Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att överväga möjligheten att se över behovet av ett obligatoriskt moment i utbildningen om barn som far illa för högskolestudenter som i sin blivande yrkesroll kommer att arbeta med barn.
Brott mot barn är känsligt och komplicerat. Anmälningsbenägenheten är låg och inte sällan försvåras utredningen av misstag från förskola, socialtjänst m.fl. År 2012 anmäldes 18 300 misshandelsbrott mot barn i åldern 0–17 år. 3 230 fall var riktade mot barn 0–6 år vilket var en ökning med 11 procentenheter från 2011. År 2012 anmäldes också 2 880 våldtäkter mot barn i åldrarna 0–17 år. Enligt Brottsförebyggande rådet (Brå) är dock mörkertalet stort. I dessa siffror ingår inte heller andra sexualbrott, olaga hot etc.
På förskolor, skolor, BVC och andra myndigheter inom hälso- och sjukvården och ytterligare myndigheter vars verksamhet berör barn och unga råder anmälningsskyldighet. Detta gäller också dem som är verksamma inom yrkesmässigt bedriven enskild verksamhet som berör barn och unga eller annan yrkesmässigt bedriven enskild verksamhet inom hälso- och sjukvården eller på socialtjänstens område.
Anmälningsskyldigheten är ovillkorlig, det vill säga egna överväganden får inte komma i vägen. Om man får reda på något som innebär att man måste ingripa för att skydda barnet är man skyldig att genast göra en anmälan till socialnämnden.
Anmälningsbenägenheten är dock låg, även från dem som har anmälningsskyldighet. Flest anmälningar kommer från polis och skola men ytterst få från förskola, barnavårdscentraler, BUP och övrig sjuk- och hälsovård. Bedömningen är att högst hälften av fallen anmäls där anmälningsskyldighet råder. Vid Astrid Lindgrens barnsjukhus bedömde man, gällande år 2010, att anmälan skedde i endast 50–62 procent av fallen trots diagnos om fysisk misshandel och sexualbrott.
En viktig orsak till den låga anmälningsbenägenheten är bristande kunskap i att tyda tecknen och veta hur man ska agera vid brott mot barn. Därför behövs det betydligt större kunskaper om brott mot barn hos dem som möter dem i sin yrkesroll.
För blivande lärare, förskollärare, socionomer, läkare, sjuksköterskor, övriga hälso- och sjukvårdsutbildningar och jurister ingår inte något obligatoriskt moment i utbildningen om hur man ska hantera barn som far illa och anmälningsskyldigheten. Inom dessa yrkesgrupper uppges ett stort behov av ökad kunskap. Ska vi stävja våldet mot barn måste vi lära oss tyda tecknen och veta hur vi ska agera. Om vi inte lyckas med detta, kan det innebära stora svårigheter och problem för det utsatta barnet. I värsta fall under hela livet.