prop 2013/14 126

Regeringens proposition 2013/14:126

En enklare planprocess	Prop.
	2013/14:126

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 13 mars 2014

Fredrik Reinfeldt

Stefan Attefall

(Socialdepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås ändringar i plan- och bygglagen (2010:900), PBL, i syfte att göra plan- och bygglovsprocessen enklare och effektivare. Vidare föreslås en helt ny lag om kommunala markanvisningar som inne- bär att en kommun ska anta riktlinjer för s.k. markanvisningar om kom- munen genomför sådana. Propositionen innehåller också en redovisning av regeringens politik för att underlätta bostadsbyggande.

Ändringarna i PBL innebär bl.a. att detaljplanekravet begränsas och att det nuvarande enkla förfarandet för framtagande av detaljplan blir stan- dard. Fler planer föreslås kunna antas av kommunstyrelsen eller bygg- nadsnämnden. Ett ännu enklare förfarande införs för att upphäva detalj- planer och att förlänga genomförandetiden. Planbestämmelser om ut- formning av byggnadsverk och tomter upphör i huvudsak att gälla efter genomförandetidens slut. Bestämmelser om vad som får regleras i ett s.k. exploateringsavtal införs och vissa förfaranderegler införs i syfte att öka transparensen kring genomförandet av detaljplaner. De s.k. exploatörs- bestämmelserna tas bort.

Möjligheten att ge bygglov för åtgärder som innebär en avvikelse från en detaljplan eller områdesbestämmelser utökas. En möjlighet införs för att kunna vänta med genomförandet av en åtgärd som följer av ett s.k. planvillkor. Kommunens utrymme för att ställa egna tekniska egenskaps- krav regleras.

Lagändringarna och den nya lagen föreslås träda i kraft den 1 januari 2015 med undantag för bestämmelserna om detaljplanekravet och tre följdändringar som föreslås träda i kraft den 1 juli 2015.

Prop. 2013/14:126 Innehållsförteckning

1	Förslag till riksdagsbeslut .................................................................			5
2	Lagtext	..............................................................................................		6
	2.1	Förslag till lag om riktlinjer för kommunala
	.................................................................	markanvisningar		6
	2.2	Förslag till lag om ändring i plan - och bygglagen
	..........................................................................	(2010:900)		7
3 Ärendet ............................................................och dess beredning				39
4 Reglerna för planering och byggande ses över för att
	underlätta ...........................................................bostadsbyggandet			41
	4.1 ...............................	Förutsättningar för bostadsbyggande		41
	4.2 ..............................	Hur många bostäder behöver byggas?		49
	4.3 .................	Regeringens strategi för minskad bostadsbrist		50
	.............	4.3.1	En bättre fungerande bostadsmarknad	50
		4.3.2	Förenkling och effektivisering av
	.......................................................		regelverket	51
	.......	4.3.3	Ytterligare arbete behövs för att nå målen	53
5	Detaljplanekravet ...........................................................begränsas			54
6 Förenklingar ............i detaljplaneprocessen underlättar byggandet				65
	6.1 .................................	Detaljplaneprocessen kan förenklas		65
	.................	6.1.1	Enkelt planförfarande blir standard	65
		6.1.2	Kungörelsen bör ske redan i
			samrådsskedet, men endast för
	.................................		planförslag av större vikt	78
		6.1.3	Ändrade bestämmelser om
	................................................		samrådskretsen	81
		6.1.4	Förfarandet bör lättare kunna anpassas
	....................................		efter omständigheterna	85
		6.1.5	Skälen för planförslaget och
			planeringsunderlag av betydelse bör
	............................................		normalt redovisas	92
	.............................................	6.1.6	Några följdfrågor	94
	6.2 ...................	Byggnadsnämnden kan anta fler detaljplaner		97
	6.3	Upphävande av detaljplaner efter
	...........................................	genomförandetidens utgång		102
	6.4	En snabbare process för att förlänga
	.........................................................	genomförandetiden		107
	6.5	Flexibiliteten ökar när planbestämmelser om
	...............	utformning upphävs efter genomförandetiden		111
	6.6	Länsstyrelsen bör ge kommunerna råd om		123
	...................	tillämpningen av PBL under planprocessen		123
	6.7	Hanteringen av lagakraftvunna detaljplaner
	......................................................................	förtydligas		129
7	Ett effektivare .................................................plangenomförande			131
	7.1	Sambanden mellan olika plangenomförandefrågor
2	........................................................................	tydliggörs		131
2

7.2Bestämmelserna om huvudmannaskap för allmänna

platser förtydligas ..........................................................

134

7.3Lantmäterimyndighetens roll i planeringsprocessen

	tydliggörs	.......................................................................	143
7.4	Exploateringsavtal .........................................................		146
	7.4.1 ....	Riktlinjer för exploateringsavtal ska antas	146
	7.4.2	Exploateringsavtalens materiella innehåll
	.........................................................	regleras	153
	7.4.3	Förfaranderegler när exploateringsavtal
	.......................................................	ska ingås	159
7.5	Exploatörsbestämmelserna ..............behövs inte längre		164
7.6	Reglering ...................av äldre avståendeförordnanden		171

7.7Ersättning vid inskränkning eller upphörande av

	gemensamhetsanläggning..............................................	174
8 Bestämmelserna om bygglov utvecklas för en enklare
hantering ......................................................................................		175
8.1	Ökat utrymme för avvikelser från en detaljplan ............	175

8.2Större möjligheter att godta planstridiga

byggnadsverk och fastigheter ........................................

187

8.3Ett planvillkor kan hanteras som ett villkor för att ge

startbesked .....................................................................

190

8.4Även andra huvudmän än det allmänna kan godtas

inom s.k. A-tomter.........................................................

194

8.5Möjlighet till justering av lovplikt i detaljplan eller

områdesbestämmelser....................................................

199

8.6Möjligheten att hävda utformningskrav i

		bygglovsprövningen tydliggörs .....................................	200
9	Plan- och bygglagen görs tydligare för bättre tillämpning...........		205
	9.1	Regleringen avseende varsamhets- och
		skyddsbestämmelser i detaljplan m.m. förtydligas........	205
	9.2	Tydligare förutsättningar för kompletterande
		åtgärder utanför detaljplan.............................................	206

9.3Tydligare bestämmelser om slutbesked och

användningsförbud ........................................................

208

9.4Byggnadsnämnden får förbjuda att en åtgärd utförs

		på nytt............................................................................	210
	9.5	Andra rättelser och justeringar ......................................	211
10	Byggandet blir mer förutsägbart med enhetliga tekniska
	egenskapskrav ..............................................................................		213
11	Ökad transparens med kommunala riktlinjer för
	markanvisningar...........................................................................		226
12	Ikraftträdande och övergångsbestämmelser .................................		231
13	Konsekvenser ...............................................................................		237
	13.1	Konsekvenser för staten ................................................	237
	13.2	Konsekvenser för kommuner.........................................	244
	13.3	Konsekvenser för företag ..............................................	259
	13.4	Konsekvenser för enskilda ............................................	266
	13.5	Konsekvenser för miljön ...............................................	272

Prop. 2013/14:126

Prop. 2013/14:126	13.6	Konsekvenser för bostadsbyggandet ..............................	279
	13.7	EU-rätten ........................................................................	283
	13.8	Övriga konsekvenser ......................................................	284
14	Författningskommentar.................................................................		286
	14.1	Förslaget till lag om riktlinjer för kommunala
		markanvisningar .............................................................	286
	14.2	Förslaget till lag om ändring i plan- och bygglagen
		(2010:900) ......................................................................	288
Bilaga 1		Sammanfattning av betänkandet Ökat bostadsbyggande
		och samordnade miljökrav – genom enhetliga och
		förutsägbara byggregler (SOU 2012:86).............................	319
Bilaga 2		Författningsförslag i betänkandet SOU 2012:86.................	325
Bilaga 3		Sammanfattning av betänkandet Ett effektivare
		plangenomförande (SOU 2012:91).....................................	333
Bilaga 4		Författningsförslag i betänkandet SOU 2012:91.................	338
Bilaga 5		Förteckning över remissinstanserna avseende SOU
		2012:86 och SOU 2012:91 .................................................	355
Bilaga 6		Sammanfattning av betänkandet En effektivare plan-
		och bygglovsprocess (SOU 2013:34) .................................	357
Bilaga 7		Författningsförslag i betänkandet SOU 2013:34.................	364
Bilaga 8		Förteckning över remissinstanserna avseende SOU
		2013:34 ...............................................................................	398
Bilaga 9		Författningsförslag i promemorian Vissa plan- och
		byggfrågor...........................................................................	399
Bilaga 10		Förteckning över remissinstanserna avseende
		promemorian Vissa plan- och byggfrågor ..........................	408
Bilaga 11		Författningsförslag i promemorian Tekniska
		egenskapskrav och kommunala markanvisningar...............	409
Bilaga 12		Förteckning över remissinstanserna avseende
		promemorian Tekniska egenskapskrav och kommunala
		markanvisningar .................................................................	411
Bilaga 13		Författningsförslag i promemorian En enklare
		detaljplaneprocess...............................................................	413
Bilaga 14		Förteckning över remissinstanserna avseende
		promemorian En enklare detaljplaneprocess ......................	421
Bilaga 15		Lagrådsremissens lagförslag...............................................	423
Bilaga 16		Lagrådets yttrande...............................................................	457
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 13 mars 2014.......			465

1 Förslag till riksdagsbeslut

Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till

1.lag om riktlinjer för kommunala markanvisningar,

2.lag om ändring i plan- och bygglagen (2010:900).

Prop. 2013/14:126

Prop. 2013/14:126 2

Lagtext

Regeringen har följande förslag till lagtext.

2.1Förslag till lag om riktlinjer för kommunala markanvisningar

Härigenom föreskrivs följande.

1 § Denna lag innehåller bestämmelser om riktlinjer för kommunala markanvisningar.

Med markanvisning avses i denna lag en överenskommelse mellan en kommun och en byggherre som ger byggherren ensamrätt att under en begränsad tid och under givna villkor förhandla med kommunen om överlåtelse eller upplåtelse av ett visst av kommunen ägt markområde för bebyggande.

2 § En kommun ska anta riktlinjer för markanvisningar. Riktlinjerna ska innehålla kommunens utgångspunkter och mål för överlåtelser eller upplåtelser av markområden för bebyggande, handläggningsrutiner och grundläggande villkor för markanvisningar samt principer för markpris- sättning.

En kommun som inte genomför några markanvisningar är inte skyldig att anta sådana riktlinjer.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2015.

2.2	Förslag till lag om ändring i plan- och	Prop. 2013/14:126
	bygglagen (2010:900)

Härigenom föreskrivs i fråga om plan- och bygglagen (2010:900)1 dels att 6 kap. 3–10, 12 och 23 §§ ska upphöra att gälla,

dels att rubrikerna närmast före 6 kap. 3 och 12 §§ ska utgå,

dels att punkt 14 i ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna ska upphöra att gälla,

dels att 1 kap. 4 §, 4 kap. 2, 7, 8, 14, 16, 33, 35, 36 och 42 §§, 5 kap. 6, 7, 11, 13–21, 23, 25, 27, 28, 32, 36 och 39 §§, 6 kap. 1, 13–16 och 39 §§, 9 kap. 4, 6, 8, 11, 30–31 b och 33 §§, 10 kap. 23 och 36 §§, 11 kap. 33, 37 och 38 §§, 12 kap. 6 §, 13 kap. 1 § och 14 kap. 3, 10 och 14–17 §§ samt rubrikerna närmast före 5 kap. 11 och 18 §§ och 6 kap. 13 och 39 §§ ska ha följande lydelse,

dels att det i lagen ska införas 23 nya paragrafer, 4 kap. 3 a och 25 a §§, 5 kap. 7 a, 11 a–11 c, 18 a, 22 a, 38 a och 38 b §§, 6 kap. 2 och 40–43 §§, 8 kap. 4 a §, 9 kap. 30 a, 31 c–31 e, 32 a och 37 a §§ och 11 kap. 32 a § samt närmast före 6 kap. 43 § en ny rubrik av följande lydelse,

dels att det i ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna till lagen ska införas tre nya punkter, 18–20, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

1kap. 4 §

I denna lag avses med

allmän plats: en gata, en väg, en park, ett torg eller ett annat område som enligt en detaljplan är avsett för ett gemensamt behov,

bebygga: att förse ett område med ett eller flera byggnadsverk, bebyggelse: en samling av byggnadsverk som inte enbart består av

andra anläggningar än byggnader,

byggherre: den som för egen räkning utför eller låter utföra projekte- rings-, byggnads-, rivnings- eller markarbeten,

byggnad: en varaktig konstruktion som består av tak eller av tak och väggar och som är varaktigt placerad på mark eller helt eller delvis under mark eller är varaktigt placerad på en viss plats i vatten samt är avsedd att vara konstruerad så att människor kan uppehålla sig i den,

byggnadsnämnden: den eller de nämnder som fullgör kommunens uppgifter enligt denna lag,

byggnadsverk: en byggnad eller annan anläggning,

byggprodukt: en produkt som är avsedd att stadigvarande ingå i ett byggnadsverk,

exploateringsavtal: ett avtal om genomförande av en detaljplan mellan en kommun och en bygg- herre eller en fastighetsägare av-

1 Senaste lydelse av

6 kap. 5 § 2011:335

6 kap. 8 § 2011:335.

Prop. 2013/14:126	seende mark som inte ägs av
	kommunen, dock inte avtal mellan
	en kommun och staten om utbygg-
	nad av statlig transportinfra-
	struktur,
	genomförandetiden: den tid för genomförandet av en detaljplan som
	ska bestämmas enligt 4 kap. 21–25 §§,
	kvartersmark: mark som enligt en detaljplan inte ska vara allmän plats
	eller vattenområde,
	miljönämnden: den eller de nämnder som fullgör kommunens upp-
	gifter på miljö- och hälsoskyddsområdet,
	nybyggnad: uppförande av en ny byggnad eller flyttning av en tidigare
	uppförd byggnad till en ny plats,
	ombyggnad: ändring av en byggnad som innebär att hela byggnaden
	eller en betydande och avgränsbar del av byggnaden påtagligt förnyas,
	planläggning: arbetet med att ta fram en regionplan, en översiktsplan,
	en detaljplan eller områdesbestämmelser,
	sammanhållen bebyggelse: bebyggelse på tomter som gränsar till
	varandra eller skiljs åt endast av en väg, gata eller parkmark,
	tillbyggnad: ändring av en byggnad som innebär en ökning av bygg-
	nadens volym,
	tomt: ett område som inte är en allmän plats men som omfattar mark
	avsedd för en eller flera byggnader och mark som ligger i direkt anslut-
	ning till byggnaderna och behövs för att byggnaderna ska kunna använ-
	das för avsett ändamål,
	underhåll: en eller flera åtgärder som vidtas i syfte att bibehålla eller
	återställa en byggnads konstruktion, funktion, användningssätt, utseende
	eller kulturhistoriska värde, och
	ändring av en byggnad: en eller flera åtgärder som ändrar en byggnads
	konstruktion, funktion, användningssätt, utseende eller kulturhistoriska
	värde.
	4 kap.
	2 §

Kommunen ska med en detalj- plan pröva ett mark- eller vatten- områdes lämplighet för bebyggel- se och byggnadsverk samt reglera bebyggelsemiljöns utformning för

1. en ny sammanhållen bebygg- else, om det behövs med hänsyn till omfattningen av bygglovs- pliktiga byggnadsverk i bebygg- elsen,

Kommunen ska med en detalj- plan pröva ett mark- eller vatten- områdes lämplighet för bebyggel- se och byggnadsverk samt reglera bebyggelsemiljöns utformning för

1. en åtgärd som kräver bygg- lov, om användningen av bygg- nadsverket kan antas medföra en betydande miljöpåverkan,

2. en bebyggelse som ska för-

ändras eller bevaras, om regler- ingen behöver ske i ett samman- hang, och

2. en åtgärd som kräver bygg- lov, vid nyetablering av en verk- samhet som omfattas av lagen (1999:381) om åtgärder för att förebygga och begränsa följderna av allvarliga kemikalieolyckor, och

3. ett nytt byggnadsverk som

inte är ett vindkraftverk, om

a) byggnadsverket är en bygg- nad eller kräver bygglov enligt 9 kap. eller föreskrifter som har meddelats med stöd av 16 kap. 7 §, och

b) byggnadsverkets användning får betydande inverkan på omgiv- ningen eller om det råder stor efterfrågan på området för be- byggande.

Trots första stycket 3 krävs det ingen detaljplan, om byggnads- verket kan prövas i samband med en prövning av ansökan om bygg- lov eller förhandsbesked och användningen av byggnadsverket inte kan antas medföra en bety- dande miljöpåverkan.

kräver bygglov, om det behövs Prop. 2013/14:126 med hänsyn till närheten till en

verksamhet som omfattas av lagen om åtgärder för att förebygga och begränsa följderna av allvarliga kemikalieolyckor.

Trots första stycket 1 krävs det ingen detaljplan, om åtgärden har stöd i en aktuell översiktsplan som är förenlig med länsstyrelsens granskningsyttrande enligt 3 kap. 16 § och den sammanfattande redogörelsen enligt 3 kap. 28 §.

3 a §

Kommunen får bestämma att det krävs en detaljplan för att pröva ett mark- eller vattenområdes lämplighet för bebyggelse och byggnadsverk samt reglera be- byggelsemiljöns utformning för

1.en ny sammanhållen bebygg- else, om det behövs med hänsyn till omfattningen av bygglovsplik- tiga byggnadsverk i bebyggelsen,

2.en bebyggelse som ska för-

ändras eller bevaras, om regle- ringen behöver ske i ett samman- hang, och

3. ett nytt byggnadsverk som inte är ett vindkraftverk, om

a) byggnadsverket är en bygg- nad eller kräver bygglov enligt 9 kap. eller föreskrifter som har meddelats med stöd av 16 kap. 7 §,

b)byggnadsverkets användning får betydande inverkan på om- givningen eller om det råder stor efterfrågan på området för be- byggande, och

c)byggnadsverket inte kan prö- vas i samband med en prövning av ansökan om bygglov eller för- handsbesked.

Prop. 2013/14:126

Kommunen ska vara huvudman för allmänna platser. Kommunen får dock, om det finns särskilda skäl för det, i detaljplanen bestäm- ma att kommunen inte ska vara huvudman för en eller flera all- männa platser.

7 §

Kommunen ska vara huvudman för allmänna platser. Kommunen får dock, om det finns särskilda skäl för det, i detaljplanen bestäm- ma att huvudmannaskapet i stället ska vara enskilt för en eller flera allmänna platser.

8 §

I en detaljplan får kommunen bestämma

1. hur allmänna platser som är särskilt värdefulla från historisk, kultur- historisk, miljömässig eller konstnärlig synpunkt ska skyddas, och

2. hur allmänna platser som kommunen inte ska vara huvud- man för ska användas och utfor- mas.

2. hur allmänna platser som har enskilt huvudmannaskap ska an- vändas och utformas.

14 §2

I en detaljplan får kommunen bestämma att lov till en åtgärd som innebär en väsentlig ändring av markens användning endast får ges under förutsättning att

I en detaljplan får kommunen bestämma att lov eller startbesked för en åtgärd som innebär en väsentlig ändring av markens användning endast får ges under förutsättning att

1.en viss anläggning för trafik, energi- eller vattenförsörjning eller av- lopp, som kommunen inte ska vara huvudman för, har kommit till stånd,

2.ett visst byggnadsverk på tomten har rivits, byggts om, flyttats eller fått den ändrade användning som anges i planen,

3.utfarten eller en annan utgång från fastigheten har ändrats,

4.markens lämplighet för bebyggande har säkerställts genom att en markförorening har avhjälpts eller en skydds- eller säkerhetsåtgärd har vidtagits på tomten.

16 §3

I en detaljplan får kommunen

1. bestämma placering, utformning och utförande av byggnadsverk och tomter,

2. i fråga om byggnadsverk ange de områden och i övrigt bestämma de preciserade krav som behövs för att följa förbudet mot förvansk- ning enligt 8 kap. 13 §, kraven på varsamhet enligt 8 kap. 17 och 18 §§ eller kravet på skydd för ett bebyggelseområdes särskilda vär- den enligt 2 kap. 6 § tredje stycket,

2Senaste lydelse 2011:335.

3Senaste lydelse 2011:335.

2. i fråga om byggnadsverk be- stämma de preciserade krav som behövs för att följa kraven på var- samhet enligt 2 kap. 6 § tredje stycket och 8 kap. 17 och 18 §§,

3. bestämma

skydd

för Prop. 2013/14:126

sådana särskilt värdefulla bygg-

nadsverk,

tomter, bebyggelse-

områden

och

allmänna

platser

som avses i

2 kap.

6 §

tredje

stycket och 8 kap. 13 §,

3. bestämma att byggnader som

4. bestämma att byggnader som

omfattas

förbudet

mot

för-

omfattas

förbudet

mot

för-

vanskning

enligt 8 kap.

13 §

inte

vanskning

enligt 8 kap. 13 §

inte

får rivas,

får rivas, och

4. bestämma

omfattningen

skyddet av

tomter

enligt 8 kap.

13 §

andra

stycket

och

be-

stämma preciserade krav för att

följa förbudet mot förvanskning av

sådana tomter eller som annars

behövs för att följa kravet på

skydd

för

ett

bebyggelseområdes

särskilda värden enligt 2 kap. 6 § tredje stycket, och

5. i fråga om andra ändringar av byggnader än tillbyggnader bestämma sådana krav på byggnadsverk som avses i 16 kap. 2 och 5 §§ och be- stämma undantag från sådana krav.

25 a §

Efter det att genomförandetiden har gått ut, gäller inte de bestäm- melser om arkitektonisk eller este- tisk utformning av byggnadsverk och tomter som

1.har beslutats enligt 16 § 1 eller motsvarande äldre bestäm- melser, och

2.reglerar andra områden än sådana särskilt värdefulla bebyg- gelseområden som avses i 8 kap. 13 §.

33 §

Planbeskrivningen ska innehålla en redovisning av

1.planeringsförutsättningarna,

2.planens syfte,

3.hur planen är avsedd att genomföras,

4.de överväganden som har legat till grund för planens utformning med hänsyn till motstående intressen och planens konsekvenser, och

5.om planen avviker från översiktsplanen, på vilket sätt den i så fall gör det och skälen för avvikelsen.

Planbeskrivningen ska innehålla det illustrationsmaterial som behövs för att förstå planen.

Prop. 2013/14:126 Av redovisningen enligt första stycket 3 ska framgå de organisa- toriska, tekniska, ekonomiska och fastighetsrättsliga åtgärder som be- hövs för att planen ska kunna ge- nomföras på ett samordnat och ändamålsenligt sätt samt vilka konsekvenser dessa åtgärder får för fastighetsägarna och andra berörda.

Av redovisningen enligt första stycket 3 ska framgå de organisa- toriska, tekniska, ekonomiska och fastighetsrättsliga åtgärder som be- hövs för att planen ska kunna ge- nomföras på ett samordnat och ändamålsenligt sätt samt vilka konsekvenser dessa åtgärder får för fastighetsägarna och andra berörda. Vidare ska det framgå om kommunen avser att ingå exploa- teringsavtal, dessa avtals huvud- sakliga innehåll och konsekven- serna av att planen helt eller del- vis genomförs med stöd av ett eller flera sådana avtal.

Redovisningen enligt 33 § första stycket 4 behöver inte innehålla någon miljökonsekvensbeskriv- ning som är särskilt upprättad för detaljplaneärendet, om planen är en sådan som avses i 5 kap. 7 § 2 eller 3 och miljökonsekvens- beskrivningen i det andra ärendet återges i och är aktuell och tillräcklig för detaljplaneärendet.

35 §

Redovisningen enligt 33 § första stycket 4 behöver inte innehålla någon miljökonsekvensbeskriv- ning som är särskilt upprättad för detaljplaneärendet, om planen är en sådan som avses i 5 kap. 7 a § och miljökonsekvensbeskriv- ningen i det andra ärendet återges i och är aktuell och tillräcklig för detaljplaneärendet.

36 §

Detaljplanen ska vara utformad med skälig hänsyn till befintliga be- byggelse-, äganderätts- och fastighetsförhållanden som kan inverka på planens genomförande.

I de delar som planen medför att mark eller annat utrymme eller särskild rätt till mark eller annat utrymme kan komma att tas i anspråk enligt 6 kap. 3, 4, 13 eller 16 § ska planen vara utformad så att de fördelar som kan vinnas med den överväger de olägenheter som planen orsakar enskilda.

I de delar som planen medför att mark eller annat utrymme eller särskild rätt till mark eller annat utrymme kan komma att tas i anspråk enligt 6 kap. 13 eller 16 § ska planen vara utformad så att de fördelar som kan vinnas med den överväger de olägenheter som planen orsakar enskilda.

42 §4

Med områdesbestämmelser får kommunen endast reglera

1. grunddragen för användningen av mark- och vattenområden för be- byggelse, fritidsanläggningar, kommunikationsleder och andra jämför- liga ändamål, om det behövs för att säkerställa syftet med över- siktsplanen eller för att tillgodose ett riksintresse enligt 3 eller 4 kap. miljöbalken,

2. användningen och utform- ningen av mark för gemensam användning och, i samband med det, skydd för sådan mark som är särskilt värdefull från historisk, kulturhistorisk, miljömässig eller konstnärlig synpunkt,

2. användningen och utform- ningen av mark för gemensam användning,

3. största tillåtna byggnads- eller bruksarean för fritidshus och storle- ken på tomter för sådana hus,

4. omfattningen av kraven på bygglov enligt det som anges i 9 kap. 7 och 8 §§, rivningslov enligt 9 kap. 10 § första stycket 2 och marklov enligt 9 kap. 13 §, och

5. placering, utformning och utförande av byggnadsverk och tomter och i samband med det bestämma

a)om vegetation och markytans utformning och höjdläge inom sådana områden som avses i 9 kap. 13 § 1,

b)om skyddsanordningar för att motverka sådana störningar från om-

givningen som avses i 12 § 1, och c) i frågor som avses i 16 § 2–5.

c) i frågor som avses i 16 § 2, 4 och 5.

I samband med en reglering enligt första stycket 2 eller 5 får kommunen även reglera skydd för sådana särskilt värdefulla bygg- nadsverk, tomter och bebyggelse- områden som avses i 2 kap. 6 § tredje stycket och 8 kap. 13 § samt för sådan mark för gemensam användning som är särskilt värde- full från historisk, kulturhistorisk, miljömässig eller konstnärlig syn- punkt.

5 kap.

	6 §
Innan kommunen antar en de-	Innan kommunen antar en de-
taljplan ska kommunen ha tagit	taljplan ska kommunen ha tagit
fram ett planförslag, samrått om	fram ett planförslag, samrått om
förslaget, kungjort det och låtit det	förslaget och låtit det granskas
granskas enligt 7–37 §§.	enligt 8–37 §§.
4 Senaste lydelse 2012:187.

Prop. 2013/14:126

Prop. 2013/14:126	För vissa detaljplaner gäller
	enligt 7 och 7 a §§ även särskilda
	bestämmelser.
	7 §5

Arbetet med att ta fram en detaljplan får förenklas i den ut- sträckning som anges i 15 och 16 §§, 18 § andra stycket, 19 § tredje stycket, 21 § andra stycket och 23 § andra stycket (enkelt planförfarande), om planförslaget är förenligt med översiktsplanen och länsstyrelsens gransknings- yttrande enligt 3 kap. 16 § och

1.inte är av stor vikt eller har principiell betydelse och inte heller kan antas medföra en bety- dande miljöpåverkan samt saknar intresse för allmänheten,

2.enbart gäller en verksamhet som har tillståndsprövats eller ska tillståndsprövas enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av 9 kap. 6 § miljöbalken, eller

3.enbart gäller åtgärder som har prövats eller ska prövas genom upprättande och faststäl- lande av en vägplan enligt väg- lagen (1971:948) eller en järn- vägsplan enligt lagen (1995:1649) om byggande av järnväg.

5 Senaste lydelse 2012:444.


Särskilda bestämmelser om					ett
utökat	planförfarande		finns		i
11 a §	första	stycket,	11 b	och
11 c §§, 17 §		första stycket,		18 §

andra och tredje styckena samt 25 § för en detaljplan som

1.inte är förenlig med översikts- planen eller länsstyrelsens gransk- ningsyttrande enligt 3 kap. 16 §,

2.är av betydande intresse för allmänheten eller i övrigt av stor betydelse, eller

3.kan antas medföra en bety- dande miljöpåverkan.

7 a §
Särskilda		bestämmelser		om	ett
samordnat		planförfarande		finns i
11 a §	andra		stycket, 16		och
18 a §§,	21 §		andra stycket		och

23 § andra stycket för en detalj- plan som är förenlig med över- siktsplanen och länsstyrelsens granskningsyttrande enligt 3 kap. 16 § och som enbart gäller

1. en verksamhet som har till- ståndsprövats eller ska tillstånds- prövas enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av 9 kap. 6 § miljöbalken, eller

	2. en åtgärd som har prövats el-
	ler ska prövas genom upprättande
	och fastställande av en vägplan
	enligt väglagen (1971:948)	eller
	en järnvägsplan enligt	lagen
	(1995:1649) om byggande av järn-
	väg.
Samråd	Samråd och kungörelse

11 §

I arbetet med att ta fram ett program enligt 10 § eller ett förslag till en detaljplan ska kommunen samråda med

1.länsstyrelsen, lantmäterimyndigheten och de kommuner som berörs,

2.de kända sakägarna och de kända bostadsrättshavare, hyresgäster och boende som berörs,

3.de kända organisationer av hyresgäster som har avtal om förhand- lingsordning för en berörd fastighet eller, om någon förhandlingsordning inte gäller, som är anslutna till en riksorganisation inom vars verksam- hetsområde en berörd fastighet är belägen, och

4.de myndigheter, sammanslutningar och enskilda i övrigt som har ett

väsentligt intresse av förslaget.

Kommunen behöver dock inte samråda med bostadsrättshavare, hyresgäster, boende eller organi- sationer av hyresgäster, om det är uppenbart att förslaget saknar betydelse för dem.

För samråd enligt första stycket 2–4 är det tillräckligt att kommunen ger tillfälle till samråd.

Om genomförandet av planen kan antas medföra en betydande miljö- påverkan, ska samrådet genomföras så att det uppfyller bestämmelserna i 6 kap. 6 §, 13 § andra stycket och 15 § miljöbalken.

11 a §

Om planförslaget är ett sådant förslag som avses i 7 §, ska kom- munen kungöra förslaget och sam- råda om det under en viss tid som ska vara minst tre veckor (sam- rådstid).

För planförslag som avses i 7 a § finns bestämmelser om kungörelse i 18 a §.

11 b §

En kungörelse ska anslås på kommunens anslagstavla och föras in i en ortstidning. Av kungörelsen ska det framgå

Prop. 2013/14:126

Prop. 2013/14:126	1.	vilket område	detaljplanen
	avser,
	2.	om förslaget	avviker från
	översiktsplanen,

3. var förslaget finns tillgängligt och hur lång samrådstiden är,

4. att den som vill lämna syn- punkter på förslaget ska göra det under samrådstiden, och

5. till vem synpunkter på försla- get ska lämnas.

Kungörandet ska ske enligt lagen (1977:654) om kungörande i mål och ärenden hos myndighet m.m.

Under ett samråd om en detalj- plan ska kommunen redovisa planförslaget, skälen för förslaget och det planeringsunderlag som har betydelse. Om det finns ett program enligt 10 §, ska program- met redovisas.

11 c §

Under samrådstiden ska kom- munen hålla planförslaget till- gängligt för alla som vill ta del av det. Kommunen ska också se till att det underlag som avses i 8–10 §§ finns tillgängligt liksom det planeringsunderlag i övrigt som kommunen anser har bety- delse för bedömningen av försla- get.

13 §

Under ett samråd om ett plan- förslag ska kommunen redovisa förslaget, skälen för förslaget, det planeringsunderlag som har bety- delse och hur kommunen avser att handlägga förslaget. Kommunen får låta bli att redovisa skälen för planförslaget och planerings- underlaget om det är uppenbart obehövligt.

Om det finns ett program enligt

10 §, ska kommunen redovisa detta.

Om kommunen avser att ingå exploateringsavtal, ska kommunen redovisa dessa avtals huvudsak- liga innehåll och konsekvenserna av att planen helt eller delvis genomförs med stöd av ett eller flera sådana avtal.

14 §	Prop. 2013/14:126
Under samrådet ska länsstyrelsen särskilt
1. ta till vara och samordna statens intressen,

2.ge råd om tillämpningen av

2 kap.,

3.verka för att riksintressen en- ligt 3 och 4 kap. miljöbalken till- godoses, att miljökvalitetsnormer enligt 5 kap. miljöbalken följs och att strandskydd enligt 7 kap. miljö- balken inte upphävs i strid med gällande bestämmelser,

4.verka för att sådana frågor om användningen av mark- och vat- tenområden som angår två eller flera kommuner samordnas på ett lämpligt sätt, och

5.verka för att en bebyggelse eller ett byggnadsverk inte blir olämplig med hänsyn till männi- skors hälsa eller säkerhet eller till risken för olyckor, översvämning eller erosion.

2.verka för att riksintressen en- ligt 3 och 4 kap. miljöbalken till- godoses, att miljökvalitetsnormer enligt 5 kap. miljöbalken följs och att strandskydd enligt 7 kap. miljö- balken inte upphävs i strid med gällande bestämmelser,

3.verka för att sådana frågor om användningen av mark- och vat- tenområden som angår två eller flera kommuner samordnas på ett lämpligt sätt, och

4.verka för att en bebyggelse eller ett byggnadsverk inte blir olämplig med hänsyn till männi- skors hälsa eller säkerhet eller till risken för olyckor, översvämning eller erosion.

Under samrådet ska länsstyrel- sen också särskilt ge råd om tillämpningen av 2 kap. Länssty- relsen ska dessutom ge råd i övrigt om tillämpningen av bestämmel- serna i denna lag, om det behövs från allmän synpunkt.

	15 §
För ett planförslag som avses i	Under samrådet ska lantmäteri-
7 § 1 är det, i stället för det som	myndigheten särskilt
sägs i 11 och 13 §§, tillräckligt att	1. verka för att ett förslag till de-
kommunen underrättar länsstyrel-	taljplan är förenligt med 4 kap. 7,
sen, kända sakägare och dem som	18 och	18 a §§	samt 33 §	första
anges i 11 § första stycket 3 och 4	stycket 3 och tredje stycket, och
och ger dem tillfälle till samråd	2. ge	råd om	tillämpningen av
om förslaget.	6 kap. 40–42 §§.
	16 §6
För ett planförslag som avses i	För ett planförslag som			avses
7 § 2 eller 3 behöver samråd enligt	i 7 a §	behöver	samråd	enligt
11–15 §§ endast ske om pröv-	11–15 §§ endast ske om			pröv-
ningen av det andra ärendet är	ningen av det andra ärendet är
avslutad och	avslutad och

6 Senaste lydelse 2012:444.

Prop. 2013/14:126 1. den utredning som finns i det ärendet inte är tillräcklig eller inte längre är aktuell för detaljplaneärendet, eller

2. samråd inte har skett i det andra ärendet med alla dem som ska om- fattas av samråd enligt 11 §.

I ett fall som avses i första stycket 2 är det tillräckligt att komplettera detaljplaneärendet så att samråd sker med dem som inte omfattades av samrådet i det andra ärendet.

	17 §
Kommunen ska redovisa de syn-	Kommunen ska redovisa de syn-
punkter som kommit fram i samrå-	punkter som har kommit fram i
det samt de kommentarer och för-	samrådet samt de kommentarer
slag som kommunen har med an-	och förslag som kommunen har
ledning av synpunkterna. Redovis-	med anledning av synpunkterna.
ningen ska göras samlat för alla	Om planförslaget är ett sådant
synpunkter som har kommit fram	som avses i 7 §, ska redovisningen
(samrådsredogörelse). För ett plan-	göras samlat för alla synpunkter
förslag som avses i 7 § är det till-	som har kommit fram (samråds-
räckligt att redovisningen görs i	redogörelse). För andra plan-
granskningsutlåtandet enligt 23 §.	förslag än sådana som avses i 7 §
	är det tillräckligt att redovisningen
	görs i granskningsutlåtandet enligt
	23 §.

Om genomförandet av detaljplanen kan antas medföra en betydande miljöpåverkan, ska samrådsredogörelsen utformas så att den också upp- fyller kraven i 6 kap. 16 § andra stycket miljöbalken.

Kungörelse och granskning

Granskning

När samrådet enligt 11–17 §§ är klart ska kommunen kungöra sitt förslag till detaljplan och låta det granskas under en viss tid (gransk- ningstid) som ska vara minst tre veckor.

Om förslaget är ett sådant som avses i 7 § 1 behöver en kungö- relse dock inte ske. I stället ska kommunen ge dem som har under- rättats enligt 15 § tillfälle att god- känna förslaget eller att inom två veckor granska det och lämna synpunkter. Denna granskningstid får göras kortare, om alla berörda är överens om det.

18 §

När samrådet enligt 11–17 §§ är klart ska kommunen i en underrät- telse informera om sitt planförslag och låta det granskas under en viss tid (granskningstid). Om de som kommunen har samrått med enligt 11 § har godkänt planförslaget, behöver underrättelse inte lämnas.

Granskningstiden ska vara minst två veckor, men den får göras kortare, om alla berörda är överens om det. För ett sådant planförslag som avses i 7 § ska gransknings- tiden dock vara minst tre veckor.

Om kommunen när samrådet är klart bedömer att planförslaget är ett sådant som avses i 7 §, ska kommunen dessutom kungöra för-

slaget på det sätt som anges i

11 b §, om förslaget inte har kungjorts tidigare eller det har ändrats väsentligt. Det som sägs om samrådstid i 11 b § ska då i stället avse granskningstid.

18 a §

Om planförslaget är ett sådant som avses i 7 a §, ska kommunen kungöra förslaget på det sätt som anges i 11 b § och låta det granskas. Det som sägs om sam- rådstid i 11 b § ska då i stället avse granskningstid. Gransknings- tiden ska vara minst tre veckor.

Kungörandet får samordnas med det kungörande som ska ske i det andra ärendet som avses i 7 a §.

Kungörelsen ska anslås på kom- munens anslagstavla och föras in i en ortstidning. Av kungörelsen ska det framgå

19 §

En underrättelse enligt 18 § ska anslås på kommunens anslagstavla och göras tillgänglig på kommu- nens webbplats. Av underrättelsen ska det framgå

1.vilket område detaljplanen avser,

2.om förslaget avviker från översiktsplanen,

3.vilken mark eller särskild rätt till mark som kan komma att tas i anspråk enligt 6 kap. 3 eller 4 §,

4.var förslaget finns tillgängligt för granskning och hur lång granskningstiden är,

5.att den som vill lämna syn- punkter på förslaget ska göra det under granskningstiden,

6. till vem synpunkter på försla- get ska lämnas, och

7. att den som inte senast under granskningstiden har lämnat någon skriftlig synpunkt på förslaget kan förlora rätten att överklaga beslut att anta planen.

Kungörandet ska ske enligt lagen (1977:654) om kungörande i mål och ärenden hos myndighet m.m.

3.var förslaget finns tillgängligt för granskning och hur lång granskningstiden är,

4.att den som vill lämna syn- punkter på förslaget ska göra det under granskningstiden,

5. till vem synpunkter på försla- get ska lämnas, och

6. att den som inte senast under granskningstiden har lämnat någon skriftlig synpunkt på förslaget kan förlora rätten att överklaga beslut att anta planen.

Prop. 2013/14:126

Prop. 2013/14:126 Om förslaget är ett sådant som avses i 7 § 2 eller 3, får kungöran- det samordnas med det kun- görande som ska ske i det andra ärendet.

Kommunen ska senast den dag då kungörandet sker skicka

20 §

Kommunen ska senast den dag då underrättelsen anslås på kom- munens anslagstavla skicka

1.ett meddelande om innehållet

ikungörelsen till kända sakägare

och dem som avses i 11 § första stycket 3 och 4, och

2. förslaget och den samråds- redogörelse som avses i 17 § till länsstyrelsen och de kommuner som berörs.

1.ett meddelande om innehållet

iunderrättelsen till kända sak-

ägare och dem som avses i 11 § första stycket 3 och 4, och

2. förslaget och den samråds- redogörelse som avses i 17 § till länsstyrelsen, lantmäterimyndig- heten och de kommuner som berörs.

21 §

Under granskningstiden ska kommunen hålla förslaget tillgängligt för alla som vill granska det. Kommunen ska också se till att det underlag som avses i 8–10 §§ och den samrådsredogörelse som avses i 17 § finns tillgängliga liksom det planeringsunderlag i övrigt som kommunen anser har betydelse för bedömningen av förslaget.

Om förslaget är ett sådant som avses i 7 § 2 eller 3 och kungöran- det har samordnats enligt 19 § tredje stycket, får kommunen full- göra sin skyldighet enligt första stycket genom att hålla en kopia av handlingarna i det andra ären- det tillgänglig i den mån infor- mationen finns där.

Om förslaget är ett sådant som avses i 7 a § och kungörandet har samordnats enligt 18 a § andra stycket, får kommunen fullgöra sin skyldighet enligt första stycket genom att hålla en kopia av hand- lingarna i det andra ärendet till- gänglig i den mån informationen finns där.

22 a §

Under granskningstiden ska lantmäterimyndigheten yttra sig över planförslaget om myndig- heten bedömer att förslaget inte är förenligt med 4 kap. 7, 18 och 18 a §§ samt 33 § första stycket 3 och tredje stycket.

23 §

Efter granskningstiden ska kommunen göra ett granskningsutlåtande.

Det ska innehålla en sammanställning av de skriftliga synpunkter som har kommit in under granskningstiden och en redovisning av kommu- nens förslag med anledning av synpunkterna.

Om förslaget är ett sådant som

avses i 7 § 2 eller 3 och kungöran-	avses i 7 a § och kungörandet har Prop. 2013/14:126
det har samordnats enligt 19 §	samordnats enligt 18 a § andra
tredje stycket, ska granskningsut-	stycket, ska granskningsutlåtandet
låtandet också behandla de skrift-	också behandla de skriftliga syn-
liga synpunkter som har kommit in	punkter som har kommit in i det
i det andra ärendet och har bety-	andra ärendet och har betydelse
delse för detaljplaneprövningen.	för detaljplaneprövningen.

Om kommunen efter gransk- ningstiden ändrar sitt förslag vä- sentligt, ska kommunen kungöra och låta granska det ändrade för- slaget enligt 18–24 §§.

25 §

Om kommunen efter gransk- ningstiden ändrar sitt förslag vä- sentligt, ska kommunen låta gran- ska det ändrade förslaget enligt 18 § första och tredje styckena samt 19–24 §§. Om kommunen bedömer att förslaget är ett sådant som avses i 7 § och det inte har kungjorts tidigare, ska kommunen dessutom kungöra det ändrade förslaget på det sätt som anges i 11 b §. Det som sägs om samråds- tid i 11 b § ska då i stället avse granskningstid.

En detaljplan ska antas av kom- munfullmäktige, men fullmäktige får uppdra åt kommunstyrelsen eller byggnadsnämnden att anta en plan som inte är av stor vikt eller har principiell betydelse.

27 §

En detaljplan ska antas av kom- munfullmäktige, men fullmäktige får uppdra åt kommunstyrelsen eller byggnadsnämnden att anta en plan som inte är av principiell be- skaffenhet eller annars av större vikt.

28 §

Om kommunen har meddelat ett föreläggande enligt 26 §, får kommu- nen inte anta detaljplanen innan tidsfristen för anmälan av anspråk har löpt ut.

Om kommunen har ansökt om att länsstyrelsen enligt 6 kap. 5 § ska pröva en fråga om skyldighet att upplåta eller avstå mark eller annat utrymme, får kommunen inte anta detaljplanen innan länsstyrel- sens beslut har vunnit laga kraft.

32 §

När beslutet att anta detaljplanen har vunnit laga kraft ska kommunen

1. på planhandlingarna anteckna det datum då planen vann laga kraft och, om ett förordnande enligt 13 kap. 17 § tredje stycket har meddelats, det datum då förordnandet meddelades,

2. snarast möjligt skicka planen,

2. inom två veckor skicka pla-

Prop. 2013/14:126 planbeskrivningen och fastighets- förteckningen enligt 9 § till läns- styrelsen och lantmäterimyndig- heten, om det inte är uppenbart obehövligt, och

3. med en kungörelse på det sätt som anges i 19 § eller med ett skriftligt meddelande underrätta de fastighetsägare som kan ha rätt till ersättning enligt 14 kap. 5, 6, 7, 9, 10 eller 11 § och dem som enligt 14 kap. 12 § kan ha motsvarande rätt till ersättning samt i under- rättelsen upplysa om innehållet i 15 kap. 5 §.

Om kommunen inte kan skicka de handlingar som anges i första stycket 2 inom två veckor, ska kommunen genast underrätta mot- tagarna om innehållet i handling- arna.

nen, planbeskrivningen och fastig- hetsförteckningen enligt 9 § till länsstyrelsen och lantmäterimyn- digheten, och

3. med en kungörelse på det sätt som anges i 11 b § eller med ett skriftligt meddelande underrätta de fastighetsägare som kan ha rätt till ersättning enligt 14 kap. 5, 6, 7, 9, 10 eller 11 § och dem som enligt 14 kap. 12 § kan ha motsvarande rätt till ersättning samt i under- rättelsen upplysa om innehållet i 15 kap. 5 §.

Om ett meddelande avser en detaljplan som innebär att ett mark- eller vattenområde eller ett utrymme kan komma att tas i an- språk enligt 6 kap. 3, 4, 13 eller 16 §, får 35 § inte tillämpas för meddelanden till ägaren eller inne- havaren av en särskild rätt till om- rådet eller utrymmet.

36 §

Om ett meddelande avser en detaljplan som innebär att ett mark- eller vattenområde eller ett utrymme kan komma att tas i an- språk enligt 6 kap. 13 eller 16 §, får 35 § inte tillämpas för medde- landen till ägaren eller innehava- ren av en särskild rätt till området eller utrymmet.

38 a §

Vid förlängning av genomföran- detiden enligt 4 kap. 24 § behöver 18 § första och tredje styckena samt 19–25 §§ inte tillämpas. Samråd enligt 11 § krävs endast med kända sakägare inom plan- området.

	38 b §
	I fråga om förslag till att upp-
	häva en detaljplan behöver 18 §
	första och tredje styckena samt
	19–25 §§ inte tillämpas när pla-
	nens genomförandetid har gått ut,
	och upphävandet av planen
	1. är förenligt med översiktspla-
22	nen och länsstyrelsens gransk-

I fråga om förslag till och beslut om att anta, ändra eller upphäva områdesbestämmelser ska kom- munen tillämpa bestämmelserna om förslag till och antagande av en detaljplan i 7 § 1, 8 § i den del som avser fastighetsförteckning, 9 och 10 §§, 11 § första och andra styckena, 12–15 §§, 17 § första stycket, 18 §, 19 § första stycket 1, 2 och 4–7 och andra stycket, 20 §, 21 § första stycket, 22 §, 23 § första stycket, 24, 25, 27, 29 och 30 §§, 32 § första stycket 1 och 2 och andra stycket, 33–35 §§ och 38 §. Vid tillämpningen ska det som sägs om detaljplan avse om- rådesbestämmelserna.

ningsyttrande enligt 3 kap. 16 §,

Prop. 2013/14:126

2.inte är av betydande intresse för allmänheten eller i övrigt av stor betydelse, och

3.inte kan antas medföra en betydande miljöpåverkan.

I fall som avses i första stycket, ska kommunen så snart som möj- ligt skicka samrådsredogörelsen

eller ett meddelande om var den finns tillgänglig till dem som inte har fått sina synpunkter tillgodo- sedda.

Om kommunen efter att samrå- det är klart ändrar sitt förslag väsentligt, ska kommunen trots första stycket låta granska det ändrade förslaget enligt 18 § första och tredje styckena samt 19–24 §§.

39 §

11 a §	första stycket, 11 b och
11 c §§,	12–15 §§, 17 §	första
stycket, 18, 19 och 20 §§,		21 §

första stycket, 22 och 22 a §§, 23 § första stycket, 24, 25, 27, 29 och 30 §§, 32 § 1 och 2, 33–35 §§ och 38 §. Vid tillämpningen ska det som sägs om detaljplan avse områ- desbestämmelserna.

6 kap.

1 §

Genomförandet av en detaljplan	Detta kapitel innehåller bestäm-
ska grundas på den planbeskriv-	melser om genomförande av de-
ning som kommunen har gjort	taljplan för allmänna platser när
enligt 4 kap. 31 och 33 §§.	kommunen är huvudman. Bestäm-
	melserna avser
	1. kommunens rätt att lösa in
	fastigheter, mark och andra ut-
	rymmen,	23

Prop. 2013/14:126	2. ordnandet och underhållet av
	allmänna platser, och
	3. fastighetsägares skyldighet att
	betala för gatukostnader m.m.
	Kapitlet innehåller även bestäm-
	melser om exploateringsavtal.
	Vid enskilt	huvudmannaskap
	tillämpas bestämmelserna				om
	inrättande av anläggning som är
	gemensam för flera fastigheter i
	anläggningslagen		(1973:1149). I
	anläggningslagen		finns	även
	bestämmelser	om	underhåll		av
	vägar och andra allmänna platser
	som har enskilt huvudmannaskap.

2 §7

Genomförandet av en detaljplan ska grundas på den planbeskriv- ning som kommunen har gjort en- ligt 4 kap. 31 och 33 §§.

Kommunens rätt att lösa fastigheter, mark och andra utrymmen

Kommunen får lösa mark eller annat utrymme som enligt detalj- planen ska användas för

Kommunens rätt att lösa in fastigheter, mark och andra utrymmen

13 §

Kommunen får lösa in mark el- ler annat utrymme som enligt de- taljplanen ska användas för

1.en allmän plats som kommunen ska vara huvudman för, eller

2.annat än enskilt bebyggande, om markens eller utrymmets använd- ning för det avsedda ändamålet inte kan anses säkerställd ändå.

Bestämmelser om skyldighet för kommunen att lösa mark eller annat utrymme finns i 14 kap.

Om ett markområde enligt de- taljplanen ska vara en enda fastig- het men vid genomförandetidens utgång omfattar flera fastigheter med olika ägare och kommunen enligt planen är huvudman för en

Kommunens rätt enligt första stycket 2 upphör att gälla om kom- munen ger bygglov enligt 9 kap. 32 a § första stycket.

Bestämmelser om skyldighet för kommunen att lösa in mark eller annat utrymme finns i 14 kap.

14 §

Om ett markområde enligt de- taljplanen ska vara en enda fastig- het men vid genomförandetidens utgång omfattar flera fastigheter med olika ägare och kommunen enligt planen är huvudman för en

7 Tidigare 6 kap. 2 § upphävd genom 2012:187.

allmän plats, får kommunen lösa fastigheter eller delar av fastig- heter så att fastighetsindelningen överensstämmer med planen.

allmän plats, får kommunen lösa Prop. 2013/14:126 in fastigheter eller delar av fastig-

heter så att fastighetsindelningen överensstämmer med planen.

Om kommunen är huvudman för en allmän plats som är avsedd att tillgodose en kvartersmarks eller ett annat utrymmes behov av den allmänna platsen och kvartersmar- ken eller utrymmet vid genom- förandetidens utgång inte har be- byggts på ett sätt som i huvudsak följer detaljplanen, får kommunen lösa marken eller utrymmet.

15 §

Första stycket gäller inte om marken eller utrymmet omfattas av ett bygglov som får tas i anspråk.

Om någon har särskild rätt till mark eller annat utrymme som omfattas av kommunens rätt enligt 13, 14 eller 15 §, får kommunen också lösa den särskilda rätten.

16 §

Om någon har särskild rätt till mark eller annat utrymme som omfattas av kommunens rätt enligt 13, 14 eller 15 §, får kommunen också lösa in den särskilda rätten.

Kapitlets tillämpning på samfälligheter

Det som gäller i fråga om fastig- heter enligt detta kapitel ska också tillämpas på mark eller annat ut- rymme som hör till flera fastig- heter gemensamt. Vid en sådan tillämpning ska

1.det som gäller i fråga om fas- tighetsägaren gälla ägarna till de fastigheter som har del i sam- fälligheten, och

2.en samfällighet som inte är avsedd för bebyggelse anses vara bebyggd när samfälligheten i vä- sentlig omfattning har tagits i an- språk för dess avsedda ändamål.

Om en samfällighet ska anses vara bebyggd enligt första stycket 2, ska den högsta tillåtna bygg- nadshöjden anses vara den genomsnittliga högsta tillåtna byggnadshöjden för de fastigheter

Exploateringsavtal

39 §

Om kommunen avser att ingå exploateringsavtal, ska kommunen anta riktlinjer som anger utgångs- punkter och mål för sådana avtal. Riktlinjerna ska ange grundläg- gande principer för fördelning av kostnader och intäkter för genom- förandet av detaljplaner samt andra förhållanden som har bety- delse för bedömningen av kon- sekvenserna av att ingå exploa- teringsavtal.

Prop. 2013/14:126 som har del i samfälligheten.

40 §

Ett exploateringsavtal får avse

åtagande för en byggherre eller en fastighetsägare att vidta eller finansiera åtgärder för anlägg- ande av gator, vägar och andra allmänna platser och av anlägg- ningar för vattenförsörjning och avlopp samt andra åtgärder. Åtgärderna ska vara nödvändiga för att detaljplanen ska kunna ge- nomföras. De åtgärder som ingår i byggherrens eller fastighets- ägarens åtagande ska stå i rimligt förhållande till dennes nytta av planen.

41 §

Ett exploateringsavtal får inte innehålla ett åtagande för en byggherre eller en fastighetsägare att helt eller delvis bekosta bygg- nadsverk för vård, utbildning eller omsorg som kommunen har en skyldighet enligt lag att tillhanda- hålla.

42 §

Ett exploateringsavtal får inte avse ersättning för åtgärder som har vidtagits före avtalets in- gående i andra fall än när detaljplanen avser ett steg i en etappvis utbyggnad.

Kapitlets tillämpning på samfälligheter

43 §

Det som gäller i fråga om fastig- heter enligt detta kapitel ska också tillämpas på mark eller annat ut- rymme som hör till flera fastig- heter gemensamt. Vid en sådan tillämpning ska

1. det som gäller i fråga om fas- tighetsägaren gälla ägarna till de fastigheter som har del i samfäl- ligheten, och

2. en samfällighet som inte är avsedd för bebyggelse anses vara bebyggd när samfälligheten i vä- sentlig omfattning har tagits i an- språk för sitt avsedda ändamål.

Om en samfällighet ska anses vara bebyggd enligt första stycket 2, ska den högsta tillåtna byggnadshöjden anses vara den genomsnittliga högsta tillåtna byggnadshöjden för de fastigheter som har del i samfälligheten.

8kap.

4 a §

En kommun får inte i andra fall

än som följer av 4 kap. 12 och 16 §§ eller i fall där kommunen handlar som byggherre eller fastighetsägare, ställa egna krav på ett byggnadsverks tekniska egenskaper vid planläggning, i andra ärenden enligt denna lag eller i samband med genom- förande av detaljplaner. Om en kommun ställer sådana egna krav, är dessa krav utan verkan.

9kap. 4 §

För en- och tvåbostadshus och till dem hörande fristående uthus, garage och andra små byggnader (komplementbyggnader) krävs det, trots 2 §, inte bygglov för att

För en- och tvåbostadshus och till dem hörande fristående uthus, garage och andra små byggnader (komplementbyggnader) krävs det, trots 2 § och föreskrifter som har meddelats med stöd av 16 kap. 7 §, inte bygglov för att

1.med en mur eller ett plank anordna en skyddad uteplats inom 3,6 meter från bostadshuset, om muren eller planket inte är högre än 1,8 meter och inte placeras närmare gränsen än 4,5 meter,

2.anordna ett skärmtak över en sådan uteplats som anges i 1 eller över en altan, balkong eller entré, om skärmtaket tillsammans med andra skärmtak som har anordnats på tomten med stöd av undantag från krav på bygglov inte täcker en större area än 15,0 kvadratmeter och inte placeras närmare gränsen än 4,5 meter, eller

3.i omedelbar närhet av bostadshuset uppföra en komplementbyggnad

som

a) tillsammans med andra komplementbyggnader som har uppförts på tomten med stöd av undantag från krav på bygglov inte har en större byggnadsarea än 15,0 kvadratmeter,

b) har en taknockshöjd som inte överstiger 3,0 meter, och

Prop. 2013/14:126

c) inte placeras närmare gränsen än 4,5 meter.

En åtgärd som avses i 1–3 får vidtas närmare gränsen än 4,5 meter, om de grannar som berörs medger det.

Första stycket 3 gäller inte om kommunen enligt 8 § första stycket 2 a har bestämt att åtgärden kräver bygglov.

För en- och tvåbostadshus och tillhörande komplementbyggnader, murar och plank utanför ett område med detaljplan krävs det, trots 2 §, inte bygglov för att

6 §

För en- och tvåbostadshus och tillhörande komplementbyggnader, murar och plank utanför ett område med detaljplan krävs det, trots 2 § och föreskrifter som har meddelats med stöd av 16 kap. 7 §, inte bygglov för att

1.göra en liten tillbyggnad, om åtgärden inte vidtas närmare gränsen

än 4,5 meter, eller

2.uppföra en komplementbyggnad, en mur eller ett plank i omedelbar närhet av bostadshuset, om åtgärden inte vidtas närmare gränsen än 4,5 meter.

En åtgärd som avses i 1 eller 2 får vidtas närmare gränsen än 4,5 meter, om de grannar som berörs medger det.

Första och andra styckena gäller inte om kommunen enligt 8 § första stycket 3 har bestämt att åtgärden kräver bygglov eller om åtgärden vid- tas inom en sammanhållen bebyggelse och bygglov behövs med hänsyn till omfattningen av byggnadsverk i bebyggelsen.

8 §

Utöver det som följer av 2–7 §§ krävs det bygglov i den utsträckning som framgår av

1.föreskrifter som har meddelats med stöd av 16 kap. 7 §,

2.det som kommunen för ett område som utgör en värdefull miljö

a) i en detaljplan har bestämt för att vidta en åtgärd som avses i 4 § första stycket 3 eller 5 § första stycket,

b) i en detaljplan eller områdes-	b) i en detaljplan eller områdes-
bestämmelser har bestämt för att	bestämmelser har bestämt för att
underhålla ett byggnadsverk eller	underhålla eller ändra ett bygg-
bebyggelseområde som avses i	nadsverk eller bebyggelseområde
8 kap. 13 §,	som avses i 8 kap. 13 §,

c) i områdesbestämmelser har bestämt för att i området byta en byggnads färg, fasadbeklädnad eller taktäckningsmaterial eller vidta någon annan åtgärd som avsevärt påverkar byggnadens yttre utseende,

3.det som kommunen i områdesbestämmelser har bestämt för att utanför en sammanhållen bebyggelse vidta åtgärder som avses i 6 § första stycket 1 och 2,

4.det som kommunen i områdesbestämmelser har bestämt i fråga om ekonomibyggnader för jordbruk, skogsbruk eller liknande näring,

5.det som kommunen i en detaljplan eller områdesbestämmelser har bestämt för att anordna eller väsentligt ändra anläggningar för sådana grundvattentäkter som avses i 11 kap. 11 § 1 miljöbalken.

Första stycket 4 och 5 gäller endast om det finns särskilda skäl för en

bygglovsprövning.

11 §	Prop. 2013/14:126
Det krävs marklov för schaktning eller fyllning som inom ett område
med detaljplan avsevärt ändrar höjdläget inom en tomt eller för mark
inom en allmän plats, om inte kommunen har bestämt annat i
detaljplanen.

Om ett viss höjdläge för mark- ytan är bestämd i detaljplanen, krävs det trots första stycket inte marklov för att höja eller sänka markytan till den nivån.

Om ett visst höjdläge för mark- ytan är bestämt i detaljplanen, krävs det trots första stycket inte marklov för att höja eller sänka markytan till den nivån.

30 §8

Bygglov ska ges för en åtgärd inom ett område med detaljplan, om

1. den fastighet och det byggnadsverk som åtgärden avser a) överensstämmer med detaljplanen, eller

b) avviker från detaljplanen men avvikelsen har godtagits vid en tidi- gare bygglovsprövning enligt denna lag eller äldre bestämmelser eller vid en fastighetsbildning enligt 3 kap. 2 § första stycket andra meningen fastighetsbildningslagen (1970:988),

2. åtgärden inte strider mot detaljplanen,

3. åtgärden inte måste avvakta att genomförandetiden för detaljplanen börjar löpa, och

4. åtgärden uppfyller de krav	4. åtgärden		uppfyller	de	krav
som följer av 2 kap. 6 § första	som följer av 2 kap. 6 § första
stycket 1 och 5, 6 § tredje stycket,	stycket 1 och 5, 6 § tredje stycket,
8 och 9 §§ och 8 kap. 1–3, 6, 7,	8 och 9 §§ samt 8 kap. 1 §, 2 §
9–13, 17 och 18 §§.	första stycket, 3, 6, 7, 9–11 §§,
	12	§ första	stycket, 13,	17	och
	18	§§.

Om åtgärden är en sådan ändring av en byggnad som avses i 2 § första stycket 3 b eller c, ska bygglov ges även om fastigheten eller byggnaden inte uppfyller kraven i första stycket 1.

30 a §

Om den fastighet eller det bygg- nadsverk som åtgärden avser på grund av antagande av en detalj- plan enligt denna lag eller äldre bestämmelser avviker från planen, får byggnadsnämnden i ett beslut om bygglov förklara att avvikelsen ska anses vara en sådan avvikelse som avses i 30 § första stycket 1 b. En sådan förklaring får avse endast en liten avvikelse som är förenlig med detaljplanens syfte.

8 Senaste lydelse 2011:335.

Prop. 2013/14:126	31 §9
	Bygglov ska ges för en åtgärd utanför ett område med detaljplan, om
	åtgärden
	1. inte strider mot områdesbestämmelser,

2.inte förutsätter planläggning enligt 4 kap. 2 eller 3 §, och

3.uppfyller de krav som följer av 2 kap. och 8 kap. 1–3, 6, 7, 9–13, 17 och 18 §§ i de delar som

inte har prövats i områdesbestäm- melser.

2.inte förutsätter planläggning enligt 4 kap. 2, 3 eller 3 a §, och

3.uppfyller de krav som följer av 2 kap. och 8 kap. 1 §, 2 § första stycket, 3, 6, 7, 9–11 §§, 12 § första stycket, 13, 17 och 18 §§ i

de delar som inte har prövats i områdesbestämmelser.

31 a §10

Bygglov ska ges för en åtgärd utanför ett område med detaljplan, om

åtgärden

1.innebär endast att en byggnad ändras på ett sådant sätt som avses i 2 § första stycket 3 c eller att ett en- eller tvåbostadshus kompletteras med en komplementbyggnad eller en liten tillbyggnad,

2.inte strider mot sådana områdesbestämmelser som avses i 4 kap. 42 § första stycket 3 eller 5 c, och

3. uppfyller de krav som följer av 2 kap. samt 8 kap. 1–3, 6, 7, 9–13, 17 och 18 §§ i de delar som inte har prövats i områdesbestäm- melser.

3. uppfyller de krav som följer av 2 kap. 6 § första stycket 1 och 5, 6 § tredje stycket, 8 och 9 §§ samt 8 kap. 1 §, 2 § första stycket, 3, 6, 7, 9–11 §§, 12 § första stycket, 13, 17 och 18 §§ i de delar som inte har prövats i områdes- bestämmelser.

31 b §11

Trots 30 § första stycket 2,

31 § 1 och 31 a § 2 får bygglov ges för en åtgärd som avviker från en detaljplan eller områdesbestäm- melser, om avvikelsen är liten och förenlig med detaljplanens eller områdesbestämmelsernas syfte.

Trots 30 § första stycket 2,

31 § 1 och 31 a § 2 får bygglov ges för en åtgärd som avviker från en detaljplan eller områdesbestäm- melser, om avvikelsen är förenlig med detaljplanens eller områdes- bestämmelsernas syfte och

1.avvikelsen är liten, eller

2.åtgärden är av begränsad omfattning och nödvändig för att området ska kunna användas eller bebyggas på ett ändamålsenligt sätt.

9Senaste lydelse 2011:335.

10Senaste lydelse 2011:335.

11Senaste lydelse 2011:335.

Om avvikande åtgärder tidigare har godtagits enligt första stycket eller 30 § första stycket 1 b, ska en samlad bedömning göras av den avvikande åtgärd som söks och de som tidigare har godtagits.

Prop. 2013/14:126

31 c §

Efter det att genomförandetiden för en detaljplan har gått ut får bygglov utöver vad som följer av 31 b § ges för en åtgärd som av- viker från detaljplanen, om åtgär- den

1.är förenlig med detaljplanens syfte och tillgodoser ett angeläget gemensamt behov eller ett allmänt intresse, eller

2.innebär en sådan annan an- vändning av mark eller vatten som utgör ett lämpligt komplement till den användning som har bestämts

idetaljplanen.

31 d §

Om avvikelser tidigare har god- tagits enligt 30 § första stycket 1 b, 31 b eller 31 c §, ska en samlad bedömning göras av den av- vikande åtgärd som söks och de som tidigare har godtagits.

31 e §

Bygglov enligt 31 b eller 31 c § får inte ges om åtgärden kan antas medföra

1.betydande miljöpåverkan,

eller

2.begränsning av rättighet eller pågående verksamhet i omgiv- ningen.

32 a §
Bygglov får ges för en åtgärd på
mark	som enligt	detaljplanen
utgör	kvartersmark	för allmänt
ändamål, även om sökanden inte
är ett offentligt organ.
Om det allmänna ändamålet inte
är närmare angivet i en plan, får
dock bygglov enligt första stycket			31

Prop. 2013/14:126

Lydelse enligt prop. 2013/14:59

För en åtgärd som uppfyller nå- got eller några men inte alla förut- sättningar enligt 30–32 §§ får ett tidsbegränsat bygglov ges, om sökanden begär det och åtgärden avses att pågå under en begränsad tid. Ett sådant lov ska ges, om åtgärden har stöd i en detaljplane- bestämmelse om tillfällig använd- ning av byggnad eller mark.

ges endast om åtgärden innebär att fastigheten och det bygg- nadsverk som åtgärden avser används för det allmänna ändamål som fastigheten och byggnads- verket senast har använts för eller enligt senast beviljade bygglov har anpassats till utan att den avsedda användningen kommit till stånd.

Trots andra stycket får bygglov ges för en åtgärd som innebär en liten avvikelse från den senaste eller avsedda användningen. Bygglov får dock inte ges om åtgärden kan antas medföra

1.betydande miljöpåverkan,

eller

2.begränsning av rättighet eller pågående verksamhet i omgiv- ningen.

Föreslagen lydelse

33 §

För en åtgärd som uppfyller nå- gon eller några men inte alla förut- sättningar enligt 30–32 a §§ får ett tidsbegränsat bygglov ges, om sökanden begär det och åtgärden avses att pågå under en begränsad tid. Ett sådant lov ska ges, om åtgärden har stöd i en detaljplane- bestämmelse om tillfällig använd- ning av byggnad eller mark.

Ett tidsbegränsat bygglov får ges för högst tio år. Tiden kan på sökan- dens begäran förlängas med högst fem år i taget. Den sammanlagda tiden får överstiga femton år endast om lovet ska användas för ett ändamål som avses i 9 §.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

37 a §

Om kommunen i en detaljplan med stöd av 4 kap. 14 § har bestämt att lov endast får ges om en viss förutsättning är uppfylld, får ett lov ges med villkoret att förutsättningen i stället ska vara uppfylld för att startbesked ska få ges.

10 kap.

Lydelse enligt prop. 2013/14:125

Föreslagen lydelse

23 §

Byggnadsnämnden ska med ett startbesked godkänna att en åtgärd som avses i 3 § får påbörjas, om

1.åtgärden kan antas komma att uppfylla de krav som gäller enligt denna lag eller föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen,

2.ett bevis om att det finns ett färdigställandeskydd som avses i 16 § har visats upp för nämnden, om det krävs ett sådant skydd,

3.ett bevis om besked om skyddsrum har visats upp för nämnden, om det krävs ett sådant besked enligt 3 kap. 4 § lagen (2006:545) om skyddsrum, och

4.en redovisning av alternativa energiförsörjningssystem har visats upp för nämnden, om en

sådan redovisning krävs enligt 23 § lagen (2006:985) om energi- deklaration för byggnader.

3.ett bevis om besked om skyddsrum har visats upp för nämnden, om det krävs ett sådant besked enligt 3 kap. 4 § lagen (2006:545) om skyddsrum,

4.en redovisning av alternativa energiförsörjningssystem har visats upp för nämnden, om en

sådan redovisning krävs enligt 23 § lagen (2006:985) om energi- deklaration för byggnader, och

5. de villkor som har uppställts enligt 4 kap. 14 § eller 9 kap. 37 a § är uppfyllda.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Om ett slutbesked inte kan ges på grund av att en brist som inte är försumbar behöver avhjälpas eller på grund av att en kontroll behöver göras i ett senare skede, får bygg- nadsnämnden ge ett slutbesked som är beroende av att bristen avhjälps eller att kontrollen görs (interimistiskt slutbesked). Om det behövs, ska nämnden i ett sådant besked ange vad som gäller i fråga om möjligheterna att ta ett bygg- nadsverk i bruk.

36 §

Om ett slutbesked inte kan ges på grund av att en brist som inte är försumbar behöver avhjälpas eller på grund av att en kontroll behöver göras i ett senare skede, får bygg- nadsnämnden ge ett slutbesked som är beroende av att bristen avhjälps eller att kontrollen görs (interimistiskt slutbesked). Ett interimistiskt slutbesked får avse etapper i ett projekt.

Om det behövs, ska nämnden i ett interimistiskt slutbesked ange vad som gäller i fråga om möjlig- heterna att ta ett byggnadsverk i bruk.

När bristen är avhjälpt eller kontrollen är gjord ska nämnden slutligt pröva frågan om slutbesked enligt 34 §.

Prop. 2013/14:126

Prop. 2013/14:126	11 kap.
	32 a §
	Byggnadsnämnden får i sam-
	band med ett föreläggande enligt
	20 § förbjuda att den olovliga åt-
	gärden utförs på nytt, om den krä-
	ver bygglov.

33 §

Byggnadsnämnden får förbjuda den som äger eller har nyttjanderätt till ett byggnadsverk att använda hela eller delar av byggnadsverket, om

1. byggnadsverket har brister som kan äventyra säkerheten för dem som uppehåller sig i eller i närheten av byggnadsverket, eller

2. det inte finns förutsättningar för att ge slutbesked enligt 10 kap. 34 eller 35 §.

	Om ett byggnadsverk eller en
	del av ett byggnadsverk har tagits
	i bruk med stöd av ett interimis-
	tiskt slutbesked, får byggnads-
	nämnden fatta beslut om förbud
	enligt första stycket 2 endast om
	det finns synnerliga skäl för det.
	37 §
Ett föreläggande enligt 19, 20,	Ett föreläggande enligt 19, 20,
21, 22, 23, 24, 25 eller 26 § eller	21, 22, 23, 24, 25 eller 26 § eller
ett beslut om förbud enligt 25, 30,	ett beslut om förbud enligt 25, 30,
31, 32 eller 33 § får förenas med	31, 32, 32 a eller 33 § får förenas
vite.	med vite.
Vitet får inte förvandlas till fängelse.
Frågor om utdömande av vite prövas av mark- och miljödomstol.
	38 §

I ett föreläggande enligt 19, 20, 21, 22, 23 eller 24 § eller ett beslut en- ligt 27 § tredje stycket får byggnadsnämnden bestämma att den åtgärd som föreläggandet eller beslutet avser ska genomföras omedelbart trots att föreläggandet eller beslutet inte har vunnit laga kraft.

Beslut om förbud enligt 25, 30,

31, 32 eller 33 § gäller omedelbart, om något annat inte bestäms.

Beslut om förbud enligt 25, 30,

31, 32, 32 a eller 33 § gäller ome- delbart, om något annat inte be- stäms.

12 kap.

6 §

Ett delegationsuppdrag enligt 6 kap. 33 § kommunallagen (1991:900) får, utöver det som följer av 6 kap. 34 § kommunallagen, inte omfatta befogenhet att

1. avgöra ärenden som är av stor vikt eller har principiell betydelse,

1. avgöra ärenden som är av principiell beskaffenhet eller annars av större vikt,

2. i andra fall än som avses i 11 kap. 30–32 §§ och 33 § 1 besluta före- Prop. 2013/14:126 lägganden eller förbud som förenas med vite,

3.besluta förelägganden som förenas med en upplysning om att den åtgärd som föreläggandet avser kan komma att utföras genom byggnads- nämndens försorg på bekostnad av den som föreläggandet riktas mot, eller

4.avgöra frågor om byggsanktionsavgift enligt 11 kap.

13 kap.

1 §

Följande beslut enligt denna lag får överklagas i den ordning som gäl- ler för laglighetsprövning enligt 10 kap. kommunallagen (1991:900):

1.kommunfullmäktiges beslut om översiktsplan,

2.kommunfullmäktiges beslut om uppdrag åt byggnadsnämnden att anta, ändra eller upphäva detaljplaner eller områdesbestämmelser,

3.kommunfullmäktiges beslut om uppdrag åt byggnadsnämnden att fatta beslut om skyldighet för fastighetsägare att betala kostnader för gator och andra allmänna platser eller att fatta beslut om villkoren för sådan betalning,

4.kommunfullmäktiges eller byggnadsnämndens beslut att inte anta, ändra eller upphäva en detaljplan eller områdesbestämmelser,

5.kommunfullmäktiges eller byggnadsnämndens beslut om grunderna för skyldighet att betala kostnader för gator och andra allmänna platser och om generella villkor för sådan betalning,

6.kommunfullmäktiges beslut om taxa i ärenden hos byggnads- nämnden, och

7.ett kommunalförbunds eller regionplaneförbunds fullmäktiges beslut om regionplan.

6.kommunfullmäktiges beslut om taxa i ärenden hos byggnads- nämnden,

7.ett kommunalförbunds eller regionplaneförbunds fullmäktiges beslut om regionplan, och

8.kommunens beslut om riktlin- jer för exploateringsavtal.

14 kap.

3 §

Om byggnadsnämnden med stöd av 11 kap. 22, 23 eller 24 § har meddelat ett föreläggande som innebär att ett byggnadsverk ska tas bort eller bli föremål för en annan åtgärd eller att en utfart eller annan utgång ska ändras, har den som äger byggnadsverket rätt till ersättning för den skada som före- läggandet medför.

Om byggnadsnämnden med stöd av 11 kap. 22 eller 23 § har med- delat ett föreläggande som innebär att ett byggnadsverk ska tas bort eller bli föremål för en annan åtgärd eller att en utfart eller annan utgång ska ändras, har den som äger byggnadsverket rätt till er- sättning för den skada som före- läggandet medför.

Prop. 2013/14:126	10 §12
	Om kommunen i en detaljplan	Om kommunen i en detaljplan
	inför en bestämmelse som avses i	inför en bestämmelse som avses i
	4 kap. 8 § 1 eller 16 § eller i områ-	4 kap. 8 § 1 eller 16 § 3 eller i om-
	desbestämmelser inför en bestäm-	rådesbestämmelser	inför	en
	melse som avses i 4 kap. 42 §	bestämmelse som avses i 4 kap.
	första stycket 2 eller 5, har den	42 § andra stycket, har den som
	som äger en fastighet som berörs	äger en fastighet som berörs av
	av bestämmelsen rätt till ersättning	bestämmelsen rätt till ersättning av
	av kommunen för den skada som	kommunen för den skada som
	bestämmelsen medför.	bestämmelsen medför.

Rätten till ersättning gäller dock endast om bestämmelsen innebär att pågående markanvändning avsevärt försvåras inom berörd del av fastig- heten.

Första och andra styckena gäller inte bestämmelser om rivningsförbud. För sådana bestämmelser gäller i stället 7 §.

Om mark eller annat utrymme enligt en detaljplan ska användas för en allmän plats som kommunen är huvudman för eller för annat än enskilt byggande, är kommunen skyldig att på fastighetsägarens begäran lösa in marken eller utrymmet.

14 §

Kommunen är skyldig att på fastighetsägarens begäran lösa in mark eller annat utrymme som enligt detaljplanen ska användas för

1.en allmän plats som kommu- nen ska vara huvudman för, eller

2.annat än enskilt byggande.

Skyldigheten enligt första stycket

2 gäller inte om bygglov ges enligt

9 kap. 32 a § första stycket.

Om mark eller annat utrymme enligt en detaljplan ska användas för en allmän plats som kommunen inte är huvudman för, är den som ska vara huvudman för platsen skyldig att på fastighetsägarens begäran förvärva äganderätt, nytt- janderätt eller annan särskild rätt till marken eller utrymmet.

15 §

Om mark eller annat utrymme enligt en detaljplan ska användas för en allmän plats som har enskilt huvudmannaskap, är den som ska vara huvudman för platsen skyldig att på fastighetsägarens begäran förvärva äganderätt, nyttjanderätt eller annan särskild rätt till marken eller utrymmet.

Första stycket gäller inte om staten enligt 16 § eller kommunen enligt

17 § är skyldig att lösa in marken eller utrymmet.

Om mark eller annat utrymme enligt en detaljplan ska användas för en väg som staten ska vara väghållare för enligt väglagen

16 §

Om mark eller annat utrymme enligt en detaljplan ska användas för en väg som staten ska vara väghållare för enligt väglagen

12 Senaste lydelse 2011:335.

(1971:948) och som kommunen inte är huvudman för, är staten skyldig att på fastighetsägarens begäran förvärva äganderätt, nytt- janderätt eller annan särskild rätt till marken eller utrymmet.

(1971:948) och som har enskilt huvudmannaskap, är staten skyldig att på fastighetsägarens begäran förvärva äganderätt, nyttjanderätt eller annan särskild rätt till marken eller utrymmet.

Om mark eller annat utrymme enligt en detaljplan ska användas för en väg som kommunen ska vara väghållare för enligt väglagen (1971:948) men som kommunen inte är huvudman för, är kommu- nen skyldig att på fastighetsäga- rens begäran förvärva äganderätt, nyttjanderätt eller annan särskild rätt till marken eller utrymmet.

17 §

Om mark eller annat utrymme enligt en detaljplan ska användas för en väg som kommunen ska vara väghållare för enligt väglagen (1971:948) men som har enskilt huvudmannaskap, är kommunen skyldig att på fastighetsägarens be- gäran förvärva äganderätt, nyttjan- derätt eller annan särskild rätt till marken eller utrymmet.

18.Förordnanden som avses i

17 kap. 19 § i den upphävda plan- och bygglagen om skyldighet att avstå eller upplåta mark ska upp- höra att gälla efter utgången av år 2018.

19.Förordnanden enligt 6 kap.

19 § i den upphävda plan- och

bygglagen om skyldighet att avstå eller upplåta mark eller annat utrymme ska upphöra att gälla den dag då genomförandetiden för detaljplanen går ut, dock tidigast efter utgången av år 2018.

20. Om en förrättning enligt fastighetsbildningslagen (1970:988) eller anläggningslagen (1973:1149) eller ett mål om inlö- sen enligt 6 kap. 17 § eller 14 kap. 1 § i den upphävda plan- och bygglagen eller motsvarande äldre bestämmelser pågår när förord- nanden som avses i punkten 18 eller 19 ska upphöra att gälla, ska förordnandena att avstå eller upplåta mark eller annat utrymme fortsätta att gälla till dess att målet eller ärendet är slutligt avgjort. Detsamma ska gälla för mål och ärenden som avser över- klagande av beslut i ett sådant

Prop. 2013/14:126

Prop. 2013/14:126	förrättningsärende eller inlösen-
	mål till dess målet eller ärendet är
	slutligt avgjort.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2015 i fråga om 4 kap. 2 och 3 a §§ samt 9 kap. 30, 31 och 31 a §§ och i övrigt den 1 januari 2015.

2. Äldre föreskrifter, förutom 5 kap. 27 §, ska fortfarande gälla för ärenden om detaljplaner och områdesbestämmelser som har påbörjats före den 1 januari 2015 och för mål och ärenden som avser överklagande av beslut om sådana detaljplaner och områdesbestämmelser till dess målet eller ärendet är slutligt avgjort.

3. Äldre föreskrifter ska fortfarande gälla för ansökningar som har gjorts före den 1 januari 2016 avseende länsstyrelsens prövning enligt den upphävda 6 kap. 5 § om skyldighet att avstå eller upplåta mark eller annat utrymme.

4. Beslut enligt de upphävda 6 kap. 3 och 4 §§ om skyldighet att avstå eller upplåta mark eller annat utrymme ska upphöra att gälla den dag då genomförandetiden för detaljplanen går ut, dock tidigast efter utgången av år 2018.

5. Om en förrättning enligt fastighetsbildningslagen (1970:988) eller anläggningslagen (1973:1149) eller ett mål om inlösen enligt 6 kap. 13 §, 14 kap. 14 eller 15 § pågår när beslut som avses i punkten 4 ska upphöra att gälla, ska besluten att avstå eller upplåta mark eller annat utrymme fortsätta att gälla till dess att målet eller ärendet är slutligt avgjort. Detsamma ska gälla för mål och ärenden som avser överklagande av beslut i ett sådant förrättningsärende eller inlösenmål till dess målet eller ärendet är slutligt avgjort.

6. Äldre föreskrifter ska fortfarande gälla för exploateringsavtal som avser sådana ärenden om detaljplaner som har påbörjats före den 1 januari 2015.

7. De nya föreskrifterna i 4 kap. 2 § andra stycket ska inte tillämpas i fråga om sådana översiktsplaner som har antagits före den 1 juli 2015 och som inte efter nämnda datum har fördjupats för det område som åtgärden avser.

3 Ärendet och dess beredning Prop. 2013/14:126

Byggkravsutredningen

Regeringen beslutade i november 2011 att en särskild utredare skulle se över vissa byggfrågor i syfte att underlätta byggandet i Sverige (dir. 2011:100). Utredaren skulle bl.a. kartlägga kommunernas tillämp- ning av bestämmelserna om tekniska egenskapskrav i plan- och bygg- lagen (2010:900), förkortad PBL, plan- och byggförordningen (2011:338), förkortad PBF, och Boverkets byggregler (BFS 2011:6), förkortade BBR. Utredningen antog namnet Byggkravsutredningen.

Byggkravsutredningen överlämnade i december 2012 sitt betänkande Ökat bostadsbyggande och samordnade miljökrav – genom enhetliga och förutsägbara byggregler (SOU 2012:86). En sammanfattning av betän- kandet återfinns i bilaga 1. Författningsförslagen från betänkandet redo- visas i bilaga 2. Betänkandet remitterades tillsammans med Plangenom- förandeutredningens delbetänkande Ett effektivare plangenomförande (SOU 2012:91). En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 5. Remissammanställningarna finns tillgängliga i Socialdepartementet (dnr S2012/8708/PBB).

Plangenomförandeutredningen

Regeringen beslutade i november 2011 att en särskild utredare skulle se över bestämmelserna om genomförande av detaljplan (dir. 2011:104). Utredaren skulle bl.a. åstadkomma en tydlig, effektiv och transparent plangenomförandelagstiftning som kan vinna acceptans hos kommuner och fastighetsägare samtidigt som den skapar förbättrade förutsättningar för planeringen och byggandet. Utredningen antog namnet Plangenom- förandeutredningen.

Uppdraget utvidgades i november 2012 till att även omfatta hur plan- och byggprocessen kan förenklas och förkortas genom att utredaren bl.a. skulle se över kravet på detaljplan, kravet på bygglov, möjligheterna att tillämpa PBL:s bestämmelser om enkelt planförfarande och möjligheter- na för kommunfullmäktige att uppdra åt kommunal nämnd att anta en detaljplan. Därutöver skulle utredaren studera övriga möjligheter till förtydliganden och förenklingar i syfte att effektivisera plan- och bygg- processen (dir. 2012:114).

Plangenomförandeutredningen överlämnade i januari 2013 delbetän- kandet Ett effektivare plangenomförande (SOU 2012:91) som i maj 2013 följdes av slutbetänkandet En effektivare plan- och bygglovsprocess (SOU 2013:34).

En sammanfattning av förslagen från delbetänkandet återfinns i bi- laga 3. Författningsförslagen från delbetänkandet redovisas i bilaga 4. En sammanfattning av förslagen från slutbetänkandet finns i bilaga 6. Författningsförslagen från slutbetänkandet redovisas i bilaga 7.

Betänkandena har remissbehandlats, där delbetänkandet remitterades tillsammans med Byggkravsutredningens betänkande Ökat bostadsbyg- gande och samordnade miljökrav (SOU 2012:86). En förteckning över remissinstanserna i denna del finns i bilaga 5 medan remissinstanserna avseende slutbetänkandet redovisas i bilaga 8. Remissammanställ-

Prop. 2013/14:126 ningarna finns tillgängliga i Socialdepartementet (delbetänkandet dnr S2012/8708/PBB, slutbetänkandet dnr S2013/3597/PBB).

Delbetänkandet innehöll bl.a. förslag avseende nya bestämmelser om gatukostnader. Regeringen behandlar dessa förslag i ett annat lagstift- ningsärende.

Slutbetänkandet innehöll bl.a. ett förslag avseende redovisning av bo- stadsförsörjningsbehovet i den kommunala översiktsplanen. Regeringens förslag i denna del har redovisats i propositionen Fler bostäder åt unga och studenter (prop. 2013/14:59). Slutbetänkandet innehöll även förslag till nya undantag från kravet på bygglov. Regeringen behandlar dessa förslag i ett annat lagstiftningsärende.

Justeringspromemorian

Som en följd av den skyldighet som framgår av 8 kap. 19 § PBF lämnade Boverket i maj 2012 en skrivelse (dnr S2012/4158/PBB) med förslag till förändringar i PBL, huvudsakligen i de kapitel som berör bygglovspro- cessen samt i viss utsträckning hanteringen av detaljplaner.

Boverkets skrivelse föranledde Socialdepartementet att upprätta pro- memorian Vissa plan- och byggfrågor, fortsättningsvis kallad justerings- promemorian. Författningsförslagen redovisas i bilaga 9. I justerings- promemorian behandlas också ett förslag som Lantmäteriet har redovisat i redovisningen av 2012 års regleringsbrev rörande registrering av detalj- planer i fastighetsregistret (dnr S2012/6839/PBB).

Justeringspromemorian har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 10. En sammanställning av remissvaren finns tillgänglig i Socialdepartementet (dnr S2013/4714/PBB).

Justeringspromemorian innehöll ett förslag om att bestämmelsen om att utformning och placering av bebyggelse och byggnadsverk ska göras med hänsyn till bl.a. stads- och landskapsbilden bör gälla även för bygg- nader som inte kräver lov (jfr 2 kap. 6 § PBL). Detta förslag behandlas i ett annat lagstiftningsärende.

Byggkravspromemorian

Regeringen beslutade i november 2011 att uppdra åt Statskontoret att beskriva och utvärdera den kommunala markanvisningsprocessen för bostadsbyggande. Statskontoret redovisade uppdraget i rapporten Mark, bostadsbyggande och konkurrens. En granskning av den kommunala markanvisningsprocessen (2012:25). Med anledning av rapporten upp- rättade Socialdepartementet ett författningsförslag som redovisades i promemorian Tekniska egenskapskrav och kommunala markanvisningar, fortsättningsvis kallad byggkravspromemorian.

Byggkravsutredningen (se ovan) överlämnade i december 2012 sitt betänkande Ökat bostadsbyggande och samordnade miljökrav – genom enhetliga och förutsägbara byggregler (SOU 2012:86). Remissutfallet föranledde Socialdepartementet att upprätta ett reviderat lagförslag i syfte att främja enhetliga nationella byggregler. Även detta förslag redovisades i byggkravspromemorian.

Byggkravspromemorians författningsförslag redovisas i bilaga 11.

Byggkravspromemorian har remissbehandlats. En förteckning över Prop. 2013/14:126 remissinstanserna finns i bilaga 12. En sammanställning av remissvaren

finns tillgänglig i Socialdepartementet (dnr S2013/6411/PBB).

Planprocesspromemorian

Plangenomförandeutredningen (se ovan) överlämnade i maj 2013 slut- betänkandet En effektivare plan- och bygglovsprocess (SOU 2013:34). I slutbetänkandet redovisade utredningen bl.a. ett huvudförslag och ett alternativt förslag till en reformerad detaljplaneprocess.

I promemorian En enklare detaljplaneprocess, fortsättningsvis kallad planprocesspromemorian, redovisade Socialdepartementet ett förslag som bygger på utredningens alternativa förslag. Författningsförslaget redovisas i bilaga 13.

Planprocesspromemorian har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 14. En sammanställning av remissvaren finns tillgänglig i Socialdepartementet (dnr S2013/6968/PBB).

Lagrådet

Regeringen beslutade den 13 februari 2014 att inhämta Lagrådets yttran- de över de lagförslag som finns i bilaga 15. Lagrådets yttrande finns i bilaga 16. Lagrådets synpunkter behandlas i avsnitten 6.1.4, 7.3, 7.4.1, 7.4.2, 9.1, 10 och 11 samt i författningskommentaren. Regeringen har i allt väsentligt följt Lagrådets synpunkter. I förhållande till lagrådsremis- sen har även vissa redaktionella ändringar gjorts.

4Reglerna för planering och byggande ses över för att underlätta bostadsbyggandet

I detta avsnitt lämnas inledningsvis en översikt över vissa grundläggande förutsättningar som har stor betydelse när det gäller behovet av nya bo- städer (avsnitt 4.1). Därefter redovisas några uppskattningar av behovet av bostäder (avsnitt 4.2). I avsnittet redogörs också för några grundläg- gande utgångspunkter i regeringens strategi för att minska bostadsbristen och för hur förslagen i denna proposition utgör en del i arbetet med att reformera plan- och bygglagen (2010:900) för att skapa ett effektivt regelverk för planering och byggande som kan bidra till att behovet av bostäder tillgodoses (avsnitt 4.3).

4.1 Förutsättningar för bostadsbyggande

Bakgrund
Behovet av bostäder bestäms av en mängd samverkande faktorer där
befolkningsmängd, hushållsstorlek och hushållssammansättning är
grundläggande förutsättningar. Förändringar i dessa variabler påverkar på
sikt även behovet av bostäder liksom sammansättningen av de bostäder	41
	41

Prop. 2013/14:126 som behövs, särskilt vad avser lägenhetsstorlek. Den ekonomiska utveck- lingen och hushållens ekonomiska förutsättningar är viktiga förutsätt- ningar för hur många bostäder som sedan kan efterfrågas av hushållen, liksom vilken storlek och standard som hushållen önskar.

Sverige är ett litet och handelsberoende land och därmed känsligt för förändringar i omvärlden. Inget land kan helt undgå att påverkas av en omfattande ekonomisk nedgång, vilket inte minst visas av efterverk- ningarna av den finanskris som började i USA 2007–2008. Däremot finns det stora skillnader när det gäller olika länders beredskap och möjligheter att hantera den typen av externa ekonomiska chocker. Den ekonomiska utvecklingen och den ekonomiska politiken utgör grund- valen även för utvecklingen på bostadsmarknaden och för bostadspoliti- ken. Ekonomisk tillväxt och stabila statsfinanser möjliggör hög syssel- sättning, ökade realinkomster och en rimlig räntenivå och därmed goda möjligheter för hushållen att efterfråga de bostäder som de vill ha. Hus- hållens efterfrågan är i sin tur förutsättningen för att det alls ska byggas bostäder.

Bostadsbehov och bostadsefterfrågan måste analyseras på bostads- marknadsnivå, men med nedbrytning på olika lokala delmarknader och marknadssegment (upplåtelseformer och hustyper) eftersom såväl behov som ekonomiska förutsättningar skiljer sig åt mellan olika hushåll. Hyresrätten är genom frånvaron av krav på deposition och insats i princip en mer tillgänglig upplåtelseform, öppen även för de hushåll som inte kan eller vill äga sin bostad. Krav på en viss lägsta inkomst kan dock begränsa valmöjligheten för en del hushåll även på hyresmarknaden.

Det samlade bostadsbehovet kan således beräknas utifrån kunskaper om demografi, familjestorlekar och flyttmönster medan bostadsefter- frågan därefter kan uppskattas med hjälp av data om bl.a. hushållens inkomster, bostadspriser, bostadsräntor, m.m.

Vanligtvis finns en skillnad mellan det bedömda behovet av bostäder och det antal bostäder som faktiskt efterfrågas på marknaden. I ett väl- färdssamhälle finns det en grundläggande konsensus om att alla männi- skor ska ha någonstans att bo, även om inte alla har de ekonomiska för- utsättningarna att själv efterfråga en bostad. Det kan bl.a. gälla individer med låga inkomster, ungdomar och studerande, flyktingar och andra invandrare som ännu inte har hunnit etablera sig på arbetsmarknaden. Samhället använder sig då av olika instrument för att hjälpa hushållen att trots otillräcklig betalningsförmåga överbrygga klyftan för att kunna efterfråga en lämplig bostad. Olika instrument är bostadsbidrag, bostads- tillägg för pensionärer och ekonomiskt bistånd, men också tillhanda- hållande av särskilda boendeformer för vissa grupper. Enligt lagen (2000:1383) om kommunernas bostadsförsörjningsansvar är det ett kom- munalt ansvar att planera för bostadsförsörjningen i kommunen, där kommunfullmäktige under varje mandatperiod ska anta riktlinjer för bostadsförsörjningen.

Befolkningsförändringar

Sverige har, och har haft, en stark befolkningsutveckling. Vid 1900-talets början uppgick Sveriges befolkning till något över 5,1 miljoner. I dag

uppgår Sveriges befolkning till drygt 9,6 miljoner. Enligt en aktuell pro-

gnos från Statistiska Centralbyrån (SCB) beräknas 10-miljonersgränsen uppnås år 2017. Då har befolkningen ökat med en miljon invånare på 13 år. Majoriteten av befolkningsökningen sker genom nettoinvandring men även födelsenettot, dvs. att antalet personer som föds överstiger antalet personer som dör, ökar.

Befolkningsutvecklingen har dock varit mycket ojämn i landet. Främst storstadsregionerna, men även större universitets- och högskoleorter (≥ 75 000 invånare), har vuxit mer än genomsnittet för riket. Ett stort antal kommuner präglas emellertid av såväl en minskande folkmängd som en ökande andel äldre. Enligt Eurostat är Sverige det medlemsland i Europeiska unionen med snabbast tillväxt av urbana regioner. I dag bor 40 procent av landets befolkning i någon av storstadsregionerna. Den största befolkningsökningen under såväl de senaste fem åren som de senaste tio åren hade Stockholms län med en genomsnittlig ökning om 1,7 procent per år. Under samma perioder hade Norrbottens län den största minskningen, i genomsnitt 0,2 procent per år.

Folkmängden i Stockholms län uppgick till ca 2,1 miljoner personer den sista december 2012. Under 2012 ökade folkmängden med ca 35 500 personer. Detta är en fortsättning på den folkökning som varat i många år. Den nuvarande folkmängden kan jämföras med att folkmängden i Stockholms län passerade 1,5 miljoner invånare år 1976. Folkmängden i länet kommer enligt SCB:s prognoser att fortsätta att öka i alla länets 26 kommuner under perioden 2012–2022.

Det pågår även demografiska förändringar i landet som påverkar beho- vet av bostäder. Den så kallade ”ungdomspuckeln”, benämningen på de stora barnkullar som föddes runt 1990 och som under senare år har börjat söka sig ut på bostadsmarknaden, börjar nu minska och under de närmsta åren kommer vi i stället att ha en topp med 25–30-åringar. Andelen per- soner som är 65 år eller äldre ökar stadigt de kommande åren. Andelen äldre personer är särskilt hög i kommuner med svag bostadsmarknad. De demografiska förändringarna kommer att påverka behovet och efterfrå- gan på bostadsmarknaden och ställa krav på planering av bostadsförsörj- ningen. Av diagram 4.1 nedan framgår befolkningsutvecklingen i Sve- rige fördelat på åldersgrupp utifrån SCB:s befolkningsframskrivningar.

De stora demografiska förändringarna medför såväl krav på anpassning av bostadsbeståndet för de kommuner i vilka befolkningen ökar som för de med motsatt utveckling. I båda fallen är det frågan om att anpassa beståndet efter förändringar i behovet. I tillväxtregionerna handlar det givetvis om att få till stånd ett ökat bostadsbyggande. I kommuner med negativ befolkningsutveckling ökar andelen äldre i takt med utflyttningen vilket medför behov av anpassningar i det befintliga beståndet.

Prop. 2013/14:126

Prop. 2013/14:126	Diagram 4.1 Befolkningsutveckling fördelat på åldersgrupper fram till
		2013
	2500000
			19-24 år
			25-30	år
	2000000		31-36	år
	2000000		65-84	år
			65-84	år
			85 år och över
	1500000
	1000000
	500000
	0
	2005	2007	2009	2011	2013	2015	2017	2019	2021	2023	2025	2027	2029
	Källa: SCB

Bostadsbyggandet i Sverige

Bostadsbyggandet har varierat över tid. Efter 1970-talets rekordnivåer nådde bostadsbyggandet återigen en topp 1990 med ca 70 000 påbörjade bostäder. Därefter sjönk bostadsbyggandet drastiskt och nådde en botten- nivå under mitten av 1990-talet. Därefter steg bostadsbyggandet under åren fram till finanskrisen 2008. Bostadsbyggandet har därefter återhäm- tat sig men har ännu inte ökat i tillräcklig omfattning för att tillgodose behoven. Enligt Boverkets prognos från november 2013 kommer antalet påbörjade bostäder att öka ytterligare under 2014. Den senaste prelimi- nära statistiken över påbörjat bostadsbyggande från SCB visar också att bostadsbyggandet pekar kraftigt uppåt. Boverket bedömer att bostads- byggandet under 2013 och 2014 kommer att vara klart störst i Storstock- holm.

I diagram 4.2 nedan visas antalet påbörjade bostäder, genom nybygg- nad och genom ombyggnad, från 1989 fram till 2013. Förändringar i om- byggnad uppstår när lokaler byggs om till bostäder eller när stora bostä- der delas upp eller slås ihop.

En klar majoritet av de bostäder som byggs är bostäder i flerbostads- hus. När bostadsbyggandet nu åter ökar står dessutom bostäder i fler- bostadshus för den största ökningen. Småhusbyggandet har varit lågt sedan finanskrisen 2008. Boverket förväntar sig dock att det kommer att stiga. Flerbostadsbyggandet fördelar sig ganska jämnt mellan bostads- rätter och hyresrätter med en fortsatt knapp majoritet för bostadsrätter.

Diagram 4.2 Påbörjat bostadsbyggande i Sverige, 1999–2013													Prop. 2013/14:126
80 000
70 000
70 000
60 000
60 000					Nybyggnad			Ombyggnad
50 000




40 000
40 000
30 000
30 000
20 000
20 000
10 000
10 000
0
	1989	1991	1993	1995		1997	1999		2001	2003	2005	2007	2009	2011	2013	p
-10 000
-10 000

Källa: SCB och Boverket

I diagram 4.3 nedan visas befolkningsökningen i förhållande till antalet påbörjade bostäder mellan 2001–2013. Av diagrammet framgår att bostadsbyggandet och befolkningsökningen följdes åt fram till mitten av 00-talet då befolkningsökningen ökade kraftigt. Bostadsbyggandet har alltså inte ökat i samma takt som befolkningen. Uppgifterna från 2013 är preliminära.

Diagram 4.3 Befolkningsökning i förhållande till påbörjat bostadsbyggande, 2001–2013

100 000

90 000

Befolkningsökning Påbörjade bostäder

80 000

70 000

60 000

50 000

40 000

30 000

20 000

10 000

2001

2002

2003

2004

2005

2006

2007

2008

2009

2010

2011

2012

2013p

Källa: SCB och Boverket

Prop. 2013/14:126

Bostadstätheten

Befolkningsförändringen visar sig också i förändringar i bostadstätheten, dvs. antalet bostäder i förhållande till antalet invånare. För hela riket ökade bostadstätheten med 1,15 procent mellan 1990 och 2012 till följd av att bostadsbeståndet ökade mer än befolkningen (13 procent jämfört med 11 procent). Utvecklingen var dock mycket ojämn i olika delar av landet. Befolkningen ökade i alla kommungrupper, utom den som om- fattar kommuner med färre än 25 000 invånare. Samtidigt ökade dock antalet bostäder – i genomsnitt – i samtliga grupper. Tillväxten var störst i storstadsregionerna, men endast i storstadsregionerna minskade bostadstätheten till följd av att byggandet inte höll takt med folk- ökningen. Under de senaste åren, 2010–2012, har dock bostadstätheten minskat något även i större universitets- och högskoleorter (≥75 000 invånare).

Tabell 4.1	Förändringar i bostadstätheten

		Bostäder/100 invånare		Förändringar i bostadstäthet

Kommungrupp		1990	2012	Antal	Procent
Storstockholm		49,3	45,9	-3,4	-6,9
Storgöteborg		47,1	45,9	-1,2	-2,6
Stormalmö		48,9	46,2	-2,7	-5,5
Högskoleorter ≥75 000		47,9	48,5	0,5	1,1
Högskoleorter <75 000		46,6	49,2	2,6	5,6
Övriga kommuner ≥25 000		46,2	48,4	2,1	4,6
Övriga kommuner <25 000		44,9	48,9	3,9	8,8

Bostadsbyggandet i ett internationellt perspektiv

Vid en internationell jämförelse framgår att bostadsinvesteringarna och bostadsbyggandet i Sverige under en lång följd av år, med ett kortvarigt undantag under åren kring decennieskiftet 1989/1990, har legat betydligt lägre än i de flesta jämförbara länder. Efter finanskrisen 2008 minskade bostadsbyggandet i de flesta länder men har senare börjat återhämta sig. Nedgången i Sverige var dock förhållandevis begränsad jämfört med länder där byggandet hade ökat mycket kraftigt under 2000-talet, en situation som påminde om vad som skedde i Sverige under 1990-talets finanskris. Av diagram 4.4 nedan framgår tydligt det stora glappet i bo- stadsinvesteringar mellan Sverige och övriga OECD-länder.

Diagram 4.4 Bostadsinvesteringar i förhållande till BNP i OECD och	Prop. 2013/14:126
Sverige, 1980–2012

7,00
6,00
5,00
4,00
3,00
2,00			OECD totalt exkl
			OECD totalt exkl
			Sverige
1,00			Sverige
1,00
0,00
1980	1982	1984	1986	1988	1990	1992	1994	1996	1998	2000	2002	2004	2006	2008	2010	2012

Källa: OECD

Vid en jämförelse med våra nordiska grannländer framgår att bostads- byggandet per 1000 invånare ligger förhållandevis lågt i Sverige. Från början av 1990-talet ligger Sveriges bostadsbyggande lägst och sedan slutet av 00-talet i nivå med Danmark där bostadsbyggandet sjönk kraf- tigt.

Diagram 4.5 Påbörjade bostäder per 1000 invånare i Norden, 1990–
		2012
16,00
14,00												Danmark
14,00												Finland
												Finland
												Norge
12,00												Sverige
10,00
8,00
6,00
4,00
2,00
0,00
1980	1982	1984	1986	1988	1990	1992	1994	1996	1998	2000	2002	2004	2006	2008	2010	2012

Källa: Marcobond, Danmarks statistik, Statistikcentralen (Finland), Statistisk sentralbyrå (Norge), SCB

Prop. 2013/14:126 Efterfrågan, bostadspriser och hyror

Befolkningsökningen i storstadsregionerna och större universitets- och högskoleorter och den ökade bostadstätheten ger också utslag i prisbild- ningen på bostäder. Efter finanskrisen har bara Norge av de övriga nordiska länderna haft en likartad, om än ännu snabbare, prisutveckling.

Sett över en längre tidsperiod har dock prisutvecklingen på bostadsrät- ter och egnahem under lång tid varit mycket olikartad i olika delar av Sverige, med störst prisökningar i Storstockholmsregionen. Under 2000- talet har bostadsrättspriserna ökat markant i hela landet. Spridningen är dock stor mellan olika regioner, varvid prisutvecklingen i Stockholms län är särskilt hög.

Prisökningarna kan i hög grad förklaras av grundläggande ekonomiska drivkrafter: befolkningstillväxten i tillväxtregionerna, ökad betalnings- förmåga till följd av ökade reallöner, låga räntor och ett otillräckligt ut- bud. Studier som har gjorts pekar på att det främst är hushåll med höga inkomster som har stora lån, varför sårbarheten vid eventuella prisfall är begränsade både bland hushållen och bland bankerna. För enskilda hus- håll är det dock i stort sett alltid allvarligt om man tvingas sälja sin bo- stad långt under vad man själv betalat. Fallande priser kan också leda till minskad rörlighet medan höjda räntor kan leda till att hushållen drar ned sina inköp inom andra områden, vilket direkt påverkar tillväxten och sysselsättningen.

Diagram 4.6 Köpeskilling för permanenta småhus, 1998–2013

Medelvärde i tusentals kronor fjärde kvartalet i respektive region

4500
4000			Stor-Stockholm
4000			Storgöteborg
			Storgöteborg
			Stormalmö
3500			Östra mellansverige
3500			Småland med öarna
			Småland med öarna
			Sydsverige
3000			Västsverige
			Mellersta Norrland
2500
2000
1500
1000
500
0
1998	1999	2000	2001	2002	2003	2004	2005	2006	2007	2008	2009	2010	2011	2012	2013

Källa: SCB

Prisutvecklingen för bostadsrätter är likartad med den för permanenta småhus, dvs. en stadig uppgång men med en stor spridning. Även hyres- utvecklingen har varit olika mellan olika kommungrupper. Spridningen är dock betydligt mindre jämfört med t.ex. fastighetsprisindex och bostadsrätter.

Diagram 4.7 Hyresutveckling i olika kommungrupper, 1990–2012

1200
		Storstockholm
		Storgöteborg
1000		Övr ≥75' inv
		Övr < 75, inv
800
600
400
200
0
1990	1992	1994	1996	1998	2000	2002	2004	2006	2008	2010	2012

Källa: SCB

I Storstockholm steg hyrorna i beståndet (lägenheter om 3 rum och kök) med 142 procent mellan 1990 och 2012, mot 122 procent i övriga kom- muner med 75 000 invånare eller fler, 188 procent i övriga kommuner med mindre än 75 000 invånare och 116 procent i Storgöteborg.

4.2Hur många bostäder behöver byggas?

Befolkningen i Sverige har ökat under flera år och bedöms växa även fortsättningsvis. Särskilt under senare år har dock utvecklingen varit mycket ojämn. Främst storstadsregionerna, men även större universitets- och högskoleorter har vuxit mer än genomsnittet för riket, men ett stort antal kommuner har präglats av såväl en minskande folkmängd som en ökande andel äldre.

Miljonprogrammet är den största och längsta sammanhållande satsning på bostadsproduktion som har gjorts i Sverige. På tio år byggdes en mil- jon nya bostäder. Under åren kring 1990 följde en ny våg av nybygg- nation, nu i kölvattnet av avreglering av bankernas kreditgivning. Inve- steringarna i bostäder har dock ända sedan den ekonomiska krisen under 1990-talet legat på en förhållandevis låg nivå, både jämfört med tidigare och vid en internationell jämförelse.

En konsekvens av denna asymmetriska utveckling är den minskade bo- stadstätheten i framför allt storstadsregionerna, men också på större uni- versitets- och högskoleorter (jfr diagram 4.1). En annan konsekvens är den geografiskt differentierade prisbildningen på bostäder (diagram 4.6). Hyresutvecklingen uppvisar ett liknande mönster, dock med mindre variation över landet (diagram 4.7).

Verkligheten är komplex och svaret på frågan om hur stort behovet av bostadsbyggande är kan angripas från olika utgångspunkter och med olika metoder.

Prop. 2013/14:126

Prop. 2013/14:126 Boverket har genomfört olika studier av bostadsbehov och efterfrågan på bostäder. År 2007 gjordes en analys av det kvantitativa byggbehovet av nya bostäder i landets 81 arbetsmarknadsregioner och i riket som helhet fram till år 2020. Denna analys baserades på faktiska och progno- sticerade regionala befolkningsprognoser och hushållsförändringar samt antaganden om förändringar i bostadsbeståndet. Det totala byggbehovet i Sverige till och med år 2020 beräknades då till drygt 550 000 eller cirka 30 600 bostäder per år.

År 2012 gjorde Boverket en ekonometriskt grundad analys av bostads- bristen ur ett marknadsperspektiv. Resultatet av denna blev att bostads- beståndet årligen måste öka netto med mellan ca 46 000 bostäder och 65 000 bostäder där det finns brist, medan beståndet totalt sett ska minska med 2 000–3 000 bostäder där det finns överskott. Enligt Bover- ket stämde storleken på bostadsbristen för landet som helhet väl överens med de resultat som myndigheten tidigare har redovisat som ett resultat av bostadsmarknadsenkäten (BME) och Boverkets indikatorer.

Andra aktörer har kommit med andra siffror om hur många bostäder som behöver byggas, i en del fall ligger bedömningen betydligt över vad Boverket kommit fram till i sina analyser. Om bostadsbyggandet skulle öka till den tidigare genomsnittliga nivån inom OECD, till ca fem pro- cent av BNP, skulle det – allt annat lika – innebära en nybyggnadsnivå på ca 50 000 bostäder per år.

Det är uppenbart att den fortsatt pågående demografiska förändringen i landet, med stort befolkningstryck i vissa regioner, kräver ett betydligt mer omfattande bostadsbyggande än den nivå som rått under lång tid. Till detta kommer att en ”historisk skuld” har byggts upp genom att ut- budet av bostäder inte har hållit jämn takt med vare sig behov av eller efterfrågan på bostäder (diagram 4.3). Bostadsbyggandet måste därför öka. En rimlig bedömning är att den samlade bostadsproduktionen be- höver ligga på ca 45 000–50 000 bostäder per år under några år framöver. Långsiktigt torde dock ca 40 000 bostäder per år vara mer rimligt. Rege- ringen följer kontinuerligt hur såväl bostadsbyggandet som de olika faktorer som påverkar såväl utbud som efterfrågan utvecklas.

Utbudet av bostäder bestäms dock bara till en del av hur många bostä- der som byggs – minst lika viktigt är hur det befintliga bostadsbeståndet utnyttjas. Regeringen har därför även vidtagit åtgärder som syftar till att underlätta uthyrningen av privatbostäder och därmed också öka utbudet av bostadsmöjligheter på marknaden.

4.3Regeringens strategi för minskad bostadsbrist

4.3.1En bättre fungerande bostadsmarknad

Målet för bostadspolitiken är långsiktigt väl fungerande bostadsmark- nader där konsumenternas efterfrågan möter ett utbud av bostäder som svarar mot behoven. För att uppnå detta krävs reformer när det gäller institutionella förhållanden som reglerar förutsättningarna på bostads- marknaderna som sådana, som när det gäller förutsättningarna för att fler bostäder ska finnas tillgängliga på marknaden.

När det gäller institutionella förhållanden av betydelse för bostads- Prop. 2013/14:126 marknaden som sådan har det under de senaste åren skett förändringar

som skapat jämställda villkor för allmännyttiga och privata bostadsföre- tag, bl.a. har den s.k. hyresnormerande rollen för allmännyttiga bostads- företag avskaffats och ersatts med en normerande roll för alla kollektivt förhandlade hyror, vilket skapat jämlika förutsättningar vid hyresför- handlingarna. En särskild hyreslag som gäller vid uthyrning av privat- personer har införts, lagen (2012:978) om uthyrning av egen bostad, vilket innebär att en privatperson som inte hyr ut en bostad som närings- verksamhet kan begära en hyra som ger täckning för de egna kostna- derna. Skattevillkoren vid privatuthyrning har också förbättrats. Att underlätta och stimulera andrahandsuthyrningen syftar till att bättre ut- nyttja det befintliga bostadsbeståndet och därigenom på kort sikt möta det ökade behovet av bostäder.

Regeringen har i propositionen Ökad uthyrning av bostadsrättslägen- heter (2013/14:142) föreslagit åtgärder som förbättrar möjligheterna för bostadsrättshavare att få tillstånd att hyra ut sin bostad under begränsad tid. Möjligheten att skapa bostäder i flerbostadshus som disponeras med äganderätt infördes 2009. En särskild utredare ska föreslå de författnings- ändringar som behövs för att hyreslägenheter i flerbostadshus ska kunna ombildas till ägarlägenheter. Uppdraget ska redovisas senast den 30 maj 2014.

Hyresrätten har en viktig roll för rörligheten på bostadsmarknaden och därmed även för rörligheten på arbetsmarknaden. För att stimulera utbudet av hyresbostäder sänktes den kommunala fastighetsavgiften för hyreshusenheter den 1 januari 2013. Bostadsbeskattningskommittén (Fi 2012:04) ansåg att hyresrätter är skattemässigt missgynnade jämfört med ägda bostäder och har därför föreslagit att den kommunala fastig- hetsavgiften för hyresrätter ska avskaffas, om hyresrätten upplåts för bostadsändamål inom ramen för en näringsverksamhet (Vissa bostads- beskattningsfrågor, SOU 2014:1). Betänkandet behandlas för närvarande inom Regeringskansliet.

4.3.2Förenkling och effektivisering av regelverket

När det gäller institutionella förhållanden av betydelse för utbudet av nya bostäder har politiken under den innevarande mandatperioden varit inrik- tad på att förenkla såväl byggregler som regler som påverkar planerings- förutsättningar. Syftet är att åstadkomma så enkla och effektiva plan- och byggprocesser som möjligt, vilket innebär att genomförandet av ett pro- jekt – från idé till färdigställande – ska kunna ske utan onödigt dröjsmål.

Dagens långa handläggningstider för planläggning påverkar bl.a. förut- sättningarna för en effektiv konkurrens i byggsektorn. Många mindre aktörer i byggsektorn saknar i dag förutsättningar för att genomföra pro- jekt som förutsätter planläggning. De långa processerna tar dels stora personella och ekonomiska resurser i anspråk från exploatören, dels kan markinnehavet i sig medföra betydande räntekostnader under den tid som planläggningen pågår, i synnerhet om utgången av t.ex. ett planärende är osäker. Kortare processer innebär generellt att mindre kapital behöver

bindas i mark. Flera och även mindre byggherrar kan därmed våga inve-

Prop. 2013/14:126 stera i mark och inleda förhandlingar med kommunen om nya byggpro- jekt. Detta medför att flera byggprojekt kan komma att påbörjas sam- tidigt som konkurrensen kan öka vilket i sin tur kan leda till lägre kost- nader för bostadskonsumenten. Denna proposition är ett led i regeringens arbete med att åstadkomma enkla och effektiva plan- och byggprocesser.

Plan- och bygglagen (2010:900), förkortad PBL, innehåller den cen- trala regleringen på plan- och byggområdet. Utformningen och tillämp- ningen av bestämmelserna i PBL har därför stor inverkan på ändamåls- enligheten och effektiviten i processerna för planering och byggande. Regeringen har under den innevarande mandatperioden tagit initiativ till ett stort antal utredningar och myndighetsuppdrag i syfte att effektivisera regelverket. Förslag har lämnats från bl.a. Byggkravsutredningen och Plangenomförandeutredningen. Flera av förslagen behandlas i denna pro- position.

Därutöver har regeringen nyligen föreslagit förändringar i PBL i pro- positionen Fler bostäder åt unga och studenter (prop. 2013/14:59, bet. 2013/14:CU22) respektive i propositionen Avskaffande av den obliga- toriska byggfelsförsäkringen och ny lag om färdigställandeskydd (prop. 2013/14:125). Regeringen avser att återkomma till riksdagen med fler förslag inom plan- och byggområdet, bl.a. i fråga om buller samt om ytterligare åtgärder som kan genomföras utan krav på bygglov.

Som en följd av de förändringar som föreslås på lagnivå i nämnda pro- positioner kommer regeringen också att föreslå följdändringar på för- ordningsnivå. Vidare kommer Boverket att föreslå en rad förenklingar i regleringen på föreskriftsnivå. Detta gäller i första hand på områdena energi och bostadsutformning, luft och buller. Syftet när det gäller kraven på bostadsutformning är att åstadkomma generella lättnader för små bostäder utan att göra avkall på krav om tillgänglighet.

Flera utredningar har genom åren pekat på att det huvudsakliga pro- blemet med utdragna plan- och byggprocesser inte är bestämmelserna i PBL i sig utan tillämpningen av dessa bestämmelser. I samband med att den nya PBL beslutades 2010 genomfördes en större informations- och utbildningsinsats, i första hand för handläggare inom kommuner och länsstyrelser, genom kommittén Ny PBL – på rätt sätt (dir. 2010:55). Denna insats avslutades under 2013.

Samtidigt som regeringen beslutar om den nu aktuella propositionen beslutar regeringen att ge Boverket i uppdrag att fortsätta utbildnings- insatserna i PBL genom att dels genomföra introduktionsutbildningar för nyanställd personal inom kommuner och länsstyrelser med ansvar för handläggning inom PBL-området, dels fördela bidrag till kommuner och regioner för att skapa nationella utvecklingsprojekt som syftar till att dela erfarenheter av praktisk tillämpning från olika delar av landet. Dessa utbildningsinsatser kommer även att omfatta de förändringar som rege- ringen nu föreslår respektive har föreslagit tidigare under riksmötet 2013/14.

Med dessa ändringar och insatser anser regeringen att förutsättningarna förbättras för att skapa ett regelverk som medverkar till att minska bostadsbristen i landet.

4.3.3

Ytterligare arbete behövs för att nå målen

Prop. 2013/14:126

Regeringens bedömning: Plangenomförandeutredningens förslag i föl- jande delar bör beredas ytterligare:

–en översiktsplan ska kunna utformas som en s.k. områdesplan,

–områdesbestämmelserna ska upphävas som planinstitut,

–under genomförandetiden ska i normalfallet inget bygglov krävas för att bygga i enlighet med planen,

–bygglov ska anslås på platsen och kungöras på kommunens webb- plats under viss tid, och

–endast de som har lämnat synpunkter som inte har tillgodosetts har möjlighet att överklaga ett bygglov.

Plangenomförandeutredningens förslag: Överensstämmer inte med regeringens förslag då regeringen anser att förslagen behöver beredas ytterligare.

Skälen för regeringens bedömning: Som redovisats i föregående avsnitt behandlas i denna proposition bl.a. förslag från Byggkravsutred- ningen och Plangenomförandeutredningen. För närvarande pågår även flera andra utredningar som regeringen har tillsatt och som fortfarande pågår. I detta sammanhang bör särskilt följande utredningar framhållas:

-Bostadsplaneringskommittén som ska se över de regelverk som styr fysisk planering och framtagande av planeringsunderlag på regional nivå som behövs för att tillgodose bostadsförsörjningsbehovet och en långsiktigt hållbar utveckling i alla delar av landet (dir. 2013:78).

-Utredningen Hushållning med mark och vatten – områden av riks- intresse (dir. 2013:126) som ska se över 3 kap. miljöbalken och rele- vanta delar av 4 kap. miljöbalken. Utredaren ska föreslå sådana änd- ringar som ger ett system för hushållning med mark- och vattenområ- den och särskilt områden av riksintresse som bl.a. inte leder till onö- diga inskränkningar i användningen av mark- och vattenområden el- ler för planeringen av hur områdena ska användas. Utredaren ska med förtur behandla frågan om bostadsförsörjning i relation till riksintres- sesystemet och utveckla ett system där avvägningar kan göras mellan olika riksintressen och tillgodoseendet av bostadsförsörjningsbehovet.

-PBL-överklagandeutredningen som ska se över möjligheten att effek- tivisera processen för prövning av kommunala beslut som överklagats enligt PBL i syfte att, med bibehållen rättssäkerhet, åstadkomma en effektivare prövningsordning (dir. 2013:53).

-Utredningen om en kommunallag för framtiden som ska utreda bl.a. om nuvarande bestämmelser om laglighetsprövning av kommunala beslut är ändamålsenligt utformade eller om det finns behov av en modernisering av dem samt om ordningen med tillkännagivande av kommunala beslut på anslagstavla kan ersättas av eller kompletteras med en ordning där tillkännagivandet sker på elektronisk väg (dir. 2012:105).

Några av de förslag som har lämnats av Plangenomförandeutredningen
behöver bedömas tillsammans med kommande förslag från pågående
utredningar. Detta gäller bl.a. Plangenomförandeutredningens förslag om
s.k. områdesplaner och avskaffande av områdesbestämmelserna som	53

Prop. 2013/14:126 självständigt planinstitut. Regeringen gör bedömningen att det, innan denna typ av genomgripande ändringar genomförs i PBL, är lämpligt att avvakta förslag och överväganden från Bostadsplaneringskommittén om vad som framöver bör ingå i den fysiska planeringen på regional respek- tive kommunal nivå. På motsvarande sätt bör eventuella ändringar i fråga om formerna för kungörelse och talerätt i ärenden som rör lov och för- handsbesked m.m. övervägas först när utredningen om en kommunallag för framtiden respektive PBL-överklagandeutredningen har slutfört sitt arbete.

För några av Plangenomförandeutredningens förslag har remissutfallet även pekat på ett behov av ytterligare utredning innan det är möjligt att föreslå författningsändringar, bl.a. i fråga om förslaget att det som huvudregel ska räcka med detaljplan eller bygglov, men att det normalt inte ska behövas bådadera.

Med de ändringar som kan förväntas till följd av nu pågående utred- ningar och insatser förbättras förutsättningarna ytterligare för att åstad- komma så enkla och effektiva plan- och byggprocesser som möjligt. Regeringen anser att detta kommer att bidra till att genomförandet av ett projekt – från idé till färdigställande – kan ske så effektivt som möjligt, utan att hållbarheten i det som byggs och planeras behöver påverkas negativt.

	5	Detaljplanekravet begränsas

	Regeringens förslag: Det ska inte vara obligatoriskt med detaljplan i
	lika många fall som enligt nu gällande bestämmelser. En kommuns
	möjlighet att ställa krav på att det i vissa fall ska finnas en detaljplan ska
	dock inte inskränkas.
		Plangenomförandeutredningens förslag: Överensstämmer i huvud-
	sak med regeringens förslag när det gäller att detaljplanekravet ska upp-
	höra att gälla om kommunen och staten är överens om markanvänd-
	ningen på översiktsplanenivån och att staten endast ska ställa krav på
	detaljplan i de fall som en bebyggelse eller ett byggnadsverk kan antas
	medföra betydande miljöpåverkan. Utredningen föreslog emellertid att
	kommunen endast skulle få ställa krav på detaljplan i fråga om en sam-
	manhållen bebyggelse som ska förändras, om detaljplanen behövs med
	hänsyn till fastighetsrättsliga förhållanden eller för ett nytt byggnadsverk,
	som är beroende av en allmän plats som kommunen ska vara huvudman
	för (SOU 2013:34 s. 205 ff., 212 f., 224 ff. och 266 ff.)
		Remissinstanserna: Flertalet av remissinstanserna är positiva till prin-
	cipen att detaljplanekravet ska upphöra att gälla, om kommunen och
	staten har kommit överens om markanvändningen på översiktsplane-
	nivån. Bland annat Lantmäteriet och Länsstyrelsen i Östergötlands
	respektive Jämtlands län anser att det är rimligt att kommunen och läns-
	styrelsen kan komma överens om i vilka områden detaljplanekravet
	kvarstår. Umeå kommun tillstyrker förslaget i denna del. Östersunds
54	tingsrätt (mark- och miljödomstolen) och Länsstyrelsen i Dalarnas län är

positiva till en uppluckring av detaljplanekravet. En uppluckring av detaljplanekravet anses dock med fördel kunna knytas till den befintliga översiktsplanen och länsstyrelsens medgivande. Länsstyrelsen är tvek- sam till om den nya, oklara ”områdesplanen” behövs, och bedömer att de önskade rättsverkningarna i stället kan knytas till en fördjupning av översiktsplanen med viss detaljeringsgrad. Flera länsstyrelser, bl.a. Läns- styrelsen i Stockholms respektive Skåne län, är positiva till att detalj- planekravet upphävs, men bara om staten och kommunen är överens i alla delar av områdesplanen. Sveriges Kommuner och Landsting anser att förslaget att en väl genomarbetad områdesplan ska vara grund för ett upphävande av det statliga kravet på detaljplan är bra. NCC ser positivt på grundtanken i de förändringar som föreslås.

Boverket menar att förslaget innebär att detaljplanekravet blir ett red- skap för länsstyrelsen att bevaka de statliga intressena, vilket är en ny- ordning. Nyttan med denna förändring framgår inte särskilt tydligt och enligt Boverket saknas det skäl att förändra detaljplanekravet i detta av- seende. Göteborgs kommun menar att i betänkandet ses detaljplanen som ett problem, men detaljplanen är en förutsättning för lösningar av ett problem. Ambitionen att minska kravet på detaljplan kommer inte i nämnvärd utsträckning att tillföra någon möjlighet till att minska kravet på detaljplan i större projekt. Lunds kommun menar att möjligheten att avskaffa detaljplanekravet inom en områdesplan troligen inte är tillämp- ligt i särskilt många fall. Även Malmö kommun menar att mycket få av de projekt som pågår i staden skulle vara möjliga att hantera utan detalj- plan på grund av motstridiga intressen och att svåra avvägningsfrågor som buller, förorenad mark, vattennivåer, geotekniska förhållanden och andra riskfrågor m.m. måste utredas. Naturskyddsföreningen anser att lättnaderna i detaljplanekravet, dvs. de regler som styr när en bindande detaljplan måste tas fram, är ytterst olämpliga. Det är särskilt negativt att kommunen ska kunna åsidosätta detaljplanering vid verksamheter som innebär betydande miljökonsekvenser, om området ingår i områdesplan.

Vänersborgs tingsrätt (mark- och miljödomstolen) menar att det behöver säkerställas att den miljökonsekvensbeskrivning, förkortad MKB, som ligger till grund för områdesplanen är tillräckligt detaljerad för att kunna svara mot kravet på MKB för detaljplan.

Merparten av remissinstanserna är negativa till att det statliga detalj- planekravet endast ska omfatta åtgärder som omfattar betydande miljö- påverkan, bl.a. Hallands läns landsting och Sveriges Kommuner och Landsting. Länsstyrelsen i Stockholms, Skåne, Östergötlands respektive

Gävleborgs län avstyrker förslaget om att en detaljplan generellt endast ska behövas om förslaget kan antas medföra betydande miljöpåverkan och menar att nuvarande regler är en lämplig nivå även i fortsättningen. Det är mycket sällan som ett förslag till detaljplan antas medföra bety- dande miljöpåverkan trots att det många gånger handlar om mycket stor omgivningspåverkan. Svea hovrätt (Mark- och miljööverdomstolen), Statskontoret och Handisam ifrågasätter om förslaget uppnår sitt syfte, dvs. att förenkla och förkorta plan- och byggprocessen. Systemet blir än mer oöverblickbart och svårtillgängligt och det finns risk för stora skill- nader mellan kommunerna när kommunens utrymme att bestämma själva ökar. Stora olikheter innebär konsekvenser som står i strid med utred- ningens syfte, inte minst för de intressenter som är aktiva i flera kommu-

Prop. 2013/14:126

Prop. 2013/14:126 ner. Leksands kommun menar att förslaget att det generellt sett endast

	behövs detaljplan om åtgärden kan antas medföra betydande miljöpåver-
	kan skulle innebära att en detaljplan väldigt sällan upprättas. Länsstyrel-
	sen i Västra Götalands län avstyrker förslaget och menar att byggnads-
	nämnden i stället kan ges större möjligheter att tillämpa det undantag
	som finns redan i dag, dvs. att en detaljplan inte behövs om frågan om en
	byggnads tillkomst kan prövas i samband med en ansökan om förhands-
	besked eller bygglov. Länsstyrelsen i Dalarnas län och Borlänge kom-
	mun framhåller att detaljplanekravet dels är ett krav från staten på att
	vissa frågor måste prövas i detaljplan för att staten ska kunna bevaka sina
	intressen, dels ett skydd för kommunen, så att oönskade markanvänd-
	ningsförändringar inte kan uppnås genom ett överklagat bygglov, utan
	kommunen får veto genom sin rätt att bestämma om en detaljplan ska
	antas eller ej. Nuvarande regler garanterar, på ett bättre sätt än utred-
	ningsförslaget, båda dessa syften. Länsstyrelsen i Norrbottens län anser
	att ska-kravet för detaljplan inte omhändertar de statliga intressena på ett
	övertygande sätt. Göteborgs kommun avstyrker den föreslagna definitio-
	nen ”betydande miljöpåverkan” som huvudkriterium för plankrav.
	Malmö kommun anser att det är ologiskt att begränsa detaljplanekravet
	till betydande miljöpåverkan eftersom prövning då sker även enligt mil-
	jöbalken och ibland också enligt annan lagstiftning. Det är dessutom
	oklart om utredningens förslag på hantering av planer vars genomförande
	kan medföra betydande miljöpåverkan uppfyller de krav på prövning av
	miljökonsekvenser som följer av det s.k. MKB-direktivet (Europaparla-
	mentets och rådets direktiv 85/337/EEG av den 27 juni 1985 om bedöm-
	ning av inverkan på miljön av vissa offentliga och privata projekt)
	respektive det s.k. SEA-direktivet (Europaparlamentets och rådets direk-
	tiv 2001/42/EG av den 27 juni 2001 om bedömning av vissa planers och
	programs miljöpåverkan). Att som utredningen föreslår göra allt detalj-
	planearbete valbart i stället för kravstyrt öppnar för otydlighet, dis-
	kussion och frågor kring rättssäkerhet. Även Göteborgs kommun anser
	att det är ologiskt att utgå från betydande miljöpåverkan som kriterium
	för plankravet, eftersom en åtgärd kan bli dubbel- och ibland trippel-
	granskad enligt olika regelverk. Örebro kommun menar att en risk är att
	förutsättningarna för byggande blir mer oklara. Utan detaljplan skulle en
	byggherre få svårare att överblicka rättsläget, och bedöma vad han och
	grannarna har möjlighet att bygga. Sveriges Kommuner och Landsting
	anser att betydande miljöpåverkan som kriterium för detaljplaneläggning
	inte är tillräckligt. Naturskyddsföreningen anser att det är ytterst negativt
	att man föreslår att helt stryka kravet på att kommunen ska ta fram en
	detaljplan när byggnadsverkets användning får betydande inverkan på
	omgivningen. Nynäshamns kommun menar att inom tätbebyggda områ-
	den med flera fastigheter och rättighetshavare måste genomförandefrå-
	gorna hanteras i detaljplaner. Myndigheten för samhällskydd och bered-
	skap anser att förslaget inte är genomförbart inom bl.a. sådana områden
	som riskerar att påverkas av olyckor kring sevesoverksamheter. Trafik-
	verket tycker det är märkligt att koppla detaljplanekravet till miljöbalken
	och dess definition av när en detaljplan kan antas medföra en betydande
	miljöpåverkan och anser att en detaljplan även ska behövas om stat och
	kommun inte är överens om hur ett riksintresse ska tillgodoses eller när
56	det krävs för att genomföra gator, gång- och cykelvägar samt kollektiv-

trafikanordningar. De nyss införda reglerna i väglagen (1971:948) och Prop. 2013/14:126 lagen (1995:1649) om byggande av järnväg, som innebär att detaljplan

ska kunna räcka för att planera tunnelbana och spårväg, riskerar att bli verkningslösa.

Länsstyrelsen i Kalmar län tillstyrker förslaget.

Remissinstanserna anser generellt att kommunen måste kunna ställa krav på detaljplan i fler fall än vad utredningen har föreslagit, bl.a. Läns- styrelsen i Västra Götalands, Västernorrlands respektive Norrbottens län och Göteborgs kommun, Örebro kommun och Umeå kommun. Karlstads kommun menar att de bestämmelser som finns i dag i 4 kap. PBL bör kvarstå som möjliga skäl. Linköpings kommun avstyrker förslaget och menar att kommunen även i fortsättningen måste ha initiativet att be- döma när en detaljplan ska upprättas. Detaljplanekravet för ny samman- hållen bebyggelse bör finnas kvar, även om det inte behövs med hänsyn till fastighetsrättsliga förhållanden. Det kan också finnas skäl att reglera ny bebyggelse, t.ex. i städernas randzoner eller ur ett gestaltnings- perspektiv. Det är kommunens erfarenhet att detaljplaneinstrumentet inte överanvänds. Malmö kommun menar att detaljplanekravet behöver ha samma omfattning som i gällande rätt och att det är oförutsägbart, in- effektivt och otillräckligt att pröva frågor om markens lämplighet, plus- höjder, trafiksäkerhet etc. i varje enskilt bygglov. Jönköpings kommun anser att i de allra flesta fall måste en detaljplan tas fram för att hantera sådana frågor. Mora kommun framhåller att en mängd situationer som kan behöva detaljplan utelämnas enligt förslaget. Lantmäteriet pekar på att många av de fastighetsrättsliga frågor som lantmäterimyndigheterna arbetar med är av sådan art att genomförandet snarare underlättas än fördröjs av att frågorna klaras ut i en planprocess. I vissa fall kan möj- ligheten att reda ut frågorna i en detaljplan vara en förutsättning för att en exploatering överhuvudtaget ska kunna genomföras. Det torde i många fall vara nödvändigt att upprätta detaljplaner för att reglera allmänna platser. Luleå tekniska universitet anser att det är viktigt att stadsdelar eller projekt som har komplicerade fastighetsägarförhållanden, kultur- miljöer, miljöpåverkan och/eller kontroversiella projekt detaljplaneras. Ronneby kommun framhåller att fördelen med en detaljplan från demo- kratisk synpunkt är att grannar vet vad som gäller med hänsyn till en mängd bestämmelser.

Byggherrarna Sverige AB befarar att de större kommunerna i flertalet situationer kommer att ställa krav på detaljplan och menar att det måste finnas en möjlighet att överklaga beslutet att upprätta detaljplan.

Skälen för regeringens förslag

Bakgrund och gällande bestämmelser

Enligt gällande rätt ska kommunen i vissa fall pröva om ett mark- eller vattenområde är lämpligt för bebyggelse och byggnadsverk samt reglera bebyggelsemiljöns utformning genom en detaljplan (jfr 4 kap. 2 § plan- och bygglagen [2010:900], förkortad PBL). Bland annat gäller att en detaljplan ska upprättas för

-en ny sammanhållen bebyggelse, om det behövs med hänsyn till omfattningen av bygglovspliktiga byggnadsverk i bebyggelsen,

Prop. 2013/14:126 - en bebyggelse som ska förändras eller bevaras, om regleringen behö- ver ske i ett sammanhang, och

-ett nytt byggnadsverk som inte är ett vindkraftverk, om byggnads- verket är en byggnad eller kräver bygglov och byggnadsverkets an- vändning får betydande inverkan på omgivningen eller om det råder stor efterfrågan på området för bebyggande.

	Trots den tredje strecksatsen krävs det ingen detaljplan, om byggnads-
	verket kan prövas i samband med en ansökan om bygglov eller förhands-
	besked. Avsikten med den bestämmelsen är att en kommun inte ska
	kunna hävda krav på detaljplan i varje enskilt fall i förhållande till en
	enskild, om åtgärden är av begränsad omfattning. En detaljplan krävs
	däremot alltid, om användningen av byggnadsverket kan antas medföra
	en betydande miljöpåverkan. Därutöver finns krav på att ett vindkraft-
	verk i vissa fall ska prövas genom en detaljplan. En detaljplan behövs
	emellertid aldrig om markanvändningen har reglerats tillräckligt med
	områdesbestämmelser.
	PBL ställer således krav på kommunen att viss bebyggelse ska regleras
	med detaljplan, det s.k. detaljplanekravet. Detaljplanekravet tar sikte på
	sådana fall där detaljplanen typiskt sett är den lämpligaste reglerings-
	formen. Avgörande för frågan när detaljplan ska användas är i första
	hand enligt propositionen med förslaget till 1987 års plan- och bygglag
	bl.a. omfattningen och arten av befintlig bebyggelse inom och i anslut-
	ning till det aktuella området, efterfrågan på mark för bebyggelse i områ-
	det, dvs. bebyggelsetryckets styrka, förekomsten av motstridiga markan-
	vändningsintressen inom området, om inte frågorna har lösts genom
	områdesbestämmelser, allmänhetens intresse av vad som ska hända i
	området liksom antalet berörda sakägare och andra enskilda intressenter,
	regleringsbehov för bebyggelsen, som inte har beaktats i översiktsplanen
	eller i områdesbestämmelser, samt anspråken på kommunens medverkan
	vid genomförandet av bebyggelsen (prop. 1985/86:1 s. 150).
	När en detaljplan upprättas ges staten, genom länsstyrelsen m.fl. myn-
	digheter, tillfälle att inom ramen för planprocessen lämna synpunkter i
	fråga om ny och ändrad bebyggelse. Genom planprocessen ges staten
	också vissa möjligheter att förhindra bebyggelsen, om bebyggelsen kan
	befaras bli olämplig med hänsyn till de s.k. ingripandegrunderna (jfr
	11 kap. 10och 11 §§ PBL).
	I 6 kap. miljöbalken finns bestämmelser om bl.a. miljökonsekvens-
	beskrivningar. Syftet är bl.a. att identifiera och beskriva de direkta och
	indirekta effekter som en planerad verksamhet eller åtgärd kan medföra.
	Vidare är syftet att möjliggöra en samlad bedömning av dessa effekter på
	människors hälsa och på miljön. I miljöbalken finns även bestämmelser
	om miljökonsekvensbeskrivningar av sådana planer och program, vilkas
	genomförande kan antas medföra en betydande miljöpåverkan (6 kap.
	11–18 §§). Dessa bestämmelser ska även tillämpas när en detaljplan upp-
	rättas (4 kap. 34 § PBL). I fråga om detaljplaner ska bestämmelserna
	endast tillämpas på sådana planer som kan antas medföra en betydande
	miljöpåverkan enligt de kriterier som har införts i 4 och 5 §§ förord-
	ningen (1998:905) om miljökonsekvensbeskrivningar, förkortad MKBF.
	Särskilda kriterier ska tillämpas om genomförandet av detaljplanen kan
58	antas få en betydande miljöpåverkan på grund av att planområdet får tas i

anspråk för industriändamål, ett köpcentrum, en parkeringsanläggning eller något annat projekt för sammanhållen bebyggelse, en fritidsby med tillhörande anläggningar utanför sammanhållen bebyggelse, spårvägar och tunnelbanor och vissa andra större anläggningar (4 kap. 34 § PBL).

Bestämmelserna i PBL och miljöbalken om miljökonsekvensbeskriv- ningar är en följd av Sveriges medlemskap i Europeiska unionen, närma- re bestämt de krav som uppställs i det s.k. MKB-direktivet respektive SEA-direktivet.

Plangenomförandeutredningen föreslog en ordning som byggde på tanken att de stora dragen i markanvändningen i högre grad ska klaras ut inom ramen för översiktsplaneringen. Utredningen föreslog att en över- siktsplan som uppfyller vissa kriterier avseende skala och innehåll m.m. skulle benämnas områdesplan. Enligt utredningens uppfattning minskar samhällets behov av detaljplaner om kommunen och staten är överens om hur den fysiska miljön kan utvecklas och bevaras (SOU 2013:34

s.205).

Utredningen ansåg att när en bebyggelse eller ett byggnadsverk kan an-

tas medföra en betydande miljöpåverkan är det normalt sett frågan om sådana åtgärder i miljön som behöver bedömas i ett planmässigt sam- manhang. Enligt utredningen borde gränsen för betydande miljöpåverkan vara lagstiftarens enda tvingande krav på när kommunen ska upprätta en detaljplan. Utredningen menade dock att någon detaljplan inte behövdes i de fall som en åtgärd har stöd i en områdesplan, eftersom åtgärden då ska ha prövats i den miljökonsekvensbeskrivning som hör till områdespla- nen. Enligt utredningen borde kommunen endast kunna kräva detalj- planer i fråga om sammanhållen bebyggelse som ska förändras, om det behövs med hänsyn till fastighetsrättsliga förhållanden, samt för sådana byggnadsverk som för ett ändamålsenligt nyttjande är beroende av en allmän plats.

Det s.k. Seveso II-direktivet, dvs. rådets direktiv 96/82/EG av den 9 december 1996 om åtgärder för att förebygga och begränsa följderna av allvarliga olyckshändelser där farliga ämnen ingår, anger tröskelvärden för ett antal kemiska ämnen. Förutom vissa verksamheter som är undan- tagna från direktivets tillämpningsområde är direktivet tillämpligt på samtliga verksamheter där förekomsten av ämnen överskrider direktivets tröskelvärden, s.k. sevesoverksamheter. Det finns två kravnivåer för sevesoverksamheter – en högre och en lägre. Vilken kravnivå en verk- samhet omfattas av är beroende av vilken typ och mängd av farliga ämnen som förekommer i verksamheten. I direktivet finns krav på att medlemsstaterna ska se till att målen när det gäller att förebygga allvar- liga kemikalieolyckor och begränsningen av följderna av dem beaktas vid regleringen av markanvändningen och annan relevant reglering. Dessa mål ska uppnås genom kontroll av lokalisering av nya verksam- heter som omfattas av direktivet och nya anordningar kring befintliga verksamheter, t.ex. transportleder, platser som besöks av allmänheten och bostadsområden, när denna lokalisering eller dessa anordningar kan befaras öka risken för allvarliga olyckshändelser eller förvärra följderna av dem. Medlemsstaterna ska se till att alla behöriga myndigheter och alla planeringsorgan som har befogenhet att fatta beslut i sådana frågor upprättar lämpliga samrådsförfaranden, för att underlätta genomförandet av direktivet. Förfarandena ska utformas så att teknisk vägledning om de

Prop. 2013/14:126

Prop. 2013/14:126 risker som är förbundna med verksamheten finns tillgänglig när beslutet fattas.

Seveso II-direktivet, som är ett s.k. minimidirektiv, har i svensk rätt införts bl.a. genom lagen (1999:381) om åtgärder för att förebygga och begränsa följderna av allvarliga kemikalieolyckor, förkortad sevesolagen, miljöbalken och PBL. I juni 2012 fanns 375 sevesoverksamheter i Sverige, varav 205 på den högre kravnivån och 170 på den lägre nivån (SOU 2013:14 s. 47 f.).

PBL bör endast kräva detaljplan för sådana åtgärder som medför en betydande miljöpåverkan eller berör en sevesoverksamhet

Genom MKB-direktivet krävs att det ska göras en bedömning av in- verkan på miljön när det gäller vissa offentliga och privata projekt. Rege- ringen delar Plangenomförandeutredningens uppfattning att det i sådana fall vanligtvis är frågan om så betydelsefulla projekt att dessa bör prövas genom planläggning, åtminstone i de fall som projektet inkluderar sådana åtgärder som kräver bygglov. Om åtgärden är av sådan omfattning att MKB- respektive SEA-direktivet gör gällande att åtgärden kan medföra betydande miljöpåverkan finns det enligt regeringens uppfattning ett behov av att åtgärden prövas i förhållande till förekommande statliga respektive allmänna och enskilda intressen inom ramen för en detalj- planeprocess.

När det gäller andra åtgärder, som berör frågan huruvida ett mark- eller vattenområde är lämpligt för bebyggelse m.m., är behovet av att en detaljplan upprättas och att bebyggelsemiljöns utformning regleras enligt regeringens mening inte lika tydligt i förhållande till statens intressen. I sådana fall är det i första hand ett kommunalt eller ett enskilt intresse att åtgärden prövas genom en detaljplan.

Eftersom det i första hand är ett kommunalt intresse att reglera an- vändningen av mark och vatten genom en detaljplan, bör det enligt rege- ringens mening i första hand vara kommunen som bedömer om det finns skäl att pröva en viss bebyggelse genom en detaljplan. Därigenom kan antalet detaljplaner som upprättas enbart av formella skäl begränsas. Om kommunen bedömer att det inte finns något behov av att upprätta en detaljplan, är det vanligtvis mindre sannolikt att staten har något intresse av att en detaljplan upprättas.

Det kan naturligtvis inte uteslutas att en kommun någon gång gör en felaktig bedömning i fråga om behovet av en detaljplan. För att förhindra att så sker i fråga om mer betydelsefulla åtgärder är det enligt regeringens mening lämpligt att PBL utformas så att en bygglovspliktig åtgärd alltid ska prövas genom en detaljplan, om åtgärden innebär en betydande miljöpåverkan. Därigenom anser regeringen att PBL kommer att vara förenlig med de krav som följer av MKB- respektive SEA-direktivet. Mot denna bakgrund anser regeringen att PBL bör ändras så att en detaljplan alltid ska krävas för sådana åtgärder som kräver bygglov, om åtgärden innebär betydande miljöpåverkan.

Det ligger i sakens natur att en planerad sevesoverksamhet på högre kravnivå som omfattar bygglovspliktiga åtgärder alltid kan antas medföra betydande miljöpåverkan. Samma bedömning kan inte på motsvarande

sätt göras beträffande en sevesoverksamhet på lägre kravnivå. För att

säkerställa att kraven i Seveso II-direktivet uppfylls anser regeringen att PBL ska ange att det alltid behövs en detaljplan vid nyetablering av en sevesoverksamhet, förutsatt att åtgärden kräver bygglov. Eftersom seve- soverksamheterna i svensk rätt har sin grundläggande reglering i seveso- lagen anser regeringen att det är lämpligt att detaljplanekravet ska knytas till sådana verksamheter som omfattas av den lagen, snarare än till direk- tivet.

Med nyetablering avses både den situationen att en ny verksamhet eta- bleras på en viss plats där den inte har funnits tidigare och den situa- tionen att en befintlig verksamhet utökas på ett sådant sätt att den efter utökningen omfattas av sevesolagen. Det saknar betydelse på vilket sätt som åtgärden kräver bygglov, t.ex. om det är fråga om en åtgärd som av- ser nybyggnad, tillbyggnad eller ändring.

Regeringen anser att en detaljplan även behövs när det är fråga om för- ändringar i anslutning till en befintlig s.k. sevesoverksamhet. För att säkerställa att regleringen i PBL uppfyller kravet i Seveso II-direktivet anser regeringen att det behöver framgå av PBL att det alltid ska upp- rättas en detaljplan om det är fråga om ett nytt byggnadsverk, om det behövs med hänsyn till närheten till en sevesoverksamhet.

Uttrycket att det krävs en detaljplan för ett nytt byggnadsverk, om det behövs med hänsyn till närheten till en sevesoverksamhet, tar sikte på att en detaljplan alltid ska upprättas när det är frågan om ett sådant bygg- nadsverk som människor uppehåller sig på eller i och som därmed kan komma att påverkas i händelse av en olycka vid en närliggande seveso- verksamhet. Om det är frågan om ett byggnadsverk som människor inte annat än undantagsvis uppehåller sig i eller på, t.ex. ett vindkraftverk, en mur eller ett upplag, eller om det står klart att inga människor eller mil- jön kan komma att påverkas negativt i händelse av en olycka vid seveso- verksamheten, finns inte heller något krav på att åtgärden ska regleras med en detaljplan.

Det går inte att ange ett generellt avstånd till en sevesoverksamhet då detaljplanekravet inträder utan frågan om en detaljplan behövs måste prövas utifrån förutsättningarna i det enskilda fallet. Vid denna bedöm- ning måste hänsyn tas till både vad det nya byggnadsverket ska användas till och de risker som är förknippade med sevesoverksamheten i fråga. En bostad kan således kräva ett väsentligt större avstånd än t.ex. en lager- byggnad. Behovet av att kunna förebygga och begränsa följderna av en olycka i en sevesoverksamhet ska vara vägledande i bedömningen.

Seveso II-direktivet innehåller även andra krav. Vid reglering av mark- användningen, liksom i förfarandena för genomförandet av en sådan reglering, är det enligt direktivet nödvändigt att på lång sikt upprätthålla lämpliga avstånd mellan å ena sidan de verksamheter som avses i direk- tivet och sådana platser som besöks av allmänheten, större transport- vägar, rekreationsområden samt områden med särskilt intressant eller känslig natur m.m. så att inte riskerna för människor och miljön ökar. För åtgärder av sådan art är det enligt regeringens uppfattning inte rimligt att alltid ställa krav på detaljplan. Även för sådana åtgärder ställer emellertid PBL krav på riskhänsyn vid planläggning och i ärenden om bygglov eller förhandsbesked genom att bebyggelse och byggnadsverk ska lokaliseras till mark som är lämpad för ändamålet med hänsyn till bl.a. människors hälsa och säkerhet samt risken för olyckor (jfr 2 kap. 5 § PBL).

Prop. 2013/14:126

Prop. 2013/14:126 Flera remissinstanser har framfört invändningar mot Plangenomföran- deutredningens förslag att detaljplanekravet i PBL endast ska omfatta åtgärder som omfattar betydande miljöpåverkan. Regeringen anser emellertid att detta kriterium är tillräckligt i kombination med att en detaljplan även ska upprättas när det är frågan om en åtgärd som berör en befintlig eller planerad sevesoverksamhet. Även om kravet i PBL begränsas kommer det fortfarande i många fall att finnas ett starkt kom- munalt intresse av att reglera olika bygglovspliktiga åtgärder genom en detaljplan. Inte minst pekar remissutfallet på att det i många fall finns ett sådant kommunalt intresse. Genom att kravet på detaljplan i PBL begrän- sas till mera betydelsefulla åtgärder, förhindras den situationen att ange- lägna åtgärder fördröjs eller försenas på grund av den tid som åtgår för detaljplaneprocessen i de fall som det inte heller finns ett kommunalt intresse av att upprätta en sådan plan.

Även åtgärder som medför en betydande miljöpåverkan bör kunna undantas om åtgärden har stöd i en översiktsplan

Plangenomförandeutredningen har föreslagit att inte heller åtgärder som medför en betydande miljöpåverkan bör kräva en detaljplan, om åtgärden har stöd i en översiktsplan.

Som framgår av avsnitt 4 anser regeringen att utredningens förslag om s.k. områdesplaner behöver beredas ytterligare. Däremot anser rege- ringen – i likhet med flera remissinstanser – att kravet på detaljplan kan begränsas, i de fall som staten och kommunen är överens om markan- vändningen, dvs. i sådana fall där åtgärden har ett tydligt stöd i en aktuell översiktsplan. Om en åtgärd har ett sådant tydligt stöd i översiktsplanen, anser regeringen att det bör vara möjligt att göra undantag från huvud- regeln att en detaljplan alltid ska upprättas till följd av att en bygglovs- pliktig åtgärd kan antas innebära en betydande miljöpåverkan.

Att åtgärden ska ha ett tydligt stöd i översiktsplanen innebär att det inte är tillräckligt att åtgärden inte strider mot översiktsplanen. Den åtgärd som avses ska med andra ord vara tydligt beskriven så att det framgår hur området ska användas och utformas. I många fall kommer denna tydlig- het att förutsätta en mer detaljerad redovisning av användningen av mark och vatten än vad som vanligtvis är möjligt i den kommunomfattande översiktsplanen. Som Vänersborgs tingsrätt (mark- och miljödomstolen) framhåller behöver den miljökonsekvensbeskrivning som ligger till grund för planen vara tillräckligt detaljerad och i sådana fall i princip kunna svara mot kravet på MKB för detaljplan. För att en åtgärd ska anses ha stöd i översiktsplanen bedömer regeringen således att det i prak- tiken ofta kan krävas att åtgärden redovisas med en annan detaljerings- grad än översiktsplanen i övrigt, en s.k. fördjupning (jfr 3 kap. 23 § PBL).

Även om en åtgärd har ett tydligt stöd i en översiktsplan, anser rege- ringen att det i vissa fall kan finnas skäl för staten att kräva att åtgärden ska regleras med en detaljplan. Det kan t.ex. vara så att den tänkta verk- samheten medför vissa risker för omgivningen eller att bebyggelsens ut- formning behöver studeras i detalj för att det ska vara möjligt att avgöra huruvida den tänkta utformningen är lämplig i förhållande till de statliga intressena.

Plangenomförandeutredningen ansåg att detaljplanekravet inte borde upphöra att gälla i de fall som länsstyrelsen i sitt granskningsyttrande över den tänkta områdesplanen hade framfört invändningar mot denna (jfr SOU 2013:34 s. 224 ff.). Regeringen anser att denna ordning kan överföras till att i stället gälla översiktsplanen. Även om en sådan bygg- lovspliktig åtgärd som innebär betydande miljöpåverkan har ett tydligt stöd i översiktsplanen, anser regeringen att detaljplanekravet således bör fortsätta att gälla i de fall som länsstyrelsen har motsatt sig översikts- planen i berörda delar och åtgärden till följd av detta inte är förenlig med länsstyrelsens granskningsyttrande.

Ett ytterligare kriterium för att det ska vara möjligt att göra undantag från kravet på detaljplan, i de fall åtgärden innebär en betydande miljö- påverkan, bör vara att översiktsplanen är aktuell. Ett beslut att anta en översiktsplan som redovisar vissa bygglovspliktiga åtgärder vars genom- förande kan antas medföra betydande miljöpåverkan – och där länsstyrel- sen i sitt granskningsyttrande inte har motsatt sig att detaljplanekravet upphävs för dessa åtgärder – bör därför få till följd att detaljplanekravet endast upphävs så länge som översiktsplanen är aktuell.

Kommunfullmäktige ska minst en gång under mandattiden pröva om översiktsplanen är aktuell (3 kap. 27 § PBL). Enligt regeringens mening är det rimligt att kravet på detaljplan, för en sådan åtgärd som medför en betydande miljöpåverkan och som har stöd i översiktsplanen, åter ska gälla om en sådan aktualitetsförklaring inte sker. Detaljplanekravet bör i sådant fall återinträda på den första dagen i den mandatperiod som följer närmast efter den mandatperiod när någon aktualitetsförklaring inte har skett. Att en plan under en viss tid, till följd av den föreslagna ordningen, har ansetts vara inaktuell bör inte hindra att översiktsplanen på nytt anses vara aktuell, så snart som kommunfullmäktige beslutar att så är fallet.

Plangenomförandeutredningen bedömde att hotet om att detaljplane- kravet kan återinträda utgör ett tillräckligt incitament för kommunen att hålla planen aktuell (SOU 2013:34 s. 225 f.). Det kan emellertid inte ute- slutas att en kommun beslutar att en översiktsplan är aktuell enbart för att undvika att detaljplanekravet återinträder, trots att översiktsplanen egent- ligen är inaktuell och därför borde omarbetas. Utredningen menade att det av denna anledning finns skäl att ta hänsyn till länsstyrelsens uppfatt- ning i frågan. Regeringen delar denna uppfattning. Om länsstyrelsen i sin sammanfattande redogörelse motsätter sig att detaljplanekravet upphävs för en eller flera bygglovspliktiga åtgärder som kan antas medföra bety- dande miljöpåverkan, och som enligt översiktsplanen inte behöver före- gås av detaljplan, bör denna omständighet leda till att detaljplanekravet återinträder. Detaljplanekravet bör då inträda omedelbart när redogörel- sen har nått kommunen.

Regeringen anser att det inte är lämpligt att införa motsvarande möjlig- het att kunna undvika en detaljplan när det är frågan om en åtgärd som berör en befintlig eller planerad sevesoverksamhet. För att säkerställa att kraven på underlag och samråd m.m. enligt Seveso II-direktivet tillgodo- ses kommer det enligt regeringens bedömning i stort sett alltid krävas en detaljplan eftersom förutsättningarna vanligtvis behöver studeras i detalj för att säkerställa att riskfrågorna är tillräckligt utredda. Därmed saknas förutsättningar för att införa motsvarande möjlighet när det är frågan om en åtgärd som berör en befintlig eller planerad sevesoverksamhet.

Prop. 2013/14:126

Kommunens möjlighet att ställa krav på detaljplan bör inte ändras

Plangenomförandeutredningen ansåg att endast sådana bygglovspliktiga åtgärder som kan antas medföra en betydande miljöpåverkan generellt sett ska kräva en detaljplan. Utredningen föreslog dock att kommunen även skulle kunna få ställa krav på detaljplan i andra fall, nämligen i fråga om en sammanhållen bebyggelse som ska förändras, om detaljpla- nen behövs med hänsyn till fastighetsrättsliga förhållanden eller för ett nytt byggnadsverk, som är beroende av en allmän plats som kommunen ska vara huvudman för (SOU 2013:34 s. 269).

Merparten av remissinstanserna har ansett att förslaget i denna del begränsar kommunens handlingsutrymme onödigt mycket, utan att några egentliga skäl för en sådan begränsning har redovisats. Regeringen delar uppfattningen att det ofta finns goda skäl för kommunen att kunna bestämma att det krävs en detaljplan för att reglera användningen av mark och vatten i fler fall än vad utredningen har föreslagit. Regeringen anser således att kommunen bör kunna ställa krav på detaljplan i samma utsträckning som i dag. Utredningens förslag i denna del bör därför inte genomföras.

Behov av följdändringar i annan lagstiftning

Som har framgått ovan har Plangenomförandeutredningen föreslagit vissa generella ändringar när det gäller vilka situationer som alltid ska regleras med en detaljplan enligt bestämmelserna i PBL. Regeringen delar utredningens uppfattning att kravet på detaljplan bör begränsas till att endast omfatta sådana åtgärder som kräver bygglov och som innebär betydande miljöpåverkan eller som avser eller berör en sevesoverksam- het. Därutöver bör kommunen enligt regeringens mening ha möjlighet att ställa krav på detaljplan i samma omfattning som i dag.

Den tänkta förändringen medför bl.a. att det inte alltid kommer att fin- nas en detaljplan för ny sammanhållen bebyggelse. Med dessa ändringar kommer fler situationer att kunna hanteras som bygglov, vilket under- lättar förändringar och kompletteringar.

Nuvarande lagstiftning kan, något förenklat uttryckt, sägas utgå från presumtionen att sammanhållen bebyggelse ska regleras med en detalj- plan enligt PBL. Bebyggelsemiljön inom en detaljplan utgör därmed ofta tätbebyggelse, och i de fall lagstiftaren har önskat knyta vissa bestäm- melser till tätbebyggelse har dessa ofta knutits till själva detaljplanen. Enligt gällande rätt kan förekomsten av en detaljplan t.ex. medföra krav på tillstånd, att vissa åtgärder är förbjudna eller kan utföras utan krav på sådana tillstånd som annars skulle behövas.

Som Plangenomförandeutredningen har pekat på uppstår behov av följdändringar i annan lagstiftning. Utredningen redovisar i en bilaga vilka följdändringar som aktualiseras i annan lagstiftning (SOU 2013:34 s. 429 f.). Enligt utredningen finns behov av ändringar i bl.a. följande lagar:

-väglagen,

-ordningslagen (1993:161),

-miljöbalken,

-lagen (1933:269) om ägofred,

-minerallagen (1991:45),

-	lagen (1998:814) med särskilda bestämmelser om gaturenhållning Prop. 2013/14:126
-	och skyltning, samt
-	jordabalken.

Plangenomförandeutredningen redovisade emellertid inga förslag till författningsändringar i dessa delar.

Regeringen anser att frågan om hur följdändringarna i annan lagstift- ning bör utformas behöver beredas ytterligare. För att ge tillräcklig tid till att genomföra de följdändringar som behövs i annan lagstiftning bör änd- ringarna av detaljplanekravet träda i kraft först den 1 juli 2015, dvs. ett halvår efter det att övriga lagändringar träder i kraft enligt vad som före- slås i denna proposition.

Mot bakgrund av att planprocessen ofta tar lång tid i anspråk anser regeringen emellertid att det finns skäl att redan nu föreslå en ändring av detaljplanekravet i PBL. Därigenom kan byggherrar och kommuner så snart som lagändringen har beslutats börja planera kommande plan- och byggprojekt utifrån de förutsättningar som kommer att gälla i framtiden.

Bestämmelserna

Bestämmelserna finns i 4 kap. 2 och 3 a §§ och 9 kap. 31 § PBL.

6Förenklingar i detaljplaneprocessen underlättar byggandet

6.1Detaljplaneprocessen kan förenklas

6.1.1Enkelt planförfarande blir standard

Regeringens förslag: Förfarandet vid antagande, ändring och upphävan- de av en detaljplan ska ändras på så sätt att standardförfarandet blir enk- lare än dagens normala förfarande. Särskilda bestämmelser om ett utökat planförfarande ska dock gälla för en detaljplan som

1.inte är förenlig med översiktsplanen eller länsstyrelsens gransk- ningsyttrande,

2.är av betydande intresse för allmänheten eller i övrigt av stor betydelse, eller

3.kan antas medföra en betydande miljöpåverkan.

Regeringens bedömning: De gällande bestämmelserna om planförfaran- det bör i sak behållas för en detaljplan som enbart gäller en verksamhet som har tillståndsprövats eller ska tillståndsprövas enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av 9 kap. 6 § miljöbalken, eller en åtgärd som har prövats eller ska prövas genom upprättande och fastställande av en vägplan enligt väglagen eller en järnvägsplan enligt lagen om byggande av järnväg.

Plangenomförandeutredningens förslag: Utredningens huvudförslag

överensstämmer inte med regeringens förslag. Huvudförslaget kan sam-

Prop. 2013/14:126 manfattas med att kungörelsen och granskningsskedet tas bort, och att

	granskningsskedet ersätts med en enklare procedur. Kommunen ges stor
	möjlighet att välja hur samrådet ska utformas, men samrådet ska, i syfte
	att ge förutsättningar för information och medinflytande, ske ”i lämpliga
	former”. Kommunen ska redovisa hur behovet av medinflytande har till-
	godosetts i samrådsredogörelsen. Ett planförslag ska alltid hållas till-
	gängligt på kommunens webbplats under samrådstiden (SOU 2013:34
	s. 304 f.). Utredningen presenterade även ett alternativt förslag, som i hu-
	vudsak överensstämmer med regeringens förslag (a. SOU s. 457 ff.).
	Regeringens förslag skiljer sig från utredningens alternativa förslag i
	fråga om hur samrådskretsen bör anges i plan- och bygglagen
	(2010:900), förkortad PBL, samt i fråga om den lagtekniska konstruk-
	tionen.
	Remissinstanserna: Plangenomförandeutredningens huvudförslag har
	ifrågasatts av remissinstanserna för att förslaget uppfattas som otydligt.
	En minskad lagreglering riskerar att leda till att det blir oklart om för-
	farandet i ett visst ärende är tillräckligt, både för kommunerna och för
	rättsväsendet. Det finns risk för att det kommer att ta lång tid innan rätts-
	praxis har klargjort vad som bör avses med ”lämpliga former”. Dessutom
	kan antalet rättsprocesser kring planprocessen komma att öka, vilket
	motverkar syftet att åstadkomma en effektivare och mer förutsägbar pro-
	cess. Enligt remissinstanserna finns även en risk för att vissa grupper,
	t.ex. äldre personer, inte kommer att uppmärksamma information om på-
	gående planärenden i digitala medier på samma sätt som yngre personer.
	Merparten av remissinstanserna har dock varit positivt inställda till att
	regelverket förenklas.
	Det fåtal remissinstanser som har uttalat sig om alternativförslaget har
	överlag varit positiva. Några remissinstanser, bl.a. Boverket, har avstyrkt
	hela utredningen av olika skäl, men utan att framföra några invändningar
	specifikt kring principutformningen av alternativförslaget.
	Planprocesspromemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med
	regeringens förslag, men i promemorian föreslogs en annan lagteknisk
	lösning för sådana planärenden som samordnas med miljöbalken eller
	trafiklagarna.
	Remissinstanserna: Merparten av remissinstanserna är positiva till
	principerna i förslaget, bl.a. Svea hovrätt (Mark- och miljööverdom-
	stolen), Umeå tingsrätt (mark- och miljödomstolen), Vänersborgs tings-
	rätt (mark- och miljödomstolen), Boverket, Trafikverket och Kungl. Tek-
	niska högskolan. Även flertalet av de länsstyrelser och kommuner som
	har yttrat sig är positiva till förslaget, liksom bl.a. Sveriges Arkitekter,
	Sveriges Byggindustrier, Sveriges advokatsamfund, Svensk Handel,
	Villaägarnas Riksförbund, Svensk Handel och Näringslivets Regel-
	nämnd. Tillväxtverket tillstyrker förslaget och menar att det är positivt att
	planprocessen effektiviseras vilket på sikt kan bidra till att konkurrensen
	på byggmarknaden ökar. HSB Riksförbund menar att även om förslagen
	kanske inte åstadkommer så stora förändringar i praktiken är det viktigt
	att genomföra varje enskild del i regelverket som kan förkorta handlägg-
	ningstiden och därmed påskynda bostadsbyggandet. Blekinge tekniska
	högskola tillstyrker förslaget, men påminner om att det finns uttalanden i
	propositionen till den äldre plan- och bygglagen (1987:10), förkortad
66	ÄPBL, om restriktivitet i tillämpningen av det enkla förfarandet, som

förefaller ha glömts bort. Rimligtvis faller uttalandena om restriktivitet när det enkla förfarandet benämns standardförfarande.

Naturvårdsverket har inga synpunkter på lagförslaget i planprocess- promemorian eftersom inga förändringar föreslås för detaljplaner som kan antas medföra en betydande miljöpåverkan. Riksantikvarieämbetet framhåller att det är viktigt att tillse att ändringarna inte motverkar de ursprungliga intentionerna med PBL, dvs. ett öppet beslutssystem med hög grad av medborgarinflytande. Även Sweco framhåller vikten av en kvalitativ samrådsprocess. Sveriges Allmännyttiga Bostadsföretag menar att förenklingar i planprocessen självklart måste vägas mot konsekven- serna för rättssäkerhet och medborgarinflytande liksom för kvaliteten på utfallet, men att den avvägning som förslaget bygger på i allt väsentligt är rimlig. Nacka Tingsrätt (mark- och miljödomstolen) tillstyrker för- slagen, men anser att 2011 års PBL-reform borde utvärderas och att kon- sekvenserna av föreslagna ändringar borde utredas grundligt innan ytter- ligare ändringar genomförs. Sveriges Kommuner och Landsting menar att förslaget har goda förutsättningar att leda till en effektivare planprocess, under förutsättning att det bearbetas och förtydligas. Handisam är inte helt övertygad om att utredningens föreslagna åtgärder är lämpliga för att åstadkomma de förändringar som krävs för att de potentiella effektivi- tetsvinsterna ska förverkligas. Handisam uppfattar förslaget som att det obligatoriska samrådet tas bort vid det enklare planförfarandet. Boverket anser att författningsförslaget till sitt upplägg och textinnehåll är svårt att läsa och förstå.

Östersunds tingsrätt (mark- och miljödomstolen) anser att tidigare lag- ändringar behöver ges tid för att implementeras och ser risker med att planprocessen blir en helt skriftlig och mer sluten process där utrymmet för medborgardialog minskar. Konkurrensverket avstyrker förslaget till förmån för Plangenomförandeutredningens huvudförslag, som enligt ver- ket skulle medföra större effektivitetsvinster i de kommunala planpro- cesserna. Även planprocesspromemorians förslag bör dock medföra en enklare och snabbare planprocess än dagens normala planförfarande. Även Fastighetsägarna Sverige och Uppsala universitet (juridiska fakulteten) föredrar huvudförslaget, men tillstyrker planprocessprome- morians förslag.

Myndigheten för samhällskydd och beredskap ifrågasätter om förslaget är förenligt med Seveso II-direktivet (rådets direktiv 96/82/EG av den 9 december 1996 om åtgärder för att förebygga och begränsa följderna av allvarliga olyckshändelser där farliga ämnen ingår), som bl.a. anger att medlemsländerna ska ha kontroll över den fysiska planeringen kring verksamheter som omfattas av direktivet. Bland annat ska samråd ske med berörda tillsynsmyndigheter och beslutsunderlaget vara tillräckligt.

Länsstyrelserna i Norrbottens respektive Östergötlands län ser inte att förslaget skulle leda till att planprocessen skulle effektiviseras i den mening som förslaget avser och avstyrker av denna anledning förslaget. Länsstyrelsen i Kalmar län menar att det finns stora regionala skillnader i hur det enkla planförfarandet tillämpas, och att ambitionen om en för- kortad planprocess kommer att få betydligt mindre genomslag i gles- bygdslän än i storstadslän. Trollhättans kommun anser att det är svårt att se att det enkla planförfarandet kan minska handläggningstiden med mer än cirka en månad och att en lagändring syns onödig. Många förbätt-

Prop. 2013/14:126

Prop. 2013/14:126 ringar och effektiviseringar kan ske inom befintligt lagrum, snarare bör

	processtöd arbetas fram i stället för lagändringsförslag. Nordanstigs
	kommun menar att de flesta planer ändå kommer att behöva ett utökat
	planförfarande.
	Flertalet av remissinstanserna anser att kriterierna för när det utökade
	förfarandet ska tillämpas är lämpliga. Flera remissinstanser anser dock att
	det behövs ytterligare vägledning kring kriterierna, särskilt när det gäller
	uttrycken ”stor betydelse” och ”betydande intresse för allmänheten”.
	Bland annat Göteborgs kommun anser att skillnaderna mellan de nu-
	varande kriterierna och de föreslagna kriterierna för uttrycken ”stor bety-
	delse” respektive ”betydande intresse för allmänheten” behöver klar-
	göras. Trafikverket menar att Boverket bör ges i uppdrag att tydliggöra
	uttrycket ”förenligt med översiktsplanen”, eftersom översiktsplanerna
	kan vara otydliga när det gäller infrastruktur. Riksantikvarieämbetet
	menar att påverkan på kulturvärden kan utgöra ett skäl för att en detalj-
	plan ska bedömas vara av stor vikt eller medföra betydande miljöpåver-
	kan och därmed träffas av bestämmelserna om utökat planförfarande.
	Statens geotekniska institut menar att där geotekniska- eller miljögeotek-
	niska säkerhetsfrågor föreligger är det inte sannolikt att det enkla planför-
	farandet kan tillämpas. Kungl. Tekniska högskolan befarar att nya
	bostadsområden kanske inte kommer att kunna hanteras på föreslaget
	enklare/snabbare sätt. Skåne läns landsting tycker att det är bra om över-
	siktsplanerna får en större betydelse i den kommunala planeringen. Läns-
	styrelsen i Jämtlands län menar att översiktsplanerna behöver bli tydli-
	gare för att det ska bli lättare att bedöma om en viss markanvändning är
	förenlig med översiktsplanen, framför allt när det gäller redovisningen av
	tätorterna. Villaägarnas Riksförbund anser att det utökade förfarandet ska
	tillämpas när det är fråga om planer som är ingripande eller av stor bety-
	delse för enskilda, t.ex. när kommunen avser att ta ut gatukostnader eller
	att ansluta ett område till kommunalt vatten och avlopp. Länsstyrelserna
	i Stockholms respektive Skåne län framhåller att det är planens innehåll
	som är avgörande för valet av förfarande – ju mer komplicerad en plan är
	desto större är behovet av att inhämta synpunkter och få möjlighet till
	bearbetning av förslaget i en andra omgång.
	De remissinstanser som har uttalat sig i frågan anser att gällande be-
	stämmelser i sak ska behållas för en detaljplan som enbart gäller en verk-
	samhet som har tillståndsprövats eller ska tillståndsprövas enligt bl.a.
	miljöbalken. Boverket menar dock att konsekvenserna av planprocess-
	promemorians förslag leder till att förhållandet mellan de båda pröv-
	ningarna blir oklart. Enligt Stockholms kommun (Exploateringskontoret,
	stadsbyggnadskontoret och trafikkontoret) bör standardförfarandet kunna
	tillämpas vid nödvändiga följdåtgärder som föranleds av en väg- eller
	järnvägsplan, exempelvis byggrätt för komplementbyggnader som be-
	höver ersättas.
	Länsstyrelsen i Skåne län tillstyrker i huvudsak planprocesspromemo-
	rians förslag och ser att det finns stora fördelar med att förenkla detalj-
	planeprocessen, men anser att det bör övervägas om syftet med planpro-
	cesspromemorian kan genomföras utan att byta ut begreppen enkelt och
	normalt planförfarande. Luleå tekniska universitet menar att erfaren-
	heterna visar att kommuner har en tendens att vilja förenkla detaljplane-
68	processen även när det är mer komplicerade frågor som behandlas och att

förslaget är otydligt i frågan om vem som avgör lämpligheten i att hand- Prop. 2013/14:126 lägga ärenden med det enklare förfarandet. Lomma kommun menar att detaljplaneprocessen inte sinkar byggandet i landet, utan att det snarare

är processen vid överklaganden som är problemet.

Flera remissinstanser har lagtekniska synpunkter på författningsförsla- get, bl.a. Boverket och Villaägarnas Riksförbund.

Skälen för regeringens förslag och bedömning

Bakgrund och gällande bestämmelser

Innan kommunen antar en detaljplan ska kommunen ha tagit fram ett planförslag, samrått om förslaget, kungjort det och låtit det granskas (5 kap. 6 § PBL). Om kommunen bedömer att det behövs för att under- lätta detaljplanearbetet, ska kommunen ange planens utgångspunkter och mål i ett särskilt program (5 kap. 10 § PBL).

I arbetet med att ta fram ett planprogram eller ett förslag till en detalj- plan ska kommunen samråda med bl.a. länsstyrelsen, de sakägare och boende som berörs, hyresgästorganisationer samt de myndigheter, sam- manslutningar och enskilda i övrigt som har ett väsentligt intresse av för- slaget (5 kap. 11 § PBL). Samrådet syftar till att få fram ett så bra beslutsunderlag som möjligt och att ge möjlighet till insyn och påverkan (5 kap. 12 § PBL). Under ett samråd om en detaljplan ska kommunen redovisa planförslaget, skälen för förslaget och det planeringsunderlag som har betydelse. Om det finns ett program ska detta redovisas (5 kap. 13 § PBL).

Kommunen ska redovisa de synpunkter som har kommit fram i samrå- det samt de kommentarer och förslag som kommunen har med anledning av synpunkterna. Redovisningen ska göras samlat för alla synpunkter som har kommit fram (samrådsredogörelse). Om genomförandet av detaljplanen kan antas medföra en betydande miljöpåverkan, ska sam- rådsredogörelsen utformas så att den också uppfyller kraven i miljö- balken (5 kap. 17 § PBL).

När samrådet är klart ska kommunen kungöra sitt förslag till detaljplan och låta det granskas under en viss tid (granskningstid) som ska vara minst tre veckor (5 kap. 18 § PBL). Kungörelsen ska anslås på kommu- nens anslagstavla och föras in i en ortstidning (5 kap. 19 § PBL). Under granskningstiden ska kommunen hålla förslaget tillgängligt för alla som vill granska det (5 kap. 21 § PBL).

Kommunen ska senast den dag då kungörandet sker skicka ett med- delande om innehållet i kungörelsen till kända sakägare, hyresgästorgani- sationer, myndigheter, sammanslutningar och enskilda i övrigt som har ett väsentligt intresse av förslaget. Samtidigt ska kommunen skicka plan- förslaget och samrådsredogörelsen till länsstyrelsen och de kommuner som berörs (5 kap. 20 § PBL).

Efter granskningstiden ska kommunen göra ett granskningsutlåtande. Det ska innehålla en sammanställning av de skriftliga synpunkter som har kommit in under granskningstiden och en redovisning av kommunens förslag med anledning av synpunkterna (5 kap. 23 § PBL). Kommunen ska så snart som möjligt skicka granskningsutlåtandet eller ett med- delande om var det finns tillgängligt till dem som inte har fått sina syn-

Prop. 2013/14:126 punkter tillgodosedda. Granskningsutlåtandet ska finnas tillgängligt till- sammans med övriga handlingar i ärendet (5 kap. 24 § PBL).

Om kommunen efter granskningstiden ändrar sitt förslag väsentligt, ska kommunen kungöra och låta granska det ändrade förslaget på nytt (5 kap. 25 § PBL).

En detaljplan ska antas av kommunfullmäktige, men fullmäktige får uppdra åt kommunstyrelsen eller byggnadsnämnden att anta en plan som inte är av stor vikt eller har principiell betydelse (5 kap. 27 § PBL).

I vissa fall kan planprocessen kortas genom att ett s.k. enkelt planför- farande används (5 kap. 7 § PBL). Skillnaderna mot normalförfarandet är bl.a. att samrådskretsen begränsas, att någon särskild samrådsredogörelse inte behövs, att granskningen ersätts med en underrättelse direkt till sam- rådskretsen samt att kungörelseförfarandet delvis begränsas.

De grundläggande villkoren för att ett enkelt planförfarande ska kunna tillämpas är att planförslaget är förenligt med översiktsplanen och läns- styrelsens granskningsyttrande. Om dessa grundläggande villkor är upp- fyllda, kan ett enkelt planförfarande tillämpas i tre särskilt angivna situa- tioner, nämligen om planförslaget

1.inte är av stor vikt eller har principiell betydelse och inte heller kan antas medföra en betydande miljöpåverkan samt saknar intresse för allmänheten,

2.enbart gäller en verksamhet som har tillståndsprövats eller ska till- ståndsprövas enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av 9 kap. 6 § miljöbalken, eller

3.enbart gäller åtgärder som har prövats eller ska prövas genom upp- rättande och fastställande av en vägplan enligt väglagen (1971:948) eller en järnvägsplan enligt lagen (1995:1649) om byggande av järn- väg.

Förfarandet i fråga om sådana ärenden som avses i punkterna 2 och 3 utvecklas i slutet av detta avsnitt.

Kommunen får anta områdesbestämmelser för att i vissa avseenden reglera begränsade områden av kommunen som inte omfattas av en detaljplan (4 kap. 41 § PBL). Förfarandet att anta, ändra eller upphäva områdesbestämmelser ansluter i allt väsentligt till det som gäller för detaljplaner.

Erfarenheter från tillämpningen

PBL utformades för att beslutssystemet skulle bli så öppet som möjligt för påverkan. Därigenom skulle kommunmedlemmarna garanteras insyn och inflytande (prop. 1985/86:1 s. 79). Detaljplaneprocessen i PBL har i flera sammanhang kritiserats för att vara för omständlig, åtminstone när det gäller planer av mer rutinartad karaktär. Samtidigt bör det påpekas att de planärenden som tar längst tid sällan beror på PBL:s regler om plan- processen. I sådana fall är orsaken till att det tar lång tid många gånger att detaljplanen berör många motstående intressen eller komplexa för- hållanden, vilket i sin tur kan leda till långa förhandlingar eller ett om- fattande behov av utredningsunderlag. Likafullt anser regeringen att det är angeläget att regelverket medger en snabb handläggning för de fall där

komplexiteten inte är särskilt stor.

Plangenomförandeutredningen menade att det förekommer planären- den, där grannar m.fl. över huvud taget inte förstår varför de blir under- rättade. Det kan t.ex. gälla sådana planer som tas fram för att göra en äldre byggnad planenlig som är planstridig på grund av en dispens avse- ende en stor avvikelse från tiden före ÄPBL eller på grund av att den gällande detaljplanen utformades utifrån avsikten att en byggnaden skulle rivas, men där planen aldrig har genomförts och där kommunen i dag bedömer att det är lämpligare att låta byggnaden stå kvar. Att kom- munen med några veckors mellanrum ska underrätta grannarna två gånger och efterhöra om ett befintligt grannhus kan ges en formell bygg- rätt uppfattas, enligt Plangenomförandeutredningen, ofta som onödigt krångligt (SOU 2013:34 s. 459). För sådana okontroversiella planärenden är det önskvärt att reglerna medger ett så enkelt förfarande som möjligt.

Under 2011 antogs 764 detaljplaner med enkelt planförfarande, vilket motsvarar 45 procent av det totala antalet antagna detaljplaner (Plan- och bygglagen i praktiken 2011, Boverket, april 2012). Plangenomförandeut- redningen menade att denna andel skulle kunna vara ännu högre, men att många kommuner ofta inte tillämpar det enkla planförfarandet på grund av risken att planen ska upphävas på formella grunder. För att vara på den säkra sidan väljer kommunen i stället det normala planförfarandet.

Vanligtvis är det enkla planförfarandet en helt skriftlig process, dvs. det hålls i regel inga öppna samrådsmöten. Många sakägare och intres- senter väljer ofta bort ett möte med kommunen, i synnerhet om ämnet är av begränsad betydelse vilket är en grundläggande förutsättning för att enkelt planförfarande ska kunna tillämpas. Snarare är det endast i sam- band med mer betydelsefulla planförslag som berörda grannar deltar vid informationsmöten. I många ärenden av mindre betydelse är det, för det stora flertalet, oftast enklast att få ett brev om planförslaget som mot- tagaren kan läsa vid valfri tidpunkt, då denne i lugn och ro kan välja mellan att reagera eller att bortse från innehållet.

I praxis förekommer det att kravet på att detaljplaneförslaget ska sakna intresse för allmänheten för att det enkla förfarandet ska kunna tillämpas (jfr 5 kap. 7 § PBL) uppfattas på så vis att planförslaget inte får beröra allmänna platser, t.ex. gator och parkmark. Såsom framhålls av Plan- genomförandeutredningen är det emellertid långt ifrån alltid som ett planförslag är av intresse för allmänheten enbart på den grunden att plan- förslaget berör allmän platsmark (SOU 2013:34 s. 460).

Även i andra sammanhang, bl.a. genom Boverkets och länsstyrelsernas uppföljande verksamhet, har synpunkter framförts om att planprocessen på ett olämpligt sätt begränsar möjligheterna till ett effektivt förfarande. Mot denna bakgrund anser regeringen att det finns skäl att se över hur planprocessen i PBL är utformad.

Några inledande överväganden om hur planprocessen bör utformas

Inledningsvis finns anledning att erinra om att flera ändringar gjordes i planprocessen när PBL infördes i maj 2011, bl.a. att kravet på plan- program begränsades. Genom att bestämmelserna i ÄPBL fortfarande tillämpas i sådana ärenden som har påbörjats före detta datum, är det först nyligen som de ändrade bestämmelserna har fått genomslag.

Prop. 2013/14:126

Prop. 2013/14:126	Regeringen anser att processreglerna redan i dag medger ett relativt
	effektivt förfarande. Det finns därför fog för påståendet att betydande
	förenklingar och effektiviseringar kan åstadkommas genom förändrade
	arbetssätt och rutiner, såväl inom kommunerna som hos länsstyrelser och
	inom näringslivet. Mot bakgrund av de ändringsförslag som har lagts
	fram kring planprocessen anser regeringen att det likväl finns förutsätt-
	ningar att genomföra ändringar i PBL för att ytterligare effektivisera
	regelverket.
	En självklar utgångspunkt är att planprocessen ska syfta till att kom-
	munen tar fram ett beslutsunderlag genom egna insatser och i samverkan
	med sakägare och övriga berörda intressenter, så att slutprodukten – den
	färdiga planen – kommer att utgöra resultatet av den bästa tänkbara av-
	vägningen mellan samhällets olika intressen och de enskilda intressena.
	En vägledande princip bör vara den som har kommit till uttryck i 7 § för-
	valtningslagen (1986:223), nämligen att varje ärende där någon enskild
	är part ska handläggas så enkelt, snabbt och billigt som möjligt utan att
	säkerheten eftersätts.
	I viss motsättning till effektivitetskravet står önskemålet om medinfly-
	tande för vidast möjliga krets av kommunmedborgare. Det ligger i sakens
	natur att höga krav på medinflytande för så många som möjligt kan mot-
	verka kravet på effektivitet. Beslutssystemet bör vara inriktat på effekti-
	vitet och snabbhet, men dessa aspekter får aldrig drivas så långt att det
	går ut över kvaliteten i beslutens innehåll. Det gäller således att utforma
	reglerna så att de två vägledande principerna – effektivitet och medinfly-
	tande – kan förenas.
	Dagens planprocess avser att säkerställa ett i formell mening fullstän-
	digt medinflytande, dvs. att alla förekommande intressen ska komma till
	tals. Bestämmelserna syftar både till att kommunen ska få bästa tänkbara
	beslutsunderlag och att berörda parter ges tillfälle att bevaka sina intres-
	sen. För att säkerställa dessa syften innehåller processen bl.a. krav på
	kungörelse på kommunens anslagstavla samt i en ortstidning och att all-
	mänheten ska ges tillfälle att granska planförslaget under viss tid.
	Det finns enligt regeringens mening inslag i den nuvarande ordningen
	som kan ifrågasättas ur effektivitetssynpunkt. Omgivningens och allmän-
	hetens intresse av olika planprojekt är ofta begränsat till de mer betydel-
	sefulla projekten. Många gånger kan beslutsunderlaget bli fullödigt även
	om medinflytandet begränsas till den krets av medborgare och andra som
	berörs direkt av frågan. Det finns sålunda skäl att ifrågasätta om kungö-
	relser behöver ske fullt så ofta som det nuvarande regelverket anger. Det
	kan även ifrågasättas om det är lämpligt att i slutskedet, när planen i stort
	sett är färdig, ge möjlighet till ett formellt sett vittgående medinflytande i
	form av ett granskningsförfarande. Kommunens möjligheter att tillgodo-
	se olika intressen är ofta större om de framförs tidigt i processen, vilket
	talar för att allmänheten borde engageras tidigare i processen.
	Även om beslutsunderlaget, när det är fråga om mindre omfattande
	planärenden, många gånger kan bli fullödigt utan att engagera allmän-
	heten, förhåller det sig annorlunda i mera komplexa planärenden, som
	kan få betydande konsekvenser för omgivningen. I sådana planärenden är
	det så gott som alltid nödvändigt att inhämta allmänhetens synpunkter för
	att kommunen ska kunna göra en riktig bedömning av hur detaljplanen
72	bör utformas.

Regeringen anser att reglerna för detaljplaneprocessen behöver ge tyd- ligt stöd för att bedöma om kraven i PBL är uppfyllda. En tydlig regle- ring underlättar för den som ska tillämpa bestämmelserna och ger förut- sägbarhet för såväl sakägare som andra intressenter. Plangenomförande- utredningens huvudförslag har ifrågasatts på denna punkt av remiss- instanserna, bl.a. eftersom det finns risk för att det kommer att ta lång tid innan rättspraxis har klargjort vad utredningens förslag när det gäller att samrådet ska ske i ”lämpliga former” innebär i praktiken. Mot bakgrund av de synpunkter som remissinstanserna har framfört kring Plangenom- förandeutredningens huvudförslag anser regeringen att detta inte bör ge- nomföras.

Enligt regeringens uppfattning behöver planprocessen utformas på ett sätt som både tillgodoser behovet av effektivitet och medinflytande. Sålunda bör det endast vara nödvändigt för kommunen att inkludera en bredare allmänhet i de fall där det är sannolikt att allmänheten har ett berättigat intresse av att få lämna synpunkter. I de fall där frågan endast berör sakägare och boende m.fl. bör det inte krävas att förslaget kungörs. I des-sa fall bör kommunen liksom i dag ha möjlighet att välja på vilket sätt som sakägarna och de boende ska ges tillfälle till samråd.

Regeringen anser att den som har fört fram synpunkter på ett planför- slag alltid bör ges tillfälle att ta del av hur kommunen har bedömt syn- punkterna och hur detta har påverkat planförslaget. Om allmänheten underrättas redan i samrådsskedet, finns det förutsättningar att effektivi- sera granskningsskedet. Redan i dag är det möjligt med ett effektivt granskningsskede om planförslaget uppfyller kraven för enkelt planför- farande. Planprocessen behöver emellertid även utformas så att den bi- drar till att ändringar i ett planförslag, som utifrån allmänna övervägan- den bör ske, verkligen kommer till stånd. I ärenden av större betydelse finns det därför skäl att behålla ett förfarande med en mer omfattande granskning.

Dessa utgångspunkter utvecklas i det följande.

Ett standardförfarande och ett utökat förfarande

Regeringen bedömer att planprocessen kan effektiviseras genom att det enkla planförfarandet i dagens lagstiftning görs till huvudregel, medan dagens normala planförfarande framför allt bör tillämpas i de planären- den som är av större betydelse. En sådan ordning överensstämmer i allt väsentligt med den ordning som har föreslagits i planprocesspromemo- rian och i det alternativförslag som Plangenomförandeutredningen har lagt fram (SOU 2013:34 s. 457 ff.). I det följande kommer det nya, enkla förfarandet att benämnas standardförfarande, medan den utvidgade pro- cessen i stället benämns utökat förfarande. Uttrycken används i huvudsak för att tydliggöra skillnaderna i förhållande till gällande rätt.

När standardförfarandet blir huvudregel krävs kriterier som anger när ett utökat förfarande ska tillämpas. Enligt regeringens uppfattning bör dessa kriterier utformas med utgångspunkt i de kriterier som i dag skiljer det enkla planförfarandet från det normala. Sålunda bör det utökade för- farandet tillämpas i de fall då planförslaget är av betydande intresse för allmänheten eller om det i övrigt är av stor betydelse, om ett genom- förande av planen kan antas medföra betydande miljöpåverkan eller om

Prop. 2013/14:126

Prop. 2013/14:126 planen står i strid med översiktsplanen eller länsstyrelsens gransknings- yttrande över denna.

Regeringen anser att det är tillräckligt att kungöra sådana planförslag som omfattas av det utökade planförfarandet. Som Plangenomförande- utredningen har föreslagit bör kungörelsen ske redan i samrådsskedet i stället för i granskningsskedet. I dag förekommer det att kungörelser och omfattande granskningsförfaranden genomförs enbart av formella skäl. Genom de tänkta ändringarna bör det vara möjligt att effektivisera för- farandet i dessa delar, samtidigt som kravnivån för vilka ärenden som förutsätter ett mera omfattande förfarande kan höjas något i förhållande till vad som gäller i dag. Genom att standardförfarandet görs till huvud- regel finns således inte skäl att vara restriktiv med detta förfarande.

Kriterierna för det utökade förfarandet

Mot bakgrund av remissinstansernas synpunkter finns det skäl att ytter- ligare redovisa regeringens syn på vad som avses med de kriterier som avses ligga till grund för det utökade förfarandet.

När det gäller planer som inte är förenliga med översiktsplanen kan vägledning hämtas från äldre förarbeten och avgöranden. Detta innebär att planförslaget ska överensstämma med de intentioner som kommit till direkt uttryck i översiktsplanen i frågor om områdets användning och utformning. Om förslaget inte är förenligt med översiktsplanen bör detta leda till att det utökade förfarandet tillämpas. Bedömningen av om ett planförslag är förenligt med översiktsplanen underlättas om översikts- planen är tydligt utformad.

Det kan också finnas riktlinjer i nu gällande översiktsplaner om i vilka plansituationer som enkelt planförfarande kan användas. Sådana uttalan- den bör leda till att planförslaget kan handläggas med det tänkta stan- dardförfarandet.

Om översiktsplanen inte säger något av intresse i sammanhanget bör det ändå vara möjligt att använda standardförfarandet om översiktspla- nens allmänna intentioner inte motverkas. Något uttalat stöd krävs så- ledes inte. Utvecklingen med alltmer strategiska och övergripande över- siktsplaner behöver därmed inte utgöra något hinder för att tillämpa stan- dardförfarandet.

Det förekommer att det finns invändningar mot översiktsplanens ut- formning i länsstyrelsens granskningsyttrande. Om länsstyrelsen har motsatt sig översiktsplanens utformning när det gäller de delar som har betydelse i detaljplaneärendet bör planen i sådana fall alltid handläggas med det utökade förfarandet, även om planförslaget är förenligt med översiktsplanen.

Med uttrycket av betydande intresse för allmänheten avses sådana planförslag som kan antas angå en större krets människor som inte redan kommer att underrättas om planförslaget i egenskap av sakägare eller boende i eller i anslutning till planområdet. Vid denna bedömning måste platsens karaktär beaktas. Ett område som används av allmänheten för rekreation och friluftsliv har t.ex. ett större intresse för allmänheten än ett område som från början är otillgängligt. Förändringar av vissa betydelse- fulla kulturmiljöer kan också vara av betydande intresse för allmänheten.

Därigenom avses inte enbart kulturhistoriskt värdefulla miljöer, utan

även sådana miljöer eller byggnadsverk som har ett stort lokalt intresse. Ärenden där strandskydd sätts i fråga, bör tillhöra denna kategori, men endast i de fall då tidigare allmänt tillgänglig mark tas i anspråk.

Den omständigheten att en ny eller ändrad detaljplan berör mark som i en gällande detaljplan utgör allmän platsmark bör inte nödvändigtvis innebära att planen är av betydande intresse för allmänheten. Endast i de fall där det står klart att intresset för den allmänna platsen verkligen är betydande från allmänhetens sida, t.ex. i fråga om gågator, torg och par- ker som uppskattas och används av många, bör det vara obligatoriskt att planen handläggs med det utökade förfarandet. I någon mån kan all- männa platser där kommunen inte är huvudman typiskt sett anses vara av mindre intresse för allmänheten, jämfört med sådana allmänna platser där kommunen är huvudman.

Med uttrycket av stor betydelse avses sådana planer som omfattar större områden, planer som reglerar många motstridiga intressen, särskilt känsliga miljöer eller som är av principiellt intresse. Även sådana planer som medför större ekonomiska eller andra åtaganden för kommunen bör hänföras till kategorin av stor betydelse. Likaså bör planer som kan komma att medföra allvarliga risker i förhållande till människors hälsa och säkerhet hänföras till denna kategori. Planer som omfattar eller berör s.k. sevesoverksamheter (jfr lagen [1999:381] om åtgärder för att före- bygga och begränsa följderna av allvarliga kemikalieolyckor) bör alltid anses vara av stor betydelse, men även planer som innefattar mindre allvarliga risker kan ofta anses tillhöra denna kategori. Regeringen bedö- mer att en sådan ordning medför att kraven i Seveso II-direktivet till- godoses.

Vid bedömningen av om planen är av stor betydelse bör i första hand beaktas om planen kan antas vara av stor betydelse för andra än berörda sakägare, t.ex. bostadsrättshavare och hyresgäster, inom eller i närheten av planområdet. Den omständigheten att planförslaget kan ha stor bety- delse för en enskild sakägare innebär inte nödvändigtvis att planförslaget har stor betydelse utifrån allmän synpunkt på så sätt som avses i bestämmelsen. Regeringen anser dock att det utökade förfarandet bör tillämpas när det är fråga om sådana planer som är av ingripande karaktär för flera enskilda, t.ex. när kommunen avser att ta ut gatukostnader eller ansluta ett område till det kommunala vatten- och avloppsnätet.

En detaljplan som innebär att mark tvångsvis kan tas i anspråk bör van- ligtvis anses vara av stor betydelse. Med detta avses bl.a. de fall när privatägd mark enligt ett förslag till detaljplan ska användas som allmän plats där kommunen ska vara huvudman. För sådan mark finns det en absolut inlösenrätt i PBL.

Som Lantmäteriet har påpekat finns det även flera andra sätt att reser- vera mark i en detaljplan som innebär att privatägd mark, enklare än vad som annars är möjligt, tvångsvis kan bli tagen i anspråk av det allmänna, ett kollektiv av fastighetsägare eller ägaren till en angränsande fastighet. Det gäller t.ex. mark som i detaljplanen är utlagd som kvartersmark för annat än enskilt bebyggande (s.k. allmän kvartersmark, jfr 6 kap. 13 § första stycket 2 PBL), som allmän plats med annan än kommunen som huvudman eller som markreservat (s.k. g-, u-, x- eller z-områden). Det kan också gälla när s.k. fastighetsindelningsbestämmelser enligt 4 kap. 18 § PBL tillämpas. För mark som lagts ut som kvartersmark för annat

Prop. 2013/14:126

Prop. 2013/14:126 än enskilt bebyggande gäller att kommunen enligt 6 kap. 13 § PBL har rätt att lösa in marken på vissa villkor gällande inlösenrätt. För allmän plats med enskild huvudman, för markreservat och för fastighetsindel- ningsbestämmelser finns regler som under vissa villkor ger inlösenrätt i förrättningslagstiftningen. Om marken ska planläggas mot fastighetsäga- rens vilja på sådant sätt som nu har redovisats, anser regeringen att det måste bedömas i det enskilda fallet om planärendet kan anses vara av stor betydelse. Om kommunen avser att överta ett område privatägd mark med äganderätt, t.ex. för att marken ska användas som allmän plats, bör ett sådant övertagande alltid anses vara av stor betydelse. Att ett mindre område privatägd mark t.ex. läggs ut som ett ledningsreservat, där fastig- hetsägaren kommer att behålla äganderätten, bör enligt regeringens upp- fattning dock inte medföra att planförslaget anses vara av stor betydelse. Om ägaren till den mark som ska tas i anspråk för gemensamma ändamål inte har något att erinra mot den planerade markanvändningen bör planen naturligtvis inte heller anses vara av stor betydelse på så sätt som avses i detta sammanhang.

Uttrycken av betydande intresse för allmänheten respektive i övrigt av stor betydelse ligger nära det uttryck som används i den nuvarande lagen (”av stor vikt eller har principiell betydelse”). Regeringen anser emeller- tid att detta uttryck har fått en alltför snäv innebörd i praxis. I förhållande till de nuvarande kriterierna är avsikten att de nya kriterierna ska omfatta färre fall. Avsikten med uttrycket stor betydelse är således att detta krite- rium ska omfatta färre fall än vad som enligt praxis avses med det nu- varande uttrycket stor vikt. Regeringen anser att det är lämpligt att införa två nya kriterier för att det ska vara tydligt att äldre praxis inte ska til- lämpas i fråga om hur de nya uttrycken ska förstås. Likafullt ligger det i sakens natur att det nya uttrycket språkligt sett kommer att ligga nära det nuvarande uttrycket.

Regeringen har i förordningen (1998:905) om miljökonsekvens- beskrivningar, förkortad MKBF, meddelat bestämmelser om huruvida genomförandet av en detaljplan kan antas medföra betydande miljö- påverkan. Av 4 § andra stycket MKBF följer att genomförandet av en detaljplan ska antas medföra en betydande miljöpåverkan om kommunen med beaktande av de kriterier som anges i bilaga 4 till förordningen finner att så är fallet.

Om planförslaget medger att planområdet får tas i anspråk för en sådan verksamhet eller åtgärd som avses i 4 kap. 34 § andra stycket PBL, ska kommunen vid sin bedömning av om planen medför en betydande miljö- påverkan tillämpa kriterierna i bilaga 2 till MKBF (jfr 2 kap. 5 § plan- och byggförordningen [2011:338]). Eftersom detta uttryck inte ändras i förhållande till gällande bestämmelser kommer vägledning även att kun- na hämtas från äldre praxis.

Samordning med miljöbalken, väglagen och lagen om byggande av järnväg

I gällande rätt är det möjligt att i vissa avseenden tillämpa ett enklare planförfarande om detaljplanen enbart gäller en verksamhet som har till- ståndsprövats eller ska tillståndsprövas enligt föreskrifter som har med-

delats med stöd av 9 kap. 6 § miljöbalken eller enbart gäller åtgärder som

har prövats eller ska prövas genom upprättande och fastställande av en vägplan enligt väglagen (1971:948) eller en järnvägsplan enligt lagen (1995:1649) om byggande av järnväg, förkortad banlagen. Därutöver ska planförslaget vara förenligt med översiktsplanen och länsstyrelsens granskningsyttrande (jfr 5 kap. 7 § 2 och 3 PBL).

Det förfarande som samordnas med miljöbalken, väglagen och ban- lagen skiljer sig i några avseenden i förhållande till det som vanligtvis avses med enkelt planförfarande (dvs. sådana planer som avses i 5 kap. 7 § 1 PBL). Om förfarandet samordnas behöver samråd endast ske om prövningen av det andra ärendet är avslutad och den utredning som finns i det ärendet inte är tillräcklig eller inte längre är aktuell för detaljplane- ärendet, eller om samråd inte har skett enligt miljöbalken, väglagen eller banlagen med alla dem som ska omfattas av samråd enligt PBL. Om samråd inte har skett i det andra ärendet med alla dem som ska omfattas av samråd enligt PBL är det tillräckligt att komplettera detaljplaneärendet så att samråd sker med dem som inte omfattades av samrådet enligt miljöbalken, väglagen eller banlagen (5 kap. 16 § PBL). En kungörelse ska alltid ske och granskningstiden får inte förkortas (jfr 5 kap. 17 § PBL). Kungörandet får samordnas med det kungörande som ska ske i det andra ärendet (5 kap. 19 § PBL). Om kungörandet samordnas, behöver kommunen inte alltid hålla planhandlingarna tillgängliga under gransk- ningstiden. Om informationen finns tillgänglig i de handlingar som hör till ärendet enligt miljöbalken, väglagen eller banlagen, är det tillräckligt att kommunen tillhandahåller en kopia av handlingarna i det andra ären- det (5 kap. 21 § PBL). Efter granskningstiden ska kommunen göra ett granskningsutlåtande enligt PBL, men om kungörandet har samordnats ska granskningsutlåtandet också behandla de skriftliga synpunkter som har kommit in i det andra ärendet i den mån de har betydelse för detalj- planeprövningen (5 kap. 23 § PBL).

Regeringen instämmer i Boverkets uppfattning att planprocessprome- morians förslag delvis är oklart i förhållande till hur kungörandet ska kunna samordnas med ärendet enligt miljöbalken, väglagen eller ban- lagen, när kungörelsen i det utökade förfarandet flyttas till samrådet.

Regeringen anser att ett detaljplaneärende som samordnas med miljö- balken eller trafiklagarna bör kunna handläggas på i princip samma sätt som i dag. Någon ändring i sak bör således inte ske. Även i fortsätt- ningen kommer det således inte att behövas något särskilt samråd i PBL- ärendet och kungörelse kommer alltid att behöva ske, men då först i granskningsskedet.

Stockholms kommun har framfört att standardförfarandet bör kunna till- lämpas vid nödvändiga följdåtgärder som föranleds av en väg- eller järn- vägsplan, exempelvis byggrätt för komplementbyggnader som behöver ersättas. Regeringen anser att det i många fall bör vara möjligt att till- lämpa standardförfarandet i sådana fall. Formellt sett kommer det då emellertid inte att vara frågan om ett samordnat förfarande, utan i sådana fall får ärendena enligt PBL och miljöbalken, väglagen eller banlagen handläggas parallellt.

Bestämmelserna

Bestämmelserna finns i 5 kap. 6, 7 och 7 a §§ PBL.

Prop. 2013/14:126

Prop. 2013/14:126 6.1.2	Kungörelsen bör ske redan i samrådsskedet, men
	endast för planförslag av större vikt

Regeringens förslag: Ett förslag till detaljplan ska kungöras redan i samrådsskedet. Kungörelse ska dock endast krävas för en detaljplan i en- lighet med det utökade förfarandet. En kommun ska kungöra ett sådant planförslag och ge tillfälle till samråd under en viss tid som ska vara minst tre veckor (samrådstid). Kungörelse och tillhandahållande av un- derlag ska i övrigt ske på samma sätt som enligt gällande bestämmelser och kungörelsen ska i huvudsak innehålla samma information som enligt gällande bestämmelser.

Regeringens bedömning: Plangenomförandeutredningens förslag att i plan- och bygglagen införa att samrådet ska ske i lämpliga former bör inte genomföras.

Plangenomförandeutredningens förslag: Överensstämmer inte med regeringens förslag när det gäller utredningens huvudförslag, eftersom detta endast ställde krav på att samrådet skulle ske ”i lämpliga former” och inte innehöll något krav på kungörelse i en ortstidning (SOU 2013:34 s. 304 ff.). Utredningens alternativa förslag överensstämmer i allt väsent- ligt med regeringens förslag.

Planprocesspromemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag, men i promemorian föreslogs en annan författnings- teknisk lösning.

Remissinstanserna: Remissinstanserna är i huvudsak positiva till att kungörelsen flyttas till samrådsskedet. Bland annat Boverket och Läns- styrelsen i Gävleborgs län framhåller att det är positivt att kungörelsen ska ske redan i samrådsskedet eftersom det ger en bredare allmänhet möjlighet att komma till tals i ett tidigare skede innan planen i stort sett är färdig. Örebro kommun framhåller att det är bra för alla berörda att få in synpunkter i ett tidigt skede. Blekinge tekniska högskola ställer sig frågan om kungörelse kommer att ske allt för sällan när det nya stan- dardförfarandet blir det mest tillämpade, men då den obligatoriska sam- rådskretsen är densamma finns enligt högskolan ingen anledning till sådana farhågor. Statens Fastighetsverk, Länsstyrelsen i Västra Göta- lands län, Skåne läns landsting och Lomma kommun är positiva till för- slaget, men anser att kungörelse även bör ske vid samrådet för planer med enkelt planförfarande. Länsstyrelsen ser inget hinder i att söka lämpligare och mer kostnadseffektiva former för kungörelse (eller mot- svarande informationskanal) som uppfyller samma syfte. Umeå tingsrätt (mark- och miljödomstolen) påpekar att även om kungörelseförfarandet inte utgör en garanti för att okända sakägare underrättas om planen kan förfarandet bidra till att minska antalet rättsförluster. Ett lämpligt alter- nativ till kungörelseförfarandet skulle vara att göra det obligatoriskt att på kommunens hemsida tydligt informera om aktuella planprocesser. Luleå tekniska universitet anser att det är viktigt att ny elektronisk teknik utvecklas och används för att kommunicera med berörda. Att enbart kungöra planer på kommunernas hemsida medför en risk eftersom det fortfarande finns medborgare som inte kan använda eller har tillgång till internet. Universitetet anser att det är bra att annonsera framtida föränd-

ringar direkt på platsen för förändringen. Även Villaägarnas Riksförbund framhåller att det är viktigt att använda sig av ny teknik.

Handisam avstyrker förslaget till följd av att Handisam uppfattar för- slaget som att kravet på kungörelse vid det enklare planförfarandet tas bort. Handisam stödjer förslaget om att använda ny teknik i informa- tionen till medborgarna, men att all information och kommunikation ska ske på ett tillgängligt, användbart och begripligt sätt så att personer med funktionsnedsättning har förutsättningar att bedöma relevans och kan lämna synpunkter. Linköpings kommun föreslår att kravet på kungörelser slopas helt eftersom kungörelser är ett kostsamt och otidsenligt sätt att informera om viktiga förändringar. Kommunen framhåller att annonse- ring i två tidningar vid två tillfällen i dag kostar cirka 48 000 kronor. Göteborgs kommun anser att det inte är lämpligt att använda termen kungörelse vid samrådsskedet utan att termen bör reserveras för ett läge då beslutshandlingen är framme, dvs. inför antagandet av planen. Enligt kommunen är det väsentligt att kungörelse används som begrepp när kommunen vill kommunicera viktig samhällsinformation. Vid normalt planförfarande bör kungörelse ske när en detaljplan ska granskas vid utställningsskedet.

Några remissinstanser har synpunkter på vad kungörelsen ska inne- hålla. Villaägarnas Riksförbund anser att det bör framgå av kungörelsen när gatukostnader ska tas ut samt när kommunen avser att ansluta ett område till kommunalt vatten och avlopp. Länsstyrelserna i Stockholms respektive Skåne län anser att det av kungörelsen och den föreslagna underrättelsen bör framgå om förslaget berör områden med strandskydd enligt miljöbalken. Lantmäteriet tillstyrker att reglerna om innehållet i kungörelsen är desamma som enligt gällande rätt. Lantmäteriet anser dock att förslaget bör ändras så att kungörelse ska ske även när det kan finnas sakägare som är okända eller som saknar adress, men menar att en kungörelse ökar sannolikheten att även sådana sakägare ska få kännedom om planförslaget. Förekomst av sakägare som är okända eller saknar adress är enligt Lantmäteriets erfarenhet inte ovanlig. Förfarandet inne- bär inte någon garanti att okända sakägare nås, men det ökar graden av rättssäkerhet. Länsstyrelsen i Dalarnas län framhåller att en kungörelse ofta är ganska svårläst för en lekman och att kraven på innehåll bör minska. Särskilt kravet att vissa fastigheter där mark kan komma att tas i anspråk med tvång är problematiskt, då en beskedlig vägbreddning kan innebära att annonsen helt domineras av en lång uppräkning av fastig- hetsbeteckningar, trots att det kanske är andra frågor i planen som är betydligt viktigare. Kraven på detaljredovisning av olika parametrar kan i stället läggas på kommunens hemsida.

Bland annat Länsstyrelsen i Västernorrlands län och Linköpings kom- mun anser att det är positivt att samrådstiden slås fast i lag. Enligt läns- styrelsen bör samrådsformerna kunna anpassas efter ärendets karaktär, såväl i form som i tid. På vilket sätt man bäst tillgängliggör planhand- lingar för aktuella ärenden, t.ex. på kommunens webbplats, genom anslag på plats, grupputskick m.m. bör kunna bedömas från fall till fall och kraven på en kungörelse hållas till en miniminivå.

Villaägarnas Riksförbund anser att i konsekvensens namn borde kom- munen också vara skyldig att redovisa förslaget på sin hemsida redan i samrådsskedet. Riksantikvarieämbetet menar att det är viktigt att följa

Prop. 2013/14:126

upp konsekvenserna av de delar av förslagen som innebär begränsningar i medborgardeltagande och att medborgardeltagande hittills varit en vik- tig kanal för att föra in synpunkter bl.a. avseende hänsyn till och nyttjan- de av kulturmiljön i planeringsprocessen. Länsstyrelsen i Dalarnas län påtalar att det är viktigt att det framgår av propositionen att lagkraven bara är en miniminivå och att det är viktigt att anpassa såväl samrådstid som samrådsformer efter ärendets karaktär.

Skälen för regeringens förslag och bedömning

När samrådet är klart, ska kommunen enligt gällande rätt kungöra sitt förslag till detaljplan och låta det granskas under en viss tid. Gransk- ningstiden ska vara minst tre veckor. Kungörelsen ska anslås på kommu- nens anslagstavla och föras in i ortstidning (5 kap. 18 och 19 §§ plan- och bygglagen [2010:900], förkortad PBL).

Dagens ordning innebär att planförslaget ska kungöras först när planen i stort sett är färdig. Enligt Plangenomförandeutredningen kan denna ord- ning antas ha sitt ursprung i att samrådet syftade till att bereda ett ännu ofärdigt förslag innan en bredare allmänhet involverades i arbetet.

Ett planförslag är numera ofta så långt utvecklat i samrådsskedet att det enligt regeringens mening inte finns skäl att avvakta med kungörandet till granskningen på den grunden. Dagens förfarande kan ifrågasättas när det gäller allmänhetens möjlighet till insyn och påverkan. Den omstän- digheten att det ofta är lättare att tillgodose synpunkter som framförs tidigt i planprocessen talar för att det kan vara lämpligt att kungörelsen sker redan i samrådsskedet.

Som regeringen har redovisat i föregående avsnitt (avsnitt 6.1.1) bör det endast vara nödvändigt för kommunen att inkludera en bredare all- mänhet i de fall där det är sannolikt att allmänheten har ett berättigat intresse av att få lämna synpunkter, dvs. i de fall när planförslaget verk- ligen kan antas ha ett intresse för en större krets än de sakägare och boen- de m.fl. som ändå får del av planförslaget i samband med samrådet. Kra- vet på kungörelse bör sålunda endast gälla i de fall när det är motiverat utifrån allmän synpunkt, inte minst eftersom kungörelsen i sig innebär ytterligare administrativa moment och medför kostnader i planarbetet.

Regeringen anser att kungörelse endast behöver ske i de fall där krite- rierna för det utökade förfarandet är uppfyllda. Det innebär att det bör finnas ett krav på kungörelse endast om planförslaget är av betydande intresse för allmänheten eller i övrigt är av stor betydelse, om ett genom- förande av planen kan antas medföra betydande miljöpåverkan eller om planförslaget står i strid med översiktsplanen eller länsstyrelsens gransk- ningsyttrande över denna.

Regeringen anser vidare att det är fullt tillräckligt att kungörelsen sker vid ett tillfälle. Någon ytterligare kungörelse behöver med andra ord inte ske i samband med granskningen. I granskningsskedet ska kommunen underrätta samrådskretsen på nytt liksom de som i övrigt har lämnat synpunkter, dvs. de som har yttrat sig till följd av kungörelsen utan att vara boende eller sakägare.

I dag är de formella kraven på samrådet begränsade. Om kungörandet ska ske redan i samrådsskedet är det angeläget att den som tar del av kun- görelsen förstår på vilket sätt och inom vilken tid som eventuella syn-

punkter behöver lämnas. Det finns därför skäl att slå fast i PBL att sam- Prop. 2013/14:126 rådstiden, i de fall när kungörelse ska ske, ska vara minst tre veckor.

Denna samrådstid ansluter till det som i dag gäller för granskningstiden (jfr nuvarande 5 kap. 18 § PBL). I sammanhanget bör nämnas att den samrådstid som kommunen anger i praktiken många gånger är längre än så i syfte att ge tillräcklig tid för samrådskretsen att ta del av planför- slaget. Regleringen i sig medför på så sätt ingen förlängning av planpro- cessen.

Kungörelse och kravet på att kommunen ska tillhandahålla underlag bör ske på samma sätt som enligt gällande bestämmelser. Enligt rege- ringens uppfattning bör kraven på kungörelsens innehåll i PBL inte änd- ras för att undvika en situation där kungörelsen onödigtvis tyngs av krav på uppgifter. Däremot kan det i många fall vara lämpligt att komplettera den lagstadgade informationen med sådana upplysningar som är lämpliga i det enskilda fallet, t.ex. att kommunen avser att ansluta ett område till kommunalt vatten och avlopp eller att planförslaget berör områden med strandskydd enligt miljöbalken.

Samrådet syftar till att få fram ett så bra beslutsunderlag som möjligt och att ge möjlighet till insyn och påverkan (5 kap. 12 § PBL). Det finns i sammanhanget skäl att påminna om att PBL anger en miniminivå för att säkerställa att förfarandet blir rättssäkert. Som Länsstyrelsen i Dalarnas län påpekar finns i många fall skäl att anpassa såväl samrådstidens längd som samrådsformerna efter planärendets karaktär. I ett sommarstuge- område kan det vara särskilt lämpligt att hålla ett samrådsmöte i semestertider, medan det i många andra ärenden är bra att undvika annonsering och möten under sommarledigheter och långhelger. I många fall finns det även behov av att använda sig av andra kanaler än enbart kungörelse för att informera om planärendet, t.ex. anslag eller skyltning på platsen eller att göra ett grupputskick inom och i anslutning till det område som planärendet avser. Här kan även erinras om tankarna från Plangenomförandeutredningen om möjligheten för kommunen att låta enskilda anmäla sig på en digital intresselista så att den enskilde kan få en e-postavisering när kommunen informerar om pågående planläggning i ett visst område.

Bestämmelserna finns i 5 kap. 11 a–11 c §§ PBL.

6.1.3Ändrade bestämmelser om samrådskretsen

Regeringens förslag: Nuvarande bestämmelser om samrådskretsen ska gälla som huvudregel för alla program och detaljplaner. En kommun ska dock inte behöva samråda med bostadsrättshavare, hyresgäster, boende eller organisationer av hyresgäster, om det är uppenbart att förslaget sak- nar betydelse för dem.

Plangenomförandeutredningens förslag: Överensstämmer inte med
regeringens förslag, eftersom utredningen har föreslagit att uppräkningen
av vilka som ingår i samrådskretsen kan göras mindre preciserad än i
dag. Det finns även skillnader i fråga om i vilka situationer som bostads-
rättshavare, hyresgäster, boende eller hyresgästorganisationer ska invol-
veras (SOU 2013:34 s. 306 och s. 385).	81
	81

Prop. 2013/14:126	Planprocesspromemorians förslag: Överensstämmer med regering-
	ens förslag.
	Remissinstanserna: Merparten av remissinstanserna tillstyrker försla-
	get i planprocesspromemorian, däribland Boverket, Lantmäteriet, flera
	länsstyrelser och kommuner, Sveriges Arkitekter och Villaägarnas Riks-
	förbund. Även Hyresgästföreningen tillstyrker förslaget och framför att
	det är viktigt att boende och andra berörda erbjuds möjlighet att ta del av
	och lämna synpunkter på planförslag och att samrådskretsen inte bör
	ändras, men att det är acceptabelt att kommunen kan begränsa samrådet
	om det är uppenbart att det saknar betydelse för någon part. Länsstyrel-
	sen i Gävleborgs län framför att länsstyrelsens samlade erfarenhet av
	detaljplanegranskningen är att majoriteten av alla upprättade planförslag
	saknar intresse för en bredare samrådskrets.
	Sveriges advokatsamfund är tveksamt till förslaget att kommunen, om
	kommunen själv bedömer att förutsättningar föreligger, inte ska behöva
	samråda med bostadsrättshavare, hyresgäster, boende eller organisationer
	av hyresgäster. Effekten av den föreslagna möjligheten till undantag kan
	innebära minskade möjligheter för enskilda m.fl. att kunna påverka. Åre
	kommun anser att det är olämpligt att minska samrådskretsen eftersom
	många medborgare som inte bor i direkt anslutning till planområdet ändå
	kan vara berörda och kan tillföra värdefull kunskap. Om man har en snäv
	samrådskrets kan man även få fler överklaganden och därmed förlora tid.
	Fastighetsägarna Sverige avstyrker förslaget om ändrad samrådskrets
	och förordar förslaget enligt SOU 2013:34 och att denna ändring är nöd-
	vändig för att minska förekomsten av s.k. okynnesöverklaganden.
	Myndigheten för samhällsskydd och beredskap anser att samrådskretsen
	inte bör kunna begränsas för tillkommande bebyggelse i nära anslutning
	till s.k. sevesoverksamheter. Försvarsmakten anser att myndigheten även
	fortsättningsvis måste ges tillfälle till samråd för de förslag till detalj-
	planer som berör de av myndigheten utpekade områdena av riksintresse
	för totalförsvaret, alternativt innefattar höga objekt. Länsstyrelsen i
	Kalmar län anser att en av fördelarna med det nuvarande systemet är den
	lokala förankringen och att lagstiftaren skickar ut fel signaler till enga-
	gerade privatpersoner, ideella organisationer etc., som ofta har stor lokal
	kunskap. Planering måste ske för och med de boende för att bli lång-
	siktigt hållbar.
	Flera remissinstanser anser att det behöver preciseras vad det innebär
	att det ska vara uppenbart att planförslaget saknar betydelse för de boen-
	de och hyresgästorganisationer m.fl. för att lagförslaget ska bli genom-
	förbart i praktiken. Boverket anser att de exempel som ges i planprocess-
	promemorian, som förlängning av genomförandetiden eller en bekräf-
	telse av rådande förhållanden, troligen är sällsynta och att möjligheten att
	undvika samrådet skulle kunna missbrukas. Länsstyrelsen i Västernorr-
	lands län framhåller att det finns en risk att kommunen samråder med de
	boende för säkerhets skull för att inte riskera ett upphävande på grund av
	formaliabrist. Linköpings kommun befarar att hyresgästföreningarna kan
	komma att överklaga detaljplanerna i större utsträckning om kommunen
	inte tar in dem i samrådskretsen.
	Sveriges Kommuner och Landsting anser att den föreslagna formule-
	ringen (5 kap. 11 § 4 plan- och bygglagen [2010:900], förkortad PBL)
82	behöver ses över, så att möjligheten att kunna avstå från samråd kan gälla

en eller flera av de uppräknade parterna. Som förslaget är formulerat kan Prop. 2013/14:126 det tolkas som att samråd antingen ska ske med alla eller ingen av

parterna. Göteborgs kommun kan acceptera de framlagda förslagen, men betonar att lagen anger ett minimikrav och att medborgardeltagande i planprocessen är en kvalitetsfråga där medborgare och föreningar ofta tillför kunskap som inte kan fås på annat sätt. Enligt kommunen är det vanligtvis andra faktorer än medborgardeltagandet som medför att ett planarbete drar ut på tiden.

Skälen för regeringens förslag

Bakgrund och gällande bestämmelser

I arbetet med att ta fram ett program eller ett förslag till en detaljplan ska kommunen samråda med vissa organisationer och enskilda som kan för- väntas ha ett intresse av förslaget (jfr 5 kap. 11 § PBL). Enligt gällande rätt ska följande intressenter normalt delta i samrådet, den s.k. samråds- kretsen:

1.länsstyrelsen, lantmäterimyndigheten och berörda kommuner,

2.sakägarna, bostadsrättshavare, hyresgäster och boende som berörs,

3.hyresgästorganisationer, och

4.de myndigheter, sammanslutningar och enskilda i övrigt som har ett väsentligt intresse av förslaget.

Plangenomförandeutredningen ansåg att bestämmelsen borde ändras på så sätt att uppräkningen kan göras mindre preciserad än vad den är i dag. Utredningens förslag innebär bl.a. att gruppen sakägare, bostadsrätts- havare, hyresgäster och boende kan sammanföras i gruppen enskilda som har ett väsentligt intresse av förslaget. På motsvarande sätt har utred- ningen föreslagit att hyresgästorganisationerna kan ingå i gruppen sam- manslutningar.

Samrådskretsen bör som huvudregel vara lika oavsett förfarande

Plangenomförandeutredningens förslag har kritiserats av remissinstanser- na för att vara otydligt kring vilka som bör ingå i den krets som kom- munen ska ge tillfälle till samråd. Vissa remissinstanser har t.ex. uppfat- tat förslaget som att det inte längre skulle vara nödvändigt att samråda med sakägare.

Regeringen har gett en särskild utredare i uppdrag att bl.a. utreda om det finns ett behov av och en möjlighet att, med bibehållen rättssäkerhet, tydligt avgränsa sakägarkretsen (dir. 2013:53). Mot denna bakgrund an- ser regeringen att det för närvarande inte finns anledning att genomföra några ändringar i uppräkningen över vilka intressenter som ska ges möj- lighet att delta i samrådet.

I det nuvarande enkla planförfarandet behöver bostadsrättshavare, hyresgäster och boende som berörs inte ges tillfälle till samråd (jfr 5 kap. 15 § PBL). Denna ordning bör emellertid inte överföras till det nya stan- dardförfarandet. Dels kan de boende ofta bidra med värdefulla synpunk- ter under planprocessens gång, dels kan det antas att fler planer kan kom- ma att överklagas om kommunen inte involverar de boende i processen.

Därutöver är det ibland önskvärt att kunna byta förfarande om det visar

Prop. 2013/14:126 sig att den inledande bedömningen av huruvida planförslaget är av stor betydelse m.m. visar sig vara felaktig. Enligt regeringens uppfattning bör utgångspunkten därför vara att samrådskretsen är identisk i standardför- farandet respektive i det utökade förfarandet.

Ett undantag från skyldigheten att samråda med boende och hyresgästorganisationer i vissa fall

Även om utgångspunkten bör vara att samrådskretsen är lika oavsett förfarande, finns det planförslag som är av sådan karaktär att det är tyd- ligt att planförslaget saknar betydelse för bostadsrättshavare, hyresgäster och övriga boende. Regeringen anser att PBL bör utformas så att kom- munen kan undanta bostadsrättshavare, hyresgäster och övriga boende från samrådskretsen om planförslaget är av sådan karaktär. Som Sveriges Kommuner och Landsting påpekar bör det vara möjligt att undanta en eller flera av de uppräknade kategorierna av boende från kravet på sam- råd, vilket den tänkta ändringen av 5 kap. 11 § PBL möjliggör.

Om planförslaget saknar betydelse för de boende bör det enligt rege- ringens mening inte heller vara nödvändigt att underrätta hyresgäst- organisationerna, vilket krävs även vid det enkla planförfarandet enligt gällande rätt.

Många gånger kan de boende tillföra kunskap om sakförhållanden som inte kan fås på annat sätt. Möjligheten att undanta bostadsrättshavare, hyresgäster, boende eller organisationer av hyresgäster från kravet på samråd bör därför vara begränsad. Regeringen anser att lagen bör ange att det ska vara uppenbart att planförslaget ska sakna betydelse för de boende och hyresgästorganisationer m.fl. för att dessa ska kunna undan- tas från kravet på samråd. Det innebär att frågan verkligen ska vara ovid- kommande för dessa. Planändringar som enbart avser förlängning av genomförandetiden eller som enbart innebär att rådande förhållanden bekräftas i detaljplanen är exempel på sådana situationer där det vanligt- vis är uppenbart att planarbetet saknar betydelse för de boende och där dessa således inte behöver ges tillfälle till samråd. Det kan dock före- komma att även denna typ av planändringar är av intresse för de boende och hyresgästorganisationerna, t.ex. om rådande förhållanden medför olägenheter för de boende. Om det kan antas att planändringarna är av intresse för de boende bör dessa alltid ges tillfälle till samråd.

Om kommunen missbedömer planförslagets betydelse kan det utgöra ett sådant fel i förfarandet som leder till att den antagna detaljplanen upphävs, om någon boende efter ett överklagande visar att frågan har betydelse för denne.

Bestämmelsen

Bestämmelsen finns i 5 kap. 11 § PBL.

6.1.4Förfarandet bör lättare kunna anpassas efter omständigheterna

Regeringens förslag: Det ska gå att växla mellan standardförfarandet och det utökade förfarandet utan att ta om planförfarandet från början. Som huvudregel ska ett planförslag inte behöva kungöras inför gransk- ningsprocessen. Om en kommun efter ett samråd bedömer att planför- slaget är ett sådant som ska handläggas i enlighet med det utökade för- farandet, ska kommunen dock kungöra förslaget, om förslaget inte tidi- gare har kungjorts, eller förslaget har ändrats väsentligt.

När samrådet är klart ska kommunen i en underrättelse informera om sitt förslag och låta det granskas under en viss tid (granskningstid). Om de som kommunen har samrått med har godkänt planförslaget behöver underrättelse inte lämnas och någon granskning således inte heller göras. Granskningstiden ska vara minst två veckor men ska få göras kortare, om alla berörda är överens om det. Om planförslaget är ett sådant som ska handläggas i enlighet med det utökade förfarandet, ska dock gransk- ningstiden vara minst tre veckor.

Underrättelsen ska anslås på kommunens anslagstavla och göras till- gänglig på kommunens webbplats.

Plangenomförandeutredningens förslag: Regeringens förslag öve- rensstämmer i stort med den principiella ordning som utredningen redo- visade i sitt alternativa förslag (SOU 2013:34 s. 457 ff.).

Planprocesspromemorians förslag: Överensstämmer delvis med regeringens förslag, men i planprocesspromemorian föreslogs en annan författningsteknisk lösning som bl.a. medförde att samrådet behövde göras om i de fall där kommunen initialt bedömt att standardförfarandet kan tillämpas men efter samrådet bedömer att planförslaget är av sådant slag att det ska handläggas enligt det utökade förfarandet. Därutöver var det inte tydligt i planprocesspromemorian huruvida det var möjligt att tillämpa dagens enkla förfarande fullt ut, dvs. att berörda samrådsparter kunde godta planförslaget vid ett enda tillfälle.

Remissinstanserna: Flertalet av remissinstanserna är positiva till för- slaget att det ska gå att växla mellan standardförfarandet och det utökade förfarandet utan att ta om planförfarandet från början, bl.a. Boverket och

Statens Fastighetsverk.

Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) pekar på att möjligheten för kommunen att i vissa fall kunna underlåta kravet på att göra en samråds- redogörelse, när det är fråga om enkelt förfarande, tas bort (nuvarande 5 kap. 17 § plan- och bygglagen [2010:900], förkortad PBL) och fram- håller att förslagets standardförfarande skiljer sig från dagens enkla för- farande. Även Länsstyrelsen i Dalarnas län pekar på att alla planären- den, oavsett förfarande, föreslås genomgå två skeden – samråd och granskning – vilket länsstyrelsen anser är en stor brist i förslaget. En möjlighet att hantera riktigt enkla planärenden med bara ett skede, skulle innebära mycket större tidsvinster än de förslag som förs fram i plan- processpromemorian. Även Örebro kommun anser att de planer som har handlagts med standardförfarandet, inte heller bör underrättas och granskas efter samråd. Blekinge tekniska högskola påpekar att den före-

Prop. 2013/14:126

Prop. 2013/14:126 slagna tiden för granskning – två veckor vid standardförfarande – kan

	förkortas om de berörda är överens om detta, men att det bör övervägas
	om inte de berörda redan vid samrådet bör kunna träffa en muntlig över-
	enskommelse, som sedan bekräftas i protokoll från samrådsmötet. Även
	Boverket anser att det förutom den föreslagna standardprocessen i vissa
	fall finns behov av att kunna tillämpa en ännu enklare detaljplaneprocess,
	med endast ett kommunikationssteg. Lantmäteriet framför liknande syn-
	punkter, men att detta endast kan tillåtas när det i samrådsskedet har
	presenterats ett färdigt förslag, med fullständigt formulerade planbestäm-
	melser, som oförändrat förs fram till antagande. Naturligtvis kan det inte
	heller bli aktuellt att förenkla planprocessen på detta sätt när det utökade
	förfarandet tillämpas.
	Länsstyrelsen i Västra Götalands län påpekar att möjligheten att växla
	från standardförfarande till utökat förfarande kan innebära att kommu-
	nerna rutinmässigt använder sig av standardförfarandet, vilket innebär att
	förslaget inte kungörs. Länsstyrelsen ifrågasätter om länsstyrelsen kan ha
	en styrande åsikt om vilken typ av förfarande som ska tillämpas och om
	länsstyrelsens bedömning i så fall kan samordnas med behovsbedöm-
	ningen i frågan om betydande miljöpåverkan, som måste föregå sam-
	rådet. Länsstyrelsen anser att planprocesspromemorian redovisar mot-
	stridiga uppgifter om när beslutet om förfarandet ska tas och redovisas.
	Länsstyrelsen i Jönköpings län befarar att det finns risk för att kommu-
	nen låter länsstyrelsen ”avgöra” om det är nödvändigt att tillämpa det
	utvidgade förfarandet, beroende på vad länsstyrelsen anger i samråds-
	yttrandet över planen. Länsstyrelsen i Västernorrlands län anser att det
	bör säkerställas att kommunen informerar berörda om möjligheten att
	växla från utökat förfarande till standardförfarande, eftersom det kan
	medföra att synpunkter som lämnats i samrådsskedet inte kommer att
	kunna följas upp vid granskningen, trots att man blivit utlovad detta.
	Flera remissinstanser anser att två veckor är en alltför kort tid för ett
	granskningsskede och att denna tid borde vara minst tre veckor. Bland
	annat Boverket framhåller att det är viktigt att samrådstiden är tillräckligt
	lång för att medborgarna ska hinna ta till sig förslaget och lämna sina
	synpunkter på det och ifrågasätter därför lämpligheten att korta gransk-
	ningstiden genom att ge möjlighet till ytterligare förkortning vid två
	veckors granskningstid. Försvarsmakten anser att det är av yttersta vikt
	att de parter som under samrådet haft invändningar mot planförslaget ges
	möjlighet att granska handlingarna för att kontrollera att synpunkterna i
	samrådet blivit tillgodosedda. Även för granskningsskedet är tre veckor
	en skälig handläggningstid. Trafikverket menar att det ställer stora krav
	på länsstyrelsen om granskningstiden enligt föreslaget standardförfa-
	rande blir endast två veckor, särskilt när det gäller att fånga upp de stat-
	liga myndigheternas intressen och synpunkter. Länsstyrelsen i Stock-
	holms respektive Skåne län anser att granskningstiden bör vara tre veckor
	oavsett planförfarande, men att denna kan göras kortare om parterna är
	överens. Statens geotekniska institut anser att det inte är lämpligt att
	lagstiftningen förutsätter att förändringen av granskningstid i princip
	kommer att innebära att länsstyrelsen måste begära förlängd svarstid,
	som antyds i planprocesspromemorian. Institutet påtalar även att läns-
	styrelsen normalt är beroende av yttranden från andra myndigheter för att
86	kunna göra sitt ställningstagande. Stockholms kommun framhåller att

förslaget ställer stora krav på remissinstanserna och deras förmåga att i	Prop. 2013/14:126
tid hinna svara på planremisser, och att kommunens erfarenhet är att
länsstyrelsen ofta behöver lång svarstid. En förutsättning för att planpro-
cessen ska kunna effektiviseras är att remissinstanserna har kapacitet att
hinna granska planerna under samråd och eventuell granskningstid.
Sveriges advokatsamfund anser att redan tre veckor är en kort tid och att
det saknas bärande skäl för att bibehålla flera olika granskningstider.
Möjligheten att förkorta granskningstiden om alla berörda är överens om
det är därtill tveksam ur rättssäkerhetssynpunkt. Hyresgästföreningen
avstyrker möjligheten till kortare granskningstid än två veckor.
Några remissinstanser, bl.a. Länsstyrelsen i Norrbottens län, Stock-
holms kommun, SKL samt Sweco påpekar att planprocesspromemorians
författningsförslag innebär att det krävs ytterligare ett samråd om kom-
munen efter ett samråd bedömer att planförslaget är av sådan karaktär att
det utökade planförfarandet ska tillämpas. Linköpings kommun anser att
skrivningen om att samrådet görs identiskt oavsett förfarande är oklar,
dvs. om detta innebär ett krav på kungörelse inför samråd även vid
standardförfarande.
Lantmäteriet och SKL uppfattar förslaget som att alla sorters planför-
slag som ändras väsentligt efter granskningstiden ska kungöras, även de
som tidigare har fallit in under bedömningen att ingen kungörelse behövs
(5 kap. 25 § PBL).
Boverket ifrågasätter att handlingarna ska hållas tillgängliga på den
kommunala webbplatsen och ställer sig frågande till vad som händer om
webbplatsen inte kan nås på grund av tekniska problem. Boverket anser
att det inte är konsekvent att ställa lagkrav på ett visst formellt förfarande
genom en teknisk applikation som kommunen inte är skyldig att tillhan-
dahålla. Kvinnors Byggforum ser positivt på kravet att underrättelsen om
granskning ska göras tillgänglig på kommunens webbplats.
Sveriges advokatsamfund anser att underrättelsen bör kungöras i en
ortstidning även i samband med standardförfarandet, utöver att anslås på
kommunens anslagstavla och göras tillgängligt på kommunens webb-
plats.
Skälen för regeringens förslag
Bakgrund och erfarenheter från tillämpningen
När samrådet är klart ska kommunen, enligt gällande rätt, normalt kun-
göra sitt förslag till detaljplan och låta det granskas under en viss tid som
ska vara minst tre veckor (granskningstid). Kungörelsen ska anslås på
kommunens anslagstavla och föras in i en ortstidning. Kommunen ska
senast den dag då kungörandet sker skicka ett meddelande om innehållet
i kungörelsen till kända sakägare, hyresgästorganisationer och de myn-
digheter, sammanslutningar och enskilda i övrigt som har ett väsentligt
intresse av förslaget. Samtidigt ska förslaget och samrådsredogörelsen
skickas till länsstyrelsen och de kommuner som berörs.
Det enkla planförfarandet skiljer sig på några punkter i förhållande till
det normala förfarandet. Det är t.ex. tillräckligt att redovisningen av de
synpunkter som framkommit under samrådet görs i granskningsutlåtan-
det (5 kap. 17 § PBL). Någon kungörelse behöver inte ske. I stället ska
kommunen ge dem som har underrättats inför samrådet tillfälle att god-	87

Prop. 2013/14:126 känna förslaget eller att inom två veckor granska det och lämna syn- punkter. Denna tid kan göras kortare, om alla berörda är överens om det (5 kap. 18 § PBL).

Under granskningen av förslaget till den äldre plan- och bygglagen (1987:10), förkortad ÄPBL, tog Lagrådet upp frågan huruvida det är möjligt att övergå från enkelt planförfarande till det normala förfarandet eller vice versa. I propositionen framhålls att det ibland kan vara önskvärt för kommunen att i ett visst skede – t.ex. efter ett omfattande samråd – kunna undvara utställningen (vilket i dag motsvarar granskningen), om det visar sig att det slutliga planförslaget bör starkt begränsas till sin omfattning i förhållande till det som ursprungligen presenterades. Det kan också tänkas att kommunen efter ett begränsat samråd behöver kon- takta fler intressenter och även ställa ut ett förslag. Enligt förarbetena hindrar lagtexten varken en förenkling eller en utvidgning av ett på- gående förfarande (prop. 1985/86:1 s. 623).

Plangenomförandeutredningen menade att det trots uttalandena i för- arbetena upplevs som svårt att övergå från enkelt till normalt planför- farande, om det t.ex. visar sig att allmänhetens intresse var större än vad som först förutsågs. Möjligheten att byta planförfarande är i praktiken kopplad till vissa villkor, bl.a. måste samrådet uppfylla kraven för ett normalt förfarande för att det ska vara möjligt att byta. Det förekommer att detaljplaner, som antas efter ett enkelt planförfarande, upphävs efter överklagande på grund av att det inte har framgått av planhandlingarna att det är möjligt att tillämpa det enkla förfarandet (SOU 2013:34 s. 460).

Det bör vara möjligt att godkänna ett planförslag vid ett tillfälle

Dagens enkla planförfarande medför att det är möjligt att i praktiken helt undvara granskningen. Efter samrådet är det tillräckligt att samrådskret- sen underrättas om planförslaget. Om samtliga berörda godkänner försla- get kan det genast tas upp till beslut i kommunen. Godkännandet kan vara muntligt, men det bör då dokumenteras på lämpligt sätt. Om inte alla i samrådskretsen godkänner förslaget bör dessa ges tillfälle att under två veckors tid lämna skriftliga synpunkter till kommunen. Tiden kan förkortas om alla berörda är överens om det.

Godkännandet kan ske redan vid det första samrådstillfället om försla- get då kan presenteras i komplett skick och alla är överens om det. Kom- munen löper i sådana fall risken att någon berörd ångrar sig. De berörda har alltid rätt till två veckors betänketid och bör alltid upplysas om att det inte finns något ytterligare tillfälle att lämna synpunkter.

I praktiken är det relativt ovanligt att samtliga i samrådskretsen kan godkänna ett planförslag redan i samband med det första samrådstill- fället. Inte minst berörda myndigheter har ofta svårt att kunna godkänna ett planförslag på sådant sätt. Eftersom länsstyrelsen bl.a. ska samordna statens intressen är det ofta svårt för länsstyrelsen att kunna godkänna ett planförslag om inte övriga statliga myndigheters uppfattningar i frågan redan är kända. I praktiken brukar kommunen redovisa inkomna syn- punkter i en samrådsredogörelse som sedan skickas ut till berörda parter som därefter ges möjlighet att under viss tid komma med kompletterande synpunkter under granskningen.

Som bl.a. Boverket, SKL och Länsstyrelsen i Dalarnas län uppmärk- sammat ger planprocesspromemorians förslag ingen möjlighet att godta ett planförslag vid ett enda tillfälle. Även om möjligheten tillämpas spar- samt så förekommer det i vissa fall, t.ex. i fråga om planändringar av okomplicerad karaktär. Som anmärkts i avsnitt 6.1.1 förekommer det bl.a. planärenden där enskilda inte alls känner sig berörda av det som planärendet avser, och att det i sådana fall ofta framstår som omotiverat att underrätta den enskilde vid två olika tillfällen. Mot denna bakgrund anser regeringen att möjligheten till ett renodlat enstegsförfarande bör behållas, vilket medför vissa författningstekniska justeringar av planpro- cesspromemorians förslag. I detta sammanhang bör det, som Lagrådet har påpekat, förtydligas i förhållande till nu gällande bestämmelser att det är en förutsättning att alla som ingår i samrådskretsen har godkänt planförslaget för att det ska vara möjligt att kunna avvara granskningen.

Kommunen behöver informera berörda intressenter om granskningen

Enligt regeringens bedömning bör kungörelsen, när det är fråga om det utökade förfarandet, ske redan i samrådsskedet (avsnitt 6.1.2). Detta får till följd att den krets som behöver underrättas i granskningsskedet kan begränsas.

Regeringen anser att kommunen i samband med granskningen ska in- formera om planförslaget på kommunens anslagstavla samt på kommu- nens webbplats. Informationen bör i huvudsak vara densamma som för kungörelsen, dvs. redogöra för vilket område detaljplanen avser, var förslaget finns tillgängligt för granskning, hur lång granskningstiden är och till vem synpunkter på förslaget ska lämnas m.m. (jfr 5 kap. 19 § PBL). Kommunen ska senast samma dag som granskningstiden börjar löpa skicka ett meddelande med motsvarande information till kända sakägare och de myndigheter, sammanslutningar och enskilda i övrigt som har ett väsentligt intresse av förslaget. Bland dem som har ett väsentligt intresse av förslaget ingår även de som under samrådet har lämnat synpunkter på planförslaget, t.ex. boende, hyresgästorganisationer och övriga enskilda som har lämnat synpunkter på planförslaget.

Kretsen som ska nås i granskningsskedet kan begränsas om samråds- kretsen, åtminstone i mer betydelsefulla planförslag, utökas så att även en bredare allmänhet underrättas i samrådsskedet. Någon ytterligare kun- görelse behöver därför inte ske i granskningsskedet. I stället får det anses vara tillräckligt att kommunen underrättar dem som berörs av planförsla- get, dvs. sakägare, boende m.fl., samt de som i övrigt har yttrat sig. När det gäller de som har yttrat sig i samrådsskedet behöver underrättelse endast skickas till dem som har uppgett identifierbart namn och adress.

Boverket har ifrågasatt att handlingarna ska hållas tillgängliga på den kommunala webbplatsen och ställer sig frågan om vad som händer om webbplatsen inte kan nås på grund av tekniska problem. Regeringen upp- fattar att driftsäkerheten på kommunernas webbplatser är så god att det vanligtvis inte finns anledning att oroa sig för längre avbrott.

Kommunen ska även tillhandahålla underlag och upprätta ett gransk- ningsutlåtande på samma sätt som enligt gällande bestämmelser.

Sveriges advokatsamfund framför att underrättelsen bör kungöras i en ortstidning även i samband med standardförfarandet, utöver att anslås på

Prop. 2013/14:126

Prop. 2013/14:126 kommunens anslagstavla och göras tillgängligt på kommunens webb- plats. Regeringen anser emellertid att ett sådant förslag skulle göra för- farandet onödigt omständligt, inte minst mot bakgrund av de kostnader som är förenade med att föra in en kungörelse i en eller flera ortstid- ningar.

Det bör vara möjligt att växla mellan standardförfarandet och det utökade planförfarandet

Regeringen anser att det bör vara möjligt att växla mellan standardför- farandet och det utökade förfarandet, vilket var avsikten när ÄPBL in- fördes. Kommunen kan t.ex. inledningsvis bedöma att ett planförslag kommer att vara av betydande intresse för allmänheten eller i övrigt av stor betydelse m.m., men efter genomfört samråd konstatera att det inte fanns något större intresse för planförslaget. I sådant fall bör det vara möjligt att växla över till standardförfarandet, utan att den inledande processen ska behöva göras om. För att det ska vara möjligt att växla mellan förfarandena bör bl.a. samrådskretsen vara identisk vid standard- förfarandet och det utökade förfarandet.

Om kommunen initialt i stället bedömer att ett planförslag inte är betydande intresse för allmänheten eller i övrigt av stor betydelse m.m., kommer kommunen enligt det föreslagna standardförfarandet inte att behöva kungöra sitt förslag. Om det då visar sig att planärendet trots allt är av betydande intresse för allmänheten skulle kommunen behöva börja om processen från början. Detta skulle inte vara ändamålsenligt. Trots brist på kungörelse i samrådsskedet anser regeringen att det bör vara möjligt för kommunen att gå direkt till granskningsskedet och i stället kungöra ärendet då. Som några remissinstanser har påpekat, bl.a. Stock- holms kommun och Länsstyrelsen i Norrbottens län, innebär planpro- cesspromemorians författningsförslag att det krävs ytterligare ett samråd om kommunen efter ett samråd bedömer att planförslaget är av sådan karaktär att det utökade planförfarandet ska tillämpas. En sådan ordning skulle enligt regeringens uppfattning inte vara ändamålsenlig, vilket föranleder vissa justeringar av planprocesspromemorians förslag.

Regeringen anser att processen bör utformas så att kommunen i prak- tiken behöver ta ställning till hur det fortsatta arbetet ska drivas vidare först efter det att samrådet är avslutat, dvs. när det står klart om plan- förslaget behöver justeras på något väsentligt sätt. Om det efter samrådet visar sig att en granskning inte behövs, bör det räcka med att berörda intressenter ges tillfälle att under minst två veckors tid ta del av gransk- ningsutlåtandet och det slutliga planförslaget (s.k. betänketid). Detta för- utsätter naturligtvis att några omfattande ändringar inte sker av planför- slaget. Om planförslaget ändras väsentligt, bör en efterföljande gransk- ning alltid ske (jfr nuvarande 5 kap. 25 § PBL).

Som några länsstyrelser påpekar finns det naturligtvis en risk att en kommun använder möjligheten att kunna växla mellan de båda förfaran- dena på ett sådant sätt så att kommunen alltid använder sig av standard- förfarandet och i praktiken överlåter till samrådskretsen att avgöra om planärendet är av sådan art att det utökade förfarandet ska tillämpas. Regeringen bedömer emellertid att den risken inte är särskilt stor –

kommunerna kan även i fortsättningen förväntas lägga upp planarbetet på

ett sätt som är ändamålsenligt för kommunen, vilket bl.a. inbegriper att lägga fast en realistisk tidsplan. Regeringen anser att länsstyrelsen inte bör ges ett avgörande inflytande i frågan om vilket förfarande som ska tillämpas, såsom Länsstyrelsen i Västra Götalands län antyder. Skulle så ske skulle det vara svårt för länsstyrelsen i rollen som första instans vid överklagande att göra en annan bedömning i denna fråga om någon klagar på valet av förfarande. Regeringen bedömer emellertid att läns- styrelserna kommer att få ett stort inflytande i frågan om vilket för- farande som bör väljas, inte minst mot bakgrund av att kommunens beslut att anta en detaljplan kan överklagas till länsstyrelsen. Som Läns- styrelsen i Västra Götalands län framför kan det vara lämpligt att läns- styrelsen redogör för sin uppfattning i frågan om vad som utgör ett lämpligt förfarande redan i samband med att kommunen ger länsstyrelsen tillfälle att yttra sig över frågan om genomförandet av detaljplanen ska antas medföra en betydande miljöpåverkan, den s.k. behovsbedömningen (jfr 6 § förordningen [1998:905] om miljökonsekvensbeskrivningar).

Regeringen anser att kommunen under samrådet ska vara skyldig att redovisa sin avsikt om hur kommunen avser att handlägga ärendet i den fortsatta planprocessen, dvs. om kommunen avser att handlägga ärendet med standardförfarandet eller det utökade förfarandet (jfr avsnitt 6.1.1). Därigenom kan den som har invändningar mot kommunens avsikter framföra dessa under samrådet, varefter kommunen har möjlighet att överväga om det finns skäl att tillämpa det utvidgade förfarandet. Det kommer därigenom alltid att vara möjligt att inleda med standardför- farandet, men om mer omfattande ändringar krävs efter samrådet, eller om planförslaget mer allmänt är av större vikt eller dylikt, leder detta till ett utökat förfarande.

Regeringen anser att det finns skäl att behålla den nuvarande ordningen för det enklare förfarandet, vilket innebär att standardförfarandet bör om- fatta en granskning som ska vara minst två veckor. Som redan nämnts bör denna tid, liksom i dag, kunna kortas om alla berörda är överens om det.

Det finns i sammanhanget skäl att påminna om att PBL anger en mini- minivå för att säkerställa att förfarandet blir rättssäkert. Som framhållits i avsnitt 6.1.2 finns i många fall skäl att anpassa såväl samrådstidens längd som samrådsformerna efter planärendets karaktär. Motsvarande behov av anpassning föreligger naturligtvis även i fråga om granskningstiden. Under vissa perioder på året, t.ex. i semestertider, kan det finnas anled- ning för kommunen att förlänga dessa tider för att öka förutsättningarna för att alla berörda intressenter ges tillfälle att ta del av planhandlingarna.

Regeringen delar uppfattningen att två veckor är en relativt kort tid och att denna tid ställer stora krav på att inte minst de statliga myndigheterna organiserar arbetet på ett sådant sätt att dessa förmår att lämna synpunk- ter inom den utsatta tiden. Regeringen anser dock att det är viktigt att staten inte onödigtvis fördröjer arbetet med planläggningen och att denna tid således bör behållas.

Även om någon väsentlig ändring inte sker efter avslutat samråd, anser regeringen att granskningstiden alltid bör omfatta tre veckor i de fall där planförslaget har ett sådant innehåll att kungörelse ska ske. Det innebär att en granskning av planförslaget alltid ska ske om detta är av betydande intresse för allmänheten eller i övrigt av stor betydelse, om ett genom-

Prop. 2013/14:126

Prop. 2013/14:126 förande av planen kan antas medföra betydande miljöpåverkan eller om planförslaget inte är förenligt med översiktsplanen eller länsstyrelsens granskningsyttrande över denna.

Underrättelse, skyldighet att tillhandahålla underlag och att upprätta ett granskningsutlåtande ska i övrigt ske på samma sätt som enligt gällande bestämmelser (jfr 5 kap. 8–10, 20, 23 och 24 §§ PBL).

Det bör inte alltid krävas en kungörelse om planförslaget ändras väsentligt efter granskningen

Enligt gällande rätt ska kommunen kungöra och låta granska det ändrade förslaget på nytt om kommunen efter granskningstiden ändrar sitt förslag väsentligt (5 kap. 25 § PBL). Som Lantmäteriet och SKL påpekar innebär planprocesspromemorians förslag att alla planer som ändras väsentligt efter granskningstiden ska kungöras, dvs. även sådana planförslag som enligt förslaget normalt sett aldrig kommer att kungöras under planpro- cessen. En sådan ordning vore enligt regeringens mening inte ändamåls- enlig. Enligt regeringens uppfattning bör endast sådana planförslag kungöras som efter granskningstiden är av sådant slag att de borde ha kungjorts redan i samrådet, men då endast i de fall som någon kungörelse inte tidigare har skett under planprocessens gång.

Bestämmelserna

Bestämmelserna finns i 5 kap. 17, 18, 19, 20 och 25 §§ PBL.

6.1.5Skälen för planförslaget och planeringsunderlag av betydelse bör normalt redovisas

Regeringens förslag: Under ett samråd om ett planförslag ska en kom- mun redovisa förslaget, skälen för förslaget, det planeringsunderlag som har betydelse och hur kommunen avser att handlägga förslaget. Kommu- nen ska få underlåta att redovisa skälen för planförslaget och planerings- underlaget om det är uppenbart onödigt.

Plangenomförandeutredningen: Utredningen lade inga förslag i des- sa delar.

Planprocesspromemorians förslag: Överensstämmer delvis med regeringens förslag. I planprocesspromemorian föreslogs att skälen för förslaget och planeringsunderlag som har betydelse inte skulle behöva redovisas om en plan handläggs med standardförfarandet.

Remissinstanserna: Merparten av remissinstanserna är negativa till förslaget att kommunen inte ska behöva redovisa skälen för planförslaget eller det underlag som är av betydelse vid standardförfarandet, bl.a.

Boverket, Riksantikvarieämbetet, de länsstyrelser och flertalet av de kom- muner som har yttrat sig i frågan.

Svea hovrätt (Mark- och miljööverdomstolen) anser att det är lämpligt att ställa samma krav på samrådsunderlag vid standardförfarande som vid utökat förfarande, men att det räcker att ange vilka planeringsunderlag som använts, inte dess innehåll. Trafikverket framhåller att underlaget

och skälen underlättar för alla andra involverade så att dessa lättare kan

se vad saken gäller och om betydelsefullt planeringsunderlag beaktas. Att redovisa skälen och underlaget bidrar till att förfarandet i sin helhet blir effektivt utan att kvaliteten försämras. Länsstyrelsen i Stockholms res- pektive Skåne län framhåller att möjligheten att växla mellan de olika förfarandena underlättas om skälen och väsentliga planeringsunderlag alltid redovisas inför samrådet. Om förslaget har föregåtts av en fördjup- ning av översiktsplanen eller ett planprogram, kanske för ett större om- råde, bör även det redovisas. Bland annat Länsstyrelserna i Västra Göta- lands respektive Västernorrlands län framhåller att avsaknad av redovis- ning av skäl och underlag kan leda till svårigheter för sakägare, politiker m.fl. att förstå och bedöma planen, liksom stora svårigheter för läns- styrelsen att göra en bedömning i förhållande till ingripandegrunderna i 11 kap. plan- och bygglagen (2010:900), förkortad PBL. Då syftet är en enklare och mer effektiv planprocess, bör det snarare ställas ännu tyd- ligare krav på att allt underlag av vikt (t.ex. bullerutredningar) finns till- gängliga i samrådsskedet för såväl standard- som det utökade planför- farandet. Länsstyrelsen i Kalmar län befarar att frånvaron av skälen och underlag som har betydelse kan leda till att fler individer, ideella organi- sationer etc. kommer att överklaga ogenomtänkta detaljplaner, vilket för- dröjer planprocessen. Det kan även försvåra plantolkningen i bygglovs- processen, vilket redan i dag är ett stort bekymmer. Åre kommun anser att samhällsförändringar ska kunna motiveras på ett begripligt sätt. Villa- ägarnas Riksförbund framhåller att om kommunen inte måste redovisa skälen för förslaget och det planeringsunderlag som har betydelse så kan det bli svårare för en enskild att argumentera för att en detaljplan ska hanteras enligt det utökade förfarandet i stället för enligt standardför- farandet. Även Lomma kommun anser att förslaget leder till att det blir svårare att ta ställning till om planen borde ha hanterats enligt ett utökat förfarande. Blekinge tekniska högskola anser att i stället för att ta bort kravet på redovisning av skälen och underlag av betydelse, borde det göras tydligt att sådant underlag ska anpassas till vad som krävs för att förstå och bedöma planförslaget. Stockholms kommun menar att plane- ringsunderlagets omfattning framför allt beror på ärendets karaktär och komplexitet och inte hänger samman med vilket planförfarande som tillämpas.

Skälen för regeringens förslag: Gällande rätt innebär att kraven på planhandlingarna är mera omfattande vid det normala planförfarandet än vid det enklare planförfarandet. Bland annat ska kommunen redovisa planförslaget, skälen för förslaget och det planeringsunderlag som har betydelse. I de fall när det enklare planförfarandet kan tillämpas är det tillräckligt att samråd sker kring planförslaget, vilket innebär att skälen för förslaget och något planeringsunderlag inte behöver redovisas.

Enligt planprocesspromemorian borde den nuvarande ordningen för enkelt planförfarande i princip införas som standardförfarande, vilket skulle innebära att skälen för planförslaget och det planeringsunderlag som har betydelse skulle redovisas mera sällan än i dag.

Regeringen delar i huvudsak remissinstansernas kritik mot förslaget i dessa delar, bl.a. eftersom skälen för planförslaget och det planerings- underlag som har betydelse ofta är nödvändiga för att kunna förstå plan- förslaget. Att kommunen som huvudregel inte skulle redovisa skälen och det underlag som har betydelse skulle väsentligt försvåra möjligheterna

Prop. 2013/14:126

Prop. 2013/14:126 för samrådskretsen att förstå kommunens motiv till varför planförslaget utformats på visst sätt.

Enligt regeringens uppfattning ska kommunen som huvudregel alltid redovisa skälen för planförslaget och det planeringsunderlag som har betydelse. Om kommunen är tydlig med vilka skäl som ligger bakom ett planförslag kan det vara möjligt att reda ut eventuella missförstånd, vilket ibland kan leda till att ett ”onödigt” överklagande kan undvaras. Om kommunen i planhandlingarna redovisar sådant planeringsunderlag som kommunen anser vara av betydelse minskar dessutom risken för att länsstyrelsen i sitt yttrande informerar i onödan om sådant planeringsun- derlag som kommunen redan känner till. Som Svea hovrätt (Mark- och miljööverdomstolen) framför kan det ibland vara tillräckligt att ange vilka planeringsunderlag som har använts, och inte nödvändigtvis redo- göra för innehållet i underlaget.

Det finns emellertid planärenden när det inte är nödvändigt att redovisa skälen eller planförslaget, t.ex. om planärendet endast innebär en förläng- ning av genomförandetiden eller om planen ska upphävas för att den inte längre är aktuell. Om det är uppenbart att det inte skulle tillföra ärendet något bör det vara möjligt för kommunen att utelämna skälen för planför- slaget, sådant planeringsunderlag som har betydelse eller bådadera.

Som har redovisats i avsnitt 6.1.4 anser regeringen att kommunen även ska vara skyldig att redovisa sin avsikt om hur kommunen avser att hand- lägga ärendet i den fortsatta planprocessen, dvs. om kommunen avser att handlägga ärendet enligt standardförfarandet eller det utökade förfaran- det.

Bestämmelsen finns i 5 kap. 13 § PBL.

6.1.6Några följdfrågor

Regeringens bedömning: De gällande bestämmelserna om planförfaran- det bör i sak behållas för en detaljplan som kan antas medföra en bety- dande miljöpåverkan.

	Plangenomförandeutredningen: Utredningen lade inga förslag i des-
	sa delar.
	Planprocesspromemorians bedömning: Överensstämmer med rege-
	ringens bedömning.
	Remissinstanserna: Flertalet av remissinstanserna tillstyrker planpro-
	cesspromemorians förslag. Boverket instämmer i att det bör gå att till-
	lämpa standardförfarandet när ett större planförslag ändras efter gransk-
	ningsskedet, om det inte gäller avsevärda förändringar.
	De remissinstanser som har yttrat sig i frågan anser att det är bra att
	miljöbedömningar och miljökonsekvensbeskrivningar ska upprättas i
	samma utsträckning som enligt gällande rätt. Länsstyrelserna i Stock-
	holms respektive Skåne län utgår från att planprocesspromemorians för-
	slag innebär att vid det föreslagna standardförfarandet behöver samråd
	med länsstyrelsen inte ske vid behovsbedömningen och att ett sådant
	förfarande stämmer överens med hur länsstyrelserna tillämpar gällande
	bestämmelser vid enkelt förfarande. I samrådshandlingen bör dock alltid
94	kommunens ställningstagande till behovet av miljöbedömning redovisas.
94

Länsstyrelsen i Västra Götalands län anser att det är angeläget att Prop. 2013/14:126 kommunen tillgängliggör allt material i planärendet inklusive underlag

via sin webbplats. Länsstyrelsen anser att detta ska införas som ett krav i lagen. Handisam anser att demokratiaspekter måste säkerställas när det gäller insyn från allmänheten. Information ska finnas i tillgängliga och användbara format på webben och även för den som inte har internet. Det är också nödvändigt att planen presenteras på ett begripligt sätt så att människor med nedsatt kognitiv förmåga också kan ta till sig innehållet. Information på webbplatsen är i dag ofta inte utformad på ett tillgängligt och användbart sätt – texter behöver skrivas på ett språk som gör det lätt att förstå, och webbplatsen behöver följa internationella riktlinjer för tillgänglighet, särskilt när det gäller att förstå hur man som medborgare berörs av planen. Kvinnors Byggforum ser positivt på förslaget att plan- handlingarna ska finnas tillgängliga på kommunens webbplats.

Göteborgs kommun påtalar att det finns ett generellt behov av utbild-
ning och vägledning från Boverket med anledning av det ändrade för-
farandet. Svea hovrätt (Mark- och miljööverdomstolen) anser att en ange-
lägen insats för att effektivisera kommunernas planarbete är att utveckla
kompetensen hos planförfattarna genom bättre vägledning och utveck-
lingsarbete av Boverket kring hur planförslag kan redovisas under plan-
processens olika skeden.
Skälen för regeringens bedömning
Ett enklare förfarande kan tillämpas när ett större planförslag ändras
efter granskningen
Det förekommer att ändringar görs även efter granskningsskedet. Om det
är frågan om väsentliga ändringar i planförslaget ska kommunen låta
granska det ändrade föreslaget på nytt (jfr 5 kap. 25 § plan- och bygg-
lagen [2010:900], förkortad PBL). Det finns dock tillfällen när ändringar-
na är av begränsad omfattning och endast berör ett fåtal. Enligt Boverkets
tidigare allmänna råd 1996:1, ändrade genom 2002:1 (Boken om detalj-
plan och områdesbestämmelser), kunde det enligt den äldre plan- och
bygglagen (1987:10) vara möjligt att tillämpa enkelt planförfarande om
ändringen saknade intresse för allmänheten och var av begränsad bety-
delse.
Om ändringarna är av begränsad betydelse anser regeringen att det bör
vara tillräckligt att de som berörs av ändringarna ges tillfälle att under
viss tid ta del av ändringarna, motsvarande det som gäller för gransk-
ningstiden i samband med det enkla planförfarandet enligt dagens regler.
Miljöbedömningar och miljökonsekvensbeskrivningar ska upprättas i
samma utsträckning som enligt gällande rätt
Om genomförandet av en detaljplan kan antas få en betydande miljö-
påverkan ska planbeskrivningen redovisa miljökonsekvenserna så att
vissa krav i miljöbalken är uppfyllda (4 kap. 34 § PBL). Regeringen har i
4 § förordningen (1998:905) om miljökonsekvensbeskrivningar, förkor-
tad MKBF, bestämt i vilka fall som genomförandet av en detaljplan kan
antas få betydande miljöpåverkan. Vid bedömningen av om genomföran-
det av en detaljplan ska antas medföra en betydande miljöpåverkan ska	95
	95

Prop. 2013/14:126 kommunen ge den eller de länsstyrelser, kommuner och andra myndig- heter som berörs av planen tillfälle att yttra sig (6 § MKBF).

De nu nämnda bestämmelserna påverkas inte av de ändringar av plan- förfarandet som regeringen föreslår. Kommunen ska med andra ord även i fortsättningen samråda med bl.a. länsstyrelsen om genomförandet av en detaljplan kan antas medföra betydande miljöpåverkan och, om så är fal- let, upprätta en miljökonsekvensbeskrivning.

Länsstyrelserna i Stockholms respektive Skåne län har framfört att de förutsätter att samråd med länsstyrelsen inte behöver ske vid behovs- bedömningen vid det föreslagna standardförfarandet, men att kommu- nens ställningstagande till behovet av miljöbedömning alltid bör redo- visas i samrådshandlingen. Enligt länsstyrelserna stämmer ett sådant för- farande överens med hur länsstyrelserna i dag tillämpar gällande bestäm- melser vid enkelt förfarande. Regeringen har inte för avsikt att göra några förändringar i dessa regler med anledning av detta lagstiftningsärende. Något undantag från kravet på att kommunen ska bereda berörda läns- styrelser m.fl. möjlighet att yttra sig över frågan om genomförandet av en detaljplan kan antas medföra betydande miljöpåverkan kommer således inte heller att finnas i fortsättningen. Enligt 6 § andra stycket MKBF ska kommunens bedömning i frågan om planen kan antas medföra en bety- dande miljöpåverkan redovisas i planärendet.

Om genomförandet av planen kan antas medföra en betydande miljö- påverkan, ska plansamrådet genomföras så att det uppfyller kraven i miljöbalken. Denna bestämmelse bör även gälla i den nu föreslagna ord- ningen.

I sammanhanget bör nämnas att plansamråd inte krävs för sådana plan- förslag som enbart gäller en verksamhet som har tillståndsprövats eller ska tillståndsprövas enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av 9 kap. 6 § miljöbalken eller enbart gäller åtgärder som har prövats eller ska prövas genom upprättande och fastställande av en vägplan enligt väglagen (1971:948) eller en järnvägsplan enligt lagen (1995:1649) om byggande av järnväg (jfr 5 kap. 16 § PBL).

Ur ett medborgarperspektiv är det fördelaktigt att planhandlingarna och planeringsunderlag som har betydelse hålls tillgängligt på kommunens webbplats

Allmänhetens och parternas möjligheter till insyn i planarbetet underlät- tas väsentligt om kommunen håller planhandlingarna tillgängliga på kommunens webbplats. På sin webbplats kan kommunen bl.a. redovisa sådant planeringsunderlag som har betydelse för planärendet, t.ex. buller- utredningar, trafikanalyser, geotekniska kartläggningar, provtagning av förorenad mark och inventeringar av natur- och kulturvärden. Underlaget är ofta väsentligt för att förstå orsakerna till kommunens val att utforma detaljplanen på ett visst sätt, och om underlaget hålls tillgängligt under- lättar detta möjligheten för utomstående att förstå kommunens över- väganden. Möjligheterna till insyn främjas av att planhandlingarna och planeringsunderlaget redovisas på ett sådant sätt att det är lätt att hitta dessa handlingar på webbplatsen. Som Handisam påpekar är det en för- del om informationen finns i tillgängliga och användbara format och att

informationen presenteras på ett begripligt sätt så att även människor Prop. 2013/14:126 med nedsatt kognitiv förmåga kan ta till sig innehållet.

Många kommuner tillhandahåller planhandlingarna på sin webbplats på ett bra sätt redan i dag, medan redovisningen av planeringsunderlaget i andra fall kan vara ofullständig. Regeringen anser att det är fördelaktigt om allt planeringsunderlag som är aktuellt i ärendet kan redovisas på webbplatsen, även om undantag kan behöva göras för t.ex. personupp- gifter och underlag som inte kan lämnas ut till följd av bestämmelserna i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400). Även skrivelser från en- skilda kan ibland utelämnas, om det är uppenbart att handlingen saknar betydelse för en bredare allmänhet.

Det är vidare en fördel om handlingarna kan redovisas under hela den tid som planarbetet pågår fram till dess att planen har vunnit laga kraft, dvs. inte bara under den formella samråds- och granskningstiden. All- mänhetens insyn underlättas om även äldre versioner av handlingarna redovisas om dessa ändras under planarbetets gång.

Behov av vägledning

Som Göteborgs kommun och Svea hovrätt (Mark- och miljööverdom- stolen) påtalar finns det ett generellt behov av utbildning och vägledning inom PBL-området. Regeringen har kommenterat detta i avsnitt 4.

6.2	Byggnadsnämnden kan anta fler detaljplaner

Regeringens förslag: En detaljplan ska antas av kommunfullmäktige,
men fullmäktige ska få uppdra åt kommunstyrelsen eller byggnadsnämn-
den att anta en plan som inte är av principiell beskaffenhet eller annars av
större vikt. Ett delegationsuppdrag enligt kommunallagen ska inte få
omfatta befogenhet att avgöra ärenden som är av principiell beskaffenhet
eller annars av större vikt.
Plangenomförandeutredningens förslag: Överensstämmer delvis
med regeringens förslag. Utredningen föreslog att kommunfullmäktige
ska anta detaljplaner som innebär betydande ekonomiska åtaganden för
kommunen, men att övriga planer kan delegeras till kommunstyrelsen
eller byggnadsnämnden (SOU 2013:34 s. 319 ff.).
Remissinstanserna: Merparten av remissinstanserna är positiva eller
har inget att erinra mot förslaget att byggnadsnämnden ska ha möjlighet
att anta detaljplaner i fler fall, bl.a. Svea hovrätt (Mark- och miljööver-
domstolen), Vänersborgs tingsrätt (mark- och miljödomstolen), Umeå
tingsrätt (mark- och miljödomstolen), Lantmäteriet och flera länsstyrel-
ser. Bland annat Linköpings, Malmö, Västerås, Leksands och Borlänge
kommuner tillstyrker förslaget. Statens Fastighetsverk menar att förslaget
spar tid i planprocessen när kommunerna själva får avgöra rätt nämnd för
antagande av olika planer. Även Byggherrarna Sverige AB och Fastig-
hetsägarna Sverige anser att det är ett bra förslag.
Statskontoret tillstyrker förslaget, men menar att det behövs en tydlig
definition av vad som menas med stora ekonomiska åtaganden för att
undvika tolkningssvårigheter. Även flera länsstyrelser, bl.a. i Stockholms		97

Prop. 2013/14:126 län och Skåne län, anser att det bör preciseras vad som avses med eko- nomiska åtaganden. Länsstyrelsen i Västernorrlands län tillstyrker för- slaget som enligt länsstyrelsen bl.a. innebär att byggnadsnämndens roll som expertnämnd tydliggörs i frågor om utformning, gestaltning och omgivningspåverkan.

Boverket anser att utredningens förslag föranleder vissa principiella be- tänkligheter ur medborgar- och inflytandeperspektiv. Kommunfullmäkti- ge är direktvalt, till skillnad från de kommunala nämnderna som är till- satta av kommunfullmäktige. De kommunala nämnderna är vanligen slutna för allmänheten medan kommunfullmäktiges överläggningar är öppna. Enligt Boverket kan omdaningen av kulturmiljöer, trafiksystem och annan statlig eller regional infrastruktur eller uppförandet av stora privata byggnadskomplex mycket väl vara frikopplade från kommunens ekonomiska åtaganden men samtidigt vara av avgörande vikt för kom- muninvånarnas tillgänglighet, samspel och trivsel. Även Samfundet S:t Erik anser att det politiska ansvaret för planeringen ligger på folkets valda ombud. Kommunstyrelsens och nämndernas arbete sker i slutna rum som allmänheten inte har tillträde till. Samfundet anser att dele- gation från kommunfullmäktige inte kan sägas vara en betungande del i planeringsarbetet och att förslaget inte kan anses vara av så stor betydelse att den motiverar att kommunfullmäktiges beslutanderätt tas bort. Villa- ägarnas Riksförbund menar att det finns en risk för att man koncentrerar för stor makt till en liten grupp personer och avstyrker därför förslaget.

Flera länsstyrelser, bl.a. i Östergötlands respektive Gävleborgs län, menar att gällande ordning, där byggnadsnämnden har befogenhet att anta detaljplaner som följer kommunens aktuella översiktsplan, är ange- lägen att behålla. Enligt länsstyrelserna är hänvisningen till översikts-

	planen viktig för att öka översiktsplanens betydelse.
	Skälen för regeringens förslag
	Bakgrund och gällande bestämmelser
	En detaljplan ska som huvudregel antas av kommunfullmäktige, men
	fullmäktige får uppdra åt kommunstyrelsen eller byggnadsnämnden att
	anta en plan som inte är av stor vikt eller har	principiell betydelse
	(jfr 5 kap. 27 § plan- och bygglagen [2010:900], förkortad PBL). Samma
	regler gäller för antagande av områdesbestämmelser.
	Den interna kommunala processen utgör en väsentlig del av tiden för
	det totala planarbetet och en fråga som diskuterades redan då den äldre
	plan- och bygglagen (1987:10), förkortad ÄPBL, infördes är om fler
	planförslag skulle kunna antas av byggnadsnämnden eller kommunsty-
	relsen. Plangenomförandeutredningen ansåg att kommunen i högre grad
	själv bör kunna avgöra hur planärenden ska antas. Utredningen har före-
	slagit att kommunfullmäktige ska anta detaljplaner som innebär bety-
	dande ekonomiska åtaganden för kommunen, men att byggnadsnämnden
	eller kommunstyrelsen ska kunna anta alla	andra detaljplaner
	(jfr SOU 2013:34 s. 134 och s. 319 ff.).
	Kommunernas interna organisation regleras i flera lagar. Av förarbe-
	tena till regeringsformen framgår att kommunfullmäktiges beslutskompe-
	tens i huvudsak gäller beslut av mer grundläggande natur eller av mera
98	generell räckvidd (prop. 1973:90 s. 231). I förarbetena betonas också att

det ska vara fråga om avgöranden, där det politiska momentet allmänt sett är dominerande. Detta uttrycks på så sätt att fullmäktige ska besluta i alla ärenden av principiell beskaffenhet eller annars av större vikt. Uttrycket principiell beskaffenhet eller annars av större vikt förekommer även i 3 kap. 9 § kommunallagen (1991:900), förkortad KL, och – med vissa språkliga ändringar – i 5 kap. 27 § och 12 kap. 6 § PBL. I PBL används uttrycket inte är av stor vikt eller har principiell betydelse. Dessa uttryck används i KL respektive PBL för att särskilja vilka ärenden som är förbehållna kommunfullmäktige och vilka ärenden som kan dele- geras till en enskild nämnd, respektive vilka ärenden som kan delegeras från byggnadsnämnden till en enskild nämndledamot eller tjänsteman m.fl.

Plangenomförandeutredningen ansåg att förarbetena till regerings- formen, KL och PBL är motstridiga, bl.a. till följd av att det har skett för- ändringar i KL som inte har följts upp av motsvarande ändringar i PBL. Rättspraxis har, enligt utredningen, bidragit till att kommunfullmäktiges möjligheter att delegera beslutanderätten enligt PBL till byggnadsnämn- den eller kommunstyrelsen inte motsvarar det utrymme som regerings- formen och KL medger. Mot denna bakgrund föreslog utredningen att det finns skäl att ändra PBL för att fler ärenden ska kunna antas av bygg- nadsnämnden och kommunstyrelsen. Detta bör enligt utredningen leda till kortare handläggningstider hos kommunen.

Planer som handläggs med standardförfarande bör kunna delegeras

Frågor som avser antagande av en detaljplan kan ibland beröra många människor och skapa meningsskiljaktigheter om vad som är att anse som en lämplig utveckling för den egna kommunen. När genomförandet av en detaljplan medför stor påverkan på omgivningen, är det så gott som alltid lämpligt att ge utrymme för argumenten i en offentlig debatt. Inte minst är det viktigt för den lokala demokratin att beslutsfattarna ges tillfälle att argumentera för sitt ställningstagande, vilket kan vara av stor betydelse för allmänhetens möjligheter till insyn i de politiska besluten. Eftersom det enbart är kommunfullmäktiges sammanträden som regelmässigt är offentliga, är det sålunda lämpligt att planer av större vikt – liksom i dag

–beslutas av detta organ.

I viss motsättning till intresset av insyn och offentlig debatt står önske-

målet att varje ärende ska handläggas så enkelt och snabbt som möjligt. Den inomkommunala processen tar viss tid, och denna tid blir onekligen längre om detaljplanen ska beslutas av kommunfullmäktige i stället för av t.ex. byggnadsnämnden. Även om mertiden är begränsad, kan det sättas i fråga om den nuvarande ordningen är helt ändamålsenlig. Inte minst talar remissutfallet för att det finns ett brett stöd för att fler ärenden ska kunna delegeras till byggnadsnämnden eller kommunstyrelsen.

Regeringen anser att ett planförslag många gånger kan vara av stor vikt för allmänheten och för enskilda, trots att genomförandet av detaljplanen inte medför några betydande ekonomiska åtaganden för kommunen. Det har även uppstått frågor kring hur detta uttryck ska förstås. Flera remiss- instanser har även påpekat att byggnadsnämnden eller kommunstyrelsen inte bör ha möjlighet att besluta om ärenden i strid med översiktsplanen, vilket är möjligt med den ordning som utredningen har föreslagit. Mot

Prop. 2013/14:126

Prop. 2013/14:126 denna bakgrund anser regeringen att det inte är lämpligt att enbart det ekonomiska inslaget ska vara avgörande för möjligheten till delegation från kommunfullmäktige. Regeringen anser i stället att PBL bör ändras så att förutsättningarna för delegation i högre grad liknar vad som är möj- ligt enligt KL.

När ÄPBL infördes var avsikten att delegationsregeln skulle utformas med hänsyn till de delegationsmöjligheter som den då gällande kommu- nallagen (1977:179) erbjöd (prop. 1985/86:1 s. 624).

Som Plangenomförandeutredningen har påpekat (SOU 2013:34 s. 321) diskuterades delegationsfrågan i samband med införandet av KL. Enligt ett uttalande från 1988 års kommunallagskommitté kunde friare regler om delegation innebära en tyngdpunktsförskjutning från fullmäktige till nämnderna, men enligt kommittén låg detta i linje med förarbetsuttalan- dena till regeringsformen (SOU 1990:24 s. 83). Detta synsätt bekräftas i förarbetena till KL (prop. 1990/91:117 s. 47 f.). Motsvarande ändringar för att åstadkomma ökade möjligheter till delegation i fråga om plan- ärenden skedde emellertid aldrig i ÄPBL.

När PBL infördes gjordes vissa språkliga ändringar i bestämmelsen om vilka planer som kan delegeras, men det finns inget i förarbetena som talar för att någon ändring i sak har varit avsedd (prop. 2009/10:170 s. 448). Även om de uttryck som används i KL respektive ÄPBL och PBL språkligt sett ligger nära varandra så har uttrycken för delegation aldrig varit identiska i dessa lagar. Förarbetena till ÄPBL har därmed blivit vägledande när det gäller vilken delegation som anses vara möjlig från kommunfullmäktige i frågor som avser planärenden. Detta har sammanfattningsvis medfört att praxis i dessa avseenden fortfarande bygger på de principer som låg till grund för 1977 års kommunallag.

Regeringen anser att det saknas bärande skäl till varför möjligheterna att delegera ärenden enligt PBL ska begränsas i förhållande till den dele- gation som anses vara möjlig enligt KL. Enligt regeringens uppfattning bör PBL ändras så att samma uttryck används i PBL som i KL. Där- igenom kan det formella utrymmet för delegation enligt PBL utökas så att även PBL ger uttryck för de principer som ligger till grund för KL. Genom en sådan ändring kommer äldre uttalanden i förarbeten och praxis inte längre onödigtvis att behöva begränsa vilka planärenden som kan delegeras. PBL bör således ange att en detaljplan ska antas av kommun- fullmäktige, men att fullmäktige får uppdra åt kommunstyrelsen eller byggnadsnämnden att anta en plan som inte är av principiell beskaffenhet eller annars av större vikt.

När äldre praxis och förarbeten inte längre kommer att ge vägledning om vilka planer som ska antas av kommunfullmäktige finns det skäl att utveckla vilka planförslag som kan anses vara av principiell beskaffenhet eller annars av större vikt.

Regeringen har i avsnitt 6.1 föreslagit en förändrad detaljplaneprocess. Förslaget innebär att ett utökat förfarande ska tillämpas i de fall ett plan- förslag inte är förenligt med översiktsplanen eller länsstyrelsens gransk- ningsyttrande över denna, är av betydande intresse för allmänheten eller i övrigt av stor betydelse, eller kan antas medföra en betydande miljö- påverkan (avsnitt 6.1.1). Det utökade förfarandet syftar till att säkerställa att särskilt betydelsefulla planförslag hanteras på ett sätt som säkerställer

100

ett gott beredningsunderlag, vilket bl.a. förutsätter att även allmänheten m.fl. ges tillfälle att lämna synpunkter på planförslaget.

Regeringen menar att sådana planförslag som ska handläggas enligt det utökade förfarandet även kan anses vara en sådan plan som är av prin- cipiell beskaffenhet eller annars av större vikt. Kriterierna för det ut- ökade förfarandet innebär enligt regeringen en lämplig avvägning mellan intresset av en rationell inomkommunal hantering samtidigt som planpro- cessen säkerställer att planförslag av större vikt m.m. kan föregås av en offentlig debatt. Dessutom är det önskvärt att regleringen inte blir onö- digt komplex. Om helt olika kriterier ska gälla för de situationer när det utökade förfarandet ska tillämpas respektive när ett planförslag ska antas av kommunfullmäktige finns risk för att regelverket blir mindre över- skådligt och svårare att tillämpa. Undantagsvis kan dock även en detalj- plan som omfattas av kriterierna för det utökade förfarandet vara av sådan karaktär att planen inte är av principiell beskaffenhet eller annars av större vikt. Så kan vara fallet om detaljplanen har ett tydligt stöd i ett detaljplaneprogram som kommunfullmäktige har antagit. Det kan vidare vara fråga om att detaljplanen i någon begränsad del inte är förenlig med översiktsplanen, men där detaljplanens allmänna inriktning ändå har ett tydligt stöd i översiktsplanen.

Liksom i dag kommer bestämmelsen att ange gränserna för vilken de- legation som kan tillåtas. Inget hindrar att kommunfullmäktige beslutar om en mindre omfattande delegation, t.ex. att delegationen inte omfattar sådana planförslag som förutsätter att en samordning sker mellan flera nämnder. Det kan även vara lämpligt att sådana detaljplaner som förut- sätter att kommunfullmäktige beslutar om ett genomförandeavtal antas av kommunfullmäktige. Regeringen anser emellertid att det inte finns anledning att detaljreglera denna fråga, utan att kommunerna är bäst skickade att själva avgöra hur sådana planer bör hanteras internt. Normalt kommer planförslag som medför betydande ekonomiska åtaganden för kommunen, dvs. det uttryck som Plangenomförandeutredningen för- ordade, också att vara av sådant betydande intresse för allmänheten att det förutsätter att det utökade planförfarandet tillämpas. I dessa fall ska antagandet således ske av kommunfullmäktige.

Liksom i dag gäller kommunfullmäktiges möjlighet att delegera rätten att anta detaljplaner enbart i förhållande till kommunstyrelsen och bygg- nadsnämnden. Den rätten kan således inte delegeras vidare från kom- munstyrelsen eller byggnadsnämnden till ett utskott, en ledamot eller tjänsteman (se t.ex. regeringens beslut M 2003/2391/F/P där planen hade antagits av lov- och tillsynsutskottet i kommunen).

Inga skillnader i sak för vilka ärenden som kan delegeras från nämnd

KL sätter vissa gränser för vilka ärenden som kan delegeras från nämn- den till ett utskott, åt en ledamot eller ersättare eller åt en anställd hos kommunen i ett visst ärende. Således får beslutanderätten inte delegeras i vissa grupper av ärenden, bl.a. ärenden som avser verksamhetens mål, inriktning, omfattning eller kvalitet och ärenden som rör myndighets- utövning mot enskilda, om de är av principiell beskaffenhet eller annars av större vikt (6 kap. 34 § KL). Inte heller ärenden som anges i särskilda föreskrifter, t.ex. PBL, får delegeras.

Prop. 2013/14:126

101

Prop. 2013/14:126 Möjligheten att delegera ärenden från byggnadsnämnden preciseras i PBL på så vis att ett delegationsuppdrag bl.a. inte får omfatta befogenhet att avgöra ärenden som är av stor vikt eller har principiell betydelse, be- sluta om vissa förelägganden eller förbud som förenas med vite eller av- göra frågor om byggsanktionsavgifter (12 kap. 6 § PBL). Här har således alla ärenden som är av stor vikt eller har principiell betydelse undantagits från möjligheten till delegation och inte bara, såsom i KL, sådana ären- den av denna karaktär som rör myndighetsutövning mot enskild.

Regeringen anser att det kan leda till oklarheter om det nuvarande ut- trycket av stor vikt eller har principiell betydelse behålls i fråga om vil- ken delegation som är möjlig från nämnden till enskild tjänsteman m.fl., och att KL:s uttryck även bör användas i detta sammanhang. Ett delega- tionsuppdrag enligt PBL bör således inte få avse ärenden som är av principiell beskaffenhet eller annars av större vikt.

Den tänkta ändringen av detta uttryck kommer enligt regeringens me- ning inte att leda till några förändringar i sak när det gäller vilka ärenden som kan delegeras till ett utskott, en ledamot eller enskild tjänsteman m.fl.

Bestämmelserna

Bestämmelserna finns i 5 kap. 27 § och 12 kap. 6 § PBL.

	6.3	Upphävande av detaljplaner efter
		genomförandetidens utgång

	Regeringens förslag: Efter genomförandetidens utgång ska det vara
	möjligt att upphäva en detaljplan genom