhållandet att en förman som, för att undgå ansvar för underlåtenhet att
anmäla brott, anmäler en underlydandes brottslighet riskerar att själv
träffas av ansvar för underlåtenhet att utöva kontroll över den
underlydande.
Förslaget i utkast till lagrådsremiss överensstämmer i huvudsak med
regeringens. I utkastet föreslås att straffansvaret ska omfatta en förman
som underlåter att anmäla brott när det kan ske utan fara för förmannen
själv.
Remissinstanserna har inte yttrat sig över förslaget.
Skälen för regeringens förslag: Som redovisats i avsnitt 13.2.1 finns
det enligt Romstadgans artikel 28 en skyldighet för militära och civila
förmän att, i de fall underlydandes brottslighet inte har kunnat förhindras,
hänskjuta saken till berörda myndigheter för undersökning och lagföring.
Skyldigheten att rapportera misstanke om brottslighet till berörda
myndigheter följer		även av artikel 87 i tilläggsprotokoll I till
Genèvekonventionerna. Straffbudet rörande underlåtenhet att utöva
kontroll samt oaktsamhetskravet har behandlats i föregående avsnitt.
Om de underlydandes brottslighet inte har kunnat förhindras, trots att
alla nödvändiga åtgärder vidtagits, är en förman förpliktad att se till att
berörda myndigheter		kan utreda och lagföra brottet. Detsamma gäller	209

Prop. 2013/14:146	t.ex. den förman som tillträder en ny befattning och inser eller skäligen
	misstänker att de underlydande begått sådana brott som avses. Denna
	plikt utgör, tillsammans med skyldigheten att förhindra brott, en viktig
	del i det regelverk som syftar till att effektivt förhindra att allvarliga
	överträdelser av folkrätten begås. En underlåtenhet i detta avseende kan i
	förlängningen uppfattas som att sådana överträdelser accepteras och att
	en förmans order om det motsatta i praktiken saknar betydelse118.
	Åtgärder som syftar till att brottsligheten utreds ska vidtas så snart
	förmannen har skälig misstanke om att en underlydande har begått brott
	av det slag som avses119. Förmannen ska då efterforska och inhämta
	information om vad som hänt samt anmäla saken till behörig myndighet
	för utredning och lagföring. I vissa fall kan en militär förman i stället
	tillgripa disciplinära åtgärder. Detta kan emellertid endast i undantagsfall
	anses utgöra en tillräcklig åtgärd när det gäller skälig misstanke om
	folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelse.
	Utredningen har, mot bakgrund av att straffansvar för underlåtenhet att
	avslöja brott enligt 23 kap. 6 § första stycket brottsbalken tar sikte på
	situationer när ett brott är ”å färde”, föreslagit en särskild bestämmelse
	som avser förmäns skyldighet att anmäla redan begångna brott. Ett brott
	som fullbordats är i regel inte längre å färde och regeringen ställer sig
	bakom utredningens bedömning att en särskild bestämmelse är
	nödvändig.
	När det gäller bestämmelsens tillämpningsområde kan emellertid
	följande konstateras. Det förhållandet att en förman fullgör sin skyldighet
	att anmäla brottslighet fritar inte denne från ansvar för att inte ha gjort
	vad som ankommit på honom eller henne för att förhindra brottsligheten,
	om förutsättningarna för detta är uppfyllda120. Det är alltså inte möjligt
	att ”läka” en sådan brist genom att i efterhand anmäla brottet för
	lagföring. Som Hovrätten för Västra Sverige pekat på kan således en
	oinskränkt skyldighet att anmäla underlydandes brottslighet innebära att
	en förman, för att undgå straffansvar för underlåtenhet att anmäla brott,
	kan behöva avslöja omständigheter hänförliga till egen brottslig gärning
	såsom t.ex. medverkan till den underlydandes brottslighet eller
	underlåtenhet att utöva kontroll. Straffansvaret bör därför, enligt
	regeringen, begränsas till att omfatta underlåtenhet att anmäla brott i de
	fall när detta kan ske utan fara för att förmannen avslöjar egen
	brottslighet. Fara för att utsättas för t.ex. repressalier kan således inte
	befria förmannen från skyldigheten att anmäla brott.
	Sammanfattningsvis föreslås att en militär eller civil förman som, när
	det kan ske utan fara för att förmannen avslöjar egen brottslighet,
	underlåter att för undersökning och lagföring anmäla skälig misstanke
	om att en underlydande som står under hans eller hennes lydnad och

118Jugoslavientribunalen, Trial Judgement, The Prosecutor v. Sefer Halilovic, 2005, IT-01- 48-T, paras 95 f.

119Jugoslavientribunalen, Trial Judgement, The Prosecutor v. Naser Oric, 2006, IT-03-68-

T, para 336.

120 Jugoslavientribunalen, Trial Judgement, The Prosecutor v. Tihomir Blaskic, 2000, IT- 95-14-T, para 336, Jugoslavientribunalen, Trial Judgement, The Prosecutor v. Naser Oric, 2006, IT-03-68-T, para 326.

210

effektiva kontroll har begått folkmord, brott mot mänskligheten	eller	Prop. 2013/14:146
krigsförbrytelse ska dömas för underlåtenhet att anmäla brott.
Straff
En förmans plikt att anmäla skälig misstanke om att underlydande har
begått folkmord, brott mot mänskligheten eller krigsförbrytelse är, som
nämnts, en principiellt viktig skyldighet, som ytterst syftar till att
motverka förövares straffrihet för de aktuella brotten.
Frågan om en gemensam straffskala för detta brott och brottet
underlåtenhet att utöva kontroll, som föreslagits av utredningen,
behandlas i föregående avsnitt. Regeringen har konstaterat att brottens
straffvärde inte skiljer sig åt på ett så markant sätt att det är motiverat
med separata straffskalor.
Utredningen har föreslagit en straffskala som sträcker sig från
fängelseminimum till fängelse ett år för brott av normalgraden samt
fängelse från minimum till högst fyra år för grovt brott. Några särskilda
omständigheter att beakta vid bedömningen av om brottet är grovt har
inte angetts. Regeringen delar utredningens bedömning	att

fängelseminimum bör vara utgångspunkten vid utformningen av straffskalan för denna typ av brottslighet.

Som nämnts innebär en kriminaliseringen av de aktuella gärningarna ett åliggande för förmän att, vid straffansvar, rapportera vissa misstankar om underlydandes brottslighet, förutsatt att detta kan ske utan fara för att han eller hon avslöjar egen brottslighet. Bestämmelsen kan sägas komplettera den i 23 kap. 6 § första stycket brottsbalken som, när så är föreskrivet, i viss utsträckning straffbelägger underlåtenhet att anmäla pågående brott. Sådana föreskrifter förekommer för bl.a. vissa allvarliga sexualbrott, våldsbrott, allmänfarliga brott eller terroristbrott. Straffet för brott enligt den paragrafen ska bestämmas efter vad som skulle gälla för den som medverkat "i mindre mån" till den aktuella brottsligheten, se 23 kap. 5 § brottsbalken. Det högsta straff som kan följa är fängelse i två år och ringa fall är straffria. I sammanhanget bör dock anmärkas att brottsbalkens bestämmelse om underlåtenhet att avslöja brott tillämpas i fråga om ett stort antal olika brott och riktar sig mot envar, medan den nu föreslagna bestämmelsen avser en viss krets av personer, vilka i dessa sammanhang har ett särskilt ansvar. Det är vidare fråga om underlåtenhet att avslöja brottslighet med normalt sett mycket höga straffvärden. Det är regeringens uppfattning att det vid bedömningen av straffvärdet av underlåtenhet att anmäla brott, i första hand bör göras en jämförelse med den föreslagna straffskalan för brottet underlåtenhet att utöva kontroll. Straffskalan ska spegla allvaret i underlåtenheten att fullgöra det särskilda ansvar som förmän har i nu aktuellt hänseende. Regeringen ser dock inget behov av att gradindela brottet.

Sammanfattningsvis föreslås därför att underlåtenhet att anmäla brott ska kunna bestraffas med fängelse i högst fyra år.

211

Prop. 2013/14:146

212

14Osjälvständiga brottsformer och uppmaning till folkmord

14.1Osjälvständiga brottsformer

Regeringens bedömning: Nationella bestämmelser om straffansvar för medverkan enligt 23 kap. brottsbalken bör tillämpas på brotten i den föreslagna lagen.

Regeringens förslag: Försök, förberedelse och stämpling till folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser ska vara straffbart. Även underlåtenhet att avslöja sådana brott ska vara straffbar.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens bedömning och förslag.

Remissinstanserna har inte yttrat sig i denna del.

Bedömningen och förslaget i utkast till lagrådsremiss

överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna har inte yttrat sig över bedömningen eller förslaget.

Skälen för regeringens bedömning och förslag

Gärningsmannaskap och medverkan till brott

I Romstadgan regleras frågan om gärningsmannaskap och medverkan till brott i artikel 25:3 (jfr även artikel 28 om förmans ansvar). För en sammanfattande redovisning av innehållet i denna artikel samt vad som enligt svensk rätt utgör gärningsmannaskap och medverkan till brott hänvisas till avsnitt 5.6.1.

Utredningen har anfört att det inte torde finnas någon saklig betydelsefull skillnad mellan reglerna om gärningsmannaskap och medverkan till brott i Romstadgan och nationell rätt. Regeringen instämmer i den bedömningen. Det förhållandet att ett straffbart handlande i något större utsträckning kan vara att anse som gärningsmannaskap enligt Romstadgan än vad som gäller enligt svensk rätt, där ansvar för medverkan i form av anstiftan i stället kan aktualiseras, motiverar inte att det i den föreslagna lagen förs in särskilda bestämmelser om medverkan och gärningsmannaskap. I sammanhanget får beaktas att de nationella medverkansbestämmelserna är långtgående i jämförelse med stadgans reglering. Därtill kommer att regleringen om gärningsmannaskap och medverkan till brott finns upptagna i Romstadgans allmänna del 3, som i första hand är avsedd att tillämpas av Internationella brottmålsdomstolen. Denna del av stadgan återspeglar som utgångspunkt inte, till skillnad från vad som gäller beträffande straffstadgandena om folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser, gällande sedvanerätt och ett tillträde till stadgan innebär inte något åtagande för stater att tillämpa dessa straffrättsliga principer nationellt. Det vore inte heller lämpligt att konstruera speciella

bestämmelser på detta område enbart tillämpliga i fråga om de brott reformen rör. I några avseenden görs dock undantag, bl.a. för principen om förmans ansvar, se avsnitt 13. Att stater ska kunna använda sina nationella rättstraditioner även i förhållande till de brott som omfattas av stadgan är klart (jfr även Romstadgan artiklarna 21:1 c och 80). Som utgångspunkt bör därför samma bestämmelser och principer som annars gäller för den nationella straffrättens allmänna del tillämpas också vid lagföring enligt den föreslagna lagen.

Försök, förberedelse och stämpling samt underlåtenhet att avslöja brott

Som redovisats i avsnitt 5.6.1 utgör det enligt Romstadgan ett straffbart försök om ett väsentligt steg i riktning mot att utföra ett brott tas men detta inte fullbordas av orsaker som förövaren inte rår över. När det gäller straffansvar för försök är i fråga om folkmord, vid sidan av Romstadgan, även folkmordskonventionen av betydelse. Där förpliktigas stater att kriminalisera bl.a. försök till folkmord. Således är försök till sådant brott straffbart redan i dag. Med beaktande av denna brottslighets synnerliga allvar och de folkrättsliga förpliktelserna på området bör försök till folkmord även fortsättningsvis vara straffbart.

Även brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser är brottslighet av sådant allvar att det finns goda skäl för att straffbelägga gärningar på försöksstadiet.

Vad därefter gäller frågan om straffansvar för förberedelse och stämpling till nu aktuella brott kan inledningsvis konstateras att Romstadgan inte innehåller någon uttrycklig reglering i dessa delar. Enligt utredningen bör emellertid straffansvar för förberedelse och stämpling till folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser införas för att svensk reglering fullt ut ska motsvara vad som enligt Romstadgan anses utgöra försök till dessa brott. Vid bedömningen av hur långt straffansvaret för de aktuella gärningarna ska sträcka sig är det regeringens utgångspunkt att svensk domstol bör kunna lagföra brott i samma utsträckning som Internationella brottmålsdomstolen. När det gäller gärningar som enligt Romstadgan utgör försök till brott delar regeringen utredningens bedömning att den allmänna bestämmelsen om försök i 23 kap. brottsbalken inte fullt ut motsvarar stadgans reglering. Kriminalisering av nu aktuella brott på förberedelse- och stämplingsstadiet bör därför övervägas redan av det skälet. En annan viktig anledning är att brottens svårhet starkt talar för att de straffbeläggs på ett tidigt stadium.

När det gäller folkmord är försök, förberedelse och stämpling straffbart redan i dag. Enligt regeringen utgör även brott mot mänskligheten sådan allvarlig brottslighet som bör kunna beivras på ett så tidigt stadium som möjligt. Brottsligheten föregås ofta av planering och förberedande åtgärder. Även om en kriminalisering av dessa osjälvständiga brottsformer skulle medföra ett längre gående straffrättsligt ansvar än det som följer av Romstadgan, ligger ett sådant förhållningssätt i linje med den nationella synen på kriminalisering av försök och brott på planeringsstadiet för denna typ av mycket allvarlig brottslighet. På motsvarande sätt som redan i dag gäller för folkmord föreslås därför att

Prop. 2013/14:146

213

Prop. 2013/14:146	förberedelse och stämpling till brott mot mänskligheten ska vara
	straffbart. Samma skäl kan också åberopas för krigsförbrytelser.
	Underlåtenhet att avslöja folkmord som är ”å färde” är straffbart redan
	i dag. Detsamma föreslås gälla brott mot mänskligheten och
	krigsförbrytelser. Reformen innefattar också en skyldighet att i vissa fall
	anmäla redan begångna brott, jfr avsnitt 13.2.3.
	Sammanfattningsvis föreslås alltså att försök, förberedelse och
	stämpling till folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser
	ska vara straffbart. Även underlåtenhet att avslöja sådana brott ska vara
	straffbar.

14.2 Uppmaning till folkmord

Regeringens bedömning: Det bör inte införas någon specifik bestämmelse om uppmaning till folkmord. I den mån en sådan uppmaning inte är att bedöma som medverkan eller stämpling till folkmord enligt 23 kap. brottsbalken, omfattas den av brottet uppvigling enligt 16 kap. 5 § brottsbalken.

Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: En övervägande del av remissinstanserna har inte

yttrat sig särskilt. Svea hovrätt har dock instämt i utredningens bedömning.

Bedömningen i utkast till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna har inte yttrat sig över bedömningen.

Skälen för regeringens bedömning: Artikel 25:3 e i Romstadgan reglerar uppmaning till folkmord. Bestämmelsen, som har hämtats från folkmordskonventionen, föreskriver att den som omedelbart och offentligt uppmanar någon annan att begå folkmord ska vara straffrättsligt ansvarig.

Det finns redan i dag svensk reglering som motsvarar den i Romstadgan och folkmordskonventionen. Vissa fall av offentlig uppmaning att begå folkmord kan utgöra medverkan eller stämpling till detta brott enligt 23 kap. brottsbalken. I annat fall kan den som muntligen, inför en menighet eller folksamling, i skrift som sprids eller utlämnas för spridning eller i annat meddelande till allmänheten uppmanar eller annars söker förleda till bl.a. brottslig gärning ådra sig ansvar för uppvigling enligt 16 kap. 5 § brottsbalken. En sådan gärning kan enligt 7 kap. 4 § 10 tryckfrihetsförordningen samt 5 kap. 1 § första stycket yttrandefrihetsgrundlagen även utgöra tryck- och yttrandefrihetsbrott. Det föreskrivna straffet är böter eller fängelse i högst sex månader, eller om brottet är grovt, fängelse i högst fyra år. Ett skäl för att bedöma ett brott som grovt är att gärningsmannen uppmanat till ett allvarligt brott.

Vid tillkomsten av lagen om straff för folkmord gjordes bedömningen att befintlig reglering i fråga om uppvigling innebar att det inte fanns behov av någon särskild bestämmelse avseende uppmaning att begå

folkmord (prop. 1964:10 s. 204).

214

Frågan om brottsbalkens bestämmelse om uppvigling kan vara underkastad territoriella eller nationella begränsningar har varit föremål för diskussion bl.a. i det lagstiftningsärende som låg till grund för införandet av lagen (2010:299) om straff för offentlig uppmaning, rekrytering och utbildning avseende terroristbrott och annan särskilt allvarlig brottslighet (se Ds 2009:17 s. 55 f. och prop. 2009/10:78 s. 29 f. och 44). I departementspromemorian konstaterades att sådana begränsningar skulle kunna innebära att bestämmelsen endast var tillämplig när brottet förövas i Sverige eller när uppviglingsbrottet syftar till förledande till brott mot svensk lag, alternativt när båda dessa förhållanden föreligger. I promemorian uppmärksammades det förhållandet att uppviglingsbrottet finns i 16 kap. brottsbalken, som har rubriken ”Om brott mot allmän ordning”, vilket skulle kunna anses peka i riktning mot att det brott som det uppviglas till måste störa den svenska allmänna ordningen och därför på ett eller annat sätt måste ha en tydlig koppling till Sverige. Enligt promemorian gick det emellertid inte att generellt säga att brotten i kapitlet är nationellt begränsade på detta sätt. Vidare ansågs det inte på ett mer allmänt plan strida mot den svenska synen på straffbestämmelsers nationella begränsning att uppvigling i Sverige till att begå allvarliga brott utomlands skulle kunna falla in under bestämmelserna. Detsamma gällde uppvigling som sker utomlands till allvarliga brott i Sverige (eller utomlands). Nationella bestämmelser ansågs i relativt stor omfattning tillämpliga också i fall där det saknas varje anknytning till Sverige. Enligt promemorian kunde dock goda skäl anföras för att uppviglingsbrottets tillämplighet skulle vara begränsad genom att brottet måste avse en uppmaning till svenskt brott, varmed avses en gärning som, med hänsyn tagen till eventuella nationella begränsningar som gäller den specifika gärningen, utgör brott mot svensk lag. Promemorian hänvisade i denna del till doktrin på området (Jareborg, Straffrättens gärningslära, Stockholm 1995, s. 148 och 151 samt Allmän kriminalrätt, Uppsala 2001, s. 239 och 241, jfr även Asp, Ulväng och Jareborg, Kriminalrättens grunder, Uppsala 2010, s. 205). Det svenska intresset av att undertrycka uppmaning till gärningar som är tillåtna enligt svensk lag ansågs i promemorian vara mycket begränsat. Däremot kunde ett sådant intresse föreligga när en uppviglingsgärning begås utomlands, förutsatt att uppviglingen avser ett svenskt brott. Någon territoriell begränsning torde därmed knappast föreligga. Med hänsyn till den osäkerhet kring uppviglingsbrottets nationella begränsningar som kunde konstateras och det krav på kriminalisering som uppställdes i de underliggande instrument som var aktuella för det lagstiftningsärendet föreslogs en särskild bestämmelse om offentlig uppmaning i lagen (se a. prop.). En sådan bestämmelse kom också att ingå i den nya lagen (a. prop. samt SFS 2010:299).

Regeringen gör i detta sammanhang följande bedömning. Vid prövningen av om ett straffbuds tillämpningsområde är begränsat beaktas i allt väsentligt de faktorer som behandlas i ovan redovisade lagstiftningsärende. Vad först gäller det förhållandet att uppviglingsbrottet är placerat i 16 kap. brottsbalken kan konstateras att några säkra slutsatser kring brottets eventuella tillämplighet i rummet inte går att dra, eftersom kapitlet även rymmer bestämmelser som saknar nationella begränsningar (jfr 16 kap. 14 a § jämte NJA II 1972 s. 780 f.).

Prop. 2013/14:146

215

Prop. 2013/14:146	Av betydelse för frågan om ett straffbuds tillämplighet är vidare dess
	skyddsintresse. Straffstadganden som syftar till att enbart skydda ett
	specifikt svenskt samhällsintresse eller en del av den svenska
	samhällsordningen är som utgångspunkt nationellt begränsade.
	Straffbestämmelser, vars skyddsintressen är nationella, kan dock
	överträdas genom gärningar som förövas utomlands, förutsatt att
	straffbudet i sig inte är territoriellt begränsat. Den avgörande frågan är
	om gärningar, som formellt innefattar en överträdelse av ett svenskt
	straffbud, är av intresse för Sverige att lagföra. Det kan enligt regeringen
	finnas ett påtagligt sådant intresse såväl i de fall det genom en i Sverige
	begången gärning uppviglas till brott utomlands som i de fall det
	utomlands uppviglas till brott i Sverige. Det svenska intresset av
	lagföring får dock anses vara avsevärt mer begränsat i de fall
	uppviglingsbrottet avser en i Sverige tillåten gärning. Avgörande för
	bestämmelsens tillämplighet torde i stället vara att den gärning till vilken
	det uppviglas utgör ett svenskt brott. Uppviglingsbrottets skyddsintresse
	är därmed delvis begränsat. Den nu föreslagna svenska
	straffbestämmelsen om folkmord saknar territoriella eller annars
	nationella begränsningar, varför ett folkmord kommer att vara straffbart
	oavsett var det begås. Av det föregående följer att den som uppmanar till
	folkmord bör kunna straffas i enlighet med den svenska
	uppviglingsbestämmelsen. Detta ligger också i linje med den rådande
	uppfattningen vid Sveriges tillträde till folkmordskonventionen, se ovan.
	Utredningen har inte gjort någon annan bedömning och ingen
	remissinstans har invänt mot den.
	Med hänsyn härtill finns enligt regeringen inte anledning att i lagen om
	straff för folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser föra in
	någon särskild bestämmelse om uppmaning till folkmord. För övrigt
	gäller att en sådan uppmaning i vissa fall kan vara att bedöma som
	medverkan eller stämpling till folkmord.
	Frågan om svensk domstols möjlighet att utöva jurisdiktion över nu
	aktuell uppviglingsgärning behandlas i avsnitt 15.

	15	Domsrätt

	Regeringens förslag: Svensk domstol ska ha domsrätt över samtliga
	brott enligt den föreslagna lagen om straff för folkmord, brott mot
	mänskligheten och krigsförbrytelser, oberoende av var gärningen
	begåtts och av vem (universell jurisdiktion).
	Detsamma ska gälla uppvigling som bestått i en omedelbar och
	offentlig uppmaning att begå folkmord.
	Utredningens förslag överensstämmer med regeringens.
	Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har inte yttrat sig särskilt
	över förslagen. Dock har i princip samtliga ställt sig bakom utredningens
	förslag till reform av 2 kap. brottsbalken i dess helhet, vari frågan om
	svensk domsrätt över de aktuella brotten, liksom över uppvigling som
216	består i en omedelbar och offentlig uppmaning till folkmord utgör en del.

Svea hovrätt, Åklagarmyndigheten i Göteborg, Försvarshögskolan och Internationella Juristkommissionen, svenska avdelningen har tillstyrkt förslaget om att universell jurisdiktion ska gälla för brott enligt den föreslagna lagen. Internationella åklagarkammaren i Sundsvall har pekat på att det finns ett uttalat behov av att kunna lagföra allvarliga internationella brott vid svensk domstol i vart fall i samma utsträckning som vid Internationella brottmålsdomstolen.

Förslaget i utkast till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna har inte yttrat sig över förslaget.

Skälen för regeringens förslag: De relevanta bestämmelserna om domsrätt finns huvudsakligen i 2 kap. brottsbalken (jfr avsnitt 5.8 ovan).

Enligt allmän folkrätt omfattas folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser av universalitetsprincipen. Den innebär att stater i princip ska utöva domsrätt över dessa brott oberoende av vem som har begått dem eller var de har begåtts. Som redovisats i ovan nämnda avsnitt finns redan i dag möjlighet för svensk domstol att utöva sådan domsrätt över bl.a. folkmord och folkrättsbrott (jfr 2 kap. 3 § brottsbalken). Med beaktande av brottens karaktär föreslås detta gälla även fortsättningsvis för folkmord och krigsförbrytelser. Detsamma föreslås för brott mot mänskligheten.

Utredningen har föreslagit att svensk domstol ska kunna utöva universell jurisdiktion även över försök till de aktuella brotten. Försöksbrott kan vara mycket allvarliga. Intresset av vida möjligheter att kunna lagföra sådana brott får därmed anses vara starkt. Svensk domstol kan redan i dag utöva sådan jurisdiktion över försök till folkmord. Detta bör gälla även fortsättningsvis. Vidare föreslås svensk domsrätt utsträckas till att omfatta försök till brott mot mänskligheten respektive krigsförbrytelser oavsett var ett sådant brott begås och av vem.

Vad därefter gäller frågan om nationell domstols behörighet att pröva förberedelse och stämpling till nu aktuella brott innebär utredningens förslag en väsentlig utvidgning av domsrätten. Här måste dock de aktuella brottens särart beaktas. Det är fråga om mycket allvarlig brottslighet som det ligger i alla staters intresse att lagföra, inte bara efter det att den fullbordats, utan även under ett förberedande skede. Brottsligheten begås, i princip, uteslutande utanför Sverige. Därmed finns ett klart behov av att svensk domstol ges möjlighet att döma även över gärningar i ett tidigt straffbart skede oavsett var dessa begåtts och av vem.

Motsvarande starka intresse av lagföring gör sig gällande även i förhållande till underlåtenhet att avslöja folkmord, brott mot mänskligheten samt krigsförbrytelser enligt 23 kap. 6 § brottsbalken. Svensk domsrätt bör därför på motsvarande sätt utsträckas till att omfatta även denna brottslighet.

När det gäller de brott som grundar sig på principen om förmans ansvar bör inte svensk domsrätt över brotten underlåtenhet att utöva kontroll respektive underlåtenhet att anmäla brott enligt 14 respektive 15 §§ i den föreslagna lagen vara mer begränsad än vad som i övrigt föreslås gälla. Ingen remissinstans har heller invänt mot utredningens förslag, eller förslaget i utkast till lagrådsremiss, i denna del.

Prop. 2013/14:146

217

Prop. 2013/14:146	I avsnitt 14.2 har regeringen, såvitt avser straffansvar för uppmaning
	till folkmord, gjort bedömningen att en sådan gärning, i de fall den inte
	utgör medverkan eller stämpling till folkmord, omfattas av ansvar för
	uppvigling enligt 16 kap. 5 § brottsbalken. Universell jurisdiktion
	föreligger enligt allmän folkrätt för sådana gärningar i de fall det är fråga
	om en omedelbar och offentlig uppmaning. Svensk domstol ska därför
	även i dessa fall kunna utöva universell jurisdiktion.
	För åtal för brott som begåtts utom riket gäller enligt 2 kap. 5 § andra
	stycket brottsbalken som huvudregel ett krav på åtalsförordnande. Sådant
	förordnande meddelas av regeringen eller den som regeringen
	bemyndigat. Som angetts i avsnitt 3 har regeringen för avsikt att göra en
	översyn av reglerna om åtalsförordnande i 2 kap. brottsbalken.
	Sammanfattningsvis föreslår regeringen att samtliga brott enligt den
	föreslagna lagen om straff för folkmord, brott mot mänskligheten och
	krigsförbrytelser ska vara underkastade universell jurisdiktion.
	Detsamma föreslås gälla för uppvigling som bestått i en omedelbar och
	offentlig uppmaning att begå folkmord.

	16	Preskription

	Regeringens förslag: Folkmord, brott mot mänskligheten och grov
	krigsförbrytelse enligt den föreslagna lagen undantas från
	preskriptionsreglerna. Detsamma gäller försök till sådana brott.
	Utredningens förslag överensstämmer med regeringens.
	Remissinstanserna: En övervägande del av remissinstanserna har inte
	yttrat	sig	särskilt	över	förslaget.	Amnesty	International,
	Försvarshögskolan, Svea hovrätt, Hovrätten för Västra Sverige,
	Stockholms tingsrätt, Justitieombudsmannen, Rikspolisstyrelsen samt 9:e
	åklagarkammaren i Stockholm för internationella mål har tillstyrkt eller
	ställt sig bakom utredningens förslag om avskaffande av preskription för
	de aktuella brotten. Malmö tingsrätt har ifrågasatt om brotten bör
	undantas från preskriptionsreglerna.
	Förslaget i utkast till lagrådsremiss överensstämmer med
	regeringens.
	Remissinstanserna har inte yttrat sig över förslaget.
	Skälen för regeringens förslag: Vid lagföring inför Internationella
	brottmålsdomstolen ska, enligt artikel 29 i Romstadgan, inga regler om
	preskription gälla. Romstadgans reglering i denna del och utvecklingen i
	övrigt på folkrättens område mot avskaffande av preskription för vissa,
	mycket allvarliga brott utgjorde ett skäl bakom den reform år 2010 som
	innebar att preskription slopades för bl.a. folkmord, folkrättsbrott, grovt
	brott, och mord (prop. 2009/10:50). En av utgångspunkterna för
	reformen var att preskription inte skulle gälla för de brott som motsvarar
	Romstadgans reglering om folkmord och krigsförbrytelser. När det
	gällde folkrättsbrottet, som i princip ansågs motsvara krigsförbrytelse,
	konstaterades att detta brott kunde begås genom gärningar av olika
218	karaktär	och	svårhetsgrad. Endast i de			fall ett sådant	brott kunde

rubriceras som grovt fanns det därför anledning att med hänsyn till brottets allvar överväga avskaffande av preskription. När det gällde brott mot mänskligheten skulle denna fråga behandlas i samband med införandet av ett sådant brott.

De nya bestämmelser som föreslås gälla för folkmord och krigsförbrytelser omfattar i stort samma gärningar som enligt nu gällande bestämmelser om folkmord och folkrättsbrott. Det finns emellertid även skillnader. Det nuvarande folkmordsbrottet avser nationella brott för vilka ett minimistraff på fyra års fängelse är föreskrivet förutsatt att det straffbara syftet med gärningarna föreligger. Nu föreslagen straffbestämmelse om folkmord, som bygger på folkmordskonventionen och Romstadgan, innebär i vissa avseenden ett såväl mer begränsat som utvidgat straffansvar i förhållande till nuvarande reglering. Detsamma kan gälla de föreslagna bestämmelserna om krigsförbrytelser. De skäl som legat till grund för avskaffande av preskription för folkmord och folkrättsbrott, i de fall det är grovt, gör sig dock gällande i samma utsträckning. Preskription föreslås därmed inte gälla för folkmord och grov krigsförbrytelse.

Motsvarande starka skäl för avskaffande av preskription föreligger när det gäller brott mot mänskligheten. Det är fråga om mycket allvarlig brottslighet som i preskriptionshänseende bör behandlas på samma sätt som folkmord och grov krigsförbrytelse. Enligt Romstadgan ska preskription inte gälla heller för detta brott. Det föreslås därför att även detta brott undantas från reglerna om preskription.

Vidare föreslås att även försök till de aktuella brotten, på motsvarande sätt som i dag gäller för försök till folkmord, undantas från preskription.

När det däremot gäller förberedelse och stämpling till nu aktuella brott kan konstateras att det här är fråga om gärningar som ligger i ett tidigare skede och att straffet för sådana gärningar inte sätts lika högt som för fullbordade brott. Skälen för att avskaffa preskription för brott på detta stadium är därmed mindre starka. Med beaktande bl.a. av att den allmänna principen om att brott efter viss tid ska preskriberas endast bör frångås om det finns starka skäl för detta, bör dessa gärningar även fortsättningsvis vara föremål för preskription. Detsamma bör gälla i fråga om förmans underlåtenhet att utöva kontroll respektive anmäla brott, för vilka det högsta straff som föreslås kunna dömas ut är fyra års fängelse. Med tillämpning av bestämmelserna i 35 kap. brottsbalken gäller en preskriptionstid om tio år för sådana brott.

Som redovisats i avsnitt 14.1 är medverkansbestämmelsen i 23 kap. 4 § brottsbalken tillämplig även i förhållande till brott som omfattas av den föreslagna lagen. Det innebär att medverkan till den aktuella brottsligheten inte heller kommer att preskriberas.

Sammanfattningsvis föreslås folkmord, brott mot mänskligheten och grov krigsförbrytelse undantas från reglerna om preskription. Detsamma föreslås gälla för försök till sådana brott. Har någon begått ett sådant brott innan han eller hon fyllt tjugoett år gäller alltjämt reglerna om preskription.

Den föreslagna regleringen bör placeras i brottsbalken.

Frågan om de nya bestämmelsernas retroaktiva verkan behandlas i avsnitt 19.

Prop. 2013/14:146

219

Prop. 2013/14:146

220

17 Övriga förslag

17.1Ändringar i brottsbalken m.m.

Regeringens förslag: Bestämmelsen i 22 kap. 8 § brottsbalken som föreskriver ansvarsfrihet eller strafflindring för den som begått ett brott under krig men som inte saknat anledning anta att gärningen enligt krigsbruk var tillåten ska upphävas.

I de fall en straffbestämmelse gäller subsidiärt i förhållande till folkrättsbrott enligt 22 kap. 6 § brottsbalken ska detsamma gälla i förhållande till krigsförbrytelser enligt den föreslagna lagen om straff för folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna har inte yttrat sig över förslagen.

Förslagen i utkast till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna har inte yttrat sig över förslagen.

Skälen för regeringens förslag: I 22 kap. 8 § brottsbalken anges att den som förövat ett brott under krig och som inte saknat anledning anta att gärningen var tillåten enligt krigsbruk, får dömas till lindrigare straff än det som gäller för gärningen. Om omständigheterna varit synnerligen mildrande ska det inte dömas till ansvar. Straffbudet tar i huvudsak sikte på folkrättsbrottet även om också andra brott kan avses.

Bestämmelsen, som i sak motsvarar regleringen från 1940-talet, ansågs motiverad av den osäkerhet som vid tiden efter de båda världskrigens slut fortfarande kunde finnas kring innehållet i den humanitära rätten. Sedan dess har emellertid rättsområdet genomgått en omfattande utveckling och bl.a. konkretiserats genom ett flertal instrument på området. Som exempel kan nämnas den omfattande reglering som tillkommit genom de fyra Genèvekonventionerna och deras tilläggsprotokoll. På motsvarande sätt har gällande internationell rätt i form av sedvanerätt kommit till tydligare uttryck bl.a. genom Internationella rödakorskommitténs arbete (jfr t.ex. Internationella rödakorskommitténs sedvanerättsstudie121) samt t.ex. Jugoslavien- och Rwandatribunalernas regelverk och praxis. Genom förslaget till lag om straff för folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser tydliggörs även i svensk rätt, i förhållande till vad som framgår av bestämmelsen om folkrättsbrott i 22 kap. 6 § brottsbalken, vad som utgör en straffbar överträdelse av den humanitära rätten.

Som utgångspunkt kan den internationella humanitära rätten numera förväntas vara känd för kombattanter och stridande som deltar i väpnade konflikter. Vikten av att sådan kunskap förmedlas till de som deltar i väpnade konflikter kommer även till uttryck i flera centrala traktater på området som bl.a. de ovan nämnda Genèvekonventionerna med två tilläggsprotokoll, 1980 års vapenkonvention, kulturkonventionen samt barnkonventionen med det fakultativa tilläggsprotokollet om barnets

121 Henckaerts and Doswald-Beck, 2005, ICRC Customary International Humanitarian Law, Volume I: Rules.

rättigheter vid indragning av barn i i väpnade konflikter. Motsvarande					Prop. 2013/14:146
sedvanerättsliga krav på utbildning anges även i bl.a. Internationella
rödakorskommitténs	sedvanerättsstudie.	För	den	praktiska

tillämpligheten av den humanitära rätten finns vidare militära manualer i många länder. Hur kravet på utbildning efterlevs i Sverige redovisas närmare i SOU 2010:72 s. 567 f.

Utredningen har föreslagit att 22 kap. 8 § brottsbalken ska upphävas och ansett att de förhållanden bestämmelsen tar sikte på i tillräcklig utsträckning kan beaktas inom ramen för den ursäktlighetsprövning som enligt 24 kap. 9 § brottsbalken görs vid prövningen av om en gärning begåtts under rättsvillfarelse samt i enlighet med 29 kap. 3 § första stycket 5 brottsbalken, som stadgar att det kan utgöra en förmildrande omständighet om en gärning, utan att vara fri från ansvar, är sådan som avses i 24 kap. brottsbalken (om ansvarsfrihet).

Med beaktande av vad som ovan anförts om den humanitära rättens utveckling och konkretisering kan behovet av det särskilda stadgandet om ansvarsfrihet och strafflindring i 22 kap. 8 § brottsbalken inte sägas vara stort. I de fall en person begår ett brott i villfarelse om innehållet i den humanitära rätten finns, som utredningen pekat på, också möjligheten att tillämpa bestämmelsen i 24 kap. 9 § brottsbalken. Om denna omständighet inte kan leda till att gärningen är fri från ansvar kan den i stället beaktas vid straffvärdebedömningen. I sådana fall kan det dömas till ett lindrigare straff än vad som är föreskrivet för brottet. Regeringen föreslår därmed att bestämmelsen i 22 kap. 8 § upphävs.

I 22 kap. 6 a–c §§ brottsbalken regleras straffansvar för olovlig befattning med kemiska vapen och minor samt för olovlig kärnsprängning. Där anges att brotten gäller subsidiärt i förhållande till folkrättsbrott enligt 22 kap. 6 § brottsbalken. Då bestämmelsen om folkrättsbrott upphävs och ersätts av regleringen av krigsförbrytelser i den föreslagna lagen föreslås att subsidiaritetsklausulerna ändras genom en hänvisning till detta brott, vilket inkluderar grov krigsförbrytelse. Brottet i 22 kap. 6 c § brottsbalken träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

Detsamma gäller motsvarande bestämmelse om subsidiaritet i 1 § lagen (2012:179) om straff för olovlig befattning med klusterammunition.

17.2Ändringar i polisdatalagen

Regeringens förslag: Den gallringstid om sjuttio år från tidpunkten för registrering som gäller enligt polisdatalagen för uppgifter i spårregistret samt fingeravtrycks- eller signalementsregister hänförliga till utredningar om folkrättsbrott enligt 22 kap. 6 § andra stycket brottsbalken, folkmord enligt 1 § lagen om straff för folkmord samt försök till detta brott, ska gälla för uppgifter hänförliga till utredningar om folkmord, brott mot mänskligheten och grov krigsförbrytelse samt försök till dessa brott enligt lagen om straff för folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser.

221

Prop. 2013/14:146	Förslaget	i	utkast	till	lagrådsremiss överensstämmer med
	regeringens.
	Remissinstanserna: De remissinstanser som yttrat sig över förslaget,
	däribland	Datainspektionen,			Justitiekanslern	och	Sveriges
	Advokatsamfund, har inte haft något att erinra mot eller har tillstyrkt
	detta.
	Skälen för regeringens förslag: I syfte att underlätta utredning av
	brott för Rikspolisstyrelsen register över bl.a. DNA-profiler i DNA-
	registret, utredningsregistret och spårregistret. Bestämmelser om dessa
	register finns i 4 kap. polisdatalagen (2010:361). I DNA-registret
	registreras uppgifter om resultatet av DNA-analyser beträffande personer
	som genom lagakraftvunnen dom har dömts till annan påföljd än böter
	eller har godkänt ett strafföreläggande som avser villkorlig dom.
	Uppgifter om DNA-analyser som har gjorts under utredning av brott och
	som inte kan hänföras till en identifierbar person kan registreras i
	spårregistret. I samma kapitel finns bestämmelser om fingeravtrycks- och
	signalementsregister. Där får registreras uppgifter om bl.a. fingeravtryck,
	signalement, fotografier samt identifieringsuppgifter.
	När uppgifter inte längre behövs för en myndighets verksamhet
	avlägsnas de från myndigheternas databaser och register genom gallring.
	Med gallring avses att uppgifterna sorteras ut och förstörs. Bestämmelser
	om gallring	för	uppgifter	i ovan nämnda register		finns i	7 respektive

14 §§ i samma kapitel i polisdatalagen.

För att på ett så effektivt sätt som möjligt kunna bedriva utredningar av brott som inte preskriberas har det ansetts angeläget att uppgifter i spårregistret samt uppgifter i fingeravtrycks- och signalementsregister, som inte kan hänföras till en identifierbar person, får bevaras så länge som det kan antas att någon kan ställas till ansvar för brott. För uppgifter i dessa register som hänför sig till sådana brott, bl.a. folkmord, försök till detta brott samt grovt folkrättsbrott gäller därför enligt ovan nämnda bestämmelser en gallringstid på sjuttio år (jfr prop. 2009/10:50 och 2009/10:85). Motsvarande gallringstid bör gälla för folkmord, försök till detta brott samt grov krigsförbrytelse enligt den föreslagna lagen om straff för folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser.

Som behandlats i avsnitt 16 föreslås att även brott mot mänskligheten, försök till detta brott samt försök till grov krigsförbrytelse ska undantas från reglerna om preskription. Uppgifter hänförliga till utredningar om sådana brott bör kunna sparas i samma omfattning som beträffande andra brott som inte preskriberas. Intresset av att på ett effektivt sätt kunna bedriva utredningar om sådana brott, under den tid lagföring för brotten är möjlig, är lika starkt och samma gallringstider bör därför gälla. Det föreslås därför att gallringstiden för uppgifter i spårregistret samt uppgifter i fingeravtrycks- och signalementsregister, som inte kan hänföras till en identifierbar person, hänförliga till utredningar om brott mot mänskligheten, försök till detta brott samt försök till grov krigsförbrytelse ska vara sjuttio år från tidpunkten för registrering.

222

18 Brottskonkurrens

Regeringens bedömning: Frågor om konkurrens mellan olika brott bör inte regleras särskilt utan bedöms enligt de allmänna principer som gäller enligt svensk rätt.

Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: En övervägande del av remissinstanserna har inte

yttrat sig särskilt över frågan. Enligt Rikspolisstyrelsen bör inte frågan om konkurrens mellan olika brott regleras särskilt. Rikspolisstyrelsen har också anfört att det kan uppstå problem vid konkurrens mellan terroristbrott och folkmord respektive brott mot mänskligheten.

Internationella åklagarkammaren i Linköping har menat att problem kan uppkomma när åtal kan väckas för såväl något av de nu aktuella brotten som för t.ex. mord enligt nationell rätt. Ett åtal för mord kan, enligt kammaren, i dessa fall förväntas ge samma påföljd, dvs. livstids fängelse, men medföra en snabbare, smidigare och mindre resurskrävande utredning och lagföring. Åklagarkammaren har ansett att det kan finnas anledning att överväga en särskild bestämmelse som reglerar frågan om konkurrens i vissa situationer. Uppsala universitet, Juridiska fakultetsnämnden har ifrågasatt slutsatsen att det förhållandet att straffansvar för folkmord kan aktualiseras redan genom att en enstaka person utsätts för brott medför att flera gärningar som riktar sig mot olika personer ska kunna utgöra flera sådana brott. Detta skulle strida mot brottets konstruktion och en sådan slutsats framstår enligt fakultetsnämnden som närmast orimlig.

Bedömningen i utkast till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna har inte yttrat sig över bedömningen.

Skälen för regeringens bedömning: De gärningar som är straffbara enligt den föreslagna lagen kan i stor utsträckning även utgöra brott enligt brottsbalken. I sådana situationer skulle det kunna föreligga regelkonkurrens. Folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser skulle kunna ses som kvalificerade former av bl.a. mord, misshandel eller våldtäkt. Vad som krävs för att den föreslagna lagen ska kunna tillämpas är dock att de gemensamma, särskilda rekvisiten som gäller för varje brottstyp är uppfyllda. Det är också genom dessa rekvisit som folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelse utmärker sig i förhållande till nationella brott och det är genom dem som brotten får sin internationella karaktär. Den föreslagna lagen utgör därmed en specialreglering i förhållande till sedvanliga straffbestämmelser.

När det föreligger förutsättningar för att lagföra och döma för brott enligt den föreslagna lagen ska därför, i enlighet med sedvanliga konkurrensregler, denna ha företräde framför de allmänna bestämmelserna. Därmed ska det inte dömas även för något annat motsvarande nationellt brott i konkurrens. Det förhållandet att straffminimum för vissa brott enligt brottsbalken, t.ex. mord, är högre än vad som gäller för nu aktuella brott kan beaktas vid straffmätningen och saknar betydelse för frågan om konkurrens. Den situation som

Prop. 2013/14:146

223

Prop. 2013/14:146

224

Internationella åklagarkammaren i Linköping beskrivit bör därmed föranleda förundersökning och åtal för i första hand brott enligt den föreslagna lagen. Ett av de viktigaste skälen för reformen är också att nationell lagföring för dessa brott kan ske, inte bara för att ansvar ska prövas i det enskilda fallet, utan för att stater har ett ansvar för att se till att dessa mycket allvarliga brott beivras.

När det däremot gäller frågan om konkurrens i förhållande till andra brottstyper som inte omfattas av den föreslagna lagen där rekvisiten endast delvis sammanfaller, t.ex. terroristbrott, torde utgångspunkten i stället vara att båda de konkurrerande straffbuden kan vara tillämpliga. Av de särskilda rekvisit som gäller för terroristbrott framgår att det primära skyddsintresset skiljer sig från vad som gäller i fråga om nu aktuella brott, även om brotten i och för sig kan begås genom delvis samma typ av gärningar.

Som Lagrådet uppmärksammat kan konkurrensfrågor uppkomma även inom den föreslagna lagen. En viss gärning kan utgöra såväl folkmord, brott mot mänskligheten som krigsförbrytelse. Särskilt gäller detta när det föreligger en väpnad konflikt. Som en allmän princip inom konkurrensläran gäller att straffbud med en strängare straffskala konsumerar mindre allvarliga brott. Bland brotten utgör folkmord, genom kravet på att en sådan gärning ska ha begåtts i syfte att helt eller delvis förinta en folkgrupp, enligt internationell uppfattning det mest allvarliga. Det intar därigenom en särställning, även i förhållande till övriga brott enligt lagförslaget. Detta innebär emellertid inte att folkmord utgör lex specialis i förhållande till de andra brotten122. Folkmord är inte heller en mer kvalificerad form av, i första hand, brott mot mänskligheten för vilket även samma straffskala gäller. För krigsförbrytelser av normalgraden gäller emellertid en mer begränsad straffskala. Ett sådant brott är därmed att anse som mindre allvarligt än övriga brott. För de tre brotten uppställs dock särskilda, sinsemellan olika, rekvisit vilket innebär en särreglering av respektive brott i förhållande till de andra. Som Lagrådet berört ger de särskilda rekvisiten uttryck för att bestämmelserna har delvis olika skyddsintressen och kriminalpolitisk grund. Som exempel kan nämnas att bestämmelserna om folkmord syftar till att skydda vissa särskilda folkgruppers rätt till existens medan straffansvaret för krigsförbrytelser avser att säkerställa efterlevnaden av den internationella humanitära rätten, som ytterst syftar till att reglera den intressekonflikt som finns vid väpnad konflikt mellan å ena sidan effektiv krigföring och å andra sidan de humanitära kraven till skydd för människors liv och hälsa. Som regeringen återkommer till nedan kan i detta sammanhang även nämnas att krigsförbrytelser kan begås genom flera olika typer av gärningar, vilka sinsemellan kan ha delvis olika skyddsintressen. Sammanfattningsvis kan det således, beroende på omständigheterna i det enskilda fallet, vara aktuellt att tillämpa fler än ett straffstadgande i den föreslagna lagen på en gärning.

Konkurrensfrågor kan även uppstå när det står klart att endast en brottstyp är aktuell, t.ex. folkmord. Frågan kan då avse om straffbudet

122 Rwandatribunalen, Appeal Judgement, The Prosecutor v. Alfred Musema, 2001, ICTR- 96-13-A, paras 364 f.

ska tillämpas mer än en gång på en persons gärningar under en viss tidsperiod, dvs. om handlandet ska bedömas som ett eller flera brott (gärningskonkurrens).

I svensk rätt finns det inte några generella regler om fastställande av brottsenhet. Utgångspunkten är de olika straffbestämmelsernas utformning. För brott mot person är det i allmänhet avgörande hur många målsägande som brottsligheten riktat sig mot. När det gäller folkmord och brott mot mänskligheten finns det emellertid anledning att delvis bortse från denna omständighet. Brotten är till sin karaktär storskaliga och drabbar som utgångspunkt många människor, även om det för straffansvar ofta är tillräckligt att en gärning riktats mot en enstaka person. Skyddsintresset är emellertid inte i första hand knutet till de drabbade individerna utan den folkgrupp eller grupp civila som individerna utgör en del av. Det kan därför finnas anledning att låta kriterier som avser tid och rum samt den brottsliga verksamheten som sådan vara avgörande för bedömningen om ett eller flera brott begåtts. Vid ett sådant brottstillfälle, som kan vara utsträckt i såväl tid som rum, kan antalet målsägande vara betydande. Trots detta kan, beroende på omständigheterna, den tilltalades samlade agerande vara tillräckligt beaktat genom tillämpningen av en eller flera straffbestämmelser en gång. Det kan således vara aktuellt att döma en person som gjort sig skyldig till folkmord genom att t.ex. ha dödat ett större antal personer samt tillfogat andra personer tillhörande samma folkgrupp allvarliga skador eller svårt lidande genom t.ex. tortyr, för ett brott. Detsamma gäller även för den som vid ett visst brottstillfälle endast dödar en person. Samma resonemang är tillämpligt även i fråga om brott mot mänskligheten. Med beaktande av brottslighetens karaktär är det således som utgångpunkt naturligt att förfarandet i dess helhet betraktas som ett brott. I likhet med vad Uppsala universitet, Juridiska fakultetsnämnden anfört skulle motsatt förhållningssätt kunna medföra orimliga konsekvenser i fråga om antalsräkning när det gäller denna typ av brott. Den straffskala som gäller för dessa brott ger också utrymme för att vid straffmätningen ta hänsyn till den sammanlagda ”mängden” brottslighet och dess totala straffvärde, utan att särskilt behöva ta ställning till hur många brott som begåtts.

När det gäller krigsförbrytelser kan det emellertid, i de fall gärningarna riktar sig mot olika skyddsintressen, i större utsträckning vara fråga om flera brott t.ex. krigsförbrytelse mot person och krigsförbrytelse mot särskilt skyddade insatser eller kännetecken. Det för dessa brott gemensamma rekvisitet, att en gärning ingår som ett led i eller på annat sätt står i samband med en väpnad konflikt eller ockupation, utgör inte på samma sätt som rekvisiten för folkmord och brott mot mänskligheten en sådan omständighet att gärningar begångna under dessa förhållanden som utgångspunkt ska ses som en enhet. I dessa fall handlar det också om tillämpning av olika lagrum. En anknytande fråga gäller, som Lagrådet pekat på, konkurrensen mellan fullbordade brott och försöksbrott. För vissa av gärningstyperna ligger fullbordanspunkten tidigt. Konkurrens kan i dessa fall uppstå i förhållande till försök till andra gärningstyper såväl inom som utom en brottskategori. Som utgångspunkt gäller att försöksbrott konsumeras av fullbordade brott. I vissa fall kan det fullbordade brottet anses ha ett lägre straffvärde än

Prop. 2013/14:146

225

Prop. 2013/14:146	försöksbrottet. En sådan situation kan komma i fråga om det fullbordade
	brottet utgör en krigsförbrytelse av normalgraden, där straffet är fängelse
	i högst sex år. I sådana situationer kan det, beroende på
	omständigheterna, vara aktuellt att låta försöksbrottet konsumera det
	fullbordade brottet, förutsatt att den kriminalpolitiska grunden för
	bestämmelserna sammanfaller.
	Sammanfattningsvis	kan	konstateras	att	det	beträffande
	konkurrensfrågor inte finns anledning att införa någon särskild reglering
	utan att de allmänna principerna som gäller enligt svensk rätt bör
	tillämpas. Dessa torde dessutom stå i huvudsaklig överensstämmelse med
	hur frågor om konkurrens behandlas inom den internationella straffrätten
	och den praxis som finns på området, främst genom Rwanda- och
	Jugoslavientribunalernas avgöranden.

19Ikraftträdande och övergångsbestämmelser

Regeringens förslag: Lagändringarna träder ikraft den 1 juli 2014. Ändringarna i 35 kap. 2 § i brottsbalken, som föreskriver att vissa

brott ska vara undantagna från preskription, ska tillämpas även i fråga om gärningar som utgör folkmord, försök till detta brott och grov krigsförbrytelse som har begåtts före ikraftträdandet, om inte möjligheten att döma till påföljd har bortfallit dessförinnan enligt äldre bestämmelser.

Äldre föreskrifter i polisdatalagen om gallringstid ska tillämpas på uppgifter som hänför sig till utredningar om folkrättsbrott enligt 22 kap. 6 § andra stycket brottsbalken eller till utredningar om folkmord enligt 1 § lagen om straff för folkmord eller försök till sådant brott.

Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens. Utredningen föreslår bl.a. att ändringen i bestämmelsen om undantag från preskription för vissa brott ska gälla även för brott som har begåtts före ikraftträdandet, under förutsättning att påföljd inte bortfallit dessförinnan och gärningen skulle ha utgjort brott enligt lagen om internationella brott om den hade begåtts efter dess ikraftträdande.

Remissinstanserna: Ett antal remissinstanser har yttrat sig över utredningens förslag till retroaktiv verkan av de föreslagna ändringarna rörande preskription. Försvarshögskolan och Amnesty International tillstyrker utredningens förslag. Hovrätten för Västra Sverige har instämt i utredningens bedömning att Sverige genom att tillträda Romstadgan kan anses ha åtagit sig att avskaffa preskription även för gärningar som begåtts före lagändringens ikraftträdande men som ännu inte preskriberats. Rikspolisstyrelsen anser det vara godtagbart att undantaget från preskription ges retroaktiv tillämpning på sätt som föreslagits, särskilt i ljuset av den mycket allvarliga brottslighet som det är fråga om.

Uppsala universitet, Juridiska fakultetsnämnden har, mot bakgrund av

226

komplementaritetsprincipen, i princip ställt sig bakom utredningens förslag men ansett att bestämmelsen endast borde omfatta gärningar som begåtts efter Romstadgans ikraftträdande. Justitieombudsmannen, Stockholms tingsrätt och Sveriges Domareförbund har inte ställt sig bakom utredningens förslag i denna del och Malmö tingsrätt har avstyrkt förslaget. Justitiekanslern har menat att den övergångsreglering som utredningen föreslagit beträffande bestämmelsen om preskription kan stå i strid med förbudet mot retroaktivt verkande strafflag i 2 kap. 10 § första stycket regeringsformen. På motsvarande sätt finns det enligt Justitiekanslern principiella betänkligheter mot att preskription inte längre ska gälla för redan begångna brottsbalksbrott som utgör brott även enligt den föreslagna lagen.

Förslagen i utkast till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna har inte yttrat sig över den föreslagna övergångsbestämmelsen avseende ändringar i 35 kap. 2 § brottsbalken. Justitiekanslern har dock ifrågasatt om övergångsbestämmelsen behövs, eftersom den nya lagen inte i något fall torde leda till ett lindrigare resultat. Vidare har Justitiekanslern framfört att starka skäl talar för att de nya straffbuden avseende folkmord, brott mot mänskligheten och grov krigsförbrytelse ges retroaktiv verkan och har bl.a. angett att förbudet i artikel 7 i Europakonventionen mot retroaktiv strafflagstiftning inte uppställer hinder mot en sådan ordning. Remissinstanserna har inte haft något att erinra mot den föreslagna övergångsbestämmelsen avseende ändringar i polisdatalagen.

Skälen för regeringens förslag: Romstadgan, som har ratificerats av Sverige, trädde i kraft den 1 juli 2002. Sedan den tidpunkten är Internationella brottmålsdomstolen i förhållande till bl.a. Sverige behörig att döma över brott som begåtts därefter. Enligt den s.k. komplementaritetsprincipen, se avsnitt 5.3.3, är det emellertid i första hand de stater som tillträtt stadgan som ska lagföra brott som omfattas av domstolens jurisdiktion. Genom den föreslagna lagen om straff för folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser ökar Sveriges möjligheter till detta. Det är därför angeläget att denna lag samt övriga förslag till ändringar träder i kraft så snart som möjligt. Regeringen föreslår att detta ska ske den 1 juli 2014.

Legalitetsprincipen och det förbud mot retroaktiv strafflagstillämpning som följer denna kommer till uttryck i bl.a. 1 kap. 1 § brottsbalken, 5 § lagen (1964:163) om införande av brottsbalken (BrP), 2 kap. 10 § första stycket regeringsformen och artikel 7 Europakonventionen. Enligt första stycket i 5 § BrP ska det inte dömas för en gärning som inte var belagd med straff när den begicks. Enligt bestämmelsens andra stycke ska straff bestämmas efter den lag som gällde när gärningen företogs. Gäller annan lag när en dom meddelas ska den lagen, enligt samma lagrum, tillämpas om den leder till frihet från eller lindrigare straff. Bestämmelsen anses generellt tillämplig vid ändringar i strafflagstiftning och innebär i allt väsentligt att i valet mellan äldre och ny lag ska den lag väljas som är minst ingripande. Som utredningen anfört torde den föreslagna lagen i många fall inte leda till mildare resultat, även om det inte är helt uteslutet. Som utgångspunkt blir därmed den föreslagna lagen tillämplig endast på gärningar som begåtts efter det att den trätt i kraft.

Prop. 2013/14:146

227

Prop. 2013/14:146

228

Justitiekanslern har dock ansett att straffbuden avseende folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelse bör göras retroaktivt tillämpliga.

Som framgår av redovisningen ovan återfinns principen om förbud mot retroaktiv strafflagstiftning inte bara i Europakonventionen utan även i bl.a. regeringsformen och i BrP. Av de relevanta förarbetena framgår inte hur dessa bestämmelser förhåller sig till artikel 7 i Europakonventionen. Europadomstolens uttolkning av denna artikel kan därför inte utan vidare läggas till grund för tolkning av förbudet mot retroaktiv tillämpning av strafflag som följer av denna reglering, även om bestämmelserna ger uttryck för samma grundläggande rättsprincip. Särskilt gäller detta i förhållande till praxis från domstolen som tillkommit efter det att den aktuella grundlagsbestämmelsen har antagits och som därmed inte kunnat förutses av lagstiftaren (jfr prop. 2009/10:80 s. 160). Snarare bör grundlagen i detta avseende såväl tolkas som tillämpas restriktivt. Därtill kommer att det mot bakgrund av den ständigt pågående utvecklingen av sedvanerätten på området, särskilt i fråga om straffansvar för krigsförbrytelser som begås i icke-internationella väpnade konflikter, är svårt att klart ange när en viss gärning erhöll status som sedvanerättsligt brott, vilket är en grundläggande förutsättning för individuellt straffrättsligt ansvar för brotten.

Lagen föreslås träda i kraft den 1 juli 2014 och straffbuden bör inte till någon del gälla retroaktivt förutsatt att de inte skulle leda till mindre ingripande resultat för den enskilde. Några särskilda övergångs- bestämmelser är därmed inte nödvändiga.

Utredningen har vidare föreslagit att undantag från reglerna om preskription ska gälla även för gärning som begåtts före ikraftträdandet förutsatt att påföljd inte dessförinnan bortfallit och gärningen skulle ha bedömts som brott enligt den föreslagna lagen.

När bestämmelsen om undantag från reglerna om preskription beträffande vissa allvarliga brott infördes i 35 kap. 2 § brottsbalken gjordes bestämmelsen retroaktivt tillämplig för brott som begåtts före bestämmelsens ikraftträdande men som ännu inte hade preskriberats (prop. 2009/10:50). Ingen av ovan nämnda bestämmelser ansågs utgöra hinder mot detta. Avsteget från huvudregeln i 12 § BrP, som stadgar att ändrade regler om preskription inte ska gälla för brott som begåtts innan de nya reglerna trätt i kraft, motiverades med att det var fråga om mycket allvarliga brott som det fanns ett starkt intresse av att lagföra. Därutöver beaktades att det var angeläget att anpassa svensk lagstiftning till Romstadgan på ett sätt som innebar att brott enligt stadgan inte skulle preskriberas tidigare i Sverige än vad som gäller vid Internationella brottmålsdomstolen. Dessa skäl får alltjämt anses vara giltiga.

Justitiekanslern har ifrågasatt behovet av den föreslagna övergångsbestämmelsen till 35 kap. 2 § brottsbalken. Som ovan nämnts torde den föreslagna lagen endast i undantagsfall kunna leda till ett mildare resultat än enligt nu gällande regler. Detta är emellertid inte uteslutet. Bestämmelsen om förmans ansvar i den föreslagna lagen skiljer sig från det nu gällande ansvaret för militära befälhavare och torde kunna innebära ett högre krav för straffansvar i vissa fall. Detsamma gäller den föreslagna folkmordsregleringen som inte i alla delar motsvarar dagens bestämmelser. En övergångsbestämmelse om att undantaget från preskription ska gälla för gärningar som utgör folkmord, försök till detta

brott samt grov krigsförbrytelse som begåtts före den föreslagna lagens ikraftträdande, förutsatt att brottet inte redan är preskriberat, fyller därmed ett behov. Om ingen övergångsbestämmelse införs ska, enligt huvudregeln i 12 § BrP, de nya reglerna om preskription inte heller gälla för brott som begåtts innan de nya reglerna trätt i kraft.

Därutöver inställer sig frågan om avsteg från huvudregeln i 12 § BrP bör ske även när det gäller undantag från preskriptionsreglerna för brott mot mänskligheten och försök därtill. I likhet med vad som gäller för folkmord och grov krigsförbrytelse är det fråga om mycket allvarlig brottslighet och intresset av att kunna lagföra brotten är stort. Det är också angeläget att brotten kan lagföras i Sverige i minst samma omfattning och utsträckning som vid Internationella brottmålsdomstolen.

Det förhållande att den föreslagna lagen om straff för folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser endast i undantagsfall skulle kunna medföra ett mer förmånligt resultat för den tilltalade än vad som skulle ha gällt enligt tidigare lag, medför att äldre rätt i allt väsentligt kommer att tillämpas under en övergångsperiod. I dessa fall kommer gärningar som enligt den nya lagen skulle vara att bedöma som brott mot mänskligheten att bedömas som brott enligt brottsbalken, t.ex. mord, synnerligen grov misshandel, människorov, grovt olaga tvång eller grov våldtäkt. Med undantag för mord och dråp omfattas samtliga dessa brott av preskription. Utredningens förslag om retroaktiv verkan av undantaget från preskriptionsbestämmelserna även för brott mot mänskligheten och försök till brottet får till följd att en nationell gärning som begås före lagändringen, och som ännu inte preskriberats, inte kommer att preskriberas om den skulle kunna bedömas som brott mot mänskligheten, trots att det är brottsbalkens bestämmelser som ska tillämpas.

Som Justitiekanslern i sitt yttrande över betänkandet framfört finns principiella betänkligheter mot en sådan lösning. Den kan enligt regeringens uppfattning ifrågasättas om förslaget står helt i överensstämmelse med grundläggande principer om legalitet och förutsebarhet, främst genom att det inte direkt i lag går att utläsa om preskription gäller för en viss typ av brott eller inte. Det får vidare i principiellt hänseende anses som otillfredsställande att olika regler i fråga om preskription skulle komma att gälla för samma typ av brott, beroende på om det gemensamma, särskilda rekvisitet för brott mot mänskligheten är uppfyllt eller inte i ett enskilt fall. En sådan reglering skulle kunna medföra konsekvenser som inte är lätta att överblicka. Därtill kommer att den föreslagna regleringen kan bli svår att tillämpa, eftersom frågan om sådana särskilda rekvisit som krävs för att ett brott enligt lagförslaget ska anses vara begånget i många fall kan bli föremål för komplicerade rättsliga överväganden.

Sammantaget anser regeringen att starka skäl talar mot att föreskriva retroaktiv tillämplighet av den föreslagna ändringen av preskriptionsbestämmelsen när det gäller brott mot mänskligheten och försök till detta brott. Den preskriptionstid som gäller beträffande de i sammanhanget aktuella brottsbalksbrotten är dessutom i de flesta fall lång. För flertalet torde en preskriptionstid om tio, femton respektive tjugofem år gälla.

Prop. 2013/14:146

229

Prop. 2013/14:146	Eftersom försök till folkrättsbrott, grovt brott, inte är straffbelagt i dag
	kan slopandet av preskription för grov krigsförbrytelse inte ges någon
	retroaktiv verkan.
	De föreslagna ändringarna i 35 kap. 2 § brottsbalken ska
	sammanfattningsvis, såvitt gäller brott mot mänskligheten, försök till
	detta brott samt försök till grov krigsförbrytelse, endast tillämpas i fråga
	om gärningar begångna efter det att lagändringen trädde i kraft. I övrigt
	tillämpas bestämmelserna i 35 kap. 2 § brottsbalken fortsatt retroaktivt,
	förutsatt att brottet inte är preskriberat vid lagändringarnas
	ikraftträdande.
	Äldre föreskrifter om gallringsfristen för vissa uppgifter i spårregistret
	samt fingeravtrycks- eller signalementsregister ska tillämpas på uppgifter
	som hänför sig till utredningar om folkrättsbrott enligt 22 kap. 6 § andra
	stycket brottsbalken, folkmord enligt 1 § lagen (1964:169) om straff för
	folkmord eller försök till sådant brott.

	20	Ekonomiska konsekvenser

	Regeringens bedömning: Förslagen kan väntas leda till vissa mindre
	kostnadsökningar för rättsväsendets myndigheter. Kostnadsökningarna
	bör kunna finansieras inom ramen för befintliga anslag.
	Utredningens bedömning överensstämmer i huvudsak med
	regeringens. Utredningen bedömer att belastningen på bl.a. myndigheter
	som arbetar med utredning och lagföring av de brott som omfattas av
	förslaget inte borde öka i någon större omfattning, eftersom de gärningar
	som omfattas av den nya lagen till största del redan är straffbara.
	Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har lämnat utredningens
	bedömning utan erinran. Enligt Domstolsverket saknas det emellertid i
	utredningen en bedömning av eventuella kostnader för domstolsväsendet
	med anledning av den föreslagna lagen. Kriminalvårdsstyrelsen menar
	att straff som döms ut med stöd i den föreslagna lagen kommer att
	medföra utgifter, eftersom verkställigheten av dessa sannolikt kommer
	att kräva säkerhetsmässig särbehandling. Enligt Riksrevisionsverket
	kommer svensk domstol enligt förslaget att kunna döma över brott enligt
	lagen oberoende av var brotten begåtts eller av vem. Riksrevisionsverket
	pekar vidare på att det straffbelagda området utvidgas genom förslaget
	och anser att de presumtiva merkostnaderna inte kan anses vara
	försumbara.
	Bedömningen i utkast till lagrådsremiss överensstämmer med
	regeringens.
	Remissinstanserna har inte yttrat sig över bedömningen.
	Skälen för regeringens bedömning: Den föreslagna lagen innebär en
	viss nykriminalisering bl.a. genom att straffansvar införs för försök,
	förberedelse och stämpling till krigsförbrytelse samt underlåtenhet att
	avslöja sådant brott. Förslaget innebär vidare att ett uttryckligt straffbud
	om brott	mot mänskligheten införs och att försök, förberedelse,
230	stämpling till och underlåtenhet att avslöja ett sådant brott, enligt 23 kap.

brottsbalken, straffbeläggs. Till stor del är dessa gärningar straffbara	Prop. 2013/14:146
redan i dag, däribland som folkrättsbrott och som brott enligt lagen om
straff för folkmord. Därutöver kriminaliseras visst handlande eller
underlåtenhet av militära eller civila förmän.
De kostnadsökningar som nykriminaliseringen kan medföra för
rättsväsendets myndigheter får därmed anses vara begränsade. Inte heller
för Kriminalvården torde kostnadsökningarna med anledning av den nya
lagen bli annat än obetydliga. Verkställighet av de straff som meddelas
med stöd av den föreslagna lagen kan inte förväntas kräva
säkerhetsmässig särbehandling i större omfattning än vad som redan är
fallet vid verkställighet av domar varigenom någon dömts för folkmord
eller folkrättsbrott. För rättsväsendets myndigheter görs därför
sammantaget bedömningen att eventuella kostnadsökningar ska kunna
finansieras inom ramen för befintliga anslag.

21 Författningskommentar

21.1Förslaget till lag om straff för folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser

Folkmord

1 § För folkmord döms den som, i syfte att helt eller delvis förinta en nationell, etnisk eller rasmässigt bestämd eller religiös folkgrupp som sådan,

1.dödar en medlem av folkgruppen,

2.tillfogar en medlem av folkgruppen allvarlig smärta eller skada eller utsätter denne för svårt lidande,

3.påtvingar medlemmar av folkgruppen levnadsvillkor som är ägnade att medföra att folkgruppen helt eller delvis förintas,

4.vidtar åtgärder som är ägnade att förhindra att barn föds inom folkgruppen,

eller

5.genom tvång för över ett barn som inte fyllt arton år från folkgruppen till en annan grupp.

Straffet är fängelse på viss tid, lägst fyra och högst arton år, eller på livstid.

Paragrafen, som behandlas i avsnitt 9, innehåller straffbestämmelser om folkmord. Relevant reglering finns i Romstadgan artikel 6 som grundar sig på folkmordskonventionen (prop. 1952:71, se även prop. 1964:10). Regleringen ersätter lagen om (1964:169) om straff för folkmord.

Enligt paragrafens första stycke krävs för straffansvar att en gärning som upptas i någon av punkterna 1–5 i samma stycke begås i syfte att helt eller delvis förinta en nationell, etnisk eller rasmässigt bestämd eller religiös folkgrupp som sådan. Det krävs inte att det särskilda syftet realiseras i praktiken. Brottet kan begås såväl i fredstid som under en väpnad konflikt eller ockupation.

231

Prop. 2013/14:146

232

Med begreppet förinta avses att en enligt paragrafen skyddad folkgrupp eller en del därav upphör att existera. Detta innebär inte någon förändring i sak i förhållande till begreppet förgöra i lagen om (1964:169) om straff för folkmord. Förintelse kan ske genom att medlemmar i en skyddad folkgrupp i stor omfattning dödas eller utsätts för svåra levnadsvillkor som typiskt sett leder till döden. Det är emellertid inte nödvändigt att den skyddade folkgruppen rent fysiskt utplånas. Det förhållandet att en folkgrupp upphör att existera t.ex. ur ett socialt eller kulturellt perspektiv omfattas också av begreppet123.

Bedömningen av om en gärning har begåtts med det för folkmord särskilda syftet får, i de flesta fall, avgöras utifrån de objektiva omständigheter som förelegat vid gärningen. Mer sällan finns det tillgång till direkta bevis som t.ex. erkännanden, offentliga framträdanden eller dokumentation som visar syftet med gärningen. Förekomsten av en plan eller politik att helt eller delvis förinta en folkgrupp i det område och under den tid gärningen begåtts kan utgöra en stark indikation på att det särskilda syftet har förelegat124. Flera faktorer kan vara av betydelse vid prövningen av om någon sådan systematiserad strategi i form av en plan eller politik har funnits, bl.a. beaktas om det i ett område förekommit ett stort antal gärningar som var och en skulle kunna bedömas som folkmord, t.ex. mord, tortyr och våldtäkt, och huruvida de, på ett systematiskt sätt, riktats mot ett större antal medlemmar av en och samma skyddade folkgrupp. Vid bedömningen av om en gärning kan anses ha utgjort ett led i en sådan plan eller politik beaktas dels omständigheter som är hänförliga till gärningen, t.ex. det antal personer gärningen riktats mot, om dessa personer kan anses tillhöra den utsatta folkgruppen samt gärningens karaktär och allvar, dels omständigheter hänförliga till förövaren, t.ex. i vilken egenskap denne har handlat samt på vilket sätt han eller hon i övrigt agerat i förhållande till medlemmar av denna folkgrupp125. Förekomsten av en plan eller politik utgör dock inte en nödvändig förutsättning för att det för folkmord särskilda syftet ska anses föreligga. Detta prövas utifrån samtliga omständigheter i det enskilda fallet126.

I Rwandatribunalens avgörande Seromba127 ansågs den tilltalade Athanase Seromba ha handlat med det för folkmord särskilda syftet. Vid prövningen beaktades flera omständigheter, bl.a. att han, i vetskap om att cirka 1 500 tutsier hade tagit skydd i den kyrka där han var tjänstgörande präst, hade gett anvisningar om hur kyrkan mest effektivt kunde förstöras

123Jugoslavientribunalen, Trial Judgement, The Prosecutor v. Vidoje Blagojevicand Dragan Jokic, 2005, IT-02-60-T, para 666.

124Jugoslavientribunalen, Appeal Judgement, The Prosecutor v. Goran Jelisic, 2001, IT- 95-10-A, para, 48, Jugoslavientribunalen, Trial Judgement, The Prosecutor v. Radislav

Krstic, 2001, IT-98-33-T, para 572.

125 Jugoslavientribunalen, Trial Judgement, The Prosecutor v. Jean Paul Akayesu, 1998, ICTR-96-4-T, paras 523 f. Jugoslavientribunalen, Appeal Judgement, The Prosecutor v. Goran Jelisic, 2001, IT-95-10-A, para 47, Rwandatribunalen, Appeal Judgement, The Prosecutor v. Clément Kayishema and Obed Ruzindana, 2001, ICTR-95-1-A, paras 158 f.

126Rwandatribunalen, Trial Judgement, The Prosecutor v. Jean Paul Akayesu,1998, ICTR- 96-4-T, para 523, Rwandatribunalen, Appeal Judgement, The Prosecutor v. Clément Kayishema and Obed Ruzindana, 2001, ICTR-95-1-A, paras 158 och 159.

127Rwandatribunalen, Appeal Judgement, The Prosecutor v. Athanase Seromba, 2008,

ICTR-2001-66-A, paras 177–182.

och tutsierna därigenom dödas. I sammanhanget beaktades även att Seromba vid flera tillfällen tidigare både handlat och uttalat sig fientligt mot tutsier som folkgrupp.

Med begreppet folkgrupp avses som utgångspunkt ett större antal personer. Hur stort antal som krävs måste avgöras i det enskilda fallet. Det är emellertid inte nödvändigt att gruppen omfattar ett lands hela befolkning eller samtliga personer tillhörande en viss religion i ett land. Det är inte heller nödvändigt att syftet med en gärning är att förinta alla personer tillhörande en viss folkgrupp, oavsett var i världen de befinner sig. En mer begränsad del av en folkgrupp, som t.ex. definieras genom en geografisk avgränsning, kan utgöra en sådan folkgrupp som omfattas av bestämmelsen. I Rwandatribunalens avgörande Kayishema128 ansågs tutsier inom det avgränsade området Rwanda utgöra en folkgrupp, även om det i och för sig fanns tutsier även i andra delar av världen.

Straffansvaret för folkmord omfattar även gärningar som begås i syfte att förinta en del av en folkgrupp. Som utgångspunkt krävs att denna del till sitt antal, numeriskt eller relativt sett, utgör en betydande andel av folkgruppen. Även ett mindre antal personer kan i sammanhanget utgöra en relevant andel av en folkgrupp om individerna av någon anledning, t.ex. på grund av sin ställning i gruppen, är särskilt viktiga för folkgruppens fortlevnad129. I Jugoslavientribunalens avgörande Krstic´ definierades bosniska muslimer i Srebrenica och i östra Bosnien som en sådan del av folkgruppen bosniska muslimer att straffansvar för folkmord kunde aktualiseras. Mellan 7 000 och 8 000 bosnienmuslimska män från Srebrenica hade dödats samtidigt som kvinnor och barn tillhörande samma grupp tvångsförflyttats från området. Detta ansågs enligt tribunalen ha haft en avgörande betydelse för bosnienmuslimernas möjligheter att fortsatt existera som folkgrupp i det aktuella området130.

En folkgrupp definieras i första hand utifrån objektiva omständigheter, t.ex. med utgångspunkt i gruppmedlemmarnas medborgarskap, modersmål, religionstillhörighet eller utövande av gemensamma traditioner. Därutöver kan även omständigheter av subjektiv karaktär beaktas, dvs. att en grupp av personer definierar sig själv som folkgrupp eller definieras som sådan av andra, t.ex. av förövare131. Det politiska, historiska, sociala och kulturella sammanhang som en grupp verkar i kan ha betydelse vid prövningen av i vilken omfattning denna subjektiva uppfattning bör tillmätas betydelse132. Frågan om vad som i detta

128Rwandatribunalen, Trial Judgement, The Prosecutor v. Clément Kayishema and Obed Ruzindana, 1999, ICTR-95-1-T.

129Rwandatribunalen, Trial Judgement, The Prosecutor v. Clément Kayishema and Obed Ruzindana, 1999, ICTR-95-1-T, para 96, Jugoslavientribunalen, Trial Judgement, The Prosecutor v. Goran Jelisic, 1999, IT-95-10-T, para, 82, jfr ICJ, Case concerning

application of the convention on the prevention and punishment of the crime of genocide (Bosnia and Herzegovina v. Serbia and Montenegro) Judgment of 26 February 2007, para 198.

130Jugoslavientribunalen, Trial Judgement, The Prosecutor v. Radislav Krstic, 2001, IT-98- 33-T, paras 560, 594–598, Jugoslavientribunalen, Appeal Judgement, The Prosecutor v. Radislav Krstic, 2004, IT-98-33-A, para 12.

131Rwandatribunalen, Trial Judgement, The Prosecutor v. Clément Kayishema and Obed Ruzindana, 1999, ICTR-95-1-T, para 98.

132Rwandatribunalen, Appeal Judgement, The Prosecutor v. Ferdinand Nahimana et al.,

2007, ICTR-99-52-A, para 496, Rwandatribunalen, Trial Judgement, The Prosecutor v.

Prop. 2013/14:146

233

Prop. 2013/14:146	sammanhang	kan anses utgöra en	folkgrupp har behandlats	av
	Internationella	brottmålsdomstolens	förundersökningskammare	i

anledning av arresteringsordern mot Omar Hassan Ahmad Al Bashir133. Ordern avsåg misstankar om folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser som skulle ha begåtts i Darfur under perioden mars 2003 till juli 2008. Personer boende i södra Darfur, tillhörande folkstammarna fur, masalit och zaghawa ansågs utgöra en folkgrupp (etniska afrikaner) skild från befolkningen som bodde i norr (etniska araber). Vid denna bedömning beaktades bl.a. att det finns avgörande skillnader i hur befolkningen i de olika delarna av Darfur lever t.ex. genom att boende i norr i mycket stor omfattning lever som nomader medan de i söder är bönder. Grupperna talar olika dialekter och lever efter olika traditioner med skilda sedvänjor, vilka bestäms av gruppens geografiska placering. Av betydelse i sammanhanget var också det förhållandet att gruppmedlemmarna själva uppfattar att de tillhör olika folkgrupper.

Det är som utgångspunkt inte möjligt att definiera en folkgrupp genom någon negativ bestämning. Enligt Jugoslavientribunalen kunde t.ex. inte personer som inte tillhörde folkgruppen serber därigenom anses utgöra en egen folkgrupp134.

I bestämmelsens första stycke räknas de folkgrupper upp som omfattas av skyddet mot folkmord. Uppräkningen är uttömmande.

En nationell folkgrupp förenas i första hand genom sitt medborgarskap. Därutöver kan beaktas om gruppen delar en gemensam historia eller kultur, gemensamma sedvänjor samt ett gemensamt språk. Som exempel kan nämnas att den kambodjanska befolkningen ansågs ha utgjort en sådan skyddad folkgrupp vid bedömningen av Röda Khmerernas brott begångna på 1970-talet.

En etnisk folkgrupp utmärker sig främst genom gruppens kulturella tradition och dess gemensamma historia. Gemensamt för gruppens medlemmar är att de ofta talar samma språk, lever i ett avgränsat geografiskt område samt delar gemensamma sedvänjor och i allt väsentligt levnadsvanor135.

I Rwandatribunalens avgörande Akayesu anförs att definitionen av rasmässigt bestämd folkgrupp i huvudsak bygger på föreställningen om nedärvda fysiska spår som t.ex. hudfärg eller kroppsbyggnad136. Frågan om användning av begreppet ras behandlas i avsnitt 8.1. Ofta ligger frågan om etnicitet nära men det kan också vara så att gärningsmannen eller gruppen själv identiferar sig utifrån rasbegreppet.

Gerorg Rutaganda, 1999, ICTR-96-3-T, paras 56 f., Rwandatribunalen, Trial Judgement, The Prosecutor v. Alfred Musema, 2000, ICTR-96-13-T, paras 161 f.

133Al Bashir arrest warrant case ICC PT Ch. I 4.3.2009, ICC-02/05-01/09, se även Darfur- kommissionens rapport UN Doc. S/2005/60, paras 508 f.

134Jugoslavientribunalen, Trial Judgement, The Prosecutor v. Milomir Stakic, 2003, IT-97- 24-T, para 512.

135Rwandatribunalen, Trial Judgement, The Prosecutor v. Jean Paul Akayesu, 1998, ICTR-

96-4-T, para 513, Rwandatribunalen, Trial Judgement, The Prosecutor v. Clément Kayishema and Obed Ruzindana, 1999, ICTR-95-1-T, para 98.

136 Rwandatribunalen, Trial Judgement, The Prosecutor v. Jean Paul Akayesu, 1998, ICTR- 96-4-T, para 514.

234

En religiös folkgrupps medlemmar delar samma religion eller religiösa eller andliga övertygelse. Begreppet omfattar såväl större religiösa grupper, t.ex. kristna eller muslimer, som mindre grupper förutsatt att de bedöms vara av en permanent karaktär. Däremot omfattas inte politiska grupper där religiösa övertygelser kan utgöra en del av den politiska plattformen.

Brottet folkmord är till sin karaktär sådant att det som utgångspunkt förutsätts drabba ett stort antal personer, även om en straffbar gärning i och för sig kan rikta sig mot en enstaka individ. Straffansvaret förutsätter därmed i princip att flera är delaktiga i brottsligheten. För straffansvar för gärningsmannaskap krävs att någon begår gärningen i syfte att helt eller delvis förinta en folkgrupp. Medverkansansvar kan bli aktuellt för den som kände till att ett förintelsesyfte förelåg utan att själv dela det, förutsatt att övriga kriterier är uppfyllda137.

Punkten 1

Bestämmelsen behandlas i avsnitt 9.2.1. Relevant reglering finns i Romstadgans artikel 6 a.

Den brottsliga gärningen avser att uppsåtligen döda en person. Det straffrättsliga ansvaret kan också omfatta underlåtenhet att förse någon med livsnödvändiga förnödenheter eller vård som leder till död. Även gärningar varigenom människor utsätts för behandling som ger upphov till skada, sjukdom eller utmattning som resulterar i död kan omfattas, t.ex. påtvingande av mycket dåliga levnadsförhållanden, hårt fysiskt arbete under internering eller under vistelse i koncentrationsläger, förutsatt att det finns uppsåt till effekten.

Punkten 2

Bestämmelsen behandlas i avsnitt 9.2.2. Romstadgans reglering finns i artikel 6 b.

Den brottsliga gärningen avser att tillfoga en medlem av en skyddad folkgrupp allvarlig smärta eller skada eller utsätta denne för svårt lidande.

Med begreppet allvarlig smärta avses fysiskt lidande av visst kvalificerat slag. Även förorsakande av smärta med en lägre grad av intensitet kan omfattas av straffansvaret t.ex. om den tillfogas någon under längre tid eller vid upprepade tillfällen.

Med allvarlig skada avses såväl fysisk som psykisk skada. Det krävs inte att skadan är av permanent natur.

En fysisk skada innefattar fysiska funktionsrubbningar såsom försämrad syn, förlamning, förlust av lemmar eller svåra skador på organ. Även t.ex. frakturer, förgiftningar eller vävnadsskador förorsakade av t.ex. strålning kan utgöra en allvarlig skada. Andra, anatomiskt sett, mindre allvarliga skador kan omfattas av straffansvaret om de för den

137 Jugoslavientribunalen, Trial Judgement, The Prosecutor v. Radislav Krstic, 2001, IT-98- 33-T, para 549, jfr Gerhard Werle, Principles of International Criminal Law, 2009, Second Edition, s. 279 f., Cryer, Riman, Ronbinson and Wilmshurst, An Introduction to International Criminal Law and Procedure, 2010, Second Edition, s. 226 f.

Prop. 2013/14:146

235

Prop. 2013/14:146

236

skadade har särskilt stor betydelse. En kroppsskadas svårhet kan därmed bedömas utifrån den enskilda individens situation och personliga förutsättningar. En permanent eller långsiktig försämring av hälsan kan också omfattas.

Begreppet skada kan även innefatta sjukdom. Denna ska ha inträtt till följd av en aktiv gärning eller en underlåtenhet att vidta vissa åtgärder. Därmed kan även sjukdom, som utgör en effekt av att en person utsätts för mycket påfrestande levnadsvillkor, t.ex. genom att berövas tillgång till mat och vatten eller medicin eller genom att tvingas äta eller dricka något skadligt, omfattas.

Begreppet skada innefattar även en psykisk skada som är medicinskt påvisbar, t.ex. en psykisk chock, psykos eller en svår depression.

Med svårt lidande avses psykiskt lidande. Detta behöver inte ha medfört en medicinskt påvisbar skada. Gärningar som ger upphov till allmänna känsloyttringar som vrede, rädsla, oro eller sorg omfattas dock inte av straffansvaret. I Rwandatribunalens avgöranden Kayishema138 samt Soremba139 uttalade tribunalen att gärningar som endast förorsakar allvarlig fruktan eller rädsla inte medför ett straffbart lidande. Enligt tribunalen krävs att lidandet inte är tillfälligt övergående. Denna förutsättning har av Jugoslavientribunalen i avgörandet Krstic´140 beskrivits som ett krav på att en gärning ska ha medfört allvarliga och långsiktiga svårigheter att leva ett normalt liv. Ett exempel på svårt lidande kan vara att en person utsätts för stor psykisk stress och påfrestning, bl.a. i form av svår dödsångest. I avgörandet Blagojevic´141 ansåg Jugoslavientribunalen att personer som lyckats överleva en massaker hade utsatts för ett sådant lidande. De överlevande hade tagits till fånga och tillsammans med familjemedlemmar och vänner förts till avrättningsplatser där de tvingats bevittna hur ett stort antal av personerna i gruppen avrättats. För att undvika att själva dödas hade flera av de överlevande förställt sig som avlidna, bl.a. genom att i flera timmar ligga orörliga på marken, gömda bland döda eller svårt skadade människor.

Allvarlig skada eller svårt lidande kan förorsakas genom bl.a. tortyr, sexuella övergrepp som begås t.ex. genom våldtäkt eller genom omänsklig eller förnedrande behandling. Straffansvaret kan även omfatta andra typer av gärningar, förutsatt att de medför en sådan effekt. Som utgångspunkt krävs dock i princip att gärningen är av motsvarande svårhet som de gärningar som räknas upp för att allvarlig skada eller svårt lidande ska kunna uppstå.

I bl.a. Rwandatribunalens avgörande Akayesu142 har det bekräftats att gärningar som utgör våldtäkt eller andra former av allvarliga sexuella

138 Rwandatribunalen, Trial Judgement, The Prosecutor v. Clément Kayishema and Obed Ruzindana, 1999, ICTR-95-1-T, para 110.

139Rwandatribunalen, Appeal Judgement, The Prosecutor v. Athanase Seromba, 2008, ICTR-2001-66-A, para 46 f.

140Jugoslavientribunalen, Trial Judgement, The Prosecutor v. Radislav Krstic, 2001, IT-98- 33-T, para 513.

141Jugoslavientribunalen, Trial Judgement, The Prosecutor v. Vidoje Blagojevicand Dragan Jokic, 2005, IT-02-60-T, paras 647 f.

142Rwandatribunalen, Judgement, The Prosecutor v. Jean Paul Akayesu, 1998, ICTR-96-4-

T, paras 731–734.

övergrepp kan innebära att en person tillfogas allvarlig smärta eller skada eller utsätts för svårt lidande. I avgörandet hade kvinnliga tutsier systematiskt utsatts för sexuella övergrepp, ofta i samband med att de misshandlats och svårt förnedrats. Vissa av kvinnorna hade även dödats i samband med övergreppen. Tribunalen ansåg att kvinnorna, deras familjer och den folkgrupp som de tillhörde genom dessa övergrepp hade brutits ned såväl fysiskt som psykiskt på ett sådant sätt att gärningarna utgjorde folkmord.

Gärningstypen omänsklig och förnedrande behandling har av Rwanda- och Jugoslavientribunalerna ansetts innefatta bl.a. att utsättas för förödmjukande och förnedrande behandling, att den personliga värdigheten skändas eller att någon påtvingas svåra levnadsvillkor i koncentrationsläger, se vidare författningskommentar till 4 § första stycket 2.

Punkten 3

Bestämmelsen behandlas i avsnitt 9.2.3. Reglering finns i artikel 6 c i Romstadgan.

Straffansvaret avser att påtvinga medlemmar i en skyddad folkgrupp levnadsvillkor som är ägnade att medföra att folkgruppen helt eller delvis förintas. Det krävs att levnadsvillkoren är sådana att de vid en objektiv bedömning typiskt sett kan leda till att människor dör143. Dock krävs inte att effekten realiseras.

Gärningen ska rikta sig mot ett större antal personer. Vad som i sammanhanget kan anses utgöra ett tillräckligt antal får avgöras utifrån omständigheterna i det enskilda fallet. I vart fall torde det vara tillräckligt att gärningen riktar sig mot en större andel av de personer som t.ex. befinner sig i ett fång- eller arbetsläger.

Brottet kan begås genom att människor tvingas utföra hårt arbete under svåra förhållanden, berövas tillgång på livsmedel, läkemedel eller andra viktiga förnödenheter eller utrustning som, beroende på omständigheterna i det enskilda fallet, kan anses som livsnödvändig.

Bestämmelsen är delvis överlappande med punkten 2, se ovan.

Punkten 4

Bestämmelsen behandlas i avsnitt 9.2.4. Romstadgans reglering finns i artikel 6 d.

Den brottsliga gärningen avser att vidta åtgärder som är ägnade att förhindra att barn föds inom en skyddad folkgrupp.

Enligt Rwandatribunalens avgörande Akayesu144 omfattas gärningar som bl.a. påtvingad sterilisering eller abort, påtvingande av preventivmedel, förbud att ingå äktenskap eller åtgärder som innebär att kvinnor och män hålls åtskilda.

143 Rwandatribunalen, Trial Judgement, The Prosecutor v. Jean Paul Akayesu, 1998, ICTR- 96-4-T, para 505 f., Rwandatribunalen, Trial Judgement, The Prosecutor v. Clément Kayishema and Obed Ruzindana, 1999, ICTR-95-1-T, para 115 f., Rwandatribunalen, Trial Judgement, The Prosecutor v. Gerorg Rutaganda, 1999, ICTR-96-3-T, para 51.

144 Rwandatribunalen, Trial Judgement, The Prosecutor v. Jean Paul Akayesu, 1998, ICTR- 96-4-T, paras 507 f.

Prop. 2013/14:146

237

Prop. 2013/14:146

238

För straffansvar krävs inte att gärningen faktiskt har förhindrat barnafödande inom folkgruppen. Det är tillräckligt att åtgärden typiskt sett kunnat leda till en sådan effekt.

Punkten är utformad med beaktande av Lagrådets förslag.

Punkten 5

Bestämmelsen behandlas i avsnitt 9.2.5. Relevant reglering finns i artikel 6 e i Romstadgan.

Den brottsliga gärningen avser att genom tvång överföra ett barn från en skyddad folkgrupp till en annan grupp. Med barn avses personer som inte fyllt arton år. Genom gärningen skiljs barnet fysiskt från sin folkgrupp. Därigenom hindras barnet från att t.ex. lära sig folkgruppens språk och ta del av dess kultur, religion eller traditioner.

Det krävs att överförandet sker med tvång. Förutom fysiskt tvång avses även bl.a. hot om eller framkallande av rädsla för våld eller frihetsberövande. Ett straffbart överförande kan även ske genom missbruk av någons beroendeställning eller utnyttjande av förhållanden som beroende på omständigheterna i det enskilda fallet kan anses vara tvingande (coercive environment), se även författningskommentaren till 2 § första stycket 3. Om den folkgrupp som barnet tillhör utsätts för andra gärningar som sammantaget eller var för sig kan utgöra folkmord, t.ex. genom att folkgruppens medlemmar dödas eller utsätts för svåra påfrestningar, kan en sådan tvingande miljö anses föreligga.

I förhållande till barnets ålder är det tillräckligt med oaktsamhet. Även den som inte insåg men hade skälig anledning att anta att barnet är under arton år, ska fällas till ansvar om övriga förutsättningar är uppfyllda. Regleringen i denna del finns i 12 §, se författningskommentaren till denna paragraf.

Straffskalan

Regleringen behandlas i avsnitt 9.3. Enligt paragrafens andra stycke är straffet fängelse på viss tid, lägst fyra och högst arton år, eller på livstid.

Vid bestämmande av straffet ska domstolen göra en helhetsbedömning av samtliga omständigheter i det enskilda fallet. Det innebär bl.a. att bestämmelserna om straffmätning i 29 kap. brottsbalken ska tillämpas.

Det ligger i sakens natur att den översta delen av straffskalan bör tillämpas för gärningar som innefattar uppsåtligt dödande.

Brott mot mänskligheten

2 § För brott mot mänskligheten döms, om gärningen utgör eller ingår som ett led i ett omfattande eller systematiskt angrepp riktat mot en grupp civila, den som

1.dödar en person som ingår i gruppen,

2.tillfogar en person som ingår i gruppen allvarlig smärta eller skada eller utsätter denne för svårt lidande genom tortyr eller annan omänsklig behandling,

3.utsätter en person som ingår i gruppen för ett allvarligt sexuellt övergrepp genom våldtäkt, påtvingad prostitution eller annan till sitt allvar jämförbar gärning,

5.förorsakar att en person som ingår i gruppen kommer i sexuellt slaveri eller,

istrid med allmän folkrätt, kommer i tvångsarbete eller annat sådant tvångstillstånd,

6.i strid med allmän folkrätt deporterar eller tvångsförflyttar en person som ingår i gruppen,

7.i strid med allmän folkrätt frihetsberövar någon som ingår i gruppen,

8.utsätter personer som ingår i gruppen för förföljelse genom att i strid med allmän folkrätt beröva dem grundläggande rättigheter på grund av politiska, rasmässiga, nationella, etniska, kulturella, religiösa, könsmässiga eller andra enligt allmän folkrätt otillåtna motiv, eller

9.för en stats eller politisk organisations räkning, eller med dess tillstånd, stöd eller samtycke, i syfte att undandra en person i gruppen från rättsligt skydd under en längre tid,

a) frihetsberövar denne om frihetsberövandet följs av en vägran att erkänna detta eller att lämna information om personens öde eller uppehållsort,

b) sedan ett frihetsberövande skett vägrar att erkänna detta eller att lämna information om den frihetsberövades öde eller uppehållsort, eller

c) sedan en sådan vägran skett vidmakthåller frihetsberövandet.

Straffet är fängelse på viss tid, lägst fyra och högst arton år, eller på livstid.

Paragrafen, som behandlas i avsnitten 10.2–4, reglerar brott mot mänskligheten. För straffansvar krävs att en gärning som upptas i någon av punkterna i paragrafens första stycke utgör, eller ingår som ett led i, ett omfattande eller systematiskt angrepp riktat mot en grupp civila.

Genom detta krav särskiljs brott mot mänskligheten från folkmord och krigsförbrytelser, för vilka andra gemensamma rekvisit gäller, samt från vad som annars kan lagföras som nationella brott som t.ex. mord, våldtäkt eller olaga frihetsberövande. Brottet kan begås såväl i fredstid som under en väpnad konflikt eller ockupation.

Angreppet ska riktas mot en grupp civila. Med civila avses som utgångspunkt de som enligt den humanitära rätten åtnjuter skydd mot att angripas med våld, dvs. i princip alla med undantag för kombattanter, stridande eller personer som direkt deltar i fientligheterna, jfr även författningskommentaren till 3 §.

En grupp civila ska till övervägande del bestå av civila. Gruppens status som civil förändras emellertid inte av att ett fåtal personer med annan status, t.ex. kombattanter, uppehåller sig i den145.

Vad som i detta sammanhang avses med begreppet grupp är inte närmare definierat. Det antal individer som krävs för att dessa ska anses utgöra en grupp får avgöras i det enskilda fallet. En grupp behöver inte bestå av ett lands hela befolkning och inte heller hela befolkningen i ett visst avgränsat geografiskt område. Personernas nationalitet saknar betydelse och, till skillnad från vad som gäller för straffansvar för folkmord, krävs inte heller att en grupp kan definieras utifrån faktorer som t.ex. etnicitet eller religion. Därmed kan t.ex. en politisk grupp utgöra en civil grupp.

Ett angrepp på en civil grupp innefattar ofta användande av militära medel. Det krävs emellertid inte att gruppen utsätts för fysiskt våld eller hot. Även t.ex. deportation, frihetsberövande eller förföljelse utgör

145 Jugoslavientribunalen, Trial Judgement, The Prosecutor v. Dario Kordic and Mario Cerkez, 2001, IT-95-14/2-T, para 180.

Prop. 2013/14:146

239

Prop. 2013/14:146

240

gärningar som var för sig eller tillsammans kan konstituera ett angrepp på en grupp civila. Begreppet är därmed vidare än vad som enligt artikel 49 i tilläggsprotokoll I till Genèvekonventionerna avses med anfall, dvs. varje våldshandling mot motståndaren.

Undantagsvis kan en enstaka gärning utgöra ett angrepp146. I dessa fall krävs att gärningen uppfyller det krav på omfattning som gäller för ett angrepp, se vidare nedan. Som exempel kan nämnas ett storskaligt anfall med massförstörelsevapen riktat mot en civilbefolkning.

I de flesta fall består angreppet av en serie gärningar som var för sig kan utgöra brott mot mänskligheten t.ex. mord, våldtäkt, tortyr eller annan omänsklig behandling eller förföljelse. Gärningarna ska vid en sammantagen bedömning bilda ett mönster av kollektivt organiserat handlande riktat mot en grupp civila147. Enstaka och isolerade gärningar utan samband med andras handlande kan, som utgångspunkt, inte utgöra ett straffbart angrepp i nu aktuell mening. Detsamma gäller gärningar som i och för sig förekommer i stor omfattning men som kan hänföras till en eller ett mindre antal individers agerande på eget bevåg, t.ex. ett upplopp, en s.k. brottsvåg eller ett isolerat massmord. Gärningarna behöver inte ha varit föremål för lagföring men det måste kunna konstateras att ett angrepp de facto föreligger.

Ett angrepp på en grupp civila ska vara omfattande eller systematiskt till sin natur. Samma omständigheter kan i detta sammanhang beaktas som vid bedömningen av om ett angrepp överhuvudtaget föreligger.

Bedömningen av om ett angrepp är omfattande görs främst utifrån objektiva omständigheter. I första hand beaktas den effekt som angreppet får, t.ex. att många människor dödas eller utsätts för bl.a. tortyr, våldtäkt, deportation eller förföljelse. Såväl ett stort antal gärningar som begås av flera olika personer som ett fåtal gärningar som var för sig förorsakar mycket stora skador kan ge upphov till konsekvenser som innebär att ett angrepp anses som omfattande. Det ligger i sakens natur att ett omfattande angrepp i många fall också är systematiskt, eftersom det i princip krävs planering och organisation för att genomföra en storskalig attack. Det förhållandet att ett angrepp bedöms vara omfattande kan därmed tala för att det även är att anse som systematiskt.

Systematiska angrepp definieras av Jugoslavientribunalen som angrepp bestående av organiserade gärningar som följer ett visst mönster eller en på förhand uppgjord plan, i motsats till att de uppkommer slumpartat och utan inbördes samband148. Bedömningen av om ett angrepp lever upp till kravet på systematik görs i första hand utifrån objektiva omständigheter. I de fall en stats eller organisations plan eller politik kan anses ligga till grund för ett angrepp är kravet på systematik som utgångspunkt uppfyllt. Även i andra fall kan de gärningar som konstituerar ett angrepp ha

146Jugoslavientribunalen, Trial Judgement, The Prosecutor v. Tihomir Blaskic, 2000, IT- 95-14-T, para 206, Jugoslavientribunalen, Trial Judgement, The Prosecutor v. Dusko Tadic, 1997, IT-94-1-T, para 649.

147Jugoslavientribunalen, Trial Judgement, The Prosecutor v. Dario Kordic and Mario

Cerkez, 2001, IT-95-14/2-T, para 178.

148 Jugoslavientribunalen, Trial Judgement, The Prosecutor v. Dusko Tadic, 1997, IT-94-1- T, para 648, Jugoslavientribunalen, Trial Judgement, The Prosecutor v. Dragoljub Kunarac and Others, 2001, IT-96-23-T och IT-96-23/1-T, para 429.

föregåtts av en sådan övergripande organisation och samordning att	Prop. 2013/14:146
angreppet är att anse som systematiskt. Vid denna bedömning kan bl.a.
beaktas att ledande personer i samhället uttalat sig till förmån för
angreppet, att angreppet involverat ett större antal personer samt krävt
planering och samordning för att kunna genomföras.
För att en gärning ska kunna utgöra ett brott mot mänskligheten krävs,
om inte gärningen som sådan utgör ett omfattande eller systematiskt
angrepp på en grupp civila, att den ingår som ett led i ett sådant angrepp.
Förövaren behöver inte ha gjort sig skyldig till ytterligare gärningar.
Denne behöver inte heller ha deltagit i planeringen eller organisationen
av det angrepp som gärningen kopplas till eller dela det syfte eller motiv
som ligger till grund för angreppet. Förövaren kan begå gärningen av
personliga motiv eller i eget intresse t.ex. av ekonomiska eller sociala
skäl149. Vidare uppställs inget krav på att förövaren känner till alla
omständigheter kring angreppet eller att han eller hon förstår att detta i
rättslig bemärkelse utgör ett angrepp. Det är tillräckligt att personen har
uppsåt till de faktiska omständigheterna som konstituerar angreppet.
Vidare krävs enligt Jugoslavientribunalen att gärningen, utifrån en
objektiv bedömning, är sådan att den till sin karaktär eller effekt kan
främja angreppet samt att förövaren har uppsåt till detta förhållande. Av
betydelse för denna bedömning är, enligt tribunalen, de objektiva
omständigheterna vid gärningens genomförande samt gärningens
karaktär och dess konsekvenser150. Därvid beaktas bl.a. om det finns
likheter mellan den enskilda gärningen och de gärningar som konstituerar
angreppet, om den eller de personer som utsätts för den enskilda
gärningen kan anses tillhöra den grupp civila som angreppet riktas mot
samt om det finns ett tidsmässigt och geografiskt samband mellan
gärningen och angreppet.
Punkten 1
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 10.3.1. Relevant reglering finns i
artiklarna 7:1 a och 7:1 b i Romstadgan.
Den brottsliga gärningen avser att uppsåtligen döda en person som
ingår i gruppen. Straffansvaret omfattar även underlåtenhetshandlingar
som t.ex. berövande av tillgång till livsmedel, läkemedel eller andra
livsnödvändiga förnödenheter151. Även tvång att utföra mycket hårt
fysiskt arbete som leder till att en person avlider på grund av utmattning
eller sjukdom kan omfattas. I straffansvaret ingår även utrotning
(extermination). Storskaligheten i en sådan gärning får betydelse vid
bedömningen av straffvärdet.

149Jugoslavientribunalen, Appeal Judgement, The Prosecutor v. Dragoljub Kunarac and Others, 2002, IT-96-23-A och IT-96-23/1-A, paras 102 f.

150Jugoslavientribunalen, Appeal Judgement, The Prosecutor v. Dusko Tadic, 1999, IT-94-

1-A, para 271, Jugoslavientribunalen, Trial Judgement, The Prosecutor v. Dragoljub Kunarac and Others, 2001, IT-96-23-T och IT-96-23/1-T, para 418.

151 Jugoslavientribunalen, Trial Judgement, The Prosecutor v. Zejnil Delalic and Others, 1998, IT-96-21-T, para 424.

241

Prop. 2013/14:146

242

Punkten 2

Bestämmelsen behandlas i avsnitt 10.3.2. Reglering finns i Romstadgan, artiklarna 7:1 f, 7:1 g, 7:1 k samt 7:2 e.

Den brottsliga gärningen avser att tillfoga en person som ingår i gruppen allvarlig smärta eller skada eller utsätta denne för svårt lidande. Detta kan ske genom att personen utsätts för tortyr eller annan omänsklig behandling. Även påtvingad sterilisering omfattas då en sådan gärning kan utgöra omänsklig behandling.

Med allvarlig smärta avses fysiskt lidande av visst kvalificerat slag. Även förorsakande av smärta med en lägre grad av intensitet kan omfattas av straffansvaret om någon utsätts under en längre tid eller vid upprepade tillfällen.

Med allvarlig skada avses såväl psykisk som fysisk skada. För psykisk skada krävs att den är medicinskt påvisbar t.ex. en psykisk chock, psykos eller svår depression. Allmänna känsloyttringar som vrede, rädsla, oro eller sorg faller inte in under bestämmelsen. Allvarliga fysiska kroppsskador innefattar fysiska funktionsrubbningar såsom försämrad syn, hörsel eller talförmåga, förlamning, förlust av lemmar eller svåra inre skador. Även sterilisering kan förorsaka en allvarlig fysisk skada. En permanent eller långsiktig allvarlig försämring av hälsan kan också utgöra en kroppsskada. Dessutom kan t.ex. sår, frakturer, ledskador, svullnader, hjärnskakningar, förgiftningar eller vävnadsskador förorsakade av t.ex. strålning utgöra allvarliga skador, förutsatt att de är av kvalificerat slag. Också andra, anatomiskt sett, mindre allvarliga skador kan omfattas av bestämmelsen om de för den skadade har särskilt stor betydelse. En kroppsskadas svårhet kan därmed bedömas utifrån den enskilda individens situation.

Begreppet skada innefattar även sjukdom som t.ex. inträtt till följd av tortyr. Allvarlig sjukdom kan också inträda som en följd av att en person utsätts för mycket påfrestande behandling t.ex. genom att i fångenskap vägras medicinering, inte förses med tillräckliga mängder mat eller vatten eller tvingas äta eller dricka något som är skadligt för hälsan.

Med svårt lidande avses psykiskt lidande. Svårt lidande kan förorsakas genom att en person utsätts för svåra psykiska påfrestningar t.ex. genom att förhöras med metoder som innebär att personen eller någon närstående hotas eller åsamkas allvarlig rädsla eller dödsångest. Även förhörsmetoder som innefattar att en person utsätts för t.ex. kraftigt ljud eller ljus kan, beroende på intensitet och varaktighet, orsaka såväl allvarlig smärta som svårt lidande. Att tvingas bevittna allvarliga brott som förövas mot någon annan kan också ge upphov till svårt lidande. Detsamma gäller sterilisering mot en persons vilja.

I bestämmelsen anges vilka gärningsformer som, förutsatt att de lett till den föreskrivna effekten, omfattas av straffansvaret. De rekvisit som gäller för tortyr eller annan omänsklig behandling måste därmed också vara uppfyllda för att straffansvar ska komma i fråga.

Begreppet tortyr, när detta utgör ett brott mot mänskligheten, definieras i den internationella straffrätten. Samma begrepp, innefattande delvis andra rekvisit, förekommer även som krigsförbrytelse. Med tortyr avses såväl i fråga om brott mot mänskligheten som krigsförbrytelser uppsåtligt tillfogande av allvarliga smärta eller svårt fysiskt eller psykiskt lidande.

Tortyr kan även innefatta förorsakande av allvarlig skada. I avgörandet Kunarac152 har Jugoslavientribunalen, vid prövning av straffansvar för krigsförbrytelser som begås genom tortyr, slagit fast att en tortyrgärning består av en aktiv handling eller underlåtenhet som förorsakar någon svår smärta eller svårt lidande. Kravet på kvalificerad smärta eller lidande är utmärkande för tortyrbrottet. En bedömning av om detta är uppfyllt måste göras utifrån omständigheterna i det enskilda fallet. Vid denna prövning beaktas omständigheter sammanhängande med gärningen, bl.a. våldets intensitet och omfattning, om gärningen pågått under lång tid och innehållit förnedrande inslag samt de fysiska eller psykiska effekter gärningen förorsakat. Våldtäkt, se författningskommentaren till punkten 3, uppfyller per definition tortyrbrottets krav på smärta eller lidande. Vidare kan det sammanhang som en gärning begås i beaktas. Som exempel kan nämnas gärningar som begås i ett fångläger eller annars i en miljö där människor berövats sin frihet eller helt står under kontroll av andra eller gärningar som riktat sig mot en person som av annan anledning haft svårt att försvara sig. Under sådana omständigheter kan flera gärningar, som var för sig inte ger upphov till en tillräckligt allvarlig effekt, vid en sammantagen bedömning nå upp till den straffbara nivån. Även omständigheter som sammanhänger med offrets personliga förutsättningar som ålder, kön, hälsotillstånd eller beroendeställning har betydelse för bedömningen. För tortyr uppställs inget krav på att gärningen ska förorsaka skador eller andra synliga effekter, även om detta givetvis ofta är fallet153.

Tortyrgärningar kan vara av varierat slag som våldtäkt eller olika former av misshandel. Tortyr kan även begås genom att en person utsätts för svåra psykiska eller fysiska påfrestningar t.ex. genom att berövas möjligheten till vila eller sömn eller genom att tvingas utföra mycket hårt fysiskt arbete. Även framkallande av allvarlig fruktan kan utgöra tortyr. I Rwandatribunalens avgörande Semanza154 konstaterade tribunalen att en grupp kvinnor utsatts för en sådan extrem nivå av rädsla, genom att flera kvinnor i gruppen våldtagits samt även dödats i deras närvaro, att detta i sig utgjorde en tortyrhandling. Enligt Jugoslavientribunalen, i dess avgörande Naletilic155, ansågs fångar ha blivit utsatta för tortyr genom att de bibringats uppfattningen att de inom kort skulle dödas. Tortyrhandlingar kan även begås genom underlåtenhet, t.ex. genom att inte i tillräcklig omfattning förse frihetsberövade med mat, vatten eller mediciner. Även våldshandlingar som riktas mot en tredje person kan utgöra tortyr, t.ex. genom att en närstående våldtas eller misshandlas inför den person som tortyrgärningen riktas mot. Beroende på omständigheterna kan även gärningar som innebär att personer tvingas begå sexuella övergrepp eller utöva våld mot varandra omfattas.

152Jugoslavientribunalen, Trial Judgement, The Prosecutor v. Dragoljub Kunarac and Others, 2001, IT-96-23 and IT-96-23/1-T, paras 497 f.

153Jugoslavientribunalen, Trial Judgement, The Prosecutor v. Radoslav Brdanin, 2004, IT- 99-36-T, para 484.

154Rwandatribunalen, Trial Judgement, The Prosecutor v. Laurent Semanza, 2003, ICTR- 97-20-T, paras 480–488.

155Jugoslavientribunalen, Appeal Judgement, The Prosecutor v. Mladen Naletilic och

Vinko Martinovic, 2006, IT-98-34-A, paras 299 f.

Prop. 2013/14:146

243

Prop. 2013/14:146

244

Även praxis från Europadomstolen kan ge viss ytterligare ledning i fråga om vilka gärningar som är av sådant kvalificerat slag att de kan utgöra tortyr156.

När en krigsförbrytelse begås genom tortyr krävs att gärningen begås med ett särskilt syfte, se författningskommentaren till 4 § första stycket 2. Något sådant krav uppställs inte i fråga om brott mot mänskligheten. Frågan om vilka motiv eller syften som legat till grund för en sådan gärning saknar därmed betydelse och straffansvaret omfattar även gärningar som begås med rent sadistiskt motiv.

Det uppställs inte heller något krav på att förövaren har en officiell ställning eller agerar på uppdrag av en stat, vilket krävs enligt FN:s tortyrkonvention. Däremot ska offret befinna sig i förövarens förvar eller stå under dennes kontroll. Motsvarande krav förekommer inte när en krigsförbrytelse begås genom tortyr. Dock får det anses ligga i sakens natur att en person som utsätts för sådan kvalificerad grad av smärta eller lidande som är utmärkande för tortyrbrottet också befinner sig i förövarens förvar eller står under dennes kontroll.

Enligt brottskriterierna till bestämmelsen utgör inte smärta eller lidande som uppkommer enbart genom eller är förknippade med lagenliga sanktioner tortyr.

Allvarlig smärta eller skada eller svårt lidande kan även förorsakas genom annan omänsklig behandling.

De gärningar som kan utgöra omänsklig behandling är av mycket varierat slag. Tortyr utgör en kvalificerad form av omänsklig behandling157 och brottet kan således begås genom alla former av tortyrgärningar. Vidare kan ansvaret omfatta bl.a. påtvingad sterilisering, varigenom någon, mot sin vilja, varaktigt berövas fortplantningsförmågan, och användande av s.k. mänskliga sköldar158. Enligt Jugoslavientribunalen avses med omänsklig behandling detsamma som grym behandling, vilket är det begrepp som förekommer i tribunalens stadga159.

Därutöver kan gärningar som står i strid med vad som enligt allmänna värderingar anses utgöra human behandling och som utgör en allvarlig kränkning av den grundläggande respekten för människors värdighet utgöra omänsklig behandling. Ledning kan här hämtas bl.a. i den humanitära rättens reglering av vad som utgör human behandling, främst Genèvekonventionerna och deras tilläggsprotokoll160, se författningskommentaren till 4 § första stycket 2. Allvarliga kränkningar

156 ECtHR, Ireland v. UK, Publications of the European Court of Human Rights, Series A: Judgements and Decisions, vol. 25, p. 66; 58 ILR 188 at 265, ECtHR, Aydin v. Turkey, Reports of Judgements and Decisions, 1997-VI, pp. 4891 f., paras. 83, 84, 86, ECtHR, Aksoy v. Turkey, Reports of Judgements and Decisions, 1996-VI, p. 2279, para. 60.

157 Jugoslavientribunalen, Trial Judgement, The Prosecutor v. Dusko Tadic, 1997, IT-94-1- T, para 730, Jugoslavientribunalen, Trial Judgement, The Prosecutor v. Kvocka, 2001, IT- 98-30-T, paras 206 f.

158Jugoslavientribunalen, Trial Judgement, The Prosecutor v. Tihomir Blaskic, 2000, IT-95- 14-T, para 716.

159Jugoslavientribunalen, Trial Judgement, The Prosecutor v. Goran Jelisic, 1999, IT-95- 10-T, para 52.

160Jugoslavientribunalen, Trial Judgement, The Prosecutor v. Zejnil Delalic and Others,

1998, IT-96-21-T, paras 520 f.

som innebär ett allmänt skändande av den personliga värdigheten kan, om de förorsakar ett svårt lidande, också omfattas av straffansvaret. Därmed kan t.ex. tvång att utföra arbete under förnedrande och kränkande förhållanden eller utföra handlingar som står i uppenbar strid med en persons religiösa eller kulturella uppfattning utgöra omänsklig behandling. Ytterligare ledning i fråga om vilken typ av gärningar som kan vara aktuella kan hämtas i praxis från såväl tribunalerna som Europadomstolen161.

Punkten 3

Bestämmelsen behandlas i avsnitt 10.3.3. Romstadgans reglering finns i artikel 7:1 g.

Den brottsliga gärningen avser att utsätta en person som ingår i gruppen för ett allvarligt sexuellt övergrepp. Detta kan ske genom våldtäkt, påtvingad prostitution eller annan till sitt allvar jämförbar gärning.

Innebörden av rekvisitet allvarligt sexuellt övergrepp bestäms genom de gärningsformer som räknas upp i bestämmelsen.

Med våldtäkt avses en penetration av sexuell natur med penis eller ett annat objekt av en persons vagina eller anus eller med penis av en persons mun. Kravet på penetration är uppfyllt även om den sker endast i liten omfattning. Gärningen ska ske med användande av tvång. Därmed avses våld eller hot som riktas mot offret eller mot en annan person. Våld innefattar bl.a. misshandel eller annat fysiskt betvingande. Det krävs inte att offret gjort något motstånd. Med hot avses t.ex. hot om förestående våld mot liv eller hälsa.

Kravet på våld eller hot gäller inte när en gärning begås mot någon som inte har förmåga att lämna ett verkligt medgivande. Denna oförmåga kan bero på naturliga, framkallade eller åldersbetingade förhållanden hos den utsatta personen, t.ex. hög eller låg ålder, sjukdom eller skada eller berusning. Avsaknaden av förmåga att lämna ett verkligt medgivande kan även bero på att gärningen begås i en miljö eller under omständigheter som är tvingande (coercive environment/circumstances). Detta kan bl.a. vara fallet när en förövare genom sin ställning utövar makt över offret, t.ex. när offret befinner sig i fångenskap eller på annat sätt fått sin frihet inskränkt och förövaren är fångvaktare eller annars utövar kontroll över den utsatta personen.

Det förhållandet att ett omfattande eller systematiskt angrepp riktas mot den grupp civila som den utsatta personen tillhör, och som det

161 Ireland v. UK, Publications of the European Court of Human Rights, Series A: Judgements and Decisions, vol. 25, Selcuk and Asker v. Turkey, Reports of Judgements and Decisions, 1998-II, The Greek case, (1972) 12 Yearbook of the Convention on Human Rights, p. 500, Ensslin, Baader and Raspe v. FRG, Decisions and Reports, vol. 14,

Prop. 2013/14:146

245

Prop. 2013/14:146	sexuella övergreppet ingår		som	ett	led i,	kan innebära		att sådana
	tvingande förhållanden anses föreligga. Beroende på omständigheterna
	kan således de särskilda rekvisit som utgör förutsättning för att en
	gärning ska omfattas av straffansvar för brott mot mänskligheten, se
	avsnitt 10.1, beaktas vid bedömningen av om en handling ska anses
	utgöra våldtäkt (eller något annat allvarligt sexuellt övergrepp). På
	motsvarande sätt kan förekomsten av de särskilda rekvisit som krävs för
	straffansvar för folkmord och krigsförbrytelser, se avsnitten 9.1 och 11.1,
	beaktas.	Förekomsten	av	tvingande		förhållanden		(coercive
	environment/circumstances)		diskuterades			i	Rwandatribunalens
	avgörande	Akayesu162. Tribunalen			konstaterade		att	redan den

omständigheten att det pågår en väpnad konflikt i ett område eller att det där finns en påtaglig militär närvaro kan medföra att sådana förhållanden föreligger. I Jugoslavientribunalens avgörande Kunarac163 var fråga om kvinnor som befann sig i vad som i praktiken kunde anses utgöra ett militärt högkvarter och i lägenheter som tjänade som bostäder åt soldater. Kvinnorna hade enligt tribunalen utsatts för upprepade sexuella övergrepp av soldater som bodde eller tillfälligt vistades på dessa platser. Det konstaterades att kvinnorna visserligen hade vissa begränsade möjligheter att röra sig fritt utanför dessa byggnader men att de i praktiken inte hade möjligheter att fly eftersom de saknade reell tillflyktsort. De ansågs ha befunnit sig i en sådan situation och levt under sådana förhållanden att de saknade förmåga att lämna ett frivilligt medgivande till de sexuella handlingarna. Vid denna bedömning beaktades även det förhållandet att de kvinnor som inledningsvis hade försökt sätta sig till motvärn eller avvisa de sexuella handlingarna hade misshandlats eller annars behandlats illa.

Med påtvingad prostitution avses att förövaren med samma tvång eller utnyttjande av tvingande förhållanden som gäller för straffansvar för våldtäkt, se ovan, förmår en person att mot ersättning delta i en handling av sexuell natur. Vad som avses med en sådan handling behandlas vidare nedan. Det krävs således att förövaren i utbyte mot eller i samband med den handling som offret utför erhåller ekonomisk vinning eller andra förmåner, eller i vart fall förväntar sig detta.

Straffansvaret för ett allvarligt sexuellt övergrepp som begås genom annan till sitt allvar jämförbar gärning omfattar handlingar av sexuell natur som någon genom samma typ av tvång eller utnyttjande av tvingande förhållanden som gäller för våldtäkt, se ovan, begår mot en person eller som denne tvingas utföra. Gärningen ska till sitt allvar vara jämförbar med övriga i bestämmelsen uppräknade sexuella övergrepp, dvs. våldtäkt eller påtvingad prostitution.

162Rwandatribunalen, Trial Judgement, The Prosecutor v. Jean Paul Akayesu, ICTR-96-4- T, 1998, para 688.

163Jugoslavientribunalen, Trial Judgement, The Prosecutor v. Dragoljub Kunarac and Others, 2001, IT-96-23-T och IT-96-23/1-T, paras 732–742, Appeal Judgement, The

Prosecutor v. Dragoljub Kunarac and Others, IT-96-23 och IT-96-23/1-A, paras 132 f.

246

Handlingar av sexuell natur kan vara av varierat slag. Vad som kan omfattas av straffansvaret har varit föremål för Jugoslavien-164och Rwandatribunalernas prövning. I avgörandet Furundzija165 konstaterade Jugoslavientribunalen att straffansvaret inte endast omfattar gärningar som kan utgöra våldtäkt utan även andra allvarliga sexuella övergrepp som inte innefattar penetration. Därmed kan olika former av handlingar av sexuell natur som utgör angrepp på en persons fysiska eller psykiska integritet och som sker på ett förnedrande sätt omfattas. Som exempel kan nämnas att två personer tvingas utföra sexuella handlingar med varandra eller att en person tvingas att onanera inför förövarens beskådan. Vidare kan andra sexuella beröringar som inte innefattar penetration, beroende på omständigheterna i det enskilda fallet, omfattas. Även handlingar som sedda var för sig inte når upp till kravet på allvar kan, om de sker upprepat eller på ett systematiskt sätt, omfattas av bestämmelsen.

Punkten 4

Bestämmelsen behandlas i 10.3.4. Relevant reglering finns i artiklarna 7:1 g och 7:2 f i Romstadgan.

Den brottsliga gärningen avser den som, i syfte att påverka den etniska sammansättningen av en befolkning eller att föröva andra svåra överträdelser av allmän folkrätt, frihetsberövar en kvinna som ingår i gruppen och som med tvång gjorts havande.

Den brottsliga gärningen innefattar två led. I det första ledet uppställs ett krav på att en kvinna med tvång blivit gravid. Tvånget kan bestå i att graviditeten åstadkommits genom att kvinnan utsatts för en våldtäkt, se författningskommentaren till punkten 3, eller genom att någon form av medicinskt ingrepp genomförts utan kvinnans verkliga samtycke. Det andra ledet uppställer ett krav på att kvinnan eller flickan berövas sin frihet. Det är inte nödvändigt att kvinnan rent fysiskt spärras in. Med frihetsberövande aves även andra former av begränsningar av rörelsefriheten som t.ex. anvisande av vistelseort eller husarrest. Straffansvar för påtvingat havandeskap kan också komma i fråga i de fall en kvinna redan är frihetsberövad när hon med tvång blir gravid och därefter, med det särskilda syftet, se nedan, hålls fortsatt frihetsberövad. Frihetsberövandet måste emellertid vara av sådant slag att kvinnan därigenom förhindras att träffa egna val i förhållande till graviditeten.

Det krävs att frihetsberövandet sker i syfte att påverka den etniska sammansättningen av en befolkning. Avsikten med åtgärden ska således vara att frihetsberövandet ska leda till att kvinnan fullföljer graviditeten och föder barnet, även om det inte är nödvändigt att den avsedda effekten uppnås. Frihetsberövandet kan även ske i syfte att föröva andra svåra överträdelser av allmän folkrätt som t.ex. att utföra medicinska experiment på den gravida kvinnan, fostret eller det nyfödda barnet.

164Jugoslavientribunalen, Trial Judgement, The Prosecutor v. Anto Furundzija, 1998, IT- 95-17/1-T, Jugoslavientribunalen, Trial Judgement, The Prosecutor v. Kvocka, 2001, IT- 98-30-T.

165Jugoslavientribunalen, Trial Judgement, The Prosecutor v. Anto Furundzija, 1998, IT-

95-17/1-T, para 186.

Prop. 2013/14:146

247

Prop. 2013/14:146

248

En och samma person behöver inte begå gärningens båda led. En person kan, utan särskilt syfte, göra sig skyldig till en våldtäkt varigenom en kvinna eller flicka blir gravid. En annan person kan därefter, i syfte att påverka den etniska sammansättningen av en befolkning eller föröva andra svåra överträdelser av allmän folkrätt, frihetsberöva kvinnan. Den senare personen kan ådra sig ansvar för påtvingat havandeskap, även om det särskilda syftet inte förelåg vid tidpunkten för det övergrepp som ledde till graviditeten. Personen måste emellertid ha uppsåt i förhållande till att kvinnan gjorts gravid med tvång.

Det finns i nuläget inga avgöranden i praxis som behandlar påtvingat havandeskap.

Punkten 5

Bestämmelsen behandlas i avsnitt 10.3.5. Reglering finns i Romstadgan artiklarna 7:1 c och 7:2 c.

Den brottsliga gärningen avser att förorsaka att en person som ingår i gruppen kommer i sexuellt slaveri eller, i strid med allmän folkrätt, kommer i tvångsarbete eller annat sådant tvångstillstånd. Bestämmelsen tar sikte på gärningar som strider mot förbudet mot slaveri i allmän folkrätt.

Förslavning definieras i Romstadgan som utövande av den makt som följer av äganderätt över en person, inbegripet utövande av denna makt vid handel med människor, särskilt kvinnor och barn. Brottskriterierna anger att sådan makt kan utövas genom köp, försäljning, utlåning av, byteshandel eller genom att någon på annat motsvarande sätt berövar en person dennes frihet. Avgörande är om en person genom gärningen berövas sin självbestämmanderätt helt eller i väsentlig omfattning. Det är inte nödvändigt att personen fysiskt frihetsberövas. Genom att i betydande omfattning berövas sin självbestämmanderätt och därmed möjlighet att handla efter egen vilja kommer personen i ett tvångstillstånd. Därigenom är brottet fullbordat. Utanför det straffbara området faller åtgärder som inte strider mot allmän folkrätt. Därmed omfattas inte t.ex. frihetsberövande som utgör påföljd för brott, förutsatt att de folkrättsliga reglerna för ett sådant frihetsberövande är uppfyllda.

Ett tillstånd av förslavning kommer, i de flesta fall, till uttryck genom att en person exploateras t.ex. genom tvångsarbete eller sexuellt slaveri, eller annars utsätts för svåra övergrepp. Jugoslavientribunalen konstaterade i avgörandet Kunarac166 att straffansvaret omfattar gärningar varigenom en persons rörelsefrihet kraftigt begränsas genom att denne utsätts för fysisk eller psykisk kontroll, våld, hot, tvång, grym behandling eller sexuella övergrepp. I avgörandet ansågs kvinnor ha berövats sin handlingsfrihet på ett sådant sätt att de var föremål för förslavning. Under en tidsperiod om cirka sex månader vistades de i ett hus som återkommande besöktes av ett flertal soldater. Enligt tribunalen utsatte soldaterna kvinnorna för upprepade sexuella övergrepp, främst i

166 Jugoslavientribunalen, Trial Judgement, The Prosecutor v. Dragoljub Kunarac and Others, 2001, IT-96-23-T och IT-96-23/1-T, paras 732–742, Appeal Judgement, The Prosecutor v. Dragoljub Kunarac and Others, 2002, IT-96-23-A och IT-96-23/1-A, para 119.

form av våldtäkter. Kvinnorna förväntades också utföra hushållssysslor	Prop. 2013/14:146
samt allmänt lyda de soldater som besökte huset. Enligt tribunalen
behandlades kvinnorna som om de vore Dragoljub Kunaracs personliga
egendom bl.a. genom att han, förutom att själv begå sexuella övergrepp
mot dem, även lät andra soldater utnyttja dem sexuellt mot betalning. Det
förhållandet att kvinnorna tidvis hade möjlighet att lämna huset saknade
enligt tribunalen betydelse i sammanhanget, eftersom de i praktiken inte
hade någonstans att fly.
Vid bedömningen av vad som ska anses utgöra ett folkrättsstridigt
tvångsarbete finns relevanta bestämmelser bl.a. i den humanitära rättens
reglering av under vilka förhållanden civila och krigsfångar får sättas i
arbete, främst Genèvekonventionerna III och IV. Krigsfångar får åläggas
arbete inom t.ex. jordbruk, vissa industrier som inte tillverkar vapen eller
liknande produkter, transport- eller lagerarbete som inte har militär
karaktär samt husligt arbete. Arbetet ska utföras under goda förhållanden
och med fullgod utrustning och nödvändig utbildning. Arbetet ska inte
vara hälsovådligt eller farligt och inte heller ha förnedrande inslag.
Skälig ersättning ska utgå. Arbete som utförs i strid med dessa regler
kan, om övriga förutsättningar är uppfyllda, utgöra ett straffbart
tvångsarbete.
I Jugoslavientribunalens avgörande Krnojelac167 prövades frågan om
krigsfångar förslavats genom tvångsarbete. Tribunalen beaktade bl.a. det
förhållandet att lägerfångar tvingats utföra arbete under hot t.ex. genom
att arbetet övervakades av beväpnade vakter eller att den som vägrade att
utföra arbete bestraffades genom att sättas i långvarig isolering eller
vägras matransoner. Vid bedömningen av om fångarna haft
handlingsfrihet och därmed möjlighet att vägra att utföra arbetet
beaktades att de tvingades leva under mycket dåliga förhållanden i
fånglägret samt att de där utsattes för inhuman och kränkande
behandling. Vid bedömningen av om arbetet utförts frivilligt beaktades
även den fysiska och psykiska inverkan arbetet kunde ha samt det faktum
att även sjuka och skadade fångar hade arbetat under svåra förhållanden.
Vidare beaktades om ersättning utgått för arbetet. Extra matransoner och
tilldelning av cigaretter ansågs inte utgöra adekvat ersättning.
Även andra former av exploatering, t.ex. för avlägsnande av organ, kan
ge uttryck för att en person kommit i sådant tvångstillstånd som omfattas
av straffansvar.
Punkten 6
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 10.3.6. Relevant reglering i
Romstadgan finns i artiklarna 7:1 d och 7:2 d. Den straffbelagda
gärningen avser att i strid med allmän folkrätt deportera eller
tvångsförflytta en person som ingår i gruppen.

167 Jugoslavientribunalen, Trial Judgement, The Prosecutor v. Milorad Krnojelac, 2002, IT- 97-25-T, paras 349 f.

249

Prop. 2013/14:146

250

Med begreppet deportation avses som utgångspunkt förflyttning utanför territoriet, dvs. över en statsgräns, medan en förflyttning sker inom ett och samma territorium168.

I praktiken berör en deportation eller tvångsförflyttning ofta ett större antal personer. En straffbar gärning kan dock bestå i att endast en person förflyttas eller deporteras. För straffansvar krävs att deportationen eller tvångsförflyttningen sker i strid med allmän folkrätt. I konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter anges bl.a. att var och en har rätt att röra sig fritt och välja bostadsort, fritt lämna ett land samt inte godtyckligt förvägras rätten att resa in i sitt eget land. Enligt artiklarna 12 och 13 får dessa rättigheter inskränkas endast genom lag, bl.a. när det är nödvändigt för att skydda den nationella säkerheten, den allmänna ordningen, folkhälsan eller andras rättigheter och friheter. Även protokoll nr 4 till Europakonventionen innehåller reglering som är av betydelse för denna bedömning. Pågår det en väpnad konflikt i området är den humanitära rätten, främst Genèvekonvention IV och tilläggsprotokollen I och II, tillämplig. Deportation och tvångsförflyttning i strid med den humanitära rätten kan omfattas av straffansvaret för krigsförbrytelser, se författningskommentaren till 4 § första stycket 8.

För straffansvar krävs att en deportation eller tvångsförflyttning sker i strid med personens fria vilja169. Det kan t.ex. handla om att personer utsätts för våld, frihetsberövande, svåra psykiska påfrestningar, fysiska umbäranden eller hot om detta. Deportationen eller tvångsförflyttningen kan också tvingas fram genom utnyttjande av någons beroendeställning eller genom andra former av maktmissbruk. Vidare kan en deportation eller förflyttning anses ske mot en persons vilja om denne lever under sådana tvingande förhållanden att han eller hon inte har möjlighet att lämna ett verkligt medgivande till åtgärden (coercive environment), se författningskommentaren till punkten 4. Civila som tvingas fly för att undkomma ett påtagligt och överhängande hot om svåra övergrepp eller allmän förföljelse kan således anses vara deporterade eller tvångsförflyttade170. Som exempel kan nämnas civila som lämnar ett område på grund av att det finns en överhängande risk för att de utsätts för våld och hot, om deras hem och egendom förstörs, om de fråntas möjligheterna att försörja sig t.ex. genom att de förbjuds utöva verksamhet eller ta anställning eller om de utsätts för förnedrande behandling. Frivillig förflyttning som sker för att undkomma sådana allmänna påfrestningar som följer av att det pågår en väpnad konflikt eller oroligheter i området faller dock utanför det straffbara området.

En förflyttning över ett mindre område som i begränsad omfattning påverkar människors liv omfattas normalt sett inte av straffansvaret.

Ansvar kan åvila såväl den som utför deportationen eller tvångsförflyttningen som den som beordrar den.

168Jugoslavientribunalen, Trial Judgement, The Prosecutor v. Radislav Krstic, 2001, IT-98- 33-T, para 521.

169Jugoslavientribunalen, Appeal Judgement, The Prosecutor v. Milomir Stakic, 2006, IT-

97-24-A, paras 279 f.

170 Jugoslavientribunalen, Trial Judgement, The Prosecutor v. Radislav Krstic, 2001, IT-98- 33-T, paras 528–530, Jugoslavientribunalen, Trial Judgement, The Prosecutor v. Blagoje Simic, 2003, IT-95-9-T, paras 125–128.

Punkten 7

Bestämmelsen behandlas i avsnitt 10.3.7. Romstadgans reglering finns i artikel 7:1 e. Den brottsliga gärningen avser att i strid med allmän folkrätt frihetsberöva en person som ingår i gruppen.

Med frihetsberövande avses inte endast fysiskt berövande av friheten som t.ex. fängslande eller internering. Även åläggande av en bestämd vistelseort, husarrest eller någon annan form av åtgärd som väsentligt begränsar en persons rörelsefrihet kan, beroende på omständigheterna i det enskilda fallet, utgöra ett frihetsberövande171.

För straffansvar krävs att frihetsberövandet sker i strid med allmän folkrätt. I sammanhanget avses i första hand Europakonventionen, främst artiklarna 5 och 6, samt konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, främst artiklarna 9 och 14. Där anges bl.a. att människor inte får berövas sin personliga frihet utom i särskilt angivna fall och i den ordning som särskilt föreskrivs. Vidare framgår bl.a. att ett lagligt frihetsberövande ska ha skett inom ramen för en rättsprocess av behörig domstol tillsatt i laga ordning. Ett frihetsberövande ska föregås av en rättslig prövning som motsvarar kraven på en rättvis rättegång172. Det kravet innefattar bl.a. en rätt att underrättas om anklagelserna och skälen för frihetsberövandet, att få närvara vid den rättsliga prövningen av frihetsberövandet, att i god tid få möjlighet att förbereda sin sak med hjälp av ett rättsligt biträde och, i förekommande fall, en tolk samt en rätt att åberopa egna vittnen och förhöra motpartens. Vidare krävs bl.a. att det beslut som meddelas i fråga om frihetsberövandet ska vara offentligt samt motiveras.

Även om det initiala frihetsberövandet sker i enlighet med gällande regler kan missförhållanden som därefter uppstår medföra att straffansvar aktualiseras. Processuella rättigheter förknippade med ett frihetsberövande ska beaktas. Detta innebär bl.a. att ett beslut om frihetsberövande ska kunna över- eller omprövas. Vidare ska den som är föremål för ett sådant beslut behandlas humant, värdigt och med respekt för sin person. Personen ska ha nödvändig tillgång till mat, medicin, läkarvård samt fullgoda sanitära förhållanden och får inte utsättas för kränkande eller förnedrande behandling.

Även frihetsberövanden som sker på grund av att en person utnyttjat de rättigheter som i övrigt följer av regelverket för mänskliga rättigheter, t.ex. rätten att yttra sig i tal eller skrift, rätten att fritt kunna delta i sammankomster och föreningsliv eller rätten att utöva sin religion, kan stå i strid med sedvanerätten och kan därmed omfattas av straffansvaret.

Om det pågår en internationell väpnad konflikt kan ett frihetsberövande utgöra en krigsförbrytelse, se 5 § första stycket 3. Den humanitära rätten, främst Genèvekonvention IV samt tilläggsprotokollen I och II, kan också i andra fall ge ledning vid bedömningen av vad som

171 ”measures of assigned residence” , Dörmann, Elements of War Crimes under the Rome Statue of the International Criminal Court, Sources and Commentary, Cambridge University Press, 2002, s. 112 f., jfr Jugoslavientribunalen, Trial Judgement Prosecutor v. Zejnil Delalic and Others, 1998, IT-96-21-T, paras 580 f.

172 Jugoslavientribunalen, Appeal Judgement, The Prosecutor v. Dario Kordic and Mario Cerkez, 2004, IT-95-14/2-A, paras 114–116.

Prop. 2013/14:146

251

Prop. 2013/14:146	ska anses utgöra en rättvis rättegång, se författningskommentaren till 4 §
	första stycket 9.
	För straffansvar krävs att ett frihetsberövande vid en sammantagen
	bedömning kan anses strida mot den folkrättsliga regleringen på området
	i sådan omfattning att grundläggande rättigheter därmed är åsidosatta.
	Bestämmelsen omfattar inte varje avsteg från vad som i detta avseende
	gäller enligt allmän folkrätt. Mycket kortvariga frihetsberövanden
	omfattas som utgångspunkt inte. Inte heller avses frihetsberövanden som
	föregåtts av en rättslig prövning som endast i mindre mån avviker från
	t.ex. kravet på en rättvis rättegång.
	Punkten 8
	Bestämmelsen behandlas i avsnitt 10.3.8. Reglering	finns i
	artiklarna 7:1 h och 7:2 g i Romstadgan. Den brottsliga gärningen avser
	att utsätta personer som ingår i gruppen för förföljelse genom att i strid
	med allmän folkrätt beröva dem grundläggande rättigheter på grund av
	politiska, rasmässiga, nationella, etniska, kulturella, religiösa,
	könsmässiga eller andra, enligt allmän folkrätt otillåtna motiv.
	Bestämmelsen tar sikte på gärningar som riktar sig mot ett kollektiv av
	personer som i diskriminerande syfte berövas grundläggande rättigheter i
	sin egenskap av grupp.
	Vad som i detta sammanhang avses med grupp beror på
	omständigheterna i det enskilda fallet och bestäms som utgångspunkt
	utifrån de diskriminerande motiven. I de flesta fall kan avgränsningen
	ske på objektiva grunder. Den diskriminerande gärningen kan rikta sig
	mot personer på grund av deras tillhörighet till en grupp avgränsad
	genom t.ex. nationalitet eller religion. Vid denna bedömning kan dock
	även subjektiva faktorer ha betydelse. Som exempel kan nämnas att ett
	antal personer själva anser sig tillhöra en viss grupp eller av förövaren
	behandlas som en särskild grupp.
	Med grundläggande rättigheter avses i huvudsak rättigheter som följer
	av rättsområdet för mänskliga rättigheter, bl.a. FN:s allmänna förklaring
	om mänskliga rättigheter från 1948, Europakonventionen och
	konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter. Även reglering
	inom den humanitära rätten, främst Genèvekonventionerna med
	tilläggsprotokollen I och II, kan vara relevant i sammanhanget. Därutöver
	kan grundläggande rättigheter i vissa fall följa av sedvanerätten.
	För straffansvar krävs att gärningen innebär att en eller flera
	rättigheter, som vid en sammantagen bedömning kan anses centrala för
	tillvaratagandet av människors grundläggande rättigheter, berövas
	gruppen eller kraftigt inskränks. Enligt Jugoslavientribunalen krävs att
	gärningen utgör ett sådant grovt eller uppenbart åsidosättande av
	människors grundläggande rättigheter att gärningen till sitt allvar är
	jämförbar med andra brott mot mänskligheten. Bedömningen av om
	gärningen kan anses nå upp till detta krav ska göras utifrån samtliga
	omständigheter i det enskilda fallet. Ett flertal mindre	allvarliga

252

gärningar kan, enligt tribunalen, vid en samlad bedömning vara att anse som en straffbar kränkning173.

För straffansvar krävs vidare att gärningen begås med något av de diskriminerande motiv som anges i bestämmelsen. Politiska motiv begränsar sig inte till att den grupp som är föremål för åtgärden tillhör ett visst politiskt parti eller annars bekänner sig till en politisk ideologi. Engagemang i samhällsfrågor som miljö, hälsa eller jämställdhet kan, beroende på omständigheterna, utgöra en sådan politisk plattform som förenar en grupp och utgör ett politiskt motiv för diskriminerande åtgärder riktade mot denna grupp. Rasmässiga motiv omfattar i vart fall motiv som grundar sig på en föreställning om ras eller avser hudfärg, härkomst eller nationellt eller etniskt ursprung, vilket enligt rasdiskrimineringskonventionen (jfr prop. 1970:87) definierar begreppet rasdiskriminering. För bedömningen av vad som kan anses utgöra kulturella motiv kan ledning hämtas i konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter. Gärningar som innebär att en grupp berövas sina grundläggande rättigheter på grund av gruppens språk, sedvänjor eller kulturhistoria kan utgöra brott. Religiösa motiv kan ligga till grund för gärningar som företas såväl på grund av att en grupp på något sätt bekänner sig till en religion som att den inte gör det. Ledning i fråga om vad som kan anses utgöra könsmässig diskriminering kan hämtas i 1979 års konvention om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor. Även män kan diskrimineras på grund av sitt kön. Straffansvaret omfattar även gärningar som begås av andra enligt allmän folkrätt otillåtna motiv. Därmed omfattas diskriminerande åtgärder som företas mot en grupp på grund av att gruppen gör gällande vissa grundläggande rättigheter, bl.a. rätten att inneha medborgarskap, att delta i offentliga sammanhang, t.ex. genom att söka eller inneha offentliga ämbeten, samt delta i samhället i övrigt, t.ex. genom att läsa på universitet eller besöka offentliga platser. Även åtgärder som vidtas mot en grupp på grund av att den utnyttjat sin rätt att uttrycka sig i tal eller skrift kan omfattas.

Förföljelse kan begås genom olika typer av gärningar. Jugoslavientribunalen har i avgörandena Tadic174 och Kupreskic175 konstaterat att straffansvaret kan avse fysiska, ekonomiska eller juridiska åtgärder som vid en sammantagen bedömning innebär att en grupp på ett diskriminerande sätt berövas möjligheterna att göra gällande sina grundläggande rättigheter. En straffbar förföljelse kan begås genom en gärning som även på annan grund kan utgöra brott mot mänskligheten, t.ex. mord, tortyr, våldtäkt, deportation eller frihetsberövande. Dock kan även andra gärningar, beroende på omständigheterna i det enskilda fallet, utgöra brott. Tribunalen konstaterade, med utgångspunkt i Nürnberg- och Tokyotribunalernas praxis från andra världskriget, att judar utsattes för förföljelse bl.a. genom att det utfärdades lagar och administrativa bestämmelser som innebar att denna grupp förhindrades att arbeta inom

173Jugoslavientribunalen, Trial Judgement, The Prosecutor v. Zoran Kupreskic and Others, 2000, IT-95-16-T, paras 617–627.

174Jugoslavientribunalen, Trial Judgement, The Prosecutor v. Dusko Tadic, 1997, IT-94-1- T, paras 697 och 703 f.

175Jugoslavientribunalen, Trial Judgement, The Prosecutor v. Zoran Kupreskic, 2000, IT-

95-16-T, paras 567–636.

Prop. 2013/14:146

253

Prop. 2013/14:146

254

vissa verksamheter, starta företag, utbilda sig vid universitet, vistas på offentliga platser t.ex. teatrar eller parker, samt gifta sig eller inleda relationer med personer som ansågs tillhöra en annan grupp. Även åtgärder som förstörelse, plundring samt tvångsförsäljning till underpris och konfiskering av judars egendom ansågs utgöra förföljelse, under förutsättning att dessa s.k. ekonomiska rättigheter kränkts i sådan omfattning att personerna som tillhörde gruppen därigenom i stort sett fråntagits sina möjligheter att bedriva ekonomisk verksamhet eller på annat sätt försörja sig. Vidare ansågs åtgärder som innebar att judar tvingades bära utmärkande tecken på sina kläder utgöra ett led i den förföljelse som gruppen utsattes för. Såväl de personer som varit ansvariga för utfärdande av dessa lagar och förordningar som de domare och åklagare som tillämpat dem fälldes av Nürnberg- och Tokyotribunalerna till ansvar för förföljelse. I avgörandet Blaskic176 bekräftade Jugoslavientribunalen att bl.a. plundring och bojkott av företag eller näringsverksamhet som innebär att en grupp förhindras att bedriva verksamhet kan omfattas av brottet förföljelse.

Bestämmelsen omfattar även straffansvar för gärningar som kan omfattas av Romstadgans definition av apartheid. Enligt denna avses därmed gärningar som är av motsvarande beskaffenhet som övriga brott mot mänskligheten och som begås i förbindelse med en institutionaliserad ordning av systematiskt förtryck och dominans av en rasgrupp över en eller flera andra, i avsikt att vidmakthålla denna ordning. De för apartheid utmärkande rekvisiten kan beaktas som försvårande omständigheter vid bedömning av förföljelsebrottets straffvärde.

Punkten 9

Bestämmelsen behandlas i avsnitt 10.3.9. Relevant reglering finns i Romstadgan, artiklarna 7:1 i och 7:2 i.

Den brottsliga gärningen innefattar i princip två led. Det första ledet består i att någon frihetsberövar en person. Därefter ska någon vägra att erkänna frihetsberövandet eller att lämna information om den frihetsberövades öde eller uppehållsort. Först när rekvisiten i båda leden har uppfyllts är gärningen fullbordad. Straffansvaret omfattar även den som sedan ett frihetsberövande förnekats eller information om den frihetsberövade vägrats vidmakthåller detta. För ansvar krävs vidare att gärningen utförs för en stats eller politisk organisations räkning eller med dess tillstånd, stöd eller samtycke, i syfte att undandra den frihetsberövade personen rättsligt skydd under en längre tid.

Gärningen torde ofta begås av flera personer i olika led. Straffansvaret kan omfatta den som beslutar om eller verkställer ett frihetsberövande med uppsåt att detta kommer att förnekas eller att information om den frihetsberövade inte kommer att lämnas ut (punkten a). När det andra ledet av gärningen inträffat, dvs. frihetsberövandet har förnekats eller information inte lämnats ut, är fullbordanspunkten uppnådd. Vidare kan den ådra sig ansvar som, sedan ett frihetsberövande skett, förnekar detta

176 Jugoslavientribunalen, Trial Judgement, The Prosecutor v. Tihomir Blaskic, 2000, IT- 95-14-T, paras 220–233.

eller vägrar att lämna ut information om den frihetsberövade (punkten b).	Prop. 2013/14:146
Det uppställs inget krav på att det frihetsberövande som föregår
förnekandet ska ha skett i strid med allmän folkrätt. Därmed behöver inte
heller syftet vid frihetsberövandet ha varit att detta skulle förnekas.
Detsamma gäller den som under verkställighet förnekar eller lämnar
felaktig information om ett frihetsberövande som inledningsvis erkänts,
t.ex. genom att beslutet om frihetsberövande meddelats av domstol efter
en rättslig prövning som uppfyller kraven på en rättvis rättegång.
Slutligen kan även den som sedan ett frihetsberövande skett och
förnekats, vidmakthåller detta, fällas till ansvar (punkten c).
Straffbudet förutsätter att gärningen sker för en stats eller politisk
organisations räkning eller med dess tillstånd, stöd eller samtycke.
Brottsligheten kan utgöra ett led i den politik som en stat bedriver mot en
eller flera grupper av civila. Kravet innebär att gärningen ska vara
beordrad eller i vart fall indirekt sanktionerad av en sådan aktör.
Vidare krävs att en gärning ska begås i syfte att undandra den
frihetsberövade personen från rättsligt skydd under en längre tid.
Avsikten ska vara att beröva en person det rättsliga skydd som normalt
följer av ett frihetsberövande, t.ex. rätten att få sin sak prövad av
domstol, att få tillgång till rättsligt bistånd eller tolk, att vid behov få
medicinsk vård eller att kunna hålla kontakt med anhöriga. Kravet
innebär att straffansvaret som utgångspunkt inte omfattar mycket
kortvariga frihetsberövanden eller sådana som endast i begränsad
omfattning påverkar den frihetsberövades möjlighet att åtnjuta rättsligt
skydd.
Som framgår av Romstadgan tar bestämmelsen sikte på förfaranden
som utgör påtvingat försvinnande. Denna typ av gärningar förekom i stor
omfattning under nazitiden och riktade sig mot personer som befann sig
såväl i som utanför Tyskland. Det s.k. Natt och Dimma-dekretet som
Adolf Hitler utfärdade i december 1941 hade bl.a. till uttryckligt syfte att
vissa personer som motsatte sig regimen skulle försvinna utan att någon
skulle få veta vad som hänt dem. Ingen information skulle lämnas till
deras anhöriga, inte ens om huruvida personerna levde eller var de
eventuellt låg begravda. Även om inte Nürnbergstadgan uttryckligen
reglerade straffansvar för påtvingat försvinnande prövade tribunalen ett
antal åtal innefattande sådant handlande, bl.a. avseende personer som
deltagit i upprättandet, genomförandet och verkställandet av nyss
nämnda dekret177. Gärningarna bedömdes som krigsförbrytelser och brott
mot mänskligheten.
Straffskalan
Regleringen behandlas i avsnitt 10.4. Enligt andra stycket är straffet för
brott mot mänskligheten fängelse på viss tid, lägst fyra och högst arton
år, eller på livstid.
Vid bestämmande av straff ska domstolen göra en helhetsbedömning
av samtliga omständigheter i det enskilda fallet. Det innebär bl.a. att
bestämmelserna om straffmätning i 29 kap. brottsbalken ska tillämpas.
177 U.S. v. Altstötter (Justice trial), Judgement, 4 L.R.T.W.C 1 (1948).	255
	255

Prop. 2013/14:146

256

Brott mot mänskligheten är brottslighet av mycket allvarligt slag. Som utgångspunkt riktar den sig mot ett stort antal människor, genomförs på ett systematiskt sätt och innehåller i många fall diskriminerande inslag. Ofta begås brottet genom gärningar som riktar sig mot människors liv och hälsa. I ett slags normalfall av brott mot mänskligheten bör därför den övre delen av straffskalan tillämpas för att brottslighetens allvar fullt ut ska beaktas. Innefattar gärningen uppsåtligt dödande ligger det i sakens natur att den översta delen av straffskalan blir aktuell. Endast i de fall en gärning kan anses vara mindre allvarlig, t.ex. när en deportation eller tvångsförflyttning riktar sig mot en eller ett fåtal personer eller när ett straffbart frihetsberövande är kortvarigt, bör straffet bestämmas i den nedre delen av straffskalan.

Krigsförbrytelser

Skyddad person

Paragrafen, som behandlas i avsnitt 11.3, anger vad som i lagen avses med skyddad person.

I Genèvekonventionerna från 1949 samt tilläggsprotokollen I och II från 1977 finns bestämmelser om skydd för vissa personer som inte direkt deltar i strid, bl.a. sjuka, sårade, krigsfångar och civila (prop. 1953:37, SÖ 1953:14, 15, 16 och 17). I den mån en person omfattas av skydd enligt regelverket utgör denne en skyddad person, under de förutsättningar och på det sätt som anges i respektive konvention eller protokoll. Civila åtnjuter enligt Genèvekonvention IV bl.a. skydd mot anfall så länge de inte aktivt deltar i fientligheterna. Motsvarande skydd har personer försatta ur stridbart skick (hors de combat), förutsatt att de inte försöker fly eller gör motstånd. En kombattant som fallit i motparts våld erhåller skydd i egenskap av krigsfånge och har som sådan vissa rättigheter, t.ex. att få behålla viss personlig egendom, utöva sin religion samt sändas hem när den väpnade konflikten har upphört.

Tillämpningsområdet för Genèvekonvention I avser bl.a. sårade och sjuka personer tillhörande stridskrafterna i fält, däribland medlemmar i en stridande parts stridskrafter, milisgrupper och frivilligkårer, medlemmar i organiserade motståndsrörelser under vissa i artikeln angivna förutsättningar, personer som medföljer stridskrafterna utan att tillhöra dessa, t.ex. civil personal på militärt luftfartyg och krigskorrespondenter, samt medlemmar i ett folkuppbåd (leveé en masse), artikel 13. Vidare omfattas sjukvårdspersonal som utför vissa särskilt angivna arbetsuppgifter, militärpräster, militärpersonal som särskilt utbildats att vid behov tjänstgöra som sjukvårdare och sjukbärare vid uppsökande, omhändertagande, transport eller vård av sårade och sjuka, artiklarna 24–26. Även personer som tillhör de nationella Röda Korset-föreningarna eller andra likvärdiga frivilligorganisationer, som

används för samma uppgifter, utgör enligt konventionen skyddade personer.

Genèvekonvention II föreskriver skydd bl.a. enligt artiklarna 13 och 36 för motsvarande grupper av personer som Genèvekonvention I, tillhörande stridskrafterna till sjöss.

Genèvekonvention III reglerar skyddet för krigsfångar, från tiden för tillfångatagandet till det slutliga frigivandet och hemsändandet. Med krigsfånge avses enligt artikel 4, vilken i allt väsentligt motsvarar artikel 13 i två första konventionerna, bl.a. medlemmar i en stridande parts stridskrafter, milisgrupper och frivilligkårer, under vissa förutsättningar medlemmar i organiserade motståndsrörelser, personer som medföljer stridskrafterna utan att tillhöra dessa samt medlemmar i ett folkuppbåd. En förutsättning för konventionens tillämplighet är att personen fallit i fiendens våld. Enligt konventionen utgör även sjuk- och själavårdande personal som kvarhålls för att bistå krigsfångar skyddade personer, dock inte i egenskap av krigsfångar.

Genèvekonvention IV innehåller bestämmelser om skydd för civila under väpnad konflikt. Begreppet civil bestäms negativt genom att det avser de personer som inte omfattas av begreppet kombattant. Civila är således i huvudsak personer som inte är medlemmar i en stridande parts väpnade styrkor eller stridskrafter, medlemmar i andra milisgrupper, frivilligkårer eller organiserade motståndsrörelser som lyder under en stridande part och som uppfyller vissa krav på organisation och befäl, och inte heller personer som deltar i ett folkuppbåd. I konventionens artikel 4 anges att med skyddade personer avses personer som, vid vilken tidpunkt och på vad sätt som helst under en konflikt eller vid ockupation, befinner sig i händerna på en part i konflikten eller en ockupationsmakt, vars medborgarskap de inte innehar. Av sista stycket i artikeln framgår vidare att personer som omfattas av skydd enligt någon av Genèvekonventionerna I–III inte utgör skyddade personer i konventionens mening. Enligt Jugoslavientribunalen är kravet i fråga om medborgarskap inte av avgörande betydelse178. För att omfattas av konventionens skydd krävs dock att personen kan anses stå i ett motpartsförhållande till den part som han eller hon befinner sig i händerna på. Vid denna bedömning kan bl.a. personens etniska, religiösa eller kulturella tillhörighet beaktas. Kravet på att en person ska ”befinna sig i händerna på en part” är enligt tribunalen uppfyllt genom att en person befinner sig inom ett territorium som kontrolleras av denna part, t.ex. genom att partens väpnade styrkor befinner sig i området och utövar viss kontroll över detta eller att området är ockuperat. Det krävs inte att något fysiskt frihetsberövande sker.

I artiklarna 13–26 i Genèvekonvention IV finns särskilda bestämmelser om grundläggande skydd för civilbefolkningen. Dessa tillämpas på en vidare personkrets än vad som enligt artikel 4 gäller för konventionens bestämmelser i övrigt. Med skyddad person avses i denna del hela befolkningen i de stater som befinner sig i konflikt med varandra, ”utan åtskillnad på grund av ras, nationalitet, religion eller politisk åskådning

178 Jugoslavientribunalen, Appeal Judgement, The Prosecutor v. Dusko Tadic, 1999, IT-94- 1-A, paras 164 f.

Prop. 2013/14:146

257

Prop. 2013/14:146

258

eller dylikt”. I dessa fall krävs inte att en person befinner sig i händerna på motparten för att erhålla status som skyddad person. Således kan även t.ex. en ockuperande stats befolkning åtnjuta skydd mot den egna statens överträdelser av konventionen. Krav på motpartsförhållande uppställs inte i dessa fall.

Tilläggsprotokoll I kompletterar Genèvekonventionernas skydd i internationella väpnade konflikter. Vad som där avses med skyddad person framgår av hur skyddet för olika personkategorier utformas i protokollet. I artikel 8 definieras vad som avses med bl.a. sårade, sjuka, skeppsbrutna samt sjukvårdspersonal och militärpräster. I artikel 43 anges att med kombattanter avses medlemmar av en parts väpnade styrkor, som inte är att anse som sjukvårdspersonal och militärpräster enligt artikel 33 i Genèvekonvention III. Artikel 44 definierar krigsfånge som en kombattant som fallit i motparts våld. Civila definieras i artikel 50. Där framgår att med civil avses i allt väsentligt en person som inte tillhör en stridande parts stridskrafter eller andra väpnade organiserade grupper som t.ex. motståndsrörelser, regelrätta militära förband eller folkuppbåd (leveé en masse) eller är att anse som kombattant enligt artikel 43 i protokollet. Detta motsvarar i princip vad som avses med skyddad person enligt Genèvekonvention IV, se ovan. Vidare anges att i de fall en persons status är tveksam ska denne anses vara civil. Med civilbefolkning avses alla civila. Enligt artikel 73 ska även flyktingar och statslösa anses vara civila vid tillämpningen av väsentliga delar av Genèvekonvention IV. Detsamma gäller journalister som rapporterar från områden där väpnad konflikt pågår, artikel 79.

Skyddet för person kan även bestämmas genom allmän folkrätt som är tillämplig i väpnad konflikt eller under ockupation. Övervägande delar av tilläggsprotokoll II, som kompletterar Genèvekonventionernas skydd i icke-internationella väpnade konflikter, har relevans i detta sammanhang. Enligt artikel 2 ska alla personer som berörs av en väpnad konflikt, såsom den definieras i protokollets artikel 1, omfattas av skydd. Även i det avslutande skedet av en väpnad konflikt ska bl.a. personer som berövats sin frihet eller fått den inskränkt av skäl som sammanhänger med den väpnade konflikten alltjämt anses vara skyddade personer till dess att frihetsberövandet eller frihetsinskränkningen upphört.

I icke-internationella väpnade konflikter gäller även den för Genèvekonventionerna gemensamma artikel 3. Denna bestämmelse skyddar en vid krets av personer. Som skyddad person anses den som inte direkt deltar i fientligheterna, däribland medlemmar av stridskrafterna som nedlagt vapen och personer som försatts ur stridbart skick genom sjukdom, sårskada, fångenskap eller av varje annat skäl.

Krigsförbrytelse mot person

4 § För krigsförbrytelse döms, om gärningen ingår som ett led i eller på annat sätt står i samband med en väpnad konflikt eller ockupation, den som

1.dödar en skyddad person,

2.tillfogar en skyddad person allvarlig smärta eller skada eller utsätter denne för svårt lidande genom tortyr eller annan omänsklig behandling,

3.utsätter en skyddad person för medicinskt eller vetenskapligt experiment som inte sker i personens intresse och som innebär allvarlig fara för hans eller

hennes liv eller hälsa,

4. skadar en person som är försatt ur stridbart skick,

5.utsätter en skyddad person för allvarligt sexuellt övergrepp genom våldtäkt, påtvingad prostitution, sexuellt slaveri eller annan till sitt allvar jämförbar gärning,

7.utsätter en skyddad person för förödmjukande eller nedsättande behandling som är ägnad att allvarligt kränka den personliga värdigheten,

8.i strid med allmän folkrätt deporterar eller tvångsförflyttar en skyddad person,

9.verkställer eller dömer ut ett straff mot en skyddad person utan att han eller hon först fått en rättvis rättegång,

10.i syfte att förmå en stat, person eller organisation att utföra eller avstå från en handling, tar en skyddad person som gisslan, eller

11.till nationella väpnade styrkor eller väpnade grupper rekryterar eller för direkt deltagande i fientligheter använder barn som inte fyllt femton år.

Straffet är fängelse i högst sex år.

Paragrafen, som behandlas i avsnitten 11.1, 11.4 och 11.11, reglerar krigsförbrytelser mot person. Ett grundläggande krav, som gäller för samtliga krigsförbrytelser, är att en gärning som upptas i någon av punkterna 1–11 ska ingå som ett led i eller på annat sätt stå i samband med en väpnad konflikt eller ockupation. Detta framgår av första stycket. Paragrafen är därmed tillämplig i såväl internationella som icke- internationella väpnade konflikter samt under ockupation.

Detta gemensamma rekvisit kommer till uttryck i brottskriterierna genom att det där uppställs ett krav på att en gärning ska ha ett samband med en väpnad konflikt eller ockupation och begås i ett sådant sammanhang. Genom kravet på samband görs skillnad mellan krigsförbrytelser och andra gärningar, som begås under den tid och på den plats där en väpnad konflikt visserligen pågår, men som inte har samband med konflikten.

Frågan om vad som utgör en väpnad konflikt eller ockupation samt när en väpnad konflikt ska anses vara internationell respektive icke- internationell redovisas i avsnitt 4.5. Kravet på att en gärning ska ingå som ett led i eller på annat sätt stå i samband med en väpnad konflikt eller ockupation behandlas i avsnitt 11.1.

En väpnad konflikt föreligger när stater tar till vapen mot varandra eller när väpnat våld som inte är tillfälligt förekommer mellan en stat och en organiserad väpnad grupp eller mellan sådana grupper inom en stats territorium179. I den internationella humanitära rätten görs i vissa avseenden skillnad mellan å ena sidan internationella och å andra sidan icke-internationella väpnade konflikter (jfr dock avsnitt 11.2).

En internationell väpnad konflikt föreligger då två eller flera stater använder väpnat våld mot varandra. Det uppställs inget krav på en formell krigsförklaring. Det förutsätts inte heller att motparten erkänner att det föreligger en väpnad konflikt eller att parterna tillkännager att ett

179 Jugoslavientribunalen, Appeals Chamber, Decision on the defence motion for interlocutory appeal on jurisdiction, The Prosecutor v. Dusko Tadic, 1995, IT-94-1-AR72, para 70.

Prop. 2013/14:146

259

Prop. 2013/14:146

260

krigstillstånd råder mellan dem. Däremot krävs att det mellan staterna förekommer våldsanvändning av viss intensitet, oavsett anledningen till detta. Det är således parternas faktiska agerande som avgör om det föreligger en väpnad konflikt. Det uppställs inget krav på att det väpnade våldet ska ha pågått under en bestämd tid eller medfört ett bestämt antal stridsrelaterade dödsfall.

En internationell väpnad konflikt kan även uppstå mellan en stat och en nationell befrielserörelse. Därmed avses en väpnad konflikt i vilken folket kämpar mot kolonialt förtryck och främmande ockupation eller mot rasistiska regimer under utövande av sin rätt till självbestämmande, s.k. befrielsekrig (se artikel 1:4 i TP I).

I samband med en internationell väpnad konflikt kan hela eller delar av den ena partens territorium ockuperas av motparten. Som regel utgör ockupation resultatet av väpnat våld och ett militärt övertag. Det uppställs dock inget krav på att det ska föreligga en väpnad konflikt. Ett område anses vara ockuperat då det faktiskt befinner sig under den fientliga arméns herravälde. Det ockuperade territoriet omfattar endast de områden där detta herravälde upprättats och kan utövas (jfr lantkrigsreglementet artikel 42). I det ockuperade området har den ockuperande staten tagit över den administrativa makten från den inhemska regeringen. En ockupation kan också inträda helt informellt genom en stats faktiska etablering i ett område och det krävs ingen formell förklaring om att området ockuperats.

En icke-internationell väpnad konflikt uppstår när väpnat våld, som inte är tillfälligt, förekommer mellan statliga myndigheter och organiserade väpnade grupper eller mellan sådana grupper inom en stat180. Interna störningar och spänningar inom en stat såsom upplopp, enstaka och sporadiska våldshandlingar eller andra liknande händelser anses inte enligt den humanitära rätten utgöra en väpnad konflikt (jfr artikel 1:2 i TP II). Först när sådana interna spänningar övergår i väpnat våld av en viss högre intensitet, kan det handla om en icke-internationell väpnad konflikt. Enligt Jugoslavientribunalen kan vissa omständigheter tala för att de interna oroligheterna övergått till en icke-internationell väpnad konflikt, bl.a. att det förekommer strider i en övervägande del av statens territorium, att våldet uppnått en viss intensitet och pågått under längre tid, att ett stort antal civila påverkas av oroligheterna, att tyngre vapen används, att det förekommer stridsrelaterade skador i stor omfattning samt att ett större antal soldater och militära enheter deltar i stridigheterna181.

Vidare krävs att de väpnade grupperna som deltar i en icke- internationell väpnad konflikt uppfyller vissa krav på organisation. Det krävs inte att gruppen har en militär struktur motsvarande den som återfinns i reguljära statliga förband men ledningen för gruppen måste ha förmågan att kontrollera gruppens medlemmar i en sådan utsträckning att dessa kan följa de folkrättsliga regler som är tillämpliga i väpnade

180Jugoslavientribunalen, Decision on the Defence Motion for Interlocutory Appeal on Jurisdiction, Appeals Chamber I, The Prosecutor v. Dusko Tadic, 1995, IT-94-1-AR72, para 70.

181Jugoslavientribunalen, Trial Judgement, The Prosecutor v. Haradinaj et al, 2008, IT-04-

84-T, para 49.

konflikter (jfr artikel 4:2 i GK III). Den väpnade kampen ska vara ett resultat av en militär strategi beordrad av den väpnade gruppens ledning och inte en konsekvens av gruppmedlemmarnas egna initiativ. Fientligheterna ska också vara av kollektiv karaktär182.

För straffansvar krävs att gärningen har ett samband med konflikten. Den ska ingå som ett led i eller på annat sätt stå i samband med en väpnad konflikt eller ockupation. I avgörandet Tadic183 har Jugoslavientribunalen behandlat kravet på samband. I de fall en gärning utgör en del av fientligheterna, t.ex. genom att en otillåten stridsmetod används, föreligger det ett sådant samband. Även i andra fall kan kravet på samband vara uppfyllt. Det krävs inte att gärningen i fråga om tid eller plats äger rum i omedelbar närhet till stridigheterna. Inte heller behöver den begås som en del av en parts övergripande plan eller politik eller sanktioneras av en part i konflikten. Enskilda individers ansvar enligt den humanitära rätten gäller oberoende av det ansvar som kan uppkomma för en part i konflikten. I tribunalens avgörande Kunarac184 slås fast att det inte krävs att den väpnade konflikten är orsak till att en gärning begås. Det är tillräckligt att konflikten spelar en betydelsefull roll för möjligheten eller beslutet att utföra gärningen, sättet varpå gärningen genomförs eller skälen för att den begås. En person som saknar eget intresse i konflikten kan ha utnyttjat det faktum att det pågår en väpnad konflikt, och den miljö som en sådan konflikt bidrar till, för att begå en gärning som utgör en straffbar överträdelse av den humanitära rätten. Det faktum att personen begår gärningen av egna motiv eller i eget intresse hindrar inte att kravet på samband är uppfyllt.

Vid bedömningen av om en gärning har det föreskrivna sambandet med en väpnad konflikt kan, enligt Jugoslavientribunalen, beaktas att förövaren, till skillnad från offret, är kombattant eller stridande eller att gärningen kan sägas främja ett övergripande militärt syfte och är begången som ett led i förövarens tjänsteutövning. Även det förhållandet att en gärning begås mot en person som är medborgare i eller på annat sätt lojal med en stat som är motpart i konflikten kan tala för att det föreligger en tillräcklig koppling185.

Kravet på samband med en väpnad konflikt är således uppfyllt i de fall den väpnade konflikten utgör själva motivet för gärningen eller när gärningen ingår som ett led i eller bidrar till den väpnade konflikten. Detta gäller gärningar som t.ex. tortyr i syfte att erhålla information som kan bidra i krigföringen, deportation av en befolkning i syfte att tillgodogöra sig ockuperade landområden, värvning till en parts stridande styrkor av s.k. barnsoldater eller riktande av anfall mot bl.a. civila, deras

182Jugoslavientribunalen, Trial Judgement, The Prosecutor v. Fatmir Limaj et al, 2005, IT- 03-66-T, paras 94–135.

183Jugoslavientribunalen, Trial Judgement, The Prosecutor v. Dusko Tadic, 1997, IT-94-1-

T, paras 572 f., ”[t]he existence of an armed conflict ..is not sufficient…For a crime to fall within the jurisdiction of the International Tribunal, a sufficient nexus must be established between the alleged offence and the armed conflict which gives rise to the applicability of international humanitarian law”.

184Jugoslavientribunalen, Trial Judgement, The Prosecutor v. Dragoljub Kunarac and Others, 2001, IT-96-23-T och IT-96-23/1-T, para 568.

185Jugoslavientribunalen, Appeals Chamber, Decision on the defence motion for interlocutory appeal on jurisdiction, The Prosecutor v. Dusko Tadic, 1995, IT-94-1-AR72,

paras 68–70.

Prop. 2013/14:146

261

Prop. 2013/14:146	egendom eller humanitära biståndsinsatser. Kravet kan emellertid vara
	uppfyllt även i de fall den väpnade konflikten utgör en bakomliggande
	omständighet som möjliggör eller underlättar genomförandet av en
	gärning för en person som agerar i eget intresse eller för egen vinning.
	Detta kan vara fallet t.ex. när någon utnyttjar det förhållandet att
	människor på grund av att det föreligger en väpnad konflikt har sämre
	möjligheter att försvara sig eller sin egendom.
	Krigsförbrytelser är inte ett militärt brott. Såväl civila som
	kombattanter eller stridande kan ådra sig straffansvar för överträdelser av
	den humanitära rätten.
	Punkten 1
	Bestämmelsen behandlas i avsnitt 11.4.1. Den underliggande regleringen
	finns i Romstadgan artiklarna 8:2 a (i), 8:2 b (vi) och 8:2 c (i). Övriga
	rättskällor redovisas i samma avsnitt.
	Den brottsliga gärningen avser att uppsåtligen döda en skyddad person.
	Vad som avses med skyddad person framgår av 3 §, se
	författningskommentaren till den paragrafen. Kombattanter och stridande
	utgör skyddade personer först efter att de försatts ur stridbart skick (hors
	de combat), se författningskommentaren till punkten 4. Straffansvar för
	dödande av kombattanter eller stridande genom förrädiskt förfarande
	regleras i 9 § första stycket 5,
	Förutom handlingar som omedelbart förorsakar någons död omfattar
	ansvaret även gärningar som, med ett visst krav på kausalt samband, så
	småningom leder till en persons död. Därmed omfattar bestämmelsen
	gärningar som förorsakar t.ex. skada, sjukdom eller fysisk utmattning
	som leder till döden, förutsatt att effekten omfattas av uppsåtet. Även
	underlåtenhetsgärningar, t.ex. underlåtenhet att förse krigsfångar med
	tillräckliga förnödenheter eller medicinsk vård kan, om de leder till
	döden, falla in under bestämmelsen186. Jugoslavientribunalen har i
	avgörandet Kvocka 187 ansett att en underlåtenhet att förse en fängslad
	person med nödvändig medicinsk behandling och vård för dennes
	diabetes, vilket medfört att personen avlidit, objektivt sett kunde leda till
	straffansvar för krigsförbrytelse genom dödande. Den åtalades
	inblandning i skeendet gick emellertid inte att styrka.
	Punkten 2
	Bestämmelsen behandlas i avsnitt 11.4.2. Romstadgans reglering finns i
	artiklarna 8:2 a (ii), 8:2 a (iii) samt 8:2 c (i). Även artiklarna 8:2 b (xxii)
	och 8:2 e (vi), där straffansvar för påtvingad sterilisering regleras, är
	aktuella samt artiklarna 8:2 b (x) och 8:2 e (xi) där straffansvar för bl.a.
	fysisk stympning behandlas. Övriga rättskällor redovisas i samma
	avsnitt.
	186 Jugoslavientribunalen, Trial Judgement, The Prosecutor v. Zejnil Delalic and Others,
	1998, IT-96-21-T, para 424, Jugoslavientribunalen, Trial Judgement, The Prosecutor v.
	Dario Kordic and Mario Cerkez, 2001, IT-95-14/2-T, para 229.
	187 Jugoslavientribunalen, Appeal Judgement, Prosecutor v. Kvocka et al., 2005, IT-98-
262	30/1-A, paras 270 f.
262

Den brottsliga gärningen avser att tillfoga en skyddad person allvarlig								Prop. 2013/14:146
smärta eller skada eller utsätta denne för svårt lidande. Detta kan ske
genom tortyr eller annan omänsklig behandling. Vad som avses med
skyddad person framgår av 3 §, se författningskommentaren till den
paragrafen.
Med begreppet allvarlig smärta avses fysiskt lidande av visst
kvalificerat slag. Även förorsakande av smärta med en lägre grad av
intensitet kan omfattas av straffansvaret om det sker under en längre tid
eller vid upprepade tillfällen.
Begreppet allvarlig skada innefattar såväl psykisk som fysisk skada.
Med psykiska skador menas skador som är medicinskt påvisbara; t.ex. en
psykisk chock, psykos eller svår depression. Allmänna känsloyttringar
som vrede, rädsla, oro eller sorg faller inte in under bestämmelsen.
Allvarliga fysiska skador innefattar fysiska funktionsrubbningar såsom
försämrad syn, hörsel eller talförmåga, förlamning, förlust av lemmar
eller svåra inre skador. En permanent eller långsiktig försämring av
hälsan kan också utgöra en kroppsskada. Även t.ex. frakturer, ledskador,
svullnader eller förgiftningar kan, om kravet på allvar uppfylls, utgöra en
sådan skada som avses. Också andra, anatomiskt sett, mindre allvarliga
skador kan omfattas om de för den skadade har särskilt stor betydelse. En
kroppsskadas svårhet kan därmed bedömas utifrån den enskilda
individens situation. Begreppet skada kan även innefatta sjukdom, som
exempelvis	inträtt	till	följd	av	misshandel	eller	svåra

levnadsförhållanden. Sådan skada kan uppstå t.ex. om personer i fångenskap vägras medicinering, inte förses med tillräckliga mängder mat eller vatten eller tvingas äta eller dricka något som är skadligt.

Med svårt lidande avses psykiskt lidande. Svårt lidande kan orsakas genom att en person exempelvis utsätts för förhörsmetoder som innebär att denne eller någon närstående hotas, åsamkas dödsångest eller utsätts för andra liknande svåra psykiska påfrestningar. Även förhörsmetoder som innefattar att en person utsätts för kraftiga ljud- eller ljussignaler kan, beroende på intensitet och varaktighet, orsaka såväl allvarlig smärta som svårt lidande. Att tvingas bevittna allvarliga brott som förövas mot någon annan kan också ge upphov till svårt lidande.

I bestämmelsen anges vilka gärningsformer som, förutsatt att de leder till den föreskrivna effekten, omfattas. De rekvisit som gäller för tortyr eller annan omänsklig behandling måste därmed också vara uppfyllda för att straffansvar ska komma i fråga.

Med tortyr avses enligt brottskriterierna till artikel 8:2 a (ii) förorsakande av svår fysisk eller psykisk smärta eller svårt lidande. I avgörandet Kunarac188 har Jugoslavientribunalen slagit fast att en tortyrgärning består av en aktiv handling eller underlåtenhet som förorsakar någon svår smärta eller svårt lidande. Kravet på kvalificerad smärta eller lidande är utmärkande för tortyr och gäller oavsett om det är fråga om brott mot mänskligheten, jfr författningskommentaren till 2 § första stycket 2, eller utgör en krigsförbrytelse.

188 Jugoslavientribunalen, Trial Judgement, The Prosecutor v. Dragoljub Kunarac and Others, 2001, IT-96-23 and IT-96-23/1-T, para 497.

263

Prop. 2013/14:146	Vad som i allmänhet krävs för att kravet på smärta eller lidande ska
	anses uppfyllt är inte närmare angivet inom den internationella rätten. En
	bedömning måste göras utifrån omständigheterna i det enskilda fallet.
	Vid denna bedömning kan flera faktorer vara av betydelse, bl.a. våldets
	intensitet och omfattning, den tid under vilken gärningen pågått, om
	gärningen innehållit förnedrande inslag samt de fysiska eller psykiska
	effekter som gärningen föranlett. En våldtäktsgärning uppfyller per
	definition tortyrbrottets krav i detta avseende. Vidare kan det
	sammanhang som en gärning begås i beaktas, t.ex. om gärningen
	förövats i ett fångläger eller i en miljö där människor berövats sin frihet
	eller annars helt står under kontroll av andra. Även omständigheter
	sammanhängande med offrets person, exempelvis ålder, kön,
	hälsotillstånd eller beroendeställning kan få betydelse för prövningen189.
	Flera gärningar som sedda var för sig inte förorsakar en tillräckligt
	allvarlig effekt kan, vid en sammantagen bedömning, motsvara kravet på
	smärta eller lidande.
	För tortyr uppställs inget krav på att gärningen ska förorsaka skador
	eller andra synliga effekter av den smärta eller det lidande som gärningen
	medför.
	Tortyr kan begås genom gärningar av mycket varierat slag som
	våldtäkt, olika former av misshandel eller genom användande av grymma
	förhörsmetoder. Tortyr kan även begås genom att någon utsätts för svåra
	psykiska eller fysiska påfrestningar. Som exempel kan nämnas att en
	person inte ges möjlighet till vila eller sömn genom att utsättas för
	kraftiga ljud- eller ljusstörningar eller tvingas utföra mycket hårt fysiskt
	arbete. Rwandatribunalen har i avgörandet Semanza190 ansett att kvinnor
	utsatts för tortyr (som brott mot mänskligheten) redan genom att ha
	förorsakats en extrem nivå av rädsla. Denna hade framkallats av att de
	själva eller andra kvinnor i gruppen utsatts för våldtäkter samt i vissa fall
	även dödats i samband med våldtäkten. I Jugoslavientribunalens
	avgöranden Naletilic och Martinovic191 har gärningar som föranlett
	personer att tro att de skulle avrättas ansetts utgöra tortyr. Den skräck och
	dödsångest som gärningarna inneburit uppfyllde enligt tribunalen
	tortyrgärningens krav på allvar i fråga om lidande. Enligt tribunalen
	kunde även svår psykisk press under förhör anses utgöra tortyr. Offret
	hade samtidigt felaktigt informerats om att en nära anhörig dödats samt
	själv utsatts för hot genom att pistolskott avfyrats i dennes omedelbara
	närhet. Tortyr kan även begås genom underlåtenhet t.ex. genom att
	frihetsberövade inte förses med mat, vatten eller mediciner. Även
	våldshandlingar som riktas mot en tredje person kan förorsaka sådant
	lidande att det utgör tortyr. Som exempel kan nämnas att en närstående
	våldtas eller misshandlas inför den person som tortyrgärningen riktas
	mot. Gärningar som två personer tvingas utföra mot varandra, t.ex.

189Jugoslavientribunalen, Trial Judgement, The Prosecutor v. Radoslav Brdjanin, 2004, IT- 99-36-T, para 484.

190Rwandatribunalen, Trial Judgement, The Prosecutor v. Laurent Semanza, 2003, ICTR- 97-20-T, paras 480–488, 506, 507.

191Jugoslavientribunalen, Appeal Judgement, The Prosecutor v. Mladen Naletilic och

Vinko Martinovic, 2006, IT-98-34-A, paras 299 f.

264

handlingar av sexuell karaktär eller misshandel, kan beroende på omständigheterna anses utgöra tortyr riktad mot båda dessa personer.

När en krigsförbrytelse begås genom tortyr uppställs ett krav på att tortyrgärningen, i vart fall delvis, begås i syfte att erhålla information eller en bekännelse, att straffa, hota eller skrämma eller i något annat syfte som har sin grund i någon form av diskriminering. I detta avseende skiljer sig de rekvisit som gäller för tortyr från vad som gäller när tortyr utgör ett brott mot mänskligheten, se författningskommentaren till 2 § första stycket 2. I avgörandet Kvocka192 har Jugoslavientribunalen ansett en person har gjort sig skyldig till tortyr genom att vid flera tillfällen utöva mycket kraftigt våld mot frihetsberövade i ett fångläger på grund av att dessa tillhörde en annan etnisk, religiös eller politisk grupp.

Det uppställs inget krav på att förövaren ska ha någon officiell ställning eller ha agerat på uppdrag av en stat. En sådan förutsättning gäller däremot i fråga om tortyr enligt tortyrkonventionen.

Svår fysisk eller psykisk smärta eller svårt lidande kan förorsakas även genom annan omänsklig behandling än tortyr. Kravet på graden av smärta eller lidande är dock detsamma som för tortyr. Även tillfogande av allvarlig skada kan utgöra omänsklig behandling.

Omänsklig behandling kan begås genom gärningar av varierat slag. Tortyr utgör en kvalificerad form av omänsklig behandling och brottet kan därmed begås genom samma typ av gärningar193. Skillnaden i förhållande till tortyr är att det för andra former av omänsklig behandling inte uppställs något krav på att gärningen ska begås med det för tortyr särskilda syftet, se ovan. Misshandel, våldtäkt eller t.ex. tvång att bevittna när en anhörig utsätts för allvarliga brott kan därmed utgöra omänsklig behandling. Även gärningar varigenom personer utsätts för svåra förhållanden bl.a. genom att vägras tillgång till förnödenheter kan omfattas. Detsamma gäller gärningar som utgör påtvingad sterilisering, varmed avses varaktigt berövande av fortplantningsförmågan samt stympning som innefattar förorsakande av bestående vanprydnader eller permanent avlägsnande av organ eller lemmar. Användande av s.k. mänskliga sköldar kan också utgöra en form av omänsklig behandling194.

Enligt Jugoslavientribunalen kännetecknas brottet omänsklig behandling av att det utgör en kränkning av den grundläggande respekten för människors värdighet. Tribunalen har i avgörandet Delalic195 uttalat att vad som i Genèvekonventionerna I–IV och tilläggsprotokollen I och II196 till dessa konventioner föreskrivs om human behandling kan ge ledning vid bedömningen av vad som kan anses utgöra en sådan allvarlig kränkning av människors värdighet att gärningen kan falla under straffansvar för omänsklig behandling. Där föreskrivs bl.a. att skyddade

192Jugoslavientribunalen, Trial Judgement, The Prosecutor v. Kvocka et al, 2001, IT-98- 30/1-T, para 597.

193Jugoslavientribunalen, Trial Judgement, The Prosecutor v. Tihomir Blaskic, 2000, IT-

95-14-T, paras 154 f. och 186.

194Jugoslavientribunalen, Trial Judgement, The Prosecutor v. Tihomir Blaskic, 2000, IT-95- 14-T, para 716.

195Jugoslavientribunalen, Trial Judgement, The Prosecutor v. Zejnil Delalic and Others, 1998, IT-96-21-T, paras 520 f.

196Artikel 3 i GK I-IV, artikel 12 i GK I och II, artiklarna13, 20, 46 i GK III, artiklarna 27

och 32 i GK IV, artikel 75 i TP I och artiklarna 4 och 7 i TP II.

Prop. 2013/14:146

265

Prop. 2013/14:146	personer har en rätt att åtnjuta respekt till person, ära, familjerättigheter,
	tro, religionsutövning, seder och bruk. Sårade, sjuka och skeppsbrutna får
	inte lämnas utan medicinsk vård eller hjälp. För straffansvar krävs att en
	gärning i väsentlig mån avviker från dessa grundläggande rättigheter.
	Viss ytterligare ledning i fråga om vad som kan utgöra tortyr kan
	hämtas i avgöranden från Europadomstolen197. Vid prövning av om
	artikel 3 i Europakonventionen kränkts ska enligt domstolen beaktas bl.a.
	vilka psykiska och fysiska effekter en gärning förorsakat, dess
	varaktighet samt omständigheter hänförliga till offrets person som t.ex.
	kön, ålder och hälsotillstånd. Gärningar som innebär att någon utsätts för
	elektriska stötar, får kroppslig behåring utdragen eller får vatten droppat
	på ett och samma ställe på kroppen under lång tid har av domstolen
	ansetts utgöra brott mot tortyrförbudet198.
	Punkten 3
	Bestämmelsen behandlas i avsnitt 11.4.3. Reglering finns i Romstadgan
	artiklarna 8:2 a (ii), 8:2 b (x) och 8:2 e (xi). Övriga rättskällor redovisas i
	samma avsnitt.
	Den brottsliga gärningen avser att utsätta en skyddad person för ett
	medicinskt eller vetenskapligt experiment. Med kriteriet vetenskapligt
	experiment avses detsamma som biologiskt experiment.
	Gärningen ska rikta sig mot en skyddad person, se 3 § samt
	författningskommentaren till den paragrafen. I detta sammanhang krävs
	enligt Genèvekonventionerna att personen befinner sig i motparts våld
	när gärningen begås. Det kan t.ex. gälla krigsfångar eller civila som
	internerats.
	Med medicinskt eller vetenskapligt experiment avses åtgärder eller
	ingrepp som vid en objektiv bedömning inte kan rättfärdigas av
	medicinskt, odontologiskt eller annat vårdbehov och inte heller utförs i
	personens intresse. Ett medgivande från den som utsätts för gärningen
	befriar inte från ansvar om inte åtgärden kan anses motiverad utifrån
	allmänt erkända medicinska riktlinjer som under motsvarande
	förhållanden skulle ha tillämpats på den egna statens medborgare eller
	motsvarande.
	För straffansvar krävs att gärningen, vid en objektiv bedömning,
	innebär en allvarlig fara för personens liv eller hälsa. Därmed kan bl.a.
	gärningar som förorsakar kroppsskador som, i vart fall på sikt, påverkar
	offrets hälsa omfattas, t.ex. avlägsnande av organ. Detsamma gäller
	197 Selcuk and Asker v. Turkey, Reports of Judgements and Decisions, 1998-II, The Greek
	case, (1972) 12 Yearbook of the Convention on Human Rights, p. 500, Ensslin, Baader and
	Raspe v. FRG, Decisions and Reports, vol. 14, McFeeley et al. v. UK, Decisions and
	Reports, vol. 20, Kröcher and Möller v. Switzerland, Decisions and Reports, vil. 34, X v.
	FRG, Collection of Decisions, vol. 44, Abdulmassih and Bulus v. Sweden, Decisions and
	Reports, vol 35, Soering case, Publications of the European Court of Human Rights, Series
	A: Judgements and Decisions, vol. 161, Selcuk and Asker v. Turkey, Reports of Judgements
	and Decisions, 1998-II, Akdivar and Others v. Turkey, Reports of Judgements and
	Decisions, 1996-IV, Case of Campbell and Cosans, Publications of the European Court of
	Human Rights, Series A: Judgements and Decisions, vol. 48.
	198 Ireland v. UK, Publications of the European Court of Human Rights, Series A:
266	Judgements and Decisions, vol. 25.
266

förorsakande av sjukdom genom t.ex. smittspridning eller förgiftning som innebär en risk för liv eller hälsa.

Nürnbergtribunalen har i praxis från andra världskriget ansett att bl.a. kastrering, förorsakande av missfall, insemination och injicerande av hormoner utgjorde brott.

Punkten 4

Bestämmelsen behandlas i avsnitt 11.4.4. Regleringen finns i Romstadgan artiklarna 8:2 b (vi) och 8:2 c (i). Övriga rättskällor redovisas i samma avsnitt.

Den brottsliga gärningen avser att skada en person som är försatt ur stridbart skick.

Enligt artikel 41 i tilläggsprotokoll I anses en person vara försatt ur stridbart skick (hors de combat) om han eller hon befinner sig i motparts våld, har förlorat medvetandet eller på annat sätt, genom sårskada eller sjukdom, blivit oförmögen att försvara sig själv. Även den som klart uttrycker sin avsikt att ge upp motståndet, t.ex. genom att parlamentärflagg (vit flagg) hissas, meddelande om detta skickas över radio, vapen läggs ned eller genom att motpartens eld inte besvaras, anses vara försatt ur stridbart skick. Vid krigföring till sjöss kan en avsikt att ge upp motstånd uttryckas t.ex. genom att en stridande u-båt stiger till ytan, fartygets motorer stängs av eller fartyget överges. Den som lidit skeppsbrott anses som huvudregel vara försatt ur stridbart skick, även om han eller hon inte i och för sig är oförmögen att försvara sig. Detsamma gäller en person som i en nödsituation hoppar från ett luftfartyg med fallskärm. Vid landning ska personen alltid ges tillfälle att ge upp sitt motstånd.

För att åtnjuta status som försatt ur stridbart skick krävs att personen inte ägnar sig åt fientliga handlingar och inte heller försöker fly. Det saknar betydelse om personen avstår på grund av att han eller hon är oförmögen till detta, t.ex. för att han eller hon är skadad, eller som ett resultat av ett medvetet val.

Straffansvaret omfattar gärningar som riktar sig mot en person från den tidpunkt han eller hon kan anses vara försatt ur stridbart skick fram till den tidpunkt då man med säkerhet kan fastställa att personen skyddas i annan egenskap, t.ex. som krigsfånge. Det krävs inte att personen, innan han eller hon försattes ur stridbart skick, innehade status som kombattant eller, såvitt avser icke-internationella väpnade konflikter, stridande. Däremot krävs att personen i någon form deltagit i stridigheterna.

För straffansvar krävs att gärningen förorsakar skada. Det uppställs inte något uttryckligt krav på graden eller omfattningen av skadan. Straffansvar för krigsförbrytelser omfattar emellertid som en allmän utgångspunkt inte gärningar av lindrigt slag.

Punkten 5

Bestämmelsen behandlas i avsnitt 11.4.5. Romstadgans reglering finns i artiklarna 8:2 b (xxii) och 8:2 e (vi). Övriga rättskällor redovisas i samma avsnitt.

Den brottsliga gärningen avser att utsätta en skyddad person för allvarligt sexuellt övergrepp genom våldtäkt, påtvingad prostitution,

Prop. 2013/14:146

267

Prop. 2013/14:146

268

sexuellt slaveri eller annan till sitt allvar jämförbar gärning. Vad som avses med skyddad person framgår av 3 §, se författningskommentaren till den paragrafen.

Straffansvar för krigsförbrytelser som begås genom allvarliga sexuella övergrepp motsvarar i princip samma typ av gärningar som brott mot mänskligheten, se författningskommentaren till 2 § första stycket 3. Vad gäller sexuellt slaveri, se författningskommentaren till 2 § första stycket 5.

Punkten 6

Bestämmelsen behandlas i avsnitt 11.4.6. Relevant reglering finns i artiklarna 8:2 b (xxii) och 8:2 e (vi) i Romstadgan. Övriga rättskällor redovisas i samma avsnitt.

Den brottsliga gärningen avser att i syfte att påverka den etniska sammansättningen av en befolkning eller att föröva andra svåra överträdelser av allmän folkrätt, frihetsberöva en skyddad person av kvinnligt kön som med tvång gjorts havande. Vad som avses med skyddad person framgår av 3 §, se författningskommentaren till den paragrafen.

Vad som utgör påtvingat havandeskap behandlas i författningskommentaren till 2 § första stycket 4.

Punkten 7

Bestämmelsen behandlas i avsnitt 11.4.7. Regleringen återfinns i Romstadgan, artiklarna 8:2 b (xxi) och 8:2 c (ii). Övriga rättskällor redovisas i samma avsnitt.

Den brottsliga gärningen avser att utsätta en skyddad person för förödmjukande eller nedsättande behandling som är ägnad att allvarligt kränka den personliga värdigheten. Vad som avses med skyddad person framgår av 3 §, se författningskommentaren till den paragrafen.

För straffansvar krävs att någon förnedrar, nedvärderar eller på annat sätt utsätter en person för behandling som allmänt sett kan anses utgöra ett skändande av den personliga värdigheten. Det uppställs inget krav på att den förödmjukande eller nedsättande behandlingen ska förorsaka en konstaterbar effekt. Enligt Jugoslavientribunalen krävs att gärningen, utifrån en allmän bedömning, kan anses utgöra en allvarlig förnedring eller nedvärdering199. I avgörandet Musema200 uttalade Rwandatribunalen att med förödmjukande och nedsättande behandling avses gärningar som är ägnade att bryta ner en persons självkänsla. Tribunalen liknade det vid en lindrigare form av tortyr.

Det krävs inte att den som utsätts för den förödmjukande eller nedsättande behandlingen i det enskilda fallet blir kränkt eller känner sig förnedrad. Därmed kan även gärningar som riktar sig mot en person som inte är medveten om kränkningen, t.ex. en medvetslös eller sjuk person, utgöra brott.

199Jugoslavientribunalen, Trial Judgement, The Prosecutor v. Zlatko Aleksovski, 1999, IT- 95-14/1-T, paras 55 f.

200Rwandatribunalen, Trial Judgement, The Prosecutor v. Alfred Musema, 2000, ICTR-96-

13-T, para 285.

De gärningar som omfattas av straffansvaret kan vara av varierat slag.	Prop. 2013/14:146
Det kan vara fråga om sexuella övergrepp, olika former av misshandel,
hot eller gärningar varigenom någon tvingas utföra eller tåla allvarligt
förnedrande eller förolämpande handlingar. Även gärningar varigenom
människor utsätts för svåra levnadsförhållanden kan omfattas. Som
exempel kan nämnas att frihetsberövade förvägras möjlighet att sköta sin
personliga hygien under längre tid, isoleras från omvärlden, nekas
information om vad som hänt eller kommer att hända anhöriga eller
tvingas att utföra arbete under fysiskt mycket krävande eller förnedrande
förhållanden. Om kravet på allvarlig smärta eller skada eller svårt lidande
är uppfyllt kan gärningen omfattas av ansvar enligt 4 § första stycket 2,
se författningskommentaren till denna paragraf.
I Kunarac et al201 konstaterade Jugoslavientribunalen bl.a. att kvinnor
som tvingats att dansa nakna inför soldater blivit utsatta för behandling
som innebar en straffbar kränkning av den personliga värdigheten. I
tribunalens avgörande Furundzija202 ansågs en kvinna ha varit föremål
för en straffbar kränkning av den personliga värdigheten genom att
utsättas för förhörsmetoder som innebar att hon bl.a. tvingades svälja
kroppsvätskor och äta mänsklig avföring. Även det förhållandet att hon
tvingades utföra dessa handlingar inför andras beskådan var att anse som
förnedrande. Vidare har bl.a. tvång att utgöra en s.k. mänsklig sköld,
begrava lik, uträtta sina behov i sina kläder eller att be om nåd inför
andra ansetts utgöra straffbara kränkningar av den personliga
värdigheten. Att utsätta människor för behandling som innebär att de
upplever stark rädsla och dödsångest kan också omfattas. Därmed
innefattas t.ex. skenavrättningar eller andra gärningar varigenom
personer försätts i tron att de eller deras nära anhöriga ska dödas. En
straffbar gärning kan även begås genom att två personer tvingas utföra
förnedrande handlingar mot varandra. I Jugoslavientribunalens
avgörande Delalic et al203 ansåg tribunalen att en far och son som
tvingats att misshandla varandra utsatts för en straffbar kränkning av den
personliga värdigheten. Vid bedömningen kan vidare offrets kulturella
eller religiösa bakgrund beaktas. Därmed kan t.ex. gärningar varigenom
en person, i strid med sin religion, rakas av sitt hår eller skägg eller
tvingas äta fläskkött, dricka alkohol eller röka tobak omfattas. Om kravet
på allvarlig smärta eller skada eller svårt lidande är uppfyllt kan
bestämmelsen i 4 § första stycket 2 vara tillämplig.
För straffansvar krävs att gärningen vid en objektiv bedömning är
ägnad att allvarligt kränka den personliga värdigheten. Flera gärningar,
som var för sig inte når upp till kravet på allvar kan, enligt
Jugoslavientribunalen, omfattas av ansvar om de begås vid upprepade

201Jugoslavientribunalen, Trial Judgement, The Prosecutor v. Dragoljub Kunarac and Others, 2001, IT-96-23 och IT-96-23/1-T, paras 766 f.

202Jugoslavientribunalen, Trial Judgement, The Prosecutor v. Anto Furundzija, 1998, IT- 95-17/1-T.

203Jugoslavientribunalen, Trial Judgement, The Prosecutor v. Zejnil Delalic, 1998, IT-96-

21-T.

269

Prop. 2013/14:146	tillfällen, under lång tid eller annars under försvårande
	omständigheter204.
	Punkten 8
	Bestämmelsen behandlas i avsnitt 11.4.8. Romstadgans reglering finns i
	artiklarna 8:2 a (vii), 8:2 b (viii) och 8:2 e (viii). Övriga rättskällor
	redovisas i samma avsnitt.
	Den brottsliga gärningen avser att i strid med allmän folkrätt deportera
	eller tvångsförflytta en skyddad person. Vad som avses med skyddad
	person framgår av 3 §, se författningskommentaren till den paragrafen. I
	detta sammanhang avses enligt Genèvekonvention IV civila.
	Deportation innebär förflyttning ut från det egna territoriet medan
	tvångsförflyttning sker inom det egna territoriet. Deportation kan, som
	utgångspunkt, endast äga rum i internationella väpnade konflikter eller
	under ockupation. Bestämmelsen är även tillämplig på icke-
	internationella väpnade konflikter där tvångsförflyttningar sker inom
	territoriet. Det krävs dock att åtgärden innebär en förflyttning över ett
	visst geografiskt område.
	I regel avser deportationer och tvångsförflyttningar större grupper av
	människor. Straffbestämmelsen omfattar dock även gärningar som riktar
	sig mot en person.
	För straffansvar krävs att deportationen eller tvångsförflyttningen sker
	i strid med allmän folkrätt. Därmed avses den internationella humanitära
	rätten, främst artikel 49 i Genèvekonvention IV. Där föreskrivs att
	deportation och tvångsförflyttning, under vissa förutsättningar, är tillåtet.
	Detta gäller främst i de fall befolkningens säkerhet eller militära skäl gör
	det nödvändigt, t.ex. genom att befolkningen befinner sig inom ett
	område som är föremål för militära operationer eller utsätts för anfall
	eller att deras närvaro på en plats hindrar militära insatser. Vidare krävs,
	för att deportationen eller tvångsförflyttningen ska vara tillåten, att den
	sker under värdiga förhållanden. Som exempel kan nämnas att en
	ockuperande makt bl.a. måste sörja för att det erbjuds möjligheter till
	inkvartering och att sköta sin personliga hygien, att det finns tillgång till
	mat och mediciner samt att de berörda personernas säkerhet kan
	garanteras. Om förhållandena vid en deportation eller tvångsförflyttning i
	allt för stor utsträckning avviker från de krav som uppställs i detta
	avseende kan gärningen på denna grund anses strida mot allmän folkrätt
	och omfattas av straffansvar, även om åtgärden som sådan varit tillåten.
	Så snart de skäl som motiverat en deportation eller tvångsförflyttning
	upphör ska personerna återföras. Enligt Jugoslavientribunalen är det inte
	möjligt för en stat att åberopa skydd av civila som ett giltigt skäl för
	deportation eller tvångsförflyttning om personerna inte snarast möjligt
	efter att stridigheterna upphört återförs till sina hem205. Även detta ska
	ske under värdiga förhållanden.

204Jugoslavientribunalen, Trial Judgement, The Prosecutor v. Zlatko Aleksovski, 1999, IT- 95-14/1-T, para 57.

205Jugoslavientribunalen, Trial Judgement, Prosecutor v. Radislav Krstic, 2001, IT-98-33-

T, para 525.

270

En förflyttning eller deportation som sker med den berördes samtycke	Prop. 2013/14:146
omfattas inte av straffansvaret. Förutsättningen är emellertid att personen
under rådande omständigheter kan anses ha haft möjlighet att uttrycka en
verklig vilja om eller medgivande till åtgärden.
Straffansvaret omfattar såväl den som faktiskt utför eller verkställer
deportationen eller tvångsförflyttningen som den som har beordrat den.
Punkten 9
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 11.4.9. Relevant reglering finns i
Romstadgan artiklarna 8:2 a (vi) och 8:2 c (iv). Övriga rättskällor
redovisas i samma avsnitt.
Den brottsliga gärningen avser att verkställa eller döma ut ett straff mot
en skyddad person utan att han eller hon först fått en rättvis rättegång.
Innebörden av begreppet skyddad person framgår av 3 §, se
författningskommentaren till den paragrafen.
Vad som krävs för att kravet på en rättegång ska vara uppfyllt regleras
i den internationella humanitära rätten.
I Genèvekonventionerna III och IV finns en katalog över rättigheter
som är aktuella i detta sammanhang. Där regleras bl.a. rätten att bli dömd
av en opartisk domstol, att få tillgång till ett försvar och en tolk, att
snarast underrättas om de anklagelser som finns, att dömas utifrån
principen om individuellt straffrättsligt ansvar och legalitetsprincipen, att
inte dömas för samma sak två gånger (ne bis in idem) samt rätten att
informeras om möjligheterna att överklaga en dom eller ett beslut206. För
utdömande och verkställande av dödsstraff finns ytterligare
bestämmelser207.
I artikel 75 i tilläggsprotokoll I och artikel 6 i tilläggsprotokoll II
kompletteras konventionernas rättighetskataloger med ytterligare
bestämmelser. Där anges bl.a. att en opartisk och regelrätt tillsatt domstol
ska iaktta allmänt erkända principer för ett korrekt rättsligt förfarande.
Därmed avses bl.a. rätten att inte retroaktivt dömas för brott, att betraktas
som oskyldig till dess annat bevisats, att ges möjlighet att närvara vid sin
egen rättegång, att inte behöva vittna mot sig själv eller erkänna sig
skyldig, att ges möjlighet att förhöra motpartens vittnen och åberopa
egna vittnen samt att få ett offentligt domslut.
En straffbar gärning kan bestå dels i att någon helt nekas en rättslig
prövning, dels i att den rättsliga prövningen strider mot den humanitära
rättens krav på rättvis rättegång i sådan omfattning att personen vid en
sammantagen bedömning kan anses ha blivit berövad rätten till en sådan
rättegång. Varje avsteg från rättighetskatalogen medför därmed inte
straffansvar. Underlåtenhet att pröva eller ompröva ett frihetsberövande
torde kunna omfattas. Detsamma torde gälla i de fall en tilltalad inte
tillåts närvara vid sin rättegång, åberopa vittnen eller på annat sätt
försvara sig. Däremot torde inte t.ex. en vägran att tillåta motförhör med
motparts vittnen ensamt utgöra ett straffbart avsteg från de föreskrivna
rättigheterna.
206 Artiklarna 84, 86, 87, 99, 102–107 i GK III och artiklarna 33, 64–74, 77, 117 i GK IV.
207 Artiklarna 100 och 101 i GK III samt artiklarna 74 och 75 i GK IV.	271
	271

Prop. 2013/14:146	Frågan om rätten till en rättvis rättegång har prövats i praxis från andra
	världskriget. Personer som bl.a. nekats juridiskt biträde, möjlighet att
	försvara sig och rätt till tolk eller vägrats information om vad de åtalas
	för eller vilka bevis som åberopas mot dem, ansågs av
	Nürnbergtribunalen vara förvägrade en rättvis rättegång208. I fallet J.
	Altstötter and Others209 hade personer som åtalats och dömts för brott
	gripits och i hemlighet transporterats till bl.a. Tyskland för lagföring vid
	specialdomstolar inrättade av den nazistiska regeringen (Sondergerichte
	och Volksgerichtshof). Dessa personer hade hållits helt avskilda från
	yttervärlden, inte tillåtits att åberopa egen bevisning och inte heller haft
	möjlighet att ta del av den bevisning som åberopats mot dem.
	Rättegångarna saknade helt offentlig insyn och inga officiella dokument
	fördes över vad som förevarit. I vissa fall hade de tilltalade nekats rätten
	till ett försvar och i andra fall rätten att välja sitt försvar. De hade inte alls
	eller endast kort tid före förhandlingen fått kännedom om de anklagelser
	som riktades mot dem. Vid en sammantagen bedömning ansåg
	Nürnbergtribunalen att de tilltalade, på ett straffbart sätt, hade förvägrats
	rätten till en rättvis rättegång.
	Även praxis från Europadomstolen som rör rätten till en rättvis
	rättegång kan lämna viss ledning vid bedömningen av om en straffbar
	gärning begåtts.
	Punkten 10
	Bestämmelsen behandlas i avsnitt 11.4.10. Romstadgans reglering finns i
	artiklarna 8:2 a (viii) och 8:2 c (iii). Övriga rättskällor redovisas i samma
	avsnitt.
	Den brottsliga gärningen består i att ta en skyddad person som gisslan i
	syfte att förmå en stat, person eller organisation att utföra eller avstå från
	en handling. Vad som avses med skyddad person framgår av 3 §, se
	författningskommentaren till den paragrafen. Här avses personer som
	befinner sig i händerna på en part i konflikten, bl.a. krigsfångar, civila
	som internerats eller personer som inte tillåts lämna ett territorium som
	kontrolleras av motparten. Även personer som inte fysiskt berövats sin
	frihet men som befinner sig inom ett territorium som ockuperas eller i
	praktiken kontrolleras av motparten kan omfattas.
	Med gisslantagande avses att gripa, internera eller på annat sätt
	frihetsberöva en person under hot om att denne kommer att dödas, skadas
	eller hållas fortsatt frihetsberövad om inte en stat, organisation eller en
	fysisk eller juridisk person eller grupp av personer, utför eller avstår från
	att utföra en viss handling. Detta ska vara ett uttryckligt eller
	underförstått villkor för att personen inte ska dödas, skadas eller släppas
	fri. Det särskilda syftet måste föreligga redan då den skyddade personen
	berövas sin frihet210. För straffansvar krävs dock inte att
	frihetsberövandet som sådant strider mot den humanitära rätten.
	208 S. Sawada and Others, 1946, UNWCC, LRTWC, vol. V, pp. 1 f.; 13 AD 302–304.
	209 J. Altstötter and Others, 1947, UNWCC, LRTWC, vol. VI, pp. 1 f.; 14 AD 278.
	210 Jugoslavientribunalen, Trial Judgement, The Prosecutor v. Tihomir Blaskic, 2000, IT-
272	95-14-T, para 158.
272

Enligt Jugoslavientribunalen kännetecknas brottet ofta av att sådana hot riktas mot civila som hålls frihetsberövade eller mot krigsfångar tillhörande motparten i syfte att uppnå militära fördelar.

Punkten 11

Bestämmelsen behandlas i avsnitt 11.4.11. I Romstadgan finns reglering i artiklarna 8:2 b (xxvi) och 8:2 e (vii). Övriga rättskällor redovisas i samma avsnitt.

Bestämmelsen innebär att den som till nationella väpnade styrkor eller väpnade grupper rekryterar eller för direkt deltagande i fientligheter använder barn som inte fyllt femton år döms för krigsförbrytelse.

Vad som avses med nationell väpnad styrka framgår av artikel 43 i tilläggsprotokoll I. Således omfattas alla organiserade väpnade styrkor, grupper och enheter som står under befäl av någon som inför den parten ansvarar för sina underlydandes uppförande, även om denna part företräds av en regering eller en myndighet som inte är erkänd av en motpart. Väpnade grupper, som inte tillhör en stats väpnade styrkor, ska vara underkastade ett internt disciplinärt system som bland annat ska säkerställa att de folkrättsliga reglerna som tillämpas i väpnade konflikter iakttas. Även upproriska väpnade styrkor eller andra organiserade grupper som under ansvarigt kommando utövar sådan kontroll över en del av dess territorium att de kan utföra sammanhängande och samordnade militära operationer omfattas av straffansvaret. Som exempel kan nämnas rebellgrupper.

Straffansvaret för rekrytering innefattar varje åtgärd som leder till att barn som inte fyllt femton år formellt eller i praktiken kan anses tillhöra en nationell väpnad styrka eller väpnad grupp. Därmed omfattas rekrytering som sker såväl frivilligt som genom tvång eller som annars är att anse som obligatorisk. Ansvaret kan bl.a. omfatta inskrivning i en skola som drivs eller på annat sätt har nära samband med en stats militära organisation om inskrivningen också innebär att barnet i händelse av väpnad konflikt ska delta i stridigheter.

Förbudet mot användande av barn för direkt deltagande i fientligheterna avser alla barn under femton år. Med sådant deltagande i fientligheterna avses, förutom deltagande i strid, även t.ex. att hålla utkik, spionera, sabotera, arbeta i en vapen- eller ammunitionsfabrik samt transportera vapen till platser där stridigheter pågår. Vidare omfattar straffansvaret användning av barn som lockbete, kurirer eller vakter vid t.ex. militära förläggningar eller vapen- och ammunitionsförråd. Begreppet direkt deltagande i fientligheterna är därmed, när det gäller barn, något vidare än vad som allmänt gäller i fråga om civila, jfr författningskommentaren till 9 § första stycket 1 och avsnitt 4.5.8. Utanför bestämmelsen faller användande av barn för utförande av arbete eller uppdrag som endast indirekt har samband med stridigheterna, t.ex. att leverera förnödenheter till en militärbas eller att utföra hushållssysslor hos militär personal. Barn som på eget initiativ och utan koppling till en nationell väpnad styrka eller väpnad grupp deltar i fientligheterna, t.ex. genom att kasta sten eller egentillverkade brandbomber, används inte av annan för direkt deltagande.

Prop. 2013/14:146

273

Prop. 2013/14:146

274

Det saknar betydelse vilken av parterna i konflikten ett barn kan antas tillhöra. Skyddet mot rekrytering och direkt deltagande i fientligheterna omfattar alla barn som inte fyllt femton år.

Det krävs inte uppsåt i förhållande till den omständigheten att ett barn inte uppnått femton års ålder. Det är tillräckligt med oaktsamhet. Detta regleras i 12 §, se författningskommentaren till denna paragraf.

Straffskalan

Regleringen behandlas i avsnitt 11.11. Enligt paragrafens andra stycke är straffet fängelse i högst sex år. Ansvaret för krigsförbrytelser som riktar sig mot person omfattar gärningar av varierande straffvärde där de dock allmänt sett torde ha ett så högt straffvärde att de är att rubricera som grov krigsförbrytelse, jfr kommentaren till 11 §. Under brott av normalgraden kan bl.a. falla att skada en person försatt ur stridbart skick, förutsatt att det inte är fråga t.ex. om ett omfattande eller systematiskt handlande och skadan inte är av allt för allvarlig karaktär.

Straffansvar för grovt brott regleras i 11 §.

5 § För krigsförbrytelse döms, om gärningen ingår som ett led i eller på annat sätt står i samband med en internationell väpnad konflikt eller ockupation, den som

1.för en ockupationsmakts räkning låter förflytta en del av dess civilbefolkning till ett ockuperat område,

3.i strid med allmän folkrätt frihetsberövar en skyddad person eller på ett oförsvarligt sätt dröjer med att sända hem en krigsfånge eller en civil person som berövats friheten.

Straffet är fängelse i högst sex år.

Paragrafen, som behandlas i avsnitt 11.1, 11.5 och 11.11, avser krigsförbrytelser som begås mot person. Enligt första stycket krävs att en gärning enligt punkterna 1–3 ingår som ett led i eller på annat sätt står i samband med en internationell väpnad konflikt eller ockupation. Vad som avses med detta krav har behandlats i författningskommentaren till 4 § första stycket. Paragrafen är inte tillämplig i icke-internationella väpnade konflikter.

Punkten 1

Bestämmelsen behandlas i 11.5.1. Romstadgans reglering finns i artikel 8:2 b (viii). Övriga rättskällor redovisas i samma avsnitt. Bestämmelsen är endast tillämplig under ockupation.

Den brottsliga gärningen avser att för en ockupationsmakts räkning låta förflytta en del av dess civilbefolkning till ett ockuperat område.

Med ockupationsmakt avses den fientliga makt som utövar administrativ makt och kontroll över en ockuperad stat. Ett ockuperat område omfattar det territorium som befinner sig under den fientliga maktens herravälde, se författningskommentaren till 4 § första stycket samt avsnitt 4.5.3.

För straffansvar krävs inte att den ockuperande statens befolkning förflyttas med tvång. Även åtgärder som vidtas i syfte att förmå delar av

befolkningen att flytta till ett ockuperat område, t.ex. beslut om finansiella bidrag, skattelättnader eller bistånd med flytt och bosättning, kan omfattas av ansvaret. Det måste emellertid finnas ett samband mellan åtgärden och befolkningens förflyttning.

En förflyttning ska ske för en ockupationsmakts räkning. Åtgärden kan t.ex. utgöra ett led i den ockuperande statens strategi att stärka sin ställning inom det ockuperade området. Det är inte nödvändigt att ockupationsmakten uttryckligen beordrat förflyttningen. Beroende på omständigheterna kan det vara tillräckligt att en förflyttning sker med ockupationsmaktens godkännande. Gärningar som begås av enskilda på eget initiativ omfattas därmed inte av bestämmelsen.

Ansvaret avser inte förflyttning av enstaka personer. Det krävs att den ockuperade befolkningens möjligheter att tillvarata sina ekonomiska och sociala rättigheter i något avseende hotas genom åtgärden, t.ex. genom att den ockuperande statens befolkning tar övergivna hus, mark eller annan egendom i besittning, vilket försvårar för den ockuperade befolkningen att återvända eller tillvarata sina rättigheter. Tillfälliga förflyttningar eller förflyttningar av den ockuperande statens militära styrkor som sker i militärt syfte, som inte påverkar den ockuperade befolkningens möjligheter i detta avseende, faller därmed utanför bestämmelsen.

Straffansvaret omfattar såväl den som beslutar om en åtgärd som den som genomför den. Det krävs inte att den som begår gärningen delar ockupationsmaktens syfte med förflyttningen.

Punkten 2

Bestämmelsen behandlas i avsnitt 11.5.2. Relevant reglering finns i Romstadgan artiklarna 8:2 a (v) och 8:2 b (xv). Övriga rättskällor redovisas i samma avsnitt.

Bestämmelsen innefattar två led. Den brottsliga gärningen kan bestå dels i att en medborgare i en stat som är motpart i konflikten tvingas delta i militära operationer mot den egna staten, dels i att en skyddad person tvingas tjänstgöra i en fientlig makts väpnade styrkor. De båda leden är till stor del överlappande. Vad som avses med skyddad person framgår av 3 §, se författningskommentaren till den paragrafen.

Bestämmelsens första led straffbelägger den som genom hot eller annan handling tvingar en medborgare i en stat som utgör motpart i konflikten att delta i militära operationer riktade mot den egna staten. Det uppställs inget krav på att operationerna utförs av den fientliga statens väpnade styrkor. Med militära operationer avses i första hand militära anfall dvs. deltagande i strid. Straffansvaret kan emellertid omfatta tvång att utföra vissa sådana arbetsuppgifter som en ockupationsmakt är förbjuden att ålägga civila eller krigsfångar att utföra och som i vart fall indirekt kan hänföras till stridigheterna. Enligt artikel 51 i Genèvekonvention IV är det tillåtet för en ockupationsmakt att ålägga civila arbetsuppgifter som är nödvändiga för ockupationsarméns behov eller för allmännyttiga ändamål. Sådant arbete får emellertid inte främja ockupationsmaktens krigföring. Därmed är det t.ex. förbjudet att ålägga civila att transportera eller tillverka vapen och ammunition. Motsvarande regler finns i artiklarna 49–57 i Genèvekonvention III såvitt avser

Prop. 2013/14:146

275

Prop. 2013/14:146

276

krigsfångar. Där anges bl.a. att det är förbjudet att kräva att en krigsfånge utför arbete som kan vara förnedrande eller farligt som t.ex. minröjning.

Bestämmelsens andra led straffbelägger den som genom handling eller hot tvingar en skyddad person att delta i militära operationer som riktar sig mot dennes hemland eller på annat sätt tjänstgöra i fientlig makts väpnade styrkor. Med militära operationer avses detsamma som i bestämmelsens första led. Vad som avses med väpnad styrka definieras i artikel 43 i tilläggsprotokoll I. Till skillnad från bestämmelsens första led uppställs inget krav på att den militära operationen ska rikta sig mot det land där den skyddade personen är medborgare. Det är tillräckligt att den riktar sig mot personens hemland. Vidare omfattar bestämmelsen tvång att tjänstgöra i den fientliga maktens styrkor, oavsett mot vilken part de riktar sina militära operationer, dvs. även i de fall de riktar sig mot t.ex. allierade länder.

Punkten 3

Bestämmelsen behandlas i avsnitt 11.5.3. Reglering finns i Romstadgans artikel 8:2 a (vii) samt artikel 85:4 b) i tilläggsprotokoll I till Genèvekonventionerna. Övriga rättskällor redovisas i samma avsnitt.

Bestämmelsen innefattar två led. Den brottsliga gärningen avser dels att i strid med allmän folkrätt frihetsberöva en skyddad person, dels att på ett oförsvarligt sätt dröja med att sända hem en krigsfånge eller en civil person som berövats friheten. Vad som avses med skyddad person framgår av 3 §, se författningskommentaren till den paragrafen.

Bestämmelsens första led avser gärningar varigenom en skyddad person frihetsberövas eller hålls fortsatt frihetsberövad. Därmed avses förutom fysiskt frihetsberövande genom inlåsning även åtgärder som innebär att personen t.ex. sätts i husarrest eller åläggs en bestämd vistelseort.

För straffansvar krävs att frihetsberövandet sker i strid med allmän folkrätt. När det gäller frihetsberövande av civila finns relevant reglering i Genèvekonvention IV. Som utgångspunkt har civila en rätt att röra sig fritt inom och ut från ett territorium, även under en väpnad konflikt eller ockupation. Enligt konventionens artikel 27 kan emellertid en stridande part vidta kontroll- och säkerhetsåtgärder, som innebär inskränkningar i skyddade personers rörelsefrihet, om det är nödvändigt på grund av krigstillståndet. Anses dessa åtgärder otillräckliga kan det, enligt artikel 41–43, vara tillåtet att inom stridande parts territorium ålägga utlänningar bestämd vistelseort eller internera dem, dock endast om detta är oundgängligen nödvändigt med hänsyn till den kvarhållande maktens säkerhet. Motsvarande åtgärder kan enligt artikel 78 vidtas av en ockupationsmakt.

Jugoslavientribunalen har i sitt avgörande Delalic211 behandlat frågan om straffansvar för frihetsberövande. Tribunalen har konstaterat att civila inte får frihetsberövas under längre tid än vad som är absolut nödvändigt. En person som inom en stats territorium ägnar sig åt

211 Jugoslavientribunalen, Trial Judgement, Prosecutor v. Zejnil Delalic and Others, 1998, IT-96-21-T, paras 574 f., Jugoslavientribunalen, Trial Judgement, The Prosecutor v. Dario Kordic and Mario Cerkez, 2001, IT-95-14/2-T, paras 285 f.

samhällsomstörtande verksamhet eller vidtar åtgärder som är direkt främjande för motparten i konflikten får frihetsberövas. För att en sådan åtgärd ska vara tillåten krävs dock att det finns en legitim anledning att tro att statens säkerhet hotas t.ex. genom att den som är föremål för åtgärden misstänks för spioneri eller sabotage. Denna bedömning kan grunda sig på personens förehavanden, kunskap, utbildning eller övriga kvalifikationer. Den måste göras i varje enskilt fall och i fråga om varje enskild individ. Det förhållandet att en person innehar ett visst medborgarskap eller ingår i en viss grupp kan, enligt tribunalen, inte utgöra tillräckligt skäl för ett frihetsberövande.

Ett frihetsberövande som inledningsvis inte står i strid med allmän folkrätt kan komma att omfattas av straffansvaret om rättigheter förknippade med frihetsberövandet inte beaktas212. Enligt artiklarna 43 och 78 i Genèvekonvention IV ska beslut om frihetsberövanden i form av internering eller anvisande av bestämd vistelseort kunna överklagas och omprövas av behörig domstol eller administrativ nämnd inom vissa bestämda tidsfrister. Detta ska ske i enlighet med de krav som uppställs på en rättvis rättegång, se författningskommentaren till 4 § första stycket 9.

Straffansvaret omfattar den som beslutar om att ett frihetsberövande ska inledas eller, trots att en persons processuella rättigheter under frihetsberövandet inte tillvaratas, ska bestå. Det träffar även den som utför den frihetsberövande åtgärden.

Bestämmelsens andra led straffbelägger att på ett oförsvarligt sätt dröja med att sända hem civila eller krigsfångar som frihetsberövats. Det är delvis överlappande i förhållande till det första ledet men det krävs inte att frihetsberövandet strider mot allmän folkrätt. Enligt artikel 118 i Genèvekonvention III ska krigsfångar utan dröjsmål friges och sändas hem efter det att stridigheterna har upphört. Under vissa förutsättningar ska svårt sjuka och sårade krigsfångar enligt artiklarna 109–117 sändas hem även om stridigheterna alltjämt pågår. Detsamma gäller civila enligt artiklarna 132–134 i Genèvekonvention IV. Om en krigsfånge eller civil person står under åtal för brott får de kvarhållas till dess att rättegången avslutats eller, i förekommande fall, straffet avtjänats.

Straffskalan

Regleringen behandlas i avsnitt 11.11. Enligt andra stycket är straffet fängelse i högst sex år. Brott av normalgraden kan t.ex. avse ett kortvarigt frihetsberövande.

Straffansvar för grov krigsförbrytelse regleras i 11 §.

Krigsförbrytelse som avser egendom

Straffet är fängelse i högst sex år.

212 Jugoslavientribunalen, Trial Judgement, Prosecutor v. Zejnil Delalic and Others, 1998, IT-96-21-T, paras 579–583.

Prop. 2013/14:146

277

Prop. 2013/14:146

Paragrafen behandlas i avsnitten 11.1, 11.6 och 11.11. Relevant reglering finns i Romstadgan artiklarna 8:2 a (iv), 8:2 b (xiii), 8:2 b (xvi), 8:2 e (v) och 8:2 e (xii). Övriga rättskällor redovisas i avsnitt 11.6.

Paragrafen reglerar krigsförbrytelser som riktas mot egendom. Enligt första stycket krävs att gärningen ingår som ett led i eller på annat sätt står i samband med en väpnad konflikt eller ockupation. Vad som avses med detta krav behandlas i kommentaren till 4 § första stycket. Paragrafen är tillämplig i såväl internationella som icke-internationella väpnade konflikter samt under ockupation.

Bestämmelsen föreskriver straffansvar för den som plundrar eller, utan att detta är nödvändigt av militära skäl, i stor omfattning förstör, tillägnar sig eller beslagtar någon annans egendom.

Straffansvaret för plundring omfattar den som utan ägarens samtycke tillägnar sig viss egendom för privat eller personligt bruk, vilket även innefattar tredje mans privata användning eller vinning.

Tagande av krigsbyten faller utanför begreppet plundring eftersom sådant tillägnande, för att vara tillåtet, inte får ske för privat bruk. Förbudet mot plundring är absolut och militära skäl kan inte åberopas för straffrihet.

Plundring kan begås genom att privat eller offentligt ägd egendom som tillhör en privatperson eller en institution med kopplingar till motparten i konflikten tillgrips213. Organiserade plundringsräder sker ofta som ett led i en ockuperande stats systematiska exploatering av ett ockuperat område. Straffansvaret för plundring, liksom för övriga krigsförbrytelser, riktar sig emellertid inte endast mot kombattanter eller stridande. Det omfattar även civila och kan således avse enskilda individers sporadiska eller oorganiserade gärningar som begås i eget intresse214. I Jugoslavientribunalens avgörande Jelisic215 ansågs personer som tillägnat sig värdesaker i form av bl.a. pengar, smycken och klockor för privat bruk, från både levande och döda fångar i ett läger, ha gjort sig skyldiga till plundring.

Ansvar för förstörelse, tillägnande eller beslagtagande av någon annans egendom avser gärningar som riktar sig mot egendom som åtnjuter skydd enligt den humanitära rätten, främst enligt någon av Genèvekonventionerna216. Där stadgas att t.ex. sjukvårdsformationer och sjukvårdsanstalter, civila sjukhus och sjuktransporter, egendom som tillhör hjälporganisationer samt alla typer av civil egendom åtnjuter skydd. Detsamma gäller egendom som tillhör en enligt någon av konventionerna skyddad person t.ex. sjuka, sårade, krigsfångar eller personer försatta ur stridbart skick. Egendomen kan således tillhöra såväl enskilda individer som det allmänna.

213Jugoslavientribunalen, Trial Judgement, The Prosecutor v. Zejnil Delalic and Others, 1998, IT-96-21-T, para 587.

214Jugoslavientribunalen, Trial Judgement, The Prosecutor v. Tihomir Blaskic, 2000, IT- 95-14-T, para 184.

215Jugoslavientribunalen, Trial Judgement, The Prosecutor v. Goran Jelisic, 1999, IT-95-

10-T, paras 48 f.

216 Artiklarna 15, 19, 20, 33, 36 och 37 i GK I, artiklarna 18, 22, 23 och 39 i GK II, artiklarna 18 i GK III samt artiklarna 16, 18, 21, 22, 33, 53, 57 och 97 i GK IV, jfr även lantkrigsreglementet artiklarna 46, 47, 52, 53 och 55.

278

Förstörelse omfattar alla former av skadegörelse. Olika typer av egendom åtnjuter olika former av skydd mot att förstöras. Skyddets omfattning samt förutsättningarna för dess upphörande framgår av den humanitära rätten, främst Genèvekonventionerna217. Där avgränsas det straffbara området i varje enskilt fall. Det är t.ex. enligt artiklarna 19 och 21 i Genèvekonvention I och artiklarna 18 och 19 i Genèvekonvention IV inte tillåtet att anfalla fasta sjukvårdsanstalter och rörliga sjukvårdsformationer tillhörande sjukvårdsväsendet samt civila sjukhus, såvida inte dessa vid sidan av användningen för humanitära uppgifter även används för handlingar som kan tillfoga fienden skada.

Straffbudet för tillägnande eller beslagtagande av egendom avser berövande av någon annans ägande- eller dispositionsrätt i strid med den humanitära rätten218. Ett beslagtagande ska ske på uppdrag av eller sanktioneras av en stat. Motsvarande krav uppställs inte i fråga om tillägnande. Som nämnts kan det vara tillåtet att ta krigsbyten. Med krigsbyte avses i första hand militär utrustning och vapen som påträffas eller tas i beslag på slagfältet i syfte att användas i den egna krigföringen eller att förhindra att den används av motparten. Krigsbyten kan emellertid även bestå av annan typ av egendom, t.ex. kontanta medel och exigibla värdehandlingar som tillhör staten i det ockuperade området, transportmedel, förnödenheter samt annan lös statsegendom som är av sådan beskaffenhet att den kan användas vid krigföring. Den humanitära rättens reglering av när och på vilket sätt egendom får tas i beslag finns i första hand i Genèvekonventionerna. I artikel 18 i Genèvekonvention III och artikel 97 i Genèvekonvention IV regleras bl.a. förutsättningarna för hur pengar, värdepapper och värdeföremål får fråntas internerade och krigsfångar. Egendom för personligt bruk eller av affektionsvärde får inte tas i beslag och såvitt avser krigsfångar får inte heller egendom som tilldelats dem för deras personliga skydd, som gasmasker eller hjälmar, tas ifrån dem. I artikel 57 i Genèvekonvention IV anges vidare bl.a. att civila sjukhus för vård av sårade och sjuka soldater endast får rekvireras tillfälligt och om det föreligger trängande behov. En sådan rekvisition är bara tillåten om lämpliga åtgärder vidtagits för att säkerställa civilbefolkningens behov av sjukvård.

Gärningar som varit militärt nödvändiga faller utanför det andra ledet i bestämmelsen. Därmed avses gärningar som enligt den humanitära rätten, i första hand enligt Haag- eller Genèvekonventionerna, kan tillåtas på denna grund. Vilka åtgärder som kan vara militärt nödvändiga beror på hur skyddet för respektive egendom är utformat i det enskilda fallet. Ett anfall t.ex. mot civila sjukhus kan enligt artikel 19 i Genèvekonvention IV anses militärt nödvändigt om sjukhuset används för att tillfoga fienden skada och en anmaning att upphöra med denna aktivitet har lämnats men inte hörsammats.

Det krävs att förstörelsen, tillägnandet eller beslagtagandet sker i stor omfattning. Det innebär som huvudregel att enstaka händelser som

217Jfr t.ex. artiklarna 19, 20, 33, 36 och 37 i GK I, artiklarna 22, 23 och 39 i GK II, artikel

18i GK III samt artiklarna 18–22, 33, 53, 54, 57 och 97 i GK IV.

218Artiklarna 46, 52, 53, 55 och 56 i lantkrigsreglementet, artiklarna 4 och 14 i konvention om skydd för kulturegendom i händelse av väpnad konflikt (1954) samt artikel 34 i GK I,

artikel 18 i GK III, artiklarna 57 och 97 i GK IV.

Prop. 2013/14:146

279

Prop. 2013/14:146

280

förorsakar mindre skada eller där egendom av begränsad betydelse eller värde är föremål för handlandet faller utanför det straffbara området219.

Straffskalan

Regleringen behandlas i avsnitt 11.11. Enligt andra stycket är straffet fängelse i högst sex år.

Straffansvar för grov krigsförbrytelse regleras i 11 §.

Krigsförbrytelse genom upphävande av rätten till domstolsprövning

Straffet är fängelse i högst sex år.

Paragrafen behandlas i avsnitten 11.1, 11.7 och 11.11. Romstadgans reglering finns i artikel 8:2 b (xiv). Övriga rättskällor redovisas i avsnitt 11.7.

Straffbudet reglerar straffansvar för upphävande av rätt till domstolsprövning i vissa fall. Enligt första stycket krävs att gärningen ingår som ett led i eller på annat sätt står i samband med en internationell väpnad konflikt eller ockupation. Vad som avses med detta krav behandlas i kommentaren till 4 § första stycket. Paragrafen är inte tillämplig i icke-internationella väpnade konflikter.

Straffbudet riktar sig mot den som helt eller i betydande omfattning upphäver motpartens medborgares rätt till prövning i domstol av civila eller andra medborgerliga rättigheter.

Bestämmelsen avser gärningar som riktar sig mot motpartens medborgare i egenskap av kollektiv, inte mot enskilda individer. Dock krävs inte att samtliga personer tillhörande denna grupp omfattas av åtgärderna. Straffansvar kan även aktualiseras för gärningar som riktar sig mot en betydande del av gruppen, t.ex. en särskild etnisk grupp.

Gärningen är fullbordad genom själva åtgärden varigenom rätten till domstolsprövning av en civil eller annan medborgerlig rättighet helt eller delvis upphävs, t.ex. genom att lagstiftning införs eller upphävs eller domstolar på annat sätt förhindras att utföra sina uppgifter. Det är varken nödvändigt eller tillräckligt att åtgärden i ett konkret fall faktiskt hindrat en enskild individ från att göra sina anspråk gällande vid domstol. En sådan gärning kan dock i vissa fall omfattas av bestämmelsen som avser gärningar som strider mot rätten till en rättvis rättegång, se författningskommentaren till 4 § första stycket 9.

Regleringen avser i första hand att skydda en ockuperad stats medborgare som befinner sig inom det ockuperade området. Enligt artikel 43 i lantkrigsreglementet ska den ockuperande staten vidta alla åtgärder som är möjliga för att återställa och trygga den allmänna ordningen och det offentliga livet i det ockuperade området. Detta ska, som utgångspunkt, ske med iakttagande av gällande lagar i det området.

219 Jugoslavientribunalen, Judgement, The Prosecutor v. Tihomir Blaskic, 2000, IT-95-14- T, para 157.

Enligt artikel 64 i Genèvekonvention IV ska gällande strafflagstiftning					Prop. 2013/14:146
fortsätta att beaktas. Vidare ska domstolarna ges möjlighet att fortsätta att
utöva sin verksamhet. Endast när en sådan verksamhet utgör ett hot mot
ockupationsmaktens	säkerhet	eller	om	Genèvekonventionens

bestämmelser i övrigt inte skulle beaktas, t.ex. genom att kravet på en rättvis rättegång inte uppfylls enligt gällande regler i det ockuperade området, har ockupationsmakten rätt att upphäva, tillfälligt sätta lagstiftningen ur spel eller hindra domstolarna i deras verksamhet. Ockupationsmakten har också under vissa mycket begränsade förutsättningar möjlighet att utfärda ny reglering att tillämpas inom det ockuperade området. Som huvudregel har alltså den ockuperade befolkningen rätt till prövning i de egna domstolarna enligt den lagstiftning som gäller inom den ockuperade staten.

Straffansvaret avser att skydda motpartens medborgares rätt till domstolsprövning av bl.a. civila rättigheter. Därmed avses detsamma som i Europakonventionens artikel 6.1. Begreppet omfattar bl.a. rättigheter på civilrättens område, t.ex. rätt till skadestånd, fordringsrätt, rätt att köpa, sälja och använda egendom eller rätt att ingå andra typer av civilrättsliga avtal. Vidare omfattas rättigheter på familjerättens, arbetsrättens samt socialförsäkringsrättens område samt vissa andra förvaltningsrättsliga rättigheter.

Utöver civila rättigheter omfattar skyddet även rätten till prövning av andra medborgerliga rättigheter, varmed avses rättigheter inom det straffprocessuella området, som t.ex. rätten att få ett frihetsberövande prövat i en opartisk domstol i ett förfarande som motsvarar kraven på en rättvis rättegång. Nürnbergtribunalen ansåg Hitlers s.k. Natt- och dimmadekret beslutat i december 1941 strida mot nu aktuellt förbud. Dekretet innebar bl.a. att polacker och judar i det ockuperade Polen, som deltagit i motståndsrörelser och kämpat mot tyskarna, i hemlighet och "i mörkaste natten" skulle föras till Tyskland för att där lagföras av för ändamålet inrättade domstolar. Många personer dömdes till dödsstraff för mindre allvarliga brott medan andra inte lagfördes alls utan försvann och sannolikt dödades220.

Straffskalan

Regleringen behandlas i avsnitt 11.11. Enligt andra stycket är straffet fängelse i högst sex år.

Straffansvar för grov krigsförbrytelse regleras i 11 §.

Krigsförbrytelse som avser särskilt skyddade insatser eller kännetecken

8 § För krigsförbrytelse döms, om gärningen ingår som ett led i eller på annat sätt står i samband med en väpnad konflikt eller ockupation, den som

1. riktar ett anfall mot personal, anläggningar, materiel, enheter eller fordon som deltar i en humanitär biståndsinsats eller i en fredsfrämjande insats i enlighet med Förenta nationernas stadga, under förutsättning att dessa är berättigade till det skydd som gäller för civila eller civil egendom enligt allmän folkrätt,

220 Triffterer, Commentary on the Rome Statute of the International Criminal Court, Second Edition, 2008, s. 403.

281

Prop. 2013/14:146

282

3.i strid med allmän folkrätt använder ett kännetecken som avses under 2 för militära ändamål eller använder parlamentärflagga, Förenta nationernas flagga, fiendens flagga eller militära beteckningar eller uniform, på ett sätt som leder till död eller allvarlig personskada.

Straffet är fängelse i högst sex år.

Paragrafen, som behandlas i avsnitten 11.1, 11.8 och 11.11, reglerar krigsförbrytelser som riktar sig mot särskilt skyddade insatser eller kännetecken. Enligt första stycket krävs att en gärning enligt punkterna 1–3 ingår som ett led i eller på annat sätt står i samband med en väpnad konflikt eller ockupation. Vad som avses med detta krav behandlas i kommentaren till 4 § första stycket. Paragrafen är tillämplig i såväl internationella som icke-internationella väpnade konflikter samt under ockupation.

Punkten 1

Bestämmelsen behandlas i avsnitt 11.8.1. Relevanta artiklar i Romstadgan är 8:2 b (iii) och 8:2 e (iii). Övriga rättskällor redovisas i samma avsnitt.

Straffansvaret omfattar den som riktar ett anfall mot personal, anläggningar, materiel, enheter eller fordon som deltar i en humanitär biståndsinsats eller i en fredsfrämjande insats i enlighet med Förenta nationernas stadga. En förutsättning för ansvar är att insatsen är berättigad till det skydd som gäller för civila eller civil egendom enligt allmän folkrätt.

Med anfall avses enligt artikel 49 i tilläggsprotokoll I en våldshandling riktad mot motståndaren. Därmed innefattas varje form av våldsanvändning som ingår som ett led i en militär operation vid inledande av eller under en väpnad konflikt221. För straffansvar är det tillräckligt att ett anfall riktas mot något av de i bestämmelsen uppräknade subjekten eller objekten. Det krävs inte att anfallet får någon konkret effekt. En sådan kan utebli t.ex. på grund av ett tekniskt fel.

Med humanitära biståndsinsatser avses insatser för att rädda liv, lindra nöd och upprätthålla mänsklig värdighet till förmån för nödlidande människor som utsatts för, eller står under hot att utsättas för, bl.a. väpnade konflikter. Under en väpnad konflikt riktar sig humanitära biståndsinsatser främst till civilbefolkningen men kan även avse medlemmar av de väpnade styrkorna som inte längre deltar i stridigheter t.ex. sårade och sjuka222. I artiklarna 59–62 och 108–111 i Genèvekonvention IV samt artiklarna 68–71 i tilläggsprotokoll I finns bestämmelser om bistånd till civilbefolkningen. Där framgår att en humanitär biståndsinsats kan bestå i att dela ut livsmedel, läkemedel, kläder och andra förnödenheter till civilbefolkningen i ett område som

221Jugoslavientribunalen, Trial Judgement, Prosecutor v. Pavle Strugar, 2005, IT-01-42-T, para 282.

222Regeringens policy för Sveriges humanitära bistånd (UF2010/39010/SP).

står under kontroll av en part i konflikten. Även hjälparbete som tar sikte på att återföra flyktingar till deras hem kan falla inom ramen för sådana insatser. Däremot torde mer långsiktigt hjälparbete som t.ex. stöd vid återuppbyggnad av infrastruktur inte omfattas av begreppet. Den typ av arbete som bedrivs inom såväl statliga som icke-statliga hjälporganisationer, t.ex. FN:s flyktingorgan (UNHCR), The United Nations Children's Fund (UNICEF), United Nations Educational, Scientific and Cultural Organisation (UNESCO) och World Food Programme, kan lämna ytterligare ledning i fråga om vad som kan anses utgöra en humanitär biståndsinsats.

I en humanitär biståndsinsats ingår olika personalkategorier som samtliga, förutom att åtnjuta skydd i egenskap av civila, även skyddas som en del av insatsen. Som exempel kan nämnas administrativ personal, koordinatörer eller samordnare, personal som utför transporter eller delar ut förnödenheter samt personal som bistår flyktingar i deras hemvändande. Detsamma gäller den egendom som skyddas enligt bestämmelsen. Med anläggningar, materiel, enheter eller fordon avses bl.a. permanenta eller provisoriska byggnader eller platser som t.ex. tältläger eller baracker där det humanitära biståndsarbetet planeras eller utförs samt den utrustning som används inom ramen för detta arbete.

För bestämmelsens tillämplighet krävs att biståndsinsatsens personal eller egendom är berättigade till det skydd som gäller för civila eller civil egendom enligt allmän folkrätt. Under dessa förutsättningar är skyddet för humanitära biståndsinsatser absolut. Militära överväganden kan därmed aldrig motivera ett anfall. Skyddet för civila regleras i Genèvekonvention IV samt i tilläggsprotokoll I. I artikel 51 i protokollet anges att civila åtnjuter skydd mot anfall med undantag för den tid då de direkt deltar i fientligheterna, jfr författningskommentaren till 9 § första stycket 1 samt avsnitt 4.5.8. Konventionen och protokollet innehåller också skydd för civil egendom. Enligt artikel 52 i protokollet avses med civil egendom all egendom som inte utgör militärt mål, jfr författningskommentaren till 9 § första stycket 2. Skyddet upphör att gälla om egendomen används för att tillfoga fienden skada. Civila har emellertid alltid en rätt till självförsvar som även innefattar en rätt att försvara sin egendom. Detta innebär att biståndspersonal bl.a. kan utrustas med lätt personlig beväpning för att försvara sig själva eller andra i deras vård utan att detta påverkar rätten till skydd. Enligt artikel 13 i tilläggsprotokoll I är det också tillåtet att bevaka en sjukvårdsinrättning med beväpnad personal samt att där tillfälligt förvara vapen och ammunition som hjälpsökanden burit med sig.

Med fredsfrämjande insatser avses det internationella samfundets samlade insatser av multidimensionell karaktär på det fredsbevarande området. De grundar sig i regel på beslut av FN och utförs under FN:s myndighet och kontroll. Även anfall riktade mot insatser som grundar sig på beslut av regionala organisationer som EU, Nato och Afrikanska unionen omfattas av ansvar under förutsättning att insatserna inrättats i överensstämmelse med FN-stadgan. Begreppet innefattar konfliktförebyggande, fredsskapande, fredsbevarande, freds- framtvingande och fredsförebyggande insatser. Avväpning och avrustning har också ansetts kunna utgöra en fredsfrämjande åtgärd.

Prop. 2013/14:146

283

Prop. 2013/14:146

284

Även insatser som har uppgifter av polisiär karaktär som upprätthållande av lag och ordning kan omfattas.

En förutsättning för ansvar är att den fredsfrämjande insatsen är berättigad till det skydd som gäller för civila eller civil egendom enligt allmän folkrätt, se ovan. Därmed krävs att insatsens militära personal inte erhåller kombattantstatus eller annars förlorar rätten till skydd genom att insatsen deltar i fientligheterna. Insatsens status styrs i första hand av mandatet. Fredsbevarande insatser i traditionell mening erhåller sällan mandat till våldsanvändning utöver självförsvar. Denna typ av insatser görs i huvudsak efter ett freds- eller eldupphöravtal och baserar sig på de stridande parternas medgivande samt förutsätter en opartisk inställning till konflikten. För fredsframtvingande insatser innefattar mandatet ofta en mer omfattande rätt till våldsanvändning. Sådana insatser har inte sällan mandat att använda militärt våld eller hot om våld för att upprätthålla eller återställa fred i ett område. Frågan om insatsens status i dessa fall måste avgöras i det enskilda fallet. När det folkrättsliga mandatet för insatsen medger en våldsanvändning som medför att insatsen blir part i den väpnade konflikten och dess militära personal kombattanter, åtnjuter denna inte längre civilas skydd mot anfall.

Punkten 2

Bestämmelsen behandlas i avsnitt 11.8.2. Romstadgans reglering finns i artiklarna 8:2 b (xxiv) och 8:2 e (ii). Övriga rättskällor redovisas i samma avsnitt.

Straffansvaret omfattar den som riktar ett anfall mot personal, byggnader, utrustning, medicinska enheter eller transporter som i enlighet med allmän folkrätt har rätt att bära kännetecknen röda korset eller röda halvmånen eller något annat på motsvarande sätt erkänt internationellt kännetecken.

Vad som avses med anfall har behandlats i författningskommentaren till punkten 1. Det krävs inte att anfallet har orsakat en effekt. Även anfall som misslyckas på grund av t.ex. ett tekniskt fel omfattas. För straffansvar krävs inte att subjektet eller objektet är utmärkt med kännetecknet. Om detta inte skett eller märkningen försvunnit är det tillräckligt att det enligt den humanitära rätten, vid tidpunkten för anfallet, fanns en rätt att bära kännetecknet. Detta förhållande måste dock omfattas av förövarens uppsåt.

Röda korset och röda halvmånen är enligt Genèvekonventionerna och tilläggsprotokoll I och II internationellt erkända kännetecken för den militära och civila sjukvården under en väpnad konflikt. En avbildning av kännetecknen finns i artikel 3 i annex I till tilläggsprotokoll I. Enligt Genèvekonvention I och tilläggsprotokoll I har sjukvårdsformationer och sjukvårdsanstalter, sjukvårdspersonal som används för uppsökande, omhändertagande, transport och vård av sårade och sjuka, militärpräster som tjänstgör vid stridskrafterna eller personal som utbildats för att vid behov tjänstgöra som biträdande sjukvårdare eller sjukbärare rätt att bära kännetecknen. Detsamma gäller enligt Genèvekonvention II för motsvarande objekt eller personal till sjöss samt enligt Genèvekonvention IV för civila sjukhus och sjukhuspersonal. Kännetecknen får även användas av bl.a. de nationella rödakors-

föreningarna, Internationella rödakorskommittén och Internationella rödakors- och rödahalvmånefederationen.

Den som har rätt att bära ett kännetecken ska göra det på ett för motparten synligt sätt. Används kännetecknet för sjukvårdstjänsten ska det sättas på flaggor, armbindlar och materiel som hör till sjukvårdstjänsten samt på flaggor som hissas vid sjukvårdsformationer och sjukvårdsanstalter som står under konventionernas skydd. Sjuk- och själavårdspersonal som fullgör sina uppgifter i områden där det pågår stridigheter ska i möjligaste mån bära huvudbonader och kläder försedda med kännetecknet.

Vad som avses med något annat på motsvarande sätt erkänt internationellt kännetecken framgår av den humanitära rätten. Röda lejonet och solen utgör, på motsvarande sätt som röda korset och röda halvmånen ett enligt Genèvekonventionerna erkänt kännetecken. Kännetecknet avbildas i artikel 3 i annex I till tilläggsprotokoll I. I framtiden kan bestämmelsen även komma att omfatta den röda kristallen eller andra inom den humanitära rätten erkända kännetecken.

Därutöver omfattas kännetecknet för anläggningar och installationer som innehåller farliga krafter, se artikel 56:7 i tilläggsprotokoll I, samt det internationella kännetecknet för civilförsvar, se artikel 66 i tilläggsprotokoll I. I artiklarna 15 och 16 i annex I till tilläggsprotokoll I finns regler om dessa känneteckens form och art med avbildning.

Enligt 1954 års FN-konvention om skydd för kulturegendom i händelse av väpnad konflikt (kulturkonventionen) kan kulturegendom, beroende på egendomens skyddsvärde, åtnjuta ett allmänt respektive speciellt skydd. Det senare gäller endast för egendom som upptagits i ett internationellt register hos UNESCO. För egendom som åtnjuter kulturkonventionens allmänna skydd är det frivilligt att använda det utmärkande kännetecknet medan det för den särskilt skyddade egendomen är obligatoriskt. I artiklarna 16 och 17 i konventionen finns bestämmelser om kännetecknets utseende och användning.

Straffansvaret omfattar även anfall som riktar sig mot sjukvårds- och sjuktransportförband som, i stället för att använda kännetecken, identifierar sig med igenkänningssignaler. Enligt artiklarna 6–9 i annex I till tilläggsprotokoll I utgör ljus- och radiosignaler en erkänd form för identifiering. Sådan identifiering kan användas t.ex. av ett temporärt ambulansluftfartyg eller fordon som av praktiska skäl inte kan förses med ett kännetecken.

Bestämmelsen är till viss del överlappande i förhållande till bl.a. 9 § första stycket 1 och 2 om riktande av anfall mot civila eller mot civil egendom, t.ex. sjukhus eller kulturegendom.

Punkten 3

Bestämmelsen behandlas i avsnitt 11.8.3. Relevant reglering finns i Romstadgans artikel 8:2 b (vii). Övriga rättskällor redovisas i samma avsnitt.

Straffansvaret avser den som i strid med allmän folkrätt använder kännetecknen röda korset eller röda halvmånen eller något annat på motsvarande sätt erkänt kännetecken för militära ändamål eller använder parlamentärflagga, Förenta nationernas flagga, fiendens flagga eller

Prop. 2013/14:146

285

Prop. 2013/14:146

286

militära beteckningar eller uniform. Förutsättningen för straffansvar är att användningen leder till död eller allvarlig personskada.

Vad som utgör ett straffbart användande bestäms av den humanitära rättens regler för vart och ett av kännetecknen, flaggorna m.m.

Bestämmelsens första led avser användande av sådana kännetecken som paragrafens punkt 2 behandlar, se författningskommentaren till denna. För ansvar krävs att dessa kännetecken används för militära ändamål, dvs. för ändamål som direkt sammanhänger med stridigheterna. Därmed avses bl.a. att avfyra vapen från ett fordon, tält eller byggnad som är utmärkt med t.ex. kännetecknet röda korset, att använda ett sjukhus som militärt högkvarter eller en sjukvårdstransport utmärkt med ett skyddat kännetecken för att transportera kombattanter, vapen, ammunition eller annan militär egendom eller att på annat sätt genom att använda något av dessa kännetecken försöka dölja militära operationer.

Bestämmelsens andra led avser missbruk av vissa flaggor, militära beteckningar eller uniform.

En parlamentärflagga (vit flagga) får användas bl.a. för att visa motparten en vilja att förhandla, kommunicera eller lägga ned sina vapen. Den som uttrycker en sådan önskan får enligt den humanitära rätten inte anfallas. Används flaggan i andra syften, t.ex. för att förleda motparten, kan detta utgöra en krigsförbrytelse om förutsättningarna i övrigt är uppfyllda.

Användande av fiendens flagga eller fiendens gradbeteckningar eller uniformer strider mot allmän folkrätt i de fall detta sker vid anfall. I andra fall kan sådant användande, enligt artikel 39 jämfört med artikel 37:2 i tilläggsprotokoll I, vara tillåtet. Inom det tillåtna området faller t.ex. användning som utgör krigslist, varmed avses användande i avsikt att vilseleda en motpart eller locka denne att begå oöverlagda handlingar. Vad som avses med anfall har behandlats i författningskommentaren till paragrafens första punkt.

För att få använda Förenta nationernas flagga, militära beteckningar eller uniform krävs enligt artikel 38:2 i tilläggsprotokoll I tillstånd av organisationen. För straffansvar krävs inte att användningen sker under ett anfall. All användning som förorsakar död eller allvarlig personskada omfattas av bestämmelsen. Med militära beteckningar avses i detta sammanhang kännetecken som utvisar att personal eller egendom tillhör FN:s organisation. Som exempel kan nämnas den karaktäristiska blå hjälmen eller en armbindel med organisationens emblem.

För straffansvar krävs att gärningen förorsakar död eller allvarlig personskada. Vad som avses med allvarlig skada har behandlats i författningskommentaren till 4 § första stycket 2. Bestämmelsen är till stor del överlappande i förhållande till bl.a. 4 § första stycket 1 och 2 som behandlar krigsförbrytelser som begås genom dödande respektive tillfogande av bl.a. allvarlig skada.

Straffskalan

Regleringen behandlas i avsnitt 11.11. Enligt andra stycket är straffet fängelse i högst sex år. I de fall gärningen förorsakar död eller allvarlig personskada torde den som utgångspunkt vara att bedöma som grov krigsförbrytelse som regleras i 11 §, se författningskommentaren till

denna paragraf. Som exempel på en gärning som, trots att sådan effekt uppkommit, skulle kunna vara att bedöma som brott av normalgraden kan nämnas en gärning som begås av en person i underordnad ställning på uppdrag av en befälhavare eller annan person med ett övergripande ansvar och som förorsakar endast någon enstaka person en allvarlig skada.

Krigsförbrytelse genom användande av förbjudna stridsmetoder

9 § För krigsförbrytelse döms, om gärningen ingår som ett led i eller på annat sätt står i samband med en väpnad konflikt eller ockupation, den som

1.riktar ett anfall mot en civilbefolkning som sådan eller mot enskilda civila som inte direkt deltar i fientligheterna,

3.riktar ett anfall mot städer, byar, bostäder eller byggnader som inte försvaras och som inte utgör ett militärt mål,

5.med användning av förrädiskt förfarande dödar eller skadar någon som tillhör motpartens nationella väpnade styrkor eller väpnade grupper,

6.beordrar eller hotar med att pardon inte kommer att ges,

8.i avsikt att utnyttja utsvältning som stridsmetod berövar en civilbefolkning livsnödvändiga förnödenheter.

Straffet är fängelse i högst sex år.

Paragrafen, som behandlas i avsnitten 11.1, 11.9 och 11.11, reglerar krigsförbrytelser som begås genom användande av förbjudna stridsmetoder. Enligt första stycket krävs att en gärning enligt punkterna 1–8 ingår som ett led i eller på annat sätt står i samband med en väpnad konflikt eller ockupation. Vad som avses med detta krav behandlas i kommentaren till 4 § första stycket. Paragrafen är tillämplig i såväl internationella som icke-internationella väpnade konflikter samt under ockupation.

Punkten 1

Paragrafen behandlas i avsnitt 11.9.2. Relevant reglering finns i Romstadgan artiklarna 8:2 b (i) och 8:2 e (i). Övriga rättskällor redovisas i samma avsnitt.

Den brottsliga gärningen avser riktande av anfall mot en civilbefolkning som sådan eller mot enskilda civila som inte direkt deltar i fientligheterna.

Med anfall avses enligt artikel 49 i tilläggsprotokoll I en våldshandling mot motståndaren. För straffansvar krävs inte att anfallet resulterat i den

Prop. 2013/14:146

287

Prop. 2013/14:146

288

avsedda effekten. Den straffbara gärningen är fullbordad redan genom att anfallet riktas mot det förbjudna målet.

Inom den humanitära rätten definieras begreppet civila negativt. Med civila avses enligt artikel 50 i tilläggsprotokoll I i huvudsak personer som inte är medlemmar i en stridande parts väpnade styrkor eller stridskrafter, i andra milisgrupper, frivilligkårer eller organiserade motståndsrörelser som lyder under en stridande part och som uppfyller vissa krav på organisation och befäl. Medlemskap i en stats väpnade styrkor är normalt underkastat regler i statens lagstiftning. Ofta manifesteras medlemskapet genom t.ex. formell registrering, utmärkande uniformer eller särskilda identitetshandlingar. Medlemskap i en icke-statlig väpnad grupp är, som utgångspunkt, inte formaliserat på motsvarade sätt. Gruppens sammansättning och struktur är mer varierande. En bedömning måste göras i varje enskilt fall. För medlemskap krävs i princip att en person har en stridande funktion i gruppen som inte endast är tillfällig, spontan eller sporadisk. Vid denna bedömning beaktas i vilken omfattning personen deltar i t.ex. ordergivning samt förberedelse eller genomförande av gruppens militära operationer. Även den som t.ex. utbildas, tränas eller utrustas för att aktivt delta i strider kan vara att anse som medlem i den väpnade gruppen. En person som helt saknar stridande funktion men som deltar i eller stödjer den väpnade gruppen på annat sätt, t.ex. genom att rekrytera medlemmar eller genom att köpa, tillverka eller smuggla vapen åt gruppen, anses som utgångspunkt inte vara medlem i gruppen utan innehar status som civil och åtnjuter som sådan skydd. Inte heller personer som deltar i ett folkuppbåd (levée en masse) är att anse som civila. Därmed avses delar av en befolkning inom ett icke-ockuperat område som självmant, utan praktisk möjlighet att organisera sig på sätt som krävs för att anses utgöra en väpnad grupp, griper till vapen för att göra motstånd mot fienden. Vid tveksamheter kring en persons status ska han eller hon i avvaktan på ytterligare information behandlas som civil.

Med civilbefolkning avses enligt artikel 50 i tilläggsprotokoll I alla civila. Under förutsättning att gruppen till övervägande del består av civila kan det i denna även ingå enstaka personer med annan status utan att gruppens status påverkas223.

Civila åtnjuter enligt artikel 51 i tilläggsprotokoll I skydd mot anfall under den tid de inte direkt deltar i fientligheterna. Vad som avses med sådant deltagande måste avgöras i varje enskilt fall. Vissa omständigheter måste dock föreligga. Det måste kunna antas att personens handlande kommer att ha en negativ inverkan på motpartens militära operationer eller kapacitet. Därmed avses i första hand gärningar varigenom skyddade personer som tillhör motparten, t.ex. civila eller krigsfångar, dödas eller skadas. Även gärningar som sabotage av militär egendom eller tillfångatagande av motpartens kombattanter eller stridande kan inverka negativt på motpartens militära kapacitet. Vidare måste personens handlande ha ett direkt kausalt samband med denna påverkan på motparten eller i vart fall ingå som ett led i en militär operation som har ett sådant samband. Den som agerar i syfte att mer

223 Jugoslavientribunalen, Trial Judgement, Prosecutor v. Pavle Strugar, 2005, IT-01-42-T, para 282.

långsiktigt vinna konflikten, t.ex. genom att tillverka, finansiera eller transportera vapen eller förnödenheter till de väpnade styrkorna, kan som utgångspunkt inte anses direkt delta i fientligheterna. Kravet på kausalt samband mellan handlande och den negativa effekten på motpartens stridsförmåga är i sådana fall inte uppfyllt. En sådan person omfattas således av skyddet för civila, trots att han eller hon i någon mån kan anses delta i konflikten. Frågan om direkt deltagande för civila behandlas utförligt i den rapport som Internationella rödakorskommittén lämnat om civilas direkta deltagande i fientligheter (ICRC, Interpretive Guidance on the notion of direct participation in hostilities under International Humanitarian Law, Genève, 2009). Rapporten redovisas närmare i SOU 2010:72 s. 249 f. Se även avsnitten 4.5.8 och 4.5.9.

En person som direkt deltar i fientligheterna behåller sin status som civil. Först om deltagandet sker på ett sätt som medför att personen kan anses ha en stridande funktion i en nationell väpnad styrka eller väpnad grupp upphör denna status att gälla. Civilas skydd upphör att gälla endast under den tid de faktiskt direkt deltar i fientligheterna, även om deltagandet sker vid upprepade tillfällen. Beroende på hur civila deltar i stridigheterna kan uppehållet i skyddet vara mycket kortvarigt, t.ex. under den tid ett konkret anfall pågår.

Bestämmelsen omfattar endast anfall som riktar sig mot civila. Bedömningen av om ett anfall riktar sig mot ett militärt mål eller, i själva verket, mot civila måste göras i varje enskilt fall utifrån de faktiska förhållandena. Det innebär att ett anfall som uppges vara riktat mot ett militärt mål kan vara att bedöma som riktat mot civila om civila i mycket stor utsträckning drabbats av anfallet. Bestämmelsen har därmed ett samband med straffansvar för oproportionerliga anfall som riktas mot militära mål, se nedan författningskommentaren till punkten 4.

Punkten 2

Bestämmelsen behandlas i avsnitt 11.9.3. Relevant reglering finns i Romstadgan artiklarna 8:2 b (ii), 8:2 b (ix) och 8:2 e (iv). Övriga rättskällor redovisas i samma avsnitt.

Den brottsliga gärningen avser riktande av anfall mot byggnader som är avsedda för religion, undervisning, konst, vetenskap eller välgörande ändamål, mot historiska minnesmärken, kulturegendom, sjukhus eller uppsamlingsplatser för sjuka och sårade eller mot annan civil egendom, under förutsättning att dessa inte utgör ett militärt mål.

Vad som avses med anfall har behandlats i författningskommentaren till punkten 1. För straffansvar krävs inte att skada uppstår.

Som civil egendom räknas, enligt artikel 52 i tilläggsprotokoll I, egendom som inte utgör militärt mål. Militära mål omfattar enligt nyss nämnda artikel uteslutande egendom som på grund av sin art, läge, ändamål eller användning effektivt bidrar till att genomföra militära operationer samt vars totala eller delvisa förstörelse, beslagtagande eller neutralisering medför en avgjord militär fördel. För särskilt skyddad egendom gäller specifika regler för när och på vilket sätt skyddet kan upphöra.

Bestämmelsens första led omfattar anfall som riktar sig mot viss specifik civil egendom; nämligen byggnader avsedda för religion,

Prop. 2013/14:146

289

Prop. 2013/14:146

290

undervisning, konst, vetenskap, välgörande ändamål eller historiska minnesmärken. Denna typ av egendom faller i princip inom begreppet kulturegendom enligt definitionen i kulturkonventionen (prop. 1983:84), se vidare nedan. Detta bekräftas av Jugoslavientribunalen som bl.a. uttalat att institutioner för utbildning har ett värde för varje folks kulturarv genom att de utgör centrum för kunskap, konst och vetenskap224. För straffansvar krävs att egendomen vid tidpunkten inte utgör militärt mål, t.ex. genom att egendomen används i krigföringen.

Därutöver omfattar bestämmelsen uttryckligen ansvar för anfall som riktas mot kulturegendom. Enligt definitionen i artikel 1 i kulturkonventionen avses med kulturegendom dels egendom som har stor betydelse för ett folks kulturarv, t.ex. minnesmärken, byggnader, konstverk, manuskript, böcker eller andra föremål av konstnärligt, historiskt eller arkeologiskt intresse, dels byggnader vars huvudändamål är att förvara sådan kulturegendom, t.ex. bibliotek, museer, arkiv och skyddsrum för lösa kulturföremål.

Kulturegendom kan enligt konventionens artikel 4 respektive 8 åtnjuta ett allmänt eller ett särskilt skydd. Det allmänna skyddet gäller för egendom som är viktig för ett lands kulturella arv. Varje stat avgör vilken egendom som ska omfattas av sådant skydd. Egendomen ska skyddas mot skada eller förstörelse till följd av väpnad konflikt och den får inte utsättas för fientliga handlingar. Det allmänna skyddet kan endast åsidosättas om militära skäl absolut kräver det. Särskilt skydd gäller för egendom som anses bära på kulturvärden som är av sådan vikt att de betraktas som speciellt värdefulla för världskulturarvet. Sådan egendom registreras i Internationella registret för kulturegendom under särskilt skydd. Skyddet kan endast upphävas om tvingande militär nödvändighet föreligger och endast under så lång tid som denna nödvändighet varar. I de undantagsfall när det allmänna eller särskilda skyddet upphävs kan kulturegendom utgöra ett legitimt militärt mål. Anfall som riktas mot egendomen under sådana förutsättningar omfattas inte av ansvar enligt bestämmelsen.

Skyddet för kulturegendom regleras även i artikel 53 i tilläggsprotokoll I samt artikel 16 i tilläggsprotokoll II, som gäller subsidiärt i förhållande till kulturkonventionen. Med kulturegendom i dessa sammanhang avses detsamma som enligt konventionen. Enligt Internationella rödakorskommitténs kommentar225 till tilläggsprotokoll I omfattas egendom som kan anses ha värde som är oberoende av geografiska landgränser och som är unik samt intimt förknippad med ett folks historia eller kultur.

Jugoslavientribunalen har i avgörandet Strugar226 ansett det utgöra en krigsförbrytelse att rikta ett anfall mot den Gamla Staden i Dubrovnik, upptagen på UNESCO:s världsarvslista. Genom anfallet förstördes ett stort antal kulturhistoriska byggnader i form av kyrkor, kloster, palats samt en moské.

224Jugoslavientribunalen, Trial Judgement, The Prosecutor v. Dario Kordic and Mario Cerkez, 2001, IT-95-14/2-T, para 360.

225ICRC Commentary on Additional Protocols.

226Jugoslavientribunalen, Trial Judgement, The Prosecutor v. Pavle Strugar, 2005, IT-01-

42-T.

Vad som avses med sjukhus och uppsamlingsplatser för sjuka framgår av Genèvekonventionerna och tilläggsprotokoll I. I huvudsak omfattas militära sjukvårdsanstalter och rörliga sjukvårdsformationer tillhörande sjukvårdsväsendet, sjukvårdsfartyg, civila sjukhus samt militära och civila ambulansluftfartyg227. Skyddet för denna typ av egendom upphör först när egendomen används för handlingar som direkt syftar till att skada fienden. Därutöver krävs att en uppmaning om att upphöra med denna typ av fientlig verksamhet lämnats men, efter skälig tidsfrist, inte åtföljts. Först därefter kan egendomen vara att anse som ett militärt mål. Det förhållandet att personal vid dessa inrättningar bär vapen för självförsvar eller för att försvara de intagna eller egendom som finns i lokalerna påverkar inte skyddet för egendomen. Detsamma gäller om det där temporärt förvaras vapen eller ammunition som stridande burit med sig när de uppsökt vårdinrättningen.

Bestämmelsens andra led omfattar straffansvar för anfall som riktas mot civil egendom, se ovan. Vid tveksamheter i fråga om status gäller en presumtion för att egendom som normalt används för civila ändamål är att betrakta som civil, t.ex. bostäder eller skolor. Presumtionen bryts om egendomen används för militära ändamål. Detta kan t.ex. vara fallet om privata bostäder används som militära högkvarter eller privata fordon används för att transportera stridande eller vapen. I dessa fall kan egendomen utgöra ett militärt mål och anfall som riktas mot denna omfattas inte av ansvar.

Punkten 3

Bestämmelsen behandlas i avsnitt 11.9.4. Romstadgans reglering finns i artikel 8:2 b (v). Övriga rättskällor redovisas i samma avsnitt.

Straffansvaret omfattar den som riktar ett anfall mot städer, byar, bostäder eller byggnader som inte försvaras och som inte utgör ett militärt mål.

Vad som avses med anfall och militärt mål har behandlats i författningskommentaren till punkten 1 respektive 2. För straffansvar krävs inte att skada uppstår.

Enligt artikel 59 i tilläggsprotokoll I ska varje bebodd ort anses som oförsvarad om den står öppen för ockupation utan motstånd (s.k. öppen stad). Orten eller platsen ska vara belägen i närheten av eller inom en zon där de väpnade styrkorna är i kontakt med varandra, t.ex. där stridigheter pågår. Därmed kan inte platser som befinner sig bakom fiendens linje förklaras som oförsvarade. Vidare krävs att samtliga kombattanter, rörliga vapen och flyttbar militär utrustning evakuerats från platsen. För det fall fasta militära installationer eller anläggningar som inte är möjliga att flytta är kvar på platsen, får dessa inte användas i fientligt syfte. Inte heller får någon fientlig handling begås av myndigheterna eller befolkningen i området.

En plats som uppfyller dessa villkor kan förklaras som oförsvarad av behöriga myndigheter. Av förklaringen ska i möjligaste mån de geografiska gränserna för den oförsvarade platsen framgå. Förklaringen

227 Artiklarna 19–23 i GK I, artiklarna 22, 23, 34 och 35 i GK II, artiklarna 18 och 19 i GK IV samt artiklarna 12, 13 och 24–31 i TP I.

Prop. 2013/14:146

291

Prop. 2013/14:146

292

ska överlämnas till motparten. Denne ska erkänna förklaringen och därefter behandla platsen som oförsvarad. Det är emellertid inte nödvändigt att en förklaring vare sig lämnats eller mottagits. Platsens status som oförsvarad följer av att de krav som uppställs för detta är uppfyllda. Genom förklaringen blir emellertid de förhållanden som gör en plats oförsvarad kända för motparten. Har denne på annat sätt än genom en formell förklaring fått kännedom om detta kan straffansvar ändå aktualiseras.

Punkten 4

Bestämmelsen behandlas i avsnitt 11.9.5. Relevant reglering finns i Romstadgans artikel 8:2 b (iv). Övriga rättskällor redovisas i samma avsnitt.

Den brottsliga gärningen avser att rikta ett anfall mot ett militärt mål som kommer att leda till att civila kommer att dödas eller skadas, civil egendom förstöras eller den naturliga miljön förorsakas allvarliga skador som är oproportionerliga i förhållande till den konkreta och omedelbara övergripande militära fördel som kan förväntas.

Vad som avses med anfall, militärt mål, civila och civil egendom har behandlats i författningskommentaren till punkterna 1 och 2.

Som utgångspunkt är oavsiktliga skador (collateral damages) accepterade vid anfall som riktas mot militära mål. Dessa kan emellertid inte vara obegränsade. Om skadorna är oproportionerligt stora kan straffansvar komma i fråga.

För ansvar krävs att ett anfall har inletts. Detta behöver dock inte ha förorsakat någon effekt i form av skada. Det är tillräckligt att anfallet riktas mot ett militärt mål och att detta kommer att leda till en skada som är oproportionerlig i förhållande till den förväntade militära fördelen. Därmed föreligger viss överlappning i förhållande till andra bestämmelser, särskilt i förhållande till försök till brott som för straffansvar kräver att en viss effekt uppstår som t.ex. krigsförbrytelse som begås genom att civila dödas, tillfogas skada eller att deras egendom förstörs (jfr 4 § första stycket 1 och 2 samt 6 §). Som en allmän utgångspunkt gäller emellertid att försöksbrott konsumeras av fullbordade brott förutsatt att skyddsintresset för straffstadgandena kan anses vara i huvudsak detsamma, se vidare avsnitt 18.

Den som riktar ett anfall mot ett militärt mål ska enligt den humanitära rätten företa en proportionalitetsbedömning. För detta krävs att tillförlitlig information om anfallets förväntade effekter inhämtas och att en adekvat bedömning utifrån denna information görs. Underlåtenhet att inhämta sådan information befriar således inte från ansvar. Om det inte är möjligt att bedöma anfallets effekter utifrån den information som är möjlig att inhämta ska anfallet inte inledas. Detsamma gäller i de fall ett anfall till sin karaktär är sådant att dess konsekvenser är svåra att bedöma eller begränsa t.ex. på grund av att stridsmetoder eller stridsmedel vars effekter är svåra att beräkna eller begränsa används. Sådana s.k. urskillningslösa anfall strider i princip alltid mot proportionalitetsprincipen. Att inleda ett sådant anfall omfattas därmed som utgångspunkt av straffansvar.

Den förväntade militära fördelen ska vara konkret, dvs. klart definierad och därmed möjlig att bedöma värdet av vid tidpunkten för anfallets inledande t.ex. genom att målet för anfallet är utpekat. Den som inleder ett anfall kan inte motivera beslutet utifrån en förhoppning eller vag uppfattning om att anfallet så småningom kan leda fram till någon form av icke bestämd militär fördel. Vid bedömningen av om den militära fördelen kan anses komma stå i proportion till den förväntade skadan måste emellertid viss hänsyn tas till att fördelen av oförutsedd anledning helt uteblir eller blir mindre t.ex. på grund av tekniska problem. Den som inleder ett anfall måste således vid proportionalitetsbedömningen lämna vissa marginaler såväl i fråga om den förväntade skadan som fördelen med anfallet.

Vidare ska den militära fördelen vara omedelbar. Det innebär att det måste finnas ett relativt nära samband mellan det anfall som planeras och den förväntade effekten. Det är dock möjligt att beakta en effekt som förväntas inträda på en delvis annan plats eller vid en senare tidpunkt än själva anfallet, förutsatt att den militära fördelen på ett konkret sätt kan förutses och beräknas samt har ett samband med anfallet. En militär fördel som förväntas leda till att konflikten genom en rad anfall så småningom kan vinnas uppfyller inte detta krav på konkret samband. I slutet på andra världskriget, under våren 1944, inleddes anfall mot mål belägna i Pas de Calais. Syftet med dessa var att förleda motparten att tro att en invasion av Frankrike skulle ske där och inte, vilket senare skedde, i Normandie. Den militära fördel som motiverade anfallen kunde därmed förutses inträffa vid ett senare tillfälle samt på annan plats än själva anfallet. Den förväntade effekten var emellertid konkret och konstaterbar.

Det är inte alltid möjligt för den som inleder ett specifikt anfall att bedöma dess omedelbara effekt, isolerat från övriga anfall mot samma mål. Dock krävs att den militära fördelen på ett övergripande plan kan motivera anfallet.

Vid den proportionalitetsbedömning som domstolen i efterhand har att göra ska således endast de förhållanden beaktas som förelåg eller var förutsebara vid den tidpunkt då anfallet inleddes. Omständigheter som inträffat eller blivit kända efter denna tidpunkt saknar betydelse. Om ett anfall av oförutsedd anledning förorsakar väsentligt större överflödig skada än vad som var möjligt för beslutsfattaren att förutse, beaktas inte denna del av skadan. På motsvarande sätt ska domstolen inte ta hänsyn till en i militärt hänseende positiv effekt som inte var möjlig att förutse vid denna tidpunkt.

I subjektivt hänseende krävs att den som beordrar eller inleder anfallet gör detta med vetskap om dess effekter och därmed de förhållanden som gör handlingen oproportionerlig. Bristande informationsinhämtning kan, som ovan nämnts, inte befria från ansvar.

Det finns endast begränsad praxis på området. I Jugoslavientribunalens avgörande Galic´228 ansågs det som oproportionerligt att rikta ett anfall mot en fotbollsarena där det, förutom de soldater som var föremål för anfallet, vistades cirka 200 civila, varav flera barn.

228 Jugoslavientribunalen, Trial Judgement, The Prosecutor v. Stanislav Galic´, 2003, IT-98- 29-T, para 387.

Prop. 2013/14:146

293

Prop. 2013/14:146

294

Med naturlig miljö avses bl.a. hav, atmosfär, klimat, skogar och annan utbredd växtlighet, fauna och andra biologiska element229. För straffansvar krävs att de skador som den naturliga miljön kommer att förorsakas genom anfallet, vid sidan av att vara icke proportionerliga i förhållande till den militära fördelen, är allvarliga. Därigenom uppställs ett något högre krav på brist i proportionalitet mellan den förväntade fördelen med anfallet och skadan. Vilka skador som är av tillräckligt kvalificerat slag måste avgöras i det enskilda fallet. Skador som är vidsträckta och drabbar ett större geografiskt område och som inte är snabbt övergående utan kan förväntas ha stor påverkan på den naturliga miljön under lång tid kan omfattas.

Punkten 5

Bestämmelsen behandlas i avsnitt 11.9.6. Romstadgans reglering finns i artiklarna 8:2 b (xi) och 8:2 e (ix). Övriga rättskällor redovisas i samma avsnitt.

Den brottsliga gärningen avser att döda eller skada någon som tillhör motpartens nationella väpnade styrkor eller väpnade grupper genom användande av förrädiskt förfarande. Därmed avser bestämmelsen att träffa i första hand gärningar som riktar sig mot kombattanter och stridande. Straffansvaret omfattar däremot inte en gärning som riktar sig mot en person som tillhör den egna parten i konflikten.

Förrädiskt förfarande definieras i artikel 37 i tilläggsprotokoll I. Därmed avses handlingar som inger förtroende hos motståndaren, så att denne anser sig berättigad till eller skyldig att bevilja skydd enligt den humanitära rätten, men där förövaren avser att svika detta förtroende. Detta kan ske genom bl.a. användande av parlamentärflagga (vit flagga) utan avsikt att förhandla eller lägga ned vapen eller genom att falskeligen ge sig ut för att vara en person som har rätt till särskilt skydd enligt den humanitära rätten t.ex. i egenskap av civil, sjuk eller skadad. Även föregivande av skyddad status genom användning av tecken, emblem eller uniformer som tillhör Förenta nationerna eller andra stater som inte är parter i konflikten kan utgöra förrädiskt förfarande.

Krigslist är tillåtet förutsatt att förrädiskt förfarande inte används. Med krigslist avses enligt artikel 37:2 i tilläggsprotokoll I handlingar vilka avser att vilseleda motparten eller locka denne att begå oöverlagda handlingar men som inte kränker folkrättens regler tillämpliga i väpnade konflikter. Krigslist kan bestå i t.ex. användande av kamouflage, skenmål, skenoperationer eller förmedlande av missledande information. Sådana handlingar anses inte vara förrädiska då de inte utnyttjar motpartens uppfattning om rätten till skydd enligt folkrätten.

För straffansvar krävs att det förrädiska förfarandet förorsakar en persons död eller skada. Det uppställs inte något uttryckligt krav på graden eller omfattningen av skadan. Straffansvar för krigsförbrytelser omfattar emellertid som en allmän utgångspunkt inte gärningar av lindrigt slag.

229 FN:s folkrättskommission (ILC) rapport A/CN.4/SR.2241, 22 augusti 1991, ICRC:s rapport 1993, A/48/269, ICTY, Final Report to the Prosecutor by the Committee Establiched to Review the NATO Bombing Campaign.

Punkten 6

Bestämmelsen behandlas i avsnitt 11.9.7. Relevant reglering finns i Romstadgan artiklarna 8:2 b (xii) och 8:2 e (x). Övriga rättskällor redovisas i samma avsnitt.

Den brottsliga gärningen avser att beordra eller hota med att pardon inte kommer att ges.

Med pardon avses att ge en motståndare nåd, dvs. skona denne, när han eller hon inte längre utgör ett hot och det således inte heller finns militärt motiverade skäl att döda eller skada personen. Detta blir aktuellt t.ex. när motståndaren inte längre kan eller vill försvara sig eller har gett upp allt motstånd. Pardon kan i dessa fall ges genom att motståndaren erkänns vara försatt ur stridbart skick (hors de combat) och behandlas på det sätt som denna status kräver. Att ge pardon kan även innebära att en motståndare tas som krigsfånge.

Straffansvaret omfattar den som, till sina väpnade styrkor eller väpnade grupper, ger en order om att pardon inte ska ges. Därmed omfattas t.ex. även en uppmaning om att det vid strid inte ska lämnas några överlevande. Straffansvaret omfattar även hot om att pardon inte kommer att ges. Ett sådant hot kan riktas direkt mot motståndaren och används för att vinna militära fördelar. Som exempel kan nämnas att en motpart tvingas lämna ett ockuperat område under hot om att pardon annars inte kommer att lämnas, dvs. att det vid anfall inte kommer att lämnas några överlevande.

Brottet är fullbordat redan genom ordergivningen eller hotet. Straffansvaret omfattar den som beordrar eller hotar under

förutsättning att han eller hon, i vart fall i praktiken, kan anses ha en sådan ställning att ordern eller hotet skulle kunna leda till att pardon vägras. Därmed avses i första hand militära befälhavare eller personer i motsvarande ställning.

Punkten 7

Bestämmelsen behandlas i avsnitt 11.9.8. Romstadgans reglering finns i artikel 8:2 b (xxiii). Övriga rättskällor redovisas i samma avsnitt.

Den brottsliga gärningen avser användande av en skyddad person för att genom hans eller hennes närvaro motverka att motparten går till anfall mot vissa platser eller områden eller mot nationella väpnade styrkor eller väpnade grupper eller för att främja egna militära operationer. Vad som avses med skyddad person framgår av 3 §, se författningskommentaren till den paragrafen.

För straffansvar krävs inte att användningen av s.k. mänskliga sköldar fått avsedd effekt och hindrat ett anfall. Det krävs inte heller att de personer som används som mänskliga sköldar utsätts för ett anfall. Det är tillräckligt att risken för detta finns.

Straffansvaret omfattar dels en förflyttning av skyddade personer till rörliga eller fasta militära mål t.ex. civila som placeras vid kraftstationer, broar eller vapenförråd, dels en förflyttning av militära mål eller objekt till områden där skyddade personer befinner sig, t.ex. utplacering av soldater eller militära fordon bland civilbefolkningen eller transport av

Prop. 2013/14:146

295

Prop. 2013/14:146

296

soldater i flyktingkonvojer. Egna militära operationer kan främjas t.ex. genom att väpnade styrkor eller grupper under ett anfall skyddas genom mänskliga sköldar som därmed försvårar för motparten att försvara sig.

Det förhållandet att en skyddad person samtycker till att eller till och med erbjuder sig att utgöra en mänsklig sköld befriar i princip inte den som använt sig av denne från ansvar. Om den som agerar mänsklig sköld gör detta helt på egen hand kan emellertid, i undantagsfall, personens handlande anses utgöra ett direkt deltagande i fientligheterna, se författningskommentaren till 9 § första stycket 1. Personens skydd mot anfall kan under sådana förhållanden upphöra under den tid det direkta deltagandet pågår.

Punkten 8

Bestämmelsen behandlas i avsnitt 11.9.9. Romstadgans reglering finns i artikel 8:2 b (xxv). Övriga rättskällor redovisas i samma avsnitt.

Den brottsliga gärningen avser att i avsikt att utnyttja utsvältning som stridsmetod beröva en civilbefolkning livsnödvändiga förnödenheter. Detta kan ske bl.a. genom att, i strid med allmän folkrätt, förhindra hjälpsändningar.

Vad som avses med civilbefolkning har behandlats i författningskommentaren till punkten 1. Även gärningar som riktar sig mot den egna civilbefolkningen kan utgöra brott.

Utsvältning kan enligt artikel 54 i tilläggsprotokoll I och artikel 14 i tilläggsprotokoll II ske genom att anfall riktas mot egendom som är nödvändig för civilas överlevnad eller genom att den annars förstörs, bortförs eller görs obrukbar. Förutom livsmedel kan t.ex. jordbruksområden där livsmedel i form av gröda eller boskap produceras, anläggningar och reservoarer för dricksvatten, bevattningsanläggningar för odling samt egendom som används för skörd, lagerhållning och förvaring av livsmedel, t.ex. skördetröskor och silos, utgöra livsnödvändig egendom. Detsamma kan gälla mediciner, filtar och tält beroende på om förutsättningarna är sådana att människors liv kan hotas om tillgång till denna typ av egendom saknas. Utanför det straffbara området faller åtgärder som vidtas med egendom som inte används för civilas försörjning utan t.ex. för en parts väpnade styrkor.

Utsvältning av civilbefolkningen kan bl.a. ske genom att hjälpsändningar, i strid med vad den humanitära rätten föreskriver, hindras från att nå fram till civila. Enligt artikel 23 i Genèvekonvention IV har parterna en skyldighet att tillåta fri genomfart av försändelser som är avsedda för motpartens civilbefolkning och som innehåller läkemedel och sjukvårdsmateriel, föremål som är nödvändiga för utövande av religion samt oumbärliga livsmedel och kläder. Enligt artikel 55 i Genèvekonvention IV och artiklarna 69–71 i tilläggsprotokoll I har en ockupationsmakt skyldighet att garantera den ockuperade civilbefolkningen tillgång till bl.a. livsmedel, läkemedel, kläder, nödbostäder och andra förnödenheter som krävs för deras överlevnad. Om inte tillgången till sådana förnödenheter kan säkras inom det ockuperade området har den ockuperande makten en skyldighet att genomföra hjälpaktioner. Parterna i en väpnad konflikt har vidare en skyldighet att skydda hjälpsändningar, personal och utrustning som deltar

i sådana insatser samt underlätta distribuering av förnödenheterna till civilbefolkningen. Parterna har dock en möjlighet att uppställa vissa villkor för genomförandet av hjälpaktionerna t.ex. visitationer och kontroller vid gränspassager.

För straffansvar krävs att utsvältningen används som stridsmetod t.ex. i syfte att tvinga motparten att ge upp sitt motstånd eller förflytta sig från eller ge upp kontrollen över ett visst område. Det uppställs inget krav på att utsvältningen resulterar i civilas död.

Straffskalan

Regleringen behandlas i avsnitt 11.11. Enligt andra stycket är straffet fängelse i högst sex år. Som utgångspunkt har gärningar som faller under paragrafens tillämpningsområde ett så högt straffvärde att de snarare är att hänföra till grov krigsförbrytelse som regleras i 11 §, se författningskommentaren till denna paragraf. Det kan dock inte uteslutas att anfall som riktar sig mot t.ex. egendom av mindre värde kan utgöra brott av normalgraden.

Krigsförbrytelse genom användande av förbjudna stridsmedel

10 § För krigsförbrytelse döms, om gärningen ingår som ett led i eller på annat sätt står i samband med en väpnad konflikt eller ockupation, den som

1.använder gift eller giftiga vapen,

2.använder biologiska eller kemiska vapen, eller

3.i strid med allmän folkrätt använder annat stridsmedel som är av sådan beskaffenhet att det kan förorsaka överflödig skada eller onödigt lidande eller som är urskillningslöst.

Straffet är fängelse i högst sex år.

Paragrafen, som behandlas i avsnitten 11.1, 11.10 och 11.11, reglerar krigsförbrytelser som begås genom användande av förbjudna stridsmedel. Enligt första stycket krävs att en gärning enligt någon av punkterna 1–3 ingår som ett led i eller på annat sätt står i samband med en väpnad konflikt eller ockupation. Vad som avses med detta krav behandlas i kommentaren till 4 § första stycket. Paragrafen är tillämplig i såväl internationella som icke-internationella väpnade konflikter samt under ockupation.

Punkten 1

Bestämmelsen behandlas i avsnitt 11.10.2. Relevant reglering finns i Romstadgan artiklarna 8:2 b (xvii), 8:2 b (xviii), 8:2 e (xiii) och 8:2 e (xiv). Övriga rättskällor redovisas i samma avsnitt.

Den brottsliga gärningen avser användande av gift eller giftiga vapen som stridsmedel.

Varken i Romstadgan, brottskriterierna, lantkrigsreglementet eller 1925 års Genèveprotokoll anges uttryckligen vad som i sammanhanget avses med gift eller giftiga vapen. Avgränsningen av det straffbara området sker genom att en gärning ska innefatta användning av gift, substans, gas eller medel med egenskaper som typiskt sett kan förorsaka död eller allvarlig skada på människors hälsa. I de fall en sådan effekt kan inträffa först vid kraftig överkonsumtion, t.ex. vid användning av

Prop. 2013/14:146

297

Prop. 2013/14:146

298

vissa läkemedel, är bestämmelsen som utgångspunkt inte tillämplig. Av Internationella domstolens rådgivande yttrande från år 1996 framgår att med gift och giftiga vapen avses vapen vars huvudsakliga, eller enda, effekt är att förgifta eller kväva. Av samma yttrande framgår att straffansvaret inte torde omfatta kärnvapen230.

Straffansvaret omfattar den som använder gift eller giftiga vapen under stridigheter mot motpartens kombattanter eller stridande. Det omfattar även användning mot civila (också den egna befolkningen), civil egendom eller den naturliga miljön t.ex. genom förgiftande av brunnar, vattendrag, växtlighet eller livsmedel.

Punkten 2

Bestämmelsen behandlas i avsnitt 11.10.3. Relevant reglering i fråga om användande av biologiska vapen är 1925 års Genèveprotokoll och B- vapenkonventionen. När det gäller användning av kemiska vapen finns relevant reglering i artiklarna 8:2 b (xviii) och 8:2 e (xiv) i Romstadgan. Övriga rättskällor redovisas i avsnittet ovan.

Den brottsliga gärningen avser användande av biologiska eller kemiska vapen som stridsmedel.

Biologiska vapen omfattar sådana mikrobiella eller andra biologiska medel och toxiner samt vapen, utrustning och utspridningsanordningar avsedda att användas för sådana medel eller toxiner som omfattas av artikel I i B-vapenkonventionen. Vad som avses med medel och toxiner kan bestämmas med ledning i FN:s generalsekreterares rapport om B- och C-vapen och om dess verkningar (UN Doc. A/RES/2603 A [XXIV] [16 Dec. 1969]). Enligt rapporten utgör bakteriologiska (biologiska) stridsmedel levande organismer av vilket slag som helst eller smittosamt material som härrör från sådana organismer, under förutsättning att organismerna eller materialet typiskt sett vållar sjukdom eller död hos människor, djur eller växter och för sin verkan beror av sin förmåga att föröka sig i den människa, det djur eller den växt som angripits. Toxiner är beteckningen för giftiga ämnen som alstras av levande organismer, som växter, djur och bakterier.

Med kemiska vapen avses detsamma som enligt definitionen i artikel II i C-vapenkonventionen. Därmed omfattas giftiga kemikalier och deras utgångsämnen samt ammunition och anordningar som är särskilt konstruerade för spridning av giftiga kemikalier och deras utgångsämnen, om avsikten är att använda kemikalierna som eller i ett kemiskt vapen. I bilaga till konventionen, den s.k. kemikaliebilagan, listas de kemikalier som omfattas av definitionen om övriga förutsättningar är uppfyllda. Sarin, soman, VX och senapsgas är exempel på förbjudna gaser. Användande av ämnen för kravallbekämpning som metod för krigföring, t.ex. tårgas, omfattas inte av straffansvaret.

Punkten 3

Bestämmelsen behandlas i avsnitt 11.10.4. Relevant reglering finns främst i S:t Petersburgsdeklarationen och 1980 års vapenkonvention samt

230 ICJ, Legality of the threat or use of nuclear weapons, Advisory Opinion of 8 July 1996, paras 55 f. För redovisning av innehållet i yttrandet, se även SOU 2010:72, s. 223.

i Romstadgan artiklarna 8:2 b (xix), 8:2 b (xx) och 8:2 e (xv). Övriga rättskällor redovisas i samma avsnitt.

Bestämmelsen kompletterar regleringen i paragrafens två föregående punkter. Den brottsliga gärningen avser att i strid med allmän folkrätt använda annat stridsmedel, än vad som uttryckligen omfattas av punkterna 1 och 2, som är av sådan beskaffenhet att det kan förorsaka överflödig skada eller onödigt lidande eller som är urskillningslöst.

Bestämmelsen omfattar i första hand sådana vapen som enligt konventioner på området anses stå i strid med det folkrättsliga förbudet mot användande av vapen som förorsakar överflödig skada eller onödigt lidande. Det rör sig här om konventioner vars förbud mot ett visst vapen kan anses utgöra gällande sedvanerätt.

Därmed omfattar straffansvaret användande av kulor som lätt utvidgar sig eller tillplattas i människokroppen (1899 års Haagdeklaration). I första hand avses kulor med hård mantel som inte helt och hållet täcker kärnan eller är försedd med inskärningar, s.k. dumdumkulor. Även andra typer av ammunition kan omfattas under förutsättning att den har sådana egenskaper. Det är inte nödvändigt att ammunitionen tillverkats med dessa egenskaper. Den kan efter tillverkningen ha manipulerats t.ex. genom att kulans mantel delvis avlägsnats eller försetts med inskärningar. Brottet kan begås av befälhavare som förser stridande eller kombattanter med t.ex. dumdumkulor samt av den som i det enskilda fallet använder ammunition med vetskap om att den har sådana egenskaper att den kan komma att förorsaka överflödig skada eller onödigt lidande. För ansvar krävs inte insikt om ammunitionens tekniska egenskaper, däremot dess förväntade effekt.

Vidare omfattar bestämmelsen s.k. explosiva kulor, dvs. varje projektil med mindre vikt än 400 gram som är explosiv eller laddad med sprängämne eller brännbara ämnen (S:t Petersburgsdeklarationen). Förbudet avser användande mot människor.

Även användning av s.k. splittervapen, dvs. vapen vars huvudsakliga effekt är att skada genom fragment som inte kan upptäckas på röntgen, omfattas (protokoll I om icke-detekterbara fragment till 1980 års vapenkonvention).

Användning av minor, försåtsvapen och andra anordningar kan omfattas av bestämmelsen. Det gäller användning som strider mot förbudet i protokoll II om förbud mot eller restriktioner i användningen av minor, försåtsvapen och andra anordningar till 1980 års vapenkonvention, i de delar protokollet utgör sedvanerätt. Försåtsvapen är vapen som fungerar på ett oförutsett vis när en person rubbar eller närmar sig ett till synes ofarligt föremål eller utför en till synes riskfri handling. Med begreppet andra anordningar avses vapen som utlöses med fjärrkontroll.

Bestämmelsen omfattar även användning av brandvapen som t.ex. eldkastare eller napalm som strider mot protokoll III om förbud mot eller restriktioner i användningen av brandvapen till 1980 års vapenkonvention, i de delar protokollet utgör sedvanerätt, samt användning av synförstörande laservapen i strid med konventionens protokoll IV.

Den närmare avgränsningen av straffansvaret framgår av respektive instrument.

Prop. 2013/14:146

299

Prop. 2013/14:146

300

Även användning av andra stridsmedel än de ovan uppräknade kan utgöra brott om det av traktat eller på annat sätt framgår att sådan användning strider mot det generella förbudet i allmän folkrätt mot stridsmedel som förorsakar överflödig skada eller onödigt lidande eller som är urskillningslöst.

Straffskalan

Regleringen behandlas i avsnitt 11.11. Enligt andra stycket är straffet fängelse i högst sex år. Som exempel på brott av normalgraden kan nämnas användande av förbjuden ammunition vid ett enstaka eller ett mindre antal tillfällen. Straffansvar för grov krigsförbrytelse regleras i 11 §.

Grov krigsförbrytelse

Paragrafen, som behandlas i avsnitt 11.11, innehåller en särskild, strängare straffskala för grov krigsförbrytelse. För ett sådant brott döms till fängelse på viss tid, lägst fyra och högst arton år, eller på livstid. I paragrafen anges även vilka omständigheter som särskilt ska beaktas vid bedömande av om brottet är grovt. Samtliga relevanta omständigheter ska dock alltid beaktas vid bedömning av rubriceringsfrågan.

Den första omständigheten som anges är om gärningen har ingått som ett led i en plan eller politik eller som en del av en omfattande brottslighet. Därmed avses gärningar som ensamma eller tillsammans med ett större antal liknande gärningar bildar ett mönster, som föregåtts av noggrann planering och genomförs på ett systematiskt sätt i syfte att förverkliga en övergripande plan. Det ska även särskilt beaktas om gärningen ingått i brottslighet som genomförts på ett storskaligt sätt. Denna omständighet innebär att den strängare straffskalan i stor utsträckning träffar gärningsmän som befinner sig i en sådan position att de har ett mer samlat ansvar t.ex. genom att de i egenskap av befäl planerar, och leder grupper som begår brottslighet av viss omfattning. Det kan även innebära att t.ex. en omfattande förflyttning av en ockuperande stats befolkning till det område som ockuperas, där förflyttningen utgör ett led i en storskalig och systematisk exploatering av den ockuperade staten, kan utgöra grovt brott.

Vidare ska vid bedömningen av om brottet är grovt särskilt beaktas om gärningen förorsakar död. I dessa fall torde som utgångspunkt den översta delen av straffskalan tillämpas. Även den omständigheten att gärningen förorsakat allvarlig smärta eller skada eller svårt lidande ska beaktas särskilt. Därmed avses bl.a. brottslighet som innefattar tortyr, se författningskommentaren till 4 § första stycket 2.

Även det förhållandet att en gärning förorsakat omfattande skada på egendom ska särskilt beaktas. Därmed kan t.ex. anfall som medför att

egendom av avsevärt ekonomiskt eller kulturhistoriskt värde i stor omfattning förstörs träffas av rubriceringen. Detsamma gäller gärningar varigenom den naturliga miljön förorsakas synnerligen allvarliga skador t.ex. genom att stora geografiska områden drabbas av skadan eller att områden som kan anses vara särskilt skyddsvärda utsätts för långvarig och allvarlig miljöpåverkan. Bestämmelsen kan även träffa en gärning som indirekt leder till omfattande skador. Som exempel kan nämnas ett anfall som riktar sig mot humanitära biståndsinsatser eller fredsfrämjande insatser och som medför att insatsen i praktiken inte kan fullfölja sina uppdrag med allvarliga konsekvenser för civilbefolkningen.

Som nämnts ska samtliga relevanta omständigheter beaktas vid bedömningen av rubriceringsfrågan. Därmed kan t.ex. det faktum att vissa förbjudna stridsmetoder eller stridsmedel använts innebära att gärningen bör bedömas som grov krigsförbrytelse.

Subjektivt rekvisit avseende barns ålder

12 § Till ansvar som i 1 § första stycket 5 eller 4 § första stycket 11 är föreskrivet för en gärning som begås mot ett barn under en viss ålder ska även den dömas som inte insåg men hade skälig anledning att anta att barnet inte uppnått den åldern.

Paragrafen behandlas i avsnitt 12.

I 1 § första stycket 5 och 4 § första stycket 11 föreskrivs ansvar för gärning som någon begår mot ett barn som inte uppnått en viss i bestämmelserna angiven ålder. Vid prövning av straffansvar i dessa fall är det tillräckligt att förövaren hade skälig anledning att anta att barnet inte uppnått denna ålder. Det är således tillräckligt med oaktsamhet i förhållande till den omständigheten.

Bedömningen av om en person kan anses ha varit oaktsam i förhållande till ett barns ålder görs utifrån samtliga relevanta omständigheter i det enskilda fallet. För att undgå straffansvar för rekrytering till nationella väpnade styrkor eller väpnade grupper som krigsförbrytelse bör en utgångspunkt vara att aktiva åtgärder vidtas för att kontrollera barnets ålder t.ex. genom att efterfråga identitetshandlingar eller genom att barnets vårdnadshavare eller övriga familj lämnar uppgifter om barnet. Även andra omständigheter kan vara av betydelse för bedömningen av barnets ålder, t.ex. barnets kroppsliga och mentala mognad. Vidare kan faktorer som barnets levnads- och familjeförhållanden, t.ex. det förhållandet att barnet försörjs av sina föräldrar eller går i skolan, ha betydelse för bedömningen.

Ansvar för förmän

Utvidgat gärningsmannaskap

13 § En militär eller civil förman som underlåter att vidta de för honom eller henne möjliga åtgärder som är nödvändiga och skäliga för att förhindra att folkmord, brott mot mänskligheten eller krigsförbrytelse begås av en underlydande som står under förmannens lydnad och effektiva kontroll ska anses som gärningsman.

Prop. 2013/14:146

301

Prop. 2013/14:146

302

Bestämmelsen behandlas i avsnitt 13.2.1. Relevant reglering finns i artikel 28 i Romstadgan.

En militär eller civil förman som underlåter att vidta åtgärder som för honom eller henne varit möjliga och som är nödvändiga och skäliga för att förhindra att underlydande som står under förmannens lydnad och effektiva kontroll begår folkmord, brott mot mänskligheten eller krigsförbrytelse ska, enligt paragrafen, anses som gärningsman i förhållande till de underlydandes brott.

Straffansvaret avser förmän. Därmed avses den som i en hierarkisk organisation utövar effektiv kontroll över en eller flera personer som står under dennes lydnad231. Det avgörande för bedömningen om en person under dessa förhållanden ska anses som förman är graden av auktoritet i förhållande till och kontroll över de underlydande och därmed den faktiska möjligheten att förhindra allvarliga överträdelser av folkrätten. Den formella befattningen har i sammanhanget stor, men inte avgörande, betydelse232. Därutöver beaktas förmannens faktiska möjligheter att utöva kontroll. Det förhållandet att de order som förmannen utfärdar faktiskt efterlevs av andra, att denne har möjlighet att genomföra strukturella förändringar i organisationen, t.ex. genom att befordra eller entlediga personer, samt att han eller hon även i övrigt har arbetsuppgifter som tillkommer hierarkiskt överordnade talar för att denne ska anses vara förman. De faktiska möjligheterna att utöva kontroll har särskilt stor betydelse för frågan om förmanskap inom väpnade grupper där en förmans befattning ofta är mindre formaliserad än inom en stats väpnade styrkor. Oavsett om förmanskapet är formaliserat eller inte ska den faktiska kontrollen utövas inom ramen för en hierarkisk struktur och organisation. En person som t.ex. på grund av en personlig relation har möjlighet att utöva inflytande och kontroll över andra kan därmed inte anses som förman.

Med militär förman avses i första hand den som i en militär organisation har ställning som t.ex. befälhavare eller som i praktiken tjänstgör som sådan. En militär förman utövar som utgångspunkt befäl över dem som tillhör de väpnade styrkorna eller grupperna som organisatoriskt underställts hans eller hennes kontroll. Den underlydande kan vara direkt underställd förmannen eller hierarkiskt befinna sig längre bort i organisationen. Därmed kan ansvar som förman träffa personer med olika befattning i organisationen. En förman kan även anses utöva befäl över personer som inte formellt ingår i hans eller hennes förband eller samma militära organisation, t.ex. personer tillhörande motståndsrörelser eller gerillagrupper, förutsatt att han eller hon vid tidpunkten för de underlydandes brottslighet utövade effektiv kontroll över dem.

En civil förman ska, på motsvarande sätt som gäller för militära förmän, utöva faktisk kontroll över andra som står under dennes effektiva myndighet. Rwandatribunalen har prövat flera mål där personer har

231Jugoslavientribunalen, Appeal Judgement, The Prosecutor v. Zejnil Delalic and Others, 2001, IT-96-21-A, para 256.

232Jugoslavientribunalen, Trial Judgement, The Prosecutor v. Zejnil Delalic and Others,

1998, IT-96-21-T, para 354.

åtalats bl.a. i egenskap av civila förmän. Jean Paul Akayesu233 var vid	Prop. 2013/14:146
tidpunkten för folkmordet i Rwanda borgmästare i kommunen Taba.
Enligt Rwandatribunalen var han att anse som förman i förhållande till
den väpnade gruppen Interahamwe, vars medlemmar hade begått
allvarliga brott inom området. Enligt åtalet gjordes gällande att han
skulle ha känt till, underlättat samt uppmuntrat denna brottslighet.
Akayesu åtalades såväl på den grund att han utgjorde förman i
förhållande till Interahamwe (command responsibility) som för eget
agerande. Han dömdes på den senare grunden och alltså inte i egenskap
av förman. Ignace Bagilishema234 ansågs i egenskap av borgmästare i
kommunen Mabanza i Rwanda vara förman. Han åtalades för brott som
hans underlydande enligt åtalet skulle ha begått. Brotten kunde dock inte
styrkas och åtalet ogillades. Juvénal Kajelijeli235 ansågs vara förman,
dels i egenskap av borgmästare i kommunen Mukingo, dels som
grundare av den väpnade gruppen Interahamwe. Jean Kambanda236 som
var premiärminister i Rwanda under perioden april till juli 1994 dömdes
av tribunalen i egenskap av förman för brott begångna av underordnade,
bl.a. av borgmästare, andra personer som av tribunalen ansågs utöva
myndighet samt väpnade styrkor och väpnade grupper. Även personer
som inte utövar statlig eller kommunal myndighet har av
Rwandatribunalen ansetts utgöra civila förmän. Alfred Musema237
ansågs, i egenskap av verkställande direktör på en statligt ägd tefabrik,
vara förman i förhållande till de anställda på fabriken. Enligt
Rwandatribunalen utövade han effektiv kontroll över de anställda bl.a.
genom att han hade makt över deras arbetsvillkor.
Straffansvaret för förmän omfattar underlåtenhet att vidta de åtgärder
som varit möjliga, nödvändiga samt skäliga för att förhindra
underlydandes brottslighet. Som utgångspunkt ska de åtgärder som i
varje enskilt fall kan förhindra brottslighet vidtas. Vilka möjligheter
förmannen haft att vidta dessa åtgärder avgörs främst utifrån dennes
faktiska möjlighet att utöva effektiv kontroll över de underlydande.
Paragrafen tar i första hand sikte på förmän som genom en direkt eller
indirekt order sanktionerar att underlydande begår folkmord, brott mot
mänskligheten eller krigsförbrytelse. Även en förman som är medveten
om att de underlydande planerar eller står i begrepp att begå ett sådant
brott men underlåter att vidta de åtgärder som under rådande
omständigheter kan anses nödvändiga och skäliga för att förhindra detta
kan träffas av bestämmelsen. För att förmannen ska undgå ansvar krävs
att denne ger order om att brottsligheten inte får inledas eller genast ska

233Rwandatribunalen, Trial Judgement, The Prosecutor v. Jean Paul Akayesu, 1998, ICTR- 96-4-T.

234Rwandatribunalen, Trial Judgement, The Prosecutor v. Ignace Bagilishema, 2001, ICTR-95-1A-T.

235Rwandatribunalen, Trial Judgement, The Prosecutor v. Juvénal Kajelijeli, 2003, ICTR - 98-44A-T, paras 836–845.

236Rwandatribunalen, Trial Judgement, The Prosecutor v. Jean Kambanda, 1998, ICTR 97-

23-S.

237 Rwandatribunalen, Trial Judgement, The Prosecutor v. Alfred Musema, 2000, ICTR-96- 13-T, paras 880–925.

303

Prop. 2013/14:146

304

avbrytas. Förmannen måste även vidta åtgärder för att säkerställa att ordern efterlevs.

Underlåtenhet att utöva kontroll

14 § En militär eller civil förman som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet underlåter att utöva särskild tillsyn över en underlydande som står under hans eller hennes lydnad och effektiva kontroll ska dömas för underlåtenhet att utöva kontroll till fängelse i högst fyra år, om den underlydande har begått folkmord, brott mot mänskligheten eller krigsförbrytelse som förmannen borde ha förutsett och hade kunnat förhindra.

Paragrafen behandlas i avsnitt 13.2.2. Romstadgans reglering finns i artikel 28.

Paragrafen avser ansvar för en militär eller civil förman som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet underlåter att utöva särskild tillsyn över en underlydande som står under hans eller hennes lydnad och effektiva kontroll och som begår folkmord, brott mot mänskligheten eller krigsförbrytelse som förmannen borde ha förutsett och hade kunnat förhindra. Vad som avses med militär eller civil förman har behandlats i författningskommentaren till 13 §. Detsamma gäller begreppet lydnad och effektiv kontroll.

Paragrafen innebär att en överordnad kan ådra sig straffrättsligt ansvar om han eller hon inte kontrollerat de underlydande på ett godtagbart sätt. Straffansvaret förutsätter att förmannen uppsåtligen eller av grov oaktsamhet brustit i det kontrollansvar som följer med förmanskapet.

För ansvar krävs att de underlydande faktiskt har begått folkmord, brott mot mänskligheten eller krigsförbrytelse. Vidare krävs att brottsligheten ska ha varit möjlig för förmannen att i viss mån förutse och förhindra. Den brottsliga gärningen består i underlåtenhet att utöva vederbörlig allmän tillsyn över de underlydande. Med detta avses att förmannen brustit i den plikt som han eller hon har att vidta alla nödvändiga och skäliga åtgärder som står i hans eller hennes makt för att på det allmänna planet motverka eller förhindra att de underlydande begår brott. Vilka åtgärder som förmannen därigenom kan anses vara skyldig att företa får bedömas efter omständigheterna. Som utgångspunkt omfattar ansvaret bl.a. en förman som inte försäkrar sig om att han eller hon erhåller tillförlitlig information om vad de underlydande gör eller planerar att göra eller underlåter att organisera verksamheten på ett sätt som möjliggör kontroll och upprätthållande av intern disciplin. Om misstankar om brottslig verksamhet uppstår ska förmannen efterforska och försäkra sig om att de underlydande följer gällande regler och i annat fall omgående vidta åtgärder för att förhindra att brott begås. Skyldigheten att ingripa uppkommer redan vid misstanke om att underlydande planerar att begå brott. Sker inte detta kan straffansvar bli aktuellt om de underlydande begår folkmord, brott mot mänskligheten eller krigsförbrytelse.

Om ansvar följer av 13 § gäller brottet underlåtenhet att utöva kontroll subsidiärt.

Straffskalan

Regleringen behandlas i avsnitt 13.2.2. Enligt paragrafen döms för brottet till fängelse i högst fyra år.

Underlåtenhet att anmäla brott

15 § En militär eller civil förman som, när det kan ske utan fara för att förmannen avslöjar egen brottslighet, underlåter att för undersökning och lagföring anmäla skälig misstanke om att en underlydande som står under hans eller hennes lydnad och effektiva kontroll har begått folkmord, brott mot mänskligheten eller krigsförbrytelse ska dömas för underlåtenhet att anmäla brott till fängelse i högst fyra år.

Paragrafen behandlas i avsnitt 13.2.3. Romstadgans reglering finns i artikel 28.

I paragrafen finns bestämmelser om förmans ansvar för underlåtenhet att anmäla skälig misstanke om brott som hans eller hennes underlydande har begått. Vad som avses med militär eller civil förman har behandlats i författningskommentaren till 13 §. Detsamma gäller begreppet lydnad och effektiv kontroll.

Den straffbara gärningen består i att underlåta att för lagföring anmäla skälig misstanke om att en underlydande har begått folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelse. Skyldigheten att anmäla inträder så snart skälig misstanke om brott föreligger. I vissa fall kan anmälningsplikten fullgöras genom att misstanke om brott rapporteras till en överordnad.

Från straffansvar undantas de fall där en anmälan inte kan ske utan fara för att förmannen avslöjar egen brottslighet. Därmed undantas bl.a. de fall förmannen genom att anmäla misstankar om brott kan riskera att avslöja t.ex. egen medverkan till den underlydandes brott eller att förmannen gjort sig skyldig till underlåtenhet att utöva kontroll enligt 14 §.

Straffskalan

Regleringen behandlas i avsnitt 13.2.3. Enligt paragrafen döms för brottet till fängelse i högst fyra år.

Försök m.m.

16 § För försök, förberedelse eller stämpling till och underlåtenhet att avslöja folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelse döms det till ansvar enligt 23 kap. brottsbalken.

Paragrafen, som behandlas i avsnitt 14.1, innebär att försök, förberedelse och stämpling till samt underlåtenhet att avslöja folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelse är straffbelagt i enlighet med bestämmelserna i 23 kap. brottsbalken.

Huruvida straffbart försök, straffbar förberedelse eller stämpling till eller straffbar underlåtenhet att avslöja något av dessa brott föreligger, får bedömas på sedvanligt sätt i enlighet med bestämmelserna i brottsbalken.

Prop. 2013/14:146

305

Prop. 2013/14:146

306

21.2Förslaget till lag om ändring i brottsbalken

2kap.

3§

För brott som begåtts utom riket döms även i annat fall än som avses i 2 § efter svensk lag och vid svensk domstol,

1.om brottet förövats på svenskt fartyg eller luftfartyg, eller om det begåtts i tjänsten av befälhavaren eller någon som tillhörde besättningen på sådant fartyg,

3.om brottet begåtts vid tjänstgöring utom riket av någon som är anställd i Försvarsmakten och tjänstgör i en internationell militär insats eller som tillhör Polisens utlandsstyrka,

4.om brottet förövats mot Sverige, svensk kommun eller annan menighet eller svensk allmän inrättning,

5.om brottet begåtts inom område som inte tillhör någon stat och förövats mot svensk medborgare, svensk sammanslutning eller enskild inrättning eller mot utlänning med hemvist i Sverige,

6.om brottet är kapning, sjö- eller luftfartssabotage, flygplatssabotage, penningförfalskning, försök till sådana brott, olovlig befattning med kemiska vapen, olovlig befattning med minor, osann eller ovarsam utsaga inför en internationell domstol, terroristbrott enligt 2 § lagen (2003:148) om straff för terroristbrott, försök till sådant brott, brott som avses i 5 § samma lag, brott enligt lagen (2014:000) om straff för folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser, uppvigling som bestått i en omedelbar och offentlig uppmaning att begå folkmord eller om brottet riktats mot Internationella brottmålsdomstolens

rättskipning, eller

7. om det lindrigaste straff som i svensk lag är stadgat för brottet är fängelse i fyra år eller däröver.

Ändringen behandlas i avsnitt 15. Angående uppmaning till folkmord, se avsnitt 14.2.

Punkten 6 har ändrats. Innebörden av ändringen är att brott enligt lagen om straff för folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser ska kunna lagföras i svensk domstol, oavsett var brottet begås eller av vem (universell jurisdiktion). Detsamma gäller uppvigling som bestått i en omedelbar och offentlig uppmaning att begå folkmord. Kravet på att det ska vara fråga om en omedelbar uppmaning innebär att domsrätt endast föreligger i de fall gärningen innefattar en direkt uppmaning att begå folkmord. Det uppställs inget krav på dubbel straffbarhet när det föreligger universell jurisdiktion.

Samtliga brott enligt lagen om straff för folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser avses. Således innefattas även försök, förberedelse och stämpling till folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelse samt underlåtenhet att avslöja något av dessa brott. Detsamma gäller i fråga om ansvar för förmän enligt lagen.

I 5 § finns bestämmelser om åtalsförordnande.

I 19 kap. rättegångsbalken finns bestämmelser om forum i brottmål. För brott som begås utomlands kan regeringen enligt 2 § för visst fall förordna vid vilken domstol åtal ska väckas. I annat fall väcks åtal i den domstol där den misstänkte ska svara i tvistemål i allmänhet, där personen gripits eller annars uppehåller sig.

I punkten 5 görs en redaktionell ändring.

22 kap.

6 a §

Den som

1.utvecklar, producerar eller på annat sätt förvärvar, lagrar eller bibehåller kemiska vapen eller överför, direkt eller indirekt, kemiska vapen till någon,

2.använder kemiska vapen,

3.deltar i militära förberedelser för användning av kemiska vapen, eller

4.använder ämnen för kravallbekämpning som en metod för krigföring döms för olovlig befattning med kemiska vapen till fängelse i högst fyra år, om gärningen inte är att bedöma som krigsförbrytelse enligt lagen (2014:000) om straff för folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser.

Ändringen behandlas i avsnitt 17.1.

I första stycket anges att paragrafen inte ska tillämpas om gärningen är att bedöma som krigsförbrytelse enligt lagen om straff för folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser. Ändringen görs till följd av att bestämmelsen om folkrättsbrott i 6 § upphävs. En redaktionell ändring har även gjorts.

6 b §

Den som använder, utvecklar, tillverkar, förvärvar, innehar eller överlåter antipersonella minor (truppminor), döms för olovlig befattning med minor till fängelse i högst fyra år, om gärningen inte är att bedöma som krigsförbrytelse enligt lagen (2014:000) om straff för folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser.

Sådan befattning med minor som är tillåten enligt den konvention som avses i andra stycket utgör inte brott.

Ändringen behandlas i avsnitt 17.1.

I första stycket anges att paragrafen inte ska tillämpas om gärningen är att bedöma som krigsförbrytelse enligt lagen om straff för folkmord,

Prop. 2013/14:146

307

Prop. 2013/14:146

308

brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser. Ändringen görs till följd av att bestämmelsen om folkrättsbrott i 6 § upphävs.

35 kap.

2 §

Bestämmelserna i detta kapitel om bortfallande av påföljd gäller inte för 1. mord eller dråp enligt 3 kap. 1 eller 2 §,

2.folkmord, brott mot mänskligheten eller grov krigsförbrytelse enligt 1, 2 eller 11 § lagen (2014:000) om straff för folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser,

3.terroristbrott enligt 3 § 1 eller 2 jämförd med 2 § lagen (2003:148) om straff för terroristbrott, eller

4.försök till dessa brott.

Har någon begått brott som avses i första stycket innan han eller hon fyllt tjugoett år, gäller dock bestämmelserna om bortfallande av påföljd i detta kapitel.

Ändringen behandlas i avsnitt 16.

I första stycket anges att vissa i paragrafen uppräknade brott undantas från preskription. Av bestämmelsen följer att brotten inte blir föremål för åtalspreskription, påföljdspreskription eller absolut preskription.

Ändringen i punkten 2 innebär att preskription inte gäller för folkmord, brott mot mänskligheten och grov krigsförbrytelse enligt lagen om straff för folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser.

Ändringen i punkten 4 innebär att preskription inte gäller för försök till folkmord, brott mot mänskligheten och grov krigsförbrytelse.

Även medverkan till dessa brott är undantaget från preskription.

21.3Förslaget till lag om ändring i lagen (1998:1703) om ändring i brottsbalken

22 kap.

6 c §

Den som i strid med Förenta nationernas fördrag om fullständigt förbud mot kärnsprängningar deltar i eller på annat sätt medverkar till utförandet av en kärnvapenprovsprängning eller någon annan kärnsprängning döms för olovlig kärnsprängning till fängelse i högst fyra år, om gärningen inte är att bedöma som krigsförbrytelse enligt lagen (2014:000) om straff för folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser.

Ändringen behandlas i avsnitt 17.1.

I första stycket anges att paragrafen inte ska tillämpas om gärningen är att bedöma som krigsförbrytelse enligt lagen om straff för folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser. Ändringen görs till följd av att bestämmelsen om folkrättsbrott i 22 kap. 6 § brottsbalken upphävs. Paragrafen träder ikraft den dag regeringen bestämmer.

21.4Förslaget till lag om ändring i polisdatalagen (2010:361)

4 kap.

7 §

Uppgifter i DNA-registret ska gallras senast när uppgifterna om den registrerade gallras ur belastningsregistret enligt lagen (1998:620) om belastningsregister.

1.mord eller dråp enligt 3 kap. 1 eller 2 § brottsbalken,

2.folkmord, brott mot mänskligheten eller grov krigsförbrytelse enligt 1, 2 eller 11 § lagen (2014:000) om straff för folkmord, brott mot mänskligheten och

krigsförbrytelser,

3.terroristbrott enligt 3 § 1 eller 2 jämförd med 2 § lagen (2003:148) om straff för terroristbrott, eller

4.försök till dessa brott.

Ändringarna behandlas i avsnitt 17.2.

I paragrafen regleras när uppgifter ska gallras ur DNA-registret, utredningsregistret och spårregistret.

I tredje stycket anges att uppgifter i spårregistret, som rör spår från utredningar om vissa särskilt allvarliga brott som är undantagna från bestämmelserna om preskription, ska bevaras längre än vad som enligt bestämmelsen gäller som huvudregel. Sådana uppgifter ska gallras senast efter sjuttio år.

Ändringen i tredje styckets andra punkt innebär att sådan gallringstid ska gälla för folkmord, brott mot mänskligheten och grov krigsförbrytelse enligt lagen (2014:000) om straff för folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser.

Ändringen i styckets fjärde punkt innebär att samma ska gälla för försök till samtliga brott som räknas upp i paragrafen.

14 §

1.mord eller dråp enligt 3 kap. 1 eller 2 § brottsbalken,

2.folkmord, brott mot mänskligheten eller grov krigsförbrytelse enligt 1, 2 eller 11 § lagen (2014:000) om straff för folkmord, brott mot mänskligheten och

krigsförbrytelser,

3.terroristbrott enligt 3 § 1 eller 2 jämförd med 2 § lagen (2003:148) om straff för terroristbrott, eller

4.försök till dessa brott.

Prop. 2013/14:146

309

Prop. 2013/14:146	Ändringarna behandlas i avsnitt 17.2.
	I paragrafen regleras när uppgifter ska gallras ur fingeravtrycks- och
	signalementsregister.
	Enligt andra stycket ska uppgifter som inte kan hänföras till en
	identifierbar person som huvudregel gallras senast trettio år efter
	registreringen. Uppgifter hänförliga till utredningar om vissa allvarliga
	brott som är undantagna från reglerna om preskription, bevaras längre än
	vad som enligt bestämmelsen gäller som huvudregel. Sådana uppgifter
	ska gallras senast sjuttio år efter registreringen.
	Ändringen i andra styckets andra punkt innebär att en gallringstid om
	sjuttio år gäller för folkmord, brott mot mänskligheten och grov
	krigsförbrytelse enligt lagen (2014:000) om straff för folkmord, brott mot
	mänskligheten och krigsförbrytelser.
	Ändringen i styckets fjärde punkt innebär att sådan gallringstid ska
	gälla även för försök till samtliga brott som räknas upp i paragrafen.

21.5Förslaget till lag om ändring i lagen (2012:179) om straff för olovlig befattning med klusterammunition

1 §

Den som använder, utvecklar, tillverkar, förvärvar, innehar, lagrar, överlåter, till Sverige för in eller från Sverige för ut klusterammunition, döms för olovlig befattning med klusterammunition till fängelse i högst fyra år, om gärningen inte är att bedöma som krigsförbrytelse enligt lagen (2014:000) om straff för folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser.

Sådan befattning med klusterammunition samt explosiva substridsdelar som är tillåten enligt den konvention som avses i andra stycket utgör inte brott.

Ändringen behandlas i avsnitt 17.1.

310

Sammanfattning av betänkandet

I detta betänkande lägger vi fram förslag till en ny lag om internationella brott. I lagen införs särskilda för svensk rätt nya straffbestämmelser om folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser. Svensk domstol skall enligt förslaget vara behörig att döma för dessa brott oberoende av var eller av vem de har begåtts. Folkmord, brott mot mänskligheten och allvarliga krigsförbrytelser undantas också från reglerna om preskription.

Vi lägger vidare fram förslag till ny lydelse av 2 kap. BrB om svensk domstols domsrätt eller behörighet att döma i brottmål. Förslaget är ett resultat av en generell översyn av de svenska behörighetsreglerna och syftar främst till att göra dessa mer överskådliga och lättillämpade. Översynen har också föranlett förslag till ändringar i vissa andra författningar.

Prop. 2013/14:146

Bilaga 1

Straffansvar för internationella brott

Den 17 juli 1998 antogs Romstadgan för Internationella
brottmålsdomstolen. Sedan 60 stater – däribland Sverige - hade
ratificerat stadgan trädde den i kraft den 1 juli 2002. Genom stadgan
inrättas Internationella brottmålsdomstolen som en permanent institution
för lagföring av enskilda för folkmord, brott mot mänskligheten och
krigsförbrytelser.
Mot bakgrund av Sveriges tillträde till Romstadgan har vi haft i
uppdrag att se över den svenska straffrättsliga lagstiftningen när det
gäller sådana internationella brott som enligt folkrätten skall föranleda
individuellt straffrättsligt ansvar.
I Romstadgan finns straffbestämmelser och andra bestämmelser som
gäller för den Internationella brottmåldomstolens verksamhet. Stadgan
innefattar inte något direkt krav på att de brott och de straffrättsliga
principer som anges i stadgan skall införlivas i de fördragsslutande
staternas nationella rättsordningar. Såsom framhålls i våra direktiv finns
det emellertid ett starkt svenskt intresse av att svensk lagstiftning medger
lagföring för allvarliga internationella brott på motsvarande sätt och i
samma utsträckning som skall gälla enligt den internationella ordning
som Sverige har verkat för. Vi föreslår därför att det med
bestämmelserna i Romstadgan som främsta förebild införs en ny svensk
lag om internationella brott. Genom lagen kommer enskilda personer att
kunna dömas till ansvar för folkmord, brott mot mänskligheten och
krigsförbrytelser. Lagen sträcker sig dock i flera hänseenden längre än
Romstadgan, bl.a. när det gäller ansvar för krigsförbrytelser i icke-
internationella väpnade konflikter.
I Romstadgan finns, förutom brottsbeskrivningar, bl.a. en rad olika
bestämmelser som samlats under rubriken ”Allmänna straffrättsliga
principer”. De avser bl.a. frågor om i vilka gärningsformer brotten skall
vara straffbara, om allmänna ansvarsförutsättningar och om
ansvarsfrihetsgrunder. Bestämmelserna stämmer i huvudsak väl överens
med motsvarande svenska regler. I vissa hänseenden finns dock
avvikelser av större betydelse. Vi föreslår att svensk rätt i dessa fall	311
	311

Prop. 2013/14:146 anpassas efter vad som gäller för Internationella brottmålsdomstolen. Vi Bilaga 1 föreslår således bl.a. att det skall införas särskilda bestämmelser om militära och andra förmäns ansvar för folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser. Dessutom föreslår vi att folkmord, brott mot mänskligheten och allvarliga krigsförbrytelser skall undantas från

reglerna om preskription.

Som en konsekvens av vårt förslag till en ny lag om internationella brott, föreslår vi att den nuvarande lagen (1964:169) om straff för folkmord och bestämmelsen i 22 kap. 6 § brottsbalken om folkrättsbrott upphävs.

Svensk straffrättslig domsrätt

Regler om domsrätt eller jurisdiktion finns i både internationell och nationell rätt. Medan folkrätten sätter gränser för hur långt en stat får sträcka sin jurisdiktion ankommer det på varje stat att i sin nationella lagstiftning bestämma hur långt denna möjlighet skall utnyttjas.

De centrala bestämmelserna om svensk straffrättslig domsrätt finns i 2 kap. BrB. Bestämmelserna har ändrats och kompletterats vid ett stort antal tillfällen och är numera tämligen svåröverskådliga. Dessutom har allt fler bestämmelser om domsrätt förts in också i specialstraffrättsliga lagar. De svenska bestämmelserna tillåter en mycket omfattande domsrätt över utomlands begångna brott. Formellt sträcker sig bestämmelserna i vissa hänseenden klart längre än vad det folkrättsliga regelsystemet tillåter. Av bl.a. detta skäl krävs som huvudregel att regeringen eller den regeringen bemyndigat meddelar ett beslut om åtalsförordnande innan åtal får väckas för utomlands begångna brott. Dessutom skall domstolarna iaktta vad som gäller om jurisdiktion enligt folkrätten.

Vårt uppdrag har varit att göra en systematisk översyn av bestämmelserna om svensk straffrättslig domsrätt i syfte att åstadkomma en samlad, överskådlig och lättillämpad reglering och samtidigt undersöka behovet av andra förändringar och förenklingar av systemet.

Vi föreslår att 2 kap. BrB får en helt ny lydelse. Reglerna i det nya kapitlet görs i möjligaste mån tillämpliga också i de fall som i dag regleras i specialstraffrätten. De svenska behörighetsreglerna utformas med utgångspunkt från de anknytningsprinciper som enligt folkrätten kan grunda rätt till nationell domsrätt. De formella gränserna för behörigheten preciseras och snävas in. Systemet med krav på åtalsförordnande som huvudregel för utomlands begångna brott bibehålls. Ansvaret för att meddela åtalsförordnande flyttas från regeringen till Riksåklagaren med möjlighet att i enskilda fall överlämna prövningen till regeringen. Regler om vad som skall beaktas vid beslut om åtalsförordnande införs.

I uppdraget har också ingått att särskilt se över den svenska lagstiftningen om straffrättslig domsrätt i fråga om internationella brott. I den delen föreslår vi att svensk domstol skall har rätt att döma för folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser med stöd av universalitetsprincipen, dvs. oberoende av var eller av vem som sådana

312

Prop. 2013/14:146

Bilaga 2

314

Betänkandets lagförslag

1Förslag till

Lag (0000:000) om internationella brott

1 kap. Inledande bestämmelser

1 § Denna lag är tillämplig på brott som svensk domstol, enligt allmän folkrätt eller en överenskommelse med annan stat eller mellanfolklig organisation som är bindande för Sverige, är behörig att döma för även om gärningen saknar särskild anknytning till Sverige.

2 § Vid tillämpning av denna lag skall, inom de ramar som följer av svenska bestämmelser, de principer och den praxis som är vägledande för och har utvecklats inom den enligt Romstadgan den 17 juli 1998 inrättade Internationella brottmålsdomstolen särskilt beaktas.

2 kap. Folkmord

Allmän definition

1 § Med folkmord avses gärningar som anges i 2 § och som begås i syfte att helt eller delvis förinta en nationell, etnisk eller rasmässigt bestämd eller religiös folkgrupp som sådan och som antingen ingår som ett led i ett uppenbart mönster av liknande gärningar riktade mot folkgruppen eller som i sig är ägnade att medföra en sådan förintelse.

Straffbara gärningar

2 § För folkmord döms den som dödar en medlem av folkgruppen eller tillfogar en sådan person en svår kroppslig eller psykisk skada.

Detsamma gäller den som i annat fall

1.påtvingar medlemmar av folkgruppen levnadsvillkor som är ägnade att medföra att folkgruppen förintas helt eller delvis,

2.vidtar åtgärder i avsikt att förhindra att barn skall födas inom folkgruppen eller

3.genom olaga tvång för över barn från folkgruppen till en annan grupp.

Straff

3 § Straffet för folkmord är fängelse i lägst fyra och högst tio år eller på livstid.

3 kap. Brott mot mänskligheten

Allmän definition

1 § Med brott mot mänskligheten avses gärningar som anges i 2 § och som ingår som ett led i ett omfattande eller systematiskt angrepp riktat mot en grupp av civila.

Straffbara gärningar

2 § För brott mot mänskligheten döms den som dödar någon som ingår i gruppen eller som genom tortyr eller på annat sätt tillfogar en sådan person en svår kroppslig eller psykisk skada eller svårt lidande.

Detsamma gäller den som i annat fall

1.påtvingar personer som ingår i gruppen levnadsvillkor som är ägnade att medföra att gruppen förintas helt eller delvis (förintelse),

2.genom tvång eller allvarligt missbruk av beroende ställning hos någon som ingår i gruppen förorsakar att han eller hon kommer i tvångsarbete eller annat sådant tvångstillstånd (förslavning),

3.i strid med allmän folkrätt deporterar eller på annat sätt tvångsförflyttar personer som ingår i gruppen från ett område där de lagligen uppehåller sig (tvångsförflyttning),

4.i strid med allmän folkrätt frihetsberövar någon som ingår i gruppen (olaga frihetsberövande),

5.utsätter någon som ingår i gruppen för allvarligt sexuellt övergrepp genom våldtäkt, påtvingad prostitution, påtvingat havandeskap, påtvingad sterilisering eller annan motsvarande gärning (sexuellt övergrepp),

6.i samband med annat brott mot denna paragraf eller i strid med folkrätten berövar personer som ingår i gruppen grundläggande rättigheter på grund av politiska, rasmässiga, nationella, etniska, kulturella, religiösa, könsmässiga eller andra enligt allmän folkrätt otillåtna motiv (diskriminering),

7.för en stats eller politisk organisations räkning, eller med dess tillstånd, stöd eller samtycke, griper, fängslar eller för bort någon som ingår i gruppen i syfte att undandra honom eller henne rättsligt skydd under en längre tid eller, sedan ett frihetsberövande har skett, vägrar att erkänna frihetsberövandet eller lämna information om personens öde eller uppehållsort (påtvingat försvinnande) eller

8.inom ramen för och i syfte att upprätthålla en institutionaliserad ordning av systematiskt förtryck och dominans av en rasgrupp över en eller flera andra rasgrupper begår andra gärningar av liknande slag (apartheid).

Straff

3 § Straffet för brott mot mänskligheten är fängelse i lägst fyra och högst tio år eller på livstid.

Prop. 2013/14:146

Bilaga 2

4 kap. Krigsförbrytelser

Allmän definition

1 § Med krigsförbrytelser avses gärningar som anges i 3-7 §§ och som ingår som ett led i eller på annat sätt står i samband med en väpnad konflikt eller ockupation.

315

Prop. 2013/14:146

Bilaga 2

Skyddad person

2 § Med skyddad person avses den som såsom sårad, sjuk, skeppsbruten, krigsfånge, civil eller i annan egenskap åtnjuter särskilt skydd enligt 1949 års fyra Genèvekonventioner om skydd för krigets offer eller 1977 års första tilläggsprotokoll till dessa eller annars enligt allmän folkrätt i väpnad konflikt eller under ockupation.

Krigsförbrytelse mot person

3 § För krigsförbrytelse döms den som dödar en skyddad person eller som genom tortyr eller annan grym eller omänsklig behandling tillfogar en skyddad person en svår kroppslig eller psykisk skada eller svårt lidande.

Detsamma gäller den som i annat fall

1.utsätter en skyddad person för medicinsk behandling eller vetenskapliga experiment som inte sker i personens intresse och som innebär allvarlig fara för hans eller hennes liv eller hälsa,

2.i strid med allmän folkrätt deporterar eller på annat sätt tvångsförflyttar en skyddad person från ett område där han eller hon lagligen uppehåller sig,

3.utsätter en skyddad person för allvarligt sexuellt övergrepp genom våldtäkt, sexuellt slaveri, påtvingad prostitution, påtvingat havandeskap, påtvingad sterilisering eller annan motsvarande gärning,

4.verkställer eller dömer ut ett straff mot en skyddad person utan att han eller hon först fått en rättvis rättegång inför en opartisk domstol,

5.genom förödmjukande eller nedsättande behandling kränker en skyddad persons personliga värdighet,

6.tar en skyddad person som gisslan,

7.dödar eller skadar en kombattant som är försatt ur stridbart skick eller

8.till de väpnade styrkorna tar ut eller i strid använder barn som inte

fyllt femton år.

Vid internationell väpnad konflikt och under ockupation döms för krigsförbrytelse även den som

1.låter förflytta en del av egen civilbefolkning till ockuperat område,

2.tvingar en medborgare i stat som är motpart i konflikten att delta i stridshandling mot den egna staten,

3.tvingar en skyddad person att tjänstgöra i en fientlig makts väpnade styrkor eller

4.utan laga stöd frihetsberövar en skyddad person eller på ett oförsvarligt sätt dröjer med att sända hem en krigsfånge eller civil som lagligen berövats friheten.

316

Krigsförbrytelse mot egendom och civila rättigheter

4 § För krigsförbrytelse döms den som plundrar en stad eller plats eller, utan att detta är nödvändigt av militära skäl, i stor omfattning förstör, konfiskerar eller beslagtar annans egendom.

Vid internationell väpnad konflikt och under ockupation döms för krigsförbrytelse även den som helt eller i betydande omfattning förklarar motpartens medborgares civila rättigheter eller deras rätt att få dessa prövade i domstol för slutligt eller tillfälligt upphävda.

Krigsförbrytelse mot särskilt skyddade insatser eller kännetecken

5 § För krigsförbrytelse döms den som

1.riktar ett anfall mot personal, anläggningar, material, enheter eller fordon som deltar i en humanitär biståndsinsats eller i en fredsbevarande insats i överensstämmelse med principerna i Förenta nationernas stadga så länge som insatserna är berättigade till det skydd som tillkommer civila eller civil egendom enligt allmän folkrätt eller en överenskommelse med annan stat eller mellanfolklig organisation som är bindande för Sverige,

2.riktar ett anfall mot personal, byggnader, utrustning, medicinska enheter eller transporter som i överensstämmelse med folkrätten bär Röda korsets, Röda halvmånens eller någon annan av de av 1949 års fyra Genèvekonventioner och 1977 års första tilläggsprotokoll särskilt skyddade kännetecknen eller

3.missbrukar ett kännetecken som avses under 2 eller parlamentärflagga eller Förenta nationernas eller fiendens flagga eller militära beteckningar och uniform på ett sätt som leder till att någon dör eller drabbas av allvarlig skada.

Krigsförbrytelse genom användning av förbjudna stridsmetoder

6 § För krigsförbrytelse döms den som

1.med användning av förrädiskt förfarande dödar eller sårar någon som tillhör motpartens väpnade styrkor,

2.beordrar eller hotar med att pardon inte kommer att ges,

3.använder en skyddad person för att genom hans eller hennes närvaro motverka att motparten går till angrepp mot vissa platser, områden eller väpnade styrkor,

4.riktar ett anfall mot ett militärt mål i medvetande om att anfallet också kommer att leda till att civila kommer att dödas eller skadas eller civil egendom förstöras i en omfattning som saknar proportion i förhållande till den konkreta och omedelbara övergripande militära fördel som kan förväntas,

5.riktar ett anfall mot en civilbefolkning som sådan eller enskilda civila som inte deltar i stridigheterna,

6.i avsikt att utnyttja utsvältning av en civilbefolkning som stridsmetod berövar denna förnödenheter som är nödvändiga för

Prop. 2013/14:146

Bilaga 2

317

Prop. 2013/14:146

Bilaga 2

318

dess överlevnad eller i strid med folkrätten förhindrar hjälpsändningar,

7.riktar ett anfall mot städer, byar, bostäder eller byggnader som inte försvaras och som inte utgör ett militärt mål eller

8.riktar ett anfall mot byggnader som är avsedda för religion, undervisning, konst, vetenskap eller välgörande ändamål, mot historiska minnesmärken, kulturegendom, sjukhus eller uppsamlingsplatser för sjuka och sårade eller mot annan civil

egendom som inte utgör ett militärt mål.

Vid internationell väpnad konflikt döms för krigsförbrytelse även den som anfaller ett militärt mål i medvetande om att anfallet också kommer att leda till vidsträckta, långvariga och allvarliga skador på den naturliga miljön i en omfattning som saknar proportion i förhållande till den konkreta och omedelbara övergripande militära fördel som kan förväntas.

Krigsförbrytelse genom användning av förbjudna stridsmedel

7 § För krigsförbrytelse döms den som

1.använder gift eller giftiga vapen,

2.använder biologiska eller kemiska vapen eller

3.använder annat stridsmedel av sådan beskaffenhet som kan förorsaka överflödig skada eller onödigt lidande eller som är urskillningslöst och vars användande står i strid med allmän folkrätt eller en överenskommelse med annan stat eller mellanfolklig organisation som är bindande för Sverige.

Straff

8 § Straffet för krigsförbrytelse är fängelse i högst sex år om brottet inte är att bedöma som grovt.

För grovt brott är straffet fängelse i lägst fyra och högst tio år eller på livstid. Vid bedömningen av om brottet är grovt skall särskilt beaktas om brottet ingått som ett led i en plan eller politik eller som en del av en omfattande brottslighet av samma slag.

5 kap. Ansvar för förmän

Utvidgat gärningsmannaskap

1 § En militär eller civil förman skall anses som gärningsman om han eller hon underlåter att vidta de för honom eller henne möjliga åtgärder som är nödvändiga och skäliga för att förhindra folkmord, brott mot mänskligheten eller krigsförbrytelse som begås av en underlydande som står under förmannens omedelbara lydnad och kontroll.

Underlåtenhet att utöva kontroll

2 § En militär eller civil förman som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet underlåter att utöva särskild tillsyn över en underlydande som står under hans eller hennes omedelbara lydnad och kontroll skall dömas för underlåtenhet att utöva kontroll om den underlydande begår

folkmord, brott mot mänskligheten eller krigsförbrytelse som förmannen borde ha förutsett och har kunnat förhindra.

Underlåtenhet att anmäla brott

3 § En militär eller civil förman som underlåter att för undersökning och lagföring anmäla skälig misstanke om att en underlydande som står under hans eller hennes omedelbara lydnad och kontroll har begått folkmord, brott mot mänskligheten eller krigsförbrytelse skall dömas för underlåtenhet att anmäla brott.

Straff

4 § Straffet för underlåtenhet att utöva kontroll eller att anmäla brott är böter eller fängelse i högst ett år eller, om brottet är grovt, fängelse i högst fyra år.

6 kap. Övriga bestämmelser

Försök m.m.

1 § För försök, förberedelse eller stämpling till och underlåtenhet att avslöja folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelse döms till ansvar enligt vad som sägs i 23 kap. brottsbalken.

Gemensamt straff

2 § Om en tilltalad döms för flera gärningar som innefattar folkmord, brott mot mänskligheten eller krigsförbrytelse gäller bestämmelserna i 26 kap. 2 § brottsbalken med den avvikelsen att fängelse på viss tid får överskrida det svåraste straffet med upp till tio år om gärningarna utgjort led i en brottslig verksamhet som varit särskilt noggrant planlagd eller bedrivits i stor omfattning och i vilken den tilltalade spelat en betydande roll.

Preskription

3 § Bestämmelserna om preskription i 35 kap. brottsbalken tillämpas inte på brott enligt denna lag för vilket högre straff än fängelse i sex år är föreskrivet.

Förverkande

4 § I fråga om förverkande tillämpas bestämmelserna i 36 kap. brottsbalken.

_______________________

1.Denna lag träder i kraft …..

2.Bestämmelsen i 6 kap. 3 § tillämpas även för gärning som har begåtts före ikraftträdandet om påföljd inte bortfallit dessförinnan

och gärningen skulle ha utgjort brott enligt denna lag om den begåtts efter ikraftträdandet.

Prop. 2013/14:146

Bilaga 2

319

Prop. 2013/14:146

Bilaga 2

320

2Förslag till

Lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om brottsbalken

dels att 2 kap. samt 22 kap. 6 § och 8 § skall upphöra att gälla

dels att det i balken skall införas ett nytt kapitel, 2 kap, av följande lydelse

dels att 22 kap. 6 a-c §§ och 26 kap. 2 § skall ha följande lydelse.

Föreslagen lydelse

2 kap. Om svensk domstols behörighet

Brott i Sverige

Behörighetens omfattning

1 § Svensk domstol är behörig att döma för brott som har begåtts i Sverige.

Ett brott anses vara begånget i Sverige om gärningsmannen handlade eller, vid straffbar underlåtenhet, borde ha handlat här. Vid tillämpning av straffbestämmelser enligt vilka gärningen skall ha medfört en viss effekt anses brottet vara begånget i Sverige också i de fall då effekten inträdde i Sverige eller, vid försök, enligt brottsplanen sannolikt skulle ha inträtt här.

Ett brott som utgör medverkan till annans brott anses vara begånget i Sverige om den medverkande handlade eller, vid straffbar underlåtenhet, borde ha handlat här samt därutöver i de fall då gärningsmannens brott är att anse som begånget i Sverige.

Är det ovisst var ett brott har begåtts skall brottet anses vara begånget i Sverige om det finns skälig anledning att anta att detta är fallet.

Krav på åtalsförordnande

2 § Brott som avses i 1 § får inte åtalas utan att Riksåklagaren har meddelat åtalsförordnande om brottet har begåtts

1.på ett utländskt fartyg eller luftfartyg av en utlänning som var befälhavare eller tillhörde besättningen på fartyget eller annars följde med detta och brottet riktade sig mot en sådan utlänning eller mot utländskt intresse,

2.av en utlänning i utövningen av tjänst eller uppdrag som innefattar allmän ställning hos en annan stat eller en mellanfolklig organisation, såvida inte gärningsmannen genom vilseledande uppgifter, förklädnad eller på annat sätt har försökt dölja i vilken egenskap han eller hon har handlat, eller

3.av någon som tillhör en främmande stats militära styrka i samband med att styrkan besöker Sverige inom ramen för internationellt

samarbete.

Åtalsförordnande får meddelas endast om åtal är påkallat ur allmän synpunkt. Vid prövningen skall brottslighetens anknytning till

främmande stat och de intressen som den staten har beaktas särskilt. Om	Prop. 2013/14:146
det finns särskilda skäl, får Riksåklagaren överlämna prövningen till	Bilaga 2
regeringen.

Brott utanför Sverige

Allmänna behörighetsgrunder

3 § Svensk domstol är i de fall som anges nedan behörig att döma för brott som har begåtts utanför Sverige:

Anknytningsfaktum

Behörighetens omfattning

1.Svenskt fartyg m.m.

Brott som har begåtts

a)ombord på ett svenskt fartyg,

b)ombord på ett svenskt luftfartyg,

c)på en inrättning som med stöd av lag har tillkommit i Sveriges ekonomiska zon eller på svensk del av kontinentalsockeln eller

d)i tjänsten av befälhavaren eller någon som tillhörde besättningen på fartyg eller luftfartyg som avses i a – b.

Anknytningsfaktum

Behörighetens omfattning

2.Svensk gär- ningsman

Brott som har begåtts av någon som

a)vid gärningstillfället var svensk medborgare eller hade hemvist i Sverige eller

b)när åtal väcks för brottet har förvärvat svenskt medborgarskap eller tagit hemvist i Sverige.

3.Svenskt enskilt intresse

4.Svenskt allmänt intresse

Brott som har riktat sig mot

a)en svensk medborgare eller någon annan som har hemvist i Sverige eller

b)en svensk juridisk person.

Brott som har

a)riktat sig mot rikets säkerhet, allmän verksamhet eller annat av rättsordningen särskilt skyddat svenskt intresse eller

b)begåtts i utövningen av tjänst eller uppdrag som innefattar allmän ställning.

5. Internationella

Brott som avses i

321

Prop. 2013/14:146	brott	a)	lagen	(0000:000) om		internationella
Bilaga 2			brott,
		b)	13 kap.	5 a §	(kapning och sjö- eller
			luftfartssabotage) eller som utgör försök
			till sådant brott,
		c)	13 kap. 5 b §		(flygplatssabotage)		eller
			som utgör försök till sådant brott,
		d)	15 kap. 4 b §		(osann	eller ovarsam
			utsaga inför en internationell domstol),
		e)	16 kap. 5 § (uppvigling) och som bestått
			i en omedelbar och offentlig uppmaning
			till att begå folkmord, eller
		f)	artikel 1 i Förenta nationernas
			konvention den 10 december 1984 mot
			tortyr och annan grym, omänsklig eller
			förnedrande		behandling		eller
			bestraffning eller som utgör försök till
			sådant brott.

Anknytningsfaktum	Behörighetens omfattning

6. Främmande stats	Brott som har begåtts av någon som befinner
intresse	sig i Sverige om
	a)	främmande stat har begärt att
		lagföringen för brottet skall överföras
		till Sverige,
	b)	en begäran om utlämning för brottet
		har lämnats utan bifall eller
	c)	brottet omfattas av en internationell
		överenskommelse som är		bindande
		för Sverige och enligt vilken det
		föreligger	skyldighet	att	utan
		undantag pröva frågan om åtal om
		den misstänkte inte utlämnas.

Särskilda behörighetsgrunder

4 § Särskilda bestämmelser om svensk domstols behörighet att döma för vissa brott som har begåtts utanför Sverige finns i

1.29 kap. 13 § miljöbalken,

2.13 kap. 5 § luftfartslagen (1957:297),

3.14 § lagen (1966:314) om kontinentalsockeln,

4.6 § lagen (1976:19) om internationellt samarbete rörande lagföring

322	för brott,

5.10 kap. 10 § lagen (1980:424) om åtgärder mot förorening från fartyg,

6.51 a § jaktlagen (1987:259),

7.17 § lagen (1992:1140) om Sveriges ekonomiska zon,

8.49 § fiskelagen (1993:787),

9.5 § lagen (1995:732) om skydd för gravfriden vid passagerarfartyget Estonia och

10.10 kap. 2 § radio- och TV-lagen (1996:844).

Krav på dubbel straffbarhet

5 § Har brottet begåtts på en främmande stats område är i fall som avses i 3 § 2, 3 och 6 svensk domstol behörig endast om gärningen är straffbar även enligt lagen på gärningsorten (dubbel straffbarhet). I sådana fall får inte dömas till påföljd som är strängare än det svåraste straff som är föreskrivet för brottet enligt lagen på gärningsorten.

Första stycket gäller inte

1.brott som någon som tillhör Försvarsmakten har begått på ett område där en avdelning av Försvarsmakten befann sig,

2.brott som någon som är anställd av en svensk myndighet för att delta i en internationell fredsfrämjande insats eller i internationell civil krishantering har begått vid tjänstgöringen,

3.brott för vilka det lindrigaste straff som är föreskrivet enligt svensk lag är fängelse i fyra år eller mer samt

4.brott som avses i

a)4 kap. 1 a § (människohandel för sexuella ändamål) samt försök, förberedelse eller stämpling till eller underlåtenhet att avslöja sådant brott

b)14 kap. 6 § (penningförfalskning) samt försök till sådant brott

c)22 kap. 6 a § (olovlig befattning med kemiska vapen)

d)22 kap. 6 b § (olovlig befattning med minor)

e)2 § lagen (1982:316) om könsstympning av kvinnor

f)5 § lagen (1982:963) om rymdverksamhet

g)8 § lagen (1996:95) om vissa internationella sanktioner samt

h)3–5 §§ lagen (2002:444) om straff för finansiering av särskilt allvarlig brottslighet i vissa fall, m.m.

Krav på visst straff

6 § Har brottet begåtts på ett område som inte tillhör någon stat är, utom i fall som avses i 3 § 1, svensk domstol behörig endast om fängelse kan följa på brottet enligt svensk lag.

Krav på åtalsförordnande

7 § Brott som avses i 3 och 4 §§ får inte åtalas utan att Riksåklagaren eller den som Riksåklagaren bemyndigat därtill har meddelat åtalsförordnande.

Prop. 2013/14:146

Bilaga 2

323

Prop. 2013/14:146

Bilaga 2

324

Åtalsförordnande får meddelas endast om åtal är påkallat ur allmän synpunkt. Vid prövningen skall brottslighetens anknytning till främmande stat och de intressen som den staten har beaktas särskilt. Om det finns särskilda skäl, får Riksåklagaren överlämna prövningen till regeringen.

Åtalsförordnande krävs inte för

1.brott som avses i 15 kap. 4 b § (osann eller ovarsam utsaga inför en internationell domstol) samt

2.brott som har begåtts

a)på ett svenskt fartyg eller luftfartyg eller i tjänsten av befälhavaren eller någon som tillhörde besättningen på ett sådant fartyg,

b)i utövningen av tjänst eller uppdrag som innefattar allmän ställning,

c)av någon som tillhör Försvarsmakten på ett område där en avdelning av Försvarsmakten befann sig,

d)vid tjänstgöringen av någon som är anställd av en svensk myndighet för att delta i en internationell fredsfrämjande insats eller i internationell civil krishantering,

e)i Danmark, Finland, Island eller Norge eller på fartyg eller luftfartyg i reguljär trafik mellan orter belägna i Sverige eller någon av nämnda stater, eller

f)av en svensk, dansk, finsk, isländsk eller norsk medborgare mot svenskt intresse.

Betydelsen av en tidigare utländsk dom

Utländsk dom som processhinder

8 § Har frågan om ansvar för brott prövats genom en lagakraftvunnen dom som har meddelats av annan domstol än svensk domstol får den tilltalade inte lagföras i Sverige för en gärning som omfattats av prövningen.

Om inte annat följer av en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige får dock lagföring ske om

1.den tilltalade har frikänts från ansvar på den grunden att gärningen inte utgjorde brott enligt den lag som domstolen tillämpade,

2.verkställighet av den utdömda påföljden inte pågår av annan anledning än att påföljden redan har verkställts i sin helhet eller bortfallit enligt den för verkställigheten tillämpliga lagen,

3.lagföringen gäller brott som avses i 1 § eller 3 § 4, såvida inte den tidigare lagföringen har skett på begäran av svensk myndighet eller sedan personen har utlämnats från Sverige för lagföring,

4.den tidigare lagföringen eller domen uppenbart står i strid med svenska allmänna rättsprinciper, eller

5.sådana förhållanden föreligger som enligt 58 kap. 3 § rättegångsbalken kan föranleda resning till men för den tilltalade.


Regeringen tillkännager de		överenskommelser som avses i andra	Prop. 2013/14:146
stycket.			Bilaga 2
Krav på åtalsförordnande
9 §	Brott som avses i 8 § får inte åtalas utan att Riksåklagaren har
meddelat åtalsförordnande.
Åtalsförordnande får meddelas endast om åtal är påkallat ur allmän
synpunkt. Vid prövningen		skall brottslighetens anknytning till

främmande stat och de intressen som den staten har beaktas särskilt. Om det finns särskilda skäl, får Riksåklagaren överlämna prövningen till regeringen.

Beaktande av utländsk påföljd

10 § Döms någon i Sverige för en gärning som avses i 8 § skall vid bestämmande av påföljd skälig hänsyn tas till verkställighet av tidigare ådömd påföljd som den tilltalade undergått till följd av den tidigare lagföringen. Frihetsberövande till följd av den tidigare domen eller lagföringen skall om möjligt i sin helhet räknas av från böter eller fängelse.

I fall som avses i första stycket får dömas till lindrigare straff än vad som är föreskrivet för gärningen eller påföljd helt efterges.

Övriga bestämmelser

Folkrättsliga begränsningar

11 § De begränsningar av svensk domstols behörighet och tillämpligheten av svensk lag som följer av allmän folkrätt eller av en överenskommelse med annan stat eller mellanfolklig organisation som är bindande för Sverige skall iakttas.

Utlämning

12 § Om utlämning är särskilt föreskrivet.

Villkor som ställs upp vid utlämning från främmande stat till Sverige skall iakttas här i riket.

Nuvarande lydelse			Föreslagen lydelse
	22 kap. Om landsförräderi m.m.
			6 a §
Den som			Den som
1. utvecklar, producerar eller på			1. utvecklar, producerar eller på
annat	sätt förvärvar,	lagrar	annat	sätt	förvärvar,		lagrar
eller bibehåller kemiska vapen			eller	bibehåller		kemiska
eller	överför, direkt	eller	vapen	eller	överför,		direkt
indirekt, kemiska vapen till			eller indirekt, kemiska vapen
någon,			till någon,				325
							325

Prop. 2013/14:146

Bilaga 2

2.använder kemiska vapen,

3.deltar i militära förberedelser för användning av kemiska vapen eller

4.använder ämnen för kravallbekämpning som en metod för krigföring döms, om gärningen inte är att bedöma som folkrättsbrott, för olovlig befattning med kemiska vapen till fängelse i högst fyra år.

2.använder kemiska vapen,

3.deltar i militära förberedelser för användning av kemiska vapen eller

4.använder ämnen för kravallbekämpning som en

metod för krigföring

döms, om gärningen inte är att bedöma som brott enligt lagen (0000:000) om internationella brott, för olovlig befattning med kemiska vapen till fängelse i högst fyra år.

Såsom kemiska vapen enligt första stycket 1-3 skall anses sådant som definieras som kemiska vapen i Förenta nationernas konvention om förbud mot utveckling, produktion, innehav och användning av kemiska vapen samt om deras förstöring.

Är brottet grovt, skall dömas till fängelse i högst tio år eller på livstid. Vid bedömande om brottet är grovt skall särskilt beaktas, om gärningen varit ägnad att i väsentlig grad bidra till utveckling, produktion eller spridning av kemiska vapen eller till att sådana vapen används mot människor.

			6 b §
Den som	använder,	utvecklar,		Den	som	använder,	utvecklar,
tillverkar,	förvärvar, innehar eller			tillverkar, förvärvar, innehar eller
överlåter	antipersonella		minor	överlåter		antipersonella		minor
(truppminor), döms		för	olovlig	(truppminor), döms			för	olovlig
befattning med minor till fängelse i				befattning med minor till fängelse
högst fyra år, om gärningen inte är				i högst fyra år, om gärningen inte
att bedöma som folkrättsbrott.				är att bedöma som brott enligt
				lagen		(0000:000)		om
				internationella brott.
Första stycket gäller endast minor som					avses i konventionen den

18 september 1997 om förbud mot användning, lagring, produktion och överföring av antipersonella minor (truppminor) samt om deras förstöring.

Sådan befattning med minor som är tillåten enligt den konvention som avses i andra stycket utgör inte brott.

Är brottet grovt skall dömas till fängelse i högst tio år eller på livstid. Vid bedömandet om brottet är grovt skall särskilt beaktas, om gärningen väsentligt bidragit till att minor kommit att användas på ett sätt som inneburit fara för många människors liv eller hälsa.

			6 c §
Den som i strid med Förenta			Den som i strid med Förenta
nationernas	fördrag	om	nationernas	fördrag	om

326

fullständigt förbud mot kärnsprängningar deltar i eller på annat sätt medverkar till utförandet av en kärnvapenprovsprängning eller någon annan kärnsprängning döms för olovlig kärnsprängning till fängelse i högst fyra år, om gärningen inte är att bedöma som folkrättsbrott.

Är brottet grovt, skall dömas till fängelse i högst tio år eller på livstid. Vid bedömandet om brottet är grovt skall särskilt beaktas om gärningen haft stor betydelse för kärnsprängningen eller om gärningen inneburit fara för människor eller för egendom av särskild betydenhet.

26 kap. Om fängelse

2 §

Fängelse får användas såsom gemensamt straff för flera brott, om fängelse kan följa på något av brotten.

Fängelse på viss tid får sättas						Fängelse på viss tid får sättas
över det svåraste av de högsta straff						över det svåraste av de högsta
som kan följa på brotten men får						straff som kan följa på brotten
inte överstiga de högsta straffen						men får inte överstiga de högsta
sammanlagda med			varandra. Det			straffen	sammanlagda		med
får inte heller överskrida det						varandra. Det får, utom i fall som
svåraste straffet med mer än						avses i 6 kap. 2 § lagen
1. ett år, om det svåraste straffet						(0000:000)	om	internationella
är kortare än fängelse i fyra år,						brott, inte heller överskrida det
2. två år, om det svåraste straffet						svåraste straffet med mer än
är	fängelse	i	fyra	år	eller	1. ett år, om det svåraste straffet
längre men		inte uppgår			till	är kortare än		fängelse i fyra
						år,
fängelse i åtta år,
						2. två år, om det svåraste
3. fyra år, om det svåraste straffet
är	fängelse	i	åtta	år	eller	straffet	är fängelse i		fyra år
						eller längre men inte uppgår
längre.
						till fängelse i åtta år,

						3. fyra år, om det			svåraste
						straffet	är fängelse i		åtta år

eller längre.

Vid tillämpningen av andra stycket skall bötesstraff anses motsvara fängelse i fjorton dagar.

Det svåraste av de längsta straffen får inte underskridas.

Prop. 2013/14:146

Bilaga 2

327

ROME STATUTE OF

ROMSTADGAN FÖR

Prop. 2013/14:146

THE INTERNATIONAL

INTERNATIONELLA

Bilaga 4

CRIMINAL COURT

BROTTMÅLS-

DOMSTOLEN

PREAMBLE

INGRESS

The States Parties to this

De stater som är parter i

Statute,

denna stadga,

Conscious that all peoples are

som är medvetna om att alla folk

united by common bonds, their

hålls

samman

gemensamma

cultures pieced together in a

band,

med

deras

kulturer

shared

heritage, and concerned

sammanfogade till ett gemensamt

that this delicate mosaic may be

arv, och som fruktar att denna

shattered at any time,

ömtåliga mosaik när som helst kan

Mindful that during this century

förstöras,

som är medvetna om att

millions of children, women and

miljontals

barn,

kvinnor

och

men

have

been

victims of

män

under detta

århundrade

unimaginable atrocities that deeply

har fallit

offer

för ofattbara

shock the conscience of humanity,

skändligheter som djupt skakar

mänsklighetens samvete,

Recognizing

that

such

som

erkänner

att

så

grave

crimes

threaten

the

allvarliga

brott

hotar

freden,

peace, security and well-being

säkerheten

och

välståndet i

of the world,

världen,

Affirming

that

the

most

som förklarar att de mest

serious crimes of concern to

allvarliga

brotten

som

angår

the international community as

hela

det

internationella

a whole must

not

samfundet

inte

får

förbli

unpunished and that their effective prosecution must be ensured by taking measures at the national level and by enhancing international cooperation,

Determined to put an end to impunity for the perpetrators of these crimes and thus to contri- bute to the prevention of such crimes,

Recalling that it is the duty of every State to exercise its criminal jurisdiction over those responsible for international

ostraffade och att en effektiv lagföring av dem måste säkras genom åtgärder på det nationella planet och ett förstärkt internationellt samarbete,

som är beslutna att hindra att de som gör sig skyldiga till dessa brott går ostraffade och att därigenom medverka till att förebygga sådana brott,

som erinrar om att det åligger varje stat att utöva straffrättslig jurisdiktion över dem som har gjort sig skyldiga till

internationella brott,

331

Prop. 2013/14:146

Bilaga 4

332

crimes,

Reaffirming the Purposes and Principles of the Charter of the United Nations, and in particular that all States shall refrain from the threat or use of force against the territorial integrity or political independence of any State, or in any other manner inconsistent with the Purposes of the United Nations,

Emphasizing in this connection that nothing in this Statute shall be taken as authorizing any State Party to intervene in an armed conflict or in the internal affairs of any State,

Determined to these ends and for the sake of present and future generations, to establish an independent permanent International Criminal Court in relationship with the United Nations system, with jurisdiction over the most serious crimes of concern to the international community as a whole,

Emphasizing that the International Criminal Court established under this Statute shall be comple- mentary to national criminal jurisdictions,

Resolved to guarantee lasting respect for and the enforcement of international justice,

Have agreed as follows

som bekräftar ändamålen och grundsatserna i Förenta nationernas stadga, särskilt den att alla stater skall avhålla sig från hot om eller bruk av våld, riktat mot någon annan stats territoriella integritet eller politiska oberoende, eller på annat sätt som är oförenligt med Förenta nationernas ändamål,

som härvidlag understryker att ingen bestämmelse i denna stadga skall uppfattas som att tillåta någon stadgepart att ingripa i en väpnad konflikt eller i någon stats interna angelägenheter,

som är beslutna att i dessa syften och i innevarande och framtida generationers intresse upprätta en oberoende, permanent, internationell brottmålsdomstol som är anknuten till Förenta nationernas system och har jurisdiktion över de mest allvarliga brotten som angår hela det internationella samfundet,

som understryker att den internationella brottmåls- domstol som upprättas i enlighet med denna stadga skall komplettera nationell straff- rättslig jurisdiktion,

som är beslutna att trygga varaktig respekt för och upprätthållande av internationell rättvisa,

har kommit överens om följande.

PART 1. ESTABLISHMENT OF THE COURT

Article 1

The Court

An International Criminal Court ("the Court") is hereby established. It shall be a permanent institution and shall have the power to exercise its jurisdiction over persons for the most serious crimes of international concern, as referred to in this Statute, and shall be complementary to national criminal jurisdictions. The jurisdiction and functioning of the Court shall be governed by the provisions of this Statute.

Article 2

Relationship of the Court with the United

Nations

The Court shall be brought into relationship with the United Nations through an agreement to be approved by the Assembly of States Parties to this Statute and thereafter concluded by the President of the Court on its behalf.

Article 3

Seat of the Court

1. The seat of the Court shall be established at The Hague in the Netherlands ("the host State").

DEL 1 UPPRÄTTANDE AV DOMSTOLEN

Artikel 1

Domstolen

Härmed inrättas en internationell brottmåls- domstol (Domstolen). Domstolen skall vara en permanent institution och ha rätt att utöva sin jurisdiktion över enskilda personer för de mest allvarliga brotten som är internationella angelägenheter i den mening som avses i denna stadga och komplettera de nationella straffrättsliga systemen. Bestämmelserna i denna stadga skall gälla för Domstolens jurisdiktion och dess funktionssätt.

Artikel 2

Domstolens förhållande till Förenta

nationerna

Domstolens skall knytas till Förenta nationerna genom en överenskommelse som skall godkännas av denna stadgas partsför- samling och därefter ingås av domstolspresidenten på Domstolens vägnar.

Artikel 3

Domstolens säte

1. Domstolens säte skall upprättas i Haag i Nederländerna (värdstaten).

Prop. 2013/14:146

Bilaga 4

333

Article 5

Crimes within the jurisdiction of the Court

1. The jurisdiction of the Court shall be limited to the most serious crimes of concern to the international community as a whole. The Court has jurisdiction in accordance with this Statute with respect to the following crimes:

(a)The crime of genocide;

(b)Crimes against humanity;

(c)War crimes;

(d)The crime of aggression.

2.The Court shall exercise jurisdiction over the crime of aggression once a provision is adopted in accordance with articles 121 and 123 defining the crime and setting out the conditions under which the Court shall exercise jurisdiction with respect to this crime. Such a provision shall be consistent with the relevant provisions of the Charter of the United Nations.

Article 6

Genocide

For the purpose of this Statute, "genocide" means any of the following acts committed with intent to destroy, in whole or in part, a national, ethnical, racial or religious group, as such:

(a) Killing members of

Artikel 5

Brott som omfattas av Domstolens jurisdiktion

1. Domstolens juris- diktion skall inskränka sig till de mest allvarliga brotten som angår hela det internationella samfundet. Domstolen skall ha jurisdiktion i enlighet med denna stadga i fråga om följande brott:

a)Folkmord.

b)Brott mot mänsklig-

heten.

c)Krigsförbrytelser.

d)Aggressionsbrott.

2. Domstolen skall utöva jurisdiktion över aggressionsbrottet så snart en bestämmelse har antagits i enlighet med artiklarna 121 och 123 som definierar detta brott och fastställer villkoren för Domstolens utövande av sin jurisdiktion över det. En sådan bestämmelse skall vara förenlig med de tillämpliga bestämmelserna i Förenta nationernas stadga.

Artikel 6

Folkmord

Med folkmord avses i denna stadga var och en av följande gärningar förövad i avsikt att helt eller delvis förgöra en nationell, etnisk, rasmässigt bestämd eller religiös folkgrupp som sådan, nämligen

a) att döda medlemmar

Prop. 2013/14:146

Bilaga 4

335

Prop. 2013/14:146

Bilaga 4

336

the group;

(b)Causing serious bodily or mental harm to members of the group;

(c)Deliberately inflicting on the group conditions of life calculated to bring about its physical destruction in whole or in part;

(d)Imposing measures intended to prevent births within the group;

(e)Forcibly transferring children of the group to another group.

Article 7

Crimes against humanity

1. For the purpose of this Statute, "crime against humanity" means any of the following acts when committed as part of a widespread or systematic attack directed against any civilian population, with knowledge of the attack:

(a)Murder;

(b)Extermination;

(c)Enslavement;

(d)Deportation or forcible transfer of population;

(e)Imprisonment or other severe deprivation of physical liberty in violation of fundamental rules of international law;

(f)Torture;

(g)Rape, sexual slavery, enforced prostitution, forced

av folkgruppen,

b)att tillfoga medlemmar av folkgruppen svår kroppslig eller själslig skada,

c)att uppsåtligen på- tvinga folkgruppen levnads- villkor som är avsedda att medföra dess fysiska undergång helt eller delvis,

d)att genomföra åtgär- der som är avsedda att förhindra födelser inom folkgruppen,

e)att med våld överföra barn från folkgruppen till en annan folkgrupp.

Artikel 7

Brott mot mänskligheten

1. Med brott mot mänskligheten avses i denna stadga var och en av följande gärningar när de begås som en del av ett vidsträckt eller systematiskt

angrepp	riktat	mot
civilbefolkning med		insikt
om angreppet:
a) Mord.
b) Utrotning.
c) Förslavning.
d) Deportation		eller
tvångsförflyttning		av

befolkning.

e) Fängslande eller annat allvarligt berövande av fysisk frihet i strid med

grundläggande	folkrättsliga
regler.
f) Tortyr.
g) Våldtäkt,	sexuellt
slaveri,	påtvingad

Prop. 2013/14:146

Bilaga 4

338

commit such attack;

(b)"Extermination" includes the intentional infliction of conditions of life, inter alia the deprivation of access to food and medicine, calculated to bring about the destruction of part of a population;

(c)"Enslavement" means the exercise of any or all of the powers attaching to the right of ownership over a person and includes the exercise of such power in the course of trafficking in persons, in particular women and children;

(d)"Deportation or forcible transfer of population" means forced displacement of the persons concerned by expulsion or other coercive acts from the area in which they are lawfully present, without grounds permitted under international law;

(e)"Torture" means the intentional infliction of severe pain or suffering, whether physical or mental, upon a person in the custody or under the control of the accused; except that torture shall not include pain or suffering arising only from, inherent in or incidental to, lawful sanctions;

(f) "Forced		pregnancy"
means	the	unlawful

b)utrotning inbegriper uppsåtligt påtvingande av levnadsförhållanden, bland annat berövande av tillgång till livsmedel och läkemedel, i avsikt att åstadkomma förgörande av en del av en befolkning,

c)avses med förslavning: utövande av någon eller all den makt som följer av äganderätt över en person; detta inbegriper utövande av denna makt vid handel med människor, särskilt kvinnor och barn,

d)avses med deportation eller tvångsförflyttning av befolkning: påtvingad förflyttning utan folk- rättsligt tillåtna skäl av de berörda personerna genom utvisning eller andra tvångsmedel från det område där de lagligen uppehåller sig,

e)avses med tortyr: uppsåtligt tillfogande av allvarlig smärta eller svårt fysiskt eller psykiskt lidande för någon som befinner sig i den tilltalades förvar eller står under hans eller hennes kontroll; tortyr innefattar inte smärta eller lidande som uppkommer enbart genom eller är för- knippade med lagenliga sanktioner,

f)avses med påtvingat havandeskap: olaglig

confinement of a woman forcibly made pregnant, with the intent of affecting the ethnic composition of any population or carrying out other grave violations of international law. This definition shall not in any way be interpreted as affecting national laws relating to pregnancy;

(g)"Persecution" means the intentional and severe deprivation of fundamental rights contrary to international law by reason of the identity of the group or collectivity;

(h)"The crime of apartheid" means inhumane acts of a character similar to those referred to in paragraph 1, committed in the context of an institutionalized regime of systematic oppression and domination by one racial group over any other racial group or groups and committed with the intention of maintaining that regime;

(i)"Enforced disappearance of persons" means the arrest, detention or abduction of persons by, or with the authorization, support or acquiescence of, a State or a political organization, followed by a refusal to acknowledge that deprivation of freedom or to give information on the fate or whereabouts of those persons, with the intention of removing them from the

inspärrning av en kvinna som med våld försatts i havande tillstånd med avsikt att påverka den etniska sammansättningen av en befolkning eller att föröva andra svåra överträdelser av folkrätten; denna definition skall inte på något sätt tolkas som att inverka på nationella lagar rörande havandeskap,

g)avses med förföljelse: uppsåtligt och allvarligt berövande av grundläggande rättigheter i strid

med folkrätten på grund av en folkgrupps eller ett kollektivs identitet,

h)avses med brottet apartheid: omänskliga gärningar av en beskaffenhet motsvarande de som avses i punkt 1, vilka begås i förbindelse med en institutionaliserad ordning av systematiskt förtryck och dominans av en rasgrupp över en eller flera andra rasgrupper, och vilka begås med avsikt att

vidmakthålla denna ordning,

i) avses med påtvingat försvinnande av personer: gripande, hållande i fängsligt förvar eller bortförande av personer av eller med tillstånd, stöd eller samtycke från en stat eller en politisk organisation som åtföljs av vägran att tillstå frihetsberövandet eller läm- na upplysningar om de berörda personernas öde

Prop. 2013/14:146

Bilaga 4

339

Prop. 2013/14:146

Bilaga 4

340

protection of the law for a prolonged period of time.

3. For the purpose of this

Statute, it is understood that the term "gender" refers to the two sexes, male and female, within the context of society. The term "gender" does not indicate any meaning different from the above.

Article 8

War crimes

1.The Court shall have jurisdiction in respect of war crimes in particular when committed as part of a plan or policy or as part of a large-scale commission of such crimes.

2.For the purpose of this Statute, "war crimes" means:

(a) Grave breaches of the Geneva Conventions of 12 August 1949, namely, any of the following acts against persons or property protected under the provisions of the relevant Geneva Convention:

(i)Wilful killing;

(ii)Torture or inhuman treatment, including bio- logical experiments;

(iii)Wilfully causing great suffering, or serious injury to body or health;

(iv)Extensive destruc- tion and appropriation of property, not justified by military necessity and

eller uppehållsort med avsikt att undandra dem rättsligt skydd under en längre tid.

3. Termen genus avser i denna stadga båda könen, kvinnor och män, i ett samhälleligt perspektiv. Termen genus har således ingen betydelse som skiljer sig från den nyss nämnda.

Artikel 8

Krigsförbrytelser

1.Domstolen skall ha jurisdiktion över krigsförbrytelser särskilt när de begås som en del av en plan eller en politik eller utgör en del av förövandet av sådana brott i stor skala.

2.Med krigsförbrytelser avses i denna stadga

a) Svåra överträdelser av Genèvekonventionerna av den 12 augusti 1949, nämligen följande gärningar som riktar sig mot personer eller egendom som skyddas enligt bestämmelserna i den tillämpliga Genèvekonventionen:

i)Uppsåtligt dödande.

ii)Tortyr eller omänsk- lig behandling inbegripet biologiska experiment.

iii)Uppsåtligt föror- sakande av svårt lidande eller svår skada till kropp eller hälsa.

iv)Olaglig och god- tycklig förstörelse eller tillägnelse av egendom i stor omfattning som inte

carried out unlawfully and wantonly;

(v)Compelling a prisoner of war or other protected person to serve in the forces of a hostile Power;

(vi)Wilfully depriving a prisoner of war or other protected person of the rights of fair and regular trial;

(vii)Unlawful depor- tation or transfer or unlawful confinement;

(viii)Taking of hostages.

(b) Other serious violations of the laws and customs applicable in international armed conflict, within the established framework of international law, namely, any of the following acts:

(i)Intentionally direc- ting attacks against the civilian population as such or against individual civilians not taking direct part in hostilities;

(ii)Intentionally direc- ting attacks against civilian objects, that is, objects which are not military objectives;

(iii)Intentionally direc- ting attacks against personnel, installations, material, units or vehicles involved in a humanitarian assistance or peacekeeping mission in accordance with the Charter of the United Nations, as long as they are

rättfärdigas av militär nödvändighet.

v)Tvingande av en krigsfånge eller en annan skyddad person att tjänstgöra i en fientlig makts stridskrafter.

vi)Uppsåtligt berövande av rätten till opartisk rättegång i laga ordning för en krigsfånge eller en annan skyddad person.

vii)Olaglig deportation eller förflyttning eller olaglig inspärrning.

viii)Tagande av gisslan.

b) Annan		allvarlig
kränkning		av lag	eller
sedvanerätt		som	är
tillämplig	i	internationella
väpnade	konflikter		inom

den vedertagna folkrättsliga ramen, nämligen någon av följande gärningar:

i) Uppsåtligt riktande av angrepp mot civilbefolkning


som	sådan		eller	mot
enskilda		civila	som	inte
direkt deltar i fientligheter.
ii) Uppsåtligt			riktande
av	angrepp		mot	civil
egendom,		det	vill	säga

egendom som inte utgör ett militärt mål.

iii) Uppsåtligt			riktande
av angrepp		mot	personal,
anläggningar,			materiel,
enheter	eller	fordon		som
deltar	i en		humanitär
biståndsinsats		eller i		en
fredsbevarande			insats	i
enlighet	med		Förenta

nationernas stadga, så länge

Prop. 2013/14:146

Bilaga 4

341

directly or indirectly, by the Occupying Power of parts of its own civilian population into the territory it occupies, or the deportation or transfer of all or parts of the population of the occupied territory within or outside this territory;

(ix)Intentionally directing attacks against buildings dedicated to religion, education, art, science or charitable purposes, historic monuments, hospitals and places where the sick and wounded are collected, provided they are not military objectives;

(x)Subjecting persons who are in the power of an adverse party to physical mutilation or to medical or scientific experiments of any kind which are neither justified by the medical, dental or hospital treatment of the person concerned nor carried out in his or her interest, and which cause death to or seriously endanger the health of such person or persons;

(xi)Killing or wounding treacherously individuals belonging to the hostile nation or army;

(xii)Declaring that no quarter will be given;

(xiii)Destroying or seizing the enemy's property unless such destruction or

förflyttning direkt eller indirekt av en del av sin egen civilbefolkning till det område som den ockuperar eller deportation eller förflyttning inom eller utanför det ockuperade området av hela eller en del av befolkningen i detta område.

ix) Uppsåtligt riktande av angrepp mot byggnader avsedda för religion, undervisning, konst, vetenskap eller välgörande ändamål, historiska minnesmärken, sjukhus och uppsamlingsplatser för sjuka och sårade under förutsättning att de inte utgör ett militärt mål.

x)Utsättande av någon som fallit i en motparts våld för fysisk stympning eller medicinska eller vetenskapliga experiment i någon form som varken rättfärdigas av vederbörandes medicinska, odontologiska eller sjukhusmässiga vårdbehov eller utförs i hans eller hennes intresse och vilka förorsakar död eller allvarligt hotar hälsan för den personen.

xi)Förrädiskt dödande eller sårande av till den fientliga nationen eller armén tillhörande personer.

xii)Förklarande att pardon inte kommer att ges.

xiii)Förstörelse eller beslagtagande av fiendens tillhörigheter såvida inte

Prop. 2013/14:146

Bilaga 4

343

Prop. 2013/14:146

Bilaga 4

344

seizure be imperatively demanded by the necessities of war;

(xiv)Declaring abolished, suspended or inadmissible in a court of law the rights and actions of the nationals of the hostile party;

(xv)Compelling the nationals of the hostile party to take part in the operations of war directed against their own country, even if they were in the belligerent's service before the commencement of the war;

(xvi)Pillaging a town or place, even when taken by assault;

(xvii)Employing poison or poisoned weapons;

(xviii)Employing asphyxiating, poisonous or other gases, and all analogous liquids, materials or devices;

(xix)Employing bullets which expand or flatten easily in the human body, such as bullets with a hard envelope which does not entirely cover the core or is pierced with incisions;

(xx)Employing weapons, projectiles and material and methods of warfare which are of a nature to cause superfluous injury or unnecessary suffering or which are inherently indiscriminate in

detta till följd av krigets krav är oundgängligen nödvändigt.

xiv)Förklarande att motpartens medborgares rättigheter och rätt att väcka talan är upphävda, tillfälligt försatta ur kraft eller utestängda från att kunna göras gällande inför domstolarna.

xv)Tvingande av motpartens medborgare att delta i krigsoperationer riktade mot deras eget land även om de var i den krig- förandes tjänst innan kriget börjat.

xvi)Plundring av en stad eller en plats även om den har tagits med storm.

xvii)Användande av gifter eller förgiftade vapen.

xviii)Användande av kvävande, giftiga eller andra gaser och alla likvärdiga vätskor, ämnen eller medel.

xix)Användande av kulor som lätt utvidgar sig eller tillplattas i människokroppen, såsom kulor med hård mantel, om denna inte helt och hållet täcker kärnan eller är försedd med inskärningar.

xx)Användande av vapen, projektiler och material samt stridsmetoder av sådan beskaffenhet att de kan förorsaka överflödig skada eller onödigt lidande eller som är av urskill- ningslös beskaffenhet i strid

Prop. 2013/14:146

Bilaga 4

starvation of civilians as a method of warfare by depriving them of objects indispensable to their sur- vival, including wilfully impeding relief supplies as provided for under the Geneva Conventions;

(xxvi) Conscripting or enlisting children under the age of fifteen years into the national armed forces or using them to participate actively in hostilities.

(c) In the case of an armed conflict not of an international character, serious violations of article 3 common to the four Geneva Conventions of 12 August 1949, namely, any of the following acts committed against persons taking no active part in the hostilities, including members of armed forces who have laid down their arms and those placed hors de combat by sickness, wounds, detention or any other cause:

(i) Violence to life and person, in particular murder

of	all kinds,	mutilation,
cruel treatment and torture;
	(ii) Committing outrages
upon personal		dignity,	in
particular humiliating			and
degrading treatment;
346	(iii) Taking of hostages;

användande av utsvältning av civilbefolkning som en stridsmetod genom att beröva den förnödenheter som är nödvändiga för dess överlevnad, däribland uppsåtligt förhindrande av hjälpsändningar i enlighet med Genèvekonventionerna.

xxvi) Uttagande eller värvande av barn som inte fyllt 15 år till de nationella väpnade styrkorna eller användande av dem till att aktivt delta i fientligheter.

c) I fall av väpnad konflikt som inte är av internationell karaktär, allvarliga kränkningar av artikel 3 som är gemensam för de fyra Genèvekonventionerna av den 12 augusti 1949, nämligen någon av följande gärningar som begåtts mot personer som inte deltar aktivt i fientligheterna, däribland medlemmar av de väpnade styrkorna som har lagt ned vapnen och personer som försatts ur stridbart skick genom sjukdom, sårskada, fångenskap eller av annat skäl:

i)Våld mot liv och person, i synnerhet mord i alla dess former, stympning, grym behandling och tortyr.

ii)Kränkande av den personliga värdigheten, i synnerhet förödmjukande och nedsättande behandling.

iii)Tagande av gisslan.

(iv) The passing of sentences and the carrying out of executions without previous judgement pro- nounced by a regularly constituted court, affording all judicial guarantees which are generally recognized as indispensable.

(d)Paragraph 2 (c) applies to armed conflicts not of an international character and thus does not apply to situations of internal disturbances and tensions, such as riots, isolated and sporadic acts of violence or other acts of a similar nature.

(e)Other serious violations of the laws and customs applicable in armed conflicts not of an international character, within the established framework of international law, namely, any of the

following acts:

(i)Intentionally directing attacks against the civilian population as such or against individual civilians not taking direct part in hostilities;

(ii)Intentionally directing attacks against buildings, material, medical units and transport, and personnel using the distinctive emblems of the Geneva Conventions in conformity with interna- tional law;

(iii)Intentionally

iv) Utdömande av straff och verkställande av avrättningar utan föregående dom avkunnad av i laga ordning tillsatt domstol vars rättskipning erbjuder de garantier som allmänt erkänns som oumbärliga.

d)Punkt 2 c är tillämplig i icke- internationella väpnade kon- flikter och därför inte i situationer som har uppkommit till följd av interna störningar och spänningar, såsom upplopp, enstaka och sporadiska våldshandlingar och andra liknande handlingar.

e)Andra allvarliga kränkningar av lag eller sedvanerätt som är tillämplig i icke- internationella väpnade konflikter inom den vedertagna folkrättsliga ramen, nämligen någon av

följande gärningar:

i)Uppsåtligt angrepp mot civilbefolkning som sådan eller mot enskilda civila som inte direkt deltar

ifientligheter.

ii)Uppsåtligt riktande av angrepp mot byggnader, utrustning, medicinska enheter och transporter samt personal som bär Genèvekonventionernas kännetecken i enlighet med folkrätten.

iii)Uppsåtligt riktande

Prop. 2013/14:146

Bilaga 4

347

(viii)Ordering the displacement of the civilian population for reasons related to the conflict, unless the security of the civilians involved or imperative military reasons so demand;

(ix)Killing or wounding treacherously a combatant adversary;

(x)Declaring that no quarter will be given;

(xi)Subjecting persons who are in the power of another party to the conflict to physical mutilation or to medical or scientific experiments of any kind which are neither justified by the medical, dental or hospital treatment of the person concerned nor carried out in his or her interest, and which cause death to or seriously endan- ger the health of such person or persons;

(xii)Destroying or seizing the property of an adversary unless such destruction or seizure be imperatively demanded by the necessities of the

conflict;

(f) Paragraph 2 (e) applies to armed conflicts not of an international character and thus does not apply to situations of internal disturbances and tensions, such as riots, isolated and sporadic acts of

viii)Beordrande av förflyttning av civilbefolkning av skäl som sammanhänger med konflikten, såvida inte den berörda civilbefolkningens säkerhet eller tvingande militär nödvändighet kräver det.

ix)Förrädiskt dödande eller sårande av en kombattant tillhörande motståndaren.

x)Förklarande att pardon inte kommer att ges.

xi)Utsättande av någon som fallit i en annan parts våld för fysisk stympning eller medicinska eller vetenskapliga experiment i någon form som varken motiveras av vederbörandes medicinska, odontologiska eller sjukhusmässiga vårdbehov eller utförs i hans eller hennes intresse och vilka förorsakar död eller allvarligt hotar hälsan för den personen.

xii)Förstörelse eller beslagtagande av en motståndares tillhörigheter, såvida inte detta till följd av konfliktens krav är oundgängligen nödvändigt.

f)Punkt 2 e är tillämplig

iicke-internationella väpnade konflikter och därför inte i situationer som har uppkommit till följd av interna störningar och spänningar, såsom upplopp, enstaka och sporadiska

Prop. 2013/14:146

Bilaga 4

349

Prop. 2013/14:146

Bilaga 4

350

violence or other acts of a similar nature. It applies to armed conflicts that take place in the territory of a State when there is protracted armed conflict between governmental authorities and organized armed groups or between such groups.

3. Nothing in paragraph

2 (c) and (e) shall affect the responsibility of a Government to maintain or re-establish law and order in the State or to defend the unity and territorial integrity of the State, by all legitimate means.

Article 9

Elements of Crimes

1.Elements of Crimes shall assist the Court in the interpretation and application of articles 6, 7 and 8. They shall be adopted by a two-thirds majority of the members of the Assembly of States Parties.

2.Amendments to the Elements of Crimes may be proposed by:

(a) Any State Party;

(b) The judges acting by an absolute majority;

be adopted by a two-thirds majority of the members of the Assembly of States Parties.

våldshandlingar och andra liknande handlingar. Den är tillämplig i väpnade konflikter som äger rum inom en stats territorium när det förekommer en långvarig väpnad konflikt mellan regeringsmyndigheter och organiserade väpnade grupper eller mellan sådana grupper.

3. Inget i punkt 2 c och e skall inverka på en regerings ansvar för att upprätthålla eller återupprätta lag och ordning i staten eller för att försvara statens enighet och territoriella integritet med alla lagliga medel.

Artikel 9

Brottskriterier

1.Brottskriterier skall vara Domstolen till hjälp vid tolkningen och tillämpningen av artiklarna 6-8. De skall antas med två tredjedels majoritet av stadgepartsförsamlingens medlemmar.

2.Ändringar i brottskriterierna får föreslås av

a) varje stadgepart,

b) en absolut majoritet av domarna,

c) åklagaren. Ändringarna skall antas

med två tredjedels majoritet av stadgepartsförsamlingens medlemmar.

3. The Elements of Crimes and amendments thereto shall be consistent with this Statute.

Article 10

Nothing in this Part shall be interpreted as limiting or prejudicing in any way existing or developing rules of international law for purposes other than this Statute.

Article 11

Jurisdiction ratione temporis

1.The Court has jurisdiction only with respect to crimes committed after the entry into force of this Statute.

2.If a State becomes a Party to this Statute after its entry into force, the Court may exercise its jurisdiction only with respect to crimes committed after the entry into force of this Statute for that State, unless that State has made a declaration under article 12, paragraph 3.

Article 12

Preconditions to the exercise of jurisdiction

1.A State which becomes a Party to this Statute thereby accepts the jurisdiction of the Court with respect to the crimes referred to in article 5.

2.In the case of article

3. Brottskriterierna och ändringar i dem skall stå i överensstämmelse med denna stadga.

Artikel 10

Inget i denna del skall tolkas som att det i några andra syften än för denna stadga på något vis inskränker gällande folkrättsliga regler eller föregriper sådana regler som är under utveckling.

Artikel 11

Tidsavgränsning av Domstolens jurisdiktion

1.Domstolens jurisdiktion skall endast omfatta brott som begåtts efter denna stadgas ikraft- trädande.

2.Om en stat blir part i denna stadga sedan den har trätt i kraft, får Domstolen endast utöva sin jurisdiktion med avseende på brott som begåtts efter stadgans ikraftträdande för den staten, såvida den inte har gjort en förklaring i enlighet med artikel 12.3.

Artikel 12

Förutsättningar för ut- övande av jurisdiktion

1.En stat som blir part i denna stadga godtar därigenom Domstolens jurisdiktion i fråga om de brott som avses i artikel 5.

2.I de fall som avses i

Prop. 2013/14:146

Bilaga 4

351

Prop. 2013/14:146

Bilaga 4

352

13, paragraph (a) or (c), the Court may exercise its jurisdiction if one or more of the following States are Parties to this Statute or have accepted the jurisdiction of the Court in accordance with paragraph 3:

(a)The State on the territory of which the conduct in question occurred or, if the crime was committed on board a vessel or aircraft, the State of registration of that vessel or aircraft;

(b)The State of which the person accused of the crime is a national.

3. If the acceptance of a State which is not a Party to this Statute is required under paragraph 2, that State may, by declaration lodged with the Registrar, accept the exercise of jurisdiction by the Court with respect to the crime in question. The accepting State shall cooperate with the Court without any delay or exception in accordance with Part 9.

Article 13

Exercise of jurisdiction

The Court may exercise its jurisdiction with respect to a crime referred to in article 5 in accordance with the provisions of this Statute if:

(a) A situation in which

artikel 13 a eller c får Domstolen utöva sin jurisdiktion, om en eller flera av följande stater är parter i denna stadga eller har godtagit Domstolens jurisdiktion i enlighet med punkt 3 nedan:

a)Den stat inom vars territorium gärningarna i fråga har ägt rum eller, om brottet har förövats ombord på ett fartyg eller luftfartyg, dettas registreringsstat.

b)Den stat i vilken den som anklagas är medborgare.

3. Om godtagande av en stat som inte är part i denna stadga fordras i enlighet med punkt 2, får den staten genom en förklaring som ingivits till registratorn godta att Domstolen utövar jurisdiktion avseende brottet

ifråga. Den godtagande staten skall samarbeta med Domstolen i enlighet med del 9 i denna stadga utan dröjsmål eller inskränkningar.

Artikel 13 Utövande av jurisdiktion

Domstolen får utöva sin jurisdiktion i enlighet med bestämmelserna i denna stadga i fråga om brott som avses i artikel 5

a) om en situation, i

that the case appears to fall within the jurisdiction of the Court, it shall authorize the commencement of the investigation, without preju- dice to subsequent determinations by the Court with regard to the jurisdiction and admissibility of a case.

5.The refusal of the Pre- Trial Chamber to authorize the investigation shall not preclude the presentation of a subsequent request by the Prosecutor based on new facts or evidence regarding the same situation.

6.If, after the preliminary examination referred to in paragraphs 1 and 2, the Prosecutor concludes that the information provided does not constitute a reasonable basis for an investigation, he or she shall inform those who provided the informa- tion. This shall not preclude the Prosecutor from considering further information submitted to him or her regarding the same situation in the light of new facts or evidence.

Article 16

Deferral of investigation or

prosecution

No investigation or prosecution may be commenced or proceeded with under this Statute for a

saken verkar ligga inom Domstolens jurisdiktion, skall den ge tillstånd till att inleda en förundersökning utan att detta skall inverka på senare beslut av Dom- stolen om jurisdiktion och processförutsättningar i saken.

5.Förundersökningskam marens vägran att lämna förundersökningstillstånd skall inte hindra åklagaren från att senare göra en ny framställning avseende samma situation grundad på nya omständigheter eller ny bevisning.

6.Om åklagaren efter den preliminära utredning som avses i punkterna 1 och 2 i denna artikel finner att de mottagna uppgifterna inte utgör skälig grund för en förundersökning, skall han eller hon underrätta dem som lämnat uppgifterna. Detta skall inte hindra att åklagaren beaktar ytterligare uppgifter som lämnas till honom eller henne beträffande samma situation mot bakgrund av nya omständigheter eller ny bevisning.

Artikel 16

Uppskjutande av förundersökning eller

lagföring

Förundersökning eller lagföring i enlighet med denna stadga får inte inledas eller fortsättas under en tid

Prop. 2013/14:146

Bilaga 4

355

Prop. 2013/14:146

Bilaga 4

period of 12 months after the Security Council, in a resolution adopted under Chapter VII of the Charter of the United Nations, has requested the Court to that effect; that request may be renewed by the Council under the same conditions.

Article 17

Issues of admissibility

		1.	Having			regard		to
	paragraph				10	of		the
	Preamble and article 1, the
	Court shall determine that a
	case is inadmissible where:
		(a) The case is being
	investigated				or	prosecuted
	by a State which has
	jurisdiction				over	it,	unless
	the State is unwilling or
	unable		genuinely to				carry
	out	the		investigation				or
	prosecution;
		(b) The case has been
	investigated				by	a	State
	which has jurisdiction over
	it and the State has decided
	not to prosecute the person
	concerned,				unless			the
	decision			resulted		from		the
	unwillingness or inability of
	the	State			genuinely			to
	prosecute;
		(c)			The		person
	concerned has already been
	tried for conduct which is
	the subject of the complaint,
	and a trial by the Court is
356	not	permitted under					article

av tolv månader från det att säkerhetsrådet så begärt av Domstolen genom en resolution antagen i enlighet med kapitel VII i Förenta nationernas stadga; begäran får förnyas av säker- hetsrådet på samma sätt.

Artikel 17

Frågor om process- förutsättningar

1. I beaktande av tionde stycket i ingressen och artikel 1 skall Domstolen besluta att en sak skall avvisas på grund av bristande processförutsättningar

a)om saken är föremål för undersökning eller lagföring av en stat som har jurisdiktion över den, såvida inte den staten saknar vilja eller förmåga att som sig bör genomföra undersökningen eller lagföringen,

b)om saken har undersökts av en stat som har jurisdiktion över den och staten har beslutat att inte lagföra den person som avses, såvida inte detta be- slut är en följd av bristande vilja eller förmåga att som sig bör lagföra saken,

c)om den person som avses redan har lagförts för den gärning som saken gäller och en rättegång inför Domstolen inte är tillåten enligt artikel 20.3,

20, paragraph 3;

(d) The case is not of sufficient gravity to justify further action by the Court.

2. In order to determine unwillingness in a particular case, the Court shall consider, having regard to the principles of due process recognized by international law, whether one or more of the following exist, as applicable:

(a)The proceedings were or are being undertaken or the national decision was made for the purpose of shielding the person concerned from criminal responsibility for crimes within the jurisdiction of the Court referred to in article 5;

(b)There has been an unjustified delay in the proceedings which in the circumstances is inconsistent with an intent to bring the person concerned to justice;

(c)The proceedings were not or are not being conducted independently or impartially, and they were or are being conducted in a manner which, in the circumstances, is inconsistent with an intent to bring the person concer- ned to justice.

3. In order to determine inability in a particular case, the Court shall consider

d) om saken inte är tillräckligt allvarlig för att motivera vidare åtgärder av Domstolen.

2. För att avgöra om det föreligger bristande vilja i ett visst fall skall Domstolen, med beaktande av de principer för rättvisans behöriga gång som erkänns i folkrätten, bedöma om en eller flera av följande förutsättningar föreligger:

a)förfarandet har genomförts eller genomförs eller det nationella beslutet har fattats i syfte att undandra den person som avses från straffrättsligt ansvar för brott som omfattas av Domstolens jurisdiktion och som avses i artikel 5,

b)en omotiverad försening i förfarandet har förekommit som under omständigheterna är oförenlig med en avsikt att ställa den person som avses inför rätta,

c)förfarandet har inte genomförts eller genomförs inte på ett oberoende och opartiskt sätt och det har genomförts eller genomförs på ett sätt som under omständigheterna är oförenligt med en avsikt att ställa den person som avses inför rätta.

3. För att avgöra om det föreligger oförmåga i ett visst fall skall Domstolen

Prop. 2013/14:146

Bilaga 4

357

Article 19

Challenges to the jurisdiction of the Court or the admissibility of a

case

1.The Court shall satisfy itself that it has jurisdiction in any case brought before it. The Court may, on its own motion, determine the admissibility of a case in accordance with article 17.

2.Challenges to the admissibility of a case on the grounds referred to in article 17 or challenges to the jurisdiction of the Court may be made by:

(a)An accused or a person for whom a warrant of arrest or a summons to appear has been issued under article 58;

(b)A State which has jurisdiction over a case, on the ground that it is investigating or prosecuting the case or has investigated or prosecuted; or

(c)A State from which acceptance of jurisdiction is required under article 12.

3. The Prosecutor may seek a ruling from the Court regarding a question of jurisdiction or admissibility. In proceedings with respect to jurisdiction or admissibility, those who have referred the situation

Artikel 19

Invändningar angående Domstolens

jurisdiktion eller ett måls processförutsättningar

1.Domstolen skall förvissa sig om att den har jurisdiktion beträffande varje sak som föreläggs den. Domstolen får på eget initiativ bestämma om det föreligger förutsättningar i enlighet med artikel 17 att pröva saken.

2.Invändningar om bristande processförutsättningar på de grunder som anges i artikel 17 och invändningar mot Domstolens jurisdiktion får anföras av

a) en tilltalad eller en person för vilken ett häktningsbeslut eller en kallelse att inställa sig har utfärdats i enlighet med artikel 58,

b)en stat som har jurisdiktion beträffande en sak på grund av att den är i färd med att undersöka eller lagföra saken eller har undersökt eller lagfört den,

c)en stat vars godtagande av Domstolens jurisdiktion krävs i enlighet med artikel 12.

3. Åklagaren får begära Domstolens beslut i fråga om jurisdiktion eller processförutsättningar. I förfaranden som gäller jurisdiktion eller processförutsättningar får de som har hänskjutit en

Prop. 2013/14:146

Bilaga 4

361

tried by another court for a crime referred to in article 5 for which that person has already been convicted or acquitted by the Court.

3. No person who has been tried by another court for conduct also proscribed under article 6, 7 or 8 shall be tried by the Court with respect to the same conduct unless the proceedings in the other court:

(a)Were for the purpose of shielding the person concerned from criminal responsibility for crimes within the jurisdiction of the Court; or

(b)Otherwise were not conducted independently or impartially in accordance with the norms of due process recognized by international law and were conducted in a manner which, in the circumstances, was inconsistent with an intent to bring the person concerned to justice.

Article 21

Applicable law

1. The Court shall apply:

(a)In the first place, this Statute, Elements of Crimes and its Rules of Procedure and Evidence;

(b)In the second place, where appropriate, applicable treaties and the principles and rules of

av en annan domstol för ett brott som avses i artikel 5 för vilket han eller hon redan har fällts till ansvar eller frikänts av Domstolen.

3. Ingen som har lagförts av en annan domstol för gärningar som också utgör brott i enlighet med artiklarna 6, 7 eller 8 skall lagföras av Domstolen för samma gärningar såvida inte rättegången i den andra domstolen

a)var avsedd att undandra honom eller henne från straffrättsligt ansvar för brott som omfattas av Domstolens jurisdiktion, eller

b)i övrigt inte genomfördes på ett oberoende och opartiskt sätt

ienlighet med de normer för rättvisans behöriga gång som erkänns i folkrätten och genomfördes på ett sätt som under förhandenvarande omständigheter var oförenligt med en avsikt att ställa den person som avses inför rätta.

	Artikel 21
	Tillämplig lag
1.	Domstolen	skall
tillämpa

a)i första hand denna stadga, brottskriterierna och bevis- och förfarandereglerna,

b)i andra hand, i förekommande fall, tillämpliga fördrag samt folkrättens principer och

Prop. 2013/14:146

Bilaga 4

365

Prop. 2013/14:146

Bilaga 4

368

Article 24 Non-retroactivity ratione personae

1.No person shall be criminally responsible under this Statute for conduct prior to the entry into force of the Statute.

2.In the event of a change in the law applicable to a given case prior to a final judgement, the law more favourable to the person being investigated, prosecuted or convicted shall apply.

Article 25

Individual criminal responsibility

1.The Court shall have jurisdiction over natural persons pursuant to this Statute.

2.A person who commits a crime within the jurisdiction of the Court shall be individually responsible and liable for punishment in accordance with this Statute.

3.In accordance with this Statute, a person shall be criminally responsible and liable for punishment for a crime within the jurisdiction of the Court if that person:

(a) Commits such a crime, whether as an individual, jointly with another or through another person, regardless of

Artikel 24

Icke-retroaktivitet

1.Ingen skall dömas till straffrättsligt ansvar enligt denna stadga för gärningar före stadgans ikraftträdande.

2.Om en lag som är tillämplig beträffande en viss sak ändras före det slutliga domslutet, skall den lag tillämpas som är mest förmånlig för den som är föremål för utredning eller förundersökning, den tilltalade eller den som har fällts till ansvar.

Artikel 25

Personligt straffrättsligt ansvar

1.Domstolen skall ha jurisdiktion över fysiska personer i enlighet med denna stadga.

2.Den som begår ett brott som omfattas av Domstolens jurisdiktion skall hållas personligen ansvarig och straffas i enlighet med denna stadga.

3.Enligt denna stadga skall en person vara straffrättsligt ansvarig och kunna straffas för ett brott som omfattas av Domstolens jurisdiktion om personen i fråga

a) begår ett sådant brott ensam, tillsammans med någon annan eller genom någon annan, oavsett om den andre är straffrättsligt

whether that other person is criminally responsible;

(b)Orders, solicits or induces the commission of such a crime which in fact occurs or is attempted;

(c)For the purpose of facilitating the commission of such a crime, aids, abets or otherwise assists in its commission or its attempted commission, including providing the means for its commission;

(d)In any other way contributes to the commission or attempted commission of such a crime by a group of persons acting with a common purpose. Such contribution shall be intentional and shall either:

(i)Be made with the aim of furthering the criminal activity or criminal purpose of the group, where such activity or purpose involves the commission of a crime within the jurisdiction of the Court; or

(ii) Be made in the knowledge of the intention of the group to commit the crime;

(e)In respect of the crime of genocide, directly and publicly incites others to commit genocide;

(f)Attempts to commit such a crime by taking action that commences its execution by means of a

ansvarig,

b)beordrar, anstiftar eller påverkar någon att utföra ett sådant brott och det verkligen äger rum eller det görs försök att utföra det,

c)i syfte att underlätta utförandet av brottet, hjälper, tillskyndar eller på annat sätt medverkar till brottets utförande eller försöket att utföra det, där- ibland anskaffande av hjälpmedel för dess utförande,

d)på annat sätt medverkar till utförandet eller försöket att utföra ett sådant brott av en grupp personer som handlar i gemensamt syfte; sådan medverkan skall vara

uppsåtlig och antingen

i)utföras i syfte att främja gruppens brottsliga verksamhet eller brottsliga avsikter, om däri ingår att utföra ett brott som omfattas av Domstolens jurisdiktion eller

ii)utföras i vetskap om gruppens avsikt att begå brottet,

e)i fråga om brottet folkmord omedelbart och offentligen uppmanar andra att utföra ett sådant brott,

f)försöker utföra ett sådant brott genom att ta ett väsentligt steg i riktning mot att utföra brottet, men

Prop. 2013/14:146

Bilaga 4

369

Prop. 2013/14:146

Bilaga 4

370

substantial step, but the crime does not occur because of circumstances independent of the person's intentions. However, a person who abandons the effort to commit the crime or otherwise prevents the completion of the crime shall not be liable for punishment under this Statute for the attempt to commit that crime if that person completely and voluntarily gave up the criminal purpose.

4. No provision in this Statute relating to individual criminal responsibility shall affect the responsibility of States under international law.

Article 26

Exclusion of jurisdiction over persons

under eighteen

The Court shall have no jurisdiction over any person who was under the age of 18 at the time of the alleged commission of a crime.

Article 27

Irrelevance of official capacity

1. This Statute shall apply equally to all persons without any distinction based on official capacity. In particular, official capacity as a Head of State or Government, a member of a Government or parliament, an elected

detta inte fullbordas av orsaker som ligger utanför personens avsikter. Emellertid skall den som träder tillbaka från ett försök att utföra ett brott eller på annat sätt förhindrar att det fullbordas inte straffas i enlighet med denna stadga för försöket, om personen fullständigt och av fri vilja avstår från den brottsliga avsikten.

4. Ingen bestämmelse i denna stadga om personligt straffrättsligt ansvar skall inverka på staternas ansvar enligt folkrätten.

Artikel 26

Ingen jurisdiktion över personer under 18 år

Domstolen skall inte ha jurisdiktion över någon som inte har fyllt 18 år då brottet påstås ha blivit utfört.

Artikel 27

Officiell ställning saknar betydelse

1. Denna stadga skall gälla lika för alla utan åtskillnad på grund av officiell ställning. Särskilt skall officiell ställning som stats- eller regeringschef, regeringsmedlem, parlamentsledamot, vald företrädare eller offentlig

representative or a govern- ment official shall in no case exempt a person from criminal responsibility under this Statute, nor shall it, in and of itself, constitute a ground for reduction of sentence.

2. Immunities or special procedural rules which may attach to the official capacity of a person, whether under national or international law, shall not bar the Court from exercising its jurisdiction over such a person.

Article 28

Responsibility of commanders and other

superiors

In addition to other grounds of criminal responsibility under this Statute for crimes within the jurisdiction of the Court:

(a) A military commander or person effectively acting as a military commander shall be criminally responsible for crimes within the jurisdiction of the Court committed by forces under his or her effective command and control, or effective authority and control as the case may be, as a result of his or her failure to exercise control properly over such forces, where:

(i) That military

tjänsteman inte i något fall ge någon person immunitet mot straffrättsligt ansvar i enlighet med denna stadga, inte heller skall officiell ställning i sig själv utgöra skäl för nedsättning av straff.

2. Immunitet eller särskilda förfaranderegler som kan vara förenade med en persons officiella ställning, vare sig enligt nationell lag eller enligt folkrätten, skall inte hindra Domstolen från att utöva jurisdiktion över personen.

Artikel 28

Militära befälhavares och andra förmäns ansvar

Förutom de övriga grunder för straffrättsligt ansvar i enlighet med denna stadga för brott som omfattas av Domstolens jurisdiktion,

a) skall en militär befälhavare eller den som faktiskt tjänstgör som sådan vara straffrättsligt ansvarig för brott som omfattas av Domstolens jurisdiktion som begås av väpnade styrkor under hans eller hennes effektiva befäl och kontroll eller effektiva myndighet och kontroll, beroende på vad som är fallet, till följd av hans eller hennes oförmåga att utöva kontroll över dessa styrkor på ett riktigt sätt,

i) om befälhavaren eller

Prop. 2013/14:146

Bilaga 4

371

concerned activities that were within the effective responsibility and control of the superior; and

(iii) The superior failed to take all necessary and reasonable measures within his or her power to prevent or repress their commission or to submit the matter to the competent authorities for investigation and prosecution.

Article 29

Non-applicability of statute of limitations

The crimes within the jurisdiction of the Court shall not be subject to any statute of limitations.

Article 30

Mental element

1.Unless otherwise provided, a person shall be criminally responsible and liable for punishment for a crime within the jurisdiction of the Court only if the material elements are committed with intent and knowledge.

2.For the purposes of this article, a person has intent where:

(a)In relation to conduct, that person means to engage in the conduct;

(b)In relation to a consequence, that person means to cause that consequence or is aware that it will occur in the

verksamhet som låg under förmannens effektiva ansvar och kontroll, samt

iii) om förmannen har underlåtit att vidta alla nödvändiga och skäliga åtgärder som stod i hans eller hennes makt för att motverka brotten eller avvärja att de utfördes eller att hänskjuta saken till berörda myndigheter för undersökning och lagföring.

Artikel 29

Preskription

Brott som omfattas av Domstolens jurisdiktion skall inte preskriberas.

Artikel 30

Subjektiva rekvisit

1.Om inte annat föreskrivs, skall en person endast vara straffrättsligt ansvarig och kunna bestraffas för brott som omfattas av Domstolens jurisdiktion om gärningen har förövats med uppsåt (avsikt och insikt).

2.I den mening som avses i denna artikel föreligger avsikt,

a) i fråga om handling, om någon avser genomföra handlingen,

b) i fråga om effekt, om någon avser orsaka denna effekt eller inser att den kommer att inträffa i ett normalt händelseförlopp.

Prop. 2013/14:146

Bilaga 4

373

Prop. 2013/14:146

Bilaga 4

376

necessarily and reasonably to avoid this threat, provided that the person does not intend to cause a greater harm than the one sought to be avoided. Such a threat may either be:

(i)Made by other persons; or

(ii)Constituted by other circumstances beyond that person's control.

2.The Court shall determine the applicability of the grounds for excluding criminal responsibility provided for in this Statute to the case before it.

3.At trial, the Court may consider a ground for excluding criminal responsibility other than those referred to in paragraph 1 where such a ground is derived from applicable law as set forth in article 21. The procedures relating to the consideration of such a ground shall be provided for in the Rules of Procedure and Evidence.

Article 32

Mistake of fact or mistake of law

1.A mistake of fact shall be a ground for excluding criminal responsibility only if it negates the mental element required by the crime.

2.A mistake of law as to

någon annan och personens handlade var nödvändigt och försvarligt för att undvika hotet, under förutsättning att inte större skada avsågs orsakas än den skada som söktes avvärjas. Ett sådant hot kan antingen

i)komma från andra personer, eller

ii)utgöras av andra omständigheter som ligger utanför hans eller hennes

kontroll.

2.Domstolen skall avgöra om de grunder för ansvarsfrihet som avses i denna stadga skall tillämpas

iden aktuella saken.

3.Vid rättegången får Domstolen pröva andra ansvarsfrihetsgrunder än de som avses i punkt 1 i denna artikel då en sådan grund följer av tillämplig lag i enlighet med artikel 21. Det förfarande som skall gälla för prövning av sådana grunder skall närmare anges

ibevis- och förfarandereglerna.

Artikel 32

Faktisk villfarelse eller rättsvillfarelse

1.Faktisk villfarelse får endast åberopas som grund för ansvarsfrihet, om den innebär att de subjektiva rekvisit som brottet förutsätter inte är uppfyllda.

2.Rättsvillfarelse i fråga

Prop. 2013/14:146

Bilaga 4

378

PART 4. COMPOSITION AND ADMINISTRATION OF THE COURT

Article 34

Organs of the Court

The Court shall be composed of the following organs:

(a)The Presidency;

(b)An Appeals Division, a Trial Division and a Pre-Trial Division;

(c)The Office of the Prosecutor;

(d)The Registry.

Article 35

Service of judges

1.All judges shall be elected as full-time members of the Court and shall be available to serve on that basis from the commencement of their terms of office.

2.The judges composing the Presidency shall serve on a full-time basis as soon as they are elected.

3.The Presidency may, on the basis of the workload of the Court and in consultation with its mem- bers, decide from time to time to what extent the remaining judges shall be required to serve on a full- time basis. Any such arrangement shall be without prejudice to the provisions of article 40.

DEL 4 DOMSTOLENS SAMMANSÄTTNING OCH ADMINISTRA- TION

Artikel 34

Domstolens organ

Domstolen skall bestå av följande organ:

a) Presidiet.

b) En överklagandeavdelning, en rättegångsavdelning och en förundersökningsavdelning.

c)Åklagarens kansli.

d)Registratorskontoret.

Artikel 35

Domarnas tjänstgöring

1.Alla domare skall väljas till ledamöter av Domstolen på heltid och vara tillgängliga för sådan tjänstgöring från början av sin ämbetsperiod.

2.De domare som ingår

ipresidiet skall tjänstgöra på heltid så snart de har valts.

3.Presidiet får med hänsyn till Domstolens arbetsbörda och i samråd med dess ledamöter från tid till annan fatta beslut om i vilken utsträckning övriga domare skall vara skyldiga att tjänstgöra på heltid. Dessa beslut skall inte inverka på bestämmelserna i artikel 40.

4. The financial arrangements for judges not required to serve on a full- time basis shall be made in accordance with article 49.

Article 36

Qualifications, nomination and election of

judges

1.Subject to the provisions of paragraph 2, there shall be 18 judges of the Court.

2.(a) The Presidency, acting on behalf of the Court, may propose an increase in the number of judges specified in paragraph 1, indicating the reasons why this is considered necessary and appropriate. The Registrar shall promptly circulate any such proposal to all States Parties.

(b) Any such proposal shall then be considered at a meeting of the Assembly of States Parties to be convened in accordance with article 112. The proposal shall be considered adopted if approved at the meeting by a vote of two thirds of the members of the Assembly of States Parties and shall enter into force at such time as decided by the Assembly of States Parties.

4. De ekonomiska förhållandena för domare som inte är skyldiga att tjänstgöra på heltid skall bestämmas i enlighet med artikel 49.

Artikel 36

Kvalifikationskrav, nominering och val av

domare

1.Med förbehåll för bestämmelserna i punkt 2 skall Domstolen ha 18 domare.

2.a) Presidiet får på Domstolens vägnar föreslå en ökning av det antal domare som anges i punkt 1 med angivande av de skäl varför det bedöms vara nödvändigt och lämpligt. Registratorn skall omgående underrätta alla stadgeparter om varje sådant förslag.

b)Varje sådant förslag skall därefter bedömas vid ett möte med partsförsamlingen som skall sammankallas i enlighet med artikel 112. Förslaget skall anses vara antaget om det har godkänts av mötet med två tredjedels majoritet av partsförsamlingens medlemmar och träda i kraft vid den tidpunkt som partsförsamlingen bestämmer.

c)i) När ett förslag om ökning av antalet domare har antagits i enlighet med stycke b ovan, skall valet av

Prop. 2013/14:146

Bilaga 4

379

5. I valet skall det finnas kandidatlistor,

Prop. 2013/14:146

Bilaga 4

382

accompanied by a statement in the necessary detail specifying how the candidate fulfils the require- ments of paragraph 3.

(b)Each State Party may put forward one candidate for any given election who need not necessarily be a national of that State Party but shall in any case be a national of a State Party.

(c)The Assembly of States Parties may decide to establish, if appropriate, an Advisory Committee on nominations. In that event, the Committee's composition and mandate shall be established by the Assembly of States Parties.

5. For the purposes of the election, there shall be two lists of candidates:

List A containing the names of candidates with the qualifications specified in paragraph 3 (b) (i); and

List B containing the names of candidates with the qualifications specified in paragraph 3 (b) (ii).

A candidate with sufficient qualifications for both lists may choose on which list to appear. At the first election to the Court, at least nine judges shall be elected from list A and at least five judges from list B. Subsequent elections shall be so organized as to maintain the equivalent proportion on the Court of

åtföljas av en förklaring som med tillräcklig noggrannhet anger hur kandidaten uppfyller kraven i punkt 3 i denna artikel.

b)Varje stadgepart får föreslå en kandidat för varje givet val, som inte nödvändigtvis måste vara medborgare i den stadgeparten men som i vart fall skall vara medborgare i någon stadgepart.

c)Partsförsamlingen får besluta att, om det är ändamålsenligt, inrätta en rådgivande nomine- ringskommitté. Kommitténs sammansättning och mandat skall bestämmas av partsförsamlingen.

två

nämligen:

lista A, som upptar namnen på de kandidater som har de kvalifikationer som anges i punkt 3 b i, och lista B, som upptar namnen på de kandidater som har de kvalifikationer

som anges i punkt 3 b ii. En kandidat som

uppfyller kvalifikationerna i båda listorna får välja lista att stå upptagen på. Vid det första valet till Domstolen skall minst nio domare väljas från lista A och minst fem från lista B. Följande val skall vara så ordnade att motsvarande proportion i Domstolen mellan domare kvalificerade i de båda

Prop. 2013/14:146	of the world;
Bilaga 4	(ii)					Equitable
	geographical representation;
	and
	(iii) A fair representation
	of female and male judges.
	(b) States				Parties shall
	also take into account the
	need to include judges with
	legal	expertise				on	specific
	issues,		including,				but	not
	limited		to,	violence against
	women or children.
	9.		(a)		Subject			to
	subparagraph				(b),		judges
	shall hold office for a term
	of nine years and, subject to
	subparagraph				(c)		and	to
	article 37, paragraph 2, shall
	not be eligible for re-
	election.
	(b) At the first election,
	one third of the judges
	elected shall be selected by
	lot to serve for a term of
	three years; one third of the
	judges		elected			shall		be
	selected by lot to serve for a
	term of six years; and the
	remainder shall serve for a
	term of nine years.
	(c) A judge who is
	selected to serve for a term
	of	three			years		under
	subparagraph				(b)		shall	be
	eligible for re-election for a
	full term.
	10.			Notwithstanding
	paragraph			9,		a	judge
	assigned			to	a	Trial		or
384	Appeals			Chamber				in

representerade,

ii)en skälig geografisk representation, och

iii)en rättvis representation av kvinnliga och manliga domare.

b) Stadgeparterna skall också beakta behovet av att inkludera domare med juridisk sakkunskap i särskilda frågor, däribland, men inte begränsat till, våld mot kvinnor och barn.

9. a) Med förbehåll för bestämmelserna i stycke b i denna punkt skall domarna tjänstgöra under en tid av nio år och skall, med förbehåll för bestämmelserna i stycke c i denna punkt och artikel 37.2, inte kunna omväljas.

b) Vid det första valet skall en tredjedel av de valda domarna genom lottdragning utses att tjänstgöra under en tid av tre år, en tredjedel av de valda domarna skall genom lottdragning utses att tjänstgöra under en tid av sex år och återstoden skall tjänstgöra under en tid av nio år.

c) En domare som utses att tjänstgöra under en tid av tre år i enlighet med stycke b ovan skall kunna omväljas för en hel period.

10. Utan hinder av bestämmelserna i punkt 9 skall en domare som avdelats för en rättegångs-

accordance with article 39 shall continue in office to complete any trial or appeal the hearing of which has already commenced before that Chamber.

Article 37

Judicial vacancies

1.In the event of a vacancy, an election shall be held in accordance with article 36 to fill the vacancy.

2.A judge elected to fill a vacancy shall serve for the remainder of the predecessor's term and, if that period is three years or less, shall be eligible for re- election for a full term under article 36.

Article 38

The Presidency

1.The President and the First and Second Vice- Presidents shall be elected by an absolute majority of the judges. They shall each serve for a term of three years or until the end of their respective terms of office as judges, whichever expires earlier. They shall be eligible for re-election once.

2.The First Vice- President shall act in place of the President in the event that the President is unavailable or disqualified. The Second Vice-President shall act in place of the President in the event that

eller överklagandekammare i enlighet med artikel 39 kvarstanna i tjänst för att avsluta handläggningen av ett mål som redan har inletts vid den kammaren.

Artikel 37

Vakanser bland domarna

1.Vakanser skall fyllas genom val i enlighet med artikel 36.

2.En domare som har valts att besätta en vakant befattning skall tjänstgöra under återstoden av företrädarens ämbetsperiod och skall, om denna tid är högst tre år, kunna omväljas för en hel period i enlighet med artikel 36.

Artikel 38

Presidiet

1.Presidenten och första och andre vicepresidenterna skall väljas av domarna med absolut majoritet. De skall tjänstgöra under en tid av tre år eller till slutet av sin respektive ämbetsperiod som domare, beroende på vilken tid som först utlöper. De skall kunna omväljas en gång.

2.Den förste vicepresidenten skall tjänstgöra i presidentens ställe om denne har förhinder eller är jävig. Den andre vicepresidenten skall tjänstgöra i presidentens ställe om både presidenten

Prop. 2013/14:146

Bilaga 4

385

to be performed by each division and the qualifications and experience of the judges elected to the Court, in such a way that each division shall contain an appropriate combination of expertise in criminal law and procedure and in international law. The Trial and Pre-Trial Divisions shall be com- posed predominantly of judges with criminal trial experience.

2. (a) The judicial functions of the Court shall be carried out in each division by Chambers.

(b)(i) The Appeals Chamber shall be composed of all the judges of the Appeals Division;

(ii)The functions of the Trial Chamber shall be carried out by three judges of the Trial Division;

(iii)The functions of the Pre-Trial Chamber shall be carried out either by three judges of the Pre-Trial Division or by a single judge of that division in accordance with this Statute and the Rules of Procedure and Evidence;

(c)Nothing in this paragraph shall preclude the simultaneous constitution of more than one Trial Chamber or Pre-Trial Chamber when the efficient management of the Court's workload so requires.

3. (a) Judges assigned to

fullgöras vid varje avdelning och de kvalifika- tioner och den erfarenhet som de till Domstolen valda domarna besitter, så att det vid varje avdelning skall finnas en lämplig kombination av sakkunskap i straffrätt, straffprocessrätt och folkrätt. I rättegångsavdelningen och förundersökningsavdelninge n skall huvudsakligen ingå domare med erfarenhet i brottmål.

2.a) Domstolens dömande uppgifter skall i varje avdelning fullgöras av kammare.

b) i) Överklagandekam- maren skall bestå av samtliga domare i överklagandeavdelningen.

ii) Rättegångskammaren s uppgifter skall fullgöras av tre domare i rättegångsavdelningen.

iii) Förundersöknings- kammarens uppgifter skall fullgöras av tre domare i förundersökningsavdelninge n eller av en enskild domare i den avdelningen i enlighet med denna stadga och bevis- och förfarandereglerna.

c) Ingen bestämmelse i denna punkt skall hindra att det samtidigt inrättas mer än en rättegångskammare eller förundersökningskammare om det krävs för en effektiv handläggning av Domstolens arbetsuppgifter.

3.a) Domare som

Prop. 2013/14:146

Bilaga 4

387

Prop. 2013/14:146

Bilaga 4

388

the Trial and Pre-Trial Divisions shall serve in those divisions for a period of three years, and there- after until the completion of any case the hearing of which has already commenced in the division concerned.

(b) Judges assigned to the Appeals Division shall serve in that division for their entire term of office.

4. Judges assigned to the Appeals Division shall serve only in that division. Nothing in this article shall, however, preclude the temporary attachment of judges from the Trial Division to the Pre-Trial Division or vice versa, if the Presidency considers that the efficient management of the Court's workload so requires, provided that under no circumstances shall a judge who has participated in the pre-trial phase of a case be eligible to sit on the Trial Chamber hearing that case.

Article 40

Independence of the

judges

1.The judges shall be independent in the performance of their functions.

2.Judges shall not engage in any activity

avdelats för rättegångs- och förundersöknings- avdelningarna skall tjänstgöra där under en tid om tre år och därefter till dess att de mål vid avdel- ningen där förfarandet har inletts är avslutade.

b) Domare som avdelats

för

överklagandeavdelningen skall tjänstgöra där under hela sin tjänstgöringstid.

4. Domare som avdelats

för

överklagandeavdelningen skall endast tjänstgöra där. Ingen bestämmelse i denna artikel skall dock hindra att en domare tillfälligt avdelas från rättegångsavdelningen till förundersöknings- avdelningen och tvärtom, om presidiet anser att det krävs för en effektiv handläggning av Domsto- lens arbetsuppgifter under förutsättning att en domare som har deltagit i förberedelsestadiet av ett mål inte under några omständliggheter får detta i den rättegångskammare som prövar samma mål.

Artikel 40

Domarnas oberoende

1.Domarna skall vara oberoende vid fullgörandet av sina uppgifter.

2.Domarna skall inte inlåta sig på någon

which is likely to interfere with their judicial functions or to affect confidence in their independence.

3.Judges required to serve on a full-time basis at the seat of the Court shall not engage in any other occupation of a professional nature.

4.Any question regarding the application of paragraphs 2 and 3 shall be decided by an absolute majority of the judges. Where any such question concerns an individual judge, that judge shall not take part in the decision.

Article 41

Excusing and disqualification of judges

1.The Presidency may, at the request of a judge, excuse that judge from the exercise of a function under this Statute, in accordance with the Rules of Procedure and Evidence.

2.(a) A judge shall not participate in any case in which his or her impartiality might reasonably be doubted on any ground. A judge shall be disqualified from a case in accordance with this paragraph if, inter alia, that judge has previously been involved in any capacity in that case before the Court or in a related criminal case at the national level involving the

verksamhet som skulle kunna vara oförenlig med deras uppgifter som domare eller väcka tvivel om deras oberoende.

3.Domare som är skyldiga att tjänstgöra på heltid där Domstolen har sitt säte får inte ägna sig åt annan yrkesverksamhet.

4.Frågor om tillämpningen av punkterna 2 och 3 i denna artikel skall avgöras med absolut majoritet av domarna. Om en sådan fråga rör en enskild domare, skall den domaren inte delta i beslutet.

Artikel 41

Befrielse från uppgift och jäv för domare

1.På begäran av en domare får presidiet, i enlighet med bevis- och förfarandereglerna, befria den domaren från fullgörandet av en uppgift enligt denna stadga.

2.a) En domare skall inte delta i handläggningen av något mål där hans eller hennes opartiskhet skäligen kan ifrågasättas på någon grund. En domare skall förklaras jävig i ett mål i enlighet med denna punkt bland annat om domaren tidigare i någon egenskap har haft befattning med målet vid Domstolen eller med ett därtill relaterat brottmål på nationell nivå i

Prop. 2013/14:146

Bilaga 4

389

Prop. 2013/14:146

Bilaga 4

390

person being investigated or prosecuted. A judge shall also be disqualified on such other grounds as may be provided for in the Rules of Procedure and Evidence.

(b)The Prosecutor or the person being investigated or prosecuted may request the disqualification of a judge under this paragraph.

(c)Any question as to the disqualification of a judge shall be decided by an absolute majority of the judges. The challenged judge shall be entitled to present his or her comments on the matter, but shall not take part in the decision.

Article 42

The Office of the

Prosecutor

1.The Office of the Prosecutor shall act independently as a separate organ of the Court. It shall be responsible for receiving referrals and any substantiated information on crimes within the jurisdiction of the Court, for examining them and for conducting investigations and prosecutions before the Court. A member of the Office shall not seek or act on instructions from any external source.

2.The Office shall be headed by the Prosecutor.

vilket den som är föremål för förundersökning eller lagföring är inblandad. En domare skall också förklaras jävig på de grunder som kan föreskrivas i bevis- och förfarandereglerna.

b)Åklagaren eller den som är föremål för förundersökning eller lagföring får begära att en domare förklaras jävig med stöd av denna punkt.

c)Frågor om domarjäv skall avgöras med absolut majoritet av domarna. Den ifrågasatte domaren skall ha rätt att framlägga sina synpunkter men får inte delta i avgörandet.

Artikel 42

Åklagarens kansli

1.Åklagarens kansli skall fungera oberoende som ett särskilt organ inom Domstolen. Kansliet skall ansvara för att ta emot hänskjutanden och sakligt grundade uppgifter om brott som omfattas av Domstolens jurisdiktion för att utreda dem och för att genomföra förundersökning och åtal vid Domstolen. En medlem av kansliet skall inte begära eller handla på instruktion från någon utomstående källa.

2.Kansliet skall ledas av åklagaren. Åklagaren skall

Prop. 2013/14:146

Bilaga 4

392

is decided upon at the time of their election, the Prosecutor and the Deputy Prosecutors shall hold office for a term of nine years and shall not be eligible for re- election.

5.Neither the Prosecutor nor a Deputy Prosecutor shall engage in any activity which is likely to interfere with his or her prosecutorial functions or to affect confi- dence in his or her independence. They shall not engage in any other occupation of a professional nature.

6.The Presidency may excuse the Prosecutor or a Deputy Prosecutor, at his or her request, from acting in a particular case.

7.Neither the Prosecutor nor a Deputy Prosecutor shall participate in any matter in which their impartiality might reasonably be doubted on any ground. They shall be disqualified from a case in accordance with this paragraph if, inter alia, they have previously been involved in any capacity in that case before the Court or in a related criminal case at the national level involving the person being investigated or prosecuted.

8.Any question as to the disqualification of the Prosecutor or a Deputy Prosecutor shall be decided

beslutas vid tiden för deras val, skall åklagaren och de biträdande åklagarna inneha sina ämbeten i nio år och inte kunna omväljas.

5.Varken åklagaren eller de biträdande åklagarna skall inlåta sig på någon verksamhet som kan antas vara oförenlig med uppgifterna som åklagare eller väcka tvivel om hans eller hennes oberoende. De får inte ägna sig åt annan yrkesverksamhet.

6.Presidiet får på åklagarens eller en biträdande åklagares begäran befria honom eller henne från att ha befattning med ett visst mål.

7.Varken åklagaren eller en biträdande åklagare skall delta i handläggningen av ett mål i vilket deras opartiskhet skäligen kan ifrågasättas på någon grund. De skall förklaras jäviga i ett mål i enlighet med denna punkt bland annat om de tidigare i någon egenskap har haft befattning med målet vid Domstolen eller med ett därtill relaterat brottmål på nationell nivå, i vilket den som är föremål för förundersökning eller lagföring är inblandad.

8.Frågor om jäv för åklagaren eller en biträdande åklagare skall

avgöras

by the Appeals Chamber.

(a)The person being investigated or prosecuted may at any time request the disqualification of the Prosecutor or a Deputy Prosecutor on the grounds set out in this article;

(b)The Prosecutor or the Deputy Prosecutor, as appropriate, shall be entitled to present his or her comments on the matter;

9. The Prosecutor shall appoint advisers with legal expertise on specific issues, including, but not limited to, sexual and gender violence and violence against children.

Article 43

The Registry

1.The Registry shall be responsible for the non- judicial aspects of the administration and servicing of the Court, without prejudice to the functions and powers of the Prosecutor in accordance with article 42.

2.The Registry shall be headed by the Registrar, who shall be the principal administrative officer of the Court. The Registrar shall exercise his or her functions under the authority of the President of the Court.

3.The Registrar and the Deputy Registrar shall be persons of high moral character, be highly

överklagandekammaren.

a)Den som är föremål för förundersökning eller lagföring får när som helst begära att åklagaren eller en biträdande åklagare förklaras jävig med stöd av denna artikel.

b)Berörd åklagare eller biträdande åklagare skall ha rätt att framlägga sina synpunkter i frågan.

9. Åklagaren skall utse rådgivare som besitter juridisk sakkunskap i särskilda frågor, däribland, men inte begränsat till, sexuellt och genusrelaterat våld samt våld mot barn.

Artikel 43

Registratorskontoret

1.Registratorskontoret skall ansvara för den icke- rättskipande administrationen av och stödet till Domstolen utan att det skall inverka på åklagarens uppgifter och befogenheter enligt artikel 42.

2.Registratorskontoret skall ledas av registratorn, som skall vara Domstolens högsta administrativa tjänsteman. Registratorn skall vid fullgörandet av sina uppgifter vara underställd domstols- presidenten.

3.Registratorn och biträdande registratorn skall vara personer med hög moralisk karaktär och ha

Prop. 2013/14:146

Bilaga 4

393

Prop. 2013/14:146

Bilaga 4

396

gratis personnel offered by States Parties, inter- governmental organizations or non-governmental organizations to assist with the work of any of the organs of the Court. The Prosecutor may accept any such offer on behalf of the Office of the Prosecutor. Such gratis personnel shall be employed in accordance with guidelines to be established by the Assembly of States Parties.

Article 45

Solemn undertaking

Before taking up their respective duties under this Statute, the judges, the Prosecutor, the Deputy Prosecutors, the Registrar and the Deputy Registrar shall each make a solemn undertaking in open court to exercise his or her respective functions impartially and conscientiously.

Article 46

Removal from office

1. A judge, the Prosecutor, a Deputy Prosecutor, the Registrar or the Deputy Registrar shall be removed from office if a decision to this effect is made in accordance with paragraph 2, in cases where that person:

(a) Is found to have committed serious misconduct or a serious

tillhandahålls kostnadsfritt av stadgeparterna eller av mellanstatliga organisa- tioner eller frivilligorganisationer för att bistå i arbetet i något av Domstolens organ. Åklagaren får anta erbjudanden om sådant bistånd för åklagarens kansli. Partsförsamlingen skall upprätta riktlinjer för hur sådan kostnadsfri personal får tas i anspråk.

Artikel 45

Högtidlig förklaring

Innan domarna, åklagaren, de biträdande åklagarna, registratorn och den biträdande registratorn tillträder sina ämbeten enligt denna stadga skall de vid ett offentligt domstolssammanträde avge en högtidlig förklaring att han eller hon skall fullgöra sina uppgifter opartiskt och samvetsgrant.

Artikel 46

Entledigande

1. En domare, åklagaren, en biträdande åklagare, registratorn eller den biträdande registratorn skall entledigas, om det beslutas med stöd av punkt 2 i denna artikel, om den personen

a) befinns ha gjort sig skyldig till grovt tjänstefel eller allvarligt åsidosättande

breach of his or her duties under this Statute, as provided for in the Rules of Procedure and Evidence; or

(b)Is unable to exercise the functions required by this Statute.

2. A decision as to the removal from office of a judge, the Prosecutor or a Deputy Prosecutor under paragraph 1 shall be made by the Assembly of States Parties, by secret ballot:

( a) In the case of a judge, by a two-thirds majority of the States Parties upon a recommendation adopted by a two-thirds majority of the other judges;

(b)In the case of the Prosecutor, by an absolute majority of the States Parties;

(c)In the case of a Deputy Prosecutor, by an absolute majority of the States Parties upon the recommendation of the Prosecutor.

3. A decision as to the removal from office of the Registrar or Deputy Registrar shall be made by an absolute majority of the judges.

4. A judge, Prosecutor, Deputy Prosecutor, Registrar or Deputy Registrar whose conduct or ability to exercise the functions of the office as required by this Statute is challenged under this article

av sina skyldigheter enligt denna stadga i enlighet med vad som föreskrivs i bevis- och förfarandereglerna, eller b) saknar förmåga att fullgöra de uppgifter som

krävs enligt denna stadga. 2. Beslut om

entledigande av en domare, åklagaren eller en biträdande åklagare enligt punkt 1 skall fattas av partsförsamlingen i sluten omröstning på följande sätt:

a)avseende en domare: med två tredjedels majoritet av stadgeparterna på rekommendation av de övriga domarna antagen med två tredjedels majoritet,

b)avseende åklagaren: med absolut majoritet av stadgeparterna,

c)avseende en biträdande åklagare: med absolut majoritet av stadgeparterna på åklagarens

rekommendation.

3.Ett beslut om entledigande av registratorn eller den biträdande registratorn skall fattas med absolut majoritet av domarna.

4.När en domares, åklagarens, en biträdande åklagares, registratorns eller den biträdande registratorns uppförande eller förmåga att fullgöra de uppgifter som krävs i enlighet med denna stadga ifrågasätts med stöd

Prop. 2013/14:146

Bilaga 4

397

Prop. 2013/14:146

Bilaga 4

398

shall have full opportunity to present and receive evidence and to make submissions in accordance with the Rules of Procedure and Evidence. The person in question shall not otherwise participate in the consideration of the matter.

Article 47

Disciplinary measures

A judge, Prosecutor, Deputy Prosecutor, Registrar or Deputy Registrar who has committed misconduct of a less serious nature than that set out in article 46, paragraph 1, shall be subject to disciplinary measures, in accordance with the Rules of Procedure and Evidence.

Article 48

Privileges and immunities

1.The Court shall enjoy in the territory of each State Party such privileges and immunities as are necessary for the fulfilment of its purposes.

2.The judges, the Prosecutor, the Deputy Prosecutors and the Registrar shall, when engaged on or with respect to the business of the Court, enjoy the same privileges and immunities as are accorded to heads of diplomatic missions and shall, after the expiry of

av denna artikel, skall denne ges full möjlighet att lägga fram och ta emot bevisning och att yttra sig i enlighet med bevis- och förfarandereglerna. Den berörda personen skall inte på annat sätt delta i prövningen av ärendet.

Artikel 47

Disciplinära åtgärder

Om en domare, åklagaren, en biträdande åklagare, registratorn eller den biträdande registratorn har gjort sig skyldig till mindre grovt tjänstefel än vad som avses i artikel 46.1, skall disciplinära åtgärder vidtas i enlighet med bevis- och förfarandereglerna.

Artikel 48

Immunitet och privilegier

1.Domstolen skall inom varje stadgeparts territorium åtnjuta den immunitet och de privilegier som är nödvändiga för att förverkliga Domstolens syften.

2.Domarna, åklagaren, de biträdande åklagarna och registratorn och den

biträdande	registratorn
skall, vid	fullgörande av
verksamhet	för Domstolen

eller på Domstolens vägnar, åtnjuta samma immunitet och privilegier som medges chefen för en diplomatisk beskickning och skall, när

2.The working languages of the Court shall be English and French. The Rules of Procedure and Evidence shall determine the cases in which other official languages may be used as working languages.

3.At the request of any party to a proceeding or a State allowed to intervene in a proceeding, the Court shall authorize a language other than English or French to be used by such a party or State, provided that the Court considers such authorization to be adequa- tely justified.

Article 51

Rules of Procedure

and Evidence

1.The Rules of Procedure and Evidence shall enter into force upon adoption by a two-thirds majority of the members of the Assembly of States Parties.

2.Amendments to the Rules of Procedure and Evidence may be proposed by:

(a) Any State Party;

(b) The judges acting by an absolute majority; or

enter into force upon adoption by a two-thirds majority of the members of the Assembly of States Parties.

3.After the adoption of

2.Domstolens arbetsspråk skall vara engelska och franska. I bevis- och förfarandereglerna skall fastställas i vilka fall andra officiella språk får användas som arbetsspråk.

3.På begäran av någon part i en rättegång eller av en stat som har tillåtelse att intervenera i en rättegång skall Domstolen ge parten respektive staten tillstånd att använda ett annat språk än engelska eller franska, om Domstolen anser detta vara tillräckligt motiverat.

Artikel 51

Bevis- och förfaranderegler

1.Bevis- och förfarandereglerna träder i kraft när de har antagits med två tredjedels majoritet av partsförsamlingens medlemmar.

2.Ändringar i bevis- och förfarandereglerna får föreslås av

a)varje stadgepart,

b)en absolut majoritet av domarna,

c)åklagaren.

Ändringar träder i kraft när de har antagits med en majoritet av två tredjedelar av partsförsamlingens medlemmar.

3. Sedan bevis- och

Prop. 2013/14:146

Bilaga 4

401

2.The Prosecutor and the Registrar shall be consulted in the elaboration of the Regulations and any amendments thereto.

3.The Regulations and any amendments thereto shall take effect upon adoption unless otherwise decided by the judges. Immediately upon adoption, they shall be circulated to States Parties for comments. If within six months there are no objections from a majority of States Parties, they shall remain in force.

PART 5. INVESTIGATION AND PROSECUTION

Article 53

Initiation of an investigation

1. The Prosecutor shall, having evaluated the information made available to him or her, initiate an investigation unless he or she determines that there is no reasonable basis to proceed under this Statute. In deciding whether to initiate an investigation, the Prosecutor shall consider whether:

(a) The information available to the Prosecutor provides a reasonable basis to believe that a crime

verksamhet.

2.Åklagaren och

registratorn	skall
konsulteras	vid
utformningen	av
arbetsordningen	och
ändringar i den.
3. Arbetsordningen	och

ändringar i den träder i kraft när de antas, såvida inte annat beslutas av domarna.


Omedelbart		efter	det att
arbetsordningen				har
antagits, skall den				sändas
till	stadgeparterna			för
yttrande.		Om		inga
invändningar		har	mottagits

från en majoritet av stadge- parterna inom sex månader, skall arbetsordningen fortsätta att gälla.

DEL 5 FÖRUNDERSÖKNING OCH LAGFÖRING

Artikel 53

Inledande av förunder- sökning

1. Åklagaren skall, efter att ha tagit ställning till tillgängliga uppgifter, inleda en förundersökning, förutom om han eller hon finner att det saknas skälig grund för att vidta ytterligare åtgärder i enlighet med denna stadga. I sitt beslut om inledande av förundersökning skall åklagaren bedöma:

a) om de för åklagaren tillgängliga uppgifterna utgör en skälig grund att anta att ett brott som

Prop. 2013/14:146

Bilaga 4

403

Prop. 2013/14:146

Bilaga 4

404

within the jurisdiction of the Court has been or is being committed;

(b)The case is or would be admissible under article 17; and

(c)Taking into account the gravity of the crime and the interests of victims, there are nonetheless substantial reasons to believe that an investigation would not serve the interests of justice.

If the Prosecutor determines that there is no reasonable basis to proceed and his or her determination is based solely on subpara- graph (c) above, he or she shall inform the Pre-Trial Chamber.

2. If, upon investigation, the Prosecutor concludes that there is not a sufficient basis for a prosecution because:

(a)There is not a sufficient legal or factual basis to seek a warrant or summons under article 58;

(b)The case is inadmissible under article 17; or

(c)A prosecution is not in the interests of justice, taking into account all the circumstances, including the gravity of the crime, the interests of victims and the

omfattas av Domstolens jurisdiktion har begåtts eller håller på att begås,

b)om saken kan eller skulle kunna tas upp till prövning enligt artikel 17, och

c)om det med beaktande av brottets svårighetsgrad och brotts- offrens intressen likväl finns väsentliga skäl att anta att en förundersökning inte skulle tjäna rättvisans intresse.

Om åklagaren finner att det inte finns skälig grund för att inleda en förundersökning och hans eller hennes beslut uteslutande har fattats med stöd av stycke c ovan, skall han eller hon informera förundersökningskammaren

2. Om åklagaren efter genomförd förundersökning finner att det inte finns tillräcklig grund för åtal därför att

a)det saknas tillräckliga rättsliga eller sakliga grunder för en framställning om häktning eller om kallelse i enlighet med artikel 58,

b)saken inte får prövas enligt artikel 17,

c) lagföring inte tjänar rättvisans intresse med hänsyn till alla omständigheter, däribland brottets svårighetsgrad, brottsoffrens intressen samt

Prop. 2013/14:146

Bilaga 4

406

facts or information.

Article 54

Duties and powers of the Prosecutor with

respect to investigations

1. The Prosecutor shall:

(a)In order to establish the truth, extend the investigation to cover all facts and evidence relevant to an assessment of whether there is criminal responsibility under this Statute, and, in doing so, investigate incriminating and exonerating circumstances equally;

(b)Take appropriate measures to ensure the effective investigation and prosecution of crimes within the jurisdiction of the Court, and in doing so, respect the interests and personal circumstances of victims and witnesses, including age, gender as defined in article 7, paragraph 3, and health, and take into account the nature of the crime, in particular where it involves sexual violence, gender violence or violence against children; and

(c)Fully respect the rights of persons arising under this Statute.

2. The Prosecutor may

grund av nya om- ständigheter eller upplysningar.

Artikel 54

Åklagarens skyldigheter och

befogenheter vid en förundersökning

1. Åklagaren skall

a)för att uppdaga sanningen utsträcka förundersökningen till att omfatta alla omständigheter och all bevisning som kan ha betydelse för att bedöma frågan om det föreligger straffansvar enligt denna stadga och därvid i lika mån utreda både de omständigheter som talar mot och de som talar för någons skuld,

b)vidta lämpliga åtgärder för att säkerställa en effektiv förundersökning och lagföring av brott som omfattas av Domstolens jurisdiktion och därvid beakta brottsoffrens och vittnenas intressen och personliga förhållanden, däribland ålder, genus som begreppet definieras i artikel 7.3 samt hälsotillstånd, och beakta brottets art, särskilt om sexuellt våld, genusrelaterat våld eller våld mot barn ingår, och

c)till fullo respektera personers rättigheter enligt denna stadga.

2. Åklagaren får företa

conduct investigations on the territory of a State:

(a)In accordance with the provisions of Part 9; or

(b)As authorized by the Pre-Trial Chamber under article 57, paragraph 3 (d).

3. The Prosecutor may:

(a)Collect and examine evidence;

(b)Request the presence of and question persons being investigated, victims and witnesses;

(c)Seek the cooperation of any State or intergovernmental organization or arrangement in accordance with its respective competence and/or mandate;

(d)Enter into such arrangements or agreements, not inconsistent with this Statute, as may be necessary to facilitate the cooperation of a State, intergovernmental organization or person;

(e)Agree not to disclose, at any stage of the proceedings, documents or information that the Prosecutor obtains on the condition of confidentiality and solely for the purpose of generating new evidence, unless the provider of the information consents; and

(f)Take necessary measures, or request that necessary measures be

efterforskningar inom en stats territorium

a)i enlighet med bestämmelserna i del 9, eller

b)i enlighet med förunder- sökningskammarens tillstånd med stöd av artikel

57.3d.

3.Åklagaren får

a)inhämta och undersöka bevisning,

b)begära närvaro av och höra personer som är föremål för undersökning samt brottsoffer och vittnen,

c)söka samarbete med varje stat eller mellanstatlig organisation eller uppgörelser i enlighet med dess behörighet och/eller mandat,

d)träffa sådana uppgörelser eller överenskommelser som inte är oförenliga med denna stadga och som kan behövas för att främja samarbete med en stat, en mellanstatlig organisation eller en person,

e)ge sitt samtycke till att inte i något skede av förfarandet utan uppgiftslämnarens medgivande röja innehållet i handlingar eller avslöja uppgifter som mottagits med förbehåll för sekretess och för att åstadkomma annan bevisning, och

f)vidta nödvändiga åtgärder, eller begära att nödvändiga åtgärder vidtas,

Prop. 2013/14:146

Bilaga 4

407

Prop. 2013/14:146

Bilaga 4

408

taken, to ensure the confidentiality of information, the protection of any person or the preservation of evidence.

Article 55

Rights of persons during an investigation

1. In respect of an investigation under this Statute, a person:

(a)Shall not be compelled to incriminate himself or herself or to confess guilt;

(b)Shall not be subjected to any form of coercion, duress or threat, to torture or to any other form of cruel, inhuman or degra- ding treatment or punishment;

(c)Shall, if questioned in a language other than a language the person fully understands and speaks, have, free of any cost, the assistance of a competent interpreter and such translations as are necessary to meet the requirements of fairness; and

(d)Shall not be subjected to arbitrary arrest or detention, and shall not be deprived of his or her liberty except on such grounds and in accordance with such procedures as are

established in this Statute. 2. Where there are

grounds to believe that a person has committed a crime within the jurisdiction

för att säkerställa sekretess för uppgifter, skydd av personer eller säkrande av bevis.

Artikel 55

Personers rättigheter vid en förundersökning

1. Vid en förundersökning i enlighet med denna stadga skall

a)ingen vara skyldig att yttra sig till sin nackdel eller erkänna skuld,

b)ingen utsättas för någon form av tvång, hot, påtryckning, tortyr eller annan form av grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning,

c)den som förhörs på ett annat språk än ett språk som personen till fullo förstår och talar, ha tillgång till kostnadsfritt biträde av en kompetent tolk och till sådana översättningar som är nödvändiga för att uppfylla kravet på rättvisa och

d)ingen utsättas för godtyckligt frihetsberövande eller fängslande och inte heller berövas friheten utom på de grunder och i enlighet med det förfarande som

föreskrivs i denna stadga. 2. Om det finns

anledning att anta att någon har gjort sig skyldig till ett brott som omfattas av

lämna eller

Prop. 2013/14:146

Bilaga 4

410

Article 56

Role of the Pre-Trial Chamber in relation to a

unique investigative opportunity

1. (a) Where the Prosecutor considers an investigation to present a unique opportunity to take testimony or a statement from a witness or to examine, collect or test evidence, which may not be available subsequently for the purposes of a trial, the Prosecutor shall so inform the Pre-Trial Chamber.

(b)In that case, the Pre- Trial Chamber may, upon request of the Prosecutor, take such measures as may be necessary to ensure the efficiency and integrity of the proceedings and, in particular, to protect the rights of the defence.

(c)Unless the Pre-Trial Chamber orders otherwise, the Prosecutor shall provide the relevant information to the person who has been arrested or appeared in response to a summons in connection with the investigation referred to in subparagraph (a), in order that he or she may be heard on the matter.

2. The measures referred to in paragraph 1 (b) may include:

(a) Making recommendations or orders

Artikel 56

Förundersökningskam marens roll vid ett unikt undersökningstillfälle

1. a)	Om	åklagaren
finner	att	en

förundersökning erbjuder ett unikt tillfälle att uppta vittnesmål eller ett uttalande från ett vittne eller att undersöka, inhämta eller pröva bevisning som kanske inte är tillgänglig senare för rättegången, skall åklagaren informera förundersökningskammaren om detta.

b) I så fall får förundersökningskammaren på åklagarens begäran vidta de åtgärder som kan vara


nödvändiga		för	att
säkerställa		effektiviteten
och	integriteten		i

förfarandet, och i synnerhet för att tillvarata försvarets rättigheter.

c) Om inte förundersök- ningskammaren bestämmer annat, skall åklagaren i samband med sådan förundersökning som avses i stycke a i denna punkt ge den som berövats friheten eller infunnit sig efter kallelse relevant information så att han eller hon skall kunna höras i saken.

2.De åtgärder som avses

ipunkt 1 b ovan kan vara följande:

a) att rekommendationer

regarding procedures to be followed;

(b)Directing that a record be made of the proceedings;

(c)Appointing an expert to assist;

(d)Authorizing counsel for a person who has been arrested, or appeared before the Court in response to a summons, to participate, or where there has not yet been such an arrest or appearance or counsel has not been designated, appointing another counsel to attend and represent the interests of the defence;

(e)Naming one of its members or, if necessary, another available judge of the Pre-Trial or Trial Division to observe and make recommendations or orders regarding the collection and preservation of evidence and the questioning of persons;

(f)Taking such other action as may be necessary to collect or preserve

evidence.

3. (a) Where the Prosecutor has not sought measures pursuant to this article but the Pre-Trial Chamber considers that such measures are required to preserve evidence that it deems would be essential for the defence at trial, it shall consult with the Prosecutor as to whether

besluta om vilket förfarande som skall följas,

b)att bestämma att protokoll skall föras vid förfarandet,

c)att utse en sakkunnig att biträda,

d)att ge försvararen för den som berövats friheten eller infunnit sig efter kallelse tillåtelse att delta eller, om frihetsberövandet eller inställelsen ännu inte har ägt rum eller, om ingen försvarare har utsetts, att utse en annan försvarare att närvara och företräda försvarets intressen,

e)att utse en av sina ledamöter, eller om så är nödvändigt, en annan tillgänglig domare i för- undersöknings- eller rättegångsavdelningen, att närvara och avge rekommendationer eller fatta beslut om inhämtande och säkrande av bevisning och hörande av personer,

f)att vidta sådana andra åtgärder som kan vara nödvändiga för att uppta eller säkra bevisning.

3. a) Om åklagaren inte har begärt åtgärder som avses i denna artikel men förundersökningskammaren anser sådana åtgärder vara nödvändiga för att säkra bevisning som den anser vara väsentliga för försvaret

irättegången, skall förundersökningskammaren samråda med åklagaren för

Prop. 2013/14:146

Bilaga 4

411

Prop. 2013/14:146

Bilaga 4

there is good reason for the Prosecutor's failure to request the measures. If upon consultation, the Pre- Trial Chamber concludes that the Prosecutor's failure to request such measures is unjustified, the Pre-Trial Chamber may take such measures on its own initiative.

(b) A decision of the Pre-Trial Chamber to act on its own initiative under this paragraph may be appealed by the Prosecutor. The appeal shall be heard on an expedited basis.

4. The admissibility of evidence preserved or collected for trial pursuant to this article, or the record thereof, shall be governed at trial by article 69, and given such weight as determined by the Trial Chamber.

Article 57

Functions and powers of the Pre-Trial Chamber

1. Unless otherwise provided in this Statute, the Pre-Trial Chamber shall exercise its functions in accordance with the

	provisions of this article.
	2 . (a) Orders or rulings
	of the Pre-Trial Chamber
	issued under articles 15, 18,
	19, 54, paragraph 2, 61,
412	paragraph 7, and 72 must be
412

att avgöra om åklagaren har goda skäl för sin underlåtenhet att begära att åtgärderna vidtas. Om förundersökningskammaren efter samrådet finner att åklagarens underlåtenhet att begära sådana åtgärder är omotiverad, får den vidta åtgärderna på eget initiativ.

b) Ett beslut av förundersökningskammaren att handla på eget initiativ med stöd av denna punkt får överklagas av åklagaren. Överklagandet skall behandlas med förtur.

4. Frågan om bevisning som säkrats eller inhämtats för rättegången i enlighet med denna artikel eller om protokollet kan tillåtas skall under rättegången avgöras i enlighet med artikel 69 och tillmätas det värde som rättegångskammaren bestämmer.

Artikel 57

Förundersökningskam marens uppgifter och

befogenheter

1.Såvida inte annat föreskrivs i denna stadga, skall förundersök- ningskammaren fullgöra sina uppgifter i enlighet med bestämmelserna i denna artikel.

2.a) För beslut meddelade av förundersökningskammaren med stöd av artiklarna 15, 18, 19, 54.2, 61.7 och 72

Article 58

Issuance by the Pre- Trial Chamber of a warrant of arrest or a summons to appear

1. At any time after the initiation of an investigation, the Pre-Trial Chamber shall, on the application of the Prosecutor, issue a warrant of arrest of a person if, having examined the application and the evidence or other information submitted by the Prosecutor, it is satisfied that:

(a)There are reasonable grounds to believe that the person has committed a crime within the jurisdiction of the Court; and

(b)The arrest of the person appears necessary:

(i)To ensure the person's appearance at trial,

(ii)To ensure that the person does not obstruct or endanger the investigation or the court proceedings, or

(iii)Where applicable, to prevent the person from continuing with the commission of that crime or a related crime which is within the jurisdiction of the Court and which arises out

Artikel 58

Förundersöknings- kammarens utfärdande av

häktningsbeslut eller kallelse till inställelse inför Domstolen

1. När som helst sedan en förundersökning har inletts skall förundersökningskammaren på framställning av åklagaren utfärda ett häktningsbeslut avseende en person om förundersöknings- kammaren, efter att ha prövat ansökan och bevisningen eller andra upplysningar som lämnats av åklagaren, har förvissat sig om att

a)det finns skälig anledning att anta att personen har gjort sig skyldig till ett brott som omfattas av Domstolens jurisdiktion, och

b)det förefaller vara nödvändigt att personen berövas friheten

i)för att säkerställa att personen infinner sig vid rättegången,

ii)för att säkerställa att personen inte hindrar eller äventyrar förundersökningen eller

rättegången, eller

iii) för att, i förekommande fall, hindra att personen fortsätter att begå brottet i fråga eller därmed sammanbundet brott som omfattas av Domstolens jurisdiktion och

Prop. 2013/14:146

Bilaga 4

415

Prop. 2013/14:146

Bilaga 4

416

of the same circumstances.

2.The application of the Prosecutor shall contain:

(a) The name of the person and any other relevant identifying information;

(b) A specific reference to the crimes within the jurisdiction of the Court which the person is alleged to have committed;

(d) A summary of the evidence and any other information which establish reasonable grounds to believe that the person committed those crimes; and

(e) The reason why the Prosecutor believes that the arrest of the person is necessary.

3.The warrant of arrest shall contain:

(a) The name of the person and any other relevant identifying information;

(b) A specific reference to the crimes within the jurisdiction of the Court for which the person's arrest is sought; and

4.The warrant of arrest shall remain in effect until

som följer av samma omständigheter.

2. Åklagarens framställning skall innehålla

a)personens namn och annan information av betydelse för identifieringen,

b)en detaljerad hänvisning till de brott som omfattas av Domstolens jurisdiktion, som personen påstås ha begått,

c)en kortfattad redogörelse för de omständigheter som påstås utgöra dessa brott,

d)en sammanställning av den bevisning och de andra upplysningar som ger skälig anledning att anta att personen har begått dessa brott, och

e)skälen för att åklagaren anser ett frihetsberövande vara

nödvändigt.

3. Ett häktningsbeslut skall innehålla

a)personens namn och annan information av betydelse för identifieringen,

b)en detaljerad hänvisning till de brott inom Domstolens jurisdiktion för vilka personen begärs häktad, och

c)en kortfattad redogörelse för de omständigheter som påstås utgöra dessa brott.

4. Häktningsbeslutet skall gälla till dess att

Prop. 2013/14:146

Bilaga 4

(a)The name of the person and any other relevant identifying information;

(b)The specified date on which the person is to appear;

(c)A specific reference to the crimes within the jurisdiction of the Court which the person is alleged to have committed; and

(d)A concise statement of the facts which are alleged to constitute the crime.

The summons shall be served on the person.

Article 59

Arrest proceedings in the custodial State

1. A State Party which has received a request for provisional arrest or for arrest and surrender shall immediately take steps to arrest the person in question in accordance with its laws and the provisions of Part 9.

2. A person arrested shall be brought promptly before the competent judicial authority in the custodial State which shall determine, in accordance with the law of that State, that:

(a) The warrant applies to that person;

	(b) The person has been
	arrested in accordance with
418	the proper process; and
418

a)personens namn och annan relevant information för identifieringen,

b)uppgift om den dag personen skall infinna sig,

c)en detaljerad hänvisning till de brott inom Domstolens jurisdiktion, som personen påstås ha begått, och

d)en kortfattad redogörelse för de omständigheter som påstås utgöra dessa brott.

Kallelsen skall delges personen i fråga.

Artikel 59

Förfarande i förvarsstaten vid ett

frihetsberövande

1.En stadgepart som har mottagit en framställning om provisoriskt anhållande eller anhållande och överlämnande skall omedel- bart vidta åtgärder för att gripa personen i fråga i enlighet med sina lagar och bestämmelserna i del 9.

2.Den som har berövats friheten skall ofördröjligen ställas inför den behöriga rättsliga myndigheten i förvarsstaten som, i enlighet med lagen i den staten, skall fastställa

a)att häktningsbeslutet avser personen i fråga,

b)att personen har berövats friheten enligt gällande regler, och

Prop. 2013/14:146	rendering its decision.
Bilaga 4
	6.	If	the	person	is
	granted interim release, the
	Pre-Trial Chamber may
	request periodic			reports	on
	the status of the interim
	release.
	7. Once ordered to be
	surrendered by the custodial
	State, the person shall be
	delivered to the Court as
	soon as possible.
			Article 60
		Initial proceedings
		before the Court
	1. Upon the surrender of
	the person to the Court, or
	the	person's		appearance
	before the Court voluntarily
	or pursuant to a summons,
	the Pre-Trial Chamber shall
	satisfy itself that the person
	has been informed of the
	crimes which he or she is
	alleged to have committed,
	and of his or her rights
	under this Statute, including
	the right to apply for interim
	release pending trial.
	2. A person subject to a
	warrant of arrest may apply
	for interim release pending
	trial.	If	the	Pre-Trial
	Chamber is satisfied that the
	conditions		set	forth	in
	article 58, paragraph 1, are
	met,	the	person shall
	continue to be detained. If it

	is not so satisfied, the Pre-
	Trial Chamber shall release
420	the person, with or without
420

personen avviker innan myndigheten fattar sitt beslut.

6.Om personen friges tillfälligt, får förundersökningskammaren begära regelbundna rapporter om den tillfälliga frigivningen.

7.När det föreligger ett beslut om överlämnande från förvarsstaten, skall personen så snart som möjligt överlämnas till Domstolen.

Artikel 60

Inledande förfaranden inför Domstolen

1.När personen har överlämnats till Domstolen, eller infunnit sig där frivilligt eller efter kallelse, skall förundersöknings- kammaren förvissa sig om att personen har blivit underrättad om de brott som han eller hon påstås ha gjort sig skyldig till och om sina rättigheter enligt denna stadga, inklusive rätten att begära tillfällig frigivning i avvaktan på rättegång.

2.Den person för vilken ett häktningsbeslut har utfärdats får begära att tillfälligt bli försatt på fri fot

iavvaktan på rättegång. Om förundersökningskammaren har förvissat sig om att de villkor som föreskrivs i artikel 58.1 är uppfyllda, skall personen fortsätta att vara häktad. I annat fall skall

Prop. 2013/14:146

Bilaga 4

424

6. At the hearing, the person may:

(a)Object to the

charges;

(b)Challenge the evidence presented by the Prosecutor; and

(c)Present evidence.

7. The Pre-Trial Chamber shall, on the basis of the hearing, determine whether there is sufficient evidence to establish substantial grounds to believe that the person committed each of the crimes charged. Based on its determination, the Pre- Trial Chamber shall:

(a)Confirm those charges in relation to which it has determined that there is sufficient evidence, and commit the person to a Trial Chamber for trial on the charges as confirmed;

(b)Decline to confirm those charges in relation to which it has determined that there is insufficient evidence;

(c)Adjourn the hearing and request the Prosecutor

to consider:

(i) Providing further evidence or conducting further investigation with respect to a particular charge; or

vittna vid huvudförhandlingen.

6. Vid förhandlingen får den anklagade

a)resa invändningar mot åtalspunkterna,

b)bestrida bevisning som framläggs av åklagaren, och

c)framlägga bevisning.

7. På grundval av förhandlingen skall förundersökningskammaren avgöra om det finns tillräcklig bevisning för att fastställa att det föreligger väsentliga skäl att anta att den anklagade har gjort sig skyldig till vart och ett av de brott som han eller hon åtalas för. Med stöd av detta avgörande skall förundersökningskammaren

a)bekräfta de åtalspunkter beträffande vilka den har funnit att det finns tillräcklig bevisning och hänvisa personen till en rättegångskammare för huvudförhandling beträffande de bekräftade åtalspunkterna,

b)avvisa de åtalspunkter beträffande vilka den har funnit att det inte finns tillräckliga bevis,

c)ajournera förhandlingen och uppmana

åklagaren att överväga

i) att framlägga ytterligare bevisning eller fortsätta utredningen av en viss åtalspunkt, eller

Prop. 2013/14:146

Bilaga 4

426

have been confirmed in accordance with this article, the Presidency shall constitute a Trial Chamber which, subject to paragraph 9 and to article 64, paragraph 4, shall be responsible for the conduct of subsequent proceedings and may exercise any function of the Pre-Trial Chamber that is relevant and capable of application in those proceedings.

PART 6. THE TRIAL

Article 62

Place of trial

Unless otherwise decided, the place of the trial shall be the seat of the Court.

Article 63

Trial in the presence of the accused

1.The accused shall be present during the trial.

2.If the accused, being present before the Court, continues to disrupt the trial, the Trial Chamber may remove the accused and shall make provision for him or her to observe the trial and instruct counsel from outside the courtroom, through the use of communications technology, if required. Such measures shall be taken only in exceptional

åtalspunkterna har bekräftats i enlighet med denna artikel skall presidiet inrätta en rättegångskammare som, med förbehåll för punkt 9 i denna artikel och artikel 64.4, skall ansvara för genomförandet av det följande förfarandet och som får fullgöra alla de av förundersök- ningskammarens uppgifter som är relevanta och kan tillämpas i det förfarandet.

DEL 6 RÄTTEGÅNGEN

Artikel 62

Rättegångsort

Om inte annat beslutas, skall Domstolens säte vara rättegångsort.

Artikel 63

Den tilltalades närvaro vid huvudförhandlingen

1.Den tilltalade skall vara närvarande vid huvudförhandlingen.

2.Om den tilltalade under sin närvaro inför Domstolen varaktigt stör förhandlingarna, får rätte- gångskammaren avlägsna den tilltalade och skall vidta åtgärder så att han eller hon från en plats utanför förhandlingssalen skall kunna följa förhandlingarna och ge sin försvarare instruktioner, om så behövs med användande av kommunikationsteknik.

circumstances after other reasonable alternatives have proved inadequate, and only for such duration as is strictly required.

Article 64

Functions and powers of the Trial Chamber

1.The functions and powers of the Trial Chamber set out in this article shall be exercised in accordance with this Statute and the Rules of Procedure and Evidence.

2.The Trial Chamber shall ensure that a trial is fair and expeditious and is conducted with full respect for the rights of the accused and due regard for the protection of victims and witnesses.

3.Upon assignment of a case for trial in accordance with this Statute, the Trial Chamber assigned to deal with the case shall:

(a)Confer with the parties and adopt such procedures as are necessary to facilitate the fair and expeditious conduct of the proceedings;

(b)Determine the language or languages to be used at trial; and

(c)Subject to any other relevant provisions of this

Sådana åtgärder skall endast vidtas i undantagsfall och först sedan andra skäliga alternativ har befunnits vara otillräckliga och endast under den tid som är absolut nödvändig.

Artikel 64

Rättegångskammarens uppgifter och befogenheter

Rättegångskammarens uppgifter och befogenheter enligt denna artikel skall utövas i enlighet med denna stadga och bevis- och förfarandereglerna.

2.Rättegångskammaren skall tillse att rättegången är opartisk och effektiv och att den genomförs på ett sådant sätt att den tilltalades rättigheter till fullo respek- teras och att skyddet av brottsoffer och vittnen vederbörligen beaktas.

3.När en rättegångskammare får sig tilldelat ett mål för hand- läggning i enlighet med denna stadga skall den

a)överlägga med stadgeparterna och anta de förfaranden som behövs för att handläggningen skall kunna genomföras opartiskt och effektivt,

b)bestämma vilket eller vilka språk som skall användas vid rättegången, och

c)med förbehåll för

andra tillämpliga

Prop. 2013/14:146

Bilaga 4

427

Prop. 2013/14:146

Bilaga 4

428

Statute, provide for disclosure of documents or information not previously disclosed, sufficiently in advance of the commencement of the trial to enable adequate preparation for trial.

4.The Trial Chamber may, if necessary for its effective and fair functioning, refer preliminary issues to the Pre-Trial Chamber or, if necessary, to another available judge of the Pre- Trial Division.

5.Upon notice to the parties, the Trial Chamber may, as appropriate, direct that there be joinder or severance in respect of charges against more than one accused.

6.In performing its functions prior to trial or during the course of a trial, the Trial Chamber may, as necessary:

(a)Exercise any functions of the Pre-Trial Chamber referred to in article 61, paragraph 11;

(b)Require the attendance and testimony of witnesses and production of documents and other evidence by obtaining, if necessary, the assistance of States as provided in this Statute;

(c)Provide for the protection of confidential

bestämmelser i denna stadga, tillse att handlingar och uppgifter som inte tidigare har lämnats ut framläggs i så god tid före huvudförhandlingen att godtagbara förberedelser möjliggörs.

4.Rättegångskammaren får, i den mån det behövs för att den skall kunna fungera på ett effektivt och opartiskt sätt, hänskjuta preliminära frågor till förundersökningskammaren eller, om det är nödvändigt, till en annan tillgänglig domare i förundersök- ningsavdelningen.

5.Om det är lämpligt får rättegångskammaren, efter underrättelse till parterna, besluta om att förena eller separera handläggningen av åtal mot mer än en tilltalad.

6.Vid fullgörandet av sina uppgifter före eller under huvudförhandlingen

får rättegångskammaren, om det behövs,

a)fullgöra alla förundersök- ningskammarens uppgifter som avses i artikel 61.11,

b)påfordra närvaro och vittnesmål av vittnen samt framläggande av handlingar och annan bevisning genom att, i den mån det behövs, få hjälp av stater i enlighet med denna stadga,

c)sörja för skyddet av sekretessbelagda uppgifter,

information;

(d)Order the production of evidence in addition to that already collected prior to the trial or presented during the trial by the parties;

(e)Provide for the protection of the accused, witnesses and victims; and

(f)Rule on any other relevant matters.

7. The trial shall be held in public. The Trial Chamber may, however, determine that special circumstances require that certain proceedings be in closed session for the purposes set forth in article 68, or to protect confidential or sensitive information to be given in evidence.

8. (a) At the commencement of the trial, the Trial Chamber shall have read to the accused the charges previously confirmed by the Pre-Trial Chamber. The Trial Chamber shall satisfy itself that the accused understands the nature of the charges. It shall afford him or her the opportunity to make an admission of guilt in accordance with article 65 or to plead not guilty.

(b) At the trial, the presiding judge may give directions for the conduct of proceedings, including to

d)bestämma om bevisupptagning utöver vad som inhämtats före eller framlagts av parterna under huvudförhandlingen,

e)sörja för skyddet av den tilltalade, vittnena och brottsoffren,

f)besluta i alla övriga relevanta frågor.

7.Rättegången skall vara offentlig. Rättegångskammaren kan dock besluta att särskilda omständigheter kräver att vissa förfaranden hålls inom stängda dörrar för de ändamål som avses i artikel 68 eller för att skydda hemliga eller känsliga uppgifter som skall framläggas som bevis.

8.a) Vid huvudförhandlingens början skall rättegångskammaren tillse att den tilltalade för sig får upplästa de åtalspunkter som tidigare har bekräftats av förunder- sökningskammaren.

Rättegångskammaren skall förvissa sig om att den tilltalade förstår innebörden av åtalet. Rättegångs- kammaren skall ge den tilltalade tillfälle att erkänna sig skyldig i enlighet med artikel 65 eller att förklara sig icke skyldig.

b) Under rättegången får rättens ordförande ge anvisningar för hur förfarandet skall genom-

Prop. 2013/14:146

Bilaga 4

429

admission of guilt;

(b)The admission is voluntarily made by the accused after sufficient consultation with defence counsel; and

(c)The admission of guilt is supported by the facts of the case that are contained in:

(i)The charges brought by the Prosecutor and admitted by the accused;

(ii)Any materials presented by the Prosecutor which supplement the charges and which the accused accepts; and

(iii)Any other evidence, such as the testimony of witnesses, presented by the

Prosecutor or the accused.

2.Where the Trial Chamber is satisfied that the matters referred to in paragraph 1 are established, it shall consider the admission of guilt, together with any additional evidence presented, as establishing all the essential facts that are required to prove the crime to which the admission of guilt relates, and may convict the accused of that crime.

3.Where the Trial Chamber is not satisfied that the matters referred to in paragraph 1 are established, it shall consider the admission of guilt as not having been made, in which case it shall order that the

b)den tilltalade har gjort erkännandet frivilligt efter tillräckligt samråd med sin försvarare, och

c)erkännandet stöds av omständigheterna i målet som de framgår av

i)de åtalspunkter som har framlagts av åklagaren och erkänts av den tilltalade,

ii)material framlagt av åklagaren som åtföljer åtalet och som den tilltalade godtar, och

iii)varje annat bevis såsom vittnesmål framlagda av åklagaren eller av den

tilltalade.

2. Om rättegångskammaren är förvissad att de villkor som nämns i punkt 1 är uppfyllda, skall den anse att erkännandet tillsammans med eventuell ytterligare framlagd bevisning visar att alla de väsentliga omständigheter som fordras för att bevisa det brott som erkännandet avser och får fälla den tilltalade till ansvar för detta brott.

3. Om rättegångskammaren inte är förvissad om att de villkor som nämns i punkt 1 är uppfyllda, skall den anse att erkännandet inte har avgetts och bestämma att rättegången skall fullföljas i

Prop. 2013/14:146

Bilaga 4

431

Prop. 2013/14:146

Bilaga 4

432

trial be continued under the ordinary trial procedures provided by this Statute and may remit the case to another Trial Chamber.

4. Where the Trial Chamber is of the opinion that a more complete presentation of the facts of the case is required in the interests of justice, in particular the interests of the victims, the Trial Chamber may:

(a)Request the Prosecutor to present additional evidence, inclu- ding the testimony of witnesses; or

(b)Order that the trial be continued under the ordinary trial procedures provided by this Statute, in which case it shall consider the admission of guilt as not having been made and may remit the case to another

Trial Chamber.

5. Any discussions between the Prosecutor and the defence regarding modification of the charges, the admission of guilt or the penalty to be imposed shall not be binding on the Court.

Article 66

Presumption of

innocence

1.Everyone shall be presumed innocent until proved guilty before the Court in accordance with the applicable law.

2.The onus is on the

enlighet med det vanliga förfarande som föreskrivs i denna stadga och får hänskjuta målet till en annan rättegångskammare.

4. Om rättegångskammaren anser att en mer fullständig presentation av omständigheterna i målet är påkallad i rättvisans intresse, särskilt med hänsyn till brottsoffrens intressen, får den

a)uppmana åklagaren att framlägga ytterligare bevisning, däribland vittnesmål, eller

b)besluta att fortsätta rättegången i enlighet med det vanliga förfarande som föreskrivs i denna stadga, varvid den skall anse att erkännandet inte har avgetts och får hänskjuta målet till en annan

rättegångskammare.

5. Ingen diskussion mellan åklagaren och försvaret om ändring av åtalspunkterna, erkännande av skuld eller straff som skall ådömas skall vara bindande för Domstolen.

Artikel 66

Oskyldighetspresum-

tion

1.Var och en skall anses vara oskyldig till dess Domstolen har funnit honom eller henne skyldig i enlighet med tillämplig lag.

2.Det åligger åklagaren

Prosecutor to prove the guilt of the accused.

3. In order to convict the accused, the Court must be convinced of the guilt of the accused beyond reasonable doubt.

Article 67

Rights of the accused

1. In the determination of any charge, the accused shall be entitled to a public hearing, having regard to the provisions of this Statute, to a fair hearing conducted impartially, and to the following minimum guarantees, in full equality:

(a)To be informed promptly and in detail of the nature, cause and content of the charge, in a language which the accused fully understands and speaks;

(b)To have adequate time and facilities for the preparation of the defence and to communicate freely with counsel of the accused's choosing in confidence;

(c)To be tried without undue delay;

(d)Subject to article 63, paragraph 2, to be present at the trial, to conduct the defence in person or through legal assistance of the accused's choosing, to be informed, if the accused does not have legal assistance, of this right and

att bevisa att en tilltalad är skyldig.

3. För att en tilltalad skall dömas för brott måste Domstolen vara övertygad om den tilltalades skuld bortom varje rimligt tvivel.

Artikel 67

Den tilltalades rättigheter

1. Vid prövningen av anklagelser skall den tilltalade ha rätt till offentlig rättegång, varvid bestämmelserna i denna stadga skall beaktas, till en rättvis och opartisk rättegång samt till följande minimigarantier utan åtskillnad:

a)att omedelbart och i detalj bli underrättad om åtalets beskaffenhet, orsak och innehåll på ett språk som den tilltalade till fullo förstår och talar,

b)att ha tillräcklig tid och möjlighet att förbereda sitt försvar och att kunna överlägga fritt och i förtrolighet med en försvarare som den tilltalade själv har valt,

c)att få sin sak prövad utan onödig tidsutdräkt,

d)att, med förbehåll för bestämmelserna i artikel 63.2, närvara vid huvudförhandlingen, att försvara sig personligen eller genom ett

rättegångsbiträde efter eget fritt val, att, om han eller hon inte har ett

Prop. 2013/14:146

Bilaga 4

433

to be appropriate by the Court and in a manner which is not prejudicial to or inconsistent with the rights of the accused and a fair and impartial trial. Such views and concerns may be presented by the legal representatives of the vic- tims where the Court considers it appropriate, in accordance with the Rules of Procedure and Evidence.

4.The Victims and Witnesses Unit may advise the Prosecutor and the Court on appropriate protective measures, security arrangements, counselling and assistance as referred to in article 43, paragraph 6.

5.Where the disclosure of evidence or information pursuant to this Statute may lead to the grave endangerment of the security of a witness or his or her family, the Prosecutor may, for the purposes of any proceedings conducted prior to the commencement of the trial, withhold such evidence or information and instead submit a summary thereof. Such measures shall be exercised in a manner which is not prejudicial to or inconsistent with the rights of the accused and a fair and impartial trial.

6.A State may make an application for necessary measures to be taken in

rätten finner lämpligt och på ett sätt som inte skadar eller är oförenligt med den tilltalades rättigheter eller en rättvis och opartisk rättegång. Sådana synpunkter och angelägenheter kan framläggas av brottsoffrens rättsliga företrädare om Domstolen i enlighet med bevis- och förfarandereglerna anser det vara lämpligt.

4.Brottsoffer- och vittnesenheten får vägleda åklagaren och Domstolen om lämpliga skydds- åtgärder, säkerhetsarrangemang, rådgivning och hjälp som avses i artikel 43.6.

5.Om utlämnande av bevisning eller uppgifter enligt denna stadga skulle kunna medföra allvarlig fara för ett vittnes eller hans eller hennes familjs säkerhet, får åklagaren vid förfaranden före huvudförhandlingen, innehålla bevisningen eller uppgifterna och i stället framlägga dem i form av sammandrag. Åtgärderna skall genomföras på ett sätt som inte skadar eller är oförenligt med den

tilltalades		rättigheter	eller
en	rättvis	och opartisk
rättegång.
	6. En stat får begära att
nödvändiga		åtgärder	vidtas
för	att	skydda	dess

Prop. 2013/14:146

Bilaga 4

437

the submission of all evi- dence that it considers necessary for the determination of the truth.

4.The Court may rule on the relevance or admissibility of any evidence, taking into account, inter alia, the probative value of the evidence and any prejudice that such evidence may cause to a fair trial or to a fair evaluation of the testimony of a witness, in accordance with the Rules of Procedure and Evidence.

5.The Court shall respect and observe privileges on confidentiality as provided for in the Rules of Procedure and Evidence.

6.The Court shall not require proof of facts of common knowledge but may take judicial notice of them.

7.Evidence obtained by means of a violation of this Statute or internationally recognized human rights shall not be admissible if:

(a)The violation casts substantial doubt on the reliability of the evidence; or

(b)The admission of the evidence would be antithetical to and would seriously damage the integrity of the proceedings.

8. When deciding on the relevance or admissibility of evidence collected by a

all bevisning läggs fram som den finner vara nödvändig för att avgöra sanningen.

4.Domstolen får, i enlighet med bevis- och förfarandereglerna, avgöra frågor om bevis skall tillåtas och om det är relevant med hänsyn bland annat till dess bevisvärde och till den eventuella skada som sådan bevisning kan förorsaka en rättvis rättegång eller en opartisk bedömning av ett vittnesmål.

5.Rätten skall iaktta och följa bestämmelserna om tystnadsplikt i bevis- och förfarandereglerna.

6.Rätten skall inte kräva bevis för allmänt kända omständigheter men får beakta dem i sitt avgörande.

7.Bevis som inhämtats genom överträdelse av denna stadga eller internationellt erkända mänskliga rättigheter skall inte tillåtas

a)om överträdelsen medför allvarligt tvivel om bevisets tillförlitlighet, eller

b)om ett tillåtande av beviset skulle motverka eller allvarligt skada rättegångens integritet.

8. När Domstolen avgör om bevisning som upptagits av en stat är relevant och

Prop. 2013/14:146

Bilaga 4

439

Prop. 2013/14:146

Bilaga 4

440

State, the Court shall not rule on the application of the State's national law.

Article 70

Offences against the administration of justice

1. The Court shall have jurisdiction over the following offences against its administration of justice when committed intentio- nally:

(a)Giving false testimony when under an obligation pursuant to article 69, paragraph 1, to tell the truth;

(b)Presenting evidence that the party knows is false or forged;

(c)Corruptly influencing a witness, obstructing or interfering with the attendance or testimony of a witness, retaliating against a witness for giving testimony or destroying, tampering with or interfering with the collection of evidence;

(d)Impeding, intimidating or corruptly influencing an official of the Court for the purpose of forcing or persuading the official not to perform, or to perform improperly, his or her duties;

(e)Retaliating against an official of the Court on account of duties performed by that or another official;

om den skall tillåtas, skall Domstolen inte ta ställning till tillämpningen av statens nationella lag.

Artikel 70

Brott mot den rättsliga processen

1. Domstolen skall ha jurisdiktion över följande brott riktade mot dess rättsliga process som begås uppsåtligen:

a)Att avge falskt vittnesmål trots skyldighet att tala sanning i enlighet med artikel 69.1.

b)Att framlägga bevisning som parten vet är falsk eller förfalskad.

c)Att genom bestickning påverka ett vittne, att hindra eller störa ett vittnes inställelse eller vittnesmål, att utöva repressalier mot ett vittne för att ha avgett vittnesmål eller att förstöra, manipulera eller störa bevisinhämtning.

d)Att hindra, hota eller besticka en tjänsteman vid Domstolen i avsikt att tvinga eller förmå honom eller henne att inte uppfylla sina skyldigheter eller att uppfylla dem på oriktigt sätt.

e)Att utöva repressalier mot en tjänsteman vid Domstolen för handlingar som denne eller annan tjänsteman har vidtagit.

Prop. 2013/14:146

Bilaga 4

442

Those authorities shall treat such cases with diligence and devote sufficient resources to enable them to be conducted effectively.

Article 71

Sanctions for misconduct before the

Court

1.The Court may sanction persons present before it who commit misconduct, including disruption of its proceedings or deliberate refusal to comply with its directions, by administrative measures other than imprisonment, such as temporary or permanent removal from the courtroom, a fine or other similar measures provided for in the Rules of Procedure and Evidence.

2.The procedures governing the imposition of the measures set forth in paragraph 1 shall be those provided for in the Rules of Procedure and Evidence.

Article 72

Protection of national security information

1. This article applies in any case where the disclosure of the information or documents of a State would, in the opinion of that State, prejudice its national

Dessa myndigheter skall handlägga sådana mål omsorgsfullt och avsätta tillräckliga resurser för att möjliggöra en effektiv handläggning.

Artikel 71

Sanktioner vid rättegångsförseelser

1.Domstolen får ingripa mot rättegångsförseelser, däribland störande av förfarandet eller uppsåtlig vägran att rätta sig efter Domstolens anvisningar, och besluta om sanktioner i form av andra administrativa åtgärder än frihetsberövande, såsom tillfälligt eller permanent avlägsnande från rättssalen, böter eller andra liknande åtgärder som föreskrivs i bevis- och förfarandereglerna.

2.Ingripanden som avses i punkt 1 i denna artikel skall vidtas i enlighet med de förfaranden som framgår av bevis- och förfarandereglerna.

Artikel 72

Skydd av uppgifter som berör nationell

säkerhet

1. Denna artikel skall tillämpas i alla de fall där avslöjande av uppgifter eller handlingar som tillhör en stat enligt den statens uppfattning skulle skada dess nationella

Prop. 2013/14:146

Bilaga 4

446

conclusion referred to in subparagraph 7 (a) (ii), request further consultations for the purpose of considering the State's representations, which may include, as appropriate, hearings in camera and ex parte;

(ii)If the Court concludes that, by invoking the ground for refusal under article 93, paragraph 4, in the circumstances of the case, the requested State is not acting in accordance with its obligations under this Statute, the Court may refer the matter in accordance with article 87, paragraph 7, specifying the reasons for its conclusion; and

(iii)The Court may make such inference in the trial of the accused as to the existence or non-existence of a fact, as may be appropriate in the circumstances; or

(b) In all other circumstances:

(i)Order disclosure; or

(ii)To the extent it does not order disclosure, make such inference in the trial of the accused as to the existence or non-existence of a fact, as may be appropriate in the circumstances.

som avses i stycke ii i denna punkt, i syfte att ta ställning till statens argument begära ytterligare samråd som, om det är lämpligt, kan inbegripa förhandlingar inom stängda dörrar och i parternas frånvaro,

ii)får Domstolen vidare, om den finner att den anmodade staten genom att åberopa avslagsgrunden i artikel 93.4, under föreliggande omständigheter, inte uppfyller sina skyldigheter enligt denna stadga, hänskjuta saken i enlighet med artikel 87.7 med angivande av skälen till sitt beslut,

iii)får Domstolen vid rättegången mot den tilltalade dra de slutsatser i fråga om ett sakförhållande föreligger eller inte, som den finner lämpliga med hänsyn till

omständigheterna.

b) Under alla andra omständigheter får Domstolen

i)besluta att uppgifter eller bevisning skall lämnas ut, eller,

ii)om den beslutar att de inte skall lämnas ut, vid rättegången mot den tilltalade dra de slutsatser i fråga om ett sakförhållande

föreligger	eller inte,	som
den finner	lämpliga	med
hänsyn		till

Prop. 2013/14:146

Bilaga 4

450

rehabilitation.

Where appropriate, the Court may order that the award for reparations be made through the Trust Fund provided for in article 79.

3.Before making an order under this article, the Court may invite and shall take account of representations from or on behalf of the convicted person, victims, other interested persons or interested States.

4.In exercising its power under this article, the Court may, after a person is convicted of a crime within the jurisdiction of the Court, determine whether, in order to give effect to an order which it may make under this article, it is necessary to seek measures under article 93, paragraph 1.

5.A State Party shall give effect to a decision under this article as if the provisions of article 109 were applicable to this article.

6.Nothing in this article shall be interpreted as prejudicing the rights of victims under national or international law.

Article 76

Sentencing

1. In the event of a conviction, the Trial Chamber shall consider the

rehabilitering.

Om det är lämpligt, får Domstolen besluta att gottgörelse skall utbetalas genom den förvaltningsfond som avses i artikel 79.

3.Innan Domstolen fattar ett beslut med stöd av denna artikel får den begära och skall den beakta framställningar från eller för den som dömts för brott, brottsoffren och andra berörda personer eller berörda stater.

4.Vid utövandet av sina befogenheter enligt denna artikel får Domstolen, sedan någon har dömts för ett brott som omfattas av dess jurisdiktion, avgöra om det är nödvändigt att begära åtgärder enligt artikel 93.1 för att ge verkan åt ett beslut som den får fatta i enlighet med denna artikel.

5.En stadgepart skall ge verkan åt beslut fattade med stöd av denna artikel som om bestämmelserna i artikel 109 vore tillämpliga på denna artikel.

6.Ingen bestämmelse i denna artikel skall tolkas så att det inverkar på

brottsoffers	rättigheter
enligt nationell	rätt eller
enligt folkrätten.

Artikel 76

Meddelande av straff

1. Vid fällande dom skall rättegångskammaren överväga lämpligt straff och

appropriate sentence to be imposed and shall take into account the evidence presented and submissions made during the trial that are relevant to the sentence.

2.Except where article 65 applies and before the completion of the trial, the Trial Chamber may on its own motion and shall, at the request of the Prosecutor or the accused, hold a further hearing to hear any additional evidence or submissions relevant to the sentence, in accordance with the Rules of Procedure and Evidence.

3.Where paragraph 2 applies, any representations under article 75 shall be heard during the further hearing referred to in paragraph 2 and, if necessary, during any additional hearing.

4.The sentence shall be pronounced in public and, wherever possible, in the presence of the accused.

PART 7. PENALTIES

Article 77

Applicable penalties

1. Subject to article 110, the Court may impose one of the following penalties on a person convicted of a crime referred to in article 5 of this Statute:

då beakta den bevisning som lämnats och de uppfattningar som uttryckts vid rättegången vilka har betydelse för straffet.

2.Utom i de fall där artikel 65 gäller och innan rättegången avslutats, får rättegångskammaren på eget initiativ och skall den på begäran av åklagaren eller den tilltalade hålla en särskild förhandling för att ta upp eventuell ny bevisning eller ta del av nya åsikter av betydelse för straffet, i enlighet med bevis- och förfarandereglerna.

3.I de fall där punkt 2 gäller skall eventuella framställningar med stöd av artikel 75 tas upp under den särskilda förhandling som avses i punkt 2 och, om det är nödvändigt, vid en ytterligare förhandling.

4.Straffet skall meddelas offentligt och, om möjligt, i den tilltalades närvaro.

DEL 7 STRAFF

Artikel 77

Tillämpliga straff

1. Med förbehåll för bestämmelserna i artikel 110 får Domstolen bestämma ett av följande straff för den som har fällts till ansvar för ett brott som avses i artikel 5 i denna stadga:

Prop. 2013/14:146

Bilaga 4

451

Prop. 2013/14:146

Bilaga 4

452

(a)Imprisonment for a specified number of years, which may not exceed a maximum of 30 years; or

(b)A term of life imprisonment when justified by the extreme gravity of the crime and the individual circumstances of

the convicted person.

2. In addition to imprisonment, the Court may order:

(a)A fine under the criteria provided for in the Rules of Procedure and Evidence;

(b)A forfeiture of proceeds, property and assets derived directly or indirectly from that crime, without prejudice to the rights of bona fide third parties.

Article 78

Determination of the

sentence

1.In determining the sentence, the Court shall, in accordance with the Rules of Procedure and Evidence, take into account such factors as the gravity of the crime and the individual circumstances of the convicted person.

2.In imposing a sentence of imprisonment, the Court shall deduct the time, if any, previously spent in detention in accordance with an order of the Court. The Court may

a)Fängelse i ett bestämt antal år, dock högst 30 år.

b)Livstids fängelse när så är motiverat av brottets utomordentliga svårighetsgrad och den dömdes personliga förhållanden.

2. Utöver fängelse får Domstolen bestämma

a)böter i enlighet med de villkor som föreskrivs i bevis- och förfarandereglerna,

b)förverkande av utbyte, egendom och tillgångar som direkt eller indirekt härrör från brottet utan att det skall inverka på de rättigheter som tillkommer rättmätiga tredje män.

Artikel 78

Fastställande av straff

1.Vid fastställande av straff skall Domstolen i enlighet med bevis- och förfarandereglerna beakta sådana omständigheter som brottets svårighetsgrad och den dömdes personliga förhållanden.

2.Om någon döms till fängelse, skall Domstolen avräkna den eventuella tid som tidigare har tillbringats

ihäkte i enlighet med Domstolens beslut. Domstolen får avräkna tid

Prop. 2013/14:146

Bilaga 4

454

Article 80

Non-prejudice to national application of penalties and national

laws

Nothing in this Part affects the application by States of penalties prescribed by their national law, nor the law of States which do not provide for penalties prescribed in this Part.

PART 8. APPEAL AND REVISION

Article 81

Appeal against decision of acquittal or conviction or against

sentence

1. A decision under article 74 may be appealed in accordance with the Rules of Procedure and Evidence as follows:

(a) The Prosecutor may make an appeal on any of the following grounds:

(i)Procedural error,

(ii)Error of fact, or

(iii)Error of law;

(b) The convicted person, or the Prosecutor on that person's behalf, may make an appeal on any of the following grounds:

(i)Procedural error,

(ii)Error of fact,

Artikel 80

Ingen inverkan på nationell tillämpning av straff och nationella lagar

Inget i denna del skall inverka på staternas tillämpning av straff som föreskrivs i deras nationella lag eller på lagen i stater där de straff som föreskrivs i denna del inte förekommer.

DEL 8 ÖVERKLAGANDE OCH OMPRÖVNING

Artikel 81

Överklagande av fällande och frikännande

dom samt av straff

1. Ett beslut enligt artikel 74 får överklagas i överensstämmelse med bevis- och förfarandereglerna på följande sätt:

a) Åklagaren får överklaga på någon av följande grunder:

i)rättegångsfel,

ii)felaktig

bevisvärdering, eller

iii)felaktig

rättstillämpning.

b) Den som har dömts för brott, eller åklagaren på den personens vägnar, får överklaga på någon av följande grunder:

i)rättegångsfel,

ii)felaktig

bevisvärdering,

(iii)Error of law, or

(iv)Any other ground that affects the fairness or reliability of the proceedings or decision.

2. (a) A sentence may be appealed, in accordance with the Rules of Procedure and Evidence, by the Prosecutor or the convicted person on the ground of disproportion between the

crime and the sentence;

(b)If on an appeal against sentence the Court considers that there are grounds on which the conviction might be set aside, wholly or in part, it may invite the Prosecutor and the convicted person to submit grounds under article 81, paragraph 1 (a) or (b), and may render a decision on conviction in accordance with article 83;

(c)The same procedure applies when the Court, on an appeal against conviction only, considers that there are grounds to reduce the sentence under paragraph 2

(a).

3. (a) Unless the Trial Chamber orders otherwise, a convicted person shall remain in custody pending an appeal;

(b) When a convicted person's time in custody exceeds the sentence of imprisonment imposed, that

iii)felaktig rättstillämpning, eller

iv)annan omständighet som påverkar förfarandets eller beslutets rättvishet eller tillförlitlighet.

2. a) En dom får överklagas i enlighet med bevis- och förfarandereglerna av åklagaren eller den dömde på grund av bristande proportion mellan brottet och straffet.

b)Om Domstolen vid ett överklagande av ett straff finner att det finns skäl att helt eller delvis undanröja domen i ansvarsdelen, får den uppmana åklagaren och den dömde att anföra skäl i enlighet med punkt 1 a eller 1 b i denna artikel och besluta i skuldfrågan i enlighet med artikel 83.

c)Samma förfarande skall tillämpas när Domstolen vid ett överklagande som endast avser skuldfrågan finner att det finns skäl att mildra straffet med stöd av stycke a

i denna punkt.

3. a) Om rättegångskammaren inte beslutar annat, skall den dömde kvarstanna i häkte i avvaktan på att överklagandet behandlas.

b) Om den tid som den dömde har tillbringat i häkte överstiger det ådömda fängelsestraffet, skall den

Prop. 2013/14:146

Bilaga 4

455

Prop. 2013/14:146

Bilaga 4

456

person shall be released, except that if the Prosecutor is also appealing, the release may be subject to the conditions under subparagraph (c) below;

(i)Under exceptional circumstances, and having regard, inter alia, to the concrete risk of flight, the seriousness of the offence charged and the probability of success on appeal, the Trial Chamber, at the request of the Prosecutor, may maintain the detention of the person pending appeal;

(ii)A decision by the Trial Chamber under subparagraph (c) (i) may be appealed in accordance with the Rules of Procedure and

Evidence.

4. Subject to the provisions of paragraph 3

(a) and (b), execution of the decision or sentence shall be suspended during the period allowed for appeal and for the duration of the appeal proceedings.

Article 82

Appeal against other decisions

1. Either party may appeal any of the following

dömde friges, förutom då även åklagaren överklagar, varvid villkoren för frigivningen i stycke c nedan får tillämpas.

c) Vid frikännande dom skall den tilltalade omedelbart friges med förbehåll för följande bestämmelser:

i)I undantagsfall och med beaktande bland annat av den konkreta flyktrisken, det åtalade brottets svårighetsgrad och utsikter- na till framgång med ett överklagande får rättegångskammaren på begäran av åklagaren upprätthålla häktningen av personen i avvaktan på att överklagandet behandlas.

ii)Ett beslut av rättegångskammaren med stöd av föregående stycke får överklagas i enlighet med bevis- och förfarande- reglerna.

4. Om inte annat följer

av bestämmelserna i punkt 3 a och b i denna artikel, skall verkställandet av avgörandet eller straffet anstå under tidsfristen för överklagande eller under den tid som överklagandeförfarandet pågår.

Artikel 82

Överklagande av andra beslut

1. Vardera parten får överklaga följande beslut i

decisions in accordance with the Rules of Procedure and Evidence:

(a)A decision with respect to jurisdiction or admissibility;

(b)A decision granting or denying release of the person being investigated or prosecuted;

(c)A decision of the Pre-Trial Chamber to act on its own initiative under article 56, paragraph 3;

(d)A decision that involves an issue that would significantly affect the fair and expeditious conduct of the proceedings or the outcome of the trial, and for which, in the opinion of the Pre-Trial or Trial Chamber, an immediate resolution by the Appeals Chamber may materially advance the proceedings.

2.A decision of the Pre- Trial Chamber under article 57, paragraph 3 (d), may be appealed against by the State concerned or by the Prosecutor, with the leave of the Pre-Trial Chamber. The appeal shall be heard on an expedited basis.

3.An appeal shall not of itself have suspensive effect unless the Appeals Chamber so orders, upon request, in accordance with the Rules of Procedure and Evidence.

enlighet med bevis- och förfarandereglerna:

a)Beslut angående Domstolens jurisdiktion eller om process- förutsättningar.

b)Beslut om bifall eller avslag på en begäran om frigivning av en person som är föremål för förundersökning eller lagföring.

c)Beslut av förundersökningskammaren att handla på eget initiativ med stöd av artikel 56.3.

d)Beslut som rör en fråga som i väsentlig mån skulle inverka på ett rättvist och snabbt rättsligt för- farande eller på utfallet av rättegången och där, enligt förundersöknings- eller rättegångskammarens mening, överklagandekam- marens omedelbara avgörande av frågan påtagligt skulle främja förfarandet.

2. Ett beslut av förunder- sökningskammaren med stöd av artikel 57.3 d får överklagas av den berörda staten eller av åklagaren med förundersöknings- kammarens tillstånd. Överklagandet skall behandlas med förtur.

3. Ett överklagande skall inte i sig själv ha uppskjutande verkan, såvida inte överklagandekammaren på begäran förordnar om det med stöd av bevis- och

Prop. 2013/14:146

Bilaga 4

457

Prop. 2013/14:146

Bilaga 4

4. A legal representative of the victims, the convicted person or a bona fide owner of property adversely affected by an order under article 75 may appeal against the order for reparations, as provided in the Rules of Procedure and Evidence.

Article 83

Proceedings on appeal

1. For the purposes of proceedings under article 81 and this article, the Appeals Chamber shall have all the powers of the Trial Chamber.

2. If the Appeals Chamber finds that the proceedings appealed from were unfair in a way that affected the reliability of the decision or sentence, or that the decision or sentence appealed from was materially affected by error of fact or law or procedural error, it may:

(a) Reverse or amend the decision or sentence; or

	(b) Order a new trial
	before	a different	Trial
	Chamber.
	For	these purposes, the
458	Appeals	Chamber	may
458

förfarandereglerna.

4. En rättslig företrädare för brottsoffren, den dömde eller en rättmätig ägare av egendom, som har lidit skada till följd av ett beslut i enlighet med artikel 75, får överklaga beslut om gottgörelse i enlighet med bevis- och förfarandereglerna.

Artikel 83

Förfarandet vid över- klagande

Överklagandekammaren skall med avseende på förfarandet enligt artikel 81 och enligt denna artikel ha alla rättegångskammarens befogenheter.

2. Om överklagandekammaren finner att den rättegång som överklagande gäller var orättvis på ett sätt som har påverkat avgörandets eller straffmätningens till- förlitlighet, eller att det avgörande eller det straff som har överklagats är påtagligt påverkad av felaktig bevisvärdering, felaktig rättstillämpning eller rättegångsfel får den

a)upphäva eller ändra avgörandet eller straffet, eller

b)bestämma att en ny rättegång skall hållas inför en annan rättegångskammare.

För dessa ändamål får överklagandekammaren

Prop. 2013/14:146

Bilaga 4 Article 84

Revision of conviction

or sentence

1. The convicted person or, after death, spouses, children, parents or one person alive at the time of the accused's death who has been given express written instructions from the accused to bring such a claim, or the Prosecutor on the person's behalf, may apply to the Appeals Chamber to revise the final judgement of conviction or sentence on the grounds that:

(a) New evidence has been discovered that:

(i) Was not available at the time of trial, and such unavailability was not wholly or partially attributable to the party making application; and

(ii) Is sufficiently important that had it been proved at trial it would have been likely to have resulted in a different verdict;

(b) It has been newly discovered that decisive evidence, taken into account at trial and upon which the conviction depends, was false, forged or falsified;

460	(c) One or more of the

Artikel 84

Omprövningbeträffan de en fällande dom eller ett straff

1. Den som har fällts till ansvar för brott eller, efter hans eller hennes död, makar, barn, föräldrar eller en annan person som var i livet vid den tilltalades död och som har fått skriftliga instruktioner från den tilltalade att framställa en sådan begäran, eller åklagaren på den tilltalades vägnar, får hos överklagandekammaren begära omprövning beträffande den lagakraftvunna fällande domen eller straffet på följande grunder:

a) att ny bevisning har framkommit

i)som inte var tillgänglig vid tiden för rättegången och detta förhållande inte helt eller delvis berodde på den part som begär omprövning,

ii)som är av sådan betydelse att den, om den hade framlagts vid rättegången, troligen skulle ha lett till annan utgång i målet;

b) att det nyligen har framkommit att avgörande bevisning som beaktades vid rättegången och på vilken den fällande domen beror, var falsk, förfalskad eller förvanskad;

c) att en eller flera av de

judges who participated in conviction or confirmation of the charges has committed, in that case, an act of serious misconduct or serious breach of duty of sufficient gravity to justify the removal of that judge or those judges from office under article 46.

2. The Appeals Chamber shall reject the application if it considers it to be unfounded. If it determines that the application is meritorious, it may, as appropriate:

(a)Reconvene the original Trial Chamber;

(b)Constitute a new Trial Chamber; or

(c)Retain jurisdiction over the matter,

with a view to, after hearing the parties in the manner set forth in the Rules of Procedure and Evidence, arriving at a determination on whether the judgement should be revised.

Article 85

Compensation to an arrested or convicted

person

1. Anyone who has been the victim of unlawful arrest or detention shall have an enforceable right to compensation.

domare som deltog i den fällande domen eller bekräftelsen av åtals- punkterna, i det målet har gjort sig skyldig till försummelse eller tjänsteförseelse av så allvarlig art att det motiverar ifrågavarande domares entledigande med stöd av artikel 46.

Överklagandekammaren skall avvisa en ansökan om omprövning som den anser vara ogrundad. Om den finner att ansökan är välgrundad, får den, beroende på vad som är mest lämpligt,

a)återinkalla den ursprungliga rättegångskammaren,

b)inrätta en ny rättegångskammare, eller

c)behålla domsrätten över saken

för att, efter att ha hört parterna på det sätt som föreskrivs i bevis- och förfarandereglerna, avgöra om omprövning i målet skall beviljas.

Artikel 85

Skadestånd till en som arresterats eller dömts för

brott

1. Den som har utsatts för olaglig arrestering eller annat olagligt frihetsberövande skall ha verkställbar rätt till

Prop. 2013/14:146

Bilaga 4

461

Article 86

General obligation to cooperate

States Parties shall, in accordance with the provisions of this Statute, cooperate fully with the Court in its investigation and prosecution of crimes within the jurisdiction of the Court.

Article 87

Requests for cooperation: general

provisions

1. (a) The Court shall have the authority to make requests to States Parties for cooperation. The requests shall be transmitted through the diplomatic channel or any other appropriate channel as may be designated by each State Party upon ratification, acceptance, approval or accession.

Subsequent changes to the designation shall be made by each State Party in accordance with the Rules of Procedure and Evidence.

(b) When appropriate, without prejudice to the provisions of subparagraph (a), requests may also be transmitted through the International Criminal Police Organization or any appropriate regional organization.

Requests

for

Artikel 86

Allmän skyldighet att samarbeta

Stadgeparterna skall i enlighet med bestämmelserna i denna stadga till fullo samarbeta med Domstolen i fråga om förundersökningar och lagföring av brott som omfattas av Domstolens jurisdiktion.

Artikel 87

Framställning om samarbete: allmänna

bestämmelser

1.a) Domstolen skall ha befogenhet att göra framställningar till stadgeparterna om sam- arbete. Framställningar skall översändas på diplomatisk väg eller via andra lämpliga kanaler som varje stadgepart får anvisa vid ratificering, godtagande, godkännande eller anslutning.

Senare ändringar av sådana anvisningar skall göras av varje stadgepart i enlighet med bevis- och förfarandereglerna.

b) När det är lämpligt och utan att det skall inverka på bestämmelserna i stycke a ovan, får fram- ställningar också göras via internationella kriminalpolisorganisationen (Interpol) eller annan behörig regional organisation.

2.Framställningar om

Prop. 2013/14:146

Bilaga 4

463

Prop. 2013/14:146

Bilaga 4

466

provisions of this Statute, thereby preventing the Court from exercising its functions and powers under this Statute, the Court may make a finding to that effect and refer the matter to the Assembly of States Parties or, where the Security Council referred the matter to the Court, to the Security Council.

Article 88

Availability of procedures under national

law

States Parties shall ensure that there are procedures available under their national law for all of the forms of cooperation which are specified under this Part.

Article 89

Surrender of persons to the Court

1. The Court may transmit a request for the arrest and surrender of a person, together with the material supporting the request outlined in article 91, to any State on the territory of which that person may be found and shall request the cooperation of that State in the arrest and surrender of such a person. States Parties shall, in accordance with the provisions of this Part and the procedure under their

Domstolen om samarbete och därvid hindrar Domstolen från att fullgöra sina uppgifter och befogenheter enligt stadgan, får Domstolen fastställa detta och hänskjuta frågan till partsförsamlingen eller säkerhetsrådet, om det är rådet som har hänskjutit saken till Domstolen.

Artikel 88

Tillgång till förfaranden i nationell lag

Stadgeparterna skall säkerställa att det i deras nationella lag finns förfaranden tillgängliga som kan tillämpas för att genomföra alla de former av samarbete som avses i denna del.

Artikel 89

Överlämnande av personer till Domstolen

1. Domstolen kan översända en framställning om anhållande och överlämnande av en person tillsammans med de handlingar till stöd för framställningen som avses i artikel 91 till varje stat inom vars territorium personen i

fråga	kan	påträffas	och
begära	att	den	staten
samarbetar		i fråga	om
anhållande			och

överlämnande av personen.

Stadgeparterna	skall	i
enlighet		med

the requesting State.

6.In cases where paragraph 4 applies except that the requested State is under an existing international obligation to extradite the person to the requesting State not Party to this Statute, the requested State shall determine whether to surrender the person to the Court or extradite the person to the requesting State. In making its decision, the requested State shall consider all the relevant factors, including but not limited to:

(a) The respective dates of the requests;

(b) The interests of the requesting State including, where relevant, whether the crime was committed in its territory and the nationality of the victims and of the person sought; and

7.Where a State Party which receives a request from the Court for the surrender of a person also receives a request from any State for the extradition of the same person for conduct other than that which constitutes the crime for which the Court seeks the person's surrender:

(a) The requested State

framställningen om utlämning från den begärande staten.

6. I de fall där punkt 4 gäller, utom i de fall den anmodade staten är bunden av ett internationellt åtagande att utlämna den eftersökte till en begärande stat som inte är part i denna stadga, skall den anmodade staten avgöra om den skall överlämna personen till Domstolen eller utlämna personen till den begärande staten. Vid sitt avgörande skall den anmodade staten beakta alla omständigheter av betydelse, däribland, men inte uteslutande,

a)datum för de olika framställningarna,

b)den begärande statens intressen, däribland i tillämpliga fall om brottet har begåtts inom dess territorium, samt brotts- offrens och den eftersöktes nationalitet, och

c)möjligheten till efterföljande överlämnande mellan Domstolen och den begärande staten.

7. Om en stadgepart mottar en begäran från Domstolen att överlämna en person och även mottar en begäran från en stat att utlämna samma person för en annan gärning än den som utgör det brott för vilket Domstolen begär personens överlämnande,

a) skall den anmodade

Prop. 2013/14:146

Bilaga 4

471

request may be made by any medium capable of delivering a written record, provided that the request shall be confirmed through the channel provided for in article 87, paragraph 1 (a).

2. In the case of a request for the arrest and surrender of a person for whom a warrant of arrest has been issued by the Pre- Trial Chamber under article 58, the request shall contain or be supported by:

(a)Information describing the person sought, sufficient to identify the person, and information as to that person's probable location;

(b)A copy of the warrant of arrest; and

(c)Such documents, statements or information as may be necessary to meet the requirements for the surrender process in the requested State, except that those requirements should not be more burdensome than those applicable to requests for extradition pursuant to treaties or arrangements between the requested State and other States and should, if possible, be less burdensome, taking into account the distinct nature

of the Court.

3. In the case of a

skriftlig. I brådskande fall får den göras på varje sätt som möjliggör översändande av ett skriftligt meddelande, förutsatt att den bekräftas på det sätt som avses i artikel

87.1a.

2.En framställning om anhållande och överlämnande av en person för vilken ett häktnings- beslut har meddelats av förundersökningskammaren med stöd av artikel 58 skall innehålla eller stödjas av följande:

a)Ett tillräckligt noggrant signalement på den som begärts överlämnad för att möjliggöra identifiering och uppgifter om personens troliga uppehållsort.

b)En kopia av häktningsbeslutet.

c)Sådana handlingar, redogörelser eller uppgifter som kan behövas för att uppfylla villkoren för överlämnande i den anmodade staten med förbehåll för att dessa villkor inte bör vara mer be- tungande än villkoren för en framställning om utlämning

ienlighet med fördrag eller överenskommelser som gäller mellan den anmodade staten och andra stater, utan bör om möjligt vara mindre betungande med hänsyn till

Domstolens särskilda beskaffenhet.

3. I fråga om en

Prop. 2013/14:146

Bilaga 4

473

Prop. 2013/14:146

Bilaga 4

474

request for the arrest and surrender of a person already convicted, the request shall contain or be supported by:

(a)A copy of any warrant of arrest for that person;

(b)A copy of the judgement of conviction;

(c)Information to demonstrate that the person sought is the one referred to in the judgement of conviction; and

(d)If the person sought has been sentenced, a copy of the sentence imposed and, in the case of a sentence for imprisonment, a statement of any time already served and the time remaining to be served.

4. Upon the request of the Court, a State Party shall consult with the Court, either generally or with respect to a specific matter, regarding any requirements under its national law that may apply under paragraph 2 (c). During the consultations, the State Party shall advise the Court of the specific requirements of its national law.

Article 92

Provisional arrest

1. In urgent cases, the Court may request the provisional arrest of the person sought, pending presentation of the request

framställning om anhållande och överlämnande av en tidigare dömd person skall framställningen innehålla eller stödjas av följande:

a)En kopia av varje häktningsbeslutet rörande den som begärs överlämnad.

b)En kopia av den fällande domen.

c)Uppgifter som styrker att den eftersökte är samma person som den fällande domen avser.

d)Om den eftersökte har ådömts ett straff, uppgifter om strffet, och, om straffet är fängelsestraff, uppgift om avtjänad tid och återstående strafftid.

4. På Domstolens begäran skall en stadgepart samråda med Domstolen, antingen i allmänhet eller om ett visst ärende, angående villkor enligt stadgepartens lag som kan gälla i enlighet med punkt 2 c i denna artikel. Vid samrådet skall stadgeparten upplysa Domstolen om de särskilda villkoren i sin nationella lag.

Artikel 92

Provisoriskt anhållande

1. I brådskande fall får Domstolen begära provisoriskt anhållande av den eftersökte i avvaktan på att framställningen om

for surrender and the documents supporting the request as specified in article 91.

2. The request for provisional arrest shall be made by any medium capable of delivering a written record and shall contain:

(a)Information describing the person sought, sufficient to identify the person, and information as to that person's probable location;

(b)A concise statement of the crimes for which the person's arrest is sought and of the facts which are alleged to constitute those crimes, including, where possible, the date and location of the crime;

(c)A statement of the existence of a warrant of arrest or a judgement of conviction against the person sought; and

(d)A statement that a request for surrender of the person sought will follow.

3. A person who is provisionally arrested may be released from custody if the requested State has not received the request for surrender and the documents supporting the request as specified in article 91 within the time limits specified in the Rules

överlämnande och de övriga handlingar som anges i artikel 91 till stöd härför överlämnas.

2. Framställningen om provisoriskt anhållande skall göras på ett sätt som möjliggör överföring av ett skriftligt meddelande och skall innehålla följande:

a)Uppgifter som beskriver den eftersökte, tillräckliga för att identifiera denne och uppgifter om personens troliga uppehållsort.

b)En kortfattad redogörelse för de brott för vilka personen begärs provisoriskt anhållen och för de omständigheter vari dessa brott påstås bestå, innefattande, när det är möjligt, tid och plats för brottet.

c)Uppgift om det finns ett häktningsbeslut eller en fällande dom mot den eftersökte.

d)En förklaring att en framställning om överlämnande av den eftersökte kommer att

lämnas.

3. Den som är provisoriskt anhållen får friges om den anmodade staten inte har mottagit en framställning om överläm- nande med sådana handlingar till stöd för denna som anges i artikel 91 inom de tidsgränser som anges i bevis- och

Prop. 2013/14:146

Bilaga 4

475

Court;

(c)The questioning of any person being investigated or prosecuted;

(d)The service of documents, including judicial documents;

(e)Facilitating the voluntary appearance of persons as witnesses or experts before the Court;

(f)The temporary transfer of persons as provided in paragraph 7;

(g)The examination of places or sites, including the exhumation and examination of grave sites;

(h)The execution of searches and seizures;

(i)The provision of records and documents, including official records and documents;

(j)The protection of victims and witnesses and the preservation of evidence;

(k)The identification, tracing and freezing or seizure of proceeds, property and assets and instrumentalities of crimes for the purpose of eventual forfeiture, without prejudice to the rights of bona fide third parties; and

(l)Any other type of assistance which is not

Domstolen.

c)Förhör med personer som är föremål för förundersökning eller lagföring.

d)Delgivning av handlingar, innefattande rättsliga handlingar.

e)Underlättande för personer att frivilligt inställa sig som vittnen eller sakkunniga inför Domstolen.

f)Tillfälligt överförande av personer i enlighet med bestämmelserna i punkt 7 i denna artikel.

g)Undersökning av platser och lokaler, innefattande öppnande och undersökning av gravplatser.

h)Husrannsakan och

beslag.

i)Tillhandahållande av uppteckningar och handlingar, däribland officiella protokoll och handlingar.

j)Skydd av brottsoffer och vittnen och säkerställande av bevisning.

k)Identifiering, uppspårande och säkrande eller omhändertagande av utbyte, egendom och tillgångar samt hjälpmedel vid brott i syfte att möjliggöra ett senare förverkande, utan intrång på en rättmätig tredje mans rättigheter.

l)Varje annan form av bistånd inte är förbjuden i

Prop. 2013/14:146

Bilaga 4

477

article 72, a State Party may deny a request for assistance, in whole or in part, only if the request concerns the production of any documents or disclosure of evidence which relates to its national security.

5. Before denying a request for assistance under paragraph 1 (l), the requested State shall consider whether the assistance can be provided subject to specified conditions, or whether the assistance can be provided at a later date or in an alternative manner, provided that if the Court or the Prosecutor accepts the assistance subject to conditions, the Court or the Prosecutor shall abide by them.

6.If a request for assistance is denied, the requested State Party shall promptly inform the Court or the Prosecutor of the reasons for such denial.

7.(a) The Court may request the temporary transfer of a person in custody for purposes of identification or for obtaining testimony or other assistance. The person may be transferred if the following conditions are fulfilled:

(i) The person freely gives his or her informed consent to the transfer; and

enlighet med artikel 72 helt eller delvis avslå en framställning om bistånd endast om begäran avser framtagande av handlingar eller utlämnande av bevis som berör dess nationella säkerhet.

5.Innan en framställning om sådant bistånd som avses i punkt 1 l avslås skall den anmodade staten pröva om hjälpen kan ges på särskilda villkor eller lämnas vid en senare tidpunkt eller på ett annat sätt, under förutsättning att Domstolen eller åklagaren, om de godtar att få hjälpen på vissa villkor, följer dem.

6.Om en anmodad stadgepart avslår en framställning om bistånd, skall den ofördröjligen underrätta Domstolen eller åklagaren om anledningen till detta.

7.a) Domstolen kan

begära	tillfälligt
överförande	av	en
frihetsberövad	person	för
identifiering,	för att uppta

ett vittnesmål eller för annat bistånd. Personen får överföras om följande villkor är uppfyllda:

i) Att personen i medvetande om vad saken gäller och av fri vilja går

Prop. 2013/14:146

Bilaga 4

479

Prop. 2013/14:146

Bilaga 4

480

(ii) The requested State agrees to the transfer, subject to such conditions as that State and the Court may agree.

(b) The person being transferred shall remain in custody. When the purposes of the transfer have been fulfilled, the Court shall return the person without delay to the requested State.

8.(a) The Court shall ensure the confidentiality of documents and information, except as required for the investigation and proceedings described in the request.

(b) The requested State may, when necessary, transmit documents or information to the Prose- cutor on a confidential basis. The Prosecutor may then use them solely for the purpose of generating new evidence.

(c) The requested State may, on its own motion or at the request of the Prosecutor, subsequently consent to the disclosure of such documents or information. They may then be used as evidence pursuant to the provisions of Parts 5 and 6 and in accordance with the Rules of Procedure and Evidence.

9.(a) (i) In the event that a State Party receives competing requests, other

med på överförandet.

ii) Att den anmodade staten samtycker till överförandet på de villkor som staten och Domstolen kan bestämma.

b)Den som överförs skall hållas i fängsligt förvar. När syftet med överförandet har uppfyllts skall Domstolen ofördröjligen återsända personen till den anmodade staten.

8. a) Domstolen skall säkerställa sekretess för handlingar och uppgifter med undantag för vad som krävs för den förundersök- ning och lagföring som angivits i framställningen.

b)Den anmodade staten får när så är nödvändigt överföra handlingar eller uppgifter till åklagaren på konfidentiell grund. Åklagaren får då endast använda dem för att få fram ny bevisning.

c)Den anmodade staten får därefter på eget initiativ eller på begäran av åklagaren ge sitt samtycke till att innehållet i sådana handlingar eller uppgifter lämnas ut. Dessa får då användas som bevisning i enlighet med bestämmelserna i del 5 och 6 och i bevis- och förfarandereglerna.

9. a) i) Om en stadgepart mottar konkurrerande framställningar om annat än

Prop. 2013/14:146

Bilaga 4

482

requesting State.

(b) (i) The assistance provided under subparagraph (a) shall include, inter alia:

a.The transmission of statements, documents or other types of evidence obtained in the course of an investigation or a trial conducted by the Court; and

b.The questioning of any person detained by order of the Court;

(ii) In the case of assistance under subparagraph (b) (i) a:

a.If the documents or other types of evidence have been obtained with the assistance of a State, such transmission shall require the consent of that State;

b.If the statements, documents or other types of evidence have been provided by a witness or expert, such transmission shall be subject to the

provisions of article 68.

(c) The Court may, under the conditions set out in this paragraph, grant a request for assistance under this paragraph from a State which is not a Party to this Statute.

Article 94

Postponement of execution of a request in

respect of ongoing investigation or prosecution

begärande staten.

b) i) Det bistånd som avses i stycke a skall bland annat innefatta följande:

a.Översändande av redogörelser, handlingar eller andra former av bevis som upptagits under en förundersökning eller en rättegång vid Domstolen, och

b.förhör med personer som häktats efter beslut av Domstolen.

ii) För det bistånd som avses i stycke b i a. ovan. skall gälla att,

a.om handlingarna eller andra bevis har upptagits med bistånd av en stat, krävs den statens medgivande för översändandet, och

b. om redogörelserna, handlingarna eller andra bevis har lämnats av ett vittne eller en sakkunnig, gäller bestämmelserna i artikel 68 för översändandet.

c) Domstolen får på de villkor som anges i denna punkt bifalla en framställning om bistånd i enlighet med denna punkt från en stat som inte är part i denna stadga.

Artikel 94

Uppskov med att verkställa en

framställning på grund av pågående förundersökning eller

Prop. 2013/14:146

Bilaga 4

of a request under this Part pending a determination by the Court, unless the Court has specifically ordered that the Prosecutor may pursue the collection of such evidence pursuant to article 18 or 19.

Article 96

Contents of request for other forms of assistance

under article 93

1. A request for other forms of assistance referred to in article 93 shall be made in writing. In urgent cases, a request may be made by any medium capable of delivering a written record, provided that the request shall be confirmed through the channel provided for in article 87, paragraph 1 (a).

2. The request shall, as applicable, contain or be supported by the following:

(a) A concise statement of the purpose of the request and the assistance sought, including the legal basis and the grounds for the request;

	(b)	As	much	detailed
	information		as	possible
	about	the	location		or
	identification of any person
	or place that must be found
	or identified in order for the
484	assistance		sought	to	be

skjuta upp verkställandet av en framställning enligt denna del i avvaktan på Domstolens avgörande, såvida Domstolen inte särskilt har beslutat att åklagaren får fortsätta att ta upp sådan bevisning i enlig- het med artiklarna 18 eller 19.

Artikel 96

Vad en framställning om andra former av

bistånd enligt artikel 93 skall innehålla

1.En framställning om andra former av bistånd enligt artikel 93 skall göras skriftligen. I brådskande fall får en framställning göras på varje sätt som möjliggör översändande av ett skriftligt meddelande, förutsatt att den bekräftas på det sätt som avses i artikel

87.1a.

2.En framställning skall innehålla eller stödjas av följande uppgifter:

a)En kortfattad redogörelse för syftet med framställningen och det bistånd som begärs med an- givande av den rättsliga grunden och skälen för framställningen.

b)Så mycket detaljuppgifter som möjligt om den person eller den plats som måste lokaliseras eller identifieras för att begärt bistånd skall kunna lämnas.

provided;

(c)A concise statement of the essential facts underlying the request;

(d)The reasons for and details of any procedure or requirement to be followed;

(e)Such information as may be required under the law of the requested State in order to execute the request; and

(f)Any other information relevant in order for the assistance sought to be provided.

3. Upon the request of the Court, a State Party shall consult with the Court, either generally or with respect to a specific matter, regarding any requirements under its national law that may apply under paragraph 2 (e). During the consultations, the State Party shall advise the Court of the specific requirements of its national law.

4. The provisions of this article shall, where applicable, also apply in respect of a request for assistance made to the Court.

Article 97

Consultations

Where a State Party receives a request under this Part in relation to which it identifies problems which

c)En kortfattad redogörelse för de huvudsakliga omständlig- heter som föranleder framställningen.

d)Skälen och närmare anvisningar för något förfarande eller villkor som skall följas.

e)De uppgifter som kan krävas enligt den anmodade statens lag för att verkställa framställningen.

f)Övriga uppgifter av betydelse för att kunna lämna det begärda biståndet.

3.När en stadgepart har mottagit en framställning från Domstolen, skall den samråda med Domstolen, antingen i allmänhet eller om ett visst ärende, angående villkor enligt stadgepartens lag som kan gälla i enlighet med punkt 2 e. Härvid skall stadgeparten upplysa Domstolen om de särskilda villkoren i sin nationella lag.

4.Bestämmelserna i denna artikel skall i tillämpliga delar också gälla för en framställning om bistånd som gjorts till Domstolen.

Artikel 97

Samråd

När en stadgepart mottar en framställning enligt denna del och därvid identifierar problem som

Prop. 2013/14:146

Bilaga 4

485

Prop. 2013/14:146

Bilaga 4

486

may impede or prevent the execution of the request, that State shall consult with the Court without delay in order to resolve the matter. Such problems may include, inter alia:

(a)Insufficient information to execute the request;

(b)In the case of a request for surrender, the fact that despite best efforts, the person sought cannot be located or that the investigation conducted has determined that the person in the requested State is clearly not the person named in the warrant; or

(c)The fact that execution of the request in its current form would require the requested State to breach a pre-existing treaty obligation undertaken with respect to another State.

Article 98

Cooperation with respect to waiver of

immunity and consent to surrender

1. The Court may not proceed with a request for surrender or assistance which would require the requested State to act inconsistently with its obligations under international law with respect to the State or diplomatic immunity of a

skulle kunna försvåra eller förhindra att den verkställs, skall den utan dröjsmål samråda med Domstolen för att finna en lösning. Problemen kan bland annat innefatta följande:

a)Otillräckliga uppgifter för att verkställa framställningen.

b)I fall av en framställning om överlämnande, den omstän- digheten att den eftersökte trots alla ansträngningar inte kan påträffas eller att en utredning visar att personen

iden anmodade staten klart och tydligt inte är samma person som avses i häktningsbeslutet.

c)Den omständigheten att verkställande av framställningen i dess förevarande form skulle kräva att den anmodade staten bryter mot ett befintligt fördragsåtagande gentemot en annan stat.

Artikel 98

Samarbete i fråga om hävande av immunitet och

samtycke till överlämnande

1. Domstolen får inte göra en framställning om överlämnande eller om bistånd som skulle ålägga den anmodade staten att handla i strid med sina folkrättsliga åtaganden avseende den stats- immunitet eller den diplomatiska immunitet som

Prop. 2013/14:146

Bilaga 4

490

witnesses and experts or the transfer under article 93 of persons in custody;

(b)Costs of translation, interpretation and transcription;

(c)Travel and subsistence costs of the judges, the Prosecutor, the Deputy Prosecutors, the Registrar, the Deputy Registrar and staff of any organ of the Court;

(d)Costs of any expert opinion or report requested by the Court;

(e)Costs associated with the transport of a person being surrendered to the Court by a custodial State; and

(f)Following consultations, any extraordinary costs that may result from the execution of

arequest.

2.The provisions of paragraph 1 shall, as appropriate, apply to requests from States Parties to the Court. In that case, the Court shall bear the ordinary costs of execution.

Article 101

Rule of speciality

1. A person surrendered to the Court under this Statute shall not be proceeded against, punished or detained for any conduct

säkerhet och för överförande av frihets- berövade i enlighet med artikel 93.

b)Kostnader för översättning, tolkning och utskrifter.

c)Resor och traktamenten för domarna, åklagaren, den biträdande åklagaren, registratorn, den biträdande registratorn och tjänstemännen i Domstolens organ.

d)Kostnader för sakkunnigutlåtanden eller - rapporter som begärts av Domstolen.

e)Kostnader för transport av en person som överlämnats till Domstolen av en förvarsstat.

f)Efter samråd, alla extraordinära kostnader som sammanhänger med verkställandet av en

framställning.

2. Bestämmelserna i punkt 1 skall på motsvarande sätt tillämpas på framställningar från stadgeparter till Domstolen. I sådana fall skall Domstolen bära de ordinarie kostnaderna för verkställandet.

Artikel 101

Specialitetsprincipen

1. Den som har överlämnats till Domstolen med stöd av denna stadga skall inte lagföras, straffas eller hållas i fängsligt förvar

committed prior to surrender, other than the conduct or course of conduct which forms the basis of the crimes for which that person has been surrendered.

2. The Court may request a waiver of the requirements of paragraph 1 from the State which surrendered the person to the Court and, if necessary, the Court shall provide additional information in accordance with article 91. States Parties shall have the authority to provide a waiver to the Court and should endeavour to do so.

Article 102

Use of terms

For the purposes of this Statute:

(a)"surrender" means the delivering up of a person by a State to the Court, pursuant to this Statute.

(b)"extradition" means the delivering up of a person by one State to another as provided by treaty, convention or national legislation.

PART 10.

ENFORCEMENT

Article 103

Role of States in enforcement of sentences

of imprisonment

för någon annan gärning begången före överlämnandet än den eller de gärningar som utgör grunden för de brott för vilka personen har överlämnats.

2. Domstolen får av den stat som har överlämnat personen begära dispens från kraven i punkt 1 i denna artikel och, om så erfordras, skall Domstolen lämna ytterligare uppgifter i enlighet med artikel 91. Stadgeparterna skall ha befogenhet att bevilja Domstolen sådan dispens och bör sträva efter att göra det.

Artikel 102

Användning av begrepp

I denna stadga används följande begrepp:

a)överlämnande betyder att en stat överlämnar en person till Domstolen i enlighet med denna stadga,

b)utlämning betyder att en stat utlämnar en person till en annan stat med stöd av fördrag, konventioner eller nationell lagstiftning.

DEL 10 VERKSTÄLLIGHET

Artikel 103

Staters roll i verkställande av

fängelsestraff

Prop. 2013/14:146

Bilaga 4

491

enforcement and proceed in accordance with article 104, paragraph 1.

3.In exercising its discretion to make a designation under paragraph 1, the Court shall take into account the following:

(a) The principle that States Parties should share the responsibility for enforcing sentences of imprisonment, in accordance with principles of equitable distribution, as provided in the Rules of Procedure and Evidence;

(b) The application of widely accepted international treaty standards governing the treatment of prisoners;

(d) The nationality of the sentenced person;

(e) Such other factors regarding the circumstances of the crime or the person sentenced, or the effective enforcement of the sentence, as may be appropriate in designating the State of enforcement.

4.If no State is designated under paragraph 1, the sentence of imprisonment shall be served in a prison facility made available by the host State, in accordance with the conditions set out in the headquarters agreement referred to in article 3, paragraph 2. In such a case,

handla i enlighet med artikel 104.1.

3. När Domstolen utövar sin befogenhet att utse en verkställighetsstat i enlighet med punkt 1, skall den beakta följande:

a)Principen att stadgeparterna skall dela ansvaret att verkställa fängelsedomar i enlighet med de principer om rättvis fördelning som finns i bevis- och förfarande- reglerna.

b)Att en allmänt godtagen standard för behandling av intagna enligt internationella fördrag tillämpas.

c)Den dömdes synpunkter.

d)Den dömdes nationalitet.

e)Sådana andra omständigheter med avseende på brottet, den dömde eller det faktiska verkställandet av straffet som kan vara lämpliga vid utseende av verkställighetsstaten.

4. Om ingen stat har utsetts i enlighet med punkt 1, skall fängelsestraffet avtjänas i en kriminalvårdsanstalt som tillhandahålls av värdstaten

ienlighet med de villkor som anges i den högkvartersöverenskommel se som avses i artikel 3.2. I så fall skall kostnaderna för

Prop. 2013/14:146

Bilaga 4

493

Prop. 2013/14:146

Bilaga 4

494

the costs arising out of the enforcement of a sentence of imprisonment shall be borne by the Court.

Article 104

Change in designation of State of enforcement

1.The Court may, at any time, decide to transfer a sentenced person to a prison of another State.

2.A sentenced person may, at any time, apply to the Court to be transferred from the State of enforcement.

Article 105

Enforcement of the

sentence

1.Subject to conditions which a State may have specified in accordance with article 103, paragraph 1 (b), the sentence of imprisonment shall be binding on the States Parties, which shall in no case modify it.

2.The Court alone shall have the right to decide any application for appeal and revision. The State of enforcement shall not impede the making of any such application by a sentenced person.

Article 106

Supervision of enforcement of sentences

and conditions of imprisonment

verkställandet av ett fängelsestraff bäras av Domstolen.

Artikel 104

Ändring av verkställig- hetsstat

1.Domstolen får när som helst besluta att överföra en dömd person till en kriminalvårdsanstalt i en annan stat.

2.En dömd person får när som helst ansöka hos Domstolen om att bli överförd från verkställig- hetsstaten.

Artikel 105

Verkställighet av straff

1.Med beaktande av sådana villkor som en stat kan ha ställt med stöd av artikel 103.1 b skall fängelsestraffet vara bindande för stadgeparterna, vilka inte i något fall får ändra det.

2.Domstolen ensam skall ha rätt att pröva ett överklagande eller en ansökan om omprövning. Verkställighetsstaten skall inte hindra en dömd person från att göra en sådan framställning.

Artikel 106

Överinseende av straff- verkställighet och

fängelseförhållanden

Prop. 2013/14:146

Bilaga 4

496

into account any wishes of the person to be transferred to that State, unless the State of enforcement authorizes the person to remain in its territory.

2.If no State bears the costs arising out of transferring the person to another State pursuant to paragraph 1, such costs shall be borne by the Court.

3.Subject to the provisions of article 108, the State of enforcement may also, in accordance with its national law, extradite or otherwise surrender the person to a State which has requested the extradition or surrender of the person for purposes of trial or enforcement of a sentence.

Article 108

Limitation on the prosecution or

punishment of other offences

1. A sentenced person in the custody of the State of enforcement shall not be subject to prosecution or punishment or to extradition to a third State for any conduct engaged in prior to that person's delivery to the State of enforcement, unless such prosecution, punishment or extradition has been approved by the Court at the request of the State of enforcement.

önskemål skall beaktas, såvida inte verkställighetsstaten tillåter personen att stanna inom sitt territorium.

2.Om ingen stat bestrider kostnaderna för överförandet till en annan stat i enlighet med punkt 1, skall de bäras av Domstolen.

3.Under iakttagande av bestämmelserna i artikel 108 får verkställighetsstaten också i enlighet med sin nationella lag utlämna eller på annat sätt överlämna personen till den stat som begärt hans utlämning eller överlämnande personen till den stat som har begärt hans eller hennes utlämning eller överlämnande för lagföring eller verkställande av straff.

Artikel 108

Inskränkning i fråga om lagföring och

bestraffning för andra brott

1. En dömd person som befinner sig i fängsligt förvar i verkställighetsstaten skall inte lagföras, bestraffas eller utlämnas till tredje stat för en gärning som ägt rum före överlämnandet till verkställighetsstaten, såvida inte lagföringen, bestraffningen eller utlämningen har godkänts av Domstolen på begäran av verkställighetsstaten.

2.The Court shall decide the matter after having heard the views of the sentenced person.

3.Paragraph 1 shall cease to apply if the sentenced person remains voluntarily for more than 30 days in the territory of the State of enforcement after having served the full sentence imposed by the Court, or returns to the territory of that State after having left it.

Article 109

Enforcement of fines and forfeiture measures

1.States Parties shall give effect to fines or forfeitures ordered by the Court under Part 7, without prejudice to the rights of bona fide third parties, and in accordance with the procedure of their national law.

2.If a State Party is unable to give effect to an order for forfeiture, it shall take measures to recover the value of the proceeds, property or assets ordered by the Court to be forfeited, without prejudice to the rights of bona fide third parties.

3.Property, or the proceeds of the sale of real

2.Domstolen skall avgöra frågan efter att ha hört den dömde.

3.Punkt 1 i denna artikel skall upphöra att gälla om den dömde frivilligt stannar kvar mer än 30 dagar inom verkställighetsstatens territorium efter att ha avtjänat hela det straff som bestämts av Domstolen eller återvänder till staten efter att ha lämnat den.

Artikel 109

Verkställighet av bötesstraff och

förverkande av egendom

1.Stadgeparter skall ge verkan åt bötesstraff och förverkande av egendom som beslutats av Domstolen

ienlighet med del 7 utan att det skall inkräkta på de rättigheter som tillkommer en rättmätig tredje man och

ienlighet med det rättsliga förfarandet i deras nationella lagstiftning.

2.Om en stadgepart inte kan verkställa ett förverkandebeslut, skall den vidta åtgärder för att återvinna värdet av utbyte av brott, egendom eller tillgångar som Domstolen har förklarat förverkade utan att detta skall inverka på de rättigheter som till- kommer en rättmätig tredje man.

3.Egendom, intäkter från avyttring av fast

Prop. 2013/14:146

Bilaga 4

497

Prop. 2013/14:146

Bilaga 4

498

property or, where appropriate, the sale of other property, which is obtained by a State Party as a result of its enforcement of a judgement of the Court shall be transferred to the Court.

Article 110

Review by the Court concerning reduction of

sentence

1.The State of enforcement shall not release the person before expiry of the sentence pronounced by the Court.

2.The Court alone shall have the right to decide any reduction of sentence, and shall rule on the matter after having heard the person.

3.When the person has served two thirds of the sentence, or 25 years in the case of life imprisonment, the Court shall review the sentence to determine whether it should be reduced. Such a review shall not be conducted before that time.

4.In its review under paragraph 3, the Court may reduce the sentence if it finds that one or more of the following factors are present:

(a) The early and continuing willingness of the person to cooperate with the Court in its investigations and prosecutions;

egendom och, där så är tillämpligt, avyttring av annan egendom som en stadgepart har erhållit vid verkställande av en dom av Domstolen skall överföras till denna.

Artikel 110

Domstolens prövning av strafflindring

1.Verkställighetsstaten skall inte frige en intagen innan det straff som Domstolen bestämt har avtjänats.

2.Domstolen ensam skall ha rätt att bestämma om strafflindring och skall avgöra frågan efter att hört den intagne.

3.När den intagne har avtjänat två tredjedelar av straffet, eller 25 år i fråga om ett livstidsstraff, skall Domstolen ompröva straffet för att bestämma om det skall lindras. Omprövningen skall inte göras dessförinnan.

4.I sin omprövning i enlighet med punkt 3 i denna artikel får Domstolen lindra straffet om den finner att en eller flera av följande förhållanden föreligger:

a) Att den intagne tidigt och fortlöpande varit villig att samarbeta med Domstolen under för- undersökningen och lagföringen.

Prop. 2013/14:146

Bilaga 4

500

arrangements, or may request that the Court seek the person's surrender, in accordance with Part 9. It may direct that the person be delivered to the State in which he or she was serving the sentence or to another State designated by the Court.

PART 11. ASSEMBLY OF STATES PARTIES

Article 112

Assembly of States

Parties

1.An Assembly of States Parties to this Statute is hereby established. Each State Party shall have one representative in the Assembly who may be accompanied by alternates and advisers. Other States which have signed this Statute or the Final Act may be observers in the Assembly.

2.The Assembly shall:

(a) Consider and adopt,

as appropriate, recommendations of the Preparatory Commission;

(b)Provide management oversight to the Presidency, the Prosecutor and the Registrar regarding the administration of the Court;

(c)Consider the reports and activities of the Bureau established under paragraph 3 and take appropriate action in regard thereto;

multilaterala avtal eller hemställa att Domstolen begär att personen överlämnas i enlighet med del 9. Domstolen får bestämma att personen överförs till den stat i vilken han eller hon avtjänade straffet eller till en annan stat som Domstolen utser.

DEL 11 STADGEPARTS- FÖRSAMLINGEN

Artikel 112

Stadgepartsförsamling

1.Härmed upprättas en församling av parterna i denna stadga. Varje stadgepart skall ha ett ombud i församlingen som får åtföljas av ställföreträdare och rådgivare. Övriga stater som har undertecknat denna stadga eller slutakten får delta som observatörer i församlingen.

2.Församlingen skall

a)behandla och, i förekommande fall, anta rekommendationer från den förberedande kommissionen,

b)utöva tillsyn över presidiet, åklagaren och registratorn i förvaltningen av Domstolen,

c)behandla rapporter från och verksamheten i den byrå som upprättas med stöd av punkt 3 i denna artikel och vidta de åtgärder

(d)Consider and decide the budget for the Court;

(e)Decide whether to alter, in accordance with article 36, the number of judges;

(f)Consider pursuant to article 87, paragraphs 5 and 7, any question relating to non-cooperation;

(g)Perform any other function consistent with this Statute or the Rules of

Procedure and Evidence.

3. (a) The Assembly shall have a Bureau consisting of a President, two Vice-Presidents and 18 members elected by the Assembly for three-year terms.

(b)The Bureau shall have a representative character, taking into account, in particular, equit- able geographical distribution and the adequate representaion of the principal legal systems of the world.

(c)The Bureau shall meet as often as necessary, but at least once a year. It shall assist the Assembly in the discharge of its responsibilities.

4. The Assembly may establish such subsidiary bodies as may be necessary, including an independent oversight mechanism for inspection, evaluation and

som föranleds därav,

d)behandla och fastställa Domstolens budget,

e)besluta om ändring av antalet domare i enlighet med artikel 36,

f)behandla frågor om bristande samarbete enligt artikel 87.5 och 87.7,

g)fullgöra de övriga uppgifter som följer av denna stadga och bevis- och förfarandereglerna.

3. a) Församlingen skall ha en byrå vari skall ingå en ordförande, två vice ordförande och 18 ledamöter valda av församlingen på tre år.

b)Byrån skall vara representativ, varvid hänsyn särskilt skall tas till en skälig geografisk fördelning och en adekvat repre- sentation av världens huvudrättssystem.

c)Byrån skall sammanträda så ofta det är nödvändigt, dock minst en gång om året. Den skall biträda församlingen vid dess fullgörande av sina åligganden.

4. Församlingen får upprätta sådana underorgan som kan vara nödvändiga, däribland en oberoende kontrollmekanism för inspektion, utvärdering och

Prop. 2013/14:146

Bilaga 4

501

Prop. 2013/14:146

Bilaga 4

502

investigation of the Court, in order to enhance its efficiency and economy.

5.The President of the Court, the Prosecutor and the Registrar or their representatives may participate, as appropriate, in meetings of the Assembly and of the Bureau.

6.The Assembly shall meet at the seat of the Court or at the Headquarters of the United Nations once a year and, when circumstances so require, hold special

sessions.	Except	as
otherwise	specified	in this
Statute,	special sessions

shall be convened by the Bureau on its own initiative or at the request of one third of the States Parties.

7. Each State Party shall have one vote. Every effort shall be made to reach decisions by consensus in the Assembly and in the Bureau. If consensus cannot be reached, except as otherwise provided in the Statute:

(a)Decisions on matters of substance must be approved by a two-thirds majority of those present and voting provided that an absolute majority of States Parties constitutes the quorum for voting;

(b)Decisions on matters of procedure shall be taken by a simple majority of

undersökning av Domstolen så att den administreras så effektivt och ekonomiskt som möjligt.

5.Domstolens president, åklagaren och registratorn eller deras företrädare får på lämpligt sätt delta i församlingens och byråns möten.

6.Församlingen skall sammanträda vid Domstolens säte eller i Förenta nationernas hög- kvarter en gång om året och skall, om det motiveras av omständigheterna, hålla extrasessioner. Om inte annat anges i denna stadga, skall extrasessioner sammankallas av byrån på dess eget initiativ eller på begäran av en tredjedel av stadgeparterna.

7.Varje stadgepart skall ha en röst. Församlingen och byrån skall göra sitt yttersta för att uppnå enhälliga beslut. Om enhällighet inte kan uppnås och om inte annat föreskrivs

idenna stadga,

a)skall beslut i sakfrågor godkännas med två tredjedels majoritet av närvarande och röstande parter, varvid en absolut majoritet av parterna skall fordras för beslutsförhet vid omröstningar,

b)skall beslut i procedurfrågor fattas med

enkel majoritet av

States Parties present and voting.

8.A State Party which is in arrears in the payment of its financial contributions towards the costs of the Court shall have no vote in the Assembly and in the Bureau if the amount of its arrears equals or exceeds the amount of the contributions due from it for the preceding two full years. The Assembly may, nevertheless, permit such a State Party to vote in the Assembly and in the Bureau if it is satisfied that the failure to pay is due to conditions beyond the control of the State Party.

9.The Assembly shall adopt its own rules of procedure.

10.The official and working languages of the Assembly shall be those of the General Assembly of the United Nations.

PART 12. FINANCING

Article 113

Financial Regulations

Except as otherwise specifically provided, all financial matters related to the Court and the meetings of the Assembly of States Parties, including its Bureau and subsidiary bodies, shall be governed by this Statute

närvarande och röstande parter.

8.En stadgepart som inte har betalt sitt ekonomiska bidrag för att bestrida Domstolens kostnader skall inte ha rösträtt i församlingen och byrån om det resterande skuldbeloppet är lika med eller högre än det bidrag stadgeparten varit skyldig att erlägga för de föregående två hela åren. Församlingen får dock tillåta en sådan part att rösta

iförsamlingen och i byrån om den har förvissat sig om att underlåtenheten att betala beror på förhållanden över vilka parten saknar kontroll.

9.Församlingen skall anta sin egen arbetsordning.

10.Församlingens officiella språk och arbetsspråk skall vara desamma som Förenta nationernas generalförsamlings språk.

DEL 12 FINANSIERING

Artikel 113

Regler för den ekonomiska förvaltningen

Där det inte uttryckligen föreskrivs annat, skall denna stadga och de regler och föreskrifter för den ekonomiska förvaltningen som antagits av stadgepartsförsamlingen gälla alla ekonomiska frågor

Prop. 2013/14:146

Bilaga 4

503

Prop. 2013/14:146

Bilaga 4

504

and the Financial Regulations and Rules adopted by the Assembly of States Parties.

Article 114

Payment of expenses

Expenses of the Court and the Assembly of States Parties, including its Bureau and subsidiary bodies, shall be paid from the funds of the Court.

Article 115

Funds of the Court and of the Assembly of States

Parties

The expenses of the Court and the Assembly of States Parties, including its Bureau and subsidiary bodies, as provided for in the budget decided by the Assembly of States Parties, shall be provided by the following sources:

(a)Assessed contributions made by States Parties;

(b)Funds provided by the United Nations, subject to the approval of the General Assembly, in particular in relation to the expenses incurred due to referrals by the Security Council.

Article 116

Voluntary contributions

Without prejudice to article 115, the Court may receive and utilize, as

som berör Domstolen och möten med församlingen, inklusive dess byrå och underorgan.

Artikel 114

Täckning av kostnader

Domstolens och stadgepartsförsamlingens kostnader, däri inbegripet byråns och underorganens kostnader, skall betalas med Domstolens medel.

Artikel 115

Domstolens och stadgepartsförsamlingens

tillgångar

Domstolens och stadgepartsförsamlingens kostnader, däri inbegripet byråns och underorganens kostnader, enligt den budget som har fastställts av församlingen skall täckas från följande källor:

a)Uttaxerade bidrag från stadgeparterna.

b)Medel från Förenta nationerna som godkänts av generalförsamlingen, särskilt med avseende på kostnader med anledning av hänskjutanden från säkerhetsrådet.

Artikel 116

Frivilliga bidrag

Utan hinder av bestämmelserna i artikel 115 får Domstolen som

additional funds, voluntary contributions from Govern- ments, international organizations, individuals, corporations and other entities, in accordance with relevant criteria adopted by the Assembly of States Parties.

Article 117

Assessment of contributions

The contributions of States Parties shall be assessed in accordance with an agreed scale of assessment, based on the scale adopted by the United Nations for its regular budget and adjusted in accordance with the principles on which that scale is based.

Article 118

Annual audit

The records, books and accounts of the Court, including its annual financial statements, shall be audited annually by an independent auditor.

PART 13. FINAL

CLAUSES

Article 119

Settlement of disputes

1.Any dispute concerning the judicial functions of the Court shall be settled by the decision of the Court.

2.Any other dispute between two or more States

extra medel ta emot och använda frivilliga bidrag från regeringar, internationella organi- sationer, enskilda personer, bolag och andra enheter i enlighet med de tillämpliga kriterier som antagits av stadgepartsförsamlingen.

Artikel 117

Uttaxerande av bidrag

Stadgeparternas bidrag skall uttaxeras i överensstämmelse med en överenskommen bidragsskala som grundas på den skala som antagits av Förenta nationerna för dess reguljära budget och justerats i enlighet med de principer som ligger till grund för denna skala.

Artikel 118

Årlig revision

Domstolens protokoll, böcker och räkenskaper, däri inbegripet dess årsredovisning, skall granskas årligen av en oberoende revisor.

DEL 13 SLUTBESTÄM- MELSER

Artikel 119

Tvistlösning

1.Tvister som kan uppkomma om Domstolens rättskipande verksamhet skall avgöras av Domstolen själv.

2.Övriga tvister mellan två eller flera stadgeparter

Prop. 2013/14:146

Bilaga 4

505

Prop. 2013/14:146

Bilaga 4

506

Parties relating to the interpretation or application of this Statute which is not settled through negotiations within three months of their commencement shall be referred to the Assembly of States Parties. The Assembly may itself seek to settle the dispute or may make recommendations on further means of settlement of the dispute, including referral to the International Court of Justice in conformity with the Statute of that Court.

Article 120

Reservations

No reservations may be made to this Statute.

Article 121

Amendments

1.After the expiry of seven years from the entry into force of this Statute, any State Party may propose amendments thereto. The text of any proposed amendment shall be submitted to the Secretary- General of the United Nations, who shall promptly circulate it to all States Parties.

2.No sooner than three months from the date of notification, the Assembly of States Parties, at its next meeting, shall, by a majority of those present and voting, decide whether to take up the proposal. The Assembly

om tolkningen eller tillämpningen av denna stadga, som inte kan lösas genom förhandlingar inom tre månader från det att de har uppkommit, skall hänskjutas till stadgepartsförsamlingen.

Denna får själv försöka lösa tvisten eller lämna rekommendationer om andra sätt att lösa tvisten, däribland hänskjutande till Internationella domstolen i enlighet med dennas stadga.

Artikel 120

Reservationer

Inga reservationer får göras mot denna stadga.

Artikel 121

Ändringar

1.När sju år har förflutit från denna stadgas ikraftträdande får stadgeparterna föreslå ändringar av stadgan. Texten till ändringsförslag skall inlämnas till Förenta nationernas generalsekreterare som omedelbart skall delge den till alla stadgeparter.

2.Tidigast tre månader efter dagen för delgivningen skall nästkommande möte med stadge- partsförsamlingen, med en majoritet av närvarande och röstande parter, besluta om förslaget skall tas upp till

Article 125

Signature, ratification, acceptance, approval or

accession

1.This Statute shall be open for signature by all States in Rome, at the headquarters of the Food and Agriculture Organiza- tion of the United Nations, on 17 July 1998. Thereafter, it shall remain open for signature in Rome at the Ministry of Foreign Affairs of Italy until 17 October 1998. After that date, the Statute shall remain open for signature in New York, at United Nations Headquarters, until 31 December 2000.

2.This Statute is subject to ratification, acceptance or approval by signatory States. Instruments of ratification, acceptance or approval shall be deposited with the Secretary-General of the United Nations.

3.This Statute shall be open to accession by all States. Instruments of accession shall be deposited with the Secretary-General of the United Nations.

Article 126

Entry into force

1. This Statute shall enter into force on the first day of the month after the

Artikel 125

Undertecknande, ratificering, godtagande,

godkännande och anslutning

1.Denna stadga skall öppnas för undertecknande av alla stater vid Förenta nationernas livsmedels- och jordbruksorganisations högkvarter i Rom den 17 juli 1998. Därefter skall den stå öppen för undertecknande vid Italiens utrikesministerium i Rom till den 17 oktober 1998. Efter detta datum skall den stå öppen för undertecknande vid Förenta nationernas högkvarter i New York till den 31 december 2000.

2.Denna stadga skall ratificeras, godtas eller godkännas av signatärstaterna. Instrument avseende ratificering, godtagande eller godkännande skall deponeras hos Förenta nationernas general- sekreterare.

3.Denna stadga skall stå öppen för anslutning av alla stater.

Anslutningsinstrument skall deponeras hos Förenta nationernas generalsekreterare.

Artikel 126

Ikraftträdande

1. Denna stadga träder i kraft den första dagen i den månad som följer efter den

Prop. 2013/14:146

Bilaga 4

511

Brottskriterierna (Elements of Crimes)

Bilagan återger de s.k. Brottskriterierna (Elements of Crimes) som stadgepartsförsamlingen enligt art. 9 i Romstadgan har antagit (se avsnitt 9.1.6). Brottskriterierna har ännu inte översatts till svenska.

Prop. 2013/14:146

Bilaga 7

Innehåll

General Introduction …………………………………………………65

Article 6: Genocide……………………………………………………67 Article 7: Crimes against humanity…………………………………..70 Article 8: War Crimes…………………………………………………82

General introduction

1.Pursuant to article 9, the following Elements of Crimes shall assist the Court in the interpretation and application of articles 6, 7 and 8, consistent with the Statute. The provisions of the Statute, including article 21 and the general principles set out in Part 3, are applicable to the Elements of Crimes.

2.As stated in article 30, unless otherwise provided, a person shall be criminally responsible and liable for punishment for a crime within the jurisdiction of the Court only if the material elements are committed with intent and knowledge. Where no reference is made in the Elements of Crimes to a mental element for any particular conduct, consequence or circumstance listed, it is understood that the relevant mental element, i.e., intent, knowledge or both, set out in article 30 applies. Exceptions to the article 30 standard, based on the Statute, including applicable law under its relevant provisions, are indicated below.

3.Existence of intent and knowledge can be inferred from relevant facts and circumstances.

4.With respect to mental elements associated with elements involving value judgement, such as those using the terms ”inhumane” or ”severe”, it is not necessary that the perpetrator personally completed a particular value judgement, unless otherwise indicated.

5.Grounds for excluding criminal responsibility or the absence

thereof are generally not specified in the elements of crimes listed under each crime. 238

6.The requirement of ”unlawfulness” found in the Statute or in other parts of international law, in particular international humanitarian law, is generally not specified in the elements of crimes.

238 This paragraph is without prejudice to the obligation of the Prosecutor under article 54, paragraph 1, of the Statute.

519

3.	The perpetrator intended to destroy, in whole or in part, that	Prop. 2013/14:146
national, ethnical, racial or religious group, as such.		Bilaga 7
4.	The conduct took place in the context of a manifest pattern of
similar conduct directed against that group or was conduct that could
itself effect such destruction.

Article 6 (b)

Genocide by causing serious bodily or mental harm

Elements

1.The perpetrator caused serious bodily or mental harm to one or more persons. 240

2.Such person or persons belonged to a particular national, ethnical, racial or religious group.

3.The perpetrator intended to destroy, in whole or in part, that national, ethnical, racial or religious group, as such.

4.The conduct took place in the context of a manifest pattern of similar conduct directed against that group or was conduct that could itself effect such destruction.

Article 6 (c)

Genocide by deliberately inflicting conditions of life calculated to bring about physical destruction

Elements

1.The perpetrator inflicted certain conditions of life upon one or more persons.

2.Such person or persons belonged to a particular national, ethnical, racial or religious group.

3.The perpetrator intended to destroy, in whole or in part, that national, ethnical, racial or religious group, as such.

4.The conditions of life were calculated to bring about the physical destruction of that group, in whole or in part. 241

240This conduct may include, but is not necessarily restricted to, acts of torture, rape, sexual violence or inhuman or degrading treatment.

241The term ”conditions of life” may include, but is not necessarily restricted to, deliberate deprivation of resources indispensable for survival, such as food or medical services, or

systematic expulsion from homes.

521

Prop. 2013/14:146	5.	The conduct took place in the context of a manifest pattern of
Bilaga 7	similar conduct directed against that group or was conduct that could
	itself effect such destruction.

Article 6 (d)

Genocide by imposing measures intended to prevent births

Elements

1. The perpetrator imposed certain measures upon one or more persons.

2. Such person or persons belonged to a particular national, ethnical, racial or religious group.

3. The perpetrator intended to destroy, in whole or in part, that national, ethnical, racial or religious group, as such.

4. The measures imposed were intended to prevent births within that group.

5. The conduct took place in the context of a manifest pattern of similar conduct directed against that group or was conduct that could itself effect such destruction.

Article 6 (e)

Genocide by forcibly transferring children

Elements

1. The perpetrator forcibly transferred one or more persons. 242

2. Such person or persons belonged to a particular national, ethnical, racial or religious group.

3. The perpetrator intended to destroy, in whole or in part, that national, ethnical, racial or religious group, as such.

4. The transfer was from that group to another group.

5. The person or persons were under the age of 18 years.

6. The perpetrator knew, or should have known, that the person or persons were under the age of 18 years.

242 The term ”forcibly” is not restricted to physical force, but may include threat of force or coercion, such as that caused by fear of violence, duress, detention, psychological oppression or abuse of power, against such person or persons or another person, or by taking advantage of a coercive environment.

522

7.	The conduct took place in the	context of a manifest	pattern of	Prop. 2013/14:146
similar conduct directed against that		group or was conduct	that could	Bilaga 7

itself effect such destruction.

Article 7

Crimes against humanity

Introduction

1.Since article 7 pertains to international criminal law, its provisions, consistent with article 22, must be strictly construed, taking into account that crimes against humanity as defined in article 7 are among the most serious crimes of concern to the international community as a whole, warrant and entail individual criminal responsibility, and require conduct which is impermissible under generally applicable international law, as recognized by the principal legal systems of the world.

2.The last two elements for each crime against humanity describe the context in which the conduct must take place. These elements clarify the requisite participation in and knowledge of a widespread or systematic attack against a civilian population. However, the last element should not be interpreted as requiring proof that the perpetrator had knowledge of all characteristics of the attack or the precise details of the plan or policy of the State or organization. In the case of an emerging widespread or systematic attack against a civilian population, the intent clause of the last element indicates that this mental element is satisfied if the perpetrator intended to further such an attack.

3.”Attack directed against a civilian population” in these context elements is understood to mean a course of conduct involving the multiple commission of acts referred to in article 7, paragraph 1, of the Statute against any civilian population, pursuant to or in furtherance of a State or organizational policy to commit such attack. The acts need not constitute a military attack. It is understood that ”policy to commit such

attack” requires that the State or organization actively promote or encourage such an attack against a civilian population.243

243 A policy which has a civilian population as the object of the attack would be implemented by State or organizational action. Such a policy may, in exceptional circumstances, be implemented by a deliberate failure to take action, which is consciously aimed at encouraging such attack. The existence of such a policy cannot be inferred solely from the absence of governmental or organizational action.

523

Prop. 2013/14:146	Article 7 (1) (a)
Bilaga 7	Crime against humanity of murder
	Crime against humanity of murder
	Elements
	1.	The perpetrator killed 244one or more persons.
	2.	The conduct was committed as part of a widespread or systematic
	attack directed against a civilian population.
	3.	The perpetrator knew that the conduct was part of or intended the
	conduct to be part of a widespread or systematic attack against a civilian
	population.

Article 7 (1) (b)

Crime against humanity of extermination

Elements

1. The perpetrator killed245 one or more persons, including by inflicting conditions of life calculated to bring about the destruction of part of a population. 246

2. The conduct constituted, or took place as part of,247 a mass killing of members of a civilian population.

3. The conduct was committed as part of a widespread or systematic attack directed against a civilian population.

4. The perpetrator knew that the conduct was part of or intended the conduct to be part of a widespread or systematic attack directed against a civilian population.

Article 7 (1) (c)

Crime against humanity of enslavement

Elements

1. The perpetrator exercised any or all of the powers attaching to the right of ownership over one or more persons, such as by purchasing, selling, lending or bartering such a person or persons, or by imposing on them a similar deprivation of liberty. 248

244The term ”killed” is interchangeable with the term ”caused death”. This footnote applies to all elements which use either of these concepts.

245The conduct could be committed by different methods of killing, either directly or indirectly.

246The infliction of such conditions could include the deprivation of access to food and

medicine.

247The term ”as part of” would include the initial conduct in a mass killing.

248It is understood that such deprivation of liberty may, in some circumstances, include

exacting forced labour or otherwise reducing a person to a servile status as defined in the

524

2.	The conduct was committed as part of a widespread or systematic	Prop. 2013/14:146
attack directed against a civilian population.		Bilaga 7
3.	The perpetrator knew that the conduct was part of or intended the
conduct to be part of a widespread or systematic attack directed against a
civilian population.

Article 7 (1) (d)

Crime against humanity of deportation or forcible transfer of population

Elements

1.The perpetrator deported or forcibly249 transferred,250 without grounds permitted under international law, one or more persons to another State or location, by expulsion or other coercive acts.

2.Such person or persons were lawfully present in the area from which they were so deported or transferred.

3.The perpetrator was aware of the factual circumstances that established the lawfulness of such presence.

4.The conduct was committed as part of a widespread or systematic attack directed against a civilian population.

5.The perpetrator knew that the conduct was part of or intended the conduct to be part of a widespread or systematic attack directed against a civilian population.

Article 7 (1) (e)

Crime against humanity of imprisonment or other severe deprivation of physical liberty

Elements

1.The perpetrator imprisoned one or more persons or otherwise severely deprived one or more persons of physical liberty.

2.The gravity of the conduct was such that it was in violation of fundamental rules of international law.

Supplementary Convention on the Abolition of Slavery, the Slave Trade, and Institutions and Practices Similar to Slavery of 1956. It is also understood that the conduct described in this element includes trafficking in persons, in particular women and children.

249The term ”forcibly” is not restricted to physical force, but may include threat of force or coercion, such as that caused by fear of violence, duress, detention, psychological oppression or abuse of power against such person or persons or another person, or by taking advantage of a coercive environment.

250”Deported or forcibly transferred” is interchangeable with ”forcibly displaced”.

525

invasion was committed against a person incapable of giving genuine	Prop. 2013/14:146
consent. 253	Bilaga 7

3.The conduct was committed as part of a widespread or systematic attack directed against a civilian population.

4.The perpetrator knew that the conduct was part of or intended the conduct to be part of a widespread or systematic attack directed against a civilian population.

Article 7 (1) (g)-2

Crime against humanity of sexual slavery254

Elements

1.The perpetrator exercised any or all of the powers attaching to the right of ownership over one or more persons, such as by purchasing,

selling, lending or bartering such a person or persons, or by imposing on them a similar deprivation of liberty.255

2.The perpetrator caused such person or persons to engage in one or more acts of a sexual nature.

3.The conduct was committed as part of a widespread or systematic attack directed against a civilian population.

4.The perpetrator knew that the conduct was part of or intended the conduct to be part of a widespread or systematic attack directed against a civilian population.

Article 7 (1) (g)-3

Crime against humanity of enforced prostitution

Elements

1. The perpetrator caused one or more persons to engage in one or more acts of a sexual nature by force, or by threat of force or coercion, such as that caused by fear of violence, duress, detention, psychological oppression or abuse of power, against such person or persons or another

253It is understood that a person may be incapable of giving genuine consent if affected by natural, induced or age-related incapacity. This footnote also applies to the corresponding elements of article 7 (1) (g)-3, 5 and 6.

254Given the complex nature of this crime, it is recognized that its commission could involve more than one perpetrator as a part of a common criminal purpose.

255It is understood that such deprivation of liberty may, in some circumstances, include

exacting forced labour or otherwise reducing a person to a servile status as defined in the Supplementary Convention on the Abolition of Slavery, the Slave Trade, and Institutions and Practices Similar to Slavery of 1956. It is also understood that the conduct described in this element includes trafficking in persons, in particular women and children.

527

4.	The perpetrator knew that the conduct was part of or intended the	Prop. 2013/14:146
conduct to be part of a widespread or systematic attack directed against a		Bilaga 7

civilian population.

Article 7 (1) (g)-6

Crime against humanity of sexual violence

Elements

1.The perpetrator committed an act of a sexual nature against one or more persons or caused such person or persons to engage in an act of a sexual nature by force, or by threat of force or coercion, such as that caused by fear of violence, duress, detention, psychological oppression or abuse of power, against such person or persons or another person, or by taking advantage of a coercive environment or such person’s or persons’ incapacity to give genuine consent.

2.Such conduct was of a gravity comparable to the other offences in article 7, paragraph 1 (g), of the Statute.

3.The perpetrator was aware of the factual circumstances that established the gravity of the conduct.

4.The conduct was committed as part of a widespread or systematic attack directed against a civilian population.

5.The perpetrator knew that the conduct was part of or intended the conduct to be part of a widespread or systematic attack directed against a civilian population.

Article 7 (1) (h)

Crime against humanity of persecution

Elements

1.The perpetrator severely deprived, contrary to international law,258 one or more persons of fundamental rights.

2.The perpetrator targeted such person or persons by reason of the identity of a group or collectivity or targeted the group or collectivity as such.

3.Such targeting was based on political, racial, national, ethnic, cultural, religious, gender as defined in article 7, paragraph 3, of the Statute, or other grounds that are universally recognized as impermissible under international law.

258 This requirement is without prejudice to paragraph 6 of the General Introduction to the Elements of Crimes.

529

Prop. 2013/14:146

Bilaga 7

4. The conduct was committed in connection with any act referred to in article 7, paragraph 1, of the Statute or any crime within the jurisdiction of the Court.259

5.The conduct was committed as part of a widespread or systematic attack directed against a civilian population.

6.The perpetrator knew that the conduct was part of or intended the conduct to be part of a widespread or systematic attack directed against a civilian population.

Article 7 (1) (i)

Crime against humanity of enforced disappearance of persons260261

Elements

1.The perpetrator:

−(a) Arrested, detained 262263or abducted one or more persons; or

−(b) Refused to acknowledge the arrest, detention or abduction, or to give information on the fate or whereabouts of such person or persons.

2.(a) Such arrest, detention or abduction was followed or accompanied by a refusal to acknowledge that deprivation of freedom or to give information on the fate or whereabouts of such person or persons; or

(b)Such refusal was preceded or accompanied by that deprivation of freedom.

3.The perpetrator was aware that:264

−(a) Such arrest, detention or abduction would be followed in the ordinary course of events by a refusal to acknowledge that deprivation of

freedom or to give information on the fate or whereabouts of such person or persons;265 or

−(b) Such refusal was preceded or accompanied by that deprivation of freedom.

259It is understood that no additional mental element is necessary for this element other than that inherent in element 6.

260Given the complex nature of this crime, it is recognized that its commission will normally involve more than one perpetrator as a part of a common criminal purpose.

261This crime falls under the jurisdiction of the Court only if the attack referred to in elements 7 and 8 occurs after the entry into force of the Statute.

262The word ”detained” would include a perpetrator who maintained an existing detention.

263It is understood that under certain circumstances an arrest or detention may have been lawful.

264This element, inserted because of the complexity of this crime, is without prejudice to

the General Introduction to the Elements of Crimes.

265 It is understood that, in the case of a perpetrator who maintained an existing detention, this element would be satisfied if the perpetrator was aware that such a refusal had already taken place.

530

Prop. 2013/14:146	Article 7 (1) (k)
Bilaga 7	Crime against humanity of other inhumane acts
	Crime against humanity of other inhumane acts
	Elements
	1.	The perpetrator inflicted great suffering, or serious injury to body or
	to mental or physical health, by means of an inhumane act.
	2.	Such act was of a character similar to any other act referred to in
	article 7, paragraph 1, of the Statute. 267
	3.	The perpetrator was aware of the factual circumstances that
	established the character of the act.
	4.	The conduct was committed as part of a widespread or systematic
	attack directed against a civilian population.
	5.	The perpetrator knew that the conduct was part of or intended the
	conduct to be part of a widespread or systematic attack directed against a
	civilian population.

Article 8

War crimes

Introduction

The elements for war crimes under article 8, paragraph 2 (c) and (e), are subject to the limitations addressed in article 8, paragraph 2 (d) and (f), which are not elements of crimes.

The elements for war crimes under article 8, paragraph 2, of the Statute shall be interpreted within the established framework of the international law of armed conflict including, as appropriate, the international law of armed conflict applicable to armed conflict at sea.

With respect to the last two elements listed for each crime:

•There is no requirement for a legal evaluation by the perpetrator as to the existence of an armed conflict or its character as international or non-international;

•In that context there is no requirement for awareness by the perpetrator of the facts that established the character of the conflict as international or non-international;

•There is only a requirement for the awareness of the factual circumstances that established the existence of an armed conflict that is implicit in the terms ”took place in the context of and was associated with”.

267 It is understood that ”character” refers to the nature and gravity of the act.

532

Article 8 (2) (a)

Article 8 (2) (a) (i)

War crime of wilful killing

Elements

1.The perpetrator killed one or more persons.268

2.Such person or persons were protected under one or more of the Geneva Conventions of 1949.

3.The perpetrator was aware of the factual circumstances that established that protected status.269270

4.The conduct took place in the context of and was associated with an international armed conflict. 271

5.The perpetrator was aware of factual circumstances that established the existence of an armed conflict.

Article 8 (2) (a) (ii)-1

War crime of torture

Elements272

1.The perpetrator inflicted severe physical or mental pain or suffering upon one or more persons.

2.The perpetrator inflicted the pain or suffering for such purposes as: obtaining information or a confession, punishment, intimidation or coercion or for any reason based on discrimination of any kind.

3.Such person or persons were protected under one or more of the Geneva Conventions of 1949.

Prop. 2013/14:146

Bilaga 7

268The term ”killed” is interchangeable with the term ”caused death”. This footnote applies to all elements which use either of these concepts.

269This mental element recognizes the interplay between articles 30 and 32. This footnote also applies to the corresponding element in each crime under article 8 (2) (a), and to the element in other crimes in article 8 (2) concerning the awareness of factual circumstances

that establish the status of persons or property protected under the relevant international law of armed conflict.

270With respect to nationality, it is understood that the perpetrator needs only to know that the victim belonged to an adverse party to the conflict. This footnote also applies to the corresponding element in each crime under article 8 (2) (a).

271The term ”international armed conflict” includes military occupation. This footnote also

applies to the corresponding element in each crime under article 8 (2) (a).

272 As element 3 requires that all victims must be ”protected persons” under one or more of the Geneva Conventions of 1949, these elements do not include the custody or control requirement found in the elements of article 7 (1) (e).

533

Prop. 2013/14:146

Bilaga 7

damage would be of such an extent as to be clearly excessive in relation to the concrete and direct overall military advantage anticipated.273

3.The perpetrator knew that the attack would cause incidental death or injury to civilians or damage to civilian objects or widespread, long- term and severe damage to the natural environment and that such death, injury or damage would be of such an extent as to be clearly excessive in

relation to the concrete and direct overall military advantage anticipated.274

4.The conduct took place in the context of and was associated with an international armed conflict.

5.The perpetrator was aware of factual circumstances that established the existence of an armed conflict.

Article 8 (2) (b) (v)

War crime of attacking undefended places275

Elements

1.The perpetrator attacked one or more towns, villages, dwellings or buildings.

2.Such towns, villages, dwellings or buildings were open for unresisted occupation.

3.Such towns, villages, dwellings or buildings did not constitute military objectives.

4.The conduct took place in the context of and was associated with an international armed conflict.

5.The perpetrator was aware of factual circumstances that established the existence of an armed conflict.

273 The expression ”concrete and direct overall military advantage” refers to a military advantage that is foreseeable by the perpetrator at the relevant time. Such advantage may or may not be temporally or geographically related to the object of the attack. The fact that this crime admits the possibility of lawful incidental injury and collateral damage does not in any way justify any violation of the law applicable in armed conflict. It does not address justifications for war or other rules related to jus ad bellum. It reflects the proportionality requirement inherent in determining the legality of any military activity undertaken in the context of an armed conflict.

274 As opposed to the general rule set forth in paragraph 4 of the General Introduction, this knowledge element requires that the perpetrator make the value judgement as described therein. An evaluation of that value judgement must be based on the requisite information available to the perpetrator at the time.

275 The presence in the locality of persons specially protected under the Geneva Conventions of 1949 or of police forces retained for the sole purpose of maintaining law and order does not by itself render the locality a military objective.

540

Prop. 2013/14:146	Article 8 (2) (b) (vii)-2
Bilaga 7	War crime of improper use of a flag, insignia or uniform of the

	hostile party
	Elements
	1.	The perpetrator used a flag, insignia or uniform of the hostile party.
	2.	The perpetrator made such use in a manner prohibited under the
	international law of armed conflict while engaged in an attack.
	3.	The perpetrator knew or should have known of the prohibited
	nature of such use.277
	4.	The conduct resulted in death or serious personal injury.
	5.	The perpetrator knew that the conduct could result in death or
	serious personal injury.
	6.	The conduct took place in the context of and was associated with an
	international armed conflict.
	7.	The perpetrator was aware of factual circumstances that established
	the existence of an armed conflict.

Article 8 (2) (b) (vii)-3

War crime of improper use of a flag, insignia or uniform of the United Nations

Elements

1. The perpetrator used a flag, insignia or uniform of the United Nations.

2. The perpetrator made such use in a manner prohibited under the international law of armed conflict.

3. The perpetrator knew of the prohibited nature of such use.278

4. The conduct resulted in death or serious personal injury.

5. The perpetrator knew that the conduct could result in death or serious personal injury.

6. The conduct took place in the context of and was associated with an international armed conflict.

277This mental element recognizes the interplay between article 30 and article 32. The term ”prohibited nature” denotes illegality.

278This mental element recognizes the interplay between article 30 and article 32. The ”should have known” test required in the other offences found in article 8 (2) (b) (vii) is not

applicable here because of the variable and regulatory nature of the relevant prohibitions.

542

7. The perpetrator was aware of factual circumstances that established	Prop. 2013/14:146
the existence of an armed conflict.	Bilaga 7

Article 8 (2) (b) (vii)-4

War crime of improper use of the distinctive emblems of the Geneva Conventions

Elements

1.The perpetrator used the distinctive emblems of the Geneva Conventions.

2.The perpetrator made such use for combatant purposes279 in a manner prohibited under the international law of armed conflict.

3.The perpetrator knew or should have known of the prohibited nature of such use.280

4.The conduct resulted in death or serious personal injury.

5.The perpetrator knew that the conduct could result in death or serious personal injury.

6.The conduct took place in the context of and was associated with an international armed conflict.

7.The perpetrator was aware of factual circumstances that established the existence of an armed conflict.

Article 8 (2) (b) (viii)

The transfer, directly or indirectly, by the Occupying Power of parts of its own civilian population into the territory it occupies, or the deportation or transfer of all or parts of the population of the occupied territory within or outside this territory

Elements

1.The perpetrator:

(a)Transferred281 directly or indirectly, parts of its own population into the territory it occupies; or

(b)Deported or transferred all or parts of the population of the occupied territory within or outside this territory.

279Combatant purposes” in these circumstances means purposes directly related to hostilities and not including medical, religious or similar activities.

280This mental element recognizes the interplay between article 30 and article 32. The term ”prohibited nature” denotes illegality.

281The term ”transfer” needs to be interpreted in accordance with the relevant provisions of

international humanitarian law.

543

4. Such person or persons were in the power of an adverse party.	Prop. 2013/14:146
	Bilaga 7

5.The conduct took place in the context of and was associated with an international armed conflict.

6.The perpetrator was aware of factual circumstances that established the existence of an armed conflict.

Article 8 (2) (b) (x)-2

War crime of medical or scientific experiments

Elements

1.The perpetrator subjected one or more persons to a medical or scientific experiment.

2.The experiment caused death or seriously endangered the physical or mental health or integrity of such person or persons.

3.The conduct was neither justified by the medical, dental or hospital treatment of such person or persons concerned nor carried out in such person’s or persons’ interest.

4.Such person or persons were in the power of an adverse party.

5.The conduct took place in the context of and was associated with an international armed conflict.

6.The perpetrator was aware of factual circumstances that established the existence of an armed conflict.

Article 8 (2) (b) (xi)

War crime of treacherously killing or wounding

Elements

1.The perpetrator invited the confidence or belief of one or more persons that they were entitled to, or were obliged to accord, protection under rules of international law applicable in armed conflict.

2.The perpetrator intended to betray that confidence or belief.

3.The perpetrator killed or injured such person or persons.

283 Consent is not a defence to this crime. The crime prohibits any medical procedure which is not indicated by the state of health of the person concerned and which is not consistent with generally accepted medical standards which would be applied under similar medical circumstances to persons who are nationals of the party conducting the procedure and who are in no way deprived of liberty. This footnote also applies to the same element for article 8 (2) (b) (x)-2.

545

Prop. 2013/14:146	4.	The perpetrator made use of that confidence or belief in killing or
Bilaga 7	injuring such person or persons.
	5.	Such person or persons belonged to an adverse party.
	6.	The conduct took place in the context of and was associated with an
	international armed conflict.
	7.	The perpetrator was aware of factual circumstances that established
	the existence of an armed conflict.

Article 8 (2) (b) (xii)

War crime of denying quarter

Elements

1. The perpetrator declared or ordered that there shall be no survivors.

2. Such declaration or order was given in order to threaten an adversary or to conduct hostilities on the basis that there shall be no survivors.

3. The perpetrator was in a position of effective command or control over the subordinate forces to which the declaration or order was directed.

4. The conduct took place in the context of and was associated with an international armed conflict.

5. The perpetrator was aware of factual circumstances that established the existence of an armed conflict.

Article 8 (2) (b) (xiii)

War crime of destroying or seizing the enemy’s property

Elements

1.The perpetrator destroyed or seized certain property.

2.Such property was property of a hostile party.

3.Such property was protected from that destruction or seizure under the international law of armed conflict.

4.The perpetrator was aware of the factual circumstances that established the status of the property.

5.The destruction or seizure was not justified by military necessity.

6.The conduct took place in the context of and was associated with an international armed conflict.

546

Prop. 2013/14:146	2.	The perpetrator intended to deprive the owner of the property and to
Bilaga 7	appropriate it for private or personal use.284
	3.	The appropriation was without the consent of the owner.
	4.	The conduct took place in the context of and was associated with an
	international armed conflict.
	5.	The perpetrator was aware of factual circumstances that established
	the existence of an armed conflict.

Article 8 (2) (b) (xvii)

War crime of employing poison or poisoned weapons

Elements

1. The perpetrator employed a substance or a weapon that releases a substance as a result of its employment.

2. The substance was such that it causes death or serious damage to health in the ordinary course of events, through its toxic properties.

3. The conduct took place in the context of and was associated with an international armed conflict.

4. The perpetrator was aware of factual circumstances that established the existence of an armed conflict.

Article 8 (2) (b) (xviii)

War crime of employing prohibited gases, liquids, materials or devices

Elements

1. The perpetrator employed a gas or other analogous substance or device.

2. The gas, substance or device was such that it causes death or serious damage to health in the ordinary course of events, through its asphyxiating or toxic properties.285

3. The conduct took place in the context of and was associated with an international armed conflict.

284As indicated by the use of the term ”private or personal use”, appropriations justified by military necessity cannot constitute the crime of pillaging.

285Nothing in this element shall be interpreted as limiting or prejudicing in any way existing or developing rules of international law with respect to development, production,

stockpiling and use of chemical weapons.

548

Prop. 2013/14:146

Bilaga 7

3.The conduct took place in the context of and was associated with an international armed conflict.

4.The perpetrator was aware of factual circumstances that established the existence of an armed conflict.

Article 8 (2) (b) (xxii)-1

War crime of rape

Elements

1.The perpetrator invaded287 the body of a person by conduct resulting in penetration, however slight, of any part of the body of the victim or of the perpetrator with a sexual organ, or of the anal or genital opening of the victim with any object or any other part of the body.

2.The invasion was committed by force, or by threat of force or coercion, such as that caused by fear of violence, duress, detention, psychological oppression or abuse of power, against such person or another person, or by taking advantage of a coercive environment, or the

invasion was committed against a person incapable of giving genuine consent.288

3.The conduct took place in the context of and was associated with an international armed conflict.

4.The perpetrator was aware of factual circumstances that established the existence of an armed conflict.

Article 8 (2) (b) (xxii)-2

War crime of sexual slavery289

Elements

287The concept of ”invasion” is intended to be broad enough to be gender-neutral.

288It is understood that a person may be incapable of giving genuine consent if affected by natural, induced or age-related incapacity. This footnote also applies to the corresponding elements of article 8 (2) (b) (xxii)-3, 5 and 6.

289Given the complex nature of this crime, it is recognized that its commission could involve more than one perpetrator as a part of a common criminal purpose.

290It is understood that such deprivation of liberty may, in some circumstances, include

exacting forced labour or otherwise reducing a person to servile status as defined in the Supplementary Convention on the Abolition of Slavery, the Slave Trade, and Institutions and Practices Similar to Slavery of 1956. It is also understood that the conduct described in this element includes trafficking in persons, in particular women and children.

550

Prop. 2013/14:146	Article 8 (2) (b) (xxii)-5
Bilaga 7	War crime of enforced sterilization
	War crime of enforced sterilization
	Elements
	1.	The perpetrator deprived one or more persons of biological
	reproductive capacity.291
	2.	The conduct was neither justified by the medical or hospital
	treatment of the person or persons concerned nor carried out with their
	genuine consent.292
	3.	The conduct took place in the context of and was associated with an
	international armed conflict.
	4.	The perpetrator was aware of factual circumstances that established
	the existence of an armed conflict.

Article 8 (2) (b) (xxii)-6

War crime of sexual violence

Elements

1. The perpetrator committed an act of a sexual nature against one or more persons or caused such person or persons to engage in an act of a sexual nature by force, or by threat of force or coercion, such as that caused by fear of violence, duress, detention, psychological oppression or abuse of power, against such person or persons or another person, or by taking advantage of a coercive environment or such person’s or persons’ incapacity to give genuine consent.

2. The conduct was of a gravity comparable to that of a grave breach of the Geneva Conventions.

3. The perpetrator was aware of the factual circumstances that established the gravity of the conduct.

4. The conduct took place in the context of and was associated with an international armed conflict.

5. The perpetrator was aware of factual circumstances that established the existence of an armed conflict.

291The deprivation is not intended to include birth-control measures which have a non- permanent effect in practice.

292It is understood that ”genuine consent” does not include consent obtained through

deception.

552

Prop. 2013/14:146	Article 8 (2) (c) (i)-4
Bilaga 7	War crime of torture
	War crime of torture
	Elements
	1.	The perpetrator inflicted severe physical or mental pain or suffering
	upon one or more persons.
	2.	The perpetrator inflicted the pain or suffering for such purposes as:
	obtaining information or a confession, punishment, intimidation or
	coercion or for any reason based on discrimination of any kind.
	3.	Such person or persons were either hors de combat, or were
	civilians, medical personnel or religious personnel taking no active part
	in the hostilities.
	4.	The perpetrator was aware of the factual circumstances that
	established this status.
	5.	The conduct took place in the context of and was associated with an
	armed conflict not of an international character.
	6.	The perpetrator was aware of factual circumstances that established
	the existence of an armed conflict.

Article 8 (2) (c) (ii)

War crime of outrages upon personal dignity

Elements

1. The perpetrator humiliated, degraded or otherwise violated the dignity of one or more persons.294

2. The severity of the humiliation, degradation or other violation was of such degree as to be generally recognized as an outrage upon personal dignity.

3. Such person or persons were either hors de combat, or were civilians, medical personnel or religious personnel taking no active part in the hostilities.

4. The perpetrator was aware of the factual circumstances that established this status.

5. The conduct took place in the context of and was associated with an armed conflict not of an international character.

294 For this crime, ”persons” can include dead persons. It is understood that the victim need not personally be aware of the existence of the humiliation or degradation or other violation. This element takes into account relevant aspects of the cultural background of the victim.

556

Prop. 2013/14:146	Article 8 (2) (e) (iv)
Bilaga 7	War crime of attacking protected objects297

	Elements
	1.	The perpetrator directed an attack.
	2.	The object of the attack was one or more buildings dedicated to
	religion, education, art, science or charitable purposes, historic
	monuments, hospitals or places where the sick and wounded are
	collected, which were not military objectives.
	3.	The perpetrator intended such building or buildings dedicated to
	religion, education, art, science or charitable purposes, historic
	monuments, hospitals or places where the sick and wounded are
	collected, which were not military objectives, to be the object of the
	attack.
	4.	The conduct took place in the context of and was associated with an
	armed conflict not of an international character.
	5.	The perpetrator was aware of factual circumstances that established
	the existence of an armed conflict.

Article 8 (2) (e) (v)

War crime of pillaging

Elements

1. The perpetrator appropriated certain property.

2. The perpetrator intended to deprive the owner of the property and to appropriate it for private or personal use.298

3. The appropriation was without the consent of the owner.

4. The conduct took place in the context of and was associated with an armed conflict not of an international character.

5. The perpetrator was aware of factual circumstances that established the existence of an armed conflict.

297The presence in the locality of persons specially protected under the Geneva Conventions of 1949 or of police forces retained for the sole purpose of maintaining law and order does not by itself render the locality a military objective.

298As indicated by the use of the term ”private or personal use”, appropriations justified by

military necessity cannot constitute the crime of pillaging.

560

Article 8 (2) (e) (vi)-1

War crime of rape

Elements

1.The perpetrator invaded299 the body of a person by conduct resulting in penetration, however slight, of any part of the body of the victim or of the perpetrator with a sexual organ, or of the anal or genital opening of the victim with any object or any other part of the body.

invasion was committed against a person incapable of giving genuine consent.300

3.The conduct took place in the context of and was associated with an armed conflict not of an international character.

4.The perpetrator was aware of factual circumstances that established the existence of an armed conflict.

Prop. 2013/14:146

Bilaga 7

Article 8 (2) (e) (vi)-2

War crime of sexual slavery301

Elements

1.The perpetrator exercised any or all of the powers attaching to the right of ownership over one or more persons, such as by purchasing,

selling, lending or bartering such a person or persons, or by imposing on them a similar deprivation of liberty.302

2.The perpetrator caused such person or persons to engage in one or more acts of a sexual nature.

3.The conduct took place in the context of and was associated with an armed conflict not of an international character.

4.The perpetrator was aware of factual circumstances that established the existence of an armed conflict.

299The concept of ”invasion” is intended to be broad enough to be gender-neutral.

300It is understood that a person may be incapable of giving genuine consent if affected by natural, induced or age-related incapacity. This footnote also applies to the corresponding elements in article 8 (2) (e) (vi)-3, 5 and 6.

301Given the complex nature of this crime, it is recognized that its commission could involve more than one perpetrator as a part of a common criminal purpose.

302It is understood that such deprivation of liberty may, in some circumstances, include

561

Prop. 2013/14:146	Article 8 (2) (e) (vi)-3
Bilaga 7	War crime of enforced prostitution

	Elements
	1.	The perpetrator caused one or more persons to engage in one or
	more acts of a sexual nature by force, or by threat of force or coercion,
	such as that caused by fear of violence, duress, detention, psychological
	oppression or abuse of power, against such person or persons or another
	person, or by taking advantage of a coercive environment or such
	person’s or persons’ incapacity to give genuine consent.
	2.	The perpetrator or another person obtained or expected to obtain
	pecuniary or other advantage in exchange for or in connection with the
	acts of a sexual nature.
	3.	The conduct took place in the context of and was associated with an
	armed conflict not of an international character.
	4.	The perpetrator was aware of factual circumstances that established
	the existence of an armed conflict.

Article 8 (2) (e) (vi)-4

War crime of forced pregnancy

Elements

1. The perpetrator confined one or more women forcibly made pregnant, with the intent of affecting the ethnic composition of any population or carrying out other grave violations of international law.

2. The conduct took place in the context of and was associated with an armed conflict not of an international character.

3. The perpetrator was aware of factual circumstances that established the existence of an armed conflict.

Article 8 (2) (e) (vi)-5

War crime of enforced sterilization

Elements

1. The perpetrator deprived one or more persons of biological reproductive capacity.303

303 The deprivation is not intended to include birth-control measures which have a non- permanent effect in practice.

562

2.	The conduct was neither justified by the medical or hospital	Prop. 2013/14:146
treatment of the person or persons concerned nor carried out with their		Bilaga 7
genuine consent.304

3.The conduct took place in the context of and was associated with an armed conflict not of an international character.

4.The perpetrator was aware of factual circumstances that established the existence of an armed conflict.

Article 8 (2) (e) (vi)-6

War crime of sexual violence

Elements

2.The conduct was of a gravity comparable to that of a serious violation of article 3 common to the four Geneva Conventions.

3.The perpetrator was aware of the factual circumstances that established the gravity of the conduct.

4.The conduct took place in the context of and was associated with an armed conflict not of an international character.

5.The perpetrator was aware of factual circumstances that established the existence of an armed conflict.

Article 8 (2) (e) (vii)

War crime of using, conscripting and enlisting children

Elements

1.The perpetrator conscripted or enlisted one or more persons into an armed force or group or used one or more persons to participate actively in hostilities.

2.Such person or persons were under the age of 15 years.

3.The perpetrator knew or should have known that such person or persons were under the age of 15 years.

304 It is understood that ”genuine consent” does not include consent obtained through deception.

563

Article 8 (2) (e) (x)

War crime of denying quarter

Elements

1.The perpetrator declared or ordered that there shall be no survivors.

2.Such declaration or order was given in order to threaten an adversary or to conduct hostilities on the basis that there shall be no survivors.

3.The perpetrator was in a position of effective command or control over the subordinate forces to which the declaration or order was directed.

4.The conduct took place in the context of and was associated with an armed conflict not of an international character.

5.The perpetrator was aware of factual circumstances that established the existence of an armed conflict.

Prop. 2013/14:146

Bilaga 7

Article 8 (2) (e) (xi)-1

War crime of mutilation

Elements

1.The perpetrator subjected one or more persons to mutilation, in particular by permanently disfiguring the person or persons, or by permanently disabling or removing an organ or appendage.

2.The conduct caused death or seriously endangered the physical or mental health of such person or persons.

3.The conduct was neither justified by the medical, dental or hospital

treatment of the person or persons concerned nor carried out in such person’s or persons’ interest.305

4.Such person or persons were in the power of another party to the conflict.

5.The conduct took place in the context of and was associated with an armed conflict not of an international character.

6.The perpetrator was aware of factual circumstances that established the existence of an armed conflict.

305 Consent is not a defence to this crime. The crime prohibits any medical procedure which is not indicated by the state of health of the person concerned and which is not consistent with generally accepted medical standards which would be applied under similar medical circumstances to persons who are nationals of the party conducting the procedure and who are in no way deprived of liberty. This footnote also applies to the similar element in article 8 (2) (e) (xi)-2.

565

Prop. 2013/14:146	Article 8 (2) (e) (xi)-2
Bilaga 7	War crime of medical or scientific experiments
	War crime of medical or scientific experiments
	Elements
	1.	The perpetrator subjected one or more persons to a medical or
	scientific experiment.
	2.	The experiment caused the death or seriously endangered the
	physical or mental health or integrity of such person or persons.
	3.	The conduct was neither justified by the medical, dental or hospital
	treatment of such person or persons concerned nor carried out in such
	person’s or persons’ interest.
	4.	Such person or persons were in the power of another party to the
	conflict.
	5.	The conduct took place in the context of and was associated with an
	armed conflict not of an international character.
	6.	The perpetrator was aware of factual circumstances that established
	the existence of an armed conflict.

Article 8 (2) (e) (xii)

War crime of destroying or seizing the enemy’s property

Elements

1. The perpetrator destroyed or seized certain property.

2. Such property was property of an adversary.

3. Such property was protected from that destruction or seizure under the international law of armed conflict.

4. The perpetrator was aware of the factual circumstances that established the status of the property.

5. The destruction or seizure was not required by military necessity.

6. The conduct took place in the context of and was associated with an armed conflict not of an international character.

7. The perpetrator was aware of factual circumstances that established the existence of an armed conflict.

566

Lagförslagen i utkastet

1Förslag till lag om straff för folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser

Härigenom föreskrivs följande.

Folkmord

1 § För folkmord döms den som, i syfte att helt eller delvis förinta en nationell, etnisk eller rasmässigt bestämd eller religiös folkgrupp som sådan,

1.dödar en medlem av folkgruppen,

2.tillfogar en medlem av folkgruppen allvarlig smärta eller skada eller utsätter denne för svårt lidande,

3.påtvingar medlemmar av folkgruppen levnadsvillkor som är ägnade att medföra att folkgruppen helt eller delvis förintas,

4.vidtar åtgärder i avsikt att förhindra att barn föds inom folkgruppen,

eller

5.genom tvång för över ett barn som inte fyllt arton år från folkgruppen till en annan grupp.

Straffet är fängelse på viss tid, lägst fyra och högst arton år, eller på livstid.

Brott mot mänskligheten

2 § För brott mot mänskligheten döms, om gärningen utgör eller ingår som ett led i ett omfattande eller systematiskt angrepp riktat mot en grupp civila, den som

1.dödar en person som ingår i gruppen,

2.tillfogar en person som ingår i gruppen allvarlig smärta eller skada eller utsätter denne för svårt lidande genom tortyr eller annan omänsklig behandling,

3.utsätter en person som ingår i gruppen för ett allvarligt sexuellt övergrepp genom våldtäkt, påtvingad prostitution eller annan till sitt allvar jämförbar gärning,

4.i syfte att påverka den etniska sammansättningen av en befolkning eller föröva andra svåra överträdelser av allmän folkrätt, frihetsberövar en kvinna som ingår i gruppen och som med tvång gjorts havande,

5.förorsakar att en person som ingår i gruppen kommer i tvångsarbete, sexuellt slaveri eller annat sådant tvångstillstånd,

6.i strid med allmän folkrätt deporterar eller tvångsförflyttar en person som ingår i gruppen,

7.i strid med allmän folkrätt frihetsberövar någon som ingår i gruppen,

Prop. 2013/14:146

Bilaga 9

569

Prop. 2013/14:146

Bilaga 9

570

9. för en stats eller politisk organisations räkning, eller med dess tillstånd, stöd eller samtycke, i syfte att undandra en person i gruppen från rättsligt skydd under en längre tid

a)frihetsberövar denne om frihetsberövandet följs av en vägran att erkänna detta eller att lämna information om personens öde eller uppehållsort,

b)sedan ett frihetsberövande skett vägrar att erkänna detta eller att lämna information om den frihetsberövades öde eller uppehållsort, eller

c)sedan en sådan vägran skett vidmakthåller ett frihetsberövande. Straffet är fängelse på viss tid, lägst fyra och högst arton år, eller på

livstid.

Krigsförbrytelser

Skyddad person

3 § Med skyddad person avses i denna lag den såsom sårad, sjuk, skeppsbruten, krigsfånge, civil eller i annan egenskap åtnjuter särskilt skydd enligt Genèvekonventionerna den 12 augusti 1949, det första tilläggsprotokollet till dessa från 1977 eller annars enligt allmän folkrätt tillämplig i väpnad konflikt eller under ockupation.

Krigsförbrytelse mot person

4 § För krigsförbrytelse döms, om gärningen ingår som ett led i eller på annat sätt står i samband med en väpnad konflikt eller ockupation, den som

1.dödar en skyddad person,

2.tillfogar en skyddad person allvarlig smärta eller skada eller utsätter denne för svårt lidande genom tortyr eller annan omänsklig behandling,

3.utsätter en skyddad person för medicinsk behandling eller vetenskapligt experiment som inte sker i personens intresse och som innebär allvarlig fara för hans eller hennes liv eller hälsa,

4.skadar en person som är försatt ur stridbart skick,

5.utsätter en skyddad person för allvarligt sexuellt övergrepp genom våldtäkt, sexuellt slaveri, påtvingad prostitution eller annan till sitt allvar jämförbar gärning,

6.i syfte att påverka den etniska sammansättningen av en befolkning eller föröva andra svåra överträdelser av allmän folkrätt, frihetsberövar en skyddad person av kvinnligt kön som med tvång gjorts havande,

7.utsätter en skyddad person för förödmjukande eller nedsättande behandling som är ägnad att allvarligt kränka den personliga värdigheten,

8.i strid med allmän folkrätt deporterar eller tvångsförflyttar en skyddad person,

9.verkställer eller dömer ut ett straff mot en skyddad person utan att han eller hon först fått en rättvis rättegång,

10.i syfte att förmå en stat, person eller organisation att utföra eller underlåta en handling, tar en skyddad person som gisslan, eller

11.när det gäller barn som inte fyllt

a)arton år, använder barnet för direkt deltagande i fientligheterna, rekryterar barnet till väpnade grupper eller genom obligatorisk rekrytering tar ut barnet till nationella väpnade styrkor, eller

b) sexton år, genom frivillig rekrytering tar ut barnet till nationella väpnade styrkor.

Straffet är fängelse i högst sex år.

5 § För krigsförbrytelse döms, om gärningen ingår som ett led i eller på annat sätt står i samband med en internationell väpnad konflikt eller ockupation, den som

1.för en ockupationsmakts räkning låter förflytta en del av den egna civilbefolkningen till ett ockuperat område,

2.tvingar en medborgare i en stat som är motpart i konflikten att delta i militära operationer mot den egna staten eller en skyddad person att tjänstgöra i en fientlig makts väpnade styrkor, eller

3.i strid med allmän folkrätt frihetsberövar en skyddad person eller på ett oförsvarligt sätt dröjer med att sända hem en krigsfånge eller en civil person som berövats friheten.

Straffet är fängelse i högst sex år.

Krigsförbrytelse mot egendom

Straffet är fängelse i högst sex år.

Krigsförbrytelse genom upphävande av rätten till domstolsprövning

Straffet är fängelse i högst sex år.

Krigsförbrytelse mot särskilt skyddade insatser eller kännetecken

8 § För krigsförbrytelse döms, om gärningen ingår som ett led i eller på annat sätt står i samband med en väpnad konflikt eller ockupation, den som

1.riktar ett anfall mot personal, anläggningar, materiel, enheter eller fordon som deltar i en humanitär biståndsinsats eller i en fredsfrämjande insats i enlighet med Förenta nationernas stadga, under förutsättning att dessa är berättigade till det skydd som tillkommer civila eller civil egendom enligt allmän folkrätt,

2.riktar ett anfall mot personal, byggnader, utrustning, medicinska enheter eller transporter som i enlighet med allmän folkrätt har rätt att bära röda korsets eller röda halvmånens eller något annat på motsvarande sätt erkänt internationellt kännetecken, eller

3.i strid med allmän folkrätt använder ett kännetecken som avses under 2 för militära ändamål eller parlamentärflagga, Förenta nationernas flagga, fiendens flagga eller militära beteckningar och uniform, på ett sätt som leder till död eller allvarlig personskada.

Straffet är fängelse i högst sex år.

Prop. 2013/14:146

Bilaga 9

571

Prop. 2013/14:146

Bilaga 9

572

Krigsförbrytelse genom användande av förbjudna stridsmetoder

9 § För krigsförbrytelse döms, om gärningen ingår som ett led i eller på annat sätt står i samband med en väpnad konflikt eller ockupation, den som

1.riktar ett anfall mot en civilbefolkning som sådan eller mot enskilda civila som inte direkt deltar i fientligheterna,

3.riktar ett anfall mot städer, byar, bostäder eller byggnader som inte försvaras och som inte utgör ett militärt mål,

4.riktar ett anfall mot ett militärt mål i medvetande om att anfallet kommer att leda till att civila kommer att dödas eller skadas, civil egendom förstöras eller den naturliga miljön förorsakas vidsträckta, långvariga och allvarliga skador i en omfattning som saknar proportion i förhållande till den konkreta och omedelbara övergripande militära fördel som kan förväntas,

5.med användning av förrädiskt förfarande dödar eller skadar någon som tillhör motpartens nationella väpnade styrkor eller väpnade grupper,

6.beordrar eller hotar med att pardon inte kommer att ges,

7.använder en skyddad person för att genom hans eller hennes närvaro motverka att motparten går till anfall mot vissa platser, områden eller väpnade styrkor eller grupper eller för att främja egna militära operationer, eller

8.i avsikt att utnyttja utsvältning av en civilbefolkning som stridsmetod berövar denna förnödenheter som är nödvändiga för dess överlevnad, däribland i strid med allmän folkrätt förhindrar hjälpsändningar.

Straffet är fängelse i högst sex år.

Krigsförbrytelse genom användande av förbjudna stridsmedel

10 § För krigsförbrytelse döms, om gärningen ingår som ett led i eller på annat sätt står i samband med en väpnad konflikt eller ockupation, den som

1.använder gift eller giftiga vapen,

2.använder biologiska eller kemiska vapen, eller

3.i strid med allmän folkrätt använder annat stridsmedel av sådan beskaffenhet att det kan förorsaka överflödig skada eller onödigt lidande eller som är urskillningslöst.

Straffet är fängelse i högst sex år.

Grovt brott

Prop. 2013/14:146	2	Förslag till lag om ändring i brottsbalken
Bilaga 9		Härigenom föreskrivs ifråga om brottsbalken
		Härigenom föreskrivs ifråga om brottsbalken
		dels att 22 kap. 6 och 8 §§ ska upphöra att gälla,
		dels att 2 kap. 3 §, 22 kap. 6 a–6 c §§ samt 35 kap. 2 § ska ha följande
	lydelse.
	Nuvarande lydelse		Föreslagen lydelse
			2 kap

3 §1

För brott som begåtts utom riket döms även i annat fall än som avses i 2 § efter svensk lag och vid svensk domstol,

1.om brottet förövats på svenskt fartyg eller luftfartyg, eller om det begåtts i tjänsten av befälhavaren eller någon som tillhörde besättningen på sådant fartyg,

3.om brottet begåtts vid tjänstgöring utom riket av någon som är anställd i Försvarsmakten och tjänstgör i en internationell militär insats eller som tillhör Polisens utlandsstyrka,

4.om brottet förövats mot Sverige, svensk kommun eller annan menighet eller svensk allmän inrättning,

5. om

brottet

begåtts

inom

5. om

brottet

begåtts

inom

område som ej tillhör någon stat

område som inte tillhör någon stat

och

förövats

mot

svensk

och

förövats

mot

svensk

medborgare,

svensk

medborgare,

svensk

sammanslutning

eller enskild

sammanslutning

eller

enskild

inrättning eller mot utlänning med

hemvist i Sverige,

6. om

brottet

är

kapning,

sjö-

6. om

brottet

är

kapning,

sjö-

eller

luftfartssabotage,

eller

luftfartssabotage,

flygplatssabotage,

penningförfalskning,

försök

till

penningförfalskning,

försök

till

sådana brott, folkrättsbrott, olovlig

sådana

brott,

olovlig

befattning

med

kemiska

vapen,

med

kemiska

vapen,

olovlig

befattning

med

minor,

befattning med minor, osann eller

osann eller ovarsam utsaga inför

ovarsam

utsaga

inför

internationell

domstol,

internationell

domstol,

terroristbrott enligt 2 § lagen

(2003:148)

straff

för

(2003:148)

straff

för

1 Senaste lydelse 2010:636.

574

terroristbrott, försök	till sådant	terroristbrott,	försök	till sådant
brott, brott som avses i 5 § samma		brott, brott som avses i 5 § samma
lag eller om brottet riktats mot		lag, brott enligt lagen (2014:xx)
Internationella		om straff för folkmord, brott mot
brottmålsdomstolens	rättskipning,	mänskligheten		och
eller		krigsförbrytelser, uppvigling enligt
		16 kap. 5 § som bestått i en
		omedelbar	och	offentlig
		uppmaning till att begå folkmord
		eller om brottet riktats mot
		Internationella
		brottmålsdomstolens		rättskipning,
		eller

7. om det lindrigaste straff som i svensk lag är stadgat för brottet är

fängelse i fyra år eller däröver.
Nuvarande lydelse	Föreslagen lydelse
	22 kap.
Den som	6 a §2
Den som

1.utvecklar, producerar eller på annat sätt förvärvar, lagrar eller bibehåller kemiska vapen eller överför, direkt eller indirekt, kemiska vapen till någon,

2.använder kemiska vapen,

3.deltar i militära förberedelser för användning av kemiska vapen,

eller

4.använder ämnen för kravallbekämpning som en metod för krigföring

döms, om gärningen inte är att	döms, om gärningen inte är att
bedöma som folkrättsbrott, för	bedöma som		krigsförbrytelse
olovlig befattning med kemiska	enligt lagen (2014:xx) om straff
vapen till fängelse i högst fyra år.	för	folkmord,	brott	mot
	mänskligheten			och
	krigsförbrytelser,		för	olovlig
	befattning med kemiska vapen till
	fängelse i högst fyra år.

2 Senaste lydelse 2009:396.

Prop. 2013/14:146

Bilaga 9

575

Prop. 2013/14:146

Bilaga 9

			6 b §3
Den som	använder, utvecklar,			Den	som		använder, utvecklar,
tillverkar, förvärvar,		innehar eller		tillverkar,		förvärvar,		innehar eller
överlåter antipersonella			minor	överlåter		antipersonella			minor
(truppminor),	döms	för	olovlig	(truppminor),			döms	för	olovlig
befattning med minor till fängelse				befattning med minor till fängelse
i högst fyra år, om gärningen inte				i högst fyra år, om gärningen inte
är att bedöma som folkrättsbrott.				är att bedöma som krigsförbrytelse
				enligt lagen (2014:xx) om straff
				för	folkmord,			brott	mot
				mänskligheten					och
				krigsförbrytelser.

Sådan befattning med minor som är tillåten enligt den konvention som avses i andra stycket utgör inte brott.

inneburit fara för många människors liv eller hälsa.
		6 c §4
Den som i strid med Förenta			Den som i strid med Förenta
nationernas	fördrag	om	nationernas		fördrag	om
fullständigt	förbud	mot	fullständigt		förbud	mot
kärnsprängningar deltar i eller på			kärnsprängningar deltar i eller på
annat sätt medverkar till utförandet			annat sätt medverkar till utförandet
av en kärnvapenprovsprängning			av en kärnvapenprovsprängning
eller någon annan kärnsprängning			eller någon annan kärnsprängning
döms för olovlig	kärnsprängning		döms	för olovlig	kärnsprängning
till fängelse i högst fyra år, om			till fängelse i högst fyra år, om
gärningen inte är att bedöma som			gärningen inte är att bedöma som
folkrättsbrott.			krigsförbrytelse		enligt	lagen
			(2014:xx) om straff för folkmord,
			brott	mot mänskligheten		och
			krigsförbrytelser.

3Senaste lydelse 2009:396.

4Senaste lydelse 2009:398.

576

35 kap.

2 §5

Bestämmelserna i detta kapitel om bortfallande av påföljd gäller inte för

1. mord eller dråp enligt 3 kap. 1 eller 2 §,

2. folkrättsbrott	enligt	22	kap.
6 § andra stycket,
3. folkmord enligt 1		§	lagen

(1964:169) om straff för folkmord,

2. folkmord,	brott	mot
mänskligheten	och	grov
krigsförbrytelse	enligt	lagen

(2014:xx) om straff för folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser,

4. terroristbrott enligt 3 § 1 eller				3. terroristbrott enligt 3 § 1 eller
2 jämförd med 2 § lagen				2 jämförd med 2 § lagen
(2003:148)	om	straff	för	(2003:148)	om	straff	för
terroristbrott, eller				terroristbrott, eller
5. försök till brott som avses i 1,				4. försök till dessa brott.

3 eller 4.

Har någon begått brott som avses i första stycket innan han eller hon fyllt tjugoett år, gäller dock bestämmelserna om bortfallande av påföljd i detta kapitel.

1.Denna lag träder i kraft den 1 januari 2014.

2.Bestämmelserna i 35 kap. 2 § tillämpas även på folkmord, försök till detta brott och grov krigsförbrytelse som har begåtts före ikraftträdandet, om inte möjligheten att döma till påföljd har bortfallit dessförinnan enligt äldre bestämmelser.

5 Senaste lydelse 2010:60.

Prop. 2013/14:146

Bilaga 9

577

Prop. 2013/14:146	3	Förslag till lag om ändring i polisdatalagen
Bilaga 9		(2010:361)
		Härigenom föreskrivs att 4 kap. 7 och 14 §§ polisdatalagen (2010:361)
	ska ha följande lydelse.
	Nuvarande lydelse		Föreslagen lydelse

4 kap.

7 §

Uppgifter i DNA-registret ska gallras senast när uppgifterna om den registrerade gallras ur belastningsregistret enligt lagen (1998:620) om belastningsregister.

1. mord eller dråp enligt 3 kap. 1 eller 2 § brottsbalken,

2. folkrättsbrott enligt	22	kap.	2. folkmord,	brott	mot
6 § andra stycket brottsbalken,			mänskligheten	och	grov
			krigsförbrytelse	enligt	lagen
			(2014:xx) om straff för folkmord,
			brott mot mänskligheten		och
3. folkmord enligt 1	§	lagen	krigsförbrytelser,
3. folkmord enligt 1	§	lagen
(1964:169) om straff för folkmord,

4.terroristbrott enligt 3 § 1 eller

2 jämförd med 2 § lagen (2003:148) om straff för terroristbrott, eller

5.försök till brott som avses i 1, 3 eller 4.

3.terroristbrott enligt 3 § 1 eller

2 jämförd med 2 § lagen (2003:148) om straff för terroristbrott, eller

4.försök till dessa brott.

14 §

1. mord eller dråp enligt 3 kap. 1 eller 2 § brottsbalken,

2. folkrättsbrott enligt 22 kap.	2. folkmord,	brott	mot
6 § andra stycket brottsbalken,	mänskligheten	och	grov
578

Prop. 2013/14:146

Bilaga 9

580

4Förslag till lag om ändring i lag (2012:179) om straff för olovlig befattning med klusterammunition

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2012:179) om straff för olovlig befattning med klusterammunition att 1 § ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

1 §

Den som

använder,

utvecklar,

Den

som

använder,

utvecklar,

tillverkar,

förvärvar,

innehar,

tillverkar,

förvärvar,

innehar,

lagrar, överlåter, till Sverige för in

eller från Sverige för ut

klusterammunition,

döms för

klusterammunition,

döms

för

olovlig

befattning

med

olovlig

befattning

med

klusterammunition

till

fängelse i

klusterammunition

till

fängelse i

högst fyra år, om gärningen inte är

att bedöma

som

folkrättsbrott

att bedöma

som krigsförbrytelse

enligt brottsbalken.

enligt lagen (2014:xx) om straff

för

folkmord,

brott

mot

mänskligheten

och

krigsförbrytelser.

Sådan befattning med klusterammunition samt explosiva substridsdelar som är tillåten enligt den konvention som avses i andra stycket utgör inte brott.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2014.

Prop. 2013/14:146

Bilaga 11

582

Lagrådsremissens lagförslag

1Förslag till lag om straff för folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser

Härigenom föreskrivs följande.

Folkmord

1 § För folkmord döms den som, i syfte att helt eller delvis förinta en nationell, etnisk eller rasmässigt bestämd eller religiös folkgrupp som sådan,

1.dödar en medlem av folkgruppen,

2.tillfogar en medlem av folkgruppen allvarlig smärta eller skada eller utsätter denne för svårt lidande,

3.påtvingar medlemmar av folkgruppen levnadsvillkor som är ägnade att medföra att folkgruppen helt eller delvis förintas,

4.vidtar åtgärder i avsikt att förhindra att barn föds inom folkgruppen,

eller

5.genom tvång för över ett barn som inte fyllt arton år från folkgruppen till en annan grupp.

Straffet är fängelse på viss tid, lägst fyra och högst arton år, eller på livstid.

Brott mot mänskligheten

2 § För brott mot mänskligheten döms, om gärningen utgör eller ingår som ett led i ett omfattande eller systematiskt angrepp riktat mot en grupp civila, den som

1.dödar en person som ingår i gruppen,

2.tillfogar en person som ingår i gruppen allvarlig smärta eller skada eller utsätter denne för svårt lidande genom tortyr eller annan omänsklig behandling,

3.utsätter en person som ingår i gruppen för ett allvarligt sexuellt övergrepp genom våldtäkt, påtvingad prostitution eller annan till sitt allvar jämförbar gärning,

5.förorsakar att en person som ingår i gruppen kommer i sexuellt slaveri eller, i strid med allmän folkrätt, kommer i tvångsarbete eller annat sådant tvångstillstånd,

6.i strid med allmän folkrätt deporterar eller tvångsförflyttar en person som ingår i gruppen,

7.i strid med allmän folkrätt frihetsberövar någon som ingår i gruppen,

8.utsätter personer som ingår i gruppen för förföljelse genom att i strid med allmän folkrätt beröva dem grundläggande rättigheter på grund av

politiska, rasmässiga, nationella, etniska, kulturella, religiösa,	Prop. 2013/14:146
könsmässiga eller andra enligt allmän folkrätt otillåtna motiv, eller	Bilaga 11
9. för en stats eller politisk organisations räkning, eller med dess
tillstånd, stöd eller samtycke, i syfte att undandra en person i gruppen
från rättsligt skydd under en längre tid

a)frihetsberövar denne om frihetsberövandet följs av en vägran att erkänna detta eller att lämna information om personens öde eller uppehållsort,

b)sedan ett frihetsberövande skett vägrar att erkänna detta eller att lämna information om den frihetsberövades öde eller uppehållsort, eller

c)sedan en sådan vägran skett vidmakthåller frihetsberövandet. Straffet är fängelse på viss tid, lägst fyra och högst arton år, eller på

livstid.

Krigsförbrytelser

Skyddad person

Krigsförbrytelse mot person

4 § För krigsförbrytelse döms, om gärningen ingår som ett led i eller på annat sätt står i samband med en väpnad konflikt eller ockupation, den som

1.dödar en skyddad person,

2.tillfogar en skyddad person allvarlig smärta eller skada eller utsätter denne för svårt lidande genom tortyr eller annan omänsklig behandling,

3.utsätter en skyddad person för medicinsk behandling eller vetenskapligt experiment som inte sker i personens intresse och som innebär allvarlig fara för hans eller hennes liv eller hälsa,

4.skadar en person som är försatt ur stridbart skick,

5.utsätter en skyddad person för allvarligt sexuellt övergrepp genom våldtäkt, påtvingad prostitution, sexuellt slaveri eller annan till sitt allvar jämförbar gärning,

7.utsätter en skyddad person för förödmjukande eller nedsättande behandling som är ägnad att allvarligt kränka den personliga värdigheten,

8.i strid med allmän folkrätt deporterar eller tvångsförflyttar en skyddad person,

9.verkställer eller dömer ut ett straff mot en skyddad person utan att han eller hon först fått en rättvis rättegång,

10.i syfte att förmå en stat, person eller organisation att utföra eller avstå från en handling, tar en skyddad person som gisslan, eller

583

Prop. 2013/14:146

Bilaga 11

584

11. till nationella väpnade styrkor eller väpnade grupper rekryterar eller för direkt deltagande i fientligheter använder barn som inte fyllt femton år.

Straffet är fängelse i högst sex år.

5 § För krigsförbrytelse döms, om gärningen ingår som ett led i eller på annat sätt står i samband med en internationell väpnad konflikt eller ockupation, den som

1.för en ockupationsmakts räkning låter förflytta en del av den egna civilbefolkningen till ett ockuperat område,

3.i strid med allmän folkrätt frihetsberövar en skyddad person eller på ett oförsvarligt sätt dröjer med att sända hem en krigsfånge eller en civil person som berövats friheten.

Straffet är fängelse i högst sex år.

Krigsförbrytelse mot egendom

Straffet är fängelse i högst sex år.

Krigsförbrytelse genom upphävande av rätten till domstolsprövning

Straffet är fängelse i högst sex år.

Krigsförbrytelse mot särskilt skyddade insatser eller kännetecken

8 § För krigsförbrytelse döms, om gärningen ingår som ett led i eller på annat sätt står i samband med en väpnad konflikt eller ockupation, den som

3.i strid med allmän folkrätt använder ett kännetecken som avses under 2 för militära ändamål eller använder parlamentärflagga, Förenta

nationernas flagga, fiendens flagga eller militära beteckningar och uniform, på ett sätt som leder till död eller allvarlig personskada.

Straffet är fängelse i högst sex år.	Prop. 2013/14:146
Krigsförbrytelse genom användande av förbjudna stridsmetoder	Bilaga 11

9 § För krigsförbrytelse döms, om gärningen ingår som ett led i eller på annat sätt står i samband med en väpnad konflikt eller ockupation, den som

1.riktar ett anfall mot en civilbefolkning som sådan eller mot enskilda civila som inte direkt deltar i fientligheterna,

3.riktar ett anfall mot städer, byar, bostäder eller byggnader som inte försvaras och som inte utgör ett militärt mål,

4.riktar ett anfall mot ett militärt mål med vetskap om att anfallet kommer att leda till att civila kommer att dödas eller skadas, civil egendom förstöras eller den naturliga miljön förorsakas allvarliga skador

ien omfattning som saknar proportion i förhållande till den konkreta och omedelbara övergripande militära fördel som kan förväntas,

5.med användning av förrädiskt förfarande dödar eller skadar någon som tillhör motpartens nationella väpnade styrkor eller väpnade grupper,

6.beordrar eller hotar med att pardon inte kommer att ges,

8.i avsikt att utnyttja utsvältning som stridsmetod berövar en civilbefolkning livsnödvändiga förnödenheter.

Straffet är fängelse i högst sex år.

Krigsförbrytelse genom användande av förbjudna stridsmedel

10 § För krigsförbrytelse döms, om gärningen ingår som ett led i eller på annat sätt står i samband med en väpnad konflikt eller ockupation, den som

1.använder gift eller giftiga vapen,

2.använder biologiska eller kemiska vapen, eller

3.i strid med allmän folkrätt använder annat stridsmedel som är av sådan beskaffenhet att det kan förorsaka överflödig skada eller onödigt lidande eller som är urskillningslöst.

Straffet är fängelse i högst sex år.

Grov krigsförbrytelse

585

Prop. 2013/14:146	allvarlig smärta eller skada eller svårt lidande, omfattande skada på
Bilaga 11	egendom eller synnerligen allvarliga skador på den naturliga miljön.
	Subjektivt rekvisit avseende barns ålder
	12 § Till ansvar som i 1 § första stycket 5 eller 4 § första stycket 11 är
	föreskrivet för en gärning som begås mot ett barn under viss ålder ska
	även den dömas som inte insåg men hade skälig anledning att anta att
	barnet inte uppnått den åldern.
	Ansvar för förmän
	Utvidgat gärningsmannaskap
	13 § En militär eller civil förman som underlåter att vidta de för honom
	eller henne möjliga åtgärder som är nödvändiga och skäliga för att
	förhindra att folkmord, brott mot mänskligheten eller krigsförbrytelse
	begås av en underlydande som står under förmannens lydnad och
	effektiva kontroll ska anses som gärningsman.
	Underlåtenhet att utöva kontroll
	14 § En militär eller civil förman som uppsåtligen eller av grov
	oaktsamhet underlåter att utöva särskild tillsyn över en underlydande
	som står under hans eller hennes lydnad och effektiva kontroll ska dömas
	för underlåtenhet att utöva kontroll till fängelse i högst fyra år, om den
	underlydande har begått folkmord, brott mot mänskligheten eller
	krigsförbrytelse som förmannen borde ha förutsett och hade kunnat
	förhindra.
	Underlåtenhet att anmäla brott
	15 § En militär eller civil förman som, när det kan ske utan fara för att
	förmannen avslöjar egen brottslighet, underlåter att för undersökning och
	lagföring anmäla skälig misstanke om att en underlydande som står
	under hans eller hennes lydnad och effektiva kontroll har begått
	folkmord, brott mot mänskligheten eller krigsförbrytelse ska dömas för
	underlåtenhet att anmäla brott till fängelse i högst fyra år.
	Försök m.m.
	16 § För försök, förberedelse eller stämpling till och underlåtenhet att
	avslöja folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelse döms det
	till ansvar enligt 23 kap. brottsbalken.

	Denna lag träder i kraft den 1 juli 2014, då lagen (1964:169) om straff
	för folkmord ska upphöra att gälla.

586

2 Förslag till lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om brottsbalken311 dels att 22 kap. 6 och 8 §§ ska upphöra att gälla,

dels att 2 kap. 3 §, 22 kap. 6 a och 6 b §§ samt 35 kap. 2 § ska ha följande lydelse.

Prop. 2013/14:146

Bilaga 11

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

2 kap.

3 §312