Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om en översyn av regelverket för slutavverkning så att man beaktar en möjlig och rimlig bevarandezon runt privata bostadshus.
Landskapet har under lång tid formats av industrins behov av råvara, vilket gör att inte bara den biologiska mångfalden av växter och djur hotas. Också vi människor får allt svårare att hitta fina skogar att vistas i. Naturhänsynen på hyggena är dålig och de skyddade områdena för få och ojämnt fördelade.
En slutavverkning förändrar områdets karaktär radikalt, vilket påverkar friluftslivet negativt för dem som plockar bär och svamp, fågelskådar eller vandrar i skogen. Det tar lång tid för skogen att växa, vilket gör att det tar många år innan skogen åter är i användbart skick för friluftslivet. Om en stor yta avverkas så kan det vara svårt att finna områden med äldre skog att röra sig i. Många upplever detta som en kraftig försämring av den egna livskvaliteten.
Idag säger man att skogsägare ska ta en mängd hänsyn och skydda skog på eget initiativ. Man använder sig av parollen ”frihet under ansvar” och ”bruka utan att förbruka”. Men denna paroll fungerar inte särskilt bra i vardagen.
Alltför ofta blir det frihet utan ansvar. Visst finns det frivilligt skyddade skogar, men kvaliteten och långsiktigheten är ofta osäker. Naturhänsynen är bedrövlig på många håll. De skogsägare som – trots allt – tar större hänsyn än de måste, och avstår från de där sista kubikmetrarna virke är alltför få.
När man idag slutavverkar sina skogar gör man det ända fram till enskilda husägares tomtgräns som i många fall endast är en liten bit ifrån bostadshuset. Helt plötsligt befinner sig familjen som bosatt sig i huset på landet med skog runt knuten mitt på ett öppet kalhygge. Detta är inte ett bra sätt att ta hänsyn till de enskilda boende, vilkas förutsättningar och livskvalitet hastigt försämras.
Det bör ske en översyn av regelverket för slutavverkning så att man beaktar en möjlig och rimlig bevarandezon runt privata bostadshus.