Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om de s.k. pappamånaderna i föräldraförsäkringen.
År 1995 infördes en så kallad pappamånad i föräldraförsäkringen. Innebörden av denna var att en månad av föräldraledigheten reserverades för enbart pappan. Systemet utvecklades 2002 genom införandet av en andra pappamånad.
Egentligen är begreppet pappamånad felaktigt. Regelverket tar inte sikte på något av könen, utan påpekar enbart att föräldrar har 480 dagar med föräldrapenning för ett barn samt att vardera föräldern har rätt till hälften av dessa. Av de 480 dagarna är dock 60 dagar reserverade för var och en av föräldrarna och kan inte överlåtas till den andre. I praktiken har däremot detta inneburit att dessa 60 låsta dagar riktats mot papporna.
I Danmark aviserade regeringen i somras att den inte avsåg att uppfylla sitt vallöfte om att införa tre så kallade pappamånader, detta mot bakgrund av att regeringen befarade att den tid som föräldrar var hemma med sina barn skulle minska, eftersom det i många fall är rena plånboksfrågor som styr familjernas val. Istället föreslogs att en bättre jämvikt i uttaget av föräldraledighet skulle uppnås genom ekonomiska stimulanser till de pappor som valde att stanna hemma.
I den politiska debatten saknas helt principdiskussionen om vilken rätt staten har att ingripa i angelägenheter som borde vara förbehållna föräldrarna. Lika lite som vi vill detaljstyra valet av arbetstid borde vi vilja styra hur många dagar varje förälder skall vara hemma med sina barn. Det finns föräldrar som vill dela föräldraledigheten lika, men det finns också föräldrar där ena parten – mamma eller pappa – vill ta ut mer föräldraledighet än den andre. Oavsett preferenser är det en viktig princip att detta val görs av föräldrarna själva och inte genom påtvingade regler från staten. Det finns därför skäl att se över de öronmärkta dagarna i föräldraförsäkringen.