Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att skyndsamt se över möjligheten att avskaffa skatten på annonser och reklam.
Det finns en skatt som vanligen benämns ”reklamskatten”. Den infördes av regeringen Palme i början av 1970-talet. Skatten, reglerad i lagen 1972:266, omfattar tidningar, tidskrifter, magasin och andra trycksaker och varierar mellan 3 och 8 procent beroende på vilken av nyss nämnda publikationer det rör sig om.
Skatten är orimlig på väldigt många olika plan. Först och främst så misskrediterar den tidningar och tidskrifter i relation till andra medier. Det är alltså i praktiken en tidningsskatt som försvårar möjligheten att få tryckt journalistik att gå runt av sig självt. Staten har löst detta genom subventioner. Samma tidningar som betalar miljontals kronor i reklamskatt finansieras ofta med skattemedel via presstödet. Att införa riktade skatter mot en verksamhet för att sedan subventionera samma verksamhet för att den inte längre är lönsam, kan omöjligt ses som en speciellt lyckad modell.
Det är en märklig ordning som få försvarar, men som varken den sittande eller föregående regeringen har gjort upp med. Redan i slutet av 1980-talet pekade Reklamskatteutredningen ut flera problem med lagen. En statlig utredning föreslog 1997 att skatten helt borde avskaffas och 2002 uppmanade riksdagen den sittande regeringen att avskaffa reklamskatten. Även alliansregeringen har sagt att reklamskatten bör avskaffas och det är också vad en enig presstödsutredning i år har kommit fram till.
Det är hög tid att gå från ord till handling och göra upp med denna skadliga och orimliga skatt.