Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att se över lagstiftningen i syfte att låta kommunala stadsnät verka över kommungränserna med sin it-infrastruktur genom uthyrning av kanalisation och fiber.
It-infrastrukturen i våra samhällen spelar en allt mer avgörande roll. Men hur man administrerar och planlägger denna skiljer sig väldigt mycket mellan olika länder, även inom Europasamarbetet. Stadsnät förekommer på de flesta håll enbart i städer, men i Sverige har vi valt en annan ordning. Så många som 200 av Sveriges 290 kommuner har idag ett stadsnät med huvudsaklig uppgift att förse kommunens invånare med fiber som möjliggör snabb bredbandsuppkoppling.
Som regel finns tre nivåer i värdekedjan. I botten finns kanalisation och fiber som når ända fram till huset hos slutanvändare. Ovanpå finns en kommunikationsoperatör som aktiverar utrustningen och säkerställer driften av fibernätet. Högst upp finns olika tjänsteleverantörer som därmed skapar valmöjligheter och konkurrens till nytta för slutkunden. Stadsnäten ägs och drivs huvudsakligen av kommunala bolag, förvaltningar eller i samverkan med privata partner. Drygt vart tionde stadsnät är privatägt.
Lagstiftningen om vad en kommun får göra på bredbandsområdet är inte särskilt tydlig. Därför finns det nästan lika många varianter av stadsnätsverksamhet som det finns kommuner. Svenska Stadsnätsföreningen (SSNF) arbetar aktivt med att skapa standarder som förenklar tillvaron för både stadsnäten och operatörerna som opererar i näten. Rekommendationer till kommunerna har de senaste åren utfärdats av olika myndigheter och aktörer.
I ett gemensamt dokument beskriver Post-och telestyrelsen (PTS), Konkurrensverket (KKV) samt Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) hur kommuner bäst kan främja bredbandsutvecklingen i samverkan med privata aktörer. Det handlar om att verka för god konkurrens, undvika monopolisering av infrastrukturen samt främja parallelletablering av fiber.
Regeringens Bredbandsforum har också nyligen arbetat fram ett rådgivande dokument ”Bredbandsguiden” som ska hjälpa kommunalt förtroendevalda att hantera bredbandsfrågor från strategiframtagning till aktiv dialog med näringslivet.
Många kommunalt förtroendevalda lever fortfarande i uppfattningen att bredbandsfrågor ska lösas av marknaden enbart och kanske även möjligen med hjälp av statliga bidrag. Men idag är bredband och annan it-infrastruktur en högst strategisk fråga för kommunen och inte enbart en teknisk fråga. Det krävs ett ökat kommunalt engagemang för att nå upp till bredbandsmålet om att 90 % av hushåll och företag ska ha en uppkoppling om 100 Mbit/s år 2020.
I mindre kommuner är det ofta svårare att hantera ett stadsnät då det krävs kommunala investeringar i fiber eftersom marknadsaktörerna inte alltid vill investera i glest bebyggda områden. Här har kommunen en viktig roll att samverka med marknaden genom att lägga ned kanalisation och fiber för att sedan hyra ut till operatörerna. Småskaligheten gör detta svårt för mindre kommuner och därför behövs en möjlighet för kommuner att verka över kommungränsen. På så sätt kan man uppnå större kostnadseffektivitet och nå snabbare ut med fiber.
För att förbättra möjligheterna för kommuner att verka över kommungränserna med stadsnäten krävs en översyn av lagstiftningen likt de undantag som gjorts för kommunala elföretag vad gäller lokaliseringsprincipen. Lagen måste vara tydlig på punkten om att det är lägst i värdekedjan med uthyrning av kanalisation och fiber som kommunerna får verka över kommungränsen.