Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om förbättrad bröstcancervård och stöd till anhöriga.
Under 2012 fick cirka 8 300 kvinnor i Sverige bröstcancer. Var 6:e timma dör en kvinna i Sverige i bröstcancer, som är den vanligaste cancerformen hos kvinnor. Det borde vara självklart att alla kvinnor skall få likvärdig vård oberoende av var man bor och var man får sin behandling. Sverige har en solidariskt finansierad sjukvård. Det är då stötande att ta del av larmrapporter om att vissa bröstcancersjuka kvinnor får finna sig i orimligt långa väntetider för diagnos och behandling eller nekas behandlingar och läkemedel av kostnadsskäl. Det är hög tid att se till att likställighetsprincipen i vården säkras och en översyn måste därför ske på nationell nivå. Det finns nationella riktlinjer för bröstcancervården som åsidosätts, då det också finns regionala vårdplaner. Det är orimligt att kvinnor med bröstcancer, på grund av bostadsort, kan nekas behandlingar som är godkända av Läkemedelsverket bara för att det finns regionala skillnader och att nationella riktlinjer kan väljas bort. Bröstcancerdrabbade kvinnor måste också informeras om rätten till förnyad medicinsk bedömning, second opinion.
Att få ett cancerbesked är en chockartad och omskakande upplevelse och drabbar inte bara kvinnan utan även familjen i övrigt. Inom sjukvården är fokuset på den bröstcancerdrabbade kvinnan och tyvärr glöms alltför ofta övriga familjen bort. Bröstcancer drabbar inte bara äldre kvinnor utan även yngre som i många fall har tonåringar och ännu yngre barn. Det är av stor vikt att hela familjen erbjuds stöd för att hantera den kris som uppstår vid ett cancerbesked.
Sverige följer inte kriterierna i EU:s riktlinjer för kvalitetssäkring avseende screening och diagnostik av bröstcancer, då alla landsting/regioner inte lever upp till kravet att bilderna ska granskas av två av varandra oberoende specialister, som för att upprätthålla kompetensen ska granska minst 5 000 bilder årligen.
Det är hög tid att ta ett samlat grepp kring bröstcancervården och det måste ske på nationell nivå så att likställighetsprincipen i sjukvården säkras.