2 Förslag till riksdagsbeslut 3
3 Delaktighet för människor med funktionsnedsättning 5
4 Tillgänglighet 6
4.1 Investeringar i ökad tillgänglighet 7
4.2 Krav på tillgänglighet vid offentlig upphandling 8
5 Personlig assistans – en rättighetsfråga 8
5.1 Besparingstrenden 9
5.2 Akuta behov av lagändringar 9
5.3 Undanröj hinder för arbete och föräldraskap 11
5.4 Förslag om ökad säkerhet vid beslut om och utbetalning
av assistansersättning 12
5.4.1 Assistansersättning vid sjukhusvistelse 13
5.4.2 Studier och arbete utomlands 13
5.4.3 Närstående som personliga assistenter 14
5.4.4 Uppgiftsskyldighet för anordnare av personlig assistans 14
5.5 Timschablonen 15
6 Ledsagning 15
6.1 Förtydliga lagstiftningen om ledsagarservice enligt LSS 15
6.2 Ta fram nationella riktlinjer för ledsagning 16
6.3 Avgifter ska inte hindra någon att få ledsagning 16
7 Rätten till tolk 17
8 Alla tjänar på förskrivning av hjälpmedel 18
8.1 ”Fritt val” – samhället skjuter ifrån sig ansvaret 19
8.2 Det ska spela mindre roll var man bor 20
8.3 Barns hjälpmedel 20
8.4 Minska regelkrånglet 21
9 Daglig sysselsättning enligt LSS med mera 22
10 Rätt till daglig verksamhet för människor med psykiska funktionsnedsättningar 23
11 Omsorgslyft i handikappomsorgen 23
12 Kvinnor med funktionsnedsättning 24
12.1 Våld mot kvinnor med funktionsnedsättning 24
13 Kommunernas arbete med anhörigstöd 25
Riksdagen beslutar vad som anförs i motionen om ändring av 1 kap. 4 § diskrimineringslagen, när det gäller bristande tillgänglighet som diskrimineringsgrund.1
Riksdagen begär att regeringen skyndsamt lägger fram förslag till en ändring av 9 a § lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade, så att ursprungsintentionerna i LSS om möjligheten att leva ett liv som andra uppfylls.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att regeringen bör utreda om regelverken för personlig assistans är ändamålsenligt utformade för att möjliggöra arbete och ett aktivt föräldraskap.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att Inspektionen för socialförsäkringen bör ges i uppdrag att utreda möjligheten för den enskilde att behålla assistansersättningen vid sjukhusvistelse och redovisa kostnadskonsekvenserna av detta.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om uppföljning av möjligheterna för personer med personlig assistans att arbeta och studera utomlands.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att en fördjupad utvärdering av nya regler för inspektion av assistans i bostaden bör redovisas senast 2015.
Riksdagen beslutar vad som anförs om avskaffande av förändring av 11 kap. 46 § socialförsäkringsbalken, gällande assistansanordnares ansvar för att anmäla ändrade förhållanden till Försäkringskassan.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att förtydliga lagstiftningen om ledsagarservice enligt LSS.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att regeringen bör återkomma med ett förtydligande av LSS så att personer med grava synskador åter kan få rätt till ledsagning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att Socialstyrelsen bör få i uppdrag att ta fram nationella riktlinjer för ledsagning enligt LSS och SoL.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att utreda frågan om en mer enhetlig avgiftssättning för ledsagning enligt SoL.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att regeringen skyndsamt bör återkomma till riksdagen med ett förslag på en tolktjänstreform.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att regeringen bör ge Socialstyrelsen i uppdrag att ta fram nationella riktlinjer för förskrivning av hjälpmedel.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att regeringen bör utreda inrättandet av kompetenscentrum för barns hjälpmedel.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att regeringen bör ge i uppdrag till lämplig myndighet att kartlägga hur situationen ser ut i de olika landstingen och regionerna vad gäller hjälpmedel för barn.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att förskrivningen av hjälpmedel bör samordnas under en huvudman.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att lämplig myndighet bör få i uppdrag att i nära samarbete med de berörda och deras intresseorganisationer analysera och komma med förslag om utveckling av den dagliga verksamheten.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att den ekonomiska situationen för människor med funktionsnedsättning bör ses över.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att personer med psykisk funktionsnedsättning inom personkrets 3 bör ges rätt till daglig verksamhet.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att det bör tillsättas en utredning om levnadsvillkoren för flickor och kvinnor med funktionsnedsättning och hur de kan förbättras.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att Nationellt kompetenscentrum anhöriga bör göras till en permanent verksamhet.
1 Yrkande 1 hänvisat till AU.
2 Yrkande 19 hänvisat till FiU.
För Vänsterpartiet är målet för handikappolitiken ett samhälle som gör det möjligt för människor med funktionsnedsättning att vara fullt delaktiga i samhällslivet på lika villkor som andra. Människors lika värde är en grundläggande utgångspunkt och alla människor har kunskaper, förmågor och erfarenheter som är viktiga för samhället. Detta slogs också fast i den nationella handlingsplanen för handikappolitiken ”Från patient till medborgare” (prop. 1999/2000:79).
Därför måste samhället formas på ett sådant sätt att alla kan medverka i utvecklingen och nå full delaktighet. Kvinnor och män som har funktionsnedsättning utgör givetvis inget undantag i detta avseende. Personer med funktionsnedsättning är medborgare med samma rättigheter och skyldigheter som personer utan funktionsnedsättningar. Men så ser det inte ut i dag. Människor med funktionsnedsättning stängs ute från olika områden p.g.a. bristande tillgänglighet. Kvinnor med funktionsnedsättning är dubbelt utsatta och osynliggörs alltför ofta. Arbetslösheten är högre och ekonomin sämre för många människor med funktionsnedsättning. Flickor och pojkar med funktionsnedsättning får inte alltid det stöd de behöver för att klara skolan på ett bra sätt.
Genom ökad kompetens och förbättrad lagstiftning kan det tillgängliga samhället minska kostnader och öka delaktigheten. Det slår FN fast i artikel 9 i konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättningar:
För att göra det möjligt för personer med funktionsnedsättning att leva oberoende och att fullt ut delta på alla livets områden, ska konventionsstaterna vidta ändamålsenliga åtgärder för att säkerställa att personer med funktionsnedsättning får tillgång på lika villkor som andra till den fysiska miljön, till transporter, till information och kommunikation, innefattande informations- och kommunikationsteknik (IT) och -system samt till andra anläggningar och tjänster som är tillgängliga för eller erbjuds allmänheten både i städerna och på landsbygden.
För att öka delaktigheten och självbestämmandet behövs det åtgärder inom en rad olika områden. I denna motion har vi valt att behandla frågor som handlar om att öka delaktigheten genom fysiska förändringar i samhället och vi lämnar förslag som rör tillgänglighet, personlig assistans, ledsagning och hjälpmedel. Vi skriver om tillgänglighet på arbetsmarknaden i en särskild motion, 2013/14:A295, Tillgänglighet på arbetsmarknaden. I motion 2013/14:So249, Mäns våld mot kvinnor andra former av våld i nära relationer, tar vi också upp våld mot kvinnor med funktionsnedsättning.
Vi föreslår dessutom en höjning av anslaget till handikapporganisationerna med 20 miljoner kronor per år i vår motion 2013/14:So539, Utgiftsområde 9. Bidraget till handikapporganisationerna är en fast summa som inte räknas upp automatiskt. Senast den höjdes var 2008 efter att ha varit oförändrad sedan 2000. För att kunna ta det ansvar som numera krävs av dem behöver dessa organisationer mer resurser. När nya organisationer tillkommer ska de dessutom ha del av bidraget. I samma motion (2013/14:So539) ingår också en satsning på ökad kompetens inom handikappomsorgen.
Kampen för tillgänglighet är central för att öka delaktigheten. Det är därför den samlade funktionshinderrörelsen har mobiliserat kring frågan om tillgänglighet och bl.a. under tio års tid arrangerat Marschen för tillgänglighet runt om i Sverige samt Torsdagsaktionen, utanför Regeringskansliet, sedan den 19 november 2010 – det datum då remisstiden gick ut för departementspromemorian Bortom fagert tal (Ds 2010:20) i vilken det föreslås att bristande tillgänglighet ska klassas som diskriminering. Tillgänglighet är en fråga om att ge alla medborgare samma demokratiska rättigheter och möjligheter i samhället.
En satsning på att göra samhället tillgängligt är också en samhällsekonomiskt lönsam investering på både kort och lång sikt. Sysselsättningsgraden bland personer med funktionsnedsättning är betydligt lägre än för resten av befolkningen, ca 50 procent, och antalet personer med funktionsnedsättning som är arbetslösa har fördubblats sedan 1990. Att göra arbetsplatser, bostäder, transporter och offentliga lokaler tillgängliga skulle öka möjligheterna för personer med funktionsnedsättning att delta i utbildningar, i arbetslivet, och i samhällslivet som helhet. Det skulle innebära stora samhällsekonomiska vinster. En omfattande satsning på att bygga bort tillgänglighetshinder skulle dessutom på kort sikt skapa många arbetstillfällen.
Den svenska funktionshinderrörelsen har tagit fram en skrift ”Tillgänglighet lönar sig”. Här påvisas bl.a. följande:
Var femte person som lever i Sverige har någon form av funktionsnedsättning.
Vinsterna med ett samhälle som är tillgängligt och användbart för alla medborgare är många. Om delaktigheten ökar minskar utanförskapet. Om det blir lättare att ta sig till – och in – på en arbetsplats får staten ökade skatteintäkter.
Exempel: om en person går från att vara helt arbetslös till att arbeta 10 procent blir det en samhällsekonomisk vinst på 12 400 kronor per år. Beräkningen utgår från en av arbetsmarknadens lägsta löner, 16 600 kronor i månaden. Den samhällsekonomiska vinsten ökar med mellan 20 och 70 procent om anhörigas kostnader räknas med.
Efter ett förslag från bl.a. Vänsterpartiet gjorde riksdagen den 14 juni 2012 ett tillkännagivande om att regeringen skyndsamt ska återkomma till riksdagen med ett lagförslag om förbud mot diskriminering p.g.a. bristande tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning. Trots riksdagens beslut och att frågan redan är grundligt utredd har regeringen ännu inte kommit med något lagförslag. I budgetpropositionen säger regeringen att den ”avser återkomma till riksdagen med ett lagförslag om bristande tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning som en form av diskriminering. Ett sådant lagförslag måste stå i samklang med god hushållning i offentlig sektor och beakta förutsättningarna för näringslivets utveckling”, vilket inte kan tolkas på annat sätt än att regeringen kommer att förhala frågan in i det längsta. Mot bakgrund av regeringens ovilja att följa riksdagens beslut föreslår vi därför att följande ändring i diskrimineringslagen (2008:567) genomförs från 1 januari 2014:
1 kap. 4 §.
Detta bör riksdagen besluta.
Den ändrade lagstiftningen kommer att ge upphov till ökade kostnader för investeringar i tillgänglighet i samhället för såväl offentlig som privat sektor – även om det är omöjligt att göra några exakta beräkningar av dessa kostnader. För att ge ett incitament och se till att tillgänglighetsanpassningen inte drar ut på tiden föreslår Vänsterpartiet att det införs ett tillfälligt ekonomiskt stöd, tillgänglighets-ROT, som ger rätt till bidrag för åtgärder och ombyggnationer som syftar till att göra lokaler tillgängliga för alla. Stödet är på totalt 2 miljarder kronor per år och ska kunna sökas för anpassning av offentliga lokaler och små affärslokaler, restauranger och kaféer. Stödet ska vara ett incitament och därför inte vara längre än tre år. Ansvaret är delat och därför ska inte staten stå för hela kostnaden, utan aktörer på alla nivåer, såväl privata som offentliga, ska vara skyldiga att på egen bekostnad genomföra de åtgärder som lagen kräver.
Stödet ska användas som stimulansmedel inom det område som inte är lagstadgat i dag, men som kommer att vara det när tillgänglighet införs som diskrimineringsgrund. Det ska inte vara möjligt att få stöd för åtgärder som det redan nu finns en skyldighet att åtgärda och som redan borde vara åtgärdade – för att undvika att de som inte har följt gällande lagstiftning kompenseras ekonomiskt. Det gäller t.ex. plan- och bygglagens (PBL) 21 a § 17 kap. där det står att enkelt avhjälpta hinder mot tillgänglighet i lokaler dit allmänheten har tillträde och på allmänna platser ska undanröjas i enlighet med Boverkets föreskrifter.
Det innebär också att stöd endast kan bli aktuellt för anpassning av lokaler som är byggda innan plan- och bygglagens bestämmelser infördes (PBL 1 § 8 kap.): dvs. att byggnader ska vara tillgängliga och användbara för människor med funktionsnedsättning. Det bör också vara möjligt att få stöd för anpassning av lokaler där det råder förvanskningsförbud (PBL 13 § kap. 8).
Ytterligare förutsättningar för att kunna få stödet är att det vid verksamheter av större omfattning har genomförts en tillgänglighetsinventering samt att det finns en plan i anslutning till inventeringen för hur bristande tillgänglighet ska åtgärdas. Det ska dessutom ingå en obligatorisk uppföljning för att kontrollera att stödet har använts i enlighet med ansökan.
Vi föreslår också att ett hissbidrag inrättas samt att Arbetsmiljöverket ska kunna anställa tillgänglighetskonsulter för att arbeta med informations- och inspektionsarbete samt ge handfasta råd till arbetsgivare för hur man når målen om skälig tillgänglighetsnivå på arbetsplatser. Dessa satsningar ingår i Vänsterpartiets budgetmotion.
Ytterligare sätt att påskynda tillgänglighetsanpassningen i den privata sektorn är att se till att det ställs krav på tillgänglighet i all offentlig upphandling. I dag går det att ställa krav på tillgänglighet i de tekniska specifikationerna vid upphandling av byggentreprenader och -koncessioner samt varor och tjänster. Vi anser därför, i likhet med funktionshinderrörelsen, att lagen om offentlig upphandling måste kompletteras med en bestämmelse så att det också blir möjligt att ställa krav på tillgänglighet vid upphandling av tjänster och system för information och kommunikation. Dessutom bör det också vara obligatoriskt att lämna information om den upphandlade varans eller tjänstens tillgänglighet.
Upphandlingsutredningen har i sitt slutbetänkande Goda affärer En strategi för hållbar offentlig upphandling (SOU 2013:12) lämnat en rekommendation om hur genomtänkta och väl utformade sociala krav vid upphandling kan göra skillnad när det gäller att bidra till samhälleliga mål som antidiskriminering, ökad respekt för grundläggande rättigheter, ökad tillgänglighet m.m. Vi förutsätter att regeringen tar till sig denna rekommendation och snarast återkommer med ett konkret förslag om att det ska ställas krav på tillgänglighet vid offentlig upphandling.
En av grundtankarna med personlig assistans är att personer med funktionsnedsättning ska ha samma möjligheter som personer utan funktionsnedsättning att få leva det liv som de vill leva. Personlig assistans har förbättrat livskvaliteten enormt för många och är en av de viktigaste jämlikhetsreformerna i Sveriges historia.
I FN-konventionen om mänskliga rättigheter för personer med funktionsnedsättning fastslås rätten till självbestämmande och rätten att kunna delta i samhället. Personlig assistans är en av de serviceformer som FN-konventionen beskriver som en rättighet. Målet med service som personlig assistans är ”inkludering och deltagande i samhället”. Det handlar alltså om en rättighet som sträcker sig långt utöver rätten att få hjälp med dusch, påklädning och andra liknande ting. Det handlar om en rätt till personlig assistans som skapar full delaktighet – med andra ord rätt till medborgarskap.
FN-konventionens rättighet till service hör till de s.k. ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna. När det gäller dessa rättigheter finns det inte en absolut rätt till dem, utan hur de garanteras är beroende av landets resurser. Men i konventionen anges: ”Med avseende på ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter åtar sig varje konventionsstat att vidta åtgärder och till fullo utnyttja sina tillgängliga resurser”. Sverige har alltså ett ansvar att maximalt använda sina resurser för att se till att rättigheterna blir verklighet.
I en rapport om assistansersättningens samhällsekonomiska effekter (Socialstyrelsen, 2008-131-27) finner Socialstyrelsen att personlig assistans också är en samhällsekonomiskt kostnadseffektiv insats som borde utökas till fler personer.
LSS-kommittén har sett över lagstiftningen och lämnat förslag i sitt slutbetänkande Möjlighet att leva som andra (SOU 2008:77). Samtidigt som det finns vissa bra förslag i utredningen har alltför många av förslagen sin grund i att man vill spara pengar. Generellt sett ser Vänsterpartiet inte stora möjligheter till det om man samtidigt ska uppfylla Sveriges åtaganden om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, vilket vi tveklöst måste göra.
I både utredningen och den följande propositionen från regeringen (Personlig assistans och andra insatser – Åtgärder för ökad kvalitet och trygghet, prop. 2009/10:176) ses kostnadsutvecklingen som ett stort problem när det gäller personlig assistans. Regeringen skriver att den ser dämpande av kostnader som en av fyra principiella utgångspunkter i politiken kring personlig assistans. I propositionen skriver regeringen att kostnadsutvecklingen ska uppmärksammas nu och även fortsättningsvis. Den skriver vidare att möjligheter att dämpa kostnadsutvecklingen måste övervägas, vilket är en tydlig signal till ansvariga myndigheter.
Vi anser att den personliga assistansen inte ska kosta mer än nödvändigt, men för Vänsterpartiet är inte kostnadsdämpning en principiell utgångspunkt i sammanhanget utan rätten till en god personlig assistans ska stå i fokus.
Det stora och akuta problemet när det gäller personlig assistans i dag är den utveckling av Försäkringskassans bedömningar av begreppet ”grundläggande behov”, som påbörjats utan politiska beslut.
Till de grundläggande behoven räknas: hjälp med personlig hygien, hjälp med måltider, hjälp med att klä av och på sig, hjälp med att kommunicera med andra och annan hjälp som förutsätter ingående kunskaper om den som har funktionsnedsättningen. För att vara berättigad till assistansersättning måste dessa grundläggande behov av assistans bedömas kräva assistans minst 20 timmar per vecka.
Försäkringskassans bedömningar har på senare år skärpts på ett orimligt sätt som vi anser inte står i överensstämmelse med lagstiftningens intentioner. Detta inleddes 2007, men regeringens fokus på kostnadsfrågan har gjort att utvecklingen har eskalerat under senare år. Den nya linjen innebär att endast integritetskänsliga delar i de grundläggande behoven ska räknas när det ska avgöras om en persons grundläggande behov uppgår till minst 20 timmar per vecka. Ett exempel som ofta nämns och tillämpas i verkligheten är att Försäkringskassan inte längre anser att det föreligger ett för assistansersättning grundläggande behov vid måltider i de fall man själv kan föra mat till munnen, även om funktionsnedsättningen innebär att man inte själv kan skära, tillreda eller plocka fram maten. Ett annat exempel är att det inte räknas in i grundläggande behov att kunna tvätta sitt eget hår, utan Försäkringskassan räknar endast in assistansbehov vid toalettbesök och att kunna tvätta sig i övrigt vid bedömningen om huruvida man kan sköta sin hygien.
Försäkringskassans nya bedömningslinje bekräftades 2009 av en dom i vad som då hette Regeringsrätten, nu Högsta förvaltningsdomstolen. I domen nekas en strokedrabbad man som är förlamad och sitter i rullstol assistans. Ett motiv till detta var att han kunde äta själv och därför inte hade de grundläggande behov av hjälp som skulle berättiga till assistansersättning. Följden av domen har blivit en mycket snävare och mer mekanisk bedömning av vad som kan ge rätt till assistans.
De skärpta bedömningarna har lett till att många helt blivit av med sin assistansersättning och utvecklingen går allt snabbare. År 2012 hamnade 286 tidigare assistansberättigade under 20-timmarsgränsen vid omprövningar och sedan 2007 är det drygt 1 100 personer som har förlorat sin assistans.
Försäkringskassan har haft i uppdrag att rapportera till regeringen om sitt arbete när det gäller bedömningar av grundläggande behov. En sådan rapport kom också under sommaren 2011. Rapporten berör dock inte alls de problem som många beskrivit. I stället är inriktningen att gå vidare på den inslagna linjen när det gäller grundläggande behov samt att ta fram metoder för att på ett mer enhetligt sätt kunna bedöma övriga behov som kan berättiga till assistans.
Socialstyrelsen har samtidigt haft i uppdrag att i samarbete med Försäkringskassan utarbeta en metod för att bedöma grundläggande behov av assistans, ett s.k. behovsbedömningsinstrument. Ett första försök till detta utsattes för omfattande kritik p.g.a. de frågor som handläggarna skulle ställa till dem som ansökte om assistans. Frågorna uppfattades som mycket integritetskränkande. Det gjordes då ett nytt försök att ta fram ett behovsbedömningsinstrument och det används av Försäkringskassan sedan december 2012. Det kommer nu allt fler berättelser om att behovsbedömningen är väldigt detaljerad, integritetskränkande och alltför fyrkantig. Att bara mäta aktiv tid har blivit vanligare och omöjliggör då möjligheten att kunna leva som andra och orsakar omöjliga arbetsscheman för den personlige assistenten. Många människor lever med oro inför omprövningen av assistansen. Antalet beviljade timmar per person stiger, men detta gäller dem med de mest omfattande funktionsnedsättningarna. Andra som tidigare haft en självklar rätt till assistans blir av med timmar eller känner oro inför sin omprövning.
År 2009 tog socialutskottet del av den oro som många då kände när det gäller risken för att bli av med assistanstimmar och att vid bedömningarna få sitt liv kartlagt i detalj genom integritetskänsliga frågor. Efter förslag från utskottet antog riksdagen ett tillkännagivande som innebar att regeringen skulle följa frågan om bedömningar av grundläggande behov noggrant och återkomma till riksdagen efter att Försäkringskassan och Socialstyrelsen hade utfört de ovan nämnda uppdragen. Både Försäkringskassan och Socialstyrelsen har nu redovisat sina uppdrag. Detta till trots valde utskottet att avvakta Inspektionens för socialförsäkring (Isf) redovisning av uppdraget att analysera det årliga utfallet för Försäkringskassans beslut vid prövning av nya ansökningar och tvåårsomprövningar och utvecklingen av dem. Isf ska också analysera vilka assistansberättigade personer som mister respektive får utökad assistans och vilka andra stödinsatser som ges. I utskottets tillkännagivande begärdes att frågan skulle hanteras skyndsamt och att Isf skulle delredovisa sina slutsatser i december 2012. Regeringen skulle därefter skyndsamt återkomma med sin bedömning av huruvida åtgärder behövdes för att upprätthålla intentionerna i LSS. Isf var inte färdigt med sitt uppdrag till december 2012, utan presentationen av slutredovisningen sköts upp till efter valet 2014. Vänsterpartiet valde i det läget att som enda parti stå fast vid kravet på förtydligande av LSS.
Det är orimligt att regeringen skjuter på frågan på detta sätt. Det skulle vara fullt möjligt att ta fram ett underlag innan riksdagsvalet 2014. I Isf:s delrapport (2012:18) konstateras att från 2007 har antalet nybeviljade assistansersättningar minskat och avslagen ökat. Fler har också förlorat sin ersättning vid omprövning. Orsaken är, menar Isf, troligen Försäkringskassans omtolkning av begreppet grundläggande behov, som även har fått stöd av Regeringsrätten – en ganska självklar slutsats och frågan behöver knappast utredas ända till oktober 2014.
För de personer som blir av med sin assistansersättning innebär det ofta en personlig katastrof. Möjligheterna att leva ett liv som andras begränsas påtagligt, trots uppenbara behov av assistans som tidigare hade lagstöd. Många görs beroende av anhöriga. Denna nya praxis stämmer inte överens med de åtaganden Sverige har enligt FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning.
Det är klarlagt att det är en förändrad tolkning av lagstiftningen som ligger bakom de senaste årens utveckling. Eftersom tolkningen slagits fast som gällande rätt av Regeringsrätten krävs lagändringar för att vända utvecklingen. Därför bör regeringen skyndsamt lägga fram förslag till ändring av 9 a § lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade, så att man uppfyller ursprungsintentionerna i LSS om möjligheten att leva ett liv som andra. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Assistansberättigades rätt att arbeta och vara föräldrar är inte tillräckligt tydliga i lagstiftningen i dag, men det är ändå så att personlig assistans har möjliggjort arbete och aktivt föräldraskap för många. Om de som förlorar sin personliga assistans i stället görs beroende av hemtjänst innebär det att föräldrar som behöver hjälp till och från miljöer utomhus inte kan få det. Det finns väldigt små möjligheter att inom ramen för hemtjänsten vara med sina barn i lekparker, gå i skog och mark, besöka nöjesfält m.m. – eller för den delen att följa med sina barn när de är i behov av sjukvård. I barnkonventionen är det tydligt att barn inte får diskrimineras p.g.a. att föräldrarna har funktionsnedsättningar.
När det gäller arbete är personlig assistans i många fall en förutsättning för att kunna arbeta och kan dessutom utgöra skillnaden mellan att kunna arbeta heltid och/eller att inte kunna arbeta alls, med ohälsa och sämre självkänsla som följd. Den som blir av med sin assistansersättning kan därför få betala ett högt pris både ekonomiskt och socialt.
Det finns exempel på människor som har fått erbjudande om arbete på annan ort än bostadsorten och därför skulle behöva pendla. Assistansersättningen täcker inte assistans i samband med resor eller assistentens uppehälle på arbetsorten. Valet blir att tacka nej till jobbet, flytta eller betala assistanskostnaderna ur egen ficka.
I Högsta förvaltningsdomstolens prejudicerande dom från 2009 om vad som räknas som grundläggande behov sågs det som en nackdel för mannen att han arbetade som forskare 30 timmar i veckan. Rätten menade att det talade mot att han skulle ha behov av kvalificerad hjälp.
Denna typ av hinder i regelverken för assistans måste tas bort. När hindren innebär att man måste tacka nej till ett arbete är det tydligt att hindret kan vara negativt ur ett samhällsekonomiskt perspektiv. Samhället bör göra allt för att alla ska ha lika stora möjligheter att arbeta och vara aktiva föräldrar. Tyvärr kvarstår många hinder för detta och en del av dem kan ha ganska enkla lösningar. Regeringen bör därför låta utreda om regelverken för personlig assistans är ändamålsenligt utformade för att möjliggöra arbete och aktivt föräldraskap. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Regeringen lämnade i budgetpropositionen för 2013 förslag för att minska fusket med assistansersättningen. Förslagen bygger på betänkandet Åtgärder mot fusk och felaktigheter med assistansersättning (SOU 2012:6).
En del av utredningens förslag har väckt starka reaktioner från dem som själva använder assistans, funktionshindersrörelsen och anordnare av personlig assistans. Handikappförbunden har i sitt remissvar framfört stark kritik mot att de inte varit aktivt involverade i utredningens arbete. Vänsterpartiet anser att det är mycket viktigt att personer med funktionsnedsättning genom sina intresseorganisationer aktivt kan delta i utredningar som berör deras liv och vardag. Utredningens remisstid var kort och sällan har en proposition presenterats så snabbt. Remisstiden gick ut den 25 april 2012 och regeringens förslag lades direkt i budgetpropositionen den 20 september samma år.
Fusk med assistansersättningar ska självklart inte förekomma eftersom det urholkar reformens legitimitet. Skattepengar till assistans ska gå till det de är avsedda för. Den som misstänks ha begått en olaglighet ska följaktligen också polisanmälas.
Men i utredningen saknas ett bra underlag som beskriver hur stora de felaktiga betalningarna inom assistansersättningen är. I utredningen uppskattas att 9–15 procent av all utbetald ersättning beror på fusk och felaktiga utbetalningar utan att det finns ett ordentligt faktaunderlag. Men att siffrorna skulle vara så här höga har ifrågasatts av bl.a. Försäkringskassan.
Trots det bräckliga underlaget kan vissa av regeringens förslag vara motiverade att genomföra, t.ex. att ställa större krav på anordnarna, vilket innebär ett ökat skydd för brukarna och en högre kvalitet på den personliga assistansen. Andra förslag kan Vänsterpartiet inte ställa upp på då de bl.a. inskränker självständigheten och integriteten för de människor som har personlig assistans.
Regeringen har också valt att inte lägga fram några av de förslag som fått mest kritik, som att god man och ställföreträdare inte skulle få arbeta som personlig assistent. Det är bra att dessa förslag inte har genomförts.
Försäkringskassan har i sitt svar på ett regeringsuppdrag lämnat rapporten ”Försäkringskassans förslag för minskat krångel” där det bl.a. föreslås att assistansersättning får lämnas för högst sex månader då den ersättningsberättigade vårdas på sjukhus. Enligt Försäkringskassan ska detta gälla om den assistansberättigade hade assistans redan innan sjukhusvistelsen och under förutsättning att den personliga assistenten inte utför sjukvårdande uppgifter eller sådan omvårdnad som sjukvårdshuvudmannen ska göra.
Frågan är viktig för de assistansberättigade ur flera aspekter; dels p.g.a. att sjukvårdens personal i flera fall inte har den personliga kunskap om den assistansberättigade som behövs, dels för att det för många assistansberättigade innebär en stor förlust om deras personliga assistenter tvingas söka annat arbete under den tid de vistas på sjukhus.
Inspektionen för socialförsäkringen bör ges i uppdrag att utreda frågan om möjligheten för den enskilde att behålla assistansersättningen vid sjukvistelse och redovisa kostnadskonsekvenserna av detta. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Även personer som har personlig assistans ska ha samma möjligheter som andra att i perioder kunna studera eller arbeta utomlands utanför EU- och EES-området. Vi välkomnar därför att regeringen instämmer i bedömningen att det ska vara möjligt. Vi känner dock en oro att detta kan komma att bedömas alltför restriktivt och föreslår därför att tillämpningen på detta område särskilt ska följas upp i Ifs utvärdering 2015. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Ett av de förslag i utredningen som har väckt mest diskussion är att när närstående arbetar som assistenter ska Försäkringskassan, kommunen och Socialstyrelsen få göra inspektioner i bostaden. För att undvika dessa inspektioner ska de personliga assistenterna var anställda av kommunen. Kritikerna mot förslaget menar att det inskränker rätten till integritet.
I propositionen framgår det att Försäkringskassan redan har rätt att göra besök för att utreda rätten till och omfattningen av den personliga assistansen. Nu föreslås att kommunen under samma förutsättningar ska få rätt att besöka den insatsberättigade för att utreda behovet av assistans. Det handlar inte om att inspektera bostaden. Socialstyrelsen föreslås också få rätt att utföra inspektion för tillsyn av assistans i bostaden.
Vänsterpartiet motsätter sig inte detta eftersom vi anser det vara viktigt att det finns insyn kring att den enskilde får den hjälp hen ska ha. Många med mycket omfattande funktionsnedsättningar har i dag assistans. Många är beroende av närstående och assistenter för att kunna kommunicera. I de allra flesta fall gör närstående ett enastående jobb som personliga assistenter. Men det förekommer också att närståendes intressen går före den assistansberättigade. Övergrepp och vanvård förekommer även inom personlig assistans precis som inom andra delar av funktionshindersverksamheten.
När det gäller våld mot kvinnor är hemmet den farligaste platsen. Det gäller även kvinnor med funktionsnedsättning. Vi anser därför att det ska finnas möjlighet till insyn och tillsyn med målet att den assistansberättigade ska få den hjälp hen behöver. Det är en självklarhet för oss att den som har personlig assistans deltar aktivt i samhällslivet och många gånger inte befinner sig i hemmet. Likaså att man när man har skäl för det ska ha möjlighet att tacka nej och förlägga besöket till ett senare tillfälle. Eftersom åtgärden är integritetskränkande anser vi att det är oerhört viktigt att den följs upp och utvärderas. Det är för lång tid att vänta till Ifs slutrapportering 2017. En fördjupad utvärdering av denna del bör redovisas senast 2015. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Regeringen föreslår att den som är anordnare av assistans ska vara skyldig att anmäla ändrade förhållanden som påverkar rätten till eller storleken på assistansersättningen. Regeringen sätter här fusket före brukarens möjlighet till en självständig assistans och en trygg relation till assistenterna. Den personliga assistansen är mycket privat och förtroendet mellan brukare och assistent är oerhört viktigt.
Med detta förslag har vi kommit ifrån grundtanken att den assistansberättigade ska kontrollera sin vardag. Som flera remissinstanser har påpekat är det dessutom integritetskränkande och frångår principen om att bedömningen av assistansbehovet är en fråga mellan myndighetsutövaren och den försäkrade. Vi föreslår därför att riksdagen beslutar att avskaffa förändringen av 11 kap. 46 § socialförsäkringsbalken, gällande ansvar för assistansanordnare att anmäla ändrade förhållanden till Försäkringskassan. Detta bör riksdagen besluta.
En orsak till ökade kostnader är ersättningssystemets utformning i form av en timschablon, vilket både Försäkringskassan och Inspektionen för socialförsäkringen har påpekat. Den senare myndigheten har i rapporten Assistansmarknaden (rapport 2012:12) visat att ersättningens utformning ger privata assistansanordnare en marginal på i genomsnitt 54 kronor per timme. Totalt överkompenseras de privata företagen med drygt 2 miljarder kronor per år. Samtidigt är ersättningen för låg för många kommuner eftersom kollektivavtal om exempelvis arbetstider och rätt till heltid gör att personalkostnaderna är högre än vad som erhålls via assistansersättningen. Det är därför bra att regeringen har utsett en särskild utredare som ska se över ersättningen för personlig assistans. Samtidigt vill vi påpeka nödvändigheten av att intresseorganisationerna aktivt kan medverka i detta arbete. En förändring av timschablonen får inte leda till en sämre personlig assistans för användarna, eller non-profit-anordnarna vare sig de är kommunerna eller andra anordnare som kooperativ eller motsvarande. Förslaget bör också leda till förbättrade anställningsvillkor för de personliga assistenterna.
Ledsagning kan ges både enligt lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) och socialtjänstlagen (SoL). Insatsen kan erbjudas för dem som själva har svårt att komma ut för att träffa vänner, ägna sig åt fritidsaktiviteter eller delta i samhällslivet på olika sätt. Det kan t.ex. handla om personer som har synskador eller på annat sätt har nedsatt orienteringsförmåga. Möjligheten att få ledsagning är mycket viktig för att bryta isoleringen för personer med funktionsnedsättning.
Socialstyrelsen har kartlagt kommunernas tillämpning av lagstiftningen. (Se rapporten Ledsagning enligt LSS och SoL – Kartläggning av kommunernas insatser 2010, artikelnummer 2011-3-49.) Rapporten ger en oroande bild av hur möjligheterna att få ledsagning ser alltför olika ut, i många fall begränsas allt mer och i vissa fall kostar mycket för den enskilde.
Något som uppmärksammats under året är att flera kommuner tvingat brukaren att betala kostnaden för ledsagarens resor och entréavgifter. Denna linje har fått stöd av Högsta förvaltningsdomstolen.
Ledsagarservice enligt LSS ska vara en rättighet som ska erbjudas på ett sätt som gör att brukaren ska kunna leva ett så ”normalt” liv som möjligt och utan merkostnader. Socialstyrelsen konstaterar att i en av fyra kommuner har man satt begränsningar för rätten till ledsagning på ett sätt som saknar stöd i lagen. Det kan handla om begränsningar i antalet timmar man kan få och vilka aktiviteter som omfattas. Lagstiftningen om ledsagarservice enligt LSS bör därför förtydligas. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
En annan problematik är att det har blivit allt svårare just för personer med grava synskador att få sina ansökningar om ledsagarservice beviljade. Allt fler kommuner anser att grav synskada inte längre ingår i de funktionsnedsättningar som ska ge rätt till stöd enligt LSS. Den tolkningen har dessutom fått stöd i domstol.
Det kan visserligen finnas möjlighet att i stället få ledsagning beviljad i enlighet med socialtjänstlagen (SoL). Nackdelen är då att insatserna kan kosta pengar, till skillnad från de insatser som beslutas enligt LSS, vilka är avgiftsfria. En majoritet av kommunerna (62 procent) tar ut sådana avgifter, enligt uppgifter från Socialstyrelsen. Hur höga taxorna är varierar, men vanligast är att det är samma timtaxa som hemtjänstavgiften.
Regeringen bör därför återkomma med ett förtydligande av LSS så att personer med grava synskador åter kan få rätt till ledsagning. Särskilt som det står i förarbetena till LSS (prop. 1992/93:159 s. 55 och 168) att personer med grava synskador är exempel på den personkrets som ska ha rätt till stöd och service enligt denna lag. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Socialstyrelsen konstaterar att kvaliteten och organisationen kring ledsagning varierar stort över landet. Detta gäller ledsagning enligt både LSS och SoL. För att inte levnadsvillkoren för personer med funktionsnedsättningar ska skilja sig åt i alltför stor utsträckning beroende på var man bor, behöver det också tas fram nationella riktlinjer. Socialstyrelsen bör få ett sådant uppdrag. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Något som länge uppmärksammats är den spretiga situationen när det gäller avgifter för ledsagning enligt SoL. I 92 kommuner erbjuds gratis ledsagning, i övriga varierar avgiften stort. I vissa fall tar man ut fastställda belopp på mellan 230 och 400 kronor per månad, men vanligare är att man tar ut en avgift per tillfälle, som beräknas på olika sätt beroende på kommun. I de kommuner som tar ut avgift per tillfälle räknas dock insatsen in i avgiftssystemet för hemtjänst och man tillämpar taket på 1 780 kr per månad, som gäller i hemtjänsten i hela landet.
Det är ett problem att avgiftssystemen och därmed levnadsvillkoren ser så olika ut beroende på var man bor. I kommuner med höga avgifter kan den enskildes ekonomi avgöra om man har råd att ansöka om ledsagning, något som rimmar illa med principen att man inte ska drabbas av merkostnader p.g.a. sin funktionsnedsättning. Regeringen bör utreda frågan om en mer enhetlig avgiftssättning för ledsagning enligt SoL. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Frågan om tolk är oerhört viktig för döva, hörselskadade, dövblinda och deras anhöriga. Tolktjänsten ska tillvarata brukarnas rätt till kommunikation, yttrandefrihet, delaktighet och tillgänglighet, i arbetsliv, vardagsliv, inom utbildning och det allmänna samhällslivet. Det kan handla om möjligheten att kunna få gå sin drömutbildning, att kunna ha det jobb man vill ha eller att få välja den tolk man känner sig mest trygg med till sin behandling av bröstcancer. Detta är bara några exempel på hur vardagen för döva, hörselskadade, dövblinda och anhöriga påverkas av tillgång till tolk, men det finns många fler. Tillgänglighet för döva och hörselskadade förutsätter väl fungerande tolkservice. I dag ställs döva utan tolk p.g.a. brist på medel eller oklarheter om vilken instans som ska stå för tolkkostnaden. Landstingens olika ekonomier och prioriteringar och det oklara regelverket gör att tolktjänsten varierar kraftigt i olika delar av landet. Tolkning för fritid och rekreation prioriteras lågt, i vissa landsting prioriteras det bort helt och hållet. Detta drabbar döva hårt, eftersom de utestängs från möjligheten att delta i fritidsaktiviteter. Det är alltså beroende av i vilket landsting man bor om man har bra tolkservice eller inte.
Mot den bakgrunden tillsattes en utredningen 2010, Tolktjänstutredningen, som arbetade i nära samarbete med expertgrupp och referensgrupp under 2011. Tolktjänstutredningen lämnade i december 2011 ett betänkande där man bl.a. föreslår att en ny statlig tolktjänstmyndighet inrättas med nationellt ansvar för tolkverksamheten för döva, hörselskadade, vuxendöva och personer med dövblindhet för att göra det lättare för alla tolkanvändare.
Utredningen skickades aldrig ut på remiss. Efter starka påtryckningar från brukarorganisationerna verkar det nu röra sig i frågan om än långsamt. Ansvarig minister, Maria Larsson, meddelade i anslutning till en interpellationsdebatt i riksdagen att målet är att regeringen ska lägga fram ett lagförslag under nästa år och att komma till skott i frågan om tolktjänst före 2015. Det ligger långt ifrån utredarens förslag att en ny tolktjänstmyndighet borde inleda sin verksamhet senast 1 januari 2014.
Tolktjänstutredningen föreslår en ny lag om tolktjänst till barndomsdöva, vuxendöva, hörselskadade och personer med dövblindhet. Den föreslagna lagen är utformad som en skyldighetslag och innehåller bestämmelser om tolktjänstmyndighetens skyldighet att erbjuda de primära tolkanvändarna tolktjänst inom vissa angivna samhällsområden. Bestämmelsen om vardagstolkning i 3 b § HSL ska upphöra att gälla. Tolktjänstmyndigheten får erbjuda tolktjänst i situationer av privat karaktär, för att utöva fritidsintressen, för att delta i föreningslivet, vid kontakter med hälso- och sjukvården och i arbetslivet. Utredningen föreslår att en ny statlig myndighet bildas – Tolktjänstmyndigheten.
Förslaget innebär att huvudansvaret för att erbjuda tolktjänst till barndomsdöva, vuxendöva, hörselskadade och personer med dövblindhet överförs från landstingen till staten.
Tolktjänstmyndighetens huvuduppgift ska vara att förmedla och utföra tolktjänst. I uppdraget att förmedla tolktjänst ska ingå att nationellt och regionalt samordna och koordinera tolkuppdrag utifrån aktuella behov och efterfrågan i olika delar av landet.
Tolktjänsten ska utföras genom anställda tolkar eller upphandlade. I konsekvens med att myndigheten ges ett ansvar för tolktjänst i arbetslivet föreslås att Arbetsförmedlingens stöd till tolkkostnader i arbetslivet upphör. Tolktjänst i arbetslivet ska omfatta både arbetstagare och företagare.
Utredningen förslår att de pengar som i dag finns på olika håll för att finansiera tolkning slås samman för att finansiera den nya myndigheten och tolkverksamheten. Vänsterpartiet anser att tolkutredningens förslag i huvudsak är bra men är oroat över att frågan fått ligga i långbänk så länge. Det viktigaste nu är att få ett samlat förslag om likvärdig och god tolkning på statlig nivå under lämplig myndighet. Regeringen bör därför skyndsamt komma till riksdagen med ett förslag på en tolktjänstreform enligt ovan. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Det är i många fall helt avgörande för livskvalitet och delaktighet i samhället för en person med funktionsnedsättning att de hjälpmedel som behövs tillhandahålls. Kostnaderna för hjälpmedel överdrivs ofta om man ser till de positiva effekter de har för hälsa och livskvalitet samt de ekonomiska vinster samhället faktiskt gör när hjälpmedlen bidrar till självständighet och självbestämmande. Hjälpmedelsinstitutet har t.ex. konstaterat att hjälpmedel till en person med en psykisk funktionsnedsättning ger en ekonomisk vinst för staten på omkring 23 000 kronor på fem års sikt. Om hjälpmedlet hjälper någon till arbete sparas statens kostnader för hjälpmedlen in på bara ett år, samtidigt som den enskilde individen förstås får en avsevärt bättre ekonomi och höjd livskvalitet.
Trots hjälpmedlens positiva effekter har regelverken snävats åt runtom i landet. Förskrivningen har blivit mer restriktiv, hjälpmedel har försvunnit ur sortimentet och kostnader har lagts över på individen. Orsaken har varit att kommuner och landsting tvingats pressa ner kortsiktiga kostnader för att få budgeten att gå ihop. Återigen visar det sig att regeringens val att sänka skatter i stället för att satsa pengar på välfärden i kommuner och landsting får konsekvenser i människors vardag.
En av de mest betydelsefulla förändringarna på hjälpmedelsområdet just nu är ett försök med ett ”valfrihetssystem” i några landsting. Systemet kallas helt enkelt ”Fritt val av hjälpmedel”. Regeringen vill att systemet ska införas i hela landet. Att ge den enskilde mer inflytande över valet av hjälpmedel är positivt eftersom det skapar bättre förutsättningar att möta vars och ens behov. Många har uppfattat utbudet hos de offentliga huvudmännen som alltför begränsat. Samtidigt är det tydligt att ansvar lastas över från det offentliga till den enskilde. Det nya systemet ställer ännu högre krav på opartisk information än tidigare.
Det s.k. fria valet av hjälpmedel innebär att brukaren får en rekvisition och därefter köper sitt hjälpmedel direkt av leverantören. Det innebär att brukaren blir ägare till hjälpmedlet och själv får ta det fulla ansvaret för det.
Det är dessutom konsumentköplagen som reglerar relationen med företaget som säljer hjälpmedlet. Som vanlig konsument har man rätt att reklamera varan om det är fel på den, men efter sex månader är det köparen som måste bevisa att det är ett ursprungligt fel. Svårigheter kan dock uppstå att få ett annat tillfälligt hjälpmedel i väntan på reparation eller leverans av nytt hjälpmedel. Säljaren är visserligen skyldig att lämna fullgoda anvisningar om säkerhet, installation och användning, men någon särskild utbildning för att få kunskap att utnyttja sitt hjälpmedel till dess fulla potential kan köparen knappast räkna med.
Hjälp med modifikationer, service och reparationer kommer att kosta extra, allt under förutsättning att företaget finns kvar på marknaden och har möjligheter att hjälpa till med det. Annars måste brukaren hitta ett annat företag som förhoppningsvis har tillräckliga kunskaper om hjälpmedlet för att kunna reparera det.
Priset vid eget val blir inte sällan högre eftersom styckepriset kan pressas vid upphandling. Det innebär att brukaren kan få betala ur egen ficka eftersom rekvisitionen inte utgår från priset på konsumentmarknaden. Särskilt har detta uppmärksammats när det gäller hjälpmedel för hörselskadade, detta i ett läge där höga kostnader redan sedan tidigare ofta är ett problem för den enskilde brukaren, ibland i så hög grad att man avstått från hjälpmedel för att man inte har råd. Skillnader i inkomst, försäkringsskydd m.m. får med andra ord stor inverkan på enskilda individers valmöjligheter vid ”fritt val”. På ett strukturellt plan kan man, precis som på andra områden, se att inslag av marknadslösningar i välfärden leder till ökade klassklyftor.
Det kommer också att uppstå en okontrollerad andrahandsmarknad för begagnade hjälpmedel där funktionen inte alltid kan garanteras. Det är enklare att ställa krav på hjälpmedel som är till låns. När de återlämnas är hjälpmedelscentralerna skyldiga att säkerhets- och funktionstesta samt serva hjälpmedlen innan de lämnas vidare. Om de är trasiga och inte kan repareras kasseras de.
Valfrihetsreformen på hjälpmedelsområdet är precis som regeringens andra valfrihetsreformer ett ideologiskt val. Man förlitar sig på att marknaden ska lösa alla problem, i stället för att titta på hur de offentliga systemen kan förbättras och utvecklas mot mer valfrihet. Ansvaret förskjuts från det offentliga till individen.
Vänsterpartiet föreslår i motion 2013/14:Fi212, Välfärd utan vinstintresse, att lagen om valfrihetssystem ska upphävas. Detta innebär att vi inte vill att den ska utvidgas till hjälpmedel som föreslås i betänkande ”Hjälpmedel – ökad delaktighet” (SOU 2011:77).
Vilka hjälpmedel man har möjlighet att få och vilka kostnader detta innebär för den enskilde, varierar mycket över landet. Detta är väl känt och man har bl.a. konstaterat detta i SOU 2004:83. I och med att hjälpmedel kan ha en så avgörande effekt för en persons livskvalitet är det problematiskt att bostadsorten ska vara avgörande i så hög grad som i dag.
Handikappförbunden (HSO) har arbetat med ett särskilt projekt om hjälpmedel. Där konstaterar man att det förutom regionala skillnader också finns tydliga skillnader mellan vilka hjälpmedel som förskrivs till kvinnor respektive till män. Detta beror delvis på att kvinnor och män söker olika typer av hjälpmedel, men det konstateras också att det finns könsskillnader i hanteringen på de ansvariga myndigheterna.
Staten bör ta ett större ansvar än i dag för att förskrivningen av hjälpmedel ska bli mer likvärdig över landet. Att staten har ett övergripande ansvar för tillhandahållandet av hjälpmedel anges också i FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättningar.
Regeringen bör därför ge Socialstyrelsen i uppdrag att ta fram nationella riktlinjer för förskrivning av hjälpmedel. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Barns behov av hjälpmedel skiljer sig från vuxnas. I takt med att barnen växer behöver deras hjälpmedel anpassas och/eller bytas ut kontinuerligt. Hjälpmedlen ska också främja deras utveckling. Det kräver goda kunskaper om barns utveckling och hur deras individuella behov skiftar. För att kunna erbjuda den kompetensen behöver expertkunskap om avancerade hjälpmedel för barn och barns hjälpmedelsbehov samlas på färre ställen i regionala eller nationella kompetenscentra. Regeringen bör därför utreda inrättandet av sådana kompetenscentra. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
En aktiv och meningsfull fritid ska vara en självklar del av alla barns liv, vilket bl.a. framgår av barnkonventionen. Det är också bra för att motverka fysisk och psykisk ohälsa. I dag deltar barn med funktionshinder inte i fritidsaktiviteter i samma utsträckning som andra barn. En orsak tycks vara att många inte har rätt till subventionerade fritidshjälpmedel. Varje huvudman tolkar själv i någon mening vad som är hjälpmedel och till vilka syften hjälpmedel beviljas. Det innebär att det finns ett visst mått av godtycke i besluten och framför allt gäller det vid beviljandet av hjälpmedel för fritidsaktiviteter. Fritidsanläggningar som vänder sig till allmänheten ska också erbjuda delaktighet genom att ha anpassade redskap som går att låna eller hyra.
Att leva som andra ska inte vara en fråga om pengar. Principen om att funktionsnedsättning inte ska medföra några merkostnader måste tillämpas fullt ut när det gäller hjälpmedel. En dator eller cykel som har anpassats ska inte kosta mer för användaren än en dator eller cykel i standardutförande. Det nuvarande systemet för hjälpmedel gör att landstingen själva bestämmer vilka avgifter som ska betalas.
Utifrån vad som anförs ovan bör regeringen ge i uppdrag till lämplig myndighet att kartlägga hur situationen ser ut i de olika landstingen/regionerna vad gäller hjälpmedel för barn. Kartläggningen ska omfatta vilka hjälpmedel barn får, vilka kostnaderna och avgifterna är samt vilken kompetens och kunskap som finns om barns behov av hjälpmedel och om hjälpmedel för barn. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Ett av de allvarligaste problemen på hjälpmedelsområdet är att det är svårt att hitta information om vilka hjälpmedel som finns och vart man ska vända sig för att få dem. Ett hjälpmedel som behövs för den dagliga livsföringen, ett s.k. personligt hjälpmedel, ska sökas hos landstinget. Försäkringskassan ansvarar för de hjälpmedel som behövs i arbetet. (Mer om Vänsterpartiets politik när det gäller arbetshjälpmedel finns att läsa i motion 2013/14:A295, Tillgänglighet på arbetsmarknaden.) Vidare ansvarar kommunen för bostadsanpassning när hjälpmedel behövs i hemmet. Olika typer av hjälpmedel omges av olika regelsystem.
I en av de rapporter som publicerats i HSO:s hjälpmedelsprojekt vittnas det om de problem som det uppsplittrade huvudmannaskapet medför. Det innebär att en förskrivare av hjälpmedel inte ser till helheten i en persons livssituation utan enbart till det kompetensområde som finns på den egna myndigheten.
Ett exempel på det är att hjälpmedel som förskrivits för arbetet inte självklart får användas på fritiden. Det kan vara ett hörselhjälpmedel som utprovats för en arbetssituation. Att det då krävs en ansökan om ytterligare ett hörselhjälpmedel för fritiden framstår som helt onödig byråkrati som leder till ökade kostnader för både samhället och den enskilde.
Många vittnar också om att det kan ta lång tid att få en ansökan om hjälpmedel beviljad och få tillgång till sitt hjälpmedel. Det är ett särskilt stort problem när det handlar om barn, som påverkas mer negativt av långa väntetider då de inte kan leva som andra barn.
Lösningen på dessa problem är att samordna hjälpmedelsförskrivningen under en huvudman. Genom tillgängliga hemsidor och annat överskådligt informationsmaterial kan denna huvudman enkelt presentera ett utbud och hur man går till väga för att ansöka om hjälpmedlen. Sannolikt skulle detta också innebära ekonomiska vinster i och med att kompetens kan samordnas och dubbelarbete undvikas. Minskad byråkrati kan leda till snabbare handläggningsprocesser. Hjälpmedelsförskrivningen bör alltså samordnas under en huvudman. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Daglig verksamhet är den vanligaste insatsen i LSS. Över 30 000 flickor och pojkar, kvinnor och män har daglig verksamhet. I Socialstyrelsens forskningsöversikt Bostad med särskild service och daglig verksamhet konstateras att till skillnad mot tidigare generationer med funktionsnedsättningar har den unga generationen vuxit upp i ett samhälle präglat av delaktighet och integration. Den s.k. integrationsgenerationen är ingen homogen grupp. Här finns både unga som gått i särskola och unga som tillbringat skoltiden i den ordinarie skolan och först senare kommit i kontakt med kommunens insatser till personer med funktionsnedsättning. Framför allt i den senare gruppen finns en del personer som inte är intresserade av dessa insatser. Anledningen är att de inte vill bli klassificerade som funktionshindrade eller inte finner att samhällets stöd passar dem, trots att de har svårt att klara sig och riskerar att råka illa ut.
Även när det gäller personer med psykiska funktionsnedsättningar ser forskarna en tydlig generationsväxling. Verksamheter som är utvecklade för den äldre generationen, ofta med tidigare institutionserfarenhet och många med skador till följd av läkemedel, passar inte en yngre generation med andra förväntningar. Socialstyrelsen skriver också i sin lägesrapport från 2013 att det är mycket ovanligt att människor går från daglig verksamhet till arbete.
Det måste vara möjligt att pröva på olika former av daglig verksamhet och att få välja den dagliga verksamhet man själv är intresserad av och att kunna gå vidare till en annan daglig verksamhet. Det måste också utvecklas former för att kvinnor och män med lättare intellektuella funktionsnedsättningar ska kunna få arbete med t.ex. lönebidrag och möjlighet till stöd och handledning. Formerna för den dagliga verksamheten behöver moderniseras och utvecklas. Lämplig myndighet bör få ett uppdrag att i nära samarbete med de berörda och deras intresseorganisationer analysera och komma med förslag om utveckling av den dagliga verksamheten. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Många människor med funktionsnedsättning lever hela livet med mycket dålig ekonomi. För att klara kostnader för hyran i gruppboende, vardagsutgifter och kunna ha råd med fritidsaktiviteter tvingas många gånger anhöriga bidra ekonomiskt varje månad, vilket inte är rimligt. Den ekonomiska situationen för människor med funktionsnedsättningar bör därför ses över. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
I LSS-utredningen (SOU 2008:77 ”Möjlighet att leva som andra – Ny lag om stöd och service till vissa personer med funktionsnedsättning”) föreslogs att personer med psykiska funktionsnedsättningar inom personkrets 3 ska få rätt till daglig verksamhet. Till skillnad från personer som tillhör personkrets 1 och 2 i LSS har personer med psykiska funktionsnedsättningar som tillhör personkrets 3 ingen rätt till daglig sysselsättning enligt LSS. Däremot bedrivs det ändå ofta sysselsättningsverksamhet för dessa personer ute i kommunerna med stöd i socialtjänstlagen. Självklart är det bättre om dessa personer får arbete inom den vanliga arbetsmarknaden, men det finns ändå ett stort behov av att öka tillgången till daglig verksamhet. En rätt utformad daglig sysselsättning kan för en del vara ett första steg mot arbete, medan det för andra är en viktig del för att få en så bra vardag som möjligt. En rättighet enligt LSS skulle leda till att den dagliga verksamheten skulle öka i omfattning och utbud.
Personer med psykisk funktionsnedsättning inom personkrets 3 bör alltså ges rätt till daglig verksamhet. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Vi finansierar en sådan satsning i vårt förslag till statsbudget. Med stöd i LSS-utredningens beräkningar anslår vi 165 miljoner kronor 201, 330 miljoner kronor 2015 och 495 miljoner kronor 2016.
Handikappomsorgen behöver en långsiktig satsning på kompetenshöjning. Personalen har ofta med sig viktiga kunskaper och erfarenheter men saknar utbildning om funktionsnedsättningar. Det finns ett stort behov av kontinuerlig kunskapshöjning om olika slags funktionsnedsättningar, bemötande, habiliterande och rehabiliterande arbetssätt samt inom flera andra områden.
Det finns också ett stort behov av fördjupad utbildning av LSS-handläggarna och regeringen aviserar i budget för 2014 att den tänker satsa på en ny utbildning för handläggare som prövar ansökningar enligt LSS-insatser. Det är ytterst angeläget då många handläggare har hög arbetsbelastning med alltför många ärenden och inte får den handledning och den kompetenssatsning som krävs för arbetet. Vänsterpartiet kommer att följa att detta genomförs med tillräckligt god kvalitet. Om inte återkommer vi i frågan.
Det behöver göras en satsning på kompetenshöjning av personalen inom området för funktionsnedsättningar och för år 2014 anslår vi 100 miljoner kronor i vår motion 2013/14:So539, Utgiftsområde 9.
Kvinnor med funktionsnedsättning är en grupp som är dubbelt utsatt, dels genom könsmaktsordningen där mannen är norm och kvinnor som grupp underordnade män som grupp, dels genom den diskriminering som drabbar människor med funktionsnedsättning.
I regeringens skrivelse 2009/10:166 Uppföljning av den nationella handlingsplanen för handikappolitiken och grunden för en strategi framåt, konstateras att pojkar och män med funktionsnedsättning tilldelas en större del av samhällets insatser än vad kvinnor gör. Detta gäller inom såväl arbetsmarknads- och socialförsäkringsområdena som insatser som beviljas enligt SoL (socialtjänstlagen) och LSS (lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade). Ett exempel på detta är att Försäkringskassan betalar ut mer bilstöd och assistansersättning till män än till kvinnor.
I Socialstyrelsens rapport Mot en mer jämställd sjukvård och socialtjänst (2008-131-1) har man undersökt beviljandet av insatser till personer med funktionsnedsättning ur ett könsperspektiv. Särskilt stora är skillnaderna när det gäller LSS-insatser till unga, där pojkars andel av insatserna uppgår till nästan två tredjedelar. Av samtliga som beviljades LSS-insatser var 56 procent män och det fanns en tydlig övervikt åt männens håll när det gällde alla typer av LSS-insatser. Enligt Socialstyrelsen är det tveksamt om hela överrepresentationen kan förklaras med det faktum att det är fler män än kvinnor som tillhör de grupper som har rätt till LSS-insatser. Vad gäller SoL-insatser var det fler män som beviljades särskilt boende, medan fler kvinnor beviljades hemtjänst.
När det gäller neuropsykiatriska funktionsnedsättningar är män överrepresenterade. Den större delen av forskningen och utvecklingen av insatser för gruppen har tillägnats män och pojkar. Det har konstaterats att situationen för kvinnor och flickor med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar ofta ser väldigt annorlunda ut, men forskning och åtgärder har blivit eftersatta.
Exemplen på ojämställdhet på funktionshindersområdet är flera, men trots dessa exempel råder det stora brister när det gäller kunskapsläget på området och könsskillnaderna uppmärksammas väldigt sällan. Det finns behov av att synliggöra dessa frågor ytterligare. Det finns därför anledning att tillsätta en utredning om levnadsvillkoren för kvinnor och flickor med funktionsnedsättning och hur de kan förbättras. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
FN:s kommitté för avskaffande av diskriminering av kvinnor uppmanar i sin rapport från 2008 Sverige att anstränga sig ytterligare för att bekämpa våldet mot kvinnor med funktionsnedsättning. Kommittén beklagar bl.a. att det saknas uppgifter om våldet mot denna grupp av kvinnor och att de utsätts för diskriminering när det gäller skydd mot våld. Utredningsinstitutet Handu kom i maj 2007 med en rapport om omfattningen av mäns våld mot kvinnor med funktionsnedsättning.
Rapporten visade att kvinnor med funktionsnedsättning i allmänhet utsätts för mäns våld i ungefär lika hög grad som kvinnor utan funktionsnedsättning. Det fanns dock vissa skillnader. Det var vanligare att kvinnor med funktionsnedsättning blev kallade nedsättande saker och att männen fick dem att känna sig underlägsna.
När det gäller kvinnor med måttlig eller lindrig intellektuell funktionsnedsättning verkar deras situation vara särskilt bekymmersam. En fjärdedel av kvinnorna som lever i ett förhållande uppger att deras nuvarande partner är våldsam mot dem och en tredjedel hade blivit slagna innan de fyllt 15 år. En av fem kvinnor med intellektuell funktionsnedsättning har försökt ta sitt liv.
Enligt en undersökning från Riksförbundet för social och mental hälsa (RSMH) har 70 procent av de kvinnor som kommer i kontakt med psykiatrin någon gång varit utsatta för fysiska eller sexuella övergrepp. Även Socialstyrelsen har i undersökningen av våld mot kvinnor med psykisk funktionsnedsättning (2005), visat på att denna grupp av kvinnor är mer utsatt för våld än andra kvinnor.
Kunskapen om mäns våld mot kvinnor med funktionsnedsättningar och stödet till de våldsutsatta kvinnorna måste förbättras rejält. Det handlar om att synliggöra frågan och se till att det finns kunskap hos socialtjänst, funktionshinderverksamhet, sjukvård, polis och rättsväsende. Men allra viktigast är att det finns en bestående struktur med tydlig ansvarsfördelning för att ge bästa möjliga stöd och skydd till den våldsutsatta kvinnan; Freda-verksamheten i region Gotland arbetar på ett framgångsrikt och strukturerat sätt för att stödja kvinnor med funktionsnedsättning som utsatts för våld.
I vår motion 2013/14:So249, Mäns våld mot kvinnor och andra former av våld i nära relationer, utvecklar vi vår politik inom detta område och lämnar förslag till åtgärder.
Att få ett barn eller ett syskon med funktionsnedsättning förändrar livet. Många föräldrar kan berätta om ett bristande stöd och om hur mycket tid som får läggas ned i kontakter med alla olika myndigheter. Det behövs ett samordnat stöd till föräldrar med barn som har en funktionsnedsättning. Men stödet måste också finnas när barnet blir tonåring och ung vuxen. I många fall behövs stödet livet igenom. Barn som har en förälder med funktionsnedsättning måste uppmärksammas och få det stöd det behöver.
Socialstyrelsen konstaterar i sin lägesrapport för 2013 att lagstiftningen, som kom i juli 2009, om att stöd ska erbjudas för att underlätta för de personer som vårdar en närstående som är långvarigt sjuk eller äldre eller som stödjer en närstående som har funktionshinder inte fått tillräckligt genomslag.
Det behövs ett utvecklingsarbete inriktat på att anhörigperspektivet alltid ska finnas med och anhörigas situation också uppmärksammas när en enskild söker hjälp. Anhöriga ska bemötas så att de är delaktiga och har ett inflytande och insatserna i anhörigstödet måste följas upp och utvärderas.
Nationellt kompetenscentrum anhöriga, Nka, hade från början uppdraget att arbeta med att utveckla stödet till äldres anhöriga men fick 2013 i uppdrag av regeringen att arbeta med kunskaps- och anhörigstöd för föräldrar och anhöriga till barn med flerfunktionsnedsättningar. Nu vidgar regeringen Nka:s uppdrag till att omfatta också anhöriga till långvarigt sjuka personer och till personer med funktionsnedsättning, vilket Vänsterpartiet har motionerat om tidigare.
Nka har nu varit verksamt i flera år, har utvärderats och det kan konstateras att det fyller en nödvändig funktion. Nationellt kompetenscentrum anhöriga bör därför göras till en permanent verksamhet. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.