Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om ett pantsystem.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att minska kommunernas arbete med uttjänta fordon.
1 Yrkande 1 hänvisat till MJU.
Det finns skäl att öka andelen nya bilar på våra vägar. Förutom att fler nya bilar på våra vägar ger jobb så bör bilar som körs mycket ha hög säkerhet och vara miljövänliga.
Trots att vi har ett producentansvar i Sverige så lämnas uttjänta bilar både här och där till skada för miljön och till förtret för markägare och den allmänna trivseln. Det är idag dyrt och krångligt att bli av med ett uttjänt, fordon vilket gör att för många bilar lämnas vind för våg efter vägar och gator och ute i naturen.
Vi anser att det borde införas ett producentansvar baserat på ett pantsystem för uttjänta fordon, vilket kan resultera i nya arbetstillfällen, bättre miljö och ökad trafiksäkerhet.
Någon form av pantsystem behövs som morot för att fordonsägarna ska transportera sitt uttjänta fordon till bilskroten. I Sverige har vi inte haft någon skrotningspremie sedan 1 juni 2007. Motorhobbyn gör ett fantastiskt arbete med att vårda och bevara historiska fordon för framtiden. Historiska fordon bör vårdas och brukas. Därför anser företrädare för motorhobbyn att ett pantsystem skulle få till följd att motorhobbyn tog hand om bevarandevärda fordon bättre. Ett pantsystem skulle inte ge samhället ökade kostnader utan minskade. Det skulle dessutom ge andra positiva effekter som att öka viljan till omställning samt att minska bilvrak i naturen och minska enskilda markägare och kommuners arbete och kostnader med övergivna bilvrak.
SKL och enskilda kommuner framför ofta att kostnaden för flyttning av övergivna skrotbilar är hög och ett stort kostnads- och miljöproblem för kommuner och privata markägare.
Högt räknat så handlar det om drygt 10 000 övergivna skrotbilar per år och en flyttkostnad på minst 1 000–2 000 kr per fordonsflytt. Kommunerna och Trafikverkets regioner har laglig rätt att av bilägaren kräva full kostnadsersättning för flyttningen. Producenterna är skyldiga att ta emot skrotbilar som samlas in av kommunerna och Trafikverkets regioner utan kostnad, även om de saknar väsentliga delar. Kostnaden begränsas därmed till insamlingskostnaden (bärgning) och till utredningskostnader. SKL har framfört att det handlar om att den förvaltning som kommunen utser som handläggande har en begränsad budget och kostnaden för skrotbilar går därför ut över annan verksamhet. Även för privata markägare är detta ett problem. För att få bilen flyttad måste de gå via kommunen, men de kan dessutom få stå för kostnaden (om bilen inte är uttjänt).
Många kommuner upplever problem kring indrivning av kostnaden för omhändertagande av bilar. I en enkät som Naturvårdsverket genomfört framkom det dock att inte alla kommuner belastar markägare med den kostnaden, oavsett om det rör sig om vrak eller icke-vrak. Det finns ändå fall där markägare drabbats ekonomiskt av att de fått övergivna bilar placerade på sina marker. En grov uppskattning är att kommunerna får betalt i 10 procent av fallen när det gäller omhändertagande av fordonsvrak. Detta har lett till att man inte vill lägga tid och pengar på bortforslandet och inte alltid hittar och kan debitera skrotbilsägaren men också på grund av att kommunen har kännedom om att ägaren är medellös.