Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att utreda möjligheten att i vissa avseenden stärka familjehemsföräldrars rättigheter.
Att åta sig rollen som familjehemsförälder är ett oerhört stort och för samhället och utsatta barn oerhört viktigt åtagande. Med åtagandet följer en lång rad skyldigheter, ofta stora känslomässiga påfrestningar, men nästan inga rättigheter, vilket kanske förklarar varför bristen på villiga och lämpliga familjehemsföräldrar ofta är stor.
I många fall får familjehemsföräldrarna lika starka känslomässiga band till det placerade barnet som till ett biologiskt eller adopterat barn och vice versa.
Den juridiska ställningen för familjehemsföräldrar som inte är barnets vårdnadshavare, utan endast kommunala uppdragstagare, är väldigt svag. Familjehemsföräldrarna har varken så kallad partsställning eller rätt till företräde för socialnämnden i övrigt. Beslut om hemflyttning, beslut om omplacering eller umgängesbeslut kan träffas utan att familjehemmet hörs och utan att familjehemmet senare har möjlighet att överklaga det beslut som träffas. Inte heller har familjehemmen något inflytande om socialnämnden till exempel försummar att överväga vårdnadsöverflyttning.
I klartext betyder detta till exempel att ett barn som under flera års tid har bott stadigvarande hos sina familjehemsföräldrar och betraktar dem som sina primära anknytningspersoner, med väldigt kort varsel kan bli flyttad tillbaka till sina biologiska föräldrar eller till helt främmande vuxna, utan att familjehemsföräldrarna gjort något fel och utan att de har möjlighet att överklaga beslutet, oavsett hur starka formella skäl de kan lägga fram.
Min uppfattning är att denna ordning sannolikt står i strid med den allmänna rättsuppfattningen och att den i många fall också skulle kunna anses stå i strid med principen om barnets bästa. Familjehemsföräldrarna är i många fall de personer som har mest information om barnet och som känner barnet bäst. I kraft av detta borde det ligga i barnets intresse att familjehemsföräldrarna hade en röst kring stora och avgörande beslut kring barnets liv.
De biologiska föräldrarnas rätt till sitt barn skall naturligtvis vara stark även om man under en period av någon anledning inte har klarat av att fullt ut leva upp till sitt föräldraansvar. Jag kan dock inte se att en möjlighet för familjehemsföräldrarna att bli hörda och att på goda grunder få möjlighet att överklaga beslut om hemflyttning eller omplacering, på något väldigt allvarligt sätt skulle underminera de biologiska föräldrarnas rätt. Däremot skulle det eventuellt kunna bidra till att alla aspekter kring frågan om vilket beslut som egentligen är barnets bästa blir utredda.
Jag anser således att riksdagen bör tillkännage för regeringen som sin mening att frågan om att stärka familjehemsföräldrarnas rättigheter i detta avseende bör utredas.