Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om trafikkunskap för cyklister och kontroll av regelefterlevnaden hos dessa.
Runt om i landets kommuner sker idag föredömliga satsningar på att få fler att cykla, inte minst genom investeringar i cykelbanor, cykelparkeringar, skyltning, pumpanordningar etc. Alla vill cykelns väl och vill skydda cyklisterna mot motortrafiken.
I vurmen för cyklisterna glöms ibland fotgängaren bort. På motorförare ställs idag höga krav på trafikvett utifrån utbildningar medan många cyklister svär över bilister och fotgängare samtidigt som de själva tycker sig kunna framföra sina fordon helt obundna av trafikregler. Cykling på fotgängarnas trottoarer och mot både rött ljus och enkelriktat hör till vanligheterna. Idag stannar de flesta motorförare artigt för fotgängare, cyklister ringer istället på ringklockan och ökar farten. En välvillig tolkning är att cyklisterna helt enkelt saknar kunskap om vilka trafikregler de är skyldiga att följa, ett hårdare omdöme är att de helt enkelt inte bryr sig om reglerna.
Satsningen på cykeltrafiken i större städer förefaller ske mindre på vardagscyklism och på barns och ungas cyklande. Det handlar istället om ”cykelmotorvägar” för specialklädda yngre, arroganta män (och några kvinnor) vars arbetspendling med cykel genomförs som ett motionspass och idrottsprestation med för hög fart och ovilja att stanna för gående. BMW:n har av vissa bytts ut mot racercykeln.
Polisen är i de flesta fall helt inaktiv i fråga om tillsyn av cyklisterna, möjligen kontrolleras på vinterhalvåret ljuset.
Cykelsatsningarna från offentligt håll måste inriktas mot ”vardagscyklism” vari ligger att stödja barns och ungas val av cykel som transportmedel. En tydlig satsning på att cyklister lär sig och följer trafikregler behövs, liksom ökad polisiär uppmärksamhet mot cyklisters lagöverträdelser.