Regeringens skrivelse 2013/14:102

Utvecklingen inom den kommunala sektorn	Skr.
	2013/14:102

Regeringen överlämnar denna skrivelse till riksdagen.

Stockholm den 3 april 2014

Fredrik Reinfeldt

Peter Norman

(Finansdepartementet)

Skrivelsens huvudsakliga innehåll

I skrivelsen lämnar regeringen en översiktlig redovisning av hur ekonomin och verksamheten i kommuner och landsting har utvecklats de senaste åren.

Redovisningen av den kommunala ekonomin innefattar i huvudsak resultatutvecklingen för kommuner och landsting, sysselsättnings- utvecklingen samt utvecklingen av statliga bidrag till kommunsektorn.

Redovisningen av utvecklingen i den kommunala verksamheten om- fattar i första hand verksamheterna inom skola, vård och omsorg. Inne- hållet i skrivelsen syftar till att beskriva hur dessa verksamheter utvecklats i förhållande till de nationella mål som riksdagen och regeringen har formulerat. I skrivelsen har de senaste tillgängliga uppgifterna för respektive område använts.

1

Skr. 2013/14:102 Innehållsförteckning

Sammanfattning........................................................................................				6
1	Den kommunala sektorn ...................................................................			9
	1.1	Kommunernas och landstingens uppgifter .........................		9
	1.2	Kommunsektorns andel av svensk ekonomi och
		arbetsmarknad ..................................................................		10
2	Kommunal ekonomi........................................................................			11
	2.1	Mål för den kommunala ekonomin ..................................		11
		2.1.1	God ekonomisk hushållning ............................	11
		2.1.2	Balanskravet ....................................................	11
	2.2	Kommunernas och landstingens resultat ..........................		12
		2.2.1	Resultaträkningen............................................	12
		2.2.2	Balansräkningen ..............................................	22
		2.2.3	Koncernredovisning ........................................	29
	2.3	Kommunernas och landstingens intäkter..........................		33
		2.3.1	Skatteintäkter...................................................	34
		2.3.2	Statsbidrag till kommuner och landsting .........	36
		2.3.3	Kommunalekonomisk utjämning ....................	39
		2.3.4	Utjämning av LSS-kostnader mellan
			kommuner........................................................	42
	2.4	Kommunernas och landstingens kostnader ......................		42
		2.4.1	Verksamhetens kostnader................................	43
		2.4.2	Kommunal personal ........................................	47
		2.4.3	Köp av verksamhet från alternativa
			utförare ............................................................	53
3	Hälso- och sjukvård ........................................................................			59
	3.1	Övergripande mål för hälso- och sjukvården ...................		59
		3.1.1	Mål för hälso- och sjukvården.........................	59
		3.1.2	Måluppfyllelse av vissa riktade
			statsbidrag........................................................	59
	3.2	Måluppfyllelse..................................................................		61
		3.2.1	Tillgänglighet och valfrihet inom vården ........	61
		3.2.2	Kunskapsbaserad vård.....................................	67
		3.2.3	Kvalitetsutveckling och systematiskt
			förbättringsarbete.............................................	73
	3.3	Prestationer.......................................................................		75
	3.4	Kostnader	.........................................................................	77
		3.4.1	Hälso- och sjukvårdens kostnader ...................	77
		3.4.2	Läkemedelskostnader ......................................	81
	3.5	Övergripande mål för tandvården.....................................		83
		3.5.1	Mål för arbetet inom tandvården .....................	83
		3.5.2	Måluppfyllelse för tandvården ........................	84
		3.5.3	Prestationer......................................................	84
		3.5.4	Tandvårdsutgifter ............................................	85
	3.6	Personalförsörjning ..........................................................		86

2

4 Socialtjänst.....................................................................................			88	Skr. 2013/14:102
4.1	Övergripande mål ............................................................		88
	4.1.1	Måluppfyllelse av vissa riktade
		statsbidrag.......................................................	88
	4.1.2	Prioriterade områden ......................................	91
	4.1.3	Kostnader........................................................	92
4.2	Vård och omsorg om äldre ..............................................		93
	4.2.1	Nationella mål ................................................	93
	4.2.2	Måluppfyllelse................................................	93
	4.2.3	Prestationer.....................................................	95
	4.2.4	Kostnader........................................................	97
	4.2.5	Personalförsörjning.........................................	98
4.3	Insatser för personer med funktionsnedsättning ..............		99
	4.3.1	Nationella mål ................................................	99
	4.3.2	Måluppfyllelse..............................................	100
	4.3.3	Prestationer...................................................	103
	4.3.4	Kostnader......................................................	106
	4.3.5	Personalförsörjning.......................................	107
4.4	Individ- och familjeomsorg ...........................................		107
	4.4.1	Kostnader......................................................	108
	4.4.2	Personalförsörjning.......................................	109
4.5	Ekonomiskt bistånd .......................................................		109
	4.5.1	Nationella mål ..............................................	109
	4.5.2	Måluppfyllelse..............................................	110
	4.5.3	Prestationer och kostnader............................	111

4.6 Vuxna personer med missbruks- och

	beroendeproblem ...........................................................		115
	4.6.1	Nationella mål ..............................................	115
	4.6.2	Måluppfyllelse ..............................................	115
	4.6.3	Prestationer och kostnader ............................	117
4.7	Barn och ungdom ..........................................................		117
	4.7.1	Nationella mål ..............................................	117
	4.7.2	Måluppfyllelse ..............................................	118
	4.7.3	Prestationer och kostnader ............................	120
5 Skolväsendet och annan pedagogisk verksamhet.........................			122
5.1	Övergripande mål ..........................................................		122
	5.1.1	Måluppfyllelse av vissa riktade
		statsbidrag .....................................................	122
5.2	Förskola	.........................................................................	125
	5.2.1	Nationella mål ..............................................	125
	5.2.2 ..............................................	Måluppfyllelse	125
	5.2.3 ...................................................	Prestationer	126
	5.2.4 ......................................................	Kostnader	128
	5.2.5 .......................................	Personalförsörjning	128
5.3	Annan pedagogisk ......................................verksamhet		129
	5.3.1 ..............................................	Nationella mål	129
	5.3.2 ...................................................	Prestationer	129
	5.3.3 ......................................................	Kostnader	130
	5.3.4 .......................................	Personalförsörjning	130

3

Skr. 2013/14:102	5.4	Förskoleklass..................................................................		130
		5.4.1	Nationella mål ...............................................	130
		5.4.2	Prestationer....................................................	131
		5.4.3	Kostnader ......................................................	131
		5.4.4	Personalförsörjning .......................................	131
	5.5	Grundskola .....................................................................		131
		5.5.1	Nationella mål ...............................................	131
		5.5.2	Måluppfyllelse...............................................	131
		5.5.3	Prestationer....................................................	135
		5.5.4	Kostnader ......................................................	136
		5.5.5	Personalförsörjning .......................................	136
	5.6	Grundsärskola ................................................................		137
		5.6.1	Nationella mål ...............................................	137
		5.6.2	Måluppfyllelse...............................................	138
		5.6.3	Prestationer....................................................	138
		5.6.4	Kostnader ......................................................	138
		5.6.5	Personalförsörjning .......................................	138
	5.7	Fritidshem ......................................................................		139
		5.7.1	Nationella mål ...............................................	139
		5.7.2	Måluppfyllelse...............................................	139
		5.7.3	Prestationer....................................................	140
		5.7.4	Kostnader ......................................................	141
		5.7.5	Personalförsörjning .......................................	141
	5.8	Gymnasieskola ...............................................................		142
		5.8.1	Nationella mål ...............................................	142
		5.8.2	Måluppfyllelse...............................................	142
		5.8.3	Prestationer....................................................	146
		5.8.4	Kostnader ......................................................	147
		5.8.5	Personalförsörjning .......................................	148
	5.9	Gymnasiesärskola...........................................................		148
		5.9.1	Nationella mål ...............................................	148
		5.9.2	Måluppfyllelse...............................................	149
		5.9.3	Prestationer....................................................	149
		5.9.4	Kostnader ......................................................	149
		5.9.5	Personalförsörjning .......................................	149
	5.10	Kommunal vuxenutbildning...........................................		150
		5.10.1	Nationella mål ...............................................	150
		5.10.2	Måluppfyllelse...............................................	150
		5.10.3	Prestationer....................................................	151
		5.10.4	Kostnader ......................................................	152
		5.10.5	Personalförsörjning .......................................	153
	5.11	Särskild utbildning för vuxna .........................................		153
		5.11.1	Nationella mål ...............................................	153
		5.11.2	Prestationer....................................................	153
		5.11.3	Kostnader ......................................................	154
	5.12	Utbildning i svenska för invandrare ...............................		154
		5.12.1	Nationella mål ...............................................	154
		5.12.2	Måluppfyllelse...............................................	155
		5.12.3	Prestationer....................................................	155
		5.12.4	Kostnader ......................................................	156
4		5.12.5	Personalförsörjning .......................................	156

Bilaga 1	Kommungrupper ................................................................	157
Bilaga 2	Ordlista ..............................................................................	161
Bilaga 3	Antal invånare och skattesats per kommun den 31
	december 2013...................................................................	163
Bilaga 4	Tabellbilaga .......................................................................	174
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 3 april 2014.........		186

Skr. 2013/14:102

5

Skr. 2013/14:102	Sammanfattning
	Kommunsektorns resultat påverkades även 2013 av tillfälliga poster
	År 2013 redovisade kommunsektorn ett preliminärt resultat före extra-
	ordinära	poster	på	14 miljarder	kronor. Resultatet		påverkades	av
	tillfälliga poster till följd av återbetalningar av premier från AFA
	Försäkring och sänkt diskonteringsränta vid beräkning av pensions-
	skulden. Kommunernas resultat uppgick till knappt 16 miljarder kronor
	och 264 av 290 kommuner redovisade ett positivt resultat. Landstingen
	redovisade ett underskott på 2 miljarder kronor. Endast 4 landsting av 20
	redovisade ett positivt resultat. Exkluderas de tillfälliga effekterna som
	påverkade resultatet 2013 försämras kommunernas resultat till knappt 11
	miljarder	kronor,	medan landstingens resultat			förbättras till knappt
	4 miljarder kronor. Kommungruppen storstäder redovisade det högsta
	resultatet, medan glesbygdskommuner redovisade det lägsta. Bland
	landstingen redovisade Västmanlands läns landsting högst resultat,
	medan Jämtlands läns landsting redovisade det lägsta.
	Ett vanligt förekommande finansiellt mål av betydelse för en god
	ekonomisk hushållning i kommuner och landsting är att resultatet ska
	uppgå till 2 procent av skatteintäkter och generella statsbidrag. Resultatet
	för kommunsektorn som helhet 2013 motsvarade detta finansiella mål.
	Resultatets andel av skatteintäkter och generella statsbidrag har under
	den senaste femårsperioden i genomsnitt varit högst i kommungruppen
	storstäder, medan kommungruppen glesbygdskommuner redovisat den
	lägsta andelen. Bland landstingen redovisade Östergötlands län landsting
	högst genomsnittlig andel för den senaste femårsperioden, medan Jämt-
	lands läns landsting redovisade den lägsta andelen.
	Kommuner och landsting får fr.o.m. 2013 bygga upp resultat-
	utjämningsreserver.			I de preliminära boksluten		för	2013 har drygt
	4 miljarder kronor reserverats av				52 kommuner	och	4 landsting,	som
	använt möjligheten att retroaktivt reservera delar av 2010–2012 års
	positiva resultat.

Väntetiderna till vården fortsätter att minska

Andelen genomförda läkarbesök inom sju dagar har ökat inom primär- vården de senaste åren. År 2013 fick 93 procent av besökarna komma på ett läkarbesök inom sju dagar. Antalet patienter som väntar på ett besök eller en behandling inom specialistvården har minskat de senaste åren och allt färre av de väntande har en väntetid över 90 dagar. En jämförelse visar att fler patienter fick vård inom 60 dagar 2013 än 2012. Det gäller såväl besök som behandling eller åtgärd i specialiserad vård. Tillgänglig- heten inom den specialiserade vården varierade mellan landstingen. Andelen patienter som väntat mindre än 60 dagar på specialistbesök varierade 2013 mellan 61 och 91 procent. Andelen patienter som väntat på åtgärd eller behandling varierade mellan 55 och 91 procent.

6

Antalet vårdkontakter ökar

Mellan 2011 och 2012 ökade antalet läkarbesök med 0,2 procent. Tidi- gare år har ökningen varit runt 2 procent. Antalet besök hos andra personalkategorier ökade med 1,6 procent mellan 2011 och 2012.

Totalt gjordes 65,8 miljoner besök inom alla vårdområden år 2012, varav drygt 40 miljoner besök gjordes i primärvården, 19,4 miljoner besök i den specialiserade somatiska vården och nästan 5 miljoner besök i den specialiserade psykiatriska vården. Läkarbesöken uppgick till 28 miljoner. Hos övriga personalkategorier gjordes 37 miljoner besök.

Befolkningens tandhälsa är god

I Statens folkhälsoinstituts senaste nationella folkhälsoenkät från 2012 ansåg sig 90 procent av befolkningen ha en god tandhälsa. Socialstyrelsens nationella utvärdering av tandvården 2013 visade vidare att andelen kariesfria barn i olika åldrar var hög och fortsatte att öka.

De allra flesta var 2012 nöjda med tandvården enligt en mätning av nöjdhetsindex från Svenskt kvalitetsindex. Nöjdhetsindex låg på 76 av 100 för folktandvården och på 86 av 100 för privattandvården.

Fler personer har beviljats hemtjänst medan andelen äldre i särskilt boende har sjunkit

Den 1 oktober 2012 var 219 600 personer 65 år och äldre beviljade hemtjänst. Särskilt boende hade beviljats 90 500 personer. I jämförelse med 2009 hade antalet personer som fått hemtjänst ökat med 14 000, medan antalet personer som beviljats insatser i särskilt boende hade minskat med 4 900. Andelen äldre i befolkningen som fick hemtjänst- insatser, 12 procent, var ungefär samma 2012 som 2009. Andelen äldre som bodde permanent i särskilt boende hade dock sjunkit med 5,6 procent. Antalet äldre med beslut om 25 eller fler timmars hemtjänst per månad ökade med 6 700 mellan 2007 och 2012.

Ökad valfrihet inom äldreomsorgen

I juli 2013 fanns 846 olika privata utförare anslutna till de valfrihets- system som fanns publicerade på den s.k. valfrihetswebben. Av dessa var 598 det enda privata alternativet i en kommun. Totalt verkade 618 av de privata utförarna inom hemtjänsten. Det kan jämföras med Konkurrens- verkets undersökning som visade att det i slutet av 2011 fanns 499 privata utförare inom hemtjänsten. Det innebär en ökning med 24 procent på drygt 18 månader.

Fler äldre är mer nöjda med äldreomsorgen

Socialstyrelsen genomförde 2013 en nationell brukarundersökning av- seende äldreomsorgen. Resultaten av undersökningen visade att äldre med hemtjänstinsatser i ordinärt boende hade högst andel som samman- taget var ganska eller mycket nöjda, 89 procent. Av äldre som bodde på särskilda boenden svarade 83 procent att de var nöjda. Det var en ökning med 3 procentenheter från 2012. I 2013 års undersökning var de anhöriga också mer positiva till samarbetet mellan dem och äldreboendet respektive hemtjänsten.

Skr. 2013/14:102

7

Skr. 2013/14:102

8

Arbetslöshet vanligaste orsaken till behov av försörjningsstöd

Enligt preliminär månadsstatistik från Socialstyrelsen uppgick de sammanlagda utbetalningarna av ekonomiskt bistånd 2013 till 10,5 miljarder kronor, vilket innebär en ökning med knappt 1 procent jämfört med den preliminära månadsstatistiken för 2012.

Antalet biståndsmottagare uppgick 2012 till ca 400 000 (4,2 procent av befolkningen). Arbetslöshet var den mest förekommande orsaken till behov av ekonomiskt bistånd. Under 2012 hade 46 procent av bistånds- mottagarna arbetslöshet som huvudsakligt skäl till sitt försörjningshinder.

Fler barn än någonsin i förskolan

Hösten 2013 var drygt 490 000 barn inskrivna i förskolan, vilket mot- svarade 84 procent av alla 1–5-åringar. Detta är det högsta antalet barn som någonsin varit inskrivna i förskolan. Andelen var oförändrad jämfört med 2012, liksom andelen av barnen (20 procent) som gick i fristående förskolor. Personaltätheten 2013 uppgick till 5,3 barn per årsarbetare, vilket var oförändrat jämfört med 2012. Den genomsnittliga grupp- storleken i förskolan minskade något 2013 jämfört med 2011 och upp- gick till 16,8 barn per avdelning. Hösten 2012 var den genomsnittliga närvarotiden för varje barn i förskolan 31 timmar, vilket var 2 timmar mer än 2005.

Legitimation och nya karriärsteg för lärare

Statens skolverk ska efter ansökan meddela legitimation till lärare eller förskollärare som uppfyller kraven för legitimation. Den 31 december 2013 hade 180 000 lärare och andra yrkesgrupper i utbildningssystemet ansökt om legitimation. Vid samma tidpunkt hade knappt 153 803 legiti- mationer sammantaget meddelats.

Två nya karriärsteg för lärare, förstelärare och lektor, infördes 2013. Kommuner och fristående skolor har enligt Skolverket hittills inrättat drygt 3 000 sådana tjänster. Förstelärarna är väl spridda i landet med endast vissa regionala skillnader.

Antalet elever minskade i kommunala och fristående gymnasieskolor

Hösten 2013 gick 330 000 elever i gymnasieskolan, vilket var en minskning med drygt 21 000 elever eller närmare 6 procent jämfört med året innan. I de kommunala skolorna var minskningen 6 procent. I de fri- stående gymnasieskolorna minskade antalet med 12,5 procent.

Något fler elever i gymnasieskolan nådde grundläggande behörighet

Av de 95 600 elever som fick ett slutbetyg från gymnasieskolan våren 2013 uppnådde 87 procent grundläggande behörighet till högskoleutbild- ning på grundnivå. Det var en marginell ökning jämfört med året före. Av landets invånare som fyllde 20 år under 2013 hade 64 procent uppnått grundläggande behörighet inom gymnasieskolan. Denna andel varierade mellan 37 procent och 79 procent mellan kommunerna.

1

Den kommunala sektorn

Skr. 2013/14:102

I Sverige finns det 290 kommuner och 20 landsting. Gotlands kommun ansvarar för de uppgifter som landstingen sköter i andra län. Antalet kommuninvånare varierar mellan drygt 2 400 i Bjurholm och 897 700 i Stockholm. I genomsnitt har landets kommuner 33 300 invånare, sam- tidigt som hälften av dem har färre än 15 300 invånare. Till ytan varierar storleken på kommunerna mellan 9 och drygt 19 000 kvadratkilometer. Sundbybergs kommun är minst och Kiruna störst.

Av regeringsformen framgår att beslutanderätten i kommuner och landsting utövas av valda församlingar. I kommunallagen (1991:900) föreskrivs vidare att det i varje kommun och varje landsting ska finnas en beslutande församling; kommunfullmäktige respektive landstingsfull- mäktige. Sverige har en lång tradition av kommunalt självstyre. Enligt regeringsformen sköter kommuner och landsting lokala och regionala angelägenheter av allmänt intresse samt kommunala angelägenheter reglerade i särskild lagstiftning på den kommunala självstyrelsens grund. Av regleringen framgår även att det i lag finns närmare bestämmelser om den kommunala kompetensen och kommunernas uppgifter. Det kommu- nala självstyret handlar ytterst om att ge människor möjlighet att ta ansvar för och utöva inflytande över sina gemensamma angelägenheter genom folkvalda beslutande församlingar. Det ger också möjlighet till lokala anpassningar av verksamheter utifrån olika behov och förut- sättningar.

Enligt regeringsformen ska en proportionalitetsbedömning göras vid införande av ny lag som berör det kommunala självstyret. Anledningen till detta är att en inskränkning i det kommunala självstyret aldrig bör gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till de ändamål som föranlett den. Därutöver innebär den s.k. kommunala finansieringsprincipen att kommuner och landsting ska kompenseras för statligt beslutade åtgärder som direkt tar sikte på den kommunala verksamheten. Principen gäller när riksdagen, regeringen eller en myndighet fattar bindande beslut som för kommuner och landsting innebär nya obligatoriska uppgifter, gör tidigare frivilliga uppgifter till obligatoriska, ändrar ambitionsnivån på befintliga uppgifter eller gör regeländringar som påverkar möjligheterna att ta ut avgifter.

I bilaga 1 redovisas Sveriges Kommuners och Landstings kommungruppsindelning. Av bilagan framgår också vilken kommungrupp som respektive kommun tillhör. I bilaga 2 finns förklaringar till vissa begrepp som förekommer i avsnittet om kommu- nernas och landstingens ekonomi. I bilaga 3 finns uppgifter om befolkning och skattesats för varje kommun. I bilaga 4 finns ytterligare uppgifter om kommunsektors ekonomi och verksamhet.

1.1 Kommunernas och landstingens uppgifter

Kommuner och landsting ansvarar för en betydande del av den offentliga
verksamheten i Sverige genom både obligatoriska och frivilliga upp-
gifter. Många viktiga samhällsfunktioner är obligatoriska uppgifter och	9

Skr. 2013/14:102 föreskrivs i bl.a. skollagen (2010:800), socialtjänstlagen (2001:453), hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) och miljöbalken. De dominerande verksamheterna i kommunerna är utbildning samt vård och omsorg. Landstingens dominerande verksamhet är hälso- och sjukvård. Utöver de obligatoriska verksamheterna bedriver kommuner och landsting även flera frivilliga verksamheter i enlighet med kommunallagen.

Största delen av de kommunala verksamheterna bedrivs i förvaltnings- form. Kommuner och landsting har även möjlighet att bedriva viss verksamhet genom andra juridiska personer, t.ex. aktiebolag (se avsnitt 2.2.3). Även verksamheten i sådana juridiska personer omfattas av reglerna om kommunal kompetens.

Samverkan mellan kommuner och mellan landsting är omfattande. År 2012 bedrevs samverkan i 183 kommunalförbund (se tabell 6 i bilaga 4). Samverkan förekommer också i andra former, t.ex. samverkansorgan, avtal, gemensamma nämnder och interkommunala företag. Landstingen har en omfattande samverkan i sex landstingsregioner. Kommuner och landsting samverkar också allt mer i nätverk med näringslivet, intresse- organisationer och högskolor.

1.2 Kommunsektorns andel av svensk ekonomi och arbetsmarknad

Verksamhet som finansieras av kommuner och landsting är av stor betydelse för svensk ekonomi och arbetsmarknad i allmänhet och för tillhandahållandet av välfärdstjänster i synnerhet. De kommunala utgif- terna motsvarade 24 procent av BNP 2013. Av kommunsektorns utgifter var 82 procent konsumtionsutgifter som avsåg tillhandahållande av skattefinansierade varor och tjänster. Den största delen av utgifterna gick till verksamheter inom vård, skola och omsorg.

Kommuner och landsting har många sysselsatta. Antalet sysselsatta utgör, tillsammans med sysselsatta hos privata utförare som utför verk- samhet som finansieras av kommuner och landsting, drygt en fjärdedel av det totala antalet sysselsatta i Sverige (se avsnitt 2.4.2).

Riksdagen har beslutat att den offentliga sektorns finansiella sparande ska uppgå till 1 procent av BNP i genomsnitt över en konjunkturcykel (överskottsmålet). Kommunernas och landstingens finansiella sparande är av betydelse för uppfyllandet av överskottsmålet. Den offentliga sek- torns finansiella sparande uppgick 2013 till -1,3 procent av BNP. Kommunsektorns finansiella sparande uppgick till -0,2 procent.

10

2

Kommunal ekonomi

Skr. 2013/14:102

2.1 Mål för den kommunala ekonomin

Det övergripande målet för den kommunala ekonomin anges i kommunallagen (1991:900). Kommuner och landsting ska enligt lagen ha en god ekonomisk hushållning i sin verksamhet och i sådan verk- samhet som bedrivs genom andra juridiska personer, t.ex. kommunala företag. Enligt det s.k. balanskravet ska budgeten upprättas så att intäkterna överstiger kostnaderna, såvida det inte finns synnerliga skäl.

2.1.1 God ekonomisk hushållning

God ekonomisk hushållning innebär att varje kommun och landsting har ett ansvar för att ha en långsiktigt hållbar ekonomi. För att en god ekonomisk hushållning ska uppnås bör resultatet för varje enskild kommun och enskilt landsting ligga på en nivå som realt sett konsoliderar ekonomin (se vidare avsnitt 2.2.1). En grundläggande princip har sedan länge varit att varje generation ska stå för sina egna kostnader.

För verksamheten ska anges mål och riktlinjer som är av betydelse för en god ekonomisk hushållning. Fullmäktige ska besluta om riktlinjer för god ekonomisk hushållning för kommunen eller landstinget. Om kommunen eller landstinget har en resultatutjämningsreserv ska rikt- linjerna även omfatta hanteringen av den.

2.1.2 Balanskravet

Balanskravet enligt kommunallagen innebär att enskilda kommuner och landsting inte får besluta om en budget där kostnaderna överstiger intäkterna. Det kommunala balanskravet anger således den lägsta godtagbara resultatnivån på kort sikt (se vidare avsnitt 2.2.1). Innan resultatet kan stämmas av mot balanskravet ska det enligt lagen (1997:614) om kommunal redovisning bl.a. justeras för realisations- vinster och realisationsförluster i en s.k. balanskravsutredning. Realisationsvinster ska normalt sett inte ingå i det justerade resultatet.

Om resultatet blir negativt måste det kompenseras med överskott inom tre år. Om det finns synnerliga skäl kan en kommun budgetera för tillfälliga underskott eller inte återställa hela eller delar av ett negativt resultat. Det handlar då om fall där ett frångående är mycket väl motiverat och där det grundläggande kravet på god ekonomisk hus- hållning har beaktats. Exempel på när synnerliga skäl kan anses föreligga är när en avyttring av tillgångar har skett och en förlust uppstått. Det kan då finnas skäl att inte reglera förlusten, om avyttringen samtidigt innebär att kommunen eller landstinget därigenom har skapat förutsättningar för minskade framtida kostnader.1

1 Prop. 1996/97:52 s. 38.

11

Skr. 2013/14:102 2.2	Kommunernas och landstingens resultat
2.2.1	Resultaträkningen

I resultaträkningen redovisas samtliga intäkter och kostnader, resultat före extraordinära poster samt årets resultat (förändringen av det egna kapitalet) för det aktuella räkenskapsåret.

Resultatet för kommunsektorn uppgick till nästan 14 miljarder kronor 2013

Resultatet före extraordinära poster har för kommunsektorn som helhet varit positivt under de senaste tio åren. Enligt preliminära uppgifter för 2013 uppgick resultatet före extraordinära poster för kommunsektorn som helhet till 13,9 miljarder kronor detta år (se diagram 2.1). Av resultatet stod kommunerna för 15,7 miljarder kronor och landstingen för -1,8 miljarder kronor. Andelen kommuner som redovisade nollresultat eller positiva resultat före extraordinära poster var 264 kommuner (91 procent), vilket var 6 färre än 2012. År 2013 redovisade 4 av 20 landsting ett positivt resultat, vilket var en kraftig försämring jämfört med 2012, då 17 landsting redovisade ett positivt resultat.

Diagram 2.1 Resultat före extraordinära poster 2004–2013

Miljarder kronor

	25	Resultat före eo poster, kommuner
	20	Resultat före eo poster, landsting
		Resultat före eo poster, kommunsektorn
	15
	10
	5
	0
	-5
	2004	2005	2006	2007	2008	2009	2010	2011	2012	2013
	Källa: Räkenskapssammandrag för kommuner och landsting (Statistiska centralbyrån).
	Resultatet före extraordinära poster försämrades för kommunsektorn med
	drygt 5 miljarder kronor jämfört med 2012. Landstingen stod för hela
	försämringen, knappt 7 miljarder kronor, medan kommunerna redovisade
	ett något högre resultat jämfört med 2012. Som framgår av tabell 2.1 har
	kommunsektorns resultat under ett flertal år påverkats av tillfälliga
	poster. År 2013 påverkades resultatet av engångseffekter i form av åter-
	betalning av försäkringspremier från AFA Försäkring för kollektiv-
	avtalade sjukförsäkringspremier för 2005 och 2006 samt sänkt diskon-
12	teringsränta vid beräkning av pensionsskulden. Exkluderas dessa poster

uppgick resultatet till knappt 11 miljarder kronor för kommunerna och Skr. 2013/14:102 knappt 4 miljarder kronor för landstingen.

Tabell 2.1 Tillfälliga effekter som påverkat kommunsektorns resultat 2009–2013

Miljarder kronor

	2009	2010	2011	2012	2013
Återbetalning från
AFA Försäkring			1,0	10,8	10,4
Varav kommuner			1,0	7,9	7,6
Varav landsting				2,9	2,8
Sänkt diskonterings-			-7,9		-10,7
ränta för pensioner
Varav kommuner			-2,2		-2,4
Varav landsting			-5,7		-8,3
Konjunkturstöd	14,0	3,0
Total effekt	14,0	3,0	-6,9	10,8	-0,3

Källor: Sveriges Kommuner och Landsting och egna beräkningar.

I tabell 2.2 redovisas resultaträkningen för kommunsektorn. Den till- fälliga återbetalningen från AFA Försäkring ingår i verksamhetens intäkter, varför denna post ökat relativt kraftigt både 2012 och 2013. Som utvecklas nedan steg också avskrivningarna till följd av ökade in- vesteringar. Verksamhetens nettokostnader ökade med 3,4 procent jäm- fört med 2012, vilket var något högre än den genomsnittliga utvecklingen för den senaste femårsperioden. Skatteintäkterna ökade 2013 med drygt 4 procent jämfört med 2012 (se avsnitt 2.3.1). Jämfört med 2012 ökade de generella statsbidragen med knappt 4 miljarder kronor till följd av ekonomiska regleringar (se avsnitt 2.3.2). Finansnettot var, liksom 2011, negativt till följd av den sänkta diskonteringsräntan på pensioner (se även tabell 2.1 och avsnitt 2.2.2).

Årets resultat, dvs. resultatet inklusive extraordinära poster, uppgick för kommunsektorn som helhet till 13,9 miljarder kronor 2013, vilket var en försämring med nästan 6 miljarder kronor jämfört med 2012.

13

Skr. 2013/14:102	Tabell 2.2	Kommunsektorns resultaträkning 2009–2013
		Miljarder kronor och procent
			2009	2010	2011	2012	20131	Förändr.	Förändr.
								12/13,%	09/13,%
	Verksamhetens intäkter		147	152	156	169	177	4,8	4,7
	Verksamhetens kostnader		-731	-758	-781	-807	-836	3,7	3,6
	Avskrivningar		-23	-24	-24	-26	-27	5,4	4,5
	Verksamhetens
	nettokostnader		-607	-630	-650	-663	-686	3,4	3,0
	Skatteintäkter		512	521	540	561	584	4,1	3,1
	Generella statsbidrag		102	123	123	119	123	3,1	5,1
	- varav kommunal
	fastighetsavgift2		14	14	14	15	15
	- varav ersättning för
	läkemedelsförmånen3		22	23	23	22	21
	Finansiella intäkter		15	12	13	16	16	-0,1	1,1
	Finansiella kostnader		-9	-8	-20	-14	-23	66,4	27,4
	Resultat före
	extraordinära poster		13	18	7	19	14
	Extraordinära intäkter		0	1	1	1	1
	Extraordinära kostnader		-0	-0	-1	-0	-1
	Årets resultat		13	19	7	20	14

1 Resultaträkningen för 2013 är preliminär.

2 Enligt prognosen för 2013, Sveriges Kommuner och Landsting. Fastighetsavgiften, redovisas av kommunerna som ett generellt statsbidrag.

3 Landstingen redovisar det riktade statsbidraget för läkemedelsförmånen som ett generellt statsbidrag. Källa: Räkenskapssammandrag för kommuner och landsting (Statistiska centralbyrån).

Storstäderna redovisade högst resultat

Kommunernas resultat före extraordinära poster uppgick 2013 pre- liminärt till 15,7 miljarder kronor, vilket var drygt 1,5 miljarder kronor högre än 2012. Kommunerna har sammantaget under den senaste femårs- perioden uppvisat positiva resultat före extraordinära poster som årligen varierat mellan 9 och nästan 16 miljarder kronor (se tabell 1 i bilaga 4). Resultatet före extraordinära poster uppgick 2013 i genomsnitt till 1 600 kronor per invånare. Av kommungrupperna hade storstäder det högsta resultatet per invånare (se diagram 2.2). Det i genomsnitt högsta resultatet per invånare under den senaste tioårsperioden hade kommun- gruppen storstäder, medan glesbygdskommuner hade det lägsta. Även om den kortare tidsperioden 2009–2013 väljs redovisade kommun- gruppen storstäder det högsta genomsnittliga resultatet per invånare, medan kommuner i glesbefolkad region redovisade det lägsta resultatet.

Resultatet för 2013 uppgick till 15,7 miljarder kronor, vilket var drygt 1 miljard kronor högre än 2012.

14

Diagram 2.2 Resultat före extraordinära poster 2013 per kommungrupp	Skr. 2013/14:102
Kronor per invånare
3 000

2 500

2 000

1 500

1 000

500

0

-500

Glesbygdkommuner

Kommuner i glesbefolkad region

Kommuner i tätbefolkad region

Pendlingskommuner

Varuproducerande kommuner

Förortskommuner till större städer

Förortskommuner till storstäderna

Turism- och besöks- näringskommuner

Större städer

Storstäder

Riket

Källa: Räkenskapssammandrag för kommuner 2013 (Statistiska centralbyrån).

Landstingens resultat 2013 var negativt till följd av en tillfällig effekt

År 2013 redovisade landstingen preliminärt ett underskott på 1,8 miljarder kronor (se tabell 2 i bilaga 4). Jämfört med 2012 för- sämrades resultatet med knappt 7 miljarder kronor. Försämringen för- klaras av engångseffekten av att diskonteringsräntan för beräkningen av pensionsskulden sänktes, vilket gav en negativ effekt på drygt 8 miljarder kronor (se tabell 2.1). Exklusive denna engångseffekt uppgick resultatet till nästan 4 miljarder kronor 2013.

Av landstingen redovisade 4 av 20 ett överskott 2013 (se diagram 2.3). Justerat för ovan nämnda engångseffekt skulle 16 landsting ha redovisat överskott. Landstingen har sammantaget under den senaste femårs- perioden uppvisat positiva resultat före extraordinära poster under tre år (se tabell 2 i bilaga 4). Exklusive engångseffekterna skulle landstingen ha redovisat positiva resultat under hela perioden. Det genomsnittliga resultatet före extraordinära poster uppgick till -200 kronor per invånare 2013, vilket var en försämring med 700 kronor per invånare jämfört med året innan. Det högsta resultatet per invånare redovisade Västmanlands läns landsting. I likhet med både 2011 och 2012 redovisade Jämtlands läns landsting det lägsta resultatet per invånare. Det i genomsnitt lägsta resultatet per invånare under den senaste tio- såväl som femårsperioden hade Jämtlands läns landsting, medan Östergötlands läns landsting redo- visade det högsta.

Landstingen redovisade inga extraordinära intäkter eller kostnader 2013, varför deras resultat var detsamma som resultatet före extra- ordinära poster, -1,8 miljarder kronor.

15

Skr. 2013/14:102	Diagram 2.3 Resultat före extraordinära poster 2013 per landsting
	Kronor per invånare

1 000

500

0

-500

-1 000

-1 500

Västra JämtlandVästernorrlandHallandVästerbottenUppsalaSkåneÖrebroNorrbottenBlekingeDalarnaJönköpingKalmarKronobergGötaland

Källa: Räkenskapssammandrag för landsting 2013 (Statistiska centralbyrån).

Värmland

Gävleborg

Stockholm

Södermanland

Östergötland

Västmanland

Riket

Kommunsektorns resultat 2013 motsvarade 2 procent av skatteintäkterna och de generella statsbidragen

Enligt kommunallagen ska kommunerna och landstingen sedan 2005 ange de finansiella mål som är av betydelse för en god ekonomisk hus- hållning. Ett vanligt förekommande finansiellt mål är att årets resultat ska uppgå till 2 procent av skatteintäkter och generella statsbidrag. Sedan 2005 har kommunsektorn redovisat en andel som i genomsnitt uppgått till 2,6 procent per år. År 2013 uppgick årets resultat som andel av skatte- intäkter och generella statsbidrag för sektorn som helhet till 2 procent (se diagram 2.4). Kommunernas andel uppgick i genomsnitt till 3,4 procent och landstingens andel till i genomsnitt -0,7 procent (se tabell 2.3). Den genomsnittliga andelen för sektorn som helhet har varierat mellan 1 och 2,9 procent under den senaste femårsperioden. För kommunerna har den genomsnittliga andelen varierat mellan 2,2 och 3,4 procent. För lands- tingen har andelen varierat mellan -1,1 och 2,1 procent.

16

Diagram 2.4 Resultatets andel av skatteintäkter och generella statsbidrag Skr. 2013/14:102 2004–2013

Procent

6,0								Kommuner
5,0
								Landsting
4,0								Kommunsektorn
3,0
2,0
1,0
0,0
-1,0
-2,0
2004	2005	2006	2007	2008	2009	2010	2011	2012	2013

Källa: Räkenskapssammandrag för kommuner och landsting (Statistiska centralbyrån).

Av tabell 2.3 framgår att kommunerna 2013 hade en högre genomsnittlig andel jämfört med genomsnittet för 2009–2013. Den högsta andelen 2009–2012 för en enskild kommun uppgick till drygt 10 procent medan den lägsta uppgick till -4,3 procent. Den senaste femårsperioden var det knappt 60 procent av kommunerna och 10 procent av landstingen som redovisade en andel som uppgick till minst 2 procent i genomsnitt per år. Den senaste tioårsperioden hade kommungruppen större städer den genomsnittligt högsta andelen medan glesbygdskommuner hade den lägsta. Även om den kortare tidsperioden 2009–2013 väljs hade kommungruppen glesbygdskommuner den genomsnittligt lägsta andelen, medan gruppen storstäder hade den högsta. År 2013 redovisade kommungruppen storstäder den högsta andelen, medan glesbygds- kommuner redovisade den lägsta. Jämtlands läns landsting hade i genom- snitt den lägsta andelen sett över de senaste fem- och tioårsperioderna, medan Östergötlands läns landsting hade den högsta andelen under samma perioder. År 2013 redovisade Västmanlands läns landsting den högsta andelen medan, Jämtlands läns landsting redovisade den lägsta.

17

Skr. 2013/14:102	Tabell 2.3	Resultatets andel av skatteintäkter och generella
		statsbidrag, kommuner och landsting
		Procent
		2013	Genomsnitt 2009-13
	Kommuner	3,4	2,3
	Landsting	-0,7	0,5

Källa: Räkenskapssammandrag för kommuner och landsting (Statistiska centralbyrån).

Resultatet i kommun- och landstingskoncerner motsvarade över 4 procent av skatteintäkterna och de generella statsbidragen 2012

En stor del av den kommunala verksamheten bedrivs i företagsform. Även de kommun- och landstingsägda företagen omfattas av reglerna för målet om god ekonomisk hushållning. År 2012 redovisade kommun- sektorn i den sammanställda redovisningen i s.k. kommun- och landstingskoncern (se avsnitt 2.2.3) ett resultat som i genomsnitt uppgick till 4,5 procent av skatteintäkterna och de generella statsbidragen (se tabell 2.4). Resultatets andel varierade 2008–2012 mellan 1,7 och 4,5 procent.

Tabell 2.4 Resultatets andel av skatteintäkter och generella statsbidrag, kommun- och landstingskoncern

Procent

		2012	Genomsnitt 2008-12
	Kommun- och landstingskoncern, totalt	4,5		3,4
	Varav kommunkoncern	5,9		4,7
	Varav landstingskoncern	2,0		1,0
	Källa: Räkenskapssammandrag för kommuner och landsting (Statistiska centralbyrån).
	Kommunernas andel uppgick i genomsnitt till 5,9 procent 2012 och
	varierade mellan 3,3 och 5,9 procent	2008–2012. Den		genomsnittliga
	andelen för landstingen uppgick till 2 procent 2012 och varierade mellan
	-1,1 och 2,1 procent 2008–2012.
	Balanskravet
	Sammantaget redovisade kommunerna och landstingen ett preliminärt
	resultat 2013 som var förenligt med kommunallagens balanskrav.
	Resultatet varierade dock mellan enskilda kommuner och enskilda lands-
	ting.
	Balanskravet innebär att intäkterna ska överstiga kostnaderna i
	budgeten. Innan resultatet kan stämmas av mot balanskravet ska det bl.a.
	justeras för realisationsvinster och realisationsförluster i en s.k. balans-
	kravsutredning. Denna balanskravsutredning redovisas först i samband
	med det slutliga bokslutsresultatet.
	Ett negativt resultat behöver inte återställas om det finns synnerliga
	skäl. År 2012 uppgav 49 kommuner (17 procent) att de använt möjlig-
	heten att åberopa synnerliga skäl för att inte behöva återställa hela eller
18	delar av ett negativt resultat. År 2011 var det 86 kommuner (30 procent).

Motsvarande möjlighet hade tillämpats av 4 landsting, vilket var ett landsting mindre än 2011. Mellan 2008 och 2012 hade 12 landsting och 57 kommuner (60 respektive 20 procent) inom alla kommungrupper, med undantag för kommungruppen storstäder, under ett eller flera år redovisat negativa resultat kvar att återställa. Under samma period redo- visade 2 kommuner och 2 landsting negativt resultat som inte hade åter- ställts.

Resultatutjämningsreserver har införts

Kommunallagens krav på en god ekonomisk hushållning och en budget i balans innebär bl.a. att kommuner och landsting behöver ha ett eget sparande för att kunna hantera variationer i de ekonomiska förut- sättningarna.

Kommuner och landsting får fr.o.m. 2013 bygga upp resultat- utjämningsreserver inom ramen för det egna kapitalet. Resultat- utjämningsreserverna gör det möjligt att sätta av en del av överskottet i goda tider för att kunna använda medlen för att täcka underskott som uppstår till följd av en lågkonjunktur.

I de preliminära boksluten för 2013 har 52 kommuner och 4 landsting använt möjligheten att retroaktivt reservera delar av 2010–2012 års positiva resultat. Total har de tillsammans reserverat 4,3 miljarder kronor (se tabell 2.5). Kommunerna har reserverat 3,5 miljarder kronor och landstingen 0,8 miljarder kronor (se tabell 4 och 5 i bilaga 4). Eventuell reservering av 2013 års positiva resultat fastställs i samband med de definitiva boksluten.

Kommunsektorns avskrivningar och investeringar ökar

Avskrivningar används i redovisningen för att fördela utgiften för en till- gång över tillgångens nyttjandeperiod. Avskrivningskostnaderna ska av- spegla hur tillgångens värde och/eller servicepotential successivt för- brukas. Avskrivningarna uppgick totalt för kommunsektorn till 27 miljarder kronor 2013, vilket innebar en ökning med drygt 1 miljard kronor jämfört med 2012 (se tabell 2.2). Ökningstakten var högre än den genomsnittliga årliga ökningen under de senaste fem- och tioårs- perioderna. Kommunernas kostnader för avskrivningar uppgick till knappt 19 miljarder kronor 2013, vilket var en ökning med 1 miljard kronor jämfört med 2012. I genomsnitt har avskrivningskostnaderna upp- gått till 17 miljarder kronor per år de fem senaste åren. Landstingens avskrivningskostnader uppgick till 8 miljarder kronor, vilket var en ökning med knappt en halv miljard kronor jämfört med 2012. Under den senaste femårsperioden har avskrivningarna i genomsnitt uppgått till knappt 8 miljarder kronor per år.

Kommuner och landsting investerade 2012 för 59 miljarder kronor i materiella anläggningstillgångar såsom infrastruktur, byggnader, maskiner och inventarier (se tabell 3 bilaga 4). Detta var en ökning med 8 procent jämfört med 2011. Investeringar gjordes också i finansiella anläggningstillgångar såsom aktier, andelar och bostadsrätter. Dessa utgifter uppgick till 18 miljarder kronor 2012, vilket var en ökning med 11 procent jämfört med 2011. Det var kommunerna som stod för de ökade investeringsutgifterna, både i materiella och finansiella tillgångar.

Skr. 2013/14:102

19

Skr. 2013/14:102 Landstingens investeringsutgifter var i stort sett oförändrade. Investeringar i materiella anläggningstillgångar görs även genom företag som ägs av kommuner och landsting. År 2011 investerade dessa företag totalt 52 miljarder kronor, vilket var en ökning med 3 procent jämfört med 2010.

Självfinansieringsgraden visar hur stor del av investeringarna som finansieras av positiva resultat och avskrivningar. Ju högre andel, desto större del finansieras med egna medel. Kommunerna har, med undantag för 2007 och 2012, haft en högre självfinansieringsgrad än landstingen (se diagram 2.5). Mellan 2011 och 2012 ökade självfinansieringsgraden för både kommuner och landsting. Den främsta orsaken var det för- bättrade resultatet. År 2012 påverkades resultatet av återbetalningar av försäkringspremier från AFA Försäkring, vilket påverkade själv- finansieringsgraden positivt.

Diagram 2.5 Självfinansieringsgrad för investeringar i kommuner och landsting 2003–2012

		Procent
100
90
80
70
60
50
40		Landsting
30		Kommuner
20
10
0
2003	2004	2005	2006	2007	2008	2009	2010	2011	2012
Källa: Räkenskapssammandrag för kommuner och landsting (Statistiska centralbyrån).

Kommunernas investeringsutgifter ökade i snabbare takt än landstingens

Kommunernas investeringsutgifter i materiella anläggningstillgångar uppgick till 43 miljarder kronor 2012 (se diagram 2.6). Jämfört med 2011 var det en ökning med 10 procent. År 2003–2012 ökade investerings- utgifterna med 19 miljarder kronor, eller med i genomsnitt 6 procent per år.

Landstingens investeringsutgifter i materiella anläggningstillgångar uppgick till 16 miljarder kronor 2012. Det var en ökning med 2 procent jämfört med 2011. Mellan 2003 och 2012 ökade investeringsutgifterna med 9 miljarder kronor, eller med i genomsnitt 13 procent per år. För- ändringen kan till stor del förklaras av ökade investeringar i mark och

byggnader, vars andel av investeringsutgifterna ökade med

20

20 procentenheter, från 43 procent till 63 procent, under den aktuella Skr. 2013/14:102 perioden.

Diagram 2.6 Investeringsutgifter i materiella anläggningstillgångar för kommuner, landsting och företag som ägs av kommuner och landsting 2003–2012

Miljarder kronor

50
45
40
35
30							Kommuner
							Kommunägda företag
25							Landsting
20							Landstingsägda företag
15
10
5
0
2003	2004	2005	2006	2007	2008	2009	2010	2011	2012

Anm.: Uppgifter för företagen saknas för 2012.

Källor: Räkenskapssammandrag för kommuner (Statistiska centralbyrån) och landstingens bokslut (Sveriges Kommuner och Landsting).

Investeringsutgifterna i materiella anläggningstillgångar för de kommun- ägda företagen uppgick till 45 miljarder kronor 2011 och för de landstingsägda företagen till 7 miljarder kronor. Mellan 2003 och 2011 uppgick ökningen till i genomsnitt 5 respektive 13 procent per år. Av företagens investeringsutgifter avsåg 62 procent investeringar i bygg- nader, mark och markanläggningar, vilket var i nivå med 2003. Resterande del bestod främst av investeringar i maskiner och inventarier.

Kommunernas investeringsutgifter i materiella tillgångar har ökat mest inom infrastrukturområdet

Driften av de kommunala verksamheterna kräver investeringar i t.ex. skollokaler, lokaler för äldreboenden, vatten- och avloppssystem samt infrastruktur, som vägar och cykelbanor. Kommunernas investerings- utgifter uppgick i genomsnitt till ca 4 500 kronor per invånare 2012. Drygt en fjärdedel utgjordes av investeringar inom infrastruktur och skydd, dvs. vägar och räddningstjänst m.m. (se diagram 2.7). Denna verksamhet hade också den största procentuella ökningen, 12 procent per år, mellan 2003 och 2012. Investeringsutgifterna inom verksamheten vård och omsorg har minskat svagt sedan 2003.

21

Skr. 2013/14:102

22

Diagram 2.7 Kommunernas investeringsutgifter per verksamhet 2008 och 2012

Procent

1 400

1 200

2003 2012

1 000

800

600

400

200

0

Infrastruktur och	Politisk och	Affärsverksamhet	Pedagogisk	Fritid och kultur Vård och omsorg
skydd	gemensam		verksamhet
	verksamhet,
	gemensamma
	lokaler

Källa: Räkenskapssammandrag. för kommuner (Statistiska centralbyrån).

Turism- och besöksnäringskommuner samt förortskommuner till stor- städer investerade mest 2012, omkring 5 500 kronor per invånare. Lägst investeringsutgifter hade glesbygdskommuner och pendlingskommuner med drygt 3 500 kronor per invånare.

Landstingen investerar främst i hälso- och sjukvård

Landstingens investeringsutgifter uppgick till 1 700 kronor per invånare 2012 och utgjordes till största delen av investeringar i mark och byggnader. Övriga investeringar gjordes i inventarier, varav medicinsk- tekniska inventarier och informationssystem utgjorde en dryg fjärdedel. Över hälften av landstingens investeringar gjordes inom hälso- och sjukvården.

År 2012 hade Uppsala läns landsting högst investeringsutgifter per invånare, 4 000 kronor. Blekinge läns landsting hade lägst investerings- utgifter, 600 kronor per invånare.

2.2.2 Balansräkningen

Balansräkningen visar kommunens respektive landstingets finansiella ställning vid en viss tidpunkt. Den ger en bild av vilka tillgångar kommunen eller landstinget förfogar över och hur dessa tillgångar har finansierats.

Kommunsektorns tillgångar

Den 31 december 2013 uppgick kommunsektorns totala tillgångar till 961 miljarder kronor, vilket var en ökning med knappt 40 miljarder kronor eller drygt 4 procent jämfört med föregående årsskifte (se tabell 2.5). Tillgångarna består till hälften av materiella och immateriella till-

gångar såsom mark, byggnader och tekniska anläggningar. De finansiella Skr. 2013/14:102 tillgångarna består till största delen av aktier och andelar samt lång-

fristiga fordringar i kommunernas koncernföretag.

Tabell 2.5	Kommunsektorns balansräkning 2009–2013
	Miljarder kronor och procent
		2009	2010	2011	2012 20131		Förändr.	Förändr.
							12/13,%	09/13,%
Materiella och immateriella
anläggningstillgångar		368	388	414	441	465	5,5	5,8
Finansiella anläggnings-
tillgångar		197	217	237	232	238	2,5	4,6
Bidrag till statlig
infrastruktur		2	2	2	2	2	1,8	7,1
Omsättningstillgångar		196	193	204	246	256	3,9	9,2
Summa tillgångar		762	800	857	921	961	4,3	6,3
Eget kapital		352	370	376	395	410	3,5	3,9
Varav årets resultat		13	19	7	20	14
Varav resultat-
utjämningsreserv						4
Avsättningar		83	92	102	109	125	14,7	11,7
Långfristiga skulder		131	143	187	211	218	3,6	11,5
Kortfristiga skulder		194	196	192	206	208	1,3	4,5
Summa eget kapital,
avsättningar och skulder
		762	800	857	921	961	4,3	6,3
Ansvarsförbindelser		592	568	621	593	-
- varav pensionsförpliktelser
som inte ingår i balans-
räkningen		347	332	367	364	387

1 Kommunernas och landstingens balansräkning 2013 är preliminär.

Källa: Räkenskapssammandrag för kommuner och landsting (Statistiska centralbyrån).

Kommunernas totala tillgångar uppgick 2013 till 747 miljarder kronor,
vilket var en ökning med 25 miljarder kronor eller 3,5 procent jämfört
med 2012 (se tabell 4 i bilaga 4). Tillgångarna har under den senaste
femårsperioden ökat med i genomsnitt drygt 5 procent per år. De
materiella anläggningstillgångarna har i genomsnitt ökat mer än de
finansiella. Den procentuella ökningen var störst för posten bidrag till
statlig infrastruktur. I genomsnitt uppgick tillgångarna till 77 500 kronor
per invånare. Minst tillgångar i kronor per invånare hade kommuner i
kommungruppen förortskommuner till större städer och mest hade
storstäder.
Landstingens totala tillgångar ökade 2013 med knappt 15 miljarder
kronor, eller drygt 7 procent, och uppgick till 214 miljarder kronor (se
tabell 5 i bilaga 4). Mellan 2012 och 2013 ökade de finansiella tillgång-	23

Skr. 2013/14:102 arna mest. Landstingens tillgångar har under den senaste femårsperioden ökat med i genomsnitt 10 procent årligen. Liksom för kommunerna ut- gjorde de materiella och immateriella tillgångar omkring hälften av de totala tillgångarna 2013. Tillgångarna varierade mellan 13 800 kronor per invånare i Dalarnas läns landsting och 31 800 kronor per invånare i Östergötlands läns landsting.

Soliditeten minskar

För att ge en bild av en kommuns eller ett landstings finansiella styrka kan måttet soliditet användas. Detta mått beaktar både tillgångs- och skuldsidan i balansräkningen. Sättet att organisera verksamheten på- verkar såväl skulderna som tillgångarna, vilket försvårar soliditets- jämförelser mellan enskilda kommuner och landsting. De flesta kommuner och landsting bedriver främst sin verksamhet i förvaltnings- form. Vissa kommuner har däremot valt att organisera stora delar av verksamheten i företagsform. Om det är fråga om verksamheter med stora tillgångar, såsom fastighetsförvaltning och energiverksamhet, kan valet av organisationsform ha stor påverkan på soliditeten (för uppgifter om soliditeten inklusive de kommun- och landstingsägda företagen se avsnitt 2.2.3).

Trots starka resultat för kommunsektorn under senare år minskade soliditeten även 2013 och uppgick till knappt 43 procent (se tabell 2.6). Detta kan förklaras av att tillgångarna har ökat i något snabbare takt än det egna kapitalet.

Tabell 2.6	Soliditet
	Procent
		Genomsnitt	Genomsnitt	Högst soliditet	Lägst soliditet
		2013	2009-13	i enskilda	i enskilda
				kommuner/	kommuner/
				landsting	landsting
Kommunsektorn		43	44
Varav kommuner		49	50	87	-7
Varav landsting		20	23	53	-6

Källa: Räkenskapssammandrag för kommuner och landsting (Statistiska centralbyrån).

Kommunernas soliditet uppgick i genomsnitt till 49 procent 2013. Högst soliditet hade kommungruppen kommuner i glesbefolkad region, medan kommungruppen storstäder hade lägst soliditet. Storstädernas låga soliditet kan bero på att kommunerna i denna kommungrupp har valt att organisera stora delar av verksamheten i företagsform.

Soliditeten för landstingen minskade 2013 med drygt 2 procentenheter jämfört med 2012 och uppgick till sammanlagt 20 procent. Lägst soliditet hade Skåne läns landsting, medan Östergötlands läns landsting hade den högsta.

24

Avsättningarna avser främst pensioner

Avsättningar, som definieras som skulder som är ovissa vad gäller förfallotidpunkt eller belopp, utgjorde 23 procent av kommunsektorns skulder 2013. För sektorn som helhet ökade avsättningarna med knappt 16 miljarder kronor, eller knappt 15 procent, under 2013 och uppgick till drygt 125 miljarder kronor. Av de totala avsättningarna utgjorde av- sättningar för pensioner drygt 85 procent och uppgick till 108 miljarder kronor (se diagram 2.5). Medan avsättningarna för pensioner ökade med drygt 15 procent minskade övriga avsättningar med nästan 1 procent.

Den relativt stora ökningen av avsättningar för pensioner beror på en förändring vid beräkningen av pensionsskulden. Det låga ränteläget i den svenska ekonomin innebar att den rekommenderade diskonteringsräntan i pensionsskuldsberäkningen sänktes med 0,75 procentenheter från den 1 januari 2014. Diskonteringsräntan används för att beräkna nuvärdet av framtida pensionsutbetalningar, dvs. kommunens eller landstingets pensionsskuld. En nuvärdesberäknad skuld blir högre ju lägre räntan är och vice versa. Effekten av sänkningen har beaktats i redovisningen 2013 och belastat resultatet med 11 miljarder kronor. Utöver resultatpåverkan och ökningen av avsättningarna för pensioner i balansräkningen ökar ansvarsförbindelsen utanför balansräkningen med ca 29 miljarder kronor (se vidare s. 18). Den sänkta räntan medför en större resultatpåverkan för landstingen då avsättningarna är större. Landstingen har fler högavlönade grupper som tjänar in förmånsbestämd pension, varför kostnadspåverkan blir betydligt större för dem.

Diagram 2.8 Avsättning för pensioner 2004–2013

Miljarder kronor

120

100	Kommuner
	Landsting
	Kommunsektorn
80
60
40
20
0

2004 2005 2006 2007 2008 2009 2010 2011 2012 2013

Källa: Räkenskapssammandrag för kommuner och landsting (Statistiska centralbyrån).

Totalt uppgick kommunernas avsättningar till 45 miljarder kronor 2013, vilket var en ökning med 5 procent jämfört med året innan. Avsättningar avseende pensioner uppgick till knappt 30 miljarder kronor, vilket inne- bar en ökning med 13 procent jämfört med 2012. Övriga avsättningar

Skr. 2013/14:102

25

Skr. 2013/14:102 minskade med knappt 7 procent jämfört med året innan och uppgick till 15 miljarder kronor. I genomsnitt uppgick avsättningarna för pensioner till 3 100 kronor per invånare 2013 (se tabell 2.7). Uppdelat på kommun- grupper hade storstäder de högsta avsättningarna, medan förorts- kommuner till storstäder hade de lägsta.

Tabell 2.7	Avsättningar för pensioner
	Kronor per invånare
	Genomsnitt	Genomsnitt	Högst	Lägst
	2013	2009-13	avsättning	avsättning
Kommuner	3 100	2 500	8 600	100
Landsting	8 100	6 200	10 900	6 000

Källa: Räkenskapssammandrag för kommuner och landsting (Statistiska centralbyrån).

Totalt uppgick avsättningarna för landstingen till knappt 80 miljarder kronor 2013 och ökade med nästan 14 miljarder kronor jämfört med 2012. Avsättningar för pensioner stod för hela ökningen mellan 2012 och 2013. Dessa avsättningar utgjorde nästan hälften av de totala skulderna och uppgick till 78 miljarder kronor. Avsättningen ökade med 23 procent mellan 2012 och 2013 och har ökat med i genomsnitt nästan 17 procent årligen under den senaste femårsperioden. Genomsnittsskulden för de totala avsättningarna uppgick till 8 300 kronor per invånare, varav den genomsnittliga skulden för avsättningar för pensioner utgjorde 8 100 kronor per invånare.

Ökade långfristiga skulder

Kommunsektorns lång- och kortfristiga skulder uppgick till sammanlagt 427 miljarder kronor 2013. De kortfristiga skulderna uppgick till 208 miljarder kronor och de långsiktiga skulderna till 218 miljarder kronor (se tabell 2.5). Det är främst de långfristiga skulderna som har ökat under senare år (se diagram 2.9). Under den senaste femårsperioden har dessa skulder ökat med i genomsnitt nästan 12 procent, medan de kortfristiga skulderna stigit med i genomsnitt knappt 5 procent. En stor del av de långfristiga skulderna är upptagna lån som vidareutlånats till koncernföretag. Skuldökningen beror även på ökade investeringar (se vidare avsnitt 2.2.1).

26

Diagram 2.9 Långfristiga skulder 2004–2013

Skr. 2013/14:102

Miljarder kronor

250

Kommuner

200 Landsting

Kommunsektorn

150

100

50
0
2004	2005	2006	2007	2008	2009	2010	2011	2012	2013

Källa: Räkenskapssammandrag för kommuner och landsting (Statistiska centralbyrån).

De långfristiga skulderna för kommunerna utgjorde omkring hälften av de totala skulderna 2013 och ökade med 3 procent mellan 2012 och 2013. Det var en relativt svag ökning jämfört med för den senaste fem- årsperioden, då dessa skulder ökade med 9 procent per år. För lands- tingen utgjorde de långfristiga skulderna en femtedel av de totala skulderna och uppgick till drygt 34 miljarder kronor 2013, vilket var en ökning med 9 procent jämfört med 2012. Den genomsnittliga öknings- takten för landstingens långfristiga skulder under den senaste femårs- perioden uppgick till 37 procent per år.

År 2013 ökade de långfristiga skulderna i nästan 60 procent av kommunerna jämfört med 2012. För kommunerna var ökningen störst i kommungruppen större städer. För tre av kommungrupperna, varu- producerande kommuner, turism- och besöksnäringskommuner samt kommuner i tätbefolkad region minskade de långfristiga skulderna. Kommungruppen storstäder hade de högsta långfristiga skulderna 2013, medan kommuner i glesbefolkad region hade de lägsta. De långfristiga skulderna uppgick i genomsnitt till 19 100 kronor per invånare 2013 (se tabell 2.8). Örebro läns landsting hade den största procentuella ökningen jämfört med 2012, medan Hallands läns landsting hade den största minskningen. Jämfört med 2009 har skulderna ökat i alla landsting och i två tredjedelar av kommunerna.

27

Skr. 2013/14:102

28

Tabell 2.8	Långfristiga skulder
	Kronor per invånare
	2013	Genomsnitt	Högst	Lägst	Andel som
		2009-13	skuld	skuld	ökat skulden
					2009–13,%
Kommuner	19 100	16 300	106 600	01	67
Landsting	3 600	2 500	10 200	600	100

1 Det var 14 kommuner som inte redovisade någon långfristig skuld 2013, vilket var 2 färre än 2012. Källa: Räkenskapssammandrag för kommuner och landsting (Statistiska centralbyrån).

Ansvarsförbindelserna för pensionerna ökade

Ansvarsförbindelserna avseende pensionsförpliktelser som intjänats före 1998, och som inte ska tas upp bland skulder eller avsättningar i balans- räkningen, uppgick för kommunsektorn som helhet till 387 miljarder kronor 2013 (se tabell 2.5 och diagram 2.10). Liksom för 2011 ökade ansvarsförbindelserna för pensioner 2013 till följd av förändringen vid beräkningen av diskonteringsräntan för pensionsskulden. Denna för- ändring bidrog till att ansvarsförbindelserna ökade med 29 miljarder kronor. År 2013 skedde dock även utbetalningar, varför ansvars- förbindelserna totalt sett ökade med 20 miljarder kronor jämfört med 2012. Av ökningen stod landstingen för 8 miljarder kronor. Mellan 2004 och 2013 ökade ansvarsförbindelserna för pensioner med 50 procent.

Diagram 2.10 Ansvarsförbindelser för pensioner 2004–2013

Miljarder kronor

450

Kommuner 400 Landsting

Kommunsektorn

350

300

250

200

150

100

50
0
2004	2005	2006	2007	2008	2009	2010	2011	2012	2013

Källa: Räkenskapssammandrag för kommuner och landsting (Statistiska centralbyrån).

Ansvarsförbindelserna avseende pensionsförpliktelser för kommunerna ökade med 12 miljarder kronor eller nästan 6 procent jämfört med 2012. Mellan 2009 och 2013 har pensionsförpliktelserna ökat med i genomsnitt knappt 3 procent per år. Ansvarsförbindelsen för pensionsförpliktelserna uppgick i genomsnitt till 23 700 kronor per invånare 2013 (se tabell 2.9).

Högst ansvarsförbindelse per kommungrupp hade glesbygdskommuner Skr. 2013/14:102 medan förortskommuner till större städer hade den lägsta.

För landstingen uppgick ansvarsförbindelserna för pensionsförpliktel- serna i gnomsnitt till 16 500 kronor per invånare. Stockholms läns lands- ting hade den lägsta ansvarsförbindelsen medan Västerbottens läns lands- ting hade den högsta.

Tabell 2.9	Ansvarsförbindelser för pensionsförpliktelser
	Kronor per invånare
	Genomsnitt	Genomsnitt	Högst skuld	Lägst skuld
	2013	2009-13
Kommuner	23 700	22 300	43 900	65
Landsting	16 500	15 600	23 700	12 200

Källa: Räkenskapssammandrag för kommuner och landsting (Statistiska centralbyrån).

Övriga ansvarsförbindelser minskade

Totalt uppgick kommunernas och landstingens övriga ansvarsförbin- delser, dvs. exklusive pensionsförpliktelserna, till 227 miljarder kronor 2012.2 Det var 28 miljarder kronor mindre än året innan. De största ansvarsförbindelserna utgörs av borgensförbindelser gentemot de kommunala företagen.

Kommunernas borgensförbindelser gentemot de kommunala företagen uppgick till 177 miljarder kronor 2012, vilket var i nivå med året innan. Jämfört med 2011 minskade förbindelserna för de kommunala bostads- företagen och uppgick till 103 miljarder kronor och i förhållande till 2008 hade förbindelserna för de kommunala bostadsföretagen minskat med 5 miljarder kronor. Borgensförbindelserna gentemot övriga kommunala företag hade ökat med 20 miljarder kronor jämfört med 2008 och uppgick 2012 till 73 miljarder kronor. Den största borgensförbindels- en i en enskild kommun uppgick till 82 600 kronor per invånare och den minsta till 70 kronor per invånare. Störst genomsnittlig förbindelse i kronor per invånare hade kommungruppen turism- och besöksnärings- kommuner, medan kommungruppen storstäder hade den lägsta.

För landstingen uppgick övriga ansvarsförbindelser till 32 miljarder kronor 2012, vilket var en minskning med 26 miljarder kronor jämfört med året innan. Förbindelserna var störst i Stockholms läns landsting. Två landsting hade inga övriga ansvarsförbindelser.

2.2.3 Koncernredovisning

En betydande del av den kommunala verksamheten bedrivs genom andra juridiska personer än den kommunala förvaltningen och därför bör den samlade kommunala verksamheten ses som en beslutsenhet för vilken kommun- respektive landstingsfullmäktige har politiskt och ekonomiskt ansvar. Syftet med en koncernredovisning (sammanställd redovisning) är

2 Uppgifter för 2013 saknas för kommunerna. Landstingens övriga ansvarsförbindelser

uppgick till 31 miljarder kronor 2013.

29

Skr. 2013/14:102 att ge en helhetsbild av kommunens eller landstingets verksamhet och ekonomi samt att åstadkomma en organisationsneutral redovisning som möjliggör jämförelser mellan kommunerna och mellan landstingen.

I stort sett alla kommuner bedriver delar av sin verksamhet i företags- form. Kommunkoncernernas omfattning och storlek varierar mellan kommunerna. Befolkningsmässigt stora kommuner har ofta fler företag och större koncerner än kommuner med en liten befolkning. Färre än hälften av landstingen upprättar en koncernredovisning.

Kommun- och landstingskoncernernas sammantagna resultat förbättrades

Inkluderas de kommun- och landstingsägda företagen i kommunernas respektive landstingens redovisning har resultatet generellt sett varit högre, med undantag för de allra minsta kommunerna där företagen bidragit negativt. År 2012 uppgick resultatet för kommunkoncernerna till 30 miljarder kronor (se diagram 2.11), vilket kan jämföras med resultatet för kommunsektorn (exklusive företagen) som samma år uppgick till 19 miljarder kronor. Resultatet förbättrades för både kommun- och landstingskoncernerna jämfört med året innan. År 2008–2012 var resultatet totalt sett positivt varje år för kommunkoncernerna, medan landstingen redovisade ett negativt resultat 2011 (se tabell 7 och 8 i bilaga 4). Det genomsnittliga resultatet för samtliga kommun- och

landstingskoncerner	uppgick	2008–2012 i genomsnitt till drygt
24 miljarder kronor	per år,	varav kommunkoncernerna stod för
22 miljarder kronor.

Diagram 2.11 Resultat före extraordinära poster, kommun- och landstingskoncerner 2008–2012

Miljarder kronor

35
	Kommunkoncern			Landstingskoncern
30	Totalt kommunsektorn, koncern			Totalt kommunsektorn, exkl. koncernen
25
20
15
10
5
0
-5
	2008	2009	2010	2011	2012
Källa: Räkenskapssammandrag för kommuner och landsting (Statistiska centralbyrån).

30

Resultatet förbättrades för kommunkoncernerna 2012

Kommunkoncernerna redovisade ett positivt resultat före extraordinära poster på totalt 25 miljarder kronor eller 2 600 kronor per invånare 2012. Resultatet var nästan 10 miljarder kronor högre än för 2011 och varierade mellan -2 000 och 13 800 kronor per invånare. Spridningen mellan det högsta och det lägsta resultatet ökade jämfört med året innan och spridningen var större än genomsnittet för 2008–2012.

De högsta resultaten redovisades främst i större kommuner, medan små kommuner redovisade de lägsta resultaten. Per kommungrupp hade stor- städer det i genomsnitt högsta resultatet 2012 uttryckt i kronor per in- vånare. En tredjedel av alla kommunägda företag och två femtedelar av de anställda fanns i denna kommungrupp. Det bör dock framhållas att ett företags säte inte behöver överensstämma med i vilken kommun som det mesta av aktiekapitalet finns eller där den största delen av verksamheten bedrivs. Kommungruppen turism- och besöksnäringskommuner redo- visade det i genomsnitt lägsta resultatet 2012. År 2008–2012 redovisade kommungruppen glesbygdskommuner det i genomsnitt lägsta kommun- koncernresultatet, medan kommungruppen storstäder redovisade det högsta resultatet. Resultaten har i genomsnitt förbättrats för samtliga kommungrupper jämfört med det genomsnittliga resultatet för femårs- perioden, med undantag för kommungrupperna förortskommuner till storstäderna samt turism- och besöksnäringskommuner.

Stabil soliditet i kommunkoncernerna

Soliditeten enligt balansräkningen är i genomsnitt lägre för kommun- koncernerna än för kommunerna. Soliditeten enligt balansräkningen för kommunkoncernerna uppgick till 40 procent 2012, vilket var i nivå med 2011 liksom genomsnittet per år 2008–2012. För kommunerna (exklusive företagen) uppgick soliditeten till 49 procent 2012. I tabell 9 i bilaga 4 redovisas kommunkoncernens balansräkning 2008–2012.

Nivån på soliditeten varierade mellan -4 procent och 80 procent mellan kommunkoncernerna 2012. År 2012 hade 110 kommuner en soliditet som var högre än 40 procent, vilket var något fler än genomsnittet 2008– 2012. Det var främst kommuner som tillhörde kommungrupperna stor- städer och förortskommuner till storstäder som redovisade en soliditet över riksmedelvärdet. Kommungruppen pendlingskommuner hade störst andel kommuner med en soliditet under riksmedelvärdet.

Inkluderas kommunernas åtagande för pensioner intjänade före 1998 uppgick soliditeten för kommunkoncernerna i genomsnitt till 20 procent 2012, vilket var i nivå med genomsnittet för 2008–2012. Soliditeten inklusive pensionsförpliktelser var i genomsnitt 19 procent under femårs- perioden. Av kommunkoncernerna var det knappt en tredjedel som hade en negativ soliditet inklusive pensionsåtaganden. Soliditeten varierade mellan -66 procent och 57 procent 2012. Skillnaden mellan den högsta och lägsta soliditeten ökade under femårsperioden. Kommungruppen glesbygdskommuner hade högst andel negativ soliditet under såväl 2012 som under femårsperioden. Det bör dock påpekas att det även i denna kommungrupp finns kommunkoncerner som redovisar en positiv soliditet. Det var kommunkoncernerna i kommungruppen storstäder som redovisade den genomsnittligt högsta soliditeten.

Skr. 2013/14:102

31

Skr. 2013/14:102

32

Landstingens resultat och soliditet inklusive de landstingsägda företagen

I den sammanställda redovisningen redovisade landstingen sammantaget ett resultat före extraordinära poster på knappt 5 miljarder kronor 2012, vilket kan jämföras med det genomsnittliga resultatet för 2008–2012 om drygt 2 miljarder kronor. Det var främst landstingen och inte de lands- tingsägda företagen som stod för förbättringen, då färre än hälften av landstingen upprättade en koncernredovisning. Alla landsting utom tre redovisade ett positivt resultat 2012. Det högsta resultatet uppgick till 1 100 kronor per invånare och det lägsta till -700 kronor per invånare.

Soliditeten för landstingen, inklusive de landstingsägda företagen, uppgick 2012 till i genomsnitt 21 procent, vilket var något högre jämfört med 2011. Den högsta soliditeten enligt balansräkningen för ett enskilt landsting uppgick till knappt 56 procent, medan den lägsta soliditeten uppgick till -2 procent. I likhet med 2011 hade två landsting en negativ soliditet 2012. För majoriteten av landstingen försämrades i genomsnitt soliditeten 2008–2012. I tabell 10 i bilaga 4 redovisas landstings- koncernernas balansräkningar 2008–2012.

När landstingens pensionsförpliktelser inkluderas försämras soliditeten kraftigt och blir negativ för samtliga landsting.

Antalet företag ökar

Nedan redovisas vissa uppgifter för de kommun- och landstingsägda företagen som ägs av kommuner och landsting till 50 procent eller mer.

År 2012 fanns det drygt 1 700 kommunägda företag och 120 landstingsägda företag (se tabell 2.10). Antalet företag ökade totalt sett med i genomsnitt knappt 3 procent per år 2008–2012. Den största procentuella ökningen under samma period, 5 procent per år, stod lands- tingen för.

De kommun- och landstingsägda företagen drivs i olika juridiska former. Aktiebolag är den vanligaste formen. De kommunägda företagen finns företrädesvis inom områdena fastigheter, energi, vatten, avlopp och avfallshantering. Därutöver finns det också kommunägda företag inom områdena transporter, näringslivsutveckling, kultur, fritid, turism och försäkring. De landstingsägda företagen finns företrädesvis inom områdena transporter och sjukvård, men även inom områdena kultur, turism och näringslivsutveckling.

Tabell 2.10 Nyckeltal för kommun- och landstingsägda företag 2012

Antal eller miljoner kronor

	Antal	Antal	Om-	Årets	Eget	S:a till-
	företag	anställda	sättning	resultat	kapital	gångar
Kommun- och
landstingsägda
företag, totalt	1 853	66 885	224 602	11 719	182 964	847 361
Varav kommun-
ägda företag	1 733	46 146	186 734	11 865	174 189	796 144
Varav landstings-
ägda företag	120	20 739	37 868	-146	8 775	51 217

Källa: Offentligt ägda företag 2012 (Statistiska centralbyrån).

Antalet anställda i de företag som ägs av kommuner eller landsting var 2012 i nivå med antalet 2011. I genomsnitt ökade antalet anställda med knappt 2 procent per år mellan 2008 och 2012. År 2012 minskade dock antalet anställda i de kommunägda företagen med drygt 1 procent jämfört med 2011. Antalet anställda i de landstingsägda företagen ökade med drygt 3 procent jämfört med 2011. I genomsnitt ökade antalet anställda i de landstingsägda företagen med knappt 5 procent per år 2008–2012.

År 2012 ökade	omsättningen i de kommunägda företagen	med
1 procent jämfört	med 2011. Omsättningen ökade i genomsnitt	med

5 procent per år mellan 2008 och 2012. Det redovisade årsresultatet ökade med 5 miljarder kronor 2012 jämfört med 2011. Både tillgångarna och skulderna ökade med 6 procent jämfört med 2011, vilket kan jämföras med den genomsnittliga ökningstakten under 2008–2012, då den uppgick till 4 procent per år. Av tillgångarna var det främst värdet på de materiella och finansiella anläggningstillgångarna som ökade. Av skulderna var det de långfristiga skulderna och det egna kapitalet som ökade mest. Soliditeten uppgick till 27 procent 2012. Liksom föregående år redovisade de landstingsägda företagen ett negativt resultat 2012. Omsättningen för de landstingsägda företagen låg i nivå med året innan. Omsättningen ökade i genomsnitt med knappt 8 procent per år mellan 2008 och 2012. Soliditeten försämrades och uppgick 2012 till 21 procent.

2.3 Kommunernas och landstingens intäkter

Kommunernas och landstingens intäktsposter i resultaträkningen är intäkter från verksamheten, skatter, statsbidrag samt finansiella och extraordinära intäkter. I detta avsnitt redovisas skatteintäkter och stats- bidrag, inklusive kommunalekonomisk utjämning och utjämning av kostnader enligt lagen (1993:287) om stöd och service till vissa funktionshindrade, förkortad LSS. De intäkter som inte redovisas utgör sammantaget knappt 15 procent av de totala intäkterna varav, verksam- hetens intäkter, såsom taxor och avgifter, utgör drygt 10 procent. De finansiella intäkterna utgör ca 2 procent av de totala intäkterna (se tabell 2.2 samt tabell 1 och 2 i bilaga 4).

Skr. 2013/14:102

33

Skr. 2013/14:102

34

2.3.1 Skatteintäkter

Skatteintäkterna bestäms av skatteunderlaget, dvs. de beskattningsbara förvärvsinkomsterna, samt den skattesats som varje kommun och lands- ting beslutar. Skatteintäkterna påverkas bl.a. av regeländringar som för- ändrar skatteunderlaget, men effekterna av sådana förändringar brukar neutraliseras genom att det generella statsbidraget höjs eller sänks.

Den sammanlagda kommunala skattesatsen ökade 2013

Den genomsnittliga sammanlagda kommunala skattesatsen, dvs. skatte- satsen för både kommunerna och landstingen, ökade med 0,13 procent- enheter till 31,73 procent under 2013 (se tabell 11 i bilaga 4). Under den senaste femårsperioden har den genomsnittliga skattesatsen ökat med 0,21 procentenheter. Skillnaden mellan den högsta (34,52 procent) och den lägsta (28,89 procent) skattesatsen var 5,63 procentenheter 2013. Skillnaden har ökat med 0,35 procentenheter under den senaste femårs- perioden. År 2013 hade 79 procent av kommunerna en sammanlagd kommunal skattesats över den genomsnittliga. Uppdelat på kommun- grupper hade glesbygdskommuner i genomsnitt den högsta sammanlagda kommunala skattesatsen (33,64 procent), medan storstäder hade den lägsta (31 procent). I diagram 2.12 redovisas fördelningen av de sammanlagda kommunala skattesatserna per kommun inom olika intervall (se bilaga 3 för skattesats per kommun).

Diagram 2.12 Fördelning av skattesatserna 2013 per kommun

Antal kommuner

60

50

40

30

20

10

0

28,50-28,99

29,00-29,49

29,50-29,99

30,00-30,49

30,50-30,99

31,00-31,49

31,50-31,99

32,00-32,49

32,50-32,99

33,00-33,49

33,50-33,99

34,00-34,49

34,50-34,99

Källor: Kommunalskatterna (Statistiska centralbyrån) och egna beräkningar.

Av landets 290 kommuner höjde 24 skatten 2013. Detta var något färre än 2012, då 26 kommuner höjde skatten. Den största skattehöjningen 2013 uppgick till 1 procentenhet. Minst en kommun i varje kommun- grupp höjde skatten 2013. Av kommunerna sänkte 8 skatten och den största sänkningen uppgick till 0,25 procentenheter (exklusive skatte- växlingar). Högst skattesats hade kommungruppen glesbygdskommuner

och lägst skattesats hade kommungruppen förortskommuner till stor- Skr. 2013/14:102 städerna. Av landstingen höjde 8 skatten 2013 och den största skatte-

höjningen uppgick till 0,65 procentenheter. Inget landsting sänkte skatten (exklusive skatteväxlingar). Högst skattesats hade Stockholms läns landsting och lägst hade Norrbottens läns landsting.

Skillnader i skattesatser mellan kommuner respektive mellan landsting beror till viss del på olika uppgiftsfördelningar mellan kommunerna och landstingen i de olika länen i fråga om exempelvis kollektivtrafik och hemsjukvård. Därutöver kan skillnaderna bl.a. bero på olikheter när det gäller ambitionsnivå och effektivitet.

Huvudmannaskapsförändringar har hittills skett med en skatteväxling som inneburit att kommunerna i ett län som övertar verksamhet från landstinget höjt sina skattesatser med samma procentsats som landstinget sänkt sin skattesats. Inför 2013 skedde skatteväxlingar i sex län med anledning av att kommunerna övertog ansvaret för hemsjukvården från landstinget i respektive län.

Redovisade skatteintäkter 2013

Kommunernas och landstingens skatteintäkter uppgick 2013 till 584 miljarder kronor, vilket var en ökning med 23 miljarder kronor, eller 4,1 procent, jämfört med 2012. Ökningen av den kommunala medel- skattesatsen på 0,13 procentenheter bidrog med ca 2 miljarder kronor. Sedan 2009 har skatteintäkterna i genomsnitt ökat med 3,1 procent per år.

Jämfört med kommunernas och landstingens budgeterade skatteintäkter för 2013 blev prognosen i samband med bokslutet högre, vilket påverkade resultatet positivt med drygt 1 miljard kronor.

De genomsnittliga skatteintäkterna för kommunerna uppgick till 39 300 kronor per invånare 2013 (se tabell 2.11). De högsta skatte- intäkterna per invånare fanns i kommungruppen förortskommuner till storstäderna och de lägsta i kommungruppen kommuner i tätbefolkad region. Kommungruppen förortskommuner till storstäderna har haft de högsta skatteintäkterna under den senaste femårsperioden. Den kommun- grupp som har haft de lägsta skatteintäkterna under samma tidsperiod har varierat mellan förortskommuner till större städer och kommuner i tätbefolkad region.

Stockholms läns landsting hade de högsta skatteintäkterna per invånare 2013, medan Skåne läns landsting hade de lägsta. Stockholms läns landsting har redovisat de högsta skatteintäkterna under den senaste femårsperioden. I systemet för kommunalekonomisk utjämning sker en utjämning för skillnader i skattekraft mellan kommuner och mellan landsting (se avsnitt 2.3.4).

35

Skr. 2013/14:102	Tabell 2.11	Skatteintäkter
		Kronor per invånare
		Genomsnitt 2013	Högst skatteintäkt	Lägst skatteintäkt
	Kommuner	39 300	59 400	29 400
	Landsting	21 300	26 700	18 400

Källa: Räkenskapssammandrag för kommuner och landsting (Statistiska centralbyrån).

2.3.2 Statsbidrag till kommuner och landsting

Statsbidragen, såsom de redovisas i statens budget, uppgick till 136 miljarder kronor 2013. Diagram 2.13 visar utvecklingen av de generella och specialdestinerade statsbidragen. De generella statsbidrag- en motsvarade i genomsnitt knappt 10 procent av kommunsektorns intäkter 2013. De specialdestinerade statsbidragen motsvarade i genom- snitt nästan 6 procent av kommunsektorns intäkter.

Diagram 2.13 Statliga bidrag till kommuner och landsting 2009–2013

Miljarder kronor

160	Summa generella och specialdestinerade statsbidrag
140	Generella statsbidrag (inklusive konjunkturstöd)
	Specialdestinerade statsbidrag
120
100
80
60
40
20
0
2009	2010	2011	2012	2013
Källa: Statsbudgetens realekonomiska fördelning (Ekonomistyrningsverket, preliminär för 2013).

Generella statsbidrag

Med generella statsbidrag avses här bidrag som inte är verksamhets- anknutna och som finansieras från anslaget 1:1 Kommunalekonomisk utjämning, under utgiftsområde 25 Allmänna bidrag till kommuner. Anslaget för kommunalekonomisk utjämning uppgick 2013 till knappt 86 miljarder kronor, vilket var nästan 4 miljarder mer än 2012 (se vidare avsnitt 2.3.3). Ökningen berodde i huvudsak på ekonomiska regleringar som görs i syfte att neutralisera effekterna av statliga beslut som påverkar

36

det kommunala skatteunderlaget och därmed skatteintäkterna för Skr. 2013/14:102 kommuner och landsting.

Kommunal fastighetsavgift

Kommunerna redovisar den kommunala fastighetsavgiften som ett generellt statsbidrag (se tabell 2.2). Intäkterna från avgiften prognos- tiseras till 15,3 miljarder kronor 2013, vilket innebär en ökning med 26 miljoner kronor, eller 0,2 procent, jämfört med 2012.3 Den för- hållandevis svaga ökningen mellan 2012 och 2013 beror på att den kommunala fastighetsavgiften för hyreshus sänktes 2013. Knappt hälften av kommunerna beräknas få minskade intäkter från fastighetsavgiften mellan 2012 och 2013. För att neutralisera effekten av detta har det generella statsbidraget höjts med 550 miljoner kronor fr.o.m. 2013.

Specialdestinerade statsbidrag

Enligt preliminära uppgifter från Ekonomistyrningsverket utbetalades 2013 specialdestinerade statsbidrag från 72 anslag, vilket var 6 färre än 2012. De specialdestinerade statsbidragen uppgick till 50 miljarder kronor 2013, vilket var en ökning med knappt 3 miljarder kronor jämfört med 2012. Ökningen beror på att de specialdestinerade statsbidragen som finansierades från utgiftsområde 13 Integration och jämställdhet samt utgiftsområde 16 Utbildning och universitetsforskning ökade med nästan 2 miljarder respektive 1 miljard kronor (se tabell 12 och 13 i bilaga 4).

Inom utgiftsområde 9 Hälsovård, sjukvård och social omsorg uppgick de specialdestinerade statsbidragen till knappt 25 miljarder kronor, varav statsbidraget till läkemedelsförmånerna utgjorde nästan 21 miljarder kronor. Statsbidragen inom utgiftsområde 9 utgjorde hälften av de totala specialdestinerade statsbidragen. Andra specialdestinerade statsbidrag fanns främst inom utgiftsområde 16 Utbildning och universitetsforskning (9 miljarder kronor), utgiftsområde 13 Integration och jämställdhet (6 miljarder kronor) samt utgiftsområde 14 Arbetsmarknad och arbetsliv (3 miljarder kronor). I avsnitt 3.1.2, 4.1.1 samt 5.1.1 redovisas upp- följningar och utvärderingar av vissa specialdestinerade statsbidrag till kommuner och landsting.

Fördelning av specialdestinerade statsbidrag på kommuner och landsting 2012

Enligt kommunernas	och landstingens	egna redovisningar	erhöll	de
50 miljarder kronor i	specialdestinerade	statsbidrag 2012,	vilket	var

5 miljarder kronor mindre än 2011. Minskningen är i huvudsak hänförlig till de specialdestinerade statsbidragen till landstingen. Landstingen erhöll 30 miljarder kronor och kommunerna 20 miljarder kronor 2012. Bidragen motsvarade i genomsnitt 5 200 kronor per invånare. De specialdestinerade statsbidragen var relativt sett en större intäktskälla för landstingen än för kommunerna, främst till följd av statsbidraget för läkemedelsförmånen som uppgick till 22 miljarder kronor.

3 Intäkterna från den kommunala fastighetsavgiften blir kända först vid slutet av året efter

beskattningsåret, dvs. avgiftsintäkterna för 2013 blir kända först i slutet av 2014.

37

Skr. 2013/14:102 I genomsnitt tog kommunerna emot 2 100 kronor per invånare i specialdestinerade statsbidrag 2012. Storleken på bidragen varierade mellan enskilda kommuner mellan 900 och 16 500 kronor per invånare. Skillnaderna mellan kommungrupperna var inte lika stora. Kommun- gruppen förortskommuner till storstäder erhöll i genomsnitt lägst bidrag, medan kommungruppen glesbygdskommuner i genomsnitt erhöll de högsta bidragen (se diagram 2.14). De specialdestinerade statsbidragen till kommunerna motsvarade i genomsnitt 3,5 procent av kommunernas intäkter 2012. För majoriteten av kommunerna motsvarade statsbidragen mindre än 6,5 procent av intäkterna.

Diagram 2.14 Specialdestinerade statsbidrag per kommungrupp 2012

Kronor per invånare

5 000

4 500

4 000

3 500

3 000

2 500

2 000

1 500

1 000

500

0

Förortskommuner till storstäderna

Storstäder

Förortskommuner till större städer

Större städer

Kommuner i tätbefolkad region

Varuproducerande kommuner

Pendlingskommuner

Källa: Räkenskapssammadrag för kommuner 2012 (Statistiska centralbyrån).

Kommuner i glesbefolkad region

Turism- och besöksnäringskommuner

Glesbygdskommuner

Riket

Landstingen erhöll i genomsnitt 3 100 kronor per invånare i special- destinerade statsbidrag 2012. Västerbottens läns landsting erhöll högst bidrag, medan Stockholms läns landsting erhöll lägst bidrag (se diagram 2.15).

De specialdestinerade statsbidragen till landstingen motsvarade i genomsnitt 10 procent av intäkterna 2012 och varierade mellan 9 och 12 procent. Landstingen redovisar dock, till skillnad mot staten, stats- bidraget för läkemedelsförmånen som ett generellt bidrag. Enligt denna definition motsvarade de övriga specialdestinerade statsbidragen till landstingen i genomsnitt 3 procent av intäkterna 2012.

38

Diagram 2.15 Specialdestinerade statsbidrag per landsting 2012

Skr. 2013/14:102

Kronor per invånare

4 000

3 500

3 000

2 500

2 000

1 500

1 000

500

0

Stockholm

Halland

Kronoberg

Dalarna

Jämtland

Södermanland

Västmanland

Värmland

Västernorrland

Örebro

Jönköping

Skåne

Västra Götaland

Blekinge

Uppsala

Norrbotten

Gävleborg

Östergötland

Kalmar

Västerbotten

Riket

Källa: Ekonomitabeller 2012 (Sveriges Kommuner och Landsting).

2.3.3 Kommunalekonomisk utjämning

Syftet med systemet för kommunalekonomisk utjämning är att skapa likvärdiga ekonomiska förutsättningar för kommuner och landsting. Skillnader i skattesatser avses därigenom i huvudsak spegla skillnader i effektivitet, ambitionsnivå och avgiftsfinansiering. Systemet består av inkomstutjämning, kostnadsutjämning, strukturbidrag och en reglerings- post. Gotlands kommun, som har både kommun- och landstingsuppgifter, omfattas av utjämningen för både kommuner och landsting.

Anslaget 1:1 Kommunalekonomisk utjämning under utgiftsområde 25 Allmänna bidrag till kommuner uppgick till 86 miljarder kronor 2013. Det var en ökning med 4 miljarder kronor jämfört med 2012 (se avsnitt 2.3.2). I tabell 14 i bilaga 4 redovisas bidrag och avgifter inom ut- jämningssystemet uppdelade på kommuner respektive landsting.

Kommunalekonomisk utjämning för kommuner 2013

I det kommunalekonomiska utjämningssystemet för kommunerna ut- betalades 61 miljarder kronor 2013. Av kommunerna betalade 8 avgifter som sammanlagt uppgick till 1,6 miljarder kronor. Den kommungrupp som mottog det högsta bidraget mätt i kronor per invånare var glesbygds- kommuner. Lägst bidrag utbetalades till kommungruppen förorts- kommuner till storstäderna (se diagram 2.16).

39

Skr. 2013/14:102

40

Diagram 2.16 Kommunalekonomisk utjämning för kommuner per kommungrupp 2013

Kronor per invånare

20 000

18 000

16 000

14 000

12 000

10 000

8 000

6 000

4 000

2 000

0

Förortskommuner till storstäderna

Storstäder

Större städer

Förortskommuner till större städer

Pendlingskommuner

Varuproducerande kommuner

Källa: Kommunalekonomisk utjämning (Statistiska centralbyrån).

Kommuner i tätbefolkad region

Kommuner i glesbefolkad region

Turism- och besöksnäringskommuner

Glesbygdskommuner

Riket

Inkomstutjämningen uppgick till totalt 55 miljarder kronor 2013. Staten utbetalade 50 miljarder kronor i bidrag till kommunerna och 5 miljarder kronor betalades av kommunerna i avgifter. Inkomstutjämningen finansieras således till allra största delen av statliga medel. Alla kommungrupper var bidragstagare i inkomstutjämningen. I kronor per invånare var det kommungruppen glesbygdskommuner som var den största bidragsmottagaren (11 800 kronor per invånare). Lägst bidrag i genomsnitt erhöll kommungruppen förortskommuner till storstäderna (800 kronor per invånare). Det var 13 kommuner som betalade en avgift till inkomstutjämningen. I genomsnitt var avgiften 3 400 kronor per invånare.

Kostnadsutjämningen innebär att bidragen sammantaget motsvaras av lika stora avgifter. En genomsnittlig strukturkostnad beräknas och de kommuner som har en lägre strukturkostnad än rikets genomsnitt får betala en avgift, medan de kommuner som har en högre strukturkostnad än rikets genomsnitt får ett bidrag. Även i kostnadsutjämningen ut- betalades det högsta bidraget i kronor per invånare till kommungruppen glesbygdskommuner (3 800 kronor per invånare). Den högsta avgiften betalades av kommungruppen större städer (1 000 kronor per invånare).

Minst en kommun i varje kommungrupp erhöll strukturbidrag 2013. Totalt utbetalades 1,5 miljarder kronor till kommunerna. Högst bidrag utbetalades till kommungruppen kommuner i glesbefolkad region (1 400 kronor per invånare).

Regleringsposten, som är lika stor i kronor per invånare för samtliga kommuner, var positiv 2013. Ett bidrag betalades ut på totalt 4 miljarder kronor eller 500 kronor per invånare.

Kommunalekonomisk utjämning för landsting 2013

I det kommunalekonomiska utjämningssystemet för landstingen ut- betalades 25 miljarder kronor 2013. Ett landsting, Stockholms läns landsting, betalade en avgift som uppgick till 0,5 miljarder kronor eller 200 kronor per invånare. Det högsta bidraget i kronor per invånare ut- betalades till Gotlands kommun (se diagram 2.17).

Diagram 2.17 Kommunalekonomisk utjämning för landsting 2013

Kronor per invånare

7 000

6 000

5 000

4 000

3 000

2 000

1 000

0

-1 000

VästraGotlands StockholmUppsalaHallandKronobergVästernorrlandGötalandÖstergötlandVästmanlandSkåneJönköpingSödermanlandGävleborgDalarnaBlekingeVärmlandKalmarÖrebroVästerbottenJämtlandNorrbottenkommunRiket

Källa: Kommunalekonomisk utjämning (Statistiska centralbyrån).

Inkomstutjämningen uppgick till totalt 26 miljarder kronor 2013. Staten utbetalade 26 miljarder kronor i bidrag till landstingen och en avgift om 0,5 miljarder kronor betalades av ett landsting. Även inkomst- utjämningen för landstingen är således i huvudsak finansierad av statliga medel. Det högsta bidraget i kronor per invånare utbetalades till Gotlands kommun (5 100 kronor per invånare).

Kostnadsutjämningen för landstingen är uppbyggd på motsvarande sätt som för kommunerna, dvs. en genomsnittlig strukturkostnad beräknas och de landsting som har en lägre strukturkostnad än rikets genomsnitt får betala en avgift, medan de landsting som har en högre strukturkostnad än rikets genomsnitt får ett bidrag. Norrbottens läns landsting erhöll högst bidrag i kronor per invånare i kostnadsutjämningen 2013 (1 800 kronor per invånare). Högst avgift i kronor per invånare betalade Kronobergs läns landsting (1 100 kronor per invånare).

År 2013 erhöll sex landsting strukturbidrag, som sammanlagt uppgick till 0,7 miljarder kronor.

För landstingen var regleringsposten negativ 2013. Landstingen betalade då en avgift på 2 miljarder kronor eller 200 kronor per invånare.

Skr. 2013/14:102

41

Skr. 2013/14:102 2.3.4

Utjämning av LSS-kostnader mellan kommuner

Syftet med kostnadsutjämningen för LSS-verksamhet är att ge kommunerna likvärdiga ekonomiska förutsättningar för att bedriva verksamheten. I utjämningssystemet för LSS-verksamheten omför- delades 3,3 miljarder kronor 2013 (se tabell 15 i bilaga 4). Utjämningen sker genom att vissa kommuner får ett bidrag och andra betalar en avgift. Kostnaderna för insatser som ingår i verksamheten för stöd och service till vissa funktionshindrade redovisas i avsnitt 4.1.3. Det var 148 kommuner som erhöll bidrag och 142 kommuner som betalade av- gifter 2013. Det högsta bidraget per invånare var 4 400 kronor och den högsta avgiften per invånare var 3 000 kronor.

På länsnivå erhöll kommunerna i Jämtlands län de högsta bidragen (1 800 kronor per invånare), medan Skåne län betalade de i genomsnitt högsta avgifterna (700 kronor per invånare).

I alla kommungrupper fanns det kommuner som erhöll bidrag och kommuner som betalade avgifter. De i genomsnitt högsta bidragen per invånare utbetalades till kommungruppen kommuner i glesbefolkad region (se diagram 2.18). De i genomsnitt högsta avgifterna per invånare betalade kommungruppen storstäder.

Diagram 2.18 Utjämningsbidrag och utjämningsavgifter, netto per kommungrupp 2013

Kronor per invånare

1500

1000

500

0

-500

-1000

Förortskommuner till storstäderna

Storstäder

Förortskommuner till större städer

Turism- och besöksnäringskommuner

Pendlingskommuner

Varuproducerande kommuner

Större städer

Kommuner i tätbefolkad region

Glesbygdskommuner

Kommuner i glesbefolkad region

Källa: Utjämning av LSS-kostnader (Statistiska centralbyrån).

2.4 Kommunernas och landstingens kostnader

Kommunernas och landstingens poster för kostnader i resultaträkningen är verksamhetens kostnader, avskrivningar, nettokostnader, finansiella kostnader och extraordinära kostnader. I detta avsnitt redovisas verk-

samhetens kostnader, som utgör 95 procent av de totala kostnaderna. I

42

posten ingår bl.a. kostnader för personal och köp av verksamhet. Skr. 2013/14:102 Kostnaderna för avskrivningar redovisas i avsnitt 2.2.1. De övriga

kostnaderna, t.ex. de finansiella kostnaderna, utgör en relativt liten andel av det totala beloppet (se tabell 2.2).

2.4.1 Verksamhetens kostnader

Personalkostnader utgör det enskilt största kostnadsslaget för både kommuner och landsting. Kommunsektorns kostnader bestäms därför i hög grad av hur lönerna för personalen i kommuner och landsting utvecklas, men påverkas även av prisutvecklingen för varor och tjänster, demografiska förändringar, ökad efterfrågan av verksamhet samt för- ändrade politiska ambitioner för verksamheterna. Den genomsnittliga årliga löneökningstakten i kommunsektorn mellan 2009 och 2013 var 2,9 procent. Löneökningstakten i ekonomin som helhet uppgick till 2,8 procent under samma period.

Kommunsektorns kostnader enligt resultaträkningen uppgick till totalt 836 miljarder kronor 2013. Det var en ökning på 30 miljarder kronor, vilket motsvarade knappt 4 procent jämfört med 2012. Kostnaderna i kommunerna ökade med 3,5 procent jämfört med 2012 och i landstingen med 3,9 procent jämfört med 2012. De senaste åren har kostnaderna i landstingen ökat i snabbare takt än i kommunerna. Den genomsnittliga årliga ökningstakten för kommunerna var 3,3 procent, och för lands- tingen 4,2 procent, mellan 2009 och 2013.

De genomsnittliga kostnaderna i kommunerna 2013 uppgick till 57 100 kronor per invånare (se tabell 2.12). De i genomsnitt högsta kostnaderna fanns i kommungruppen glesbygdskommuner, medan i de i genomsnitt lägsta kostnaderna fanns i kommungruppen storstäder. Bland landstingen fanns den högsta kostnaden per invånare i Västerbottens läns landsting och den lägsta i Värmlands läns landsting.

Tabell 2.12	Verksamhetens kostnader
	Kronor per invånare
	Genomsnitt 2013	Högst kostnad	Lägst kostnad
Kommuner	57 100	95 400	42 800
Landsting	29 700	33 400	27 000

Källa: Räkenskapssammandrag för kommuner och landsting (Statistiska centralbyrån).

Störst kostnad för äldreomsorgen

De största kostnaderna4 2012 för kommunernas verksamhet, 102 miljarder kronor, stod äldreomsorgen för (se diagram 2.19 och tabell 16 i bilaga 4). Kostnaderna för denna verksamhet motsvarade knappt en femtedel av kommunernas totala kostnader. Procentuellt ökade kostnaderna för det ekonomiska biståndet mest.

4 Exklusive interna poster och försäljning av verksamhet mellan kommuner och landsting.

43

Skr. 2013/14:102 Diagram 2.19 Kostnader för kommunernas verksamheter 2012 och procentuell förändring av kostnaderna mellan 2008 och 2012

Miljarder kronor							Procentuell förändring
120									40
	Kostnader 2012
100	Förändring kostnader 08-12, %								30
80									20
60									10
40									0
20									-10
0			Övrig utbildning		Funktionshindrade			Affärsverksamhet	-20
Förskoleverksamhet och skolbarnsomsorg	Grundskola	Gymnasieskola		Äldreomsorg		Ekonomiskt bistånd	Individ- och familjeomsorg		Övrigt

Källa: Sektorn i siffror 2013 (Sveriges Kommuner och Landsting).

Störst ökning av kostnaderna i glesbygdskommuner

Mellan 2008 och 2012 har kostnaderna per invånare ökat i alla kommuner utom tre. Variationen i kostnaderna beror på skillnader i strukturella förutsättningar, ambitionsnivå, olika uppgiftsfördelningar mellan kommunerna och effektivitet. Ett syfte med systemet för kommunalekonomisk utjämning är att kompensera för de kostnads- variationer som beror på strukturella skillnader (se avsnitt 2.3.3).

Som framgår av diagram 2.20 varierade kommunernas verksamhets- kostnader 2012 mellan 51 900 kronor per invånare (förortskommuner till storstäderna) och 72 100 kronor per invånare (glesbygdskommuner). Glesbygdskommunernas kostnader översteg den genomsnittliga kostnaden per invånare för riket med 17 000 kronor, vilket främst för- klaras av att gruppens kostnader för verksamheterna äldreomsorg samt stöd och service till funktionshindrade var väsentligt högre än den genomsnittliga kostnaden per invånare i riket. Kommungruppen förorts- kommuner till storstäderna hade i genomsnitt en lägre kostnad per in- vånare inom flertalet verksamheter, med undantag för förskoleverk- samhet och skolbarnsomsorg, där kostnaden per invånare låg över riks- genomsnittet. De största kostnadsvariationerna fanns inom verksam- heterna äldreomsorg samt stöd och service till funktionshindrade, där gruppen förortskommuner till storstäderna hade de i genomsnitt lägsta kostnaderna per invånare.

44

Diagram 2.20 Kommunernas kostnader för verksamheten per	Skr. 2013/14:102
kommungrupp 2012

Kronor per invånare

80 000

70 000

60 000

50 000

40 000

30 000

20 000

10 000

0

Förortskommuner till storstäderna

Storstäder

Förortskommuner till större städer

Större städer

Kommuner i tätbefolkad region

Pendlingskommuner

Varuproducerande kommuner

Kommuner i glesbefolkad region

Turism- och besöksnäringskommuner

Glesbygdskommuner

Riket

Källa: Vad kostar verksamheten i din kommun (Statistiska centralbyrån 2012).

Kostnaderna för landstingens verksamheter

Hälso- och sjukvården, exklusive tandvård men inklusive läkemedel, stod för 86 procent av landstingens totala kostnader 2012. Den specialiserade somatiska vården stod för den största delen av dessa kostnader. Som framgår av diagram 2.21 uppgick kostnaden för denna verksamhet till 125 miljarder kronor, vilket motsvarade knappt hälften av landstingens totala kostnader. Den genomsnittliga årliga kostnads- ökningen för denna verksamhet uppgick till drygt 4 procent mellan 2008 och 2012. Kostnaderna för de verksamheter som ingår i hälso- och sjukvården (exklusive tandvård) har utvecklats i relativt jämn takt mellan 2008 och 2012, i genomsnitt med nästan 4 procent per år. Kostnaderna för primärvården utgjorde 16 procent av de totala kostnaderna och har haft den snabbaste ökningstakten inom hälso- och sjukvården, mot- svarande i genomsnitt knappt 5 procent per år. Kostnaderna för trafik- och infrastruktur har ökat i snabb takt mellan 2008 och 2012, ca 18 procent per år. Den största delen av ökningen skedde mellan 2011 och 2012 i samband med att knappt hälften av landstingen övertog ansvaret för kollektivtrafiken från kommunerna. En skatteväxling mellan berörda kommuner och landsting skedde i samband med övertagandet.

45

Skr. 2013/14:102 Diagram 2.21 Kostnader för landstingens verksamheter 2012 och procentuell förändring av kostnaderna mellan 2008 och 2012

Miljarder kronor	Procentuell förändring
140		80
120	Kostnad 2012	70
	Förändring kostnader 08-12, %	60
100		50
80		40
60		30
40		20
		10
20		0
0		-10

Primärvård Specialiserad Specialiserad Tandvård	Övrig hälso-	Läkemedel	Regional	Trafik och
somatisk vård psykiatrisk	och sjukvård	(öppen)	utveckling	infrastruktur
vård

Källa: Sektorn i siffror 2013 (Sveriges Kommuner och Landsting).

Landstingens kostnader varierade mellan 25 000 och 31 000 kronor per invånare 2012 (se diagram 2.22). De lägsta kostnaderna hade Söderman- lands läns landsting och de högsta hade Uppsala läns landsting. I de landsting där kostnaderna ökade mest mellan 2008 och 2012 (5– 7 procent per år) kan en relativt stor del av kostnadsökningen förklaras av stigande kostnader för regional utveckling som bl.a. innefattar trafik och infrastruktur. I de landsting som hade den lägsta ökningen under samma period steg kostnaderna med i genomsnitt 1,5 procent per år.

46

Diagram 2.22 Landstingens kostnader 2012

Kronor per invånare

35 000

30 000

25 000

20 000

15 000

10 000

5 000

0

Södermanland

Kronoberg

Östergötland

Halland

Värmland

Västmanland

Västernorrland

Dalarna

Jämtland

Västa Götaland

Blekinge

Källa: Räkenskapssammandrag för landsting (Statistiska centralbyrån).

Skr. 2013/14:102

Örebro

Skåne

Kalmar

Gävleborg

Jönköping

Stockholm

Västerbotten

Uppsala

Kostnaderna för den specialiserade somatiska vården varierade mellan 11 800 kronor per invånare (Västra Götalands läns landsting) och 13 500 kronor per invånare (Västerbottens läns landsting). Inom primärvården varierade kostnaderna mellan 3 500 kronor per invånare (Uppsala läns landsting) och 5 700 kronor per invånare (Gävleborgs läns landsting).

2.4.2 Kommunal personal

Antal sysselsatta i kommunsektorn

Antalet sysselsatta i kommunsektorn och sysselsatta i privata företag som utför arbete på uppdrag av kommuner och landsting5 utgjorde 26 procent av det totala antalet sysselsatta i Sverige 2013. Enligt preliminära upp- gifter för 2013 uppgick det totala antalet sysselsatta i kommunsektorn till 1 219 000 (inklusive den kommunalt finansierade sysselsättningen i näringslivet), vilket var en ökning med 1,3 procent jämfört med 2012. Med undantag för 2007 har enligt tillgänglig statistik sysselsättningen inte varit så hög som 2013. Ökningen mellan 2012 och 2013 har skett i både kommuner, landsting och i den kommunfinansierade delen av näringslivet. Till skillnad från sysselsättningen i kommuner och landsting har den kommunfinansierade sysselsättningen i näringslivet ökat varje år.

Enligt preliminära uppgifter ökade antalet arbetade timmar (kalender- korrigerade) i kommuner och landsting med 0,9 procent mellan 2012 och 2013. Antalet arbetade timmar var 2013 det högsta sedan 2007. Både sysselsättningen och antalet arbetade timmar var 2013 tillbaka på nivåer liknande dem innan finanskrisen inleddes 2008.

5 Kommunalt finansierad sysselsättning i näringslivet inom vård, omsorg och utbildning.

47

Skr. 2013/14:102 Antalet sysselsatta med kommuner eller landsting som arbetsgivare uppgick 2013 till 1 076 000, vilket var 13 000 fler än 2012. Detta mot- svarade en ökning om 1,2 procent, vilket kan jämföras med den genom- snittliga förändringen 2009–2013, som var -0,3 procent per år. Kommunerna hade 815 000 sysselsatta 2013, vilket var 9 000 fler än 2013. I landstingen var 261 000 sysselsatta 2013, vilket var 3 000 fler än 2012. I genomsnitt var 80 procent av de anställda i kommuner och landstingen kvinnor.

År 2013 var 143 000 sysselsatta i den kommunfinansierade syssel- sättningen i näringslivet, vilket var 2,1 procent fler än 2012 och 17 procent fler än 2009.

Ökat antal årsarbetare i kommunsektorn 2012

Sveriges Kommuner och Landsting redovisar personalstatistik för enskilda kommuner och landsting. Enligt denna statistik uppgick antalet årsarbetare till totalt 839 800 år 2012, varav kommunerna stod för 623 600. Mellan 2011 och 2012 ökade antalet årsarbetare i genomsnitt något mer i kommunerna än i landstingen och ökningen uppgick i genomsnitt till 1 procent för sektorn som helhet. Hur antalet årsarbetare i kommunsektorn utvecklas beror bl.a. på utvecklingen av kommunernas och landstingens köp av verksamhet från alternativa utförare (se avsnitt 2.4.3).

Antalet årsarbetare ökade i 60 procent av kommunerna mellan 2011 och 2012. Knappt två tredjedelar av ökningen har skett genom en ökning av antalet timanställda. Även mellan 2010 och 2011 steg antalet års- arbetare i kommunerna, men då genom fler månadsavlönade. Ökningen av antalet årsarbetare mellan 2011 och 2012 skedde inom alla verk- samhetsområden, men utvecklingen varierade mellan olika personal- kategorier. Antalet årsarbetare ökade mest bland undersköterskor inom vård och omsorg (2 100) och minskade mest bland gymnasielärare (1 100).

Antalet årsarbetare ökade i 8 av 10 kommungrupper mellan 2011 och 2012 (se diagram 2.23). Den i genomsnitt största ökningen hade kommungruppen storstäder, medan antalet årsarbetare i genomsnitt minskade i grupperna kommuner i tätbefolkad region och kommuner i glesbefolkad region.

48

Diagram 2.23 Förändring av antal årsarbetare 2011 till 2012 per kommungrupp

Procent

2

1,5

1

0,5

0

-0,5

-1

-1,5

Kommuner i tätbefolkad region

Kommuner i glesbefolkad region

Större städer

Turism- och besöksnäringskommuner

Varuproducerande kommuner

Förortskommuner till större städer

Förortskommuner till storstäderna

Glesbygdskommuner

Pendlingskommuner

Storstäder

Riket

Källa: Personalstatistik för 2011 och 2012 (Sveriges Kommuner och Landsting).

I diagram 2.24 redovisas hur antalet årsarbetare förändrades i kommungrupperna mellan 2008 och 2012 och hur befolkningen förändrades under samma period. Den snabbaste befolkningsökningen, och den högsta ökningen av antalet årsarbetare, hade kommungruppen storstäder. Kommungruppen glesbygdskommuner hade den relativt största befolkningsminskningen under samma period. Antalet årsarbetare minskade mest i gruppen kommuner i glesbefolkad region.

Skr. 2013/14:102

49

Skr. 2013/14:102

50

Diagram 2.24 Förändring av antalet årsarbetare och befolkning 2008 till 2012 per kommungrupp

Procent

8

Förändring antal årsarbetare 2008 till 2012

6

Förändring befolkning 2008 till 2012

4

2

0

-2

-4

Kommuner i glesbefolkad region

Kommuner i tätbefolkad region

Turism- och besöks- näringskommuner

Glesbygdskommuner

Varuproducerande kommuner

Pendlingskommuner

Större städer

Förortskommuner till större städer

Förortskommuner till storstäderna

Storstäder

Riket

Källor: Personalstatistik för 2008 och 2012 (Sveriges Kommuner och Landsting) samt Befolkning (Statistiska centralbyrån).

Fler årsarbetare i landstingen 2012

Mellan 2011 och 2012 ökade antalet årsarbetare i landstingen med 1 500. Ökningen var jämnt fördelad mellan månadsanställda och timanställda. Även mellan 2010 och 2011 steg antalet årsarbetare, men ökningen skedde då till 80 procent bland de månadsanställda. Bland landstingens verksamheter var det inom administration som antalet årsarbetare steg mest mellan 2011 och 2012. Antalet årsarbetare ökade mest bland läkare utan specialistkompetens, ledningspersonal och handläggare på lednings- nivå. Den största minskningen skedde inom personalkategorin under- sköterskor.

Antalet årsarbetare ökade i 15 landsting mellan 2011 och 2012 (se diagram 2.25). Den relativt största ökningen hade Kalmar läns landsting, medan Jämtlands läns landsting hade den största minskningen.

Diagram 2.25 Förändring av antalet årsarbetare 2011 till 2012 per	Skr. 2013/14:102
landsting

Procent

4

3

2

1

0

-1

-2

-3

-4

Jämtland

Gävleborg

Skåne

Södermanland

Västerbotten

Jönköping

Västra Götaland

Västmanland

Kronoberg

Örebro

Norrbotten

Halland

Dalarna

Östergötland

Västernorrland

Uppsala

Värmland

Stockholm

Blekinge

Kalmar

Riket

Källa: Personalstatistik för 2011 och 2012 (Sveriges Kommuner och Landsting).

Jämfört med 2008 fanns det 1 procent fler årsarbetare i landstingen 2012. Under denna tidsperiod ökade antalet årsarbetskrafter i 13 landsting (se diagram 2.26). Den största ökningen skedde i Hallands läns landsting, medan Västernorrlands läns landsting hade den största minskningen. Befolkningen ökade under denna tidsperiod mest i Stockholms län. Samtidigt minskade antalet årsarbetare i landstingen något. En förklaring till detta är att landstingets köp av verksamhet från alternativa utförare ökade under samma period.

51

Skr. 2013/14:102 Diagram 2.26 Förändring av antalet årsarbetare och befolkning 2008 till 2012 per landsting

Procent

15

Förändring årsarbetare 2008 till 2012

10

Förändring befolkning 2008 till 2012

5

0

-5

-10

-15

Västernorrland

Jämtland

Gävleborg

Blekinge

Stockholm

Västerbotten

Södermanland

Dalarna

Norrbotten

Skåne

Uppsala

Västra Götaland

Västmanland

Jönköping

Värmland

Örebro

Östergötland

Kronoberg

Kalmar

Halland

Riket

Källor: Personalstatistik för 2008 och 2012 (Sveriges Kommuner och Landsting)

och

Befolkning (Statistiska

centralbyrån).

Genomsnittsåldern fortsätter att öka inom kommunsektorn

År 2012 var genomsnittsåldern för personalen i både kommunerna och landstingen 46 år. Genomsnittsåldern för personalen i kommunerna hade höjts jämfört med 2008, medan medelåldern för personalen i landstingen var oförändrad under denna tidsperiod. Medelåldern minskade i drygt en tredjedel av kommunerna och i åtta landsting mellan 2008 och 2012. Den i genomsnitt högsta genomsnittåldern bland kommunerna var knappt 50 år och den lägsta nästan 44 år. Bland landstingen varierade medel- åldern mellan drygt 45 och knappt 48 år.

Medellönen ökade med 2 procent mellan 2011 och 2012

Enligt Medlingsinstitutet var medellönen per månad för anställda i kommunerna 25 500 kronor och för anställda i landstingen 31 900 kronor 2012 (se tabell 17 i bilaga 4). Mellan 2011 och 2012 ökade medellönen för både kommunernas och landstingens personal med 2 procent. Män som arbetar i den kommunala sektorn har i genomsnitt högre lön än kvinnor i samma sektor. När hänsyn tas till skillnader i yrke, utbildning, ålder och arbetstid genom s.k. standardvägning försvinner nästan hela den löneskillnad mellan män och kvinnor som fanns 2012 för personalen i kommunerna, och även en stor del av skillnaden för personalen i lands- tingen. Efter flera år med minskande löneskillnader mellan män och kvinnor i den kommunala sektorn ökade dock skillnaden efter standard- vägning något för de anställda i kommunerna mellan 2011 och 2012. Med hänsyn tagen till standardvägningen återstod i kommunerna en oförklarad skillnad mellan mäns och kvinnors löner om knappt 1 procent och i landstingen knappt 5 procent 2012.

52

Sjukfrånvaron i den kommunala sektorn ökade 2012

Den genomsnittliga sjukfrånvaron i den kommunala sektorn mätt som andel av den överenskomna arbetstiden ökade något mellan 2012 och 2013 och uppgick till 4,5 procent (diagram 2.27). Mellan 2008 och 2011 minskade den genomsnittliga sjukfrånvaron, men sedan 2011 har den återigen ökat. Sjukfrånvaron på arbetsmarknaden som helhet har ut- vecklats på samma sätt, men sjukfrånvaron bland sysselsatta i den kommunala sektorn har i genomsnitt varit högre jämfört med arbets- marknaden i övrigt. Kvinnor sysselsatta inom den kommunala sektorn har i genomsnitt högre sjukfrånvaro än män sysselsatta i samma sektor. År 2013 var sjukfrånvaron drygt 5 procent för kvinnorna och knappt 3 procent för männen i kommunal sektor.

Diagram 2.27 Sjukfrånvaron 2009–2013

I procent av överenskommen arbetstid

6
5
4
3
2		Kvinnor kommunal sektor
		Genomsnitt kommunal sektor
1		Samtliga sysselsatta
		Män kommunal sektor
0
2008	2009	2010	2011	2012	2013
Källa: Arbetskraftsundersökningarna, Tilläggstabeller 15-74 2008-2013 (Statistiska centralbyrån).

2.4.3 Köp av verksamhet från alternativa utförare

Kommunerna och landstingen kan i stället för att själva utföra en verk- samhet som de ansvarar för, välja att köpa denna från en annan utförare. Liksom för verksamhet som bedrivs av kommunerna och landstingen utgör kostnaderna för personal en stor del av kostnaderna för de alterna- tiva utförarna.

Kostnaderna för kommunernas och landstingens köp av verksamhet från alternativa utförare uppgick till sammanlagt 127 miljarder kronor 2012, vilket innebar en ökning med 8 procent jämfört med 2011.6 Kommunerna köpte verksamhet för 86 miljarder kronor 2012 och landstingen för 40 miljarder kronor (se diagram 2.28). Kostnaderna för

6 Exklusive försäljning mellan kommuner och landsting.

Skr. 2013/14:102

53

Skr. 2013/14:102 köp av verksamhet från alternativa utförare har ökat kontinuerligt under flera år. Kommunernas kostnader för köp av verksamhet steg med 5 procent och landstingens med 14 procent mellan 2011 och 2012.

Kostnaderna för köp av verksamhet från alternativa utförare har ökat i snabbare takt än de totala kostnaderna för verksamheten. Kommunernas kostnader för köp av verksamhet motsvarade i genomsnitt 17 procent av kostnaderna för verksamheten 2012, vilket var 3 procentenheter högre än 2008. Mellan 2008 och 2012 ökade landstingens kostnader för köp av verksamhet som andel av de totala kostnaderna från 12 till 15 procent. Mellan 2011 och 2012 ökade landstingens kostnader för köp av verksamhet med 1 procent, vilket var i nivå med den genomsnittliga utvecklingen 2008–2012.

Diagram 2.28 Kommunernas och landstingens kostnader för köp av verk- samhet och som andel av kostnaderna för verksamheten 2008–2012

Miljarder kronor					Procent
150	Köp av verksamhet kommuner				20
130	Köp av verksamhet landsting				18
	Köp av verksamhet som andel av kostnader kommuner
	Köp av verksamhet som andel av kostnader landsting				16
110
					14
90					12
70					10
50					8
					6
30
					4
10					2
-10					0
	2008	2009	2010	2011	2012

Källor: Räkenskapssammandrag för kommuner (Statistiska centralbyrån), Ekonomitabeller för landsting (2008 och 2012) och Sektorn i Siffror 2012 (Sveriges Kommuner och Landsting).

Köpen sker främst från privata utförare

De privata utförarnas7 andel av kommunsektorns köp av verksamhet från alternativa utförare har ökat under en följd av år. Mellan 2008 och 2012 ökade kostnaderna för köp av verksamhet från dessa utförare med 28 miljarder kronor. Köpen från privata utförare ökade i snabbare takt än totalkostnaderna under denna period. Kommunernas och landstingens köp från privata utförare motsvarade i genomsnitt 84 procent av kostnad- erna för köp av verksamhet 2012. Kommunernas kostnader för köp från privata utförare var generellt sett högre än landstingens köp från samma utförare.

7 Stiftelser och föreningar, privata företag, hushåll och utlandet.

54

Därutöver köpte kommuner och landsting verksamhet av varandra för Skr. 2013/14:102 ca 22 miljarder kronor 2012. Köpen mellan kommuner och mellan lands-

ting, som de senaste åren i stort sett legat på en oförändrad nivå, avser till stor del gymnasieutbildning och specialiserad somatisk vård.

Köpen av verksamhet ökade i majoriteten av kommunerna

Kostnaden för köp av verksamhet i kommunerna motsvarade i genom- snitt 9 000 kronor per invånare 2012. Kommuner med stor befolkning och kommuner i dess närområden hade i genomsnitt en högre kostnad för köp av verksamhet, medan små kommuner i glesbygd hade en lägre kostnad.

Mellan 2008 och 2012 ökade kostnaden för köp av verksamhet per invånare ökat i 63 procent av kommunerna, vilka tillsammans utgjorde 79 procent av den totala befolkningen. Kostnaderna för köp av verk- samhet varierade 2012 mellan 7 och 14 procent av kommunernas totala kostnader för verksamheten.

Kostnaderna per invånare för köp av verksamhet ökade i åtta av de tio kommungrupperna mellan 2008 och 2012 (se diagram 2.29). I genomsnitt var ökningen störst i kommungrupperna storstäder, förorts- kommuner till storstäder och turism- och besöksnäringskommuner. De högsta kostnaderna för köp av verksamhet 2012 hade kommunerna i kommungruppen storstäder (13 300 kronor per invånare). De i genom- snitt lägsta kostnaderna hade kommungruppen varuproducerande kommuner (5 800 kronor per invånare).

Diagram 2.29 Kommunernas kostnader för köp av verksamhet per kommungrupp 2008 och 2012

Kronor per invånare

14 000	Köp av verksamhet per invånare 2008
12 000
	Köp av verksamhet per invånare 2012
10 000
8 000
6 000
4 000
2 000
0

Varuproducerande kommuner

Kommuner i tätbefolkad region

Kommuner i glesbefolkad region

Glesbygdskommuner

Pendlingskommuner

Förortskommuner till större städer

Större städer

Förortskommuner till storstäderna

Turism- och besöks- näringskommuner

Storstäder

Riket

Källor: Räkenskapssammandrag för kommunerna 2008 och 2012 (Statistiska centralbyrån).

55

Skr. 2013/14:102 Ökade kostnader för köp av verksamhet inom kommunernas kärnverksamhet

Mellan 2008 och 2012 ökade kommunernas kostnader för köp av verk- samhet ökat inom skola, vård och omsorg. Kostnaderna för de kärn- verksamheter som redovisas i diagram 2.30 motsvarade 77 procent av kommunernas totala kostnader 2012. Inom verksamheten för äldre- och funktionshindrade fanns de största kostnaderna för köp av verksamhet (27 miljarder kronor) 2012, vilket motsvarade 17 procent av kostnaderna för denna verksamhet. År 2008 var motsvarande andel 13 procent.

Mätt som andel av kostnaderna var kostnaderna för köpen högst inom individ- och familjeomsorgen (32 procent). Mellan 2008 och 2012 ut- vecklades kostnaderna för köpen inom denna verksamhet i samma takt som de totala kostnaderna.

Diagram 2.30 Kommunernas kostnader för köp av verksamhet per verksamhet och som andel av kostnaderna för verksamheten 2008 och 2012

Miljarder kronor						Procent
30			Köp av verksamhet kostnad 2008			35
25			Köp av verksamhet kostnad 2012			30
			Köp av verksamhet % av kostnad			25
20			2008
			Köp av verksamhet % av kostnad
			2012			20
15
						15
10						10
5						5
0						0
Övrig utbildning	Individ- och familjeomsorg	Gymnasieskola	Grundskola	Förskoleverksamhet och skolbarnsomsorg	Äldreomsorg och	funktionshindrade
Källor: Räkenskapssammandrag för kommuner (Statistiska centralbyrån) och				Sektorn i siffror 2013 (Sveriges Kommuner
och Landsting).

Inom de relativt små verksamheterna, infrastruktur och särskilda insatser, kan det noteras att köp av verksamhet ökade relativt kraftigt mellan 2008 och 2012, i genomsnitt med 10 respektive drygt 55 procent per år.

	Stora skillnader i kostnader för köp av verksamhet mellan landstingen
	Kostnaderna för och utvecklingen av köp av verksamhet mellan 2008
	och 2012 skiljde sig åt mellan olika landsting. Kostnaden för köp av
	verksamhet i landstingen motsvarade i genomsnitt 4 200 kronor per
	invånare 2012 (se diagram 2.31). Det var knappt en tredjedel av lands-
	tingen som hade kostnader för köp av verksamhet som översteg
	10 procent av kostnaderna för verksamheten. Stockholms läns landstings
	kostnader för köp av verksamhet uppgick till ca 9 600 kronor per
	invånare 2012, vilket motsvarade 32 procent av landstingets kostnader
56	för verksamheten. En förklaring till den stora andelen köp av verksamhet

är att Stockholms läns landsting har många sjukhus som bedrivs i Skr. 2013/14:102 företagsform, men som ägs av landstinget. I Dalarnas läns landsting mot-

svarade kostnaderna för köp av verksamhet 800 kronor per invånare, eller 3 procent av kostnaderna.

Diagram 2.31 Landstingens kostnader för köp av verksamhet 2008 och 2012

Kronor per invånare

12 000
10 000	Köp av verksamhet per invånare 2008
	Köp av verksamhet per invånare 2012
8 000
6 000
4 000
2 000

0

Jämtland

Örebro

Värmland

Norrbotten

Västernorrland

Kronoberg

Västra Götaland

Södermanland

Halland

Västmanland

Dalarna

Västerbotten

Blekinge

Östergötland

Kalmar

Källa: Ekonomitabeller för landstingen 2008 och 2012 (Sveriges Kommuner och Landsting).

Jönköping

Gävleborg

Skåne

Uppsala

Stockholm

Riket

Kostnaden per invånare för köp av verksamhet ökade i 19 av 20 lands- ting mellan 2008 och 2012, medan kostnaderna för köp av verksamhet, som andel av landstingens kostnader för verksamheten ökade i 15 av 20 landsting. Den största ökningen skedde i Uppsala läns landsting. Kostnaden för köp av verksamhet minskade under samma period i Värmlands läns landsting.

Ökade kostnader för köp inom landstingens verksamheter
Bland de verksamheter som landstingen ansvarar för fanns de största
kostnaderna för köp av verksamhet, 15 miljarder kronor, inom den
specialiserade somatiska vården 2012. De köp av verksamhet som
skedde inom denna verksamhet motsvarade 12 procent av de totala
kostnaderna för den specialiserade somatiska vården 2012 (se diagram
2.32).
Mellan 2008 och 2012 ökade kostnaden för köp av verksamhet i alla
verksamheter, både beloppsmässigt och som andel av kostnaderna för
verksamheterna, med undantag för övrig hälso- och sjukvård där andelen
minskade något. I relation till de totala kostnaderna för de olika verk-
samheterna skedde de största ökningarna av kostnaderna för köp av verk-
samhet i primärvården samt inom området trafik och infrastruktur. År
2008 motsvarade kostnaderna för köpen 22 procent av kostnaderna för
primärvården och 23 procent för verksamheten trafik och infrastruktur.
År 2012 hade kostnaderna för köp av verksamhet ökat till 29 procent för
primärvården och till 33 procent för trafik och infrastruktur. Nästan ingen	57

Skr. 2013/14:102 kollektivtrafik bedrivs i landstingen utan via företag, vilket förklarar den stora andelen köp av verksamhet inom området trafik och infrastruktur.

Diagram 2.32 Kostnader för landstingens köp av verksamhet per verksamhet och som andel av kostnaderna för verksamheten 2008 och 2012

Miljarder kronor

Procent

16

14

12

10

8

6

4

2

0

Kostnader för köp av verksamhet 2008

Kostnader för köp av verksamhet 2012

Köp av verksamheten % av verksamhetens kostnad 2008

Köp av verksamheten % av verksamhetens kostnad 2012

Övrig hälso- och	Specialiserad	Tandvård	Trafik och	Primärvård	Specialiserad
sjukvård	psykiatrisk vård		infrastruktur		somatisk vård

35

30

25

20

15

10

5

0

Källor: Ekonomitabeller för landsting (2008 och 2012) och Sektorn i Siffror 2012 (Sveriges Kommuner och Landsting).

58

3

Hälso- och sjukvård

Skr. 2013/14:102

3.1 Övergripande mål för hälso- och sjukvården

Det övergripande målet för hälso- och sjukvården är enligt hälso- och sjukvårdslagen (1982:763), förkortad HSL, en god hälsa och vård på lika villkor för hela befolkningen. Med hälso- och sjukvård avses åtgärder för att medicinskt förebygga, utreda och behandla sjukdomar och skador.

3.1.1 Mål för hälso- och sjukvården

Riksdagen har beslutat ett antal mål för inriktningen av arbetet inom hälso- och sjukvården (prop. 2012/13:1 utg.omr. 9, bet. 2013/14:SoU1, rskr. 2013/14:125). Arbetet ska särskilt inriktas på att:

säkerställa en god tillgänglighet och valfrihet bland en mångfald av vårdgivare,

säkerställa att hälso- och sjukvården är kunskapsbaserad,

säkerställa att patienterna ges möjlighet till delaktighet och själv- bestämmande,

skapa förutsättningar för att hälso- och sjukvårdens resultat följs upp på ett öppet och jämförbart sätt, samt

tillvarata kunskap och erfarenheter för att systematiskt förbättra hälso- och sjukvården.

Regeringen redovisar hälso- och sjukvårdens resultat mot de ovan redovisade målen. Nedanstående avsnitt är därför indelade efter dessa mål.

3.1.2 Måluppfyllelse av vissa riktade statsbidrag

Kömiljarden

Sedan 2009 har riksdagen årligen avsatt ett särskilt statsbidrag om 1 miljard kronor för att förbättra tillgängligheten till hälso- och sjukvården, den s.k. kömiljarden. Kömiljarden är en prestationsbaserad satsning för att landstingen8 ska korta väntetiderna. Den regleras närmare i årliga överenskommelser mellan regeringen och Sveriges Kommuner och Landsting (SKL). De landsting som uppnår de i överenskommelsen uppställda kraven får ta del av medlen. Kraven har stegvis höjts och är högre än de krav som ställs enligt den nationella vårdgarantin. År 2011– 2013 skulle landstingen erbjuda patienter ett besök eller en behandling inom 60 dagar. Resultaten för 2013 visar att tillgängligheten har ökat, men att den varierar något mellan de olika landstingen (se avsnitt 3.2.1). Samtliga landsting fick ta del av kömiljarden för 2013. Några landsting levde inte fullt upp till alla krav för besök och behandling, medan andra landsting klarade samtliga krav. Detta ledde till att ersättningen varierade mellan landstingen, från 4 kronor till 1 289 kronor per invånare. Enligt

8 Med landsting avses i det följande även Gotlands kommun.

59

Skr. 2013/14:102 Socialstyrelsen, som har regeringens uppdrag att följa upp vårdgarantin och kömiljarden, har kömiljarden varit ett viktigt incitament för att få landstingen att bli mer engagerade i tillgänglighetsfrågan. Uppföljningen visar att de åtgärder som har vidtagits allt mer har varit av långsiktig karaktär, som t.ex. organisatoriska förändringar och arbete med processtyrning.9

Psykiatri och psykisk hälsa

För att förbättra livssituationen för personer med psykisk ohälsa har ett riktat statsbidrag inrättats inom området psykiatri och psykisk hälsa. Från och med 2007 har årligen 850 miljoner kronor avsatts för detta ändamål.

Regeringen och SKL träffade 2012 en överenskommelse där staten avsatte medel för utveckling inom området psykisk ohälsa. De kommuner och landsting som uppnådde vissa i överenskommelsen angivna grundkrav och prestationsmål fick dela på 350 miljoner kronor. År 2013 ingicks en motsvarande överenskommelse mellan regeringen och SKL. Socialstyrelsens bedömning av resultatet av överens- kommelsen visar att strukturen för samverkan förbättrades i hela landet. Alla landsting och 98 procent av kommunerna hade överenskommelser om samverkan och ansvarsfördelning mellan kommun och landsting när det gäller insatser till barn, unga och vuxna med psykisk ohälsa. Detta kan jämföras med 2010, då endast 40 procent av kommunerna hade en sådan överenskommelse med sitt landsting. Alla landsting och nästan alla kommuner hade också lättillgänglig information om var barn och unga med psykisk ohälsa ska vända sig för att få hjälp. Trots en tendens till ett ökat söktryck på barn- och ungdomspsykiatrin de senaste åren har 17 landsting klarat den förstärkta vårdgarantin, som innebär ett första vårdbesök inom 30 dagar och som sedan 2013 omfattas av statens överenskommelse med SKL om riktade insatser på området psykisk ohälsa.

Ett annat område som omfattades av 2013 års överenskommelse var tillgången till data för kontinuerlig kvalitetsuppföljning som kan stödja det lokala och regionala förbättringsarbetet. Under 2013 har täcknings- graden i de psykiatriska kvalitetsregistren ökat med 70 procent. Genom riktade insatser avseende somatisk hälsa får fler personer med allvarlig psykisk sjukdom läkemedelsgenomgångar. Detta är en viktig insats för dessa personer mot bakgrund av den kraftigt förhöjda risken för patienter med psykisk sjukdom att dö i somatiska sjukdomar. En inventering av vuxna personer med psykisk funktionsnedsättning har genomförts av 199 kommuner. En utmaning för många kommuner är att nästan hälften av personerna med psykiska funktionsnedsättningar saknar daglig sysselsättning.

Vid sidan av överenskommelsen med SKL har sedan 2009 sammanlagt 60 miljoner kronor avsatts för att förbättra attityderna till personer med psykisk ohälsa. En mätning 2013 visade att betydligt fler än tidigare är positiva till att personer med psykisk sjukdom ska vara delaktiga i sam- hället och att psykiatriska verksamheter bör bedrivas i öppna vårdformer

9 Vårdgaranti och kömiljard – uppföljning 2009–2011 (Socialstyrelsen 2012).

60

2013 än 2009, samt även att fler är positiva till att vara granne med, Skr. 2013/14:102 umgås med och arbeta med personer med psykisk ohälsa.

År 2013 avslutades även en flerårig insats på totalt 165 miljoner kronor för att utveckla kompetensen i den psykiatriska slutenvården som på- börjades 2010. Socialstyrelsen bedömer att insatserna har haft en positiv inverkan när det gäller att öka personalens ambition, ansvars-tagande och engagemang för patienter inom den psykiatriska heldygns-vården. Myndigheten bedömer också att personalen har fått mer kunskap om hur de kan driva ett lokalt förbättringsarbete.

Patientsäkerhet

Riksdagen har anvisat totalt 2,5 miljarder kronor för ett särskilt arbete med patientsäkerhet 2011–2014. Merparten av dessa medel används inom ramen för en överenskommelse om förbättrad patient-säkerhet mellan staten och SKL. Lands-tingen får genom överenskommelsen möjlighet att ta del av prestations-baserade stimulansbidrag om de uppfyller de krav som har fastställts i överenskommelsen. För 2013 presterade landstingen resultat som genererade utbetalningar om 525 miljoner kronor, vilket var samtliga medel som avsatts för prestationsbaserade stimulansbidrag det året. Patientsäkerhetsområdet behandlas vidare i avsnitt 3.3.2.

Bättre vårdkvalitet för de mest sjuka äldre

År 2010–2014 avsattes totalt 4,3 miljarder kronor för att förbättra vården och omsorgen om de mest sjuka äldre.

Bidraget har medfört ett ökat fokus på förbättrad samordning, behovet av helhetsperspektiv samt på kontinuiteten i vården och omsorgen om äldre hos kommuner och landsting. Hittills har arbetet bl.a. resulterat i att sådana läkemedel som är olämpliga för äldre personer förskrivs i allt mindre omfattning. Samtliga landsting har vidare kraftigt minskat den olämpliga läkemedelsförskrivningen. I faktiska tal innebär det att 11 904 färre personer i åldern 75 år och äldre hämtade ut recept på olämpliga läkemedel 2013 jämfört med 2011. Vidare ökade även landstingens och kommunernas kunskap kring vilka åtgärder som för- bättrar huvudmännens samordning avseende vården och omsorgen om de mest sjuka äldre.

3.2 Måluppfyllelse

3.2.1 Tillgänglighet och valfrihet inom vården

Statens insatser inom hälso- och sjukvårdsområdet har särskilt inriktats på att säkerställa en god tillgänglighet och valfrihet genom en mångfald av vårdgivare. En god tillgänglighet inom hälso- och sjukvården är av- görande för patienternas tillfredsställelse och en ökad valfrihet är viktig för att stärka patientens ställning, men också för att stimulera kvalitets- utveckling och förbättringsarbete i övrigt.

61

Skr. 2013/14:102 Vårdgarantin och kömiljarden fortsätter att sätta fokus på tillgängligheten

Enligt HSL är landstingen skyldiga att erbjuda hälso- och sjukvård inom en viss tid. Landstingen ska erbjuda kontakt med primärvården samma dag som personen söker hjälp och inom sju dagar ska primärvården erbjuda ett läkarbesök, om det behövs. Besök i den specialiserade vården ska erbjudas inom 90 dagar från det att remiss har utfärdats eller att den enskilde sökt kontakt med vården och behandling ska påbörjas inom 90 dagar efter beslutsdatum. Om landstinget inte klarar av att erbjuda vård inom vårdgarantins tidsgränser ska landstinget aktivt bistå patienten med att ordna vård hos någon annan vårdgivare, utan extra kostnad för patienten. En positiv effekt med vårdgarantin och kömiljarden är att patienternas inflytande över hur och när vården ges har ökat. Andra positiva effekter är att garantin har bidragit till en ökad motivation att effektivisera landstingens arbete med att korta väntetiderna och till ett ökat samarbete i vårdkedjorna. Kunskapen om vårdgarantin och de regler som gäller för den behöver dock öka bland allmänheten och hälso- och sjukvårdspersonalen. Det är en förutsättning för att vårdgarantin ska fungera fullt ut.10

De senaste åren har ett antal åtgärder vidtagits för att förbättra tillgäng- ligheten inom hälso- och sjukvården, t.ex. den lagstadgade vårdgarantin och kömiljarden. Av SKL:s databas Väntetider i vården framgår att det har resulterat i att vårdköerna har minskat och att tillgängligheten har förbättrats.

Tillgängligheten i primärvården har förbättrats

Under de senaste åren har tillgängligheten inom primärvården förbättrats. År 2013 besvarades 92 procent av samtalen till vårdcentralerna samma dag. År 2012 var motsvarande andel 89 procent. Andelen besvarade telefonsamtal 2013 varierade mellan 75 och 100 procent mellan lands- tingen. I 14 landsting nådde vårdcentralerna upp till 90 procent eller mer besvarade samtal. (se diagram 3.1). Även andelen genomförda läkar- besök inom sju dagar har ökat de senaste åren. År 2013 fick 93 procent komma på ett läkarbesök inom sju dagar.

10 Tillståndet och utvecklingen inom hälso- och sjukvård och socialtjänst. Lägesrapport

2014 (Socialstyrelsen 2014).

62

Diagram 3.1. Andel besvarade telefonsamtal i primärvården 2012–2013

Procent

100

90

2012

2013

80

70

60

50

40

30

20

10

0

Jönköping

Kalmar

Kronoberg

Västra Götaland

Västmanland

Uppsala

Stockholm

Södermanland

Västernorrland

Norrbotten

Östergötland

Gävleborg

Örebro

Halland

Dalarna

Blekinge

Gotland

Västerbotten

Skåne

Jämtland

Värmland

Riket

Anm.: Uppgift för Stockholms läns landsting saknas för 2012. Källa: Väntetider i vården (Sveriges Kommuner och Landsting).

Vårdbarometern mäter medborgarnas attityder till, kunskaper om och förväntningar på den svenska hälso- och sjukvården. Årligen intervjuas ungefär en halv procent av den vuxna befolkningen. År 2013 uppgav 78 procent av de tillfrågade att de hade tillgång till den sjukvård de behöver och 63 procent instämde helt eller delvis i påståendet att vänte- tiderna till besök på vårdcentraler eller motsvarande var rimliga. Skillnaderna mellan kvinnor och män var mycket små när det gäller hur de upplevde tillgången till vård. Däremot fanns det skillnader mellan åldersgrupperna, där personer över 70 år i högre grad upplevde att de hade tillgång till den sjukvård de behövde.

Väntetiderna till den specialiserade vården fortsätter att minska

Antalet patienter som väntar på ett besök eller en behandling inom specialistvården har minskat de senaste åren och allt färre av de väntande har en väntetid över 90 dagar. I diagram 3.2 redovisas utvecklingen av andelen patienter som får besökstid i specialiserad vård inom 60 dagar och i diagram 3.3 utvecklingen av andelen patienter som får behandling inom den specialiserade vården inom 60 dagar.

Tillgängligheten inom den specialiserade vården varierade mellan landstingen. Andelen patienter som väntat mindre än 60 dagar på specialistbesök 2013 varierade mellan 61 och 91 procent. Andelen patienter som väntat mindre än 60 dagar på åtgärd eller behandling varierade mellan 55 och 91 procent. Landstingens rapportering av vänte- tider är av avgörande betydelse för att utvecklingen inom hälso- och sjukvården ska kunna följas. År 2013 hade alla landsting en svars- frekvens på över 95 procent för alla årets månader.

Skr. 2013/14:102

63

Skr. 2013/14:102 Diagram 3.2 Andel patienter som väntade mindre än 60 dagar på besök 2012 och 2013

Procent

100

90

80

2012

2013

70

60

50

40

30

20

10

0

Gotland

Östergötland

Kalmar

Jönköping

Halland

Stockholm

Västmanland

Gävleborg

Blekinge

Västernorrland

Västerbotten

Norrbotten

Kronoberg

Västra Götaland

Skåne

Värmland

Örebro

Södermanland

Dalarna

Jämtland

Uppsala

Riket

Källa: Väntetider i vården (Sveriges Kommuner och Landsting).

Diagram 3.3 Andel patienter som väntade mindre än 60 dagar på åtgärd/behandling 2012 och 2013

Procent

100

90

80

70

60

50

40

30

20

10

0

Gotland

Kalmar

Östergötland

Halland

Norrbotten

Blekinge

Källa: Databasen Väntetider i vården

Gävleborg

Jönköping

Kronoberg

Västernorrland

Västmanland

Västra Götaland

Skåne

(Sveriges Kommuner och Landsting).

2012 2013

Värmland

Stockholm

Jämtland

Örebro

Dalarna

Uppsala

Västerbotten

Södermanland

Riket

Ökad tillgänglighet för barn och unga med psykisk ohälsa

Resultaten för 2013 var något bättre än 2012 när det gällde tillgänglighet till den specialiserade barn- och ungdomspsykiatrin för barn och unga

med psykisk ohälsa. Totalt 17 landsting klarade överenskommelsens krav

64

på ett första besök inom 30 dagar 2013, vilket kan jämföras med 16 landsting 2013. Av landstingen klarade vidare 15 kraven om påbörjad fördjupad utredning eller behandling inom ytterligare 30 dagar 2013, vilket var samma antal som föregående år (se diagram 3.4).

Diagram 3.4 Andel patienter inom BUP som väntat mindre än 30 dagar på första besök respektive 60 dagar på behandling 2013

Procent

100

90

80

70

60

50

40

30

20

10

0

Kalmar

Kronoberg

Uppsala

Västmanland

Östergötland

Blekinge

Jönköping

Örebro

Norrbotten

Gotland

Gävleborg

Halland

Skåne

Södermanland

Västernorrland

Västra Götaland

Stockholm

Jämtland

Dalarna

Värmland

Västerbotten

Riket

Besök

Fördjupad utredning/behandling

Anm.: Uppgifter angånde fördjupad utredning/behandling saknas för Värmland.

Källa: Databasen Väntetider i vården (Sveriges Kommuner och Landsting).

Ökad mångfald och större valfrihet för primärvårdens patienter

Från och med den 1 januari 2010 är alla landsting skyldiga att införa vårdvalssystem i primärvården. Vårdvalssystemen innebär en ökad val- frihet för patienterna eftersom de får möjlighet att utifrån egna behov och önskemål välja vårdgivare. Samtliga landsting har vårdvalssystem i primärvården. Det finns dock skillnader mellan landstingen, både när det gäller antalet nyetableringar av vårdcentraler och hur landstingen valt att utforma vårdvalssystemen. En målsättning med vårdvalsreformen har varit att stärka patientens ställning samt att öka effektiviteten och kvaliteten i primärvården.

Diagram 3.5 visar utvecklingen av antalet vårdcentraler sedan 2003. Antalet vårdcentraler har stadigt ökat och uppgick 2012 till 1 172. Sedan införandet av det obligatoriska vårdvalet i primärvården har antalet vårdcentraler ökat med 15 procent. Det utökade antalet vårdcentraler har haft en positiv effekt på patienternas valmöjligheter. Andelen privata vårdcentraler har också ökat efter 2010. År 2009 fanns det 288 privata

vårdcentraler. Antalet hade 2012 ökat till 487, vilket var en ökning med 69 procent.11

11 Statistik om hälso- och sjukvård samt regional utveckling 2012 (Sveriges Kommuner och Landsting).

Skr. 2013/14:102

65

Skr. 2013/14:102 Diagram 3.5 Vårdcentraler i offentlig och privat regi 2003–2012

	Antal
1 400
1 200
1 000
800
600
400								Vårdcentraler
								totalt
								Vårdcentraler
200								landsting
								Vårdcentraler
								privata
0
2003	2004	2005	2006	2007	2008	2009	2010	2011	2012

Källa: Statistik om hälso- och sjukvård samt regional utveckling 2012 (Sveriges Kommuner och Landsting).

Av en rapport från Myndigheten för vårdanalys framgår att antalet besök i primärvården har ökat relativt kraftigt för samtliga grupper efter införandet av vårdvalet.12 Detta gäller såväl patienter med stort vård- behov som befolkningen i allmänhet. Myndigheten för vårdanalys konstaterar att alla grupper har gynnats av vårdvalet och att förbättringen av tillgängligheten för befolkningen i allmänhet inte har skett på bekostnad av att andra grupper fått det sämre. Myndigheten bedömer också att reformen har ett mycket starkt stöd hos både personer med stora vårdbehov och befolkningen i stort. En klar majoritet, 75 procent, av alla patienter ansåg att deras erfarenheter av möjligheten att själv byta vårdgivare var goda.

En annan studie från Myndigheten för vårdanalys redovisar vilken information olika grupper av personer vill ha för att välja vårdcentral. Studien visade att 76 procent av respondenterna ansåg att det var viktigt att få välja vårdcentral och att 95 procent kände till möjligheten att kunna välja. Män verkar i lägre grad än kvinnor känna till möjligheten att välja. Kvinnor verkar också i högre grad ha gjort ett aktivt val av vårdcentral. Studien baseras på uppgifter från tre landsting.13

Flera landsting har även infört eller börjat införa vårdval inom den specialiserade hälso- och sjukvården. Hur många och vilka områden som omfattas varierar mellan landstingen. Ungefär hälften av alla vårdvals- system i specialistvården återfinns i Stockholms läns landsting. Även i Uppsala och Skåne läns landsting har vårdval införts inom flera områden. Beslut om att införa vårdval i den specialiserade vården har fattats i ett

12 Vem har vårdvalet gynnat? En jämförande studie mellan tre landsting före och efter vårdvalets införande i primärvården. (Myndigheten för vårdanalys 2013:1).

13 Vem vill veta vad för att välja? Om vilken information olika grupper av personer vill ha för att välja vårdcentral (Myndigheten för vårdanalys 2014:1).

66

flertal andra landsting, t.ex. Östergötlands, Jönköpings och Kronobergs Skr. 2013/14:102 läns landsting.

3.2.2 Kunskapsbaserad vård

Kunskapsbaserad hälso- och sjukvård innebär att vård och behandlingsinsatser ska bygga på vetenskap och beprövad erfarenhet och utformas för att möta patientens behov på bästa möjliga sätt. Kunskapsbaserad vård förutsätter kompetent personal med relevant utbildning. Kunskapsstyrning inom hälso- och sjukvården innebär att val och beslut baseras på rekommendationer som tagits fram utifrån bästa tillgängliga kunskap. Arbetet med nationella riktlinjer, regelbundna utvärderingar och öppna jämförelser har gjort att vården i allt högre grad baseras på bästa möjliga kunskap. Arbetet har också inneburit att omotiverade skillnader har utjämnats och vetenskapligt väldoku- menterade behandlingsmetoder snabbare kommit patienterna till del.

Utveckling av strukturer för kunskapsstyrning

År 2012 genomförde landstingen en kartläggning av sina respektive strukturer för utveckling med en beskrivning av sin nuvarande organisa- tion, samverkan, styrkor och svagheter. Kartläggningen visade att alla landsting arbetade med att stärka sina insatser kring kunskapsstyrning, även om de organisatoriska lösningarna varierade. År 2013 var arbetet fokuserat på att utveckla verktyg och arbetssätt för uppföljning och analys, vilket är en viktig del i kunskapsstyrningen. Landstingen har i en gemensam utvecklingsprocess tagit fram arbetssätt och verktyg med syfte att skapa förutsättningar för att mötet mellan vården och patienten ska baseras på bästa tillgängliga kunskap.

Följsamhet till nationella riktlinjer

Nationella riktlinjer finns för majoriteten av de stora folkhälsosjuk- domarna såsom diabetes, stroke, hjärtsjukvård, missbruks- och beroende- vård samt för de vanligaste cancerformerna. Socialstyrelen utvärderar regelbundet genomslaget för de nationella riktlinjerna genom s.k. natio- nella utvärderingar. Den nationella utvärderingen för 2013 visade att landstingen generellt hade god följsamhet till riktlinjerna inom den specialiserade vården, samtidigt som genomslaget i primärvården var svagare. Under 2013 publicerade Socialstyrelsen tre utvärderingar: en för depression, ångest och schizofreni, en för bröst-, prostata-, tjocktarms- och ändtarmscancervård och en för tandvård. Utvärderingarna visade bl.a. på en god efterlevnad enligt många av indikatorerna. Samtidigt konstateras att det tar lång tid innan riktlinjerna når vården och tillämpas fullt ut. Utvärderingarna visar även på stora socioekonomiska- och regio- nala skillnader.

Analys av behandling med läkemedel visar både på förbättringar och fortsatta utmaningar

Ordination av läkemedel är en mycket vanlig behandlingsåtgärd inom

hälso- och sjukvården. Inom ramen för arbetet med öppna jämförelser

67

Skr. 2013/14:102 redovisade Socialstyrelsen 2013 en särskild analys av olika aspekter på läkemedelsbehandling. I rapporten presenterades 29 särskilda indikatorer som speglar viktiga aspekter av läkemedelsbehandling.14

Rapporten visade flera viktiga förbättringar, exempelvis att en allt större andel av patienter med stroke i de flesta landsting fick s.k. trom- bolysbehandling. Av diagram 3.6 framgår att andelen patienter som fick denna behandling totalt ökat med mer än 50 procent mellan 2000 och 2012. Rapporten visade också att det finns flera ytterligare utmaningar. Exempelvis upplevde många patienter brister i informationen i samband med förskrivningen av läkemedel. Det fanns också skillnader i för- skrivningen av läkemedel. Antal patienter som regelbundet behandlades med lugnande medel eller sömnmedel varierade t.ex. mycket mellan landstingen, och det fanns också stora könsskillnader. Kvinnor behandlades i högre utsträckning än män med dessa läkemedel och 4 procent av alla kvinnor mellan 20–79 år använde regelbundet lugnande medel eller sömnmedel. Ett annat förbättringsområde handlar om att kvinnor som har haft benskörhetsfrakturer endast i liten omfattning behandlades med läkemedel mot osteoporos och att variationen mellan olika landsting var stor.

Diagram 3.6 Trombolysbehandling vid stroke 2007–2012

	Procent
14
	Kvinnor
12	Män
	Totalt
10
8
6
4
2
0
2007	2008	2009	2010	2011	2012

Källa: Öppna jämföresler 2013 Läkemedelsbehandlingar. Jämförelser mellan landsting (Socialstyrelsen och Sveriges

Kommuner och Landsting).

Påtaglig utveckling av patientsäkerhetsarbetet

Den ovan nämnda överenskommelsen om patientsäkerhet har drivit på ett förbättringsarbete på såväl regional som nationell nivå. Socialstyrelsen konstaterade i sin rapport avseende patientsäkerhetsområdet 2013 att det

14 Öppna jämförelser 2013, Läkemedelsbehandlingar. Jämförelser mellan landsting

(Socialstyrelsen och Sveriges Kommuner och Landsting).

68

hade skett en påtaglig utveckling av arbetet 2011 och 2012. Utvecklingen Skr. 2013/14:102 var i stor utsträckning en effekt av överenskommelserna om förbättrad

patientsäkerhet mellan staten och SKL.

Alla landsting klarade de fem grundkraven och fyra av de sex pres- tationskraven i överenskommelsen om patientsäkerhet för 2013. Presta- tionskraven som samtliga landsting uppfyllde avsåg antibiotika- användning, läkemedelsanvändning, överbeläggningar och it-stödet Infektionsverktyget. Därutöver uppfyllde alla landsting förutom åtta prestationskraven för basala hygienrutiner och klädregler. Samtliga landsting utom ett uppfyllde prestationskraven för trycksår.

Diagram 3.7 visar att successiva förbättringar åstadkommits när det gäller följsamhet till basala hygienrutiner och klädregler. Diagram 3.8 illustrerar en försiktigt positiv utveckling beträffande förekomsten av vårdrelaterade infektioner, som är en av de vanligaste vårdskadorna.

Diagram 3.7 Följsamhet till basala hygienrutiner och klädregler 2010– 2013

	Procent
100
90
80
70
60
50
40				Korrekta klädregler
30				Korrekta basala hygienrutiner
20				Korrekta basala hygienrutiner
				och klädregler
10
0
2010 (höst)	2011 (vår)	2011 (höst)	2012 (vår)	2012 (höst)	2013 (vår)	2013 (höst)
Källa: Punktprevalensmätning av basala hygienrutiner och klädregler (Sveriges Kommuner och Landsting).

Patientsäkerhetsatsningen har bl.a. bidragit till uppbyggnaden av en nationell infrastruktur för patientsäkerhetsarbete inom flera viktiga områden. Detta kan få stor betydelse för patientsäkerhetsutvecklingen framöver. Ett fortsatt förbättringsarbete är dock nödvändigt. Det finns även skillnader i resultaten mellan olika landsting. För att förbättra patientsäkerheten krävs ett långsiktigt och systematiskt arbete. De resultat som framkommer inom ramen för patientsäkerhetssatsningen behöver förvaltas och utvecklas vidare i den ordinarie verksamheten.

69

Skr. 2013/14:102 Diagram 3.8 Förekomst av vårdrelaterade infektioner 2008–2013 inom somatisk vård

		Procent
14
									Män
12									Total
									Kvinnor
10
8
6
4
2
0
2008	2008	2009	2009	2010	2010	2011	2011	2012	2012	2013	2013
(vår)	(höst)	(vår)	(höst)	(vår)	(höst)	(vår)	(höst)	(vår)	(höst)	(vår)	(höst)

Anm.: Exklusive förlossningsvård.

Källa: Punktprevalensmätning av vårdrelaterade infektioner (Sveriges Kommuner och Landsting).

Förskrivningen av antibiotika har minskat i alla landsting

I patientsäkerhetsöverenskommelsen mellan regeringen och SKL har ett långsiktigt nationellt mål satts om att högst 250 antibiotikarecept ska skrivas ut per 1 000 invånare och år. Målet för 2013 års utvärdering var att antibiotikaförskrivningen under mätperioden 1 oktober 2012– 30 september 2013 skulle minska i förhållande till jämförelseperioden 1 oktober 2011–30 september 2012, att landstingen skulle verka för ökad följsamhet till behandlingsrekommendationer för vanliga infektioner i öppenvården och att minst 50 procent av vårdcentralerna inom primär- vården i respektive landsting skulle ha försett sina läkare med en översikt av deras personliga antibiotikaförskrivning. Utvärderingen från 2013 visar att antibiotikaförskrivningen minskade i alla landsting. Väster- bottens läns landsting hade lägst antibiotikaförskrivning under perioden (271 recept per 1 000 invånare och år) och ligger därmed närmast det långsiktiga nationella målet. Den totala antibiotikaförskrivningen på recept i öppenvården minskade med 9 procent i Sverige under mät- perioden i förhållande till jämförelseperioden, från 382 till 349 recept per 1 000 invånare och år. Diagram 3.9 visar landstingens procentuella minskning av antibiotikaförskrivningen.

70

Diagram 3.9 Förändring av antibiotikaförskrivning 2011–2013			Skr. 2013/14:102
	Procent
	Jönköping Uppsala Västra Götaland Stockholm Västerbotten Norrbotten Halland Örebro Södermanland Gävleborg Skåne Värmland Kronoberg Jämtland Östergötland Kalmar Blekinge Västmanland Gotland	Dalarna Västernorrland Riket
0

-2

-4

-6

-8

-10

-12

-14

Källa: Concise (E-hälsomyndigheten).

Delaktighet och självbestämmande i vården

Ett av de redovisade målen för hälso- och sjukvården är att det ska säkerställas att patienterna ges möjlighet till delaktighet och själv- bestämmande. En patientfokuserad vård innebär att vården ges med respekt och lyhördhet för individens specifika behov, förväntningar och värderingar samt att dessa vägs in i de kliniska besluten.

Patienterna var fortfarande nöjda med bemötandet inom primärvården

Patienters erfarenheter och synpunkter på hälso- och sjukvården är en viktig grund i vårdens förbättrings- och utvecklingsarbete. Landstingen har gemensamt beslutat att följa upp patienternas erfarenheter genom en nationell patientenkät. SKL samordnar sedan 2009 enkätunder- sökningarna som genomförs på uppdrag av landstingen. Patientenkäten fungerar som underlag för jämförelser, ledning och styrning samt som information till invånare och patienter. År 2013 genomfördes en patientenkät inom primärvården.

En god hälso- och sjukvård förutsätter bl.a. att patienterna upplever ett gott bemötande vid sin kontakt med vården. Enligt enkäten gav patienterna goda omdömen för bemötandet. År 2013 svarade 90 procent av patienterna som hade besökt primärvården att de blev bemötta med respekt och på ett hänsynsfullt sätt. Förtroendet för primärvården är stort och majoriteten av de svarande skulle rekommendera den aktuella mottagningen till andra. Resultatet för 2013 låg på samma nivå som vid mätningen 2011. Det är dock fortfarande många som uppger att de inte fått information om sådant som sker efter själva besöket. Det handlar bl.a. om information om eventuella varningssignaler och biverkningar av läkemedel, men även i vilken utsträckning man har fått vara med och

71

Skr. 2013/14:102 diskutera valet av remittering eller hänvisning för fortsatt vård. (se diagram 3.10).

Diagram 3.10 Bemötande i primärvården 2013

Procent

100
90	Män	Kvinnor

80

70

60

50

40

30

20

10

0

Gotland

Halland

Kalmar

Stockholm

Uppsala

Värmland

Västernorrland

Västra Götaland

Östergötland

Blekinge

Dalarna

Gävleborg

Jämtland

Jönköping

Kronoberg

Norrbotten

Skåne

Södermanland

Västerbotten

Västmanland

Örebro

Anm.: Resultaten presenteras i form av ett viktat värde, patientupplevd kvalitet (PUK-värde). Varje svarsalternativ ges en vikt i förhållande till sin allvarlighetsgrad. Resultaten från varje svarsalternativ adderas, multipliceras med 100 och avrundas uppåt till närmaste heltal mellan 0 till 100.

Källa: Nationell Patientenkät (Sveriges Kommuner och Landsting).

Riket

Patienterna anser att vården är mer patientcentrerad

Som framgår av diagram 3.11 visar den internationella undersökningen International Health Policy Survey att svenska patienter i ett inter- nationellt perspektiv är allt mer nöjda med hur patientcentrerad vården är. År 2013 uppgav 76 procent av de tillfrågade svenska patienterna att de upplevde att ordinarie läkare eller personal ofta eller alltid tillbringade tillräckligt med tid med dem. Detta var en ökning med 4 procent jämfört med 2010. Män är mer nöjda än kvinnor. Män svarade i större utsträck- ning att tiden med patienten alltid eller ofta är tillräcklig, 80 procent av männen är nöjda jämfört med 73 procent av kvinnorna. I Sverige svarade även 76 procent att vårdpersonal alltid eller ofta involverade dem så mycket som de önskar gällande besluten om deras vård och behandling. År 2010 var motsvarande andel endast 69 procent.

År 2013 upplevde 84 procent av patienterna att vårdpersonalen ofta eller alltid förklarade saker på ett sätt som var lätt att förstå, vilket kan jämföras med 79 procent 2010. Män är mer nöjda än kvinnor med det sätt på vilket den medicinska personalen förklarar saker. Av männen svarade 88 procent alltid eller ofta på frågan, medan motsvarande siffra för kvinnor var 81 procent.

72

Diagram 3.11 Patientcentrering i vården 2010 och 2013				Skr. 2013/14:102
	Procent
100
90		2010	2013

80

70

60

50

40

30

20

10

0

Tillräcklig tid med läkare eller annan	Delaktig i önskad grad i vård och
vårdpersonal	behandling

Källa: International Health Policy Survey (IHP 2010 och 2013).

Läkaren förklarar på ett sätt som är lätt att förstå

3.2.3 Kvalitetsutveckling och systematiskt förbättringsarbete

Öppna jämförelser av hälso- och sjukvårdens processer och resultat fortsatte att utveckla verksamheterna

Hälso- och sjukvårdens resultat redovisas bl.a. genom s.k. öppna jäm- förelser. Det innebär att goda resultat, brister och skillnader mellan olika delar av landet och mellan olika befolkningsgrupper lyfts fram.

De öppna jämförelserna av hälso- och sjukvården 2013 använde 162 indikatorer som gav en bred bild av svensk hälso- och sjukvård. Resultaten visade exempelvis att behandlingsinsatserna blev bättre för flera folkhälsosjukdomar som stroke, cancer samt hjärt- och kärl-sjuk- domar. Det fanns dock variationer mellan landsting som tyder på för- bättringsmöjligheter för de flesta indikatorerna. Omkring 40 procent av landets 450 000 diabetespatienter underbehandlades exempelvis mot högt blodtryck och förhöjda blodfetter. Antalet operationer på grund av svår fetma har ökat betydligt. Tre av fyra som genomgick en operation på grund av fetma var kvinnor.

73

Skr. 2013/14:102 Dödligheten i många sjukdomar fortsatte att minska

Medellivslängden har under lång tid ökat i Sverige, bortsett från mindre årliga variationer. År 2012 var medellivslängden 83,5 år för kvinnor och 79,9 år för män. För kvinnor innebar detta en liten minskning och för män en liten ökning jämfört med 2011. Kvinnor lever längre, men könsskillnaden minskar eftersom medellivslängden bland män ökar i snabbare takt. De vanligaste dödsorsakerna i Sverige är hjärt- och kärlsjukdomar samt cancer. Ett mått för att visa på dödlighet där sjukvårdande insatser har stora möjligheter att påverka är s.k. sjukvårds- relaterad åtgärdbar dödlighet. Denna indikator speglar dödlighet i diagnoser som valts ut därför att de bedömts vara möjliga att påverka med olika medicinska insatser, genom tidig upptäckt och behandling. Exempel på diagnoser som ingår i indikatorn är diabetes, blindtarms- inflammation, stroke, gallstenssjukdom och livmoderhalscancer. År 2012 var dödstalen 32,6 per 100 000 invånare för kvinnor och 47,5 för män. Landstingens sammanlagda utveckling mellan 2000 och 2012 uppdelat på kön redovisas i diagram 3.12. År 2012 varierade dödligheten i dessa sjukdomar mellan 31 och 49 per 100 000 invånare mellan landstingen. Stroke och diabetes, och för kvinnor även livmodershalscancer, var de diagnoser som hade störst påverkan på den sjukvårdsrelaterade dödligheten. Dödligheten för män i dessa sjukdomar var generellt sett högre än för kvinnor.

Diagram 3.12 Sjukhusrelaterad åtgärdbar dödlighet
		Antal per 100 000 invånare
80
70										Män
60										Totalt
										Kvinnor
50
40
30
20
10
0
2000	2001	2002	2003	2004	2005	2006	2007	2008	2009	2010	2011	2012
Källa: Dödsorsaksregistret (Socialstyrelsen).

	Utvecklingen av slutenvård som kan undvikas
	Internationellt används ofta måttet undvikbar slutenvård för att göra en
	uppskattning av hälso- och sjukvårdsystemets effektivitet som inkluderar
	samspel mellan öppen- och slutenvård. Indikatorn bygger på antagandet
74	att om patienter med de utvalda diagnoserna får ett optimalt omhänder-

tagande i den öppna vården kan man generellt sett förebygga och för- Skr. 2013/14:102 hindra vårdtillfällen på sjukhus. Det kan handla om både det före-

byggande arbetet, hur primärvården fungerar och annan öppenvård. De kroniska sjukdomstillstånd som ingår i bedömningen av undvikbar slutenvård är anemi, astma, diabetes, hjärtsvikt, högt blodtyck, kroniskt obstruktiv lungsjukdom och kärlkramp. Utöver detta ingår även några akuta tillstånd, där rätt behandling given inom rimlig tid bedömts kunna förhindra inläggning på sjukhus. De akuta tillstånd som ingår är blödande magsår, diarré, epileptiska krampanfall, inflammatoriska sjukdomar i de kvinnliga bäckenorganen, njurbäckeninflammation och öron-näsa-hals- infektioner. I diagram 3.13 visas landstingens sammanlagda resultat för utvecklingen mellan 2000 och 2012. En minskning i undvikbar sluten- vård skedde under perioden, vilket indikerar att landstingen har utvecklat ett mer effektivt omhändertagande i öppna vårdformer. Generellt sett vårdas männen i högre utsträckning än kvinnor för de diagnoser som ingår i måttet. Detta beror troligen till viss del på att det är vanligare att män drabbas av några av de stora sjukdomarna, men eventuellt också på att kvinnor i ett tidigare skede söker vård i öppna vårdformer.

Diagram 3.13 Undvikbar slutenvård 2000–2012
		Antal per 100 000 invånare
1 800
1 600									Kvinnor
									Män
									Totalt
1 400
1 200
1 000
800
600
400
200
0
2000	2001	2002	2003	2004	2005	2006	2007	2008	2009	2010	2011	2012

Källa: Patientregistret (Socialstyrelsen).

3.3 Prestationer

Antal vårdkontakter inom vården ökar
Ett besök i vården beskriver en behandling i öppen vård och ett vård-
tillfälle en behandling i slutenvård. I den specialiserade vården särskiljs
mottagningsverksamhet från dagsjukvård. Dagsjukvård är öppen vård
som innebär mer omfattande och/eller resurskrävande insatser än vad ett
besök kräver. Exempel på dagsjukvård är dagkirurgi, som sker utan att	75

Skr. 2013/14:102 patienten läggs in på sjukhus. Hemsjukvårdsbesök görs i primärvård, specialiserad somatisk respektive psykiatrisk vård. I diagram 3.14 visas besöksutvecklingen i landstingen 2008–2012. Mellan 2011 och 2012 ökade antalet läkarbesök med 0,2 procent. Tidigare år har ökningen legat runt 2 procent. Ökningen hos andra personalkategorier var 1,6 procent mellan 2011 och 2012.

Totalt gjordes 65,8 miljoner besök inom alla vårdområden år 2012, varav drygt 40 miljoner besök i primärvården, 19,4 miljoner besök i den specialiserade somatiska vården och nästan 5 miljoner besök i den specialiserade psykiatriska vården. Antalet läkarbesök uppgick till 28 miljoner och antalet besök som gjordes hos övriga personalkategorier till 37 miljoner.

Diagram 3.14 Besöksutveckling i landsting 2008–2012

Antal besök i tusental

40 000
35 000
30 000
25 000
20 000
15 000	Besök hos annan personal än läkare
10 000	Besök hos läkare
5 000
0

2008 2009 2010 2011 2012

Källa: Statistik om hälso- och sjukvård samt regional utveckling 2012 (Sveriges Kommuner och Landsting).

Diagram 3.15 visar antal läkarbesök per invånare för varje landsting 2012, fördelat mellan primärvård, specialiserad somatisk vård och spe- cialiserad psykiatrisk vård. Inom samtliga tre verksamhetsslag var antalet läkarbesök per invånare högst i Stockholms läns landsting.

76

Diagram 3.15 Läkarbesök per 1 000 invånare efter område 2012	Skr. 2013/14:102
Antal i tusental

2 500

Primärvård

2 000 Specialiserad somatisk vård Specialiserad psykatrisk vård

1 500

1 000

500

0

Stockholm

Uppsala

Sörmland

Östergötland

Jönköping

Kronoberg

Kalmar

Blekinge

Skåne

Halland

Västra Götaland

Värmland

Örebro

Västmanland

Dalarna

Gävleborg

Västernorrland

Jämtland

Västerbotten

Norrbotten

Gotland

Källa: Statistik om hälso- och sjukvård samt regional utveckling 2012 (Sveriges Kommuner och Landsting 2013).

3.4 Kostnader

3.4.1 Hälso- och sjukvårdens kostnader

Snabbast kostnadsökning inom primärvården

Landstingens nettokostnad för hälso- och sjukvården, exklusive tandvård, redovisas i tabell 3.1. Mellan 2008 och 2012 ökade kostnaderna i löpande priser med i genomsnitt 3,1 procent per år. Den snabbaste kostnads- ökningen stod primärvården för med en genomsnittlig ökning om 4,3 procent per år.

77

Skr. 2013/14:102	Tabell 3.1	Landstingens nettokostnad för hälso- och sjukvård 2008–
		2012
		Miljarder kronor

	2008	2009	2010	2011	2012	Årlig	Andel
						förändr.	2012
						(%)	(%)
Primärvård	30,4	31,8	32,9	33,9	36,0	4,3	17,1
Spec. somatisk
vård	98,6	102,6	105,6	109,7	114,0	3,7	54,3
Spec.
psykiatrisk
vård	17,6	17,8	18,1	18,7	19,2	2,2	9,1
Övrig hälso-
och sjukvård	14,8	14,8	15,2	16,0	16,8	3,3	8,0
Hemsjukvård	2,7	2,8	2,8	2,8	2,5	-1,9	1,2
Läkemedelsför-
mån	20,9	21,1	21,1	21,3	20,2	-0,8	9,6
Politisk
verksamhet	1,2	1,2	1,1	1,2	1,2	0,1	0,6
Summa	186,0	192,1	196,7	203,6	209,9	3,1	100

Anm.: Tandvårdskostnader är exkluderade.

Källa: Statistik om hälso- och sjukvård samt regional utveckling 2008–2012 (Sveriges Kommuner och

Landsting).

Strukturella förhållanden påverkar kostnadsnivån i landstingen

Landstingen har olika förutsättningar att bedriva sjukvård, t.ex. påverkas kostnadsnivån för hälso- och sjukvårdsverksamheten i respektive lands- ting av strukturella faktorer, såsom befolkningens ålderssammansättning, den socioekonomiska strukturen och förekomsten av olika sjukdomar. Den genomsnittliga nettokostnaden för landstingens hälso- och sjukvård var 21 737 kronor per invånare 2012.15

För att jämförelser av kostnadsnivån mellan olika landsting ska vara rättvisande är det viktigt att beakta landstingens olika förutsättningar att bedriva vård. I diagram 3.16 visas strukturjusterade hälso- och sjuk- vårdskostnader per invånare. Då olika strukturella faktorer tas med i beräkningen framkommer t.ex. att en högre kostnad per invånare i Norr- bottens och Västernorrlands läns landsting till stor del kan förklaras av strukturella faktorer.

15 Öppna jämförelser av hälso- och sjukvårdens kvalitet och effektivitet. Jämförelser mellan

landsting 2012 (Socialstyrelsen och Sveriges Kommuner och Landsting).

78

Diagram 3.16 Strukturjusterad hälso- och sjukvårdskostnad 2012

Kronor per invånare

25 000

20 000

15 000

10 000

5 000

0

Stockholm

Gotland

Västerbotten

Kronoberg

Halland

Jämtland

Jönköping

Norrbotten

Örebro

Uppsala

Västernorrland

Dalarna

Gävleborg

Blekinge

Västra Götaland

Värmland

Skåne

Västmanland

Kalmar

Östergötland

Södermanland

Riket

Anm.: Primärvårdsansluten hemsjukvård, tandvård och omstruktureringskostnader är exkluderade.

Källa: Öppna jämförelser av hälso- och sjukvårdens kvalitet och effektivitet. Jämförelser mellan landsting 2012 (Socialstyrelsen och Sveriges Kommuner och Landsting).

Kostnad för primärvård varierar mellan landstingen

Den genomsnittliga nettokostnaden för primärvård var 3 774 kronor per invånare 2012, vilket motsvarar 17 procent av de totala hälso- och sjukvårdskostnaderna detta år. Liksom det föregående året var skillnaden mellan landstingen relativt stor. Kostnaden för primärvården inom respektive landsting påverkas bl.a. av geografiska förhållanden och av att verksamhetsuppdraget skiljer sig åt mellan landstingen. Jämfört med

2011 hade den genomsnittliga kostnaden för primärvården ökat med ca 5 procent.16

I diagram 3.17 redovisas kostnaden per viktad vårdkontakt i primärvården 2011 och 2012. Detta mått är relativt grovt, då primär- vårdens vårdkontakter inte speglar hela primärvårdsinsatsen och då vårdkontakter kan variera i tid och därmed ha olika resursåtgång, vilket inte fångas i måttet. Av diagrammet framgår att kostnaderna per viktad vårdkontakt ökade i de flesta av landstingen 2012. I riket ökade kostnaderna från 1 335 kronor 2011 till 1 464 kronor 2012.

16 Öppna jämförelser 2013 Hälso- och sjukvård. Jämförelser mellan landsting (Socialstyrelsen och Sveriges Kommuner och Landsting).

Skr. 2013/14:102

79

Skr. 2013/14:102

80

Diagram 3.17 Kostnad i primärvård 2011 och 2012

Kronor per viktad vårdkontakt

2 000

1 800

2011

2012

1 600

1 400

1 200

1 000

800

600

400

200

0

Norrbotten

Västmanland

Västernorrland

Värmland

Dalarna

Södermanland

Jämtland

Kalmar

Gävleborg

Västra Götaland

Jönköping

Örebro

Skåne

Kronoberg

Östergötland

Halland

Västerbotten

Stockholm

Uppsala

Gotland

Blekinge

Riket

Anm.: Hemsjukvården och läkemedel inom förmånen är exkluderde. Vårdkontakterna viktas med hänsyn till typen av vårdkontakt, vilken personalkategori som är involverad och i vilken delverksamhet inom primärvården kontakten redovisas Källa: Öppna jämförelser 2013 Hälso- och sjukvård. Jämförelser mellan landsting (Socialstyrelsen och Sveriges Kommuner och Landsting).

Kostnad för specialiserad somatisk vård har ökat

Den specialiserade somatiska vårdens nettokostnad 2012 motsvarade drygt hälften av landstingens nettokostnad för hälso- och sjukvård samma år, exklusive tandvård. Den genomsnittliga nettokostnaden per invånare för specialiserad somatisk vård ökade från 11 696 kronor 2011 till 12 031 kronor 2012.17

I diagram 3.18 redovisas resultaten för den specialiserade somatiska vården i förhållande till vad den kostade 2011 och 2012. Detta har mätts med måttet kostnad per konsumerad DRG-poäng. DRG står för diagnos- relaterade grupper och är ett system för att gruppera enskilda vård- kontakter utifrån medicinskt innehåll och resursförbrukning. Kostnaden per DRG-poäng var i fasta priser högre 2012 än 2011. Det indikerar att produktiviteten har sjunkit, dvs. att kostnaderna har ökat mer än presta- tionerna. Kalmar läns landsting hade den lägsta kostnaden per DRG- poäng, dvs. hade högst produktivitet, 10 procent över genomsnittet. Stockholms läns landsting hade låga kostnader per DRG-poäng. De upp- mätta skillnaderna i kostnad per DRG-poäng mellan landstingen kan delvis bero på mätproblem.

17Statistik om hälso- och sjukvård samt regional utveckling 2012 (Sveriges Kommuner och Landsting).

Diagram 3.18 Kostnad inom specialiserad somatisk vård 2011 och 2012				Skr. 2013/14:102
	Kronor per konsumerad DRG-poäng
60 000
50 000		2011	2012

40 000

30 000

20 000

10 000

0

Kronoberg

Örebro

Gävleborg

Sörmland

Blekinge

Jämtland

Uppsala

Dalarna

Västernorrland

Norrbotten

Västra Götaland

Västerbotten

Gotland

Värmland

Halland

Jönköping

Östergötland

Västmanland

Skåne

Stockholm

Kalmar

Riket

Anm.: Läkemedelskostnader inom förmånen är exkluderade.

Källa: Statistik om hälso- och sjukvård samt regional utveckling 2012 (Sveriges Kommuner och Landsting).

3.4.2 Läkemedelskostnader

Receptförskrivna läkemedel som finansieras via läkemedelsförmånen står för den största delen av läkemedelsförsäljningen i Sverige. Därefter kommer s.k. rekvisitionsläkemedel, som upphandlas av landstingen och främst används inom slutenvård, öppna sjukhusmottagningar och hemsjukvård. Efter en lång period av kraftiga kostnadsökningar för framför allt receptförskrivna läkemedel på 1990-talet har utvecklingen av läkemedelskostnaderna sedan början på 2000-talet varit betydligt mer återhållsam.

Till landstingen utbetalas fr.o.m. 1998 ett särskilt statsbidrag till följd av att de då övertog kostnadsansvaret för läkemedelsförmånen från den allmänna sjukförsäkringen. De närmare villkoren för bidraget har regle- rats i överenskommelser mellan staten och SKL eller Landstings- förbundet. Sedan 2012 har ingen överenskommelse slutits utan staten har ersatt landstingen utifrån deras faktiska kostnader. Landstingen har successivt utvecklat budget- och incitaments-modeller samt kunskaps- styrning med fokus på ökad kostnadsmedvetenhet bland förskrivarna. Under senare år har de flesta landsting fortsatt att öka kostnads- medvetenheten bland förskrivarna, bl.a. har en majoritet av landstingen numera någon form av decentraliserat kostnadsansvar, i många fall i kombination med incitamentsmodeller.

Minskning av kostnaderna för läkemedel
År 2012 uppgick kostnaderna för läkemedelsförmånerna (inklusive
mervärdesskatt) till 19,7 miljarder kronor, vilket var en minskning med
5,9 procent jämfört med föregående år. Höjningen av högkostnads-
skyddet den 1 januari 2012 beräknas stå för en dryg tredjedel av kost-	81

Skr. 2013/14:102 nadsminskningen. Dessutom var minskningen till följd av patentutgångar stor under 2012. På ett år minskade förmånskostnaden med över 1 miljard kronor till följd av att generiska kopior på originalläkemedel introducerades på marknaden. Även Tandvårds- och läkemedelsförmåns- verkets omprövningar och landstingens arbete med effektivare läke- medelsanvändning bidrog till att kostnaden för läkemedelsförmånerna minskade kraftigt. För 2013 uppgick kostnaderna för läkemedels- förmånerna till 19,3 miljarder kronor, vilket var en minskning med 1,8 procent jämfört med föregående år.

I diagram 3.19 visas kostnadsutvecklingen för läkemedelsförmånerna under den senaste femårsperioden. I början av perioden låg kostnaderna för läkemedelsförmånerna relativt stilla för att därefter sjunka.

Diagram 3.19 Kostnad för läkemedelsförmånerna 2009–2013

Miljoner kronor

21 500

21 000

20 500

20 000

19 500

19 000

18 500

2009

2010

2011

2012

2013

Källa: Concise (E-hälsomyndigheten).

Det finns endast bristfälliga statistikuppgifter för rekvisitionsläkemedel att tillgå. Enligt dessa minskade kostnadsutvecklingen för rekvisitions- läkemedel inom slutenvården kraftigt från 4 procent 2011 till -2,5 pro- cent år 2012. Eftersom fler landsting än tidigare redovisar nettopriser, och en del av inrapporteringen för denna typ av läkemedel helt har uteblivit, beräknas dock den verkliga kostnadsutvecklingen för rekvisitionsläkemedel ha motsvarat en ökning om närmare 5 procent.

Läkemedelskostnader per landsting

Diagram 3.20 visar landstingens kostnad för läkemedelförmånerna för- delat per invånare. Uppgifterna är beräknade med hänsyn tagen till skillnader i befolkningens sammansättning av ålder och kön. Däremot har det inte gjorts någon justering för att sjukdomsbilden varierar mellan landstingen, vilket kan vara en förklaring till kostnadsskillnaderna. Skillnader mellan landstingen beror också på vilka läkemedel som

respektive landsting hanterar som förmånsläkemedel respektive

82

rekvisitionsläkemedel. Av denna anledning har vissa läkemedelsgrupper Skr. 2013/14:102 uteslutits för att förbättra jämförelsen mellan landstingen.

Diagram 3.20 Kostnad för läkemedelsförmånerna per invånare 2011– 2013

Kronor per invånare

1 800

1 600

2011

2012

2013

1 400

1 200

1 000

800

600

400

200

0

Västernorrland

Riket

Stockholm

Västerbotten

Norrbotten

Uppsala

Västmanland

Jönköping

Halland

Värmland

Skåne

Gotland

Dalarna

Gävleborg

Kalmar

Örebro

Västra Götaland

Kronoberg

Södermanland

Östergötland

Jämtland

Blekinge

Källa: Concise (E-hälsomyndigheten).

I samtliga landsting har kostnaden per invånare för läkemedel inom läkemedelsförmånerna minskat. Dessutom har skillnaden mellan lands- tingen minskat. Stockholms, Norrbottens och Västerbottens läns lands- ting hade de högsta kostnaderna per invånare medan Blekinge, Jämtlands och Östergötlands läns landsting hade de lägsta kostnaderna per invånare 2013. Blekinge läns landsting hade en läkemedelskostnad per invånare som uppgick till 1 109 kronor, vilket är drygt 200 kronor lägre än det landsting som hade högst kostnad per invånare.

3.5 Övergripande mål för tandvården

Det övergripande målet för tandvården är enligt tandvårdslagen (1985:125) en god tandhälsa och tandvård på lika villkor för hela befolkningen.

3.5.1 Mål för arbetet inom tandvården

För det statliga tandvårdsstödet finns särskilda mål. Riksdagen har efter förslag i budgetpropositionen för 2012 beslutat ett antal mål för in- riktningen av tandvården (prop. 2012/13:1 utg.omr. 9, bet. 2013/14: SoU1, rskr. 2013/14:125). Tandvårdsstödet ska stimulera den vuxna befolkningen till regelbundna tandvårdsbesök i förebyggande syfte, samt möjliggöra att patienterna med de största tandvårdsbehoven får en

83

Skr. 2013/14:102 kostnadseffektiv vård efter vars och ens behov och till en rimlig kostnad. Regeringen redovisar tandvårdens resultat mot ovan redovisade mål.

3.5.2 Måluppfyllelse för tandvården

Befolkningens tandhälsa

I Statens folkhälsoinstituts senaste nationella folkhälsoenkät från 2012 framkom att 90 procent av befolkningen anser sig ha god tandhälsa. Det gäller både kvinnor och män. Socialstyrelsens nationella utvärdering av tandvården 2013 visar att andelen kariesfria barn i olika åldrar är hög och fortsätter att öka. Sverige har näst högst andel kariesfria tolvåringar (65 procent) i de nordiska länderna efter Danmark (70 procent).

Det förekommer dock skillnader i tandhälsa mellan olika grupper. Exempelvis kan nämnas att 6 procent av de yrkesarbetande uppger att de har dålig tandhälsa, medan motsvarande andel bland personer med sjukpenning uppgår till 28 procent. Andelen personer som uppger sig ha dålig tandhälsa är vidare betydligt mindre bland personer som är födda i Sverige än bland utrikes födda personer.

De allra flesta är nöjda med tandvården enligt en mätning av nöjdhets- index 2012 från Svenskt kvalitetsindex. Nöjdhetsindex ligger på 76 av 100 för folktandvården och 86 av 100 för privattandvården. Bilden bekräftas av Socialstyrelsens enkätundersökning från våren 2012, som visar att 95 procent av befolkningen anser sig ha blivit respektfullt bemötta när de besökt tandvården.

3.5.3 Prestationer

Diagram 3.21 visar andelen vuxna som besökt tandvården 2009–2012. Den genomsnittliga besöksfrekvensen per år uppgick under denna period till 61 procent för kvinnorna och 56 procent för männen. Besöks- frekvensen har genom åren legat tämligen konstant för både kvinnor och män.

84

Diagram 3.21 Andel vuxna som besökt tandläkare eller tandhygienist	Skr. 2013/14:102
2009–2012
Procent

100

90

Kvinnor Män

80

70

60

50

40

30

20

10

0

2009 2010 2011 2012

Källa: Försäkringskassan.

3.5.4 Tandvårdsutgifter

De totala utgifterna (utgifter för staten, landstingen, kommunerna och patienterna) för tandvård uppgick 2011 till 22,7 miljarder kronor (se tabell 3.2). Mellan 2008, då tandvårdsreformen trädde i kraft, och 2011 ökade statens utgifter för tandvård från 2,8 till 3,4 miljarder kronor. De privata utgifterna som andel av de totala kostnaderna för tandvården minskade från 62 procent 2007 till 60 procent 2011. Mellan 2007 och 2011 ökade landstingens utgifter från 5,2 till 5,6 miljarder kronor, vilket innebar en ökning med 7,6 procent.

Uppföljningen av landstingens tandvårdsstöd som genomfördes av SKL 2012 visade på stora variationer mellan landstingen, i vissa fall av den omfattningen att de inte gick att förklara enbart baserat på de naturliga skillnaderna i landstingens förutsättningar.

85

Skr. 2013/14:102	Tabell 3.2	Tandvårdsutgifter 2007–2011
		Miljoner kronor
			2007	2008	2009	2010	2011
	Offentlig sektor,		7 622	8 523	9 399	8 899	9 079
	varav
	- Staten		2 376	2 825	3 996	3 392	3 437
	- Kommuner		29	20	16	3	19
	- Landsting		5 217	5 678	5 387	5 504	5 623
	Företag och hushåll (patientavgifter)		12 445	13 100	13 539	13 572	13 641
	Privata kostnader som andel av totala		62,0%	60,6%	59,0%	60,4%	60,0%
	kostnader
	Totala kostnader		20 067	21 623	22 938	22 471	22 720
	Årlig förändring av totala kostnader		3,6%	7,8%	6,1%	-2,3%	1,1%

Källa: Statistik om hälso- och sjukvård samt regional utveckling 2012 (Sveriges Kommuner och Landsting).

3.6 Personalförsörjning

Socialstyrelsens rapport Nationella planeringsstödet 2014 visar att tillgången (antal per 100 000 invånare) på barnmorskor, sjuksköterskor, läkare och specialistläkare i hälso- och sjukvården samt tandhygienister inom tandvården ökade 2006–2011.18 Under perioden ökade tillgången på läkare (8 procent), sjuksköterskor (6 procent) och barnmorskor (2 procent). Tillgången på specialiserade sjuksköterskor minskade däremot med 6 procent mellan. Utvecklingen var emellertid olika inom olika specialiteter. Den allra största minskningen skedde inom medicin och kirurgi. Tillgången på tandläkare minskade med 4 procent, medan tillgången på specialisttandläkare var stabil. Tillgången på tand- hygienister ökade kraftigt och antalet tandhygienister per tandläkare fördubblades nästan mellan 1995–2011.

Stigande ålder och ökade pensionsavgångar är en förklaring till minskningen av specialistsjuksköterskor. Ökade pensionsavgångar på- verkar även tillgången på flera andra yrkesgrupper inom hälso- och sjuk- vården. Medianåldern ökade för samtliga studerade personalgrupper 1995–2011.

Könsfördelningen inom hälso- och sjukvårdsyrkena blev jämnare. Kvinnorna utgjorde 45 procent av samtliga sysselsatta läkare 2011, jämfört med 36 procent 1995. Samtidigt ökade andelen män inom de traditionellt kvinnodominerade yrkena sjuksköterska och specialist- sjuksköterska något under samma period. Liknande utveckling kan ses inom tandvården, där andelen kvinnor inom tandläkarkåren ökade med 10 procentenheter 1995–2011. Andelen manliga tandhygienister ökade också, om än i något mindre utsträckning.

18 Den skenbara eftersläpningen beror på att sysselsättningsdata hämtas genom Statistiska centralbyrån från Skatteverkets deklarationsdata. Data om anställning och inkomst för

november månad inhämtas därför under 2012 och bearbetas under 2013.

86

Det fanns två tydliga trender som gav ett påtagligt tillskott till personal inom hälso- och sjukvården samt tandvården mellan 1995 och 2011. För det första ökade andelen personer som utbildats i annat land och som var sysselsatta i svensk hälso- och sjukvård. För det andra ökade också andelen personer som fortsatte att arbeta efter pensioneringen. I den första gruppen utgjorde läkarna den största andelen, 24 procent, medan andelen utlandsutbildade tandläkare utgjorde 10 procent. Antalet personer med svensk bakgrund som studerat till läkare utomlands och som fått svensk läkarlegitimation ökade också varje år sedan 1995. Även antalet personer med svensk bakgrund som studerat till tandläkare utomlands ökade. De studerande sökte sig främst till länder inom EU/EES-området, framför allt Polen, Danmark, Rumänien och Ungern. I den andra gruppen ökade andelen specialistsjuksköterskor som var 65 år eller äldre med 9 procent mellan 1995 och 2011. Andelen som var 65 år eller äldre bland läkare och tandläkare ökade också, med 5 procent inom båda yrkeskategorierna.

Efterfrågan översteg tillgången

Socialstyrelsen bedömer i rapporten Nationella planeringsstödet 2014 att arbetsmarknaden för samtliga yrkesgrupper inom hälso- och sjukvården är fortsatt god och att efterfrågan överstiger tillgången på många personalgrupper, i synnerhet specialiserade läkare och sjuksköterskor. År 2011 ansåg fler landsting än tidigare att det rådde balans mellan tillgång och efterfrågan på tandläkare och tandhygienister. Rörligheten mellan länder inom EU- och EES-området ökade för hälso- och sjukvårdens och tandvårdens personalgrupper mellan 1995 och 2011. De inflyttade var lika många eller något fler än de utflyttade. Det positiva nettoflödet var störst för läkare. Samtidigt ökade också antalet inrikes födda som studerade till läkare eller tandläkare i annat land.

Skr. 2013/14:102

87

Skr. 2013/14:102

88

4 Socialtjänst

4.1 Övergripande mål

Socialtjänstens verksamhetsområden består av vård och omsorg om äldre, stöd och service till personer med funktionsnedsättning och individ- och familjeomsorg. De övergripande målen för socialtjänsten är enligt socialtjänstlagen (2001:453), förkortad SoL, att främja männi- skornas ekonomiska och sociala trygghet, jämlikhet i levnadsvillkor och aktiva deltagande i samhällslivet. Socialtjänsten ska under hänsyns- tagande till människans ansvar för sin och andras sociala situation inriktas på att frigöra och utveckla enskildas och gruppers egna resurser. Verksamheten ska bygga på respekt för människornas självbestäm- manderätt och integritet. Vidare anges också i SoL att

- insatser ska vara av god kvalitet,

- det för utförande av uppgifter ska finnas personal med lämplig utbildning och erfarenhet,

- kvaliteten i verksamheten ska systematiskt och fortlöpande utvecklas och säkras,

- insatser för den enskilde ska utformas och genomföras tillsammans med honom eller henne,

- insatserna ska tillförsäkra den enskilde en skälig levnadsnivå, samt att

- insatserna ska utformas så att de stärker hans eller hennes möjligheter att leva ett självständigt liv.

Utvecklingen inom socialtjänsten beskrivs nedan för varje enskilt verksamhetsområde.

4.1.1 Måluppfyllelse av vissa riktade statsbidrag

Prestationsbaserade bidrag ledde till förbättringar av kvalitet inom äldrepolitiken

I statens budget avsattes 2011–2014 ca 4,3 miljarder kronor för att förbättra vården av och omsorgen om de mest sjuka äldre. Medlen har huvudsakligen fördelats enligt en prestationsbaserad modell och utbetalats till de huvudmän som uppfyller på förhand bestämda krav. Bidraget syftar till att, genom ekonomiska incitament och med de mest sjuka äldres behov i centrum, uppmuntra, stärka och intensifiera sam- verkan mellan kommuner och landsting. Målet är även att effektivisera användandet av resurser så att vården och omsorgen i högre grad utgår från de mest sjuka äldres behov och organiseras effektivare. De områden som hittills prioriterats är god vård i livets slutskede, ett preventivt arbetssätt, god vård vid demenssjukdom, god och säker läkemedels- behandling för äldre samt en sammanhållen vård och omsorg.

Bidragen till kommuner och landsting har lett till förbättringar när det gäller vård i livets slutskede, att förebygga fall, undernäring, trycksår, ohälsa i munnen, vård vid demenssjukdom, läkemedelsbehandling samt en sammanhållen vård och omsorg för de mest sjuka äldre. Registre- ringarna i Svenska Palliativregistret, Senior Alert, Svenska Demens-

registret och BPSD-registret har ökat och lett till förbättringar. Sam- Skr. 2013/14:102 verkan mellan kommuner och landsting om de mest sjuka äldre har också

förbättrats. I varje län finns numera en struktur för ledning och styrning i samverkan samt en gemensam politiskt förankrad handlingsplan med särskilt fokus på en sammanhållen vård och omsorg om de mest sjuka äldre.19

Valfrihetssystem införda i flera kommuner

Totalt avsattes 305 miljoner kronor 2008 och 2009 för att underlätta införandet av valfrihetssystem. År 2011 utbetalades 21,5 miljoner kronor i stimulansbidrag, 2012 20 miljoner kronor och 2013 ytterligare 16 miljoner kronor. I oktober 2013 hade 181 av landets 290 kommuner infört eller beslutat om att införa valfrihetssystem inom en eller flera verksamheter. Detta kan jämföras med situationen innan lagen om valfrihetssystem (2008:962), förkortad LOV, trädde i kraft, då ett 40-tal kommuner erbjöd olika former av kundval. Det område där valfrihetssystem oftast förekommer är hemtjänsten. I december 2013 hade 42 kommuner beslutat att inte införa valfrihetssystem enligt LOV.

Det är vanligast att valfrihetssystemen omfattar en kombination av service och omvårdnadsinsatser inom hemtjänsten. Av betänkandet Framtidens valfrihetssystem – inom socialtjänsten (SOU 2014:2) framgår att 846 olika privata utförare var anslutna till de valfrihetssystem som fanns publicerade på valfrihetswebben i juli 2013. Av dessa var 598 det enda privata alternativet i en kommun, vilket innebär att drygt 70 procent av de privata utförarna utgörs av mindre lokala företag. Totalt verkade 618 av de privata utförarna inom hemtjänsten. Det kan jämföras med en undersökning av Konkurrensverket som i slutet av 2011 visade att det då fanns 499 privata utförare inom hemtjänsten. Det innebär en ökning med 24 procent under drygt 18 månader. Av utförarna erbjöd drygt 70 procent profilerade tjänster och merparten har flera angivna profiltjänster. Vanliga kombinationer är språk och kontinuitet, i andra hand språk och kompetens inom t.ex. demens, nutrition, stroke eller rehabilitering.

Utbildningar i den nationella värdegrunden avslutade

Staten har bidragit med 120 miljoner kronor till utbildning i den nationella värdegrunden. År 2012 och 2013 slutförde 2 110 arbetsledare inom äldreomsorgen högskoleutbildningen ”Att leda och arbeta utifrån den nationella värdegrunden inom äldreomsorgen”. Arbetsledare från 215 av landets 290 kommuner har deltagit. Dessutom har ca 300 arbets- ledare slutfört en fördjupningsutbildning. Kurserna omfattade 7,5 högskolepoäng vardera.

Stimulansmedel för att stödja värdegrundsarbetet

År 2012 och 2013 hade Socialstyrelsen regeringens uppdrag att fördela 50 miljoner kronor per år till kommuner för att stödja utvecklingen av värdegrundsarbetet inom äldreomsorgen. Hösten 2012 beviljades

19 Kvalitetsportal – En portal för en sammanhållen vård och omsorg om de mest sjuka äldre

(Sveriges Kommuner och Landsting).

89

Skr. 2013/14:102 31 miljoner kronor till 164 kommuner för att utbilda värdegrundsledare eller socialt ansvariga samordnare för att stödja värdegrundsarbetet i äldreomsorgens verksamheter. År 2013 beviljades 25 miljoner kronor till 131 kommuner, varav 91 hade beviljats medel även 2012.

Nationell ledarskapsutbildning för chefer i äldreomsorgen

En viktig förutsättning för en bra äldreomsorg är chefer som kan styra, leda och utveckla verksamheten. Hösten 2013 inleddes en treårig statlig satsning på ledarskapsutbildning för chefer i äldreomsorgen. Syftet är att höja såväl kompetensen som statusen för dem som leder arbetet inom äldreomsorgen. Socialstyrelsen har fått i uppdrag att administrera och följa upp utbildningen som omfattar 30 högskolepoäng. Hösten 2013 hade ca 800 ledare inom äldreomsorgen påbörjat utbildningen.

10 000 personer har påbörjat utbildning inom ramen för Omvårdnadslyftet

Omvårdnadslyftet är en riktad utbildningsinsats för äldreomsorgens med- arbetare som pågår 2011–2014 och som omfattar ca 1 miljard kronor. Syftet är att stärka både den grundläggande och specialiserade kompetensen för undersköterskor och vårdbiträden. Från och med 2013 är det möjligt för personal som med stöd av SoL arbetar med personer med funktionsnedsättning att söka medel från Omvårdnadslyftet. Sedan programmet infördes har 10 000 personer påbörjat utbildningsinsatser. År 2013 fördelade Socialstyrelsen 293,5 miljoner kronor till 202 kommuner för utbildningsinsatser av olika slag.

E-hälsa – tillgänglig och säker information inom vården och omsorgen

Strategin för Nationell e-hälsa syftar till att förbättra informations- hanteringen inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten till nytta för individen, personalen och beslutsfattarna inom hela sektorn.

Satsningen på e-hälsa, består bl.a. av ett stimulansbidrag till kom- munerna för att införa e-tjänster för invånarna inom socialtjänsten, mobil dokumentation inom hemtjänsten, användning av nationell patient- översikt i den kommunala vården och en övergång till digitala trygg- hetslarm. Socialstyrelsen bedömer att stimulansmedlen har inneburit att processer har kommit igång som annars inte skulle ha gjort det. Myndig- heten konstaterar vidare att insatsområdena är väl valda, att de svarar mot behoven i kommunerna och att det har varit lätt att ansluta de nya insatserna till redan pågående arbete. Av 21 regionala e-hälsosamordnare menar 14 att stimulansmedlen har mycket stor eller ganska stor betydelse för e-hälsoutvecklingen i kommunerna. Tillsammans ger detta bättre förutsättningar för en effektiv och ändamålsenlig informationshantering, bl.a. genom att kommuner och landsting kan utbyta information på ett bättre sätt. Detta är särskilt angeläget för personer med omfattande insatser från båda huvudmännen, t.ex. de mest sjuka äldre. 20

20 Utveckling av e-hälsa i kommunerna. Uppföljning av stimulansmedel 2013

(Socialstyrelsen 2013).

90

Under 2013 har arbete med att utveckla och upphandla e-tjänster för Skr. 2013/14:102 allmänhet och brukare startats upp i flera län. Exempel på tjänster som

utvecklas är tillsyn via kamera för att öka tryggheten för den äldre, tjänster för ansökan om bistånd och insatser, information om och val av särskilt boende och system för distansmöten eller vårdplaneringsmöten via videoanslutning.

4.1.2	Prioriterade områden
Kunskapsutveckling och kvalitet inom socialtjänsten
Inom socialtjänstens område pågår ett arbete med att utveckla de sociala
tjänsterna genom en långsiktig kunskaps- och kvalitetsutveckling.
År 2013 ingick regeringen och Sveriges Kommuner och Landsting
(SKL) en överenskommelse om evidensbaserad praktik och e-hälsa inom
socialtjänsten. Därtill har utveckling skett inom t.ex. områdena öppna
jämförelser, kvalitetsregister och del av e-hälsa samt kompetens-
utveckling av personal. Socialstyrelsen publicerade 2013 öppna jäm-
förelser av vård och omsorg om äldre, missbruks- och beroendevård, stöd
till brottsoffer, barn- och ungdomsvård, stöd till personer med funktions-
nedsättning samt ekonomiskt bistånd.
På regeringens uppdrag har Socialstyrelsen vidareutvecklat den
nationella webbaserade kunskapsportalen Kunskapsguiden.se, som syftar
till att underlätta kunskapsstyrning, kunskapsspridning och kunskaps-
inhämtning. Målet är att personal på alla nivåer inom områdena psykisk
ohälsa samt vård och omsorg om äldre ska arbeta utifrån den mest
aktuella kunskapen.
Överenskommelsen om stöd till en evidensbaserad praktik
Målet med överenskommelsen om en evidensbaserad praktik är att stärka
socialtjänstens möjligheter att skapa och använda relevant kunskap och
informationsteknik. Bland insatserna i överenskommelsen ingår utveck-
ling av regionala stödstrukturer för kunskapsutveckling, regionalt utveck-
lingsarbete inom den sociala barn- och ungdomsvården och inom
verksamhetsområdet stöd till personer med funktionsnedsättning, utveck-
ling av e-hälsa, framtagande av nationella kunskapsstöd, stöd till utveck-
lingen av öppna jämförelser samt utvecklingsprogram för ledarskap.
Statskontoret har regeringens uppdrag att under flera år följa upp
överenskommelserna om en evidensbaserad praktik inom socialtjänsten.
I Statskontorets tredje utvärdering, Evidensbaserad praktik i social-
tjänsten (2013), framkommer att uppbyggnaden av stödstrukturer har
tagit steg framåt men att det fortfarande finns brister som måste åtgärdas.
Bland annat tycks insatserna inom e-hälsoområdet inte i tillräcklig hög
grad vara integrerade i stödstrukturerna eller de övriga verksamhets-
områdena inom socialtjänsten.
Stödet till anhöriga har utvecklats
Den 1 juli 2009 ändrades regleringen i SoL så att kommunerna blev
skyldiga att erbjuda stöd till de personer som vårdar eller stödjer en
närstående	som är långvarigt sjuk, äldre eller har en funktionsned-	91

Skr. 2013/14:102 sättning. Socialstyrelsen har regeringens uppdrag att följa upp ändringen. Stödet till anhöriga har succesivt vuxit fram i kommunerna sedan skyldigheten infördes. Stödet har fått en tydligare struktur och integrerats i planer och styrdokument. En majoritet av kommunerna har också avsatt medel för stöd till anhöriga. Dessutom har kommunerna ett ökande utbud av olika typer av service till anhöriga; de inrättar tjänster, förbättrar informationen om kommunens stöd och arbetar för att införa ett anhörigstöd i socialtjänsten. Två tredjedelar av kommunerna anger att bestämmelsen tillämpas i stor utsträckning inom äldreomsorgen, medan två tredjedelar av kommunerna anger att den tillämpas i liten ut- sträckning inom funktionshindersverksamheten och inom individ- och familjeomsorgen. Resultaten visar vidare att enskilda samtal och anhörig- grupper är de mest etablerade formerna av stöd till anhöriga i hela socialtjänsten.21

4.1.3 Kostnader

Kommunernas kostnader för socialtjänsten uppgick 2012 till 189,5 mil- jarder kronor. Vård och omsorg till äldre var den kostnadsmässigt största verksamheten inom socialtjänsten och stod för drygt hälften av kostna- derna. Kostnadsökningen var dock i genomsnitt procentuellt sett lägst i äldreomsorgen mellan 2008 och 2012, i genomsnitt 3 procent årligen. När det gäller verksamhetsområdena insatser för personer med funktions- nedsättning samt individ- och familjeomsorgen var kostnadsökningen något högre, i genomsnitt 6 respektive 5 procent per år.

Tabell 4.1 Kostnader för socialtjänstens verksamhet 2008–2012

Miljarder kronor

	2008	2009	2010	2011	2012	Årlig	Andel
						förändring i	2012
						genomsnitt
						%	%
Vård och omsorg om	91,7	93,2	95,9	98,9	101,7	2,6	54
äldre
Insatser till personer
med	40,4	41,9	43,6	48,7	51,1	6,0	27
funktionsnedsättning1